"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade euro
Grekland drivs mot ruinen.
8 Feb 12
Merkozy, IMF och ECB spelar högt
.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.
I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.
Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.
.
Fackliga protester utanför Papademos residens
.
I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.
Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.
Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.
Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010. I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.
Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,DN7,SVD4,SVT2,SR2,SVT3,
Bloggare: Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro
Tre AAA en gudagåva ?
20 Jan 12
Tror Merkozy på Gud ?
.
Frågan ovan kan också ställas till Anders Borg. Tror han på Gud? Ja, jag vet ärligt talat inte om Merkel, Sarkozy eller Borg tror på Herren. Och jag bryr mig inte det minsta.
Däremot är det uppenbart att alla tre tror på den heliga treenigheten AAA –Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. Vad dessa gudomligheter tycker och säger står över allt i politikernas värld, över parlamenten, över centralbankerna och över andra regeringars åsikter.
.
.
Det stora mysteriet är varför någons ens bryr sig om att lyssna till de tre kreditvärderarna. En företagsledning eller en statschef som hade gjort sådana totala felbedömningar som de tre privata kreditvärderarna gjort under det senaste decenniet hade fått hoppa utan fallskärm.
Redan 2001utmärkte sig Standard & Poor’s då energibolaget Enron gavs AAA ända in i företagets bankrutt. Världens dittills största konkurs var ett faktum med tusentals avsked och 11 miljarder dollar upp i rök. Gudarna som delade ut AAA hade inte ens känt lukten av rök. När väl Enrons kriminella svindel slutade i konkurs då sänkte plötsligt Standard & Poor’s betyget för alla energibolag i USA och skadade hela branschen.
Men den verkliga floppen ägde rum innan subprime-krisen i bygg- och bostadsbranschen 2007. Giriga bankers långivning till hugade husköpare utan resurser att betala tillbaka lånen gavs AAA av i första hand S&P. Därmed värderade de bankernas aktivitet som helt riskfri trots att allt fler redan under 2006 kallade bostadsboomen för absurd.
Egentligen är ordet ”flopp” missvisande för S&Ps del. Bolaget tjänade nämligen stora pengar på sina AAA på obligationer inte ens värda pappret. De tre ”gudarna” får betalt för sina riskkalkyler både av utgivare och köpare av obligationer och andra värdepapper som de betygsätter.
.

.
Inte nog med det. De fick en kommission i betalning för varje obligation, byggda på subprimelånen, som bankerna sålde på marknaden. Inte undra på att de villigt satte sina AAA på papper som bara några veckor senare var värda noll och intet. Ett system av dubbla lojaliteter existerar. Kreditvärderarna ska sätta riskbetyg på bankernas värdepapper samtidigt som de har finansiellt intresse av att bankernas värdepapper säljer bra.
Inte ens när Standard & Poor’s gjorde en felkalkyl på 2 000 miljarder dollar och sänkte USAs kreditbetyg ett snäpp rubbades politikernas förtroende för de tre kreditvärderarna.
Att dessa privata kreditvärderare fått status av marknadsgudar bevisas kanske bäst av att regeringar och riksbanker skrivit in i sina finansregler att AAA är ett måste att behålla eller att sträva efter. Varför kan man undra, efter alla groteska fadäser som S&P och de andra begått.
.
Sarkozys uttalande att Frankrike kommer att göra allt för att bevara sitt betyg AAA och hans ilska när S&P ändå gav AAa i betyg står ut som helt irrationellt. I stället för att be dessa privata marknadsgudar dra dit pepparn växer och uppmana hela världens regeringar att helt ignorera dem klagar han som en liten skolgosse som fått bock i kanten.
Fortfarande vet vi inte om Sarkozy, Merkel och Borg tror på Gud. Men att de tror på den gudomliga treenigheten AAA råder det inget tvivel om. Enfaldet har nått den absoluta nollpunkten.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,ETC,SVD3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Standard&Poor’s, Merkel, Sarkozy, Borg,
Grekisk katastrof
19 Jan 12
Gamarna cirklar lågt över Aten
.
Om inte Grekland betalar tillbaka 14,4 miljarder euro i utestående statsobligationer den 20 mars tvingas landet ställa in sina betalningar och konkursen blir ett faktum. Rent lagligt kan en stat inte gå i konkurs men det är som en konkurs i praktiken.
Media rapporterar mycket om de förhandlingar som just nu pågår mellan den grekiska regeringen och ägarna av landets statsobligationer. Men vad är det egentligen som står på spel?
I oktober beslutade EUs toppmöte att utestående obligationer skulle skrivas ned med 100 miljarder euro i värde. Privata ägare, som banker och fonder, förväntades acceptera en 50-procentig nedskrivning av obligationens värde. Det är här skon klämmer.
.
Ett folk slås i kedjor för att bankernas och gamfondernas vinster ska räddas.
.
En inte obetydlig del av Greklands statsobligationer ägs av privata fonder som har flera motiv till att inte gå med på en uppgörelse. Enligt finanspressen är det inte mindre än 50 miljarder euro som dessa spekulativa fonder har i sin ägo.
Men varför inte gå med på en uppgörelse som innebär en nedskrivning på 50 procent? Riskerar de inte att förlora 100 procent om den grekiska staten stoppar avbetalningarna och deklarerar ”konkurs”?
Naturligtvis finns det småstilt i kontrakten och det är därför som gamarna kretsar lågt över landet. De spekulativa fonderna sitter nämligen med trumf på handen oavsett vilken utgång det blir av förhandlingarna som förs mellan Internationella Finansinstitutet, som representerar obligationernas ägare, och den grekiska regeringen.
.
Det är i korridorerna som de stora besluten tas.
.
Om de vägrar godta en uppgörelse där obligationerna ”snaggas” med 50 procent finns det en stor chans att de kommer att ersättas till 100 procent efter den 20 mars om Grekland erhåller de pengar som utlovats från Europeiska solidaritetsfonden. Det kan bli en enorm vinst för vissa gamfonder, (”vulture fonds”), eftersom de köpt obligationerna på den så kallade andrahandsmarkanden för 40 procent av det nominella värdet. Det blir 600 euros vinst på investerade 400 euro. Bingo.
Inte nog med det. Blir det grekisk ”bankrutt” kommer samma fonder att inkassera stora vinster också. Hur då? Jo, därför att de som spekulerat sönder den grekiska ekonomin försäkrat sig mot att landet tvingas ställa in sina betalningar. Tekniken kallas Credit Default Swaps och är i själva verket en sorts försäkring. Goldman Sachs och andra storbanker säljer CDS mot en månatlig kommission. Om Grekland ställer in sina betalningar faller en CDS ut och ”försäkringstagaren” ersätts av Goldman Sachs eller någon annan garant. Bingo igen.
.

Charles Dallara, från IIF, och Jean Lemierre från BNP Paribas sköter
förhanlingarna med den grekiska regeringen.
.
Merkel, Sarkozy och även Anders Borg är ansvariga för att Greklands ekonomi nu rasar utför i en takt som är skrämmande. Antalet arbetslösa är nu uppe i över 19 procent och väntas snart nå 21 procent av de i aktiv ålder. Landets BNP har minskat med sex procent 2011 och väntas sjunka med ytterligare 6,5 procent i år. Den sociala katastrofen är ett faktum i Aten och Thessalonike där antalet uteliggare ökar kraftigt med tillskott från personer som förlorat sina arbeten och sedan sin bostad. I vården hotar en humanitär katastrof sedan läkemedelsfirmorna börjat kräva betalning i förskott.
Europas politiker gömmer sig bakom den liberala dogmen att Europeiska Centralbanken är självständig och inte har rätt att låna till EUs medlemsstater. Skandalen är ofattbar. I dagarna lånade ECB ut 489 miljarder dollar till privata banker till 1 procents ränta över tre år. Om sådana villkor hade getts till den grekiska staten funnes ingen kris i dag. I stället kan de privata banker som lånat av ECB till 1 procent i sin tur köpa grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer med återbäring på allt mellan 3 till 7 procent.
.

Är det här lösningen på krisen?
.
Kan detta kallas annat än dårskap? De privata kapitalägarna ska till varje pris skyddas. Hela kontinentens arbetande befolkning, du, jag, den tyske skattebetalaren, den grekiske småbonden, alla ska vi med skatter och uppoffringar rädda bankirernas och gamarnas vinster.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Kris, Euro, Statsskuld, Sarkozy, Merkel, Borg, Banker, ECB
Fransk draksådd.
17 Jan 12
Marine Le Pen seglar i medvind
.
Färska opinionsundersökningar visar att den franska extremhögern seglar i stark medvind. I en ny gallup svarar inte mindre än 31 procent att de ansluter sig till Marine Le Pens och Nationalfrontens värderingar. Ännu värre är kanske att bara 35 procent säger att de tar helt avstånd från frontens idéer, något som över 50 procent sa sig göra för knappt ett år sedan.
.
Respektabelt och med siffror i handen är Marine Le Pens giv.
.
Samtidigt visar en annan undersökning att 21,5 procent svarar att de skulle rösta på Marine Le Pen om presidentvalet hålls i dag. I vilken riktning siffrorna kommer att peka i maj när valet äger rum kan vi bara gissa. En kvalificerad sådan är kanske att hennes resultat i första valomgången kommer att ligga just kring 21 procent. Eller kanske mer ändå om hon får benäget bistånd från Socialistpartiet som bara har uppoffringar och en mörk finanshorisont att erbjuda och från Sarkozys UMP som den här gången inte kommer att kunna vinna väljare från Marine Le Pen med en ”tuff” agitation mot utlänningar, läs muslimer.
Marine Le Pen har lagt om pappa Jean-Maries strategi, från att uteslutande hacka på immigrationen och islamismen till att koncentrera frontens propaganda till det ekonomiska planet. Receptet som Marine Le Pen kokat ihop kan sammanfattas i ett ord –protektionism.
Som första parti ut på plan presenterade hon häromdagen i en två timmars lång presskonferens partiets program inför presidentvalet. Himmel och gröna skogar lovas till småföretagare och arbetare i ett program som bryter med frontens tidigare anslutning till de nyliberala dogmerna om den fria marknadens gudomlighet.
Den nya linjen har tre grundpelare: lämna euron och EU, stoppa immigrationen och skydda franska småföretagare. Om väljarna ger fronten sitt förtroende lovas de jobb, högre löner och stora besparingar tack vare ett stopp på immigrationen.
.
-Finanskris. alla partier(UMP etc) , alla är globalister, alla är skyldiga,
Slut upp i Nationalfronten.
.
Det hela är ett jonglerande med siffror utan någon som helst seriös bevisföring i en femårsplan fram till 2017.
Att lämna euron och återinföra den franska francen kommer enligt programmet att spara in 87,6 miljarder euro. Varför finns det inget svar på. I presentationen menade Marine Le Pen att den nya francen kommer att devalveras med 9,4 procent. En siffra helt tagen ur luften samtidigt som de flesta beräkningar som finns pekar mot en devalvering på minst 20 procent om francen återinförs.
Om fronten får makten ska den inför punktskatter på vissa varor plus en 3-procentig skatt på alla importerade varor och tjänster. Inkomsterna från dessa tullar ska finansiera en fond för ”nyindustrialisering” och en löneökning netto på 200 euro i månaden för alla med en nettolön under 1 500 euro i månaden. Enligt fronten kommer de protektionistiska åtgärderna att ge strax över 200 miljarder euro fram till 2017. Hur andra länder kommer att reagera på frontens tullavgifter berörs inte med ett ord. Det är rena Alice i Underlandet.
Den andra huvudpunkten i Marine Le Pens krigsplan för presidentvalet är den gamla käpphästen –stoppa invandringen. Den här gången har fobin försetts med siffror. Från dagens 200 000 invandrare per år ska invandringen strypas till 10 000 per år när vi nått 2017. Det ska spara in 40,8 miljarder euro säger hon som alltid framställer sig som Jean d’Arcs reinkarnation. Hur ska det gå till? Genom att skära ned på sociala bidrag till ”utlänningarna”, och genom att avskaffa hjälp till äldre och slopa vårdbidrag från staten ska 22 miljarder euro sparas.
.
Far och dotter. Där den ene provocerade med klavertramp försöker dottern visa upp en fasad av omtanke för de små i samhället.
.
Utöver det ska bidrag, jobb och bostad reserveras för franska medborgare och de invandrare som gått arbetslösa i ett år och som inte ännu bott i landet mer än tio år kastas ut. Det ska spara 14 miljarder.
Marine Le Pen berör inte med ett ord vilka inkomster staten får från invandrarna, i form av inkomstskatter, i form av minskade pensionsavgifter eftersom nästan alla invandrare är i arbetsför ålder. Hennes kalkyl att invandringen kostar 40,8 miljarder är helt enkelt nonsens, ren rasistisk propaganda som tyvärr har en resonansbotten tack vare de borgerliga och socialistiska ”demokraternas” ryggradslösa hållning gentemot invandrare. De ses som en tillgång för att städa i tunnelbanan och för att tvätta och stryka åt herrskapen och som en lämplig slagpåse för att så split i samhället. Nu skördar Marine Le Pen borgerlighetens draksådd.
Hur ska man placera frontens nya ”arbetarpolitik”? Rent ideologiskt finns det mycket som har rötter i den rena fascismen. Främlingsfientligheten känner alla igen. Att det inte kläds i en hatpropaganda om de kosmopolitiska judarnas internationella sammansvärjning är förståligt. I stället får arabiska muslimer stå som syndabockar för det ”ofranska” och den internationella finansen tar de ”kosmopolitiska judarnas” plats i ekonomin. Det är dess fel att ”jobben flyttar utomlands”.
Den reaktionära, nationalistiska och protektionistiska politiken får vind i seglen från den etablerade politikens budskap att i finanskrisernas och statsskuldernas epok finns det ingen annan framtid för den arbetande befolkningen än uppoffringar. Svett och tårar för att bankirernas och spekulanternas vinster inte ska naggas i kanten. Med ett sådant budskap till människorna blir allt prat om tolerans och förståelse, det vackra med ett ”multikulturellt samhälle” och alla andra pratbubblor totalt ineffektiva argument mot Marine Le Pens chimär om ett nytt franskt folkhem.
.
Media:DN1,SVD1,AB1,DN2,DN3,GP1,DN4,SVD2,ETC,DN5,DN6,SVD3,
Bloggare;Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Nationalism, Protektionism, EU, Euro
Inför 2012
23 Dec 11
Trevlig helg och ett Gott Nytt År
.
Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.
På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?
För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.
Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.
Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.
Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.
Benny & Göte
.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,
Toppmöte i Bryssel
9 Dec 11
Mera pengar till bankerna
.
-Ödestimmen för euron är slagen. Det är vad medias budskap trummat fram i
snart en vecka. I så fall verkar de politiker som samlats i Bryssel inte ha läst sina dagstidningar. För det var det vanliga ”käbblet” i Bryssel.
Käbbel naturligtvis inom citattecken eftersom det verkligen handlar om minst sagt allvarliga saker inte minst för Europas arbetande befolkning.
Men först en kommentar till ett ”missförstånd” som ofta repeteras i vänsterpressen då den ser förslaget om en omskrivning av EU-fördragen som ett bevis på att Bryssel, det vill säga EUs centrala byråkrati, tar över allt mer makt på bekostnad av de nationella parlamenten.
Vad vi varit åskådare till de senaste veckorna är inte Bryssel som spänner musklerna utan nationella regeringar inom EU. Det är inte Barosso och Van Rompuy (hört talas om honom?) som dikterar politiken. Det är Angela Merkel med Nicolas Sarkozy i släptåg, som dikterar dagordningen och fattar besluten.
-Låt ECB ge ut euroobligationer så att alla medlemsstater får tillgång till billiga krediter. NEIN, svarade den tyska riksbanken och Merkel. Med ursäkten att det kan skapa dåliga vanor i de ”slösaktiga” länderna så att de inte drar åt svångremmen på den egna befolkningen tillräckligt hårt. Att Tysklands enorma handelsöverskott till 70 bygger på underskott i andra EU-länder ser hon inte som ett problem.
.

Det enda politikerna är överens om – allt tuffare åtstramningspaket
.
Van Rompuy fick sig också en känga. I stället för att skriva om EU-fördraget ville han lägga till vissa formuleringar till det existerande avtalet och därmed undvika omröstningar i bångstyriga nationella parlament. NEIN, svarade Merkel. Kommer inte på fråga.
Men vad har konkret beslutats i Bryssel? Konkret, ingenting ännu. Merkel och Sarkozy är överens om att skriva in en ”gyllene regel” i ett nytt fördrag med innebörden att budgetunderskotten inte får överstiga tre procent av BNP över en konjunkturcykel och om det sker ska automatiska ”bestraffningar” delas ut såvida inte två tredjedelar av medlemmarna beslutar annorlunda. Men detta är bara förslag ännu.
.
Merkel och Draghi, med Trichet och Van Rompuy som tjuvlyssnar.
.
Däremot visade den Europeiska Centralbanken vad som ligger den varmt om hjärtat. Bankens nye chef, italienaren Draghi, meddelade strax innan mötet i Bryssel att ECB sänker sin utlåningsränta till 1 procent och att de privata bankerna får obegränsad tillgång till krediter under de närmaste tre åren. Det beräknas att EUs banker behöver en kapitalförstärkning med 115 miljarder euro enligt de nya ”stresstester” som utförts.
Konkret betyder det att medan politikerna brottas i Bryssel ser ECB än en gång till att det privata bankkapitalet i Europa kan räkna med att gå skadelösa ur alla svindlande affärer de ägnat sig åt med de offentliga pengar de redan fått. Nu kan de låna av ECB till 1 procent och sedan själva låna ut pengarna till stater med bytesbalansproblem för cirka 5 procent. Enligt Draghi ska ECBs beslut hindra en kredittorka (credit crunch) och låta bankerna låna ut pengar till ”hushåll och småföretag” som han uttryckte det. Tro det den som vill. Pengarna kommer att användas till att spekulera mot grekiska, spanska, och andra länders statsskuld och till att förbättra bankernas egna kapitalreserver.
David Cameron vägrade delta i en kompromiss och därför går nu förhandlingarna vidare inom eurozonen med ytterligare vissa länder. Extremnationalisterna i Budapest gjorde Cameron sällskap och Sverige och Tjeckien vill konsultera sina parlament.
.
London City -världens största finanscentrum.
.
Förklaringen till att Cameron hoppade av finns i London City som är världens centrum för det fiffel och båg som dagligen omsätter hundratals miljarder dollar och euro. Derivathandel, valutahandel och all annan spekulation har London som plattform. Den skatt på finansiella transaktioner som framför allt Sarkozy trycker på för gillas inte av finansens mäktiga fondchefer som sitter i London. David Cameron är bara deras springpojke.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN4,AB1,SVD4,GP1,DN5,DN6,
Bloggare; Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Bryssel, Merkel, Sarkozy, Cameon, ECB
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.

.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Rena cirkusen i Cannes
5 Nov 11
Inte ett enda beslut av betydelse fattades
.
Cannes är mest känd för sin årliga filmfestival. Stjärnorna glider fram på den röda mattan med lyxjakterna ankrade på redden. I går smög världens politiska ”stjärnor” ut bakvägen medan södra Frankrike drunknar i årtiondets skyfall.
.
Filmfestivalen i Cannes hade kanske mer att säga om världskrisen än G20.
.
-Quelle cinéma!, säger fransmännen. Cinéma betyder ju film. Men uttrycket ”quelle cinéma” motsvarar det svenska utropet ”rena cirkusen”. I går var det inte film som visades i Cannes utan just en ren cirkus. Inte sedan Seattle 1999 har ett toppmöte slutat i ett liknande fiasko. Inte ett enda beslut av betydelse fattade av den illustra samlingen politiker, med Obama själv i spetsen. Det är som om ett omvänt förhållande råder mellan krisens allvar och politikernas initiativkraft.
Nicolas Sarkozy som var det här G20s ordförande hade bara ett snett surt leende kvar till journalisterna när han förklarade att diskussionerna om en striktare kontroll av finansmarknaden ska fortsätta i februari 2012. Han hade lika gärna kunnat säga 2015 för finansen kommer inte att sättas under vare sig Sarkozys eller någon annan politikers kontroll så länge den nyliberala dogmen om den fria marknadens förträfflighet styr i alla regeringskanslier.
.
En ny värld. Nya idéer, proklamerades i Cannes. Ett hån mot 50 miljoner arbetslösa.
.
Vi hade naturligtvis inte väntat oss att G 20 i Cannes skulle sjösätta en världsomfattande krisplan. En verklig plan med målet att skapa jobb för 30 miljoner arbetslösa i Europa och 20 miljoner i USA. För det krävs en plan som till att börja med sätter nosring på de giriga bankchefer och spekulanter som inte drar sig en sekund för att driva en hel nation och dess folk i ruin om det går att göra vinst av katastrofen. Hela det finansiella systemet måste ställas under samhällets kontroll och i dess tjänst. Att spekulera i misär ska bestraffas som det brott mot mänskligheten det är. I stället hyllas hajarna i den specialiserade finanspressen som ”smarta grabbar” med feeling för affärer.
En verklig krisplan stänger ner alla skatteparadis och harmoniserar beskattningen av företag inom ekonomiska regioner som EU. I dag konkurrerar länderna sinsemellan med lägsta möjliga vinstbeskattning för att dra till sig de internationella storbolagen. Var och en begriper ju att detta endast leder in i en nedåtgående spiral med allt lägre inkomster för samhället.
.
Rättvisa skatter, inte skatteparadis.
.
Tiotusentals miljarder dollar gömmer sig i skatteparadisen där svarta pengar blir vita och hela världens krösusar slipper undan skatt till samhället. Ingen reform i syfte att stävja finansmarknadens framfart kan bli effektiv utan att skatteparadisen stängs. I stället försöker ”vanliga” länder i EU kopiera skatteparadisen. Lilla Belgien har skapat skandal i Frankrike genom att det belgiska finansministeriet i en broschyr förklarar för franska företag hur de kan slippa undan all beskattning i Frankrike och avnjuta mycket lägre skatt i Belgien.
Detta var ett par pusselbitar i en verklig krisplan som herrarna och damerna i G20 inte ens kan stava till.
Men i helgens Cannesfestival såg vi också att de är oförmögna att ens komma överens om en räddningsplan i äkta nyliberal anda. David Cameron säger att eurozonens kris inte är britternas problem. Angela Merkel säger att mer pengar till europeiska räddningsfonden kan vänta, det vill säga hon tycker att andra än Tyskland ska betala. Nicolas Sarkozy som gjort en skatt på alla finanstransaktioner till sin egen ploj talade för döva öron. Hur bankerna ska stärkas fanns det lika många idéer som deltagare och om hur 50 miljoner arbetslösa i G20 ska ges arbete fanns det inga idéer alls.
I Cannes visade världens ledande industrinationer att det saknas en gemenskap som kan hindra världsekonomin från att rasa utför mot en mycket djup och för de arbetande människorna förödande kris.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,SVT1,SVD3,DN4,SVD4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Cannes, Merkel, Obama, Sarkozy, Cameron, Skatteparadis,
Merkel och Sarkozy ställer diktat
3 Nov 11
Vad händer om landet lämnar euron?
.
I går ställde EUs ledare ett brutalt ultimatum till Papandreou.
-Innan Grekland sagt ja till räddningsplanen får ni inte ett öre av de utlovade lånen från oss och IMF, sa Merkel och Sarkozy med en röst. Tydligare än så kan det inte bli. Papandreous oförskämda tilltag att låta landets befolkning rösta om avtalet i Bryssel ska bestraffas med maximal kraft om det inte blir ett ”Ja” i folkomröstningen.
PS, just nu säger BBC att Papandreou ställer sin plats till förfogande. Han sägs ha begått ”politiskt självmord” med sitt förslag att låta det grekiska folket rösta om ”räddningsplanen”. Så kan utövad demokrati döda.
. 
Den enda vägen för Grekland.
.
Antalet röster som förordar att Grekland bör lämna euron verkar bli allt fler. Bland ekonomer, politiker på alla kanter, och medias journalister höjs röster för att den bästa löningen för Grekland är att lämna euron och återinföra den gamla valutan drakmen.
De verkar vara överens om att alla greker har ett gemensamt intresse av ett sådant scenario, alla ifrån diversearbetaren, via skolläraren till landets stenrika redarsocietet. Väldigt få argument presenteras för att visa på vilket sätt den föreslagna handlingslinjen kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det är det enda som intresserar oss på den här bloggen. Talet om att ha en ”egen valuta” och att återvinna det ’nationella självbestämmandet” lämnar vi över till de som tror att ”det gemensamma nationella intresset” är något som ska rädda den arbetande befolkningen undan den borgerliga krispolitiken.
Men låt oss anta att Grekland återinför sin gamla drakm. Vad blir den troliga följden?
-Drakmens värde i förhållande till euron kommer att devalveras med minst 50 procent jämfört med den växelkurs som användes vid inträdet i valutaunionen. Annars är det ingen idé med att byta valuta eftersom devalveringen ska hjälpa till att ”exportera” landet ut ur krisen.
.
.
-Landets statsskuld som är skriven i euro kommer omedelbart att stiga med 50 procent i värde, det vill säga proportionellt med devalveringen. Grekland som redan nu är oförmögen att betala av sin statsskuld kommer efter en devalvering att sakna alla möjligheter att betala ens räntorna på sina lån. Aten blir tvunget att deklarera landet i ”konkurs”, det vill säga att alla avbetalningar på statsskulden ställs in. Det går att verkställa, det har redan gjorts förr av andra stater, men det följer automatiskt att Grekland förlorar alla möjligheter att låna pengar på den internationella finansmarknaden.
-Alla privata företags och privata bankers skulder i euro dubbleras i ett slag. Till skillnad från staten kan de inte ställa in sina betalningar eftersom det innebär att förklara företaget/banken i konkurs. Den kommersiella lagstiftningen träder i kraft och företagen läggs ned, personalen avskedas och sällar sig till de som redan står i kö framför arbetsförmedlingarna. I ett land där redan 40 procent av ungdomen saknar arbete behövs det inte mycket fantasi för att inse följderna.
.
Utbildad eller inte. För de flesta ungdomar syns ingen framtid.
.
-Grekland är ett land som importerar många av sina konsumtionsvaror, inklusive matvaror. I ett slag blir alla dessa varor 50 procent dyrare för den arbetande befolkningen som inte har reserver i utländska valutor. Bilar, elektronikvaror, kylskåp, tvättmaskiner, importerad mat, allt som importeras blir dubbelt så dyrt.
-Vilka drabbas hårdast av en oundviklig devalvering av drakmen? Svaret är mycket enkelt. Alla som är lönearbetare, som erhåller sin inkomst från en arbetsgivare och som betalas i den nationella valutan blir offer. Samma sak gäller inte kapitalägare och delvis de fria yrkena eftersom de i ett ekonomiskt kaos kan låta sig betalas i utländska valutor och placera sina reserver utomlands. Stora kapitalmängder kommer att placeras utomlands innan drakmens återinförande. När de växlas tillbaka till drakmer gör de rika ägarna stora vinster. Samtidigt kommer de arbetandes köpkraft att drabbas mycket hårt. När Argentina kastade in handduken 2001 sjönk de arbetandes levnadsstandard med över 40 procent. Det blir också de arbetande grekernas öde.
-Men kan inte Greklands export blir ett lokomotiv som drar igång ekonomin igen? Vid sidan av vin, grönsaker och frukt har Grekland bara sin turism som viktiga exportprodukter. För att göra om landet till en ”tysk exportmaskin” måste man först ha något att exportera. De som förespråkar att landet lämnar euron med argumentet att det skulle hjälpa till att få fart på landets export borde visa vilka ekonomiska sektorer som plötsligt skulle bli konkurrenskraftiga på de marknader som är Greklands, det vill säga huvudsakligen Tyskland, Italien, Bulgarien, Ryssland och Frankrike. Endast turismen skulle omedelbart kunna dra nytta av en ny billig drakm.
;
Grekland har olja, men den växer på träd och kan inte exportera landet ur krisen.
.
Men står då valet bara mellan pest och kolera? Mellan att svälja EUs beska bud eller ta grekisk arsenik?
Inte alls. Men oavsett vilken väg som väljs krävs det att löpa hela linan ut. Om drakmen återinförs kan de arbetande i Grekland skydda sig mot följderna om de tvingar de styrande att :
-stoppa all kapitalflykt till utlandet. De rika kommer att placera sina pengar i schweizerfrank och dollar i utlandet för att inte drabbas av drakmens devalvering. Ett nytt skattesystem som garanterar att de med stora inkomster betalar den skatt de inte betalar i dag måste antas.
-nationalisera alla banker och införa en strikt kontroll över alla kapitalrörelser för att hindra de rika från att agera som i punkten ovan.
-förbjuda vinstgivande företag från att avskeda anställda och anta en nationell plan för att ge arbete åt den stora massan av arbetslösa.
-upphäva alla sparpaket som nu hotar att köra ekonomin i botten och i stället satsa på en bred utbyggnad av den offentliga servicen.
.
Om Papandreou och Pasok löper linan ut och bryter med marknadens diktatur
kan landet räddas undan en ekonomisk katastrof.
.
Oavsett om det bli ja eller nej i folkomröstningen finns det ett krav som många reser och som verkligen borde realiseras, nämligen en offentlig oberoende granskning av vad den grekiska statsskulden består av och vad de lånade pengarna använts till. Det skulle ge de arbetande en klar bild av vilka lån som gått till det allmännas bästa och vilka lån som försvunnit i skrytprojekt och privata fickor. Samtidigt kommer en grundlig granskning av skulden att visa vilka som äger den. Många spår kommer att leda till hemliga konton i skatteparadisen. Bakom dessa anonyma brevlådeföretag gömmer sig ofta finansiella gangsters som tjänat sina pengar på vapen och droger. De kommer aldrig att ge sig till känna för att behålla sina pengar om det ställs krav på att alla ägare av grekisk statsskuld ska kunna identifieras.
Samma krav på offentlighet kommer också att visa vilka företag och banker som smitit ifrån sina skatter genom att använda skatteparadisen som landningsbanor i kapitalflykten runt klotet.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVT1,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SVD6,SVT2,DN6,
SVD7,SVD8,DN6,GP2,SVT3,SVD9,DN7,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Merkel, Sarkozy, EU, Euro














Senaste kommentarer