Tag Archives: EU

Nyliberalismens återvändsgränd

Posted on by
6

En marxist i fas med tiden.

.

Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.
Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.
Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.
I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan.   Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.
Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

.

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:

.

Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.

.

  1. Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
  2. Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
  3. Utdelningen till aktieägarna ökar.
Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.
Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.
Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.
Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?
Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.
Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.
  1. Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
  2. Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
  3. Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.
Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

.

.

För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.
Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.
I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.
Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.
Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

.

.

Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.
Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.
Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.
För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.
Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.
Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.
Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.
Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.

.

Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.
Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.
De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.

I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning.  Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.
Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.
Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.
Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.

.

.

För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.

.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.


1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?
Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.
Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.

.


2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.
En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.
Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.
Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.
Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion.  Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.
Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?
Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.
Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.


4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?
Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende  på  finansens,  byggbranschens  och  bilindustrins  tyngd  och ländernas  plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.
Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.
Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.
Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mitterrand president 1981

Posted on by
1

Reformismens sista sociala vision.

.

Den 21 maj 1981 tog François Mitterrand över i Elyséepalatset som den franska republikens 21:a president. Frankrikes arbetande befolkning satte stora förhoppningar till en radikal förändring av det snobbiga franska klassamhället. I valet hade François Mitterrand som Socialistpartiets kandidat lovat både himmel och gröna skogar.

.

21:a maj 1981 svor François Mitterrand presidenteden.

.

Socialistpartiets framgångar och Mitterrands seger över Valéry Giscard d’Estaing stod i kontrast till den dominerande trenden i omvärlden – nyliberalismens uppmarsch med Ronald Reagan och Margaret Thatcher som härförare. Mitterrand och de franska socialisterna stod inför en tuff utmaning. En utmaning som de helt skulle misslyckas att stå upp emot.
Men det är slutet på historien. Innan var det dramatik. Knappt vid makten började verkligen Mitterrand att uppfylla sina vallöften om grundliga reformer av de arbetandes sociala villkor.
Listan på de reformer som presidenten drev igenom i den nyvalda Nationalförsamling var imponerande. Mest omtalad i media var det symboliskt viktiga beslutet att avskaffa dödstraffet i giljotinens hemland. Borgerligheten drev en hård kampanj till dödstraffets försvar men kunde inget göra åt socialisternas majoritet i Nationalförsamlingen.

.

-När de rika behandlas bättre än de fattiga då säger jag François Mitterrand ifrån.

.

Andra reformer var mer jordnära men viktiga för de arbetande:
-Minimilönen höjdes med 10 procent och familje- och bostadsbidragen med 25 procent.
-En femte semestervecka infördes och arbetsveckan sattes till 39 timmar.
-Pensionsåldern sänktes till 60 år.
-En förmögenhetsskatt infördes.
I februari 1982 antogs en plan för nationalisering av alla stora betydande banker och företag. Det var verkligen att kasta handsken framför borgerlighetens fötter. De 36 största bankerna togs över av staten tillsammans med stora företag av nationell betydelse som el- och gasbolaget, kemiföretag och elektronikjätten Tohmson. Efter nationaliseringen var inte mindre än 25 procent av de arbetande anställda i statliga företag.
Utmaningen för kapitalägarna var stor och vreden över den förda politiken visades öppet och saboterades i hemlighet. Den borgerliga pressen kastade sig över Mitterrands regering som innehöll fyra ministarar från det franska kommunistpartiet. Trycket utifrån kändes av omedelbart. USAs ambassadör i Paris varnade Mitterrand för följderna om de kommunistiska ministrarna fick tillgång till information om militära hemligheter och andra ”känsliga” ämnen.

.

Fyra ministrar från kommunistpartiet tog plats i Mitterrands första regering.

.

Franska kapitalägare startade en investeringsbojkott och privat kapital flydde i stora mängder till Luxemburg, Schweiz och andra skatteparadis. Samtidigt startade den internationella finansmarknaden en spekulationsvåg mot den franska francen som snart tvingades devalvera flera gånger.
Det franska folket hade lagt sin röst i urnorna för en ny radikal reformpolitik. Den franska borgerligheten röstade med fötterna och upphävde utomparlamentariskt vad folket röstat för i urnorna.
I mars 1983 tvingas Mitterrand kapitulera inför trycket från Reagan, Thatcher, Helmuth Schmidt, de franska kapitalägarnas ekonomiska sabotage och trycket från tunga ministrar i den egna regeringen, som Jaques Delors och Pierre Mauroy. I ett brutalt lappkast förklarade Mitterrand i ett tal till nationen att den internationella ekonomiska krisen tvingade regeringen att göra ett ”tillfälligt uppehåll” i reformarbetet och införa en åtstramningsplan för att rädda statsfinanserna.
Det var början till slutet. Det var inget ”tillfälligt” i reträtten. Det var en permanent reträtt och en total kapitulation inför den nyliberala kapitalistiska ordningen. Mitterrand och hans socialistiska ministrar vägrade att överväga en konfrontation med kapitalets sabotage. Det hade krävt en kontroll över det privata kapitalets flykt ut ur landet och en konfiskering av sabotörernas egendomar. Det hade också krävt en kontroll av valutaspekulationen och inte minst hade det krävt en total mobilisering av arbetarklassen för att på varje arbetsplats kontrollera ägarnas aktiviteter för att sätta stopp för sabotaget mot den politik som vunnit i urnorna.

.

Mitterrand på statsbesök hos sin överman.

.

Men de franska socialisterna var inte beredda att ta en direkt konfrontation med borgerligheten och bryta med den kapitalistiska marknadens logik. Det var inte en handlingslinje i Socialistpartiets smak. Den europeiska reformismens sista stora projekt låg i ruiner. Nyliberalismens hade segrat. Reagan och Thatcher hade segrat. Från den dagen slöt den europeiska reformismens ledare upp bakom det moderna drevet. Ordet reform tappade sin innebörd. Avreglering och privatisering blev nya hedersord för den europeiska socialdemokratin.

.

Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,SVD2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Med euron ur tiden

Posted on by
40

Är det en lösning att lämna euron?

.

Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver i en debattartikel i GP att de skuldtyngda länderna i EU bör tillåtas skriva av sina skulder och lämna euron.
-Vi tror att det är oklokt att vänta till dess krisen blir än mer akut och vi riskerar politiska och ekonomiska sammanbrott. Skuldavskrivningar och att krisländerna ges en möjlighet att lämna euron skulle ge dem en möjlighet att återhämta sig ekonomiskt, skriver de båda i sitt inlägg.
Deras utgångspunkt är att de arbetande i samhället inte ska betala den kris som orsakats av bankers och andra finansinstituts spekulation och ohejdade profitjakt. Det är också min utgångspunkt.
Frågan som därför måste besvaras är följande: blir skuldsaneringen mindre smärtsam för den arbetande befolkningen om landet ifråga hoppar av euron?
Till att börja med kan vi se vad som sker i länder inom EU som inte har euron som valuta. Storbritannien använder inte euron. Ingen kan dock påstå att de arbetande i landet klarat sig bättre undan krisens följder än i euroländerna. Tvärtom. David Camerons regering för kanske den mest brutala ”saneringspolitiken” inom hela EU.
Om befolkningen drabbas hårt eller inte av krispolitiken har inte mycket att göra med vilken valuta landet ifråga använder men desto mer hur hårt de härskande kan gå fram utan att stöta på allt för stort motstånd från politikens offer.
Andersson och Sjöstedt förklarar inte varför det skulle vara lättare för exempelvis Grekland att sanera statsskulden om man hoppade av euron. De bara säger att det är så.

.

Andersson och Sjöstedt tror att ett avhopp från euron kan underlätta skuldsaneringen.

.

Men är det verkligen så? Jag vill påstå att motsatsen är mer sann. Vad skulle hända om Grekland hoppade av euron och återinförde drachmen? Syftet med ett avhopp vore naturligtvis att devalvera sig ur krisen genom att öka de egna produkternas konkurrenskraft på världsmarknaden. En sådan politik har dock ingen chans att lyckas om alla grannar för samma politik. Chansen att ”rikare” länder skulle sitta still i båten och låta exempelvis Grekland, Portugal, Spanien och Irland devalvera sig ur krisen på bekostnad av Tysklands, Frankrikes och andra länders marknadsandelar är illusorisk. Varifrån skulle den ”soldariteten” helt plötsligt komma? Redan nu klarar ju de 27 inte av att samarbeta i de mest elementära frågor. Ja, det är inte riktigt sant. De är ju helt eniga i att det är de arbetande som ska betala den kris som nyliberalismen skapat.
Idén att hoppa av euron förbiser dessutom en liten ”detalj”. Devalveringar leder till att statsskulden som är noterad i utländska valutor, som euro och dollar, automatiskt ökar i samma omfattning som valutan skrivs ned.

.

I går 11 maj demonstrerade tiotusentals arbetande i Aten mot regeringens krisplaner.

.

Ändå vore det kanske inte den allvarligaste effekten. För om drachmen återinfördes i Grekland och devalverades i syfte att stimulera exporten skulle den internationella finansmarknaden kasta sig över Greklands valuta i en spekulationsvåg utan like och driva upp den ränta Grekland skulle få betala för nya lån på den internationella finansmarknaden till astronomiska höjder.
För att undvika det måste i så fall regeringen i Aten förstatliga alla banker i landet, stoppa all kapitalflykt och göra drachmen imun mot spekulationen genom att göra den icke konvertibel. Finns det någon utsikt för att den nuvarande ”socialistiska” regeringen skulle slå in på den linjen? Svaret är givet – absolut ingen.

.

De offentligt anställda var talrika i gårdagens protester.

.

I dag försöker i stället den grekiska regeringen tvinga befolkningen att betala krisen. Det kommer den att göra även i morgon oavsett om landet använder euron eller en ny drachm. Det är visserligen sant som Andersson/Sjöstedt skriver att en och samma valuta i länder med olika tillväxttakt och produktivitet skapar ekonomiska problem för de svagaste ekonomierna i unionen. Men att hoppa av från euron och devalvera sig ur krisen med nationella valutor är ingen progressiv lösning för de arbetande som drabbas hårdast av den djupa finanskrisen. De kommer i värsta fall att få betala dubbelt upp för ”saneringen” av statsfinanserna

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD3,SVT1,SVD4,

Bloggar; Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Rapport från Misurata

Posted on by
17

Dagar med motståndet i Misurata.

.

I en och en halv månad har befolkningen i Misurata stått emot Khaddafis artilleri och pansarfordon. Hans styrkor omringar staden. Efter många attacker mot staden är det ändå bara huvudgatan Tripoli Street som hans styrkor kontrollerar.
För första gången sedan belägringen började kommer det ut direktreportage från staden. Första veckan i april anlände några journalister anonymt till staden. De bara presenterar sig som ”vi”. Vilket kanske är bäst med tanke på deras säkerhet.

.

Bloggen En Route (På väg) informerar oss direkt från Misurata.

.

Bloggen En Route har redan publicerat flera artiklar av dem. Till skillnad från ”inbäddade” journalister som vanligtvis rapporterar från barer i de bästa hotellen har ”vi” levt tillsammans med upprorets kämpar. De är så att säga ”inbäddade” med shebab, ”grabbarna” som de stridande kallas.
Det finns naturligtvis ingen möjlighet att verifiera varje påstående av ”vi”. Men vi har ingen anledning att misstro den helhet som de förmedlar – en hel stad som kämpar för sitt liv mot en diktators pansarvagnar, artilleri och legosoldater.
Vi publicerar deras artiklar därför att solidariteten med kampen i Misurata är beroende av information om vad som sker i staden. Tyvärr finns det en hel flygel av den socialistiska vänstern i Europa som vänder Misurata ryggen. Många socialistiska tidningar och en rad av vänsterbloggar har inte med en rad, inte med ett ord, visat sympati, solidaritet eller ens medkänsla med Misuratas kamp för överlevnad.
I stället ägnas all energi åt att ”avslöja” imperialismens hyckleri och egenintressen i ”konflikten” , som om det var en nyupptäckt att imperialismen inte är en barmhärtighetsinrättning. Att flygattacken som  i sista brinnande stund stoppade Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi räddade staden undan en massaker är inget som påverkar ”analysen”. Många spaltmetrar används till att lyfta fram varje litet bevis på skäggiga islamisters närvaro i Benghazi för att med alla medel motivera en ”neutral” hållning till den libyska folkresningen. –Revolutionen har redan spårat ur, säger den ene. –Imperialisterna har redan tagit konrollen säger den andre. –Nato för ett fascistiskt krig mot Libyen, säger Castro.
Debatten är låst i positioner som tills vidare inte kan jämkas. När krutröken lagt sig och den libyska oppositionen förhoppningsvis jagat Khaddafi på flykten kan en rannsakande analys i alla läger öppnas. Då tror vi att det kommer att stå klart för alla att kampen i Libyen var och fortfarande är en del av de arabiska folkmassornas kamp för att störta diktatorer och kungar.
Här under följer en sammanfattning i fri översättning av den senaste artikeln från ”vi”.

***********

”Inbäddade” med motståndet i Misurata.

.

I dag 12 april gick shebabs, som de beväpnade ungdomarna kallas, till offensiv mot Tamina Building i Misurata efter en månad av strider kring huvudgatan Tripoli Street. Steg efter steg tar kämparna tillbaka kontrollen över stadens centrum. Med pansargranater och Molotov cocktails mot tanks och pansarfordon tränger de ihop Khaddafis styrkor kring Tamina Building som hålls av prickskyttar på taket.
För att bemöta en del dumheter i västliga media är det viktigt att påminna att Khaddafis styrkor inringat staden i sex veckor och blockerar all tillfart från land. De intog också Tripoli Street som är stadens huvudgata. Resten av staden kontrolleras av rebellerna som centrala elverket, anläggningen för havsvattensavsaltning och hamnen och dess lagerbyggnader.
Misurata lever även om det är på reserver. Det luktar krut i staden. Bombernas explosioner ger natten rytm tillsammans med motståndets stridsrop i gränderna. Det är krig på ojämna villkor. Men en sak är säker bland alla vi möter – här vill ingen ha hjälp av utländsk trupp men däremot vapen. De kämpande shebab är inga miserabla typer, de är stolta. De har den inre styrka som följer när döden inte längre skrämmer. Fyrtiotvå år av förtryck påminner dem om kampens mening, de kommer att befria Misurata eller dö här..

.

Khaddafis tanks och trupper har gjort en ruin av Tripoli Street.

.

I början av upproret i Misurata höll revolutionens anhängare till på torget i centrum som nu ligger öde. Torget är obeboeligt på grund av dess närhet till början av Tripoli Street där legosoldaterna har sitt främsta fäste i Tamina Building.
För en månad sedan försökte en pansarkolonn med 700 soldater att inta Misurata. Befolkningens motattack hindrade dem från att nå längre än till Tripoli Street. Sedan dess har tanks och prickskyttar förvandlat denna huvudgata i staden till en apokalyptisk scen. Den 21 mars invaderade ändå fem tusen personer Tripoli Street för att ta hand om döda kämpar. Den dagen dödade Khaddafis styrkor 40 personer och skadade omkring 250. Den vansinniga gesten var ett naivt försök att bryta ned militären på plats. Men en handfull tanks och gömda prickskyttar lyckas ännu att hålla stadskärnan som sitt starka fäste.

.

Huvudgatan Tripoli Street kontrolleras av Khaddafis styrkor.

.

Den lokala stadsarkitekturen som liknar Paris är till fördel för Khaddafis styrkor. Huvudgatans bredd underlättar stridsvagnarnas framfart och försvårar att bygga barrikader. Boulevarden bjuder pansarvagnar en gigantisk rak led från stödpunkter utanför staden rakt in till stridszonen i centrum. På båda sidor av Tripoli Street ser det ut som i vilken storstad som helst med öppna ytor och höga glasfasader utan hörn med döda vinklar. Man måste ta sig fram över öppna ytor. Kropparna som ligger vid foten av vissa byggnader visar risken som tas av de som korsar boulevarden.
Men Khaddafis styrkor drar inte bara fördelar av Tripoli Streets bredd. Hittills har den gett goda möjligheter att föra in pansar och trupp med en militär organisering ställd mot förvirring och oerfarenhet hos rebellerna. Men nu börjar legosoldaterna att stöta på dessa fördelars baksida.
Samtidigt som boulevarden underlättar cirkulationen är pansaret utsatt för shebabs gerillataktik. Nu sedan allt omkring Tripoli Street är sönderskjutet och antalet snipers halverats blir de angränsande byggnaderna barriärer för Khaddafis styrkor. Förstörelsen av omgivningen med sina gränder och smågator generar nu mer regeringsstyrkornas artilleri och pansarvagnar än rebellerna.

.

Från gränder och trång kan shebab beskjuta styrkorna på Tripoli Street.

.


I omgivningen äger striderna rum som i en hålost där minsta gömsle tillhör den ena eller den andra sidan i sådan närkontakt att ibland bara en byggnad eller en mur skiljer de stridande åt.
Snipers byter plats under natten i skydd av tanks för att överraska med prickskytte från nya positioner. Varje morgon måste motståndskämparna utvärdera var de nya sniperposteringarna finns. Sedan alla byggnader utefter boulevarden skadats eller förstörts försöker legosoldaterna att anpassa sin eld efter hur de uppfattar shebabs förflyttningar.
Här spelar deras lokalkännedom en viktig roll som ger dem kapacitet att mäta sig med fiendens militära överlägsenhet. De gamla hallarna som delvis förstörts används av shebab för att förflytta sig i skydd. De är byggda som en rad av korridorer med affärer och bostäder ovanpå som sinsemellan kommunicerar via hela kvarter. Tillsammans bildar de en labyrint i vilken ingen fiende vågar sig in i. Moståndet vänder ut och in på begreppen inomhus/utomhus, privat utrymme/offentligt utrymme som inte längre gäller. Varje byggnad är en potentiell plats för att i skydd bevaka Tripoli Street. I grannens garage äter man tillsammans, kokar te och oljar vapnen. I en annan byggnad lite längre bort från boulevarden ligger en improviserad sjukstuga. Med tre sängar, hyllor fulla med läkemedel för första hjälp och en ambulans som kan ta hand om sårade kämpar.

.

Med omoderna vapen och Molotov cocktails håller shebab stånd.

.

Rummet ovanför trappan blir sovrum för tio kämpar när de inte håller sina skjutställningar i rummet intill. Fönstren bommas igen eller avskärmas medan nygjorda hål i väggarna används till att följa fienden med kikare och som skjuthål. Väggarna mellan olika byggnader rivs så att det går att i skydd förflytta sig mellan dem.
Ibland beror de stridandes överlevnad eller tillfångatagandet av en sniper mer på lokalkännedom än beväpningen. Khaddafis styrkor har inte en total översyn trots att de har snipers placerade på de högsta byggnaderna. På båda sidor följer man minsta rörelse för att exakt veta fiendens positioner. Det gäller att snabbt veta vilka passager som ligger i skydd och vilka som tillfälligt är exponerade för beskjutning.
Motståndet som först gick ut på att hindra fienden att ta sig in på sidogatorna lyckas nu skapa svårigheter för dem även på Tripoli Street. De senaste dagarna har man lyckats placera tunga fordon med sand och stenar tvärs över boulevarden. Förarna tar fart från en sidogata och i sista sekunden hoppar de av fordonet som kraschar på huvudgatan. Motståndsmän ligger i skydd med Molotov cocktails och pansargranater i hand. När tanks närmar sig för att lyfta bort lastbilarna fastnar tygstycken indränkta med bensin som shebab lagt ut på gatan och en Molotov cocktail räcker sedan för att slå ut en stridsvagn. Pansargranater riktas mot tanksens larvfötter och de blir stående.
Trots sin styrka, organisation och överlägsna eldkraft lider Khaddafis armé av en annan svaghet. Den består vid sidan av lojala landsmän också av utländska legosoldater som dragits till kriget av lockande inkomster och ibland av mycket unga som mobiliserats mot sin vilja. Namnet ”lojalister” är ganska felvisande- många soldater har inga känsloband med regimen eller för kriget.
Det känner man av i ögonblick då de saknar handlingskraft och initiativ därför att de tappat kontakt med sitt befäl eller vid kritiska situationer under reträtt. Motståndsmännen kämpar däremot i kvarter de växt upp i tillsammans med en bror, en granne eller en barndomsvän. Även om vissa säger sig kämpa för en diffus idé om ”frihet” är det priset de betalade under resningens första dagar som skapat den tveklösa beslutsamhet med vilka de ger sig in i striderna.
Många boende kring Tripoli Street har flytt från området. Av de som stannat deltar inte alla i det väpnade motståndet men redan att finnas på plats är en gest som visar motstånd mot Khaddafis ockupation av stadskärnan. Man stannar för att stödja motståndet men också för att vägra den förnedrelse det skulle innebära att erkänna kvarteren som obeboeliga. Vi vägrar att ”förhandla om våra martyrers blod” får här mer mening för vilken innevånare som helst än i munnen på den nya regeringen i Benghazi.

.

Tamina Building sedd från ett titthål i en mur.

.

Men motståndsmännens styrka begränsas inte till en god lokalkännedom eller en kampvilja. En plats i Misurata tjänar som samlingsplats för kämpar från olika stridszoner. Dag och natt lever i detta högkvarter av containers. I en av dem finns ett kök. Man skrattar och kallar det ”restaurangen”.  I en annan finns ett antal madrasser, man dricker te, man diskuterar politik och ser på Al-Jazeera. Det är ”salen för stridsledningen” som blir sovrum på natten. Vid första ögonkastet är lokalen långt ifrån en gängse uppfattning om en militär ledningscentral. Mannen som presenteras som ”chef” kallar sig själv ”shejk för en stor familj”, upprorets människor. Det är med ålderns eller erfarenhetens rätt som han utövar sin auktoritet i de militära problemen.
Vid första kontakten verkar en hierarki bestämma relationerna men kamratskapet neutraliserar viljan till ”bosseri”. På kvällen avbryts diskussionerna ständigt av män som anländer från ”fronten” med nyheter. Avsaknaden av kommunikationsmedel tvingar motståndet att ständigt förflytta sig mellan stridszonerna för att inhämta information, tänka över nya anfall och kolla upp behov av proviant och utrustning.
Natten mellan lördag och söndag (9 april) lyckades man planera och samordna en aktion som spärrade av Tripoli Street och isolerade Tamina Building från sin bas och slå ut två tanks, en buss och två bilar med truppförstärkningar. I dag tisdagkväll (12 april) avväpnades den sista prickskytten i Tamina Building. På taket vajar nu ”det fria Libyens” flagga efter att den gröna flaggan varit hissad i en månad.

.

Media:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,Politiken1,Politiken2,Klassekampen1,VG1,SVT1,SVD3,

GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bryssel i Rött

Posted on by
Reply

/

I går var det vår i Bryssel. Solen sken i kapp med glada ansikten som alla protesterade mot toppmötet i staden. Här under hittar du ett litet fotoreportage som jag hoppas ska värma i den svenska senvintern.

-Grundtonen är röd. Så poetisk var Metall i Namur.

.

-Nej tack till ett antisocialt Europa.
Det tycker det socialistiska fackförbundet FGTBs flamländska sektion.

.

Inga sura miner när solen och solidariteten värmer.

.

-Se upp. Ett socialt Europa i fara. Ja till ett solidariskt Europa.

.

En beskattning av alla finansiella transaktioner kräver FGTB.

.

Det Europeiska Fackförbundet deltog också i organisationen.

.

Det fina vädret lockade fram klara toner. Lägre pris på hushållsenergin kräver FGTB.

.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dem.
De fackliga ungdomssektionerna av FGTB deltog massivt.

.

FGTBus finns med i alla demonstrationer som organiseras i Bryssel.

.

-Solidaritet i kampen. Det är melodin för fackets avdelningar i södra Belgien

.

I Bryssel är en demonstration utan en frit-kop otänkbar.
En strut med pommes-frites och majonäs kan inte många belgare motstå. Tyvärr.

.

I den sociala protesten enas det mångkulturella samhället.
Ingen ber kvinnan att gå hem och ta av sig sjalen innan hon öppnar munnen.

.

De anställda i sjukvården fanns på plats.

.

Vart tog pengarna till bankerna vägen?

.

Kapitalismen är farlig för hälsan.

.

-Metall i Liège i står i spetsen för kampen.

.

De sociala protesternas skiftande ansikten. Ingen lämplig miljö för Åkessöner.

.

En grekisk arbetare mitt i allt rött.

Här under hittar du två länkar till amatörvideon jag gjort själv. Sett till kvaliten ligger betoningen på ”amatör”. Men de ger i alla fall lite av den stämning som råder när belgiska arbetare samlas till protest.

PS;  Notera att Dagens Nyheter lyckats sätta rubriken ”Upplopp i Bryssel” på sin artikel om dagens demonstration. Kan det ingå i en policy för att tävla med kvällstidningarna?

.

MVI_0693

MVI_0671

.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kan Khaddafi segra?

Posted on by
10

Tänk om…

.

Ja, tänk om Khaddafi skulle rulla tillbaka den libyiska revolutionen och återta kontrollen över hela territoriet. Det är bara ett «tänk om…», men en kantring i internationella medias tonläge de senaste dagarna anger att Washington och Bryssel börjar tvivla på utgången av vad som nu måste betecknas som ett inbördeskrig.
Det är ett skräckscenario för «våra» ledare som redan kastat sista tärningen och sagt adjö till Khaddafis styre. Nu finns ingen väg tillbaka för strategerna i Pentagon och Nato. Paradoxalt nog kanske skräckscenariot är den enda utvecklingen av inbördeskriget som öppnar vägen för en imperialistisk inmarsch i Libyen med syftet att säkra kontrollen över landets olja och gas.

.

I slaget om Brega kompenserade det individuella modet saknaden av militär organisering.

.

Nu tror jag att skräckscenariot, inte för USA och Bryssel, men för det libyiska folket, inte kommer att spelas upp. Det kan komma att ta längre tid och större offer än väntat att bryta ned elitbrigadernas och legoknektarnas stridsvilja och störta Khaddafi. Men än verkar det vara den troliga utgången av kampen. Revolutionens krafter och mod sinar inte och segervissheten saknas inte, vilket så tydligt framgår av varje litet videoklipp som vi kan se.
Men rapporterna från slaget om oljestaden Brega visar att den militära kapaciteten och organiseringen står i omvänt förhållande till stridsviljan. Det verkar inte ännu finnas en samordning mellan olika stridande smågrupper. Var och en skjuter i sitt hörn och åker dit det verkar mest brådskande. Det myckna pratet om att marschera mot Tripoli verkar tills vidare vara mest prat. Utåt finns inget som bevisar att det verkligen förbereds. Det ger naturligtvis Khaddafi tid att organsiera sina trupper, att köpa mer lojalitet bland osäkra tripolibor och att gå till motanfall med större enheter än vad som skett hittills.
Om detta skulle ske och revolutionen börjar vackla då öppnas vägen för en oundviklig utländsk invasion. Washington kan helt enkelt inte tillåta Khaddafi att återta kontrollen. Samma sak gäller för Bryssel och Natos ledning. Om Vita Huset beslutar att en militär inmarsch är nödvändig då kommer ett eventuellt nej i FN’s säkerhetsråd att väga lätt och fösas åt sidan som inför attacken mot Irak 2003.

.

Just nu meddelas att Hugo Chavez vill organisera ”fredsförhandlingar” mellan Khaddafi och oppositionen. Det verkar vara ett mer än dödfött initiativ. Vad ska de förhandla om? Dela på makten?

.

Oppositionens ledare verkar nu vara eniga om vilken hjälp de vill ha. I går manade den « nationella interimsregeringen » väst att flygbomba Khaddafis militära ställningar. Det är ett steg längre än kravet på en no-fly zon i början av veckan. Vänder framgångarna ryggen åt revolutionen blir nästa logiska steg att acceptera utländska trupper som skydd mot Khaddafis hämnd.
Men dit är ännu steget långt. I USA finns ingen enighet om vad som ska göras. I Kongressen höjer de vanliga krigshökarna rösten och kräver en omdelbar no-fly zon. De vet vad det innebär men säger det inte rakt ut. Det gjorde i stället försvarsministern Robert Gates i går.

.

Arabförbundets ordförande Amr Moussa sa i går att förbundet kan besluta om en no-fly zon över Libyen. Samtidigt upprepade han förbundets nej till en invasion från USA/Nato.


-En no-fly zon börjar med en attack mot det libyiska luftförsvaret. Det är så en no-fly zon skapas. Sedan kan vi flyga hur vi vill utan att oroa oss för att våra pojkar skjuts ned, sa Gates för att visa på de militära svårigheter som en no-fly zon möter.
Blir det här scenariot verklighet då är det den arabiska revolutionens första stora nederlag. Vinner Khaddafi utan att utländska trupper ingriper då väntar en hämndens timme som kommer att få Augusto Pinochet att framstå som en korgosse.
Ingriper USA/Nato med marktrupp är det för att fylla det « maktvakuum » som imperialismens ledare avskyr och därmed garantera att kontrollen över oljan och gasen förblir i « rätta händer ».
För den arabiska revolutionen vore en utländsk militär inmarsch en katastrof. Det skulle ge vatten på kvarnen för de reaktionära tyranner som ännu biter sig fast vid makten. Redan nu skyller exempelvis president Saleh i Jemen revolutionen på USA och Israel. Det är en propaganda som kan få luft under vingarna om Libyen invaderas och vrida hjulen tillbaka inte bara i Libyen utan också i Egypten, Tunisien, Bahrain och i resten av den arabisktalande världen.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN5,DN6,SVD4,SVD5,GP2,DN7,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Intisbloggen,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bort med tassarna Clinton

Posted on by
1

Hands off Libya.

.

-Nej till utländska trupper. Libyiska folket klarar det här självt.
Budskapet från Benghazi till omvärlden är entydigt. Vi vill och ska klara av det här själva. Khadaffi är vår diktator och det är vi som avgör hans öde, inte GIs från USA eller franska och brittiska elittrupper i Natouniformer.

.

-Det här tar vi hand om själva.

.

Trots det klara budskapet från revolutionen i Libyen sa Hillary Clinton i går kväll att hon kommit överens med Kanadas premiärminister att alla lösningar är tänkbara, att alla ”val ligger på bordet” som de gillar att säga, inklusive en militär invasion. Rent formellt kan en militär inmarsch möta motstånd från medlemmar i FNs säkerhetsråd. Ett ensidigt beslut från USAs sida att ingripa militärt, även om det sker under Natoflagg, saknar internationell legitimitet, är inte önskad av den libyiska oppositionen och kan i själva verket stärka alla kvarvarande arabiska tyranners grepp.
Men när Hillary Clinton snyftar över oskyldiga offers lidanden är det teater för omvärlden. Den amerikanska imperialismens ”strategiska tänkare” ägnade all sin kraft det senaste decenniet åt att lusläsa minsta tecken till framgångar för ”den islamistiska terrorismen” och köpte Ben Alis , Mubaraks, Khaddafis och alla andra tyranners ”krig mot terrorismen”, det vill säga förtryck av det egna folket, i utbyte mot vapen och investeringar.
Den arabiska revolutionen har på två månader lagt den amerikanska geopolitiska strategin i mellanöstern i ruiner. Medan CIA och Pentagon letade efter al-Qaida på sina radarskärmar trängde den arabiska revolutionen sig fram i en mäktig underjordisk ström. Det behövdes bara en liten läcka för att den skulle bryta fram och svepa med sig hela den arabisktalande världen i ett folkligt uppror som skriver världshistoria mitt framför vår storögda häpnad.
Dagarna är räknade för Khaddafis tyranni. Hur det libyiska folket kommer att organisera sin frihet är enbart upp till folket självt. En invasion från USA/Nato har bara ett syfte – att fylla ut det som imperialismen fruktar mest av allt, ett maktvakuum.

.

.
Det vill säga dessa ögonblick i historien då människorna kliver in på den politiska scenen och tar hand om sina egna öden. De ögonblick när makthavarna likt seriefiguren Coyote fortsätter att springa tills de tittar ner och upptäcker det svindlande gapet under fötterna.

.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En tysk modell?

Posted on by
3

Merkels stabilitet skapar missär.

.

Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;

1. Återhållsamhet

a. Budgetsanering

b. Konkurrenskraft

c. Lägre lönekostnader

Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.
De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.
De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.
EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.

.

.

Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.
Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.
Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.

.

Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)

Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011

Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.
.
De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.
Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.

;

Nej till lönedumping.
En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.
I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.


.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ryggradslösa kräk

Posted on by
3

EUs politiska ynkryggar.

Av Benny&Göte

.

Politiska ledare i Europa visade i går upp sig som de bedrövliga ynkryggar de är. Tyrannen Mubarak sa mot all förväntan att han sitter kvar till september. I ett vidrigt tal trampade han på de hundratals demonstranter som dödats av regimens kravallpoliser och ligister.
-Avgå, avgå, svarar folket och kräver demokrati, frihet och ett omedelbart slut på tyranniet. Det är ord och inga visor. För landets befolkning är en ”övergång i ordnade former och stabilitet” lika med fortsatt diktatur. Och de har rätt.

.

Alla tillsamans ger en kraft som ingen kan stå emot.

.

I skenet av vad det egyptiska folket kräver är våra politiska ledares uttalanden ett klart ställningstagande för fortsatt auktoritärt styre i Egypten. Lady Ashton, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och vår egen Carl Bildt mumlar om det ”islamistiska hotet” och erbjuder sin hjälp för att garantera en ”fredlig” övergång till en parlamentarisk demokrati. Först kastar de en ängslig blick mot Vita Huset för att se vad husbonden har att säga och sedan lägger man sig pinnhålet över för att inte bjuda över i den demokratisk maskeraden.

.

-Låt mig se vad vi har här. Doktor Demokrati I presume?

;

-Den europeiska unionen är beredd att bygga den genomgripande demokrati som måste ligga till grund för stabiliteten för det egyptiska folket, sa EUs utrikesminister Lady Ashton. Försök att tolka vad det betyder? Ska EU ”bygga” demokratin i Egypten? Inte ens under det Brittiska imperiets kolonialtid sa en ledare något så löjligt. Det egyptiska folket minns ännu vad de brittiska och franska trupperna gjorde i Suezkrisen 1956.
Nicolas Sarkozy som gång på gång spelat på islamofobi och främlingshat för att vinna över anhängare från Le Pens Nationalfront förnekade sig inte heller den här gången:
- Jag hoppas av hela mitt hjärta att den blivande demokratin i Egypten kommer att ta sig tid att bygga politiska partier, strukturer, principer, som leder folket till att finna en väg till demokratin och inte till en ny form av diktatur, en religiös diktatur, sa han i fransk teve.
Han glömde att tacka Mubarak för alla lyxsemestrar i Egypten som han spenderat där på folkets bekostnad. Tid för att göra vad Sarkozy önskar ska tydligen folket få genom att avsluta sina protester, gå hem och vänta på att den ”demokratiska processen” ska bryta sin väg i fredliga former. Diktaturen ska garantera och organisera sin egen undergång, det är vad Kung Sarkozy säger. Vi är långt ifrån de kraftord den löjlige sprätten brukar använda när han hotar att ”rensa upp” bland upprorisk ungdom i Paris förorter, de flesta med ursprung i norra Afrika.
– Vi formulerar oss aldrig så. Vi fokuserar aldrig på personer utan på principer och institutioner och processer.
Så svarade vår egen globetrotter Carl Bildt på frågan om varför EU inte kräver att Mubarak avgår. Vad innebär det? Att Bildt i stället för att kräva Mubaraks omedelbara avgång utropar: -Ned med diktaturen NU? Han ska ju rikta sig till institutioner, så då blir det en passande paroll att resa.
Nej inte alls. Sådana kraftord använder vår karolin endast när han har kikaren riktad i österled. När Lukasjenkos hejdukar pucklade på sina motståndare då satte den modige Carl allt ner foten så kraftigt att golven skakade i Riddarfurstens palats. Rysslands president Medvedev kallades till och med för nazist av utrikesminister Bildt. I vems namn han då talade är det ingen regeringsmedlem som förklarat minst av allt Reinfeldt som inte verkar veta vad som finns söder om Ystad.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tystnad i Tunisen?

Posted on by
1

Revolutionen hämtar krafter.

.

Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.
Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.
I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom parentes eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.

.

Ben Ali vinkar adjö till sina egendomar.

.

Samma dag beslutades också att de dödas familjer och skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det 2 döda på fem skadade.
I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.
Muhamed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.
Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.
Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil ligger i utländska främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.
Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

.

Det är Game over för diktaturen. Men revolutionen är i högsta grad levande.

.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.
Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter måste tas om hand. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.
För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.

.

-Hjälp, hur ska detta sluta?
.
För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD1,SVD3,DN4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,