”Blod ska rinna”

.

”Blod måste rinna” förkunnade igår Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.

.

Det är låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och alla arbetslösa han vill åderlåta med den tredje omgång av skattehöjningar och nerskärningar som klubbades i går. Det är inte de stenrika grekiska redarna som får släppa till av sitt blod. Inte heller investmentbanken Goldman Sachs som med hjälp av fiffiga lån hjälpte Grekland att dölja sina budgetunderskott och få klart med entrébiljetten till EU. Inte heller de valutajägare som spekulerar i fallet för euron.

.

Mest drabbas pensionärerna…

.

Bakgrunden är stenhårda krav från EU. Tysklands och Frankrikes regeringar vill ha en stabil euro och är inte, som Anders Borg, intresserade av att IMF, med amerikansk dominans, går in och styr och ställer med den ekonomiska politiken i ett av unionens medlemsländer. Både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är beredda till handräckning – med långfristiga lån under den haussade marknadsräntan. Men inte villkorslöst. Bara om blodet rinner. Bara om Papandreou öppnar ådrorna på sitt eget folk.

.

Det ”broderskap” som hyllas i Beethovens underbara nionde symfoni och som EU annekterat som sin signaturmelodi gäller bara den sammanhållning som är till gagn för de rika i Europa. EU är bankernas, storföretagens och militarismens inglasade högborg.

.

.

De kort som nu spelas ut är tummade och märkta av nattstånden nationalism. Grekiska ministrar pratar yvigt om den grekiska motståndsrörelsen under Andra världskriget och säger att frågan om Tysklands skadeståndskrav ännu inte är löst. Den socialdemokratiska och stalinistiska fackbyråkratin sår samma draksådd.

.

Fackföreningarnas ledningar har gett och ger Papandreou och hans PASOK sitt fulla stöd och skyller åtstramningen på Tysklands och EU:s ultimatum. När det gäller de konkreta åtgärderna går man bara så långt som att man vill ha en ”mer rättvis profil”. Den enorma kampvilja som finns bland Greklands utsatta människor tyglas och tämjs i demonstrationer där ”ångan” släpps ut lite i taget.

.

.

Här bränns EU-flaggan av uppretade demonstranter

.

.

Den i grunden så avgörande frågan om arbetarklassens nödvändiga uppbrott bort från PASOK och kampen för ett nytt verkligt arbetarparti och en socialistisk regering med ett Rött Europa som sin ledstjärna, den frågan ska hållas så långt bort från dagordningen som möjligt. Frågan om ett fackligt och politiskt broderskap/systerskap över unionens nationsgränser suddas ut.

.

Som stat är EU ett ofullgånget foster. En hybrid. De fackliga organisationernas ledningar lever fortfarande som nationella byråkratier. De lär också ut som de lever. Hos gemene man och gemene kvinna är tanken på en gemensam motståndare långt borta. Länderna i Europa ses som vore de deltagare i schlagerfestivalen eller i en idrottstävling. ”Grekerna” har fifflat med sin budget och levt över sina tillgångar och då måste också ”grekerna” finna sig i att dra ner. Den strejkvåg som rullat runt EU:s kärnländer samordnas inte. Ingen gemensam politisk dagordning diskuteras.

.

Här är LO:s Wanja Lundby-Wedin en huvudfigur. Eller skulle vara det. Hon är ordförande i det på pappret så mäktiga Europafacket. Med 82 medlemsorganisationer från 36 länder representerar Lundby-Wedin 60 miljoner löntagare. I Bryssel har hon ett sekretariat, eller det som borde vara en kampstab, med 40 heltidsanställda medarbetare. Utöver Wanja har LO ytterligare två ledamöter i styrelsen. Landsorganisationen har dessutom två representanter i EU:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté. Men inte nog med detta. Svensk fackföreningsrörelse är dessutom representerat i ett tjugotal rådgivande och partssammansatta kommittéer inom EU:s ramar.

.

Vad gör Wanja för de offentliganställda i Grekland? Nästa gång är det vår tur…

.

Den fråga som då ska besvaras är vad alla dessa människor gör. För alla sina goda löner och feta arvoden. Vad gör Wanja och hennes Europafack nu när det är ett skarpt läge? I Lettland, i Grekland, i Italien, i Portugal, i Spanien, i Storbritannien. Överallt är det strejker och protestdemonstrationer mot de svångremmar som dras åt allt hårdare.

.

Svaret är lika enkelt som nedslående. De gör ingenting. Inte ett skvatt i detta som borde vara den europeiska fackföreningsrörelsens huvudfråga. Olle Ludvigsson, portalfigur från Metall och Volvo, som valdes in i EU-parlamentet för snart ett år sedan som ”löntagarnas representant”, han gör heller ingenting för att samordna kampen. Under fjolårets valrörelse var det glitter och twitter varenda dag. I gårdagens Rapport poppade han tillfälligt upp och menade att EU-kommissionen måste bli mer konkret med sina drömmar om ett bättre Europa. En insikt som alla delar. Frågan är bara hur?

.

Ett av skälen till denna nästan outhärdliga passivitet är att det oftast är socialdemokratiska regeringar, som i arbetsfördelningen med de mer öppet borgerliga partierna, tar på sig rollerna som ”mer rättvisa” förvaltare av det krisade kapitalistiska systemet.

.

.

”Frågan om nya antikapitalistiska eller öppna,  breda socialistiska partier i Europa är brännhet”

.

Under en totalstrejk vid Greklands hamnar slog hamnarbetarnas ordförande i Pereus nyligen fast att det som gällde var att:

.

”Vi ska ta pengarna från dom som skapat krisen”

.

För att detta ska bli möjligt innebär detta också att den fråga som väcktes i fjolårets val till Europaparlamentet, I Sverige genom Arbetarinitiativet, om nödvändigheten av nya och internationellt samordnade antikapitalistiska, eller breda och öppna socialistiska partier, blir mer brännhet än någonsin.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Portugal, Aten, Lissabon, EU, euron, IMF, EU-kommissionen, Europafacket

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,DN2,