-Giriga svin styr våra företag

.

Rubriken ovan är Paul Kennys, ordförande i den brittiska fackföreningen GMB med 600 000 medlemmar. Paul Kennys skarpa utfall orsakades av en finansrapport som visar löneökningarna för landets toppchefer.

.

GMBs Paul Kenny sparar inte på krutet.

.

-Det här är ett belysande exempel på hur giriga svin styr våra företag, sa Kenny. Ilskan riktade sig mot toppcheferna i de 100 största bolagen som fick 49 procent högre inkomster under 2010. Det står att läsa i statistik från Incomes Data Services.

Samtidigt publicerades en annan rapport som visar att de genomsnittliga löneökningarna för 90 procent av landets arbetare i 294 yrken i sommarens löneförhandlingar var 2,6 procent vilket är bara hälften av inflationen. Det innebär att vissa yrkesgrupper sett sina löner minska med upp till 20 procent medan de ”giriga svinen” skott sig i vanlig stil.

I tidningen The Independant finns en kort lista över de ”girigastes” totala inkomster som verkställande direktörer i olika bolag. En vanlig arbetare i samma företag kan jobba hela livet utan att tjäna en årsinkomst för de ”giriga svinen”. I genomsnitt låg inkomsten på 40 miljoner kronor för cheferna i de 100 största företagen. Riktigt blygsamt jämfört med herrarna och en ensam dam här under.

VDs inkomster 2010:

Mick Davis (Xstrata) £18,426,105

Bart Becht (Reckitt Benkiser) £17,879,000

Michael Spencer (ICAP) £13,419,619

Sir Terry Leahy(Tesco) £12,038,303

Tom Albanese (Rio Tinto) £11,623,162

Sir Martin Sorrell (WPP Group) £8,949,985

Todd Kozel (Gulf Keystone Petroleum) £8,913,223

Don Robert (Experian) £8,601,984

Edward Bonham Carter (Jupiter Fund Management) £8,003,641

Dame Marjorie Scardino (Pearson) £8,003,6

.

Media: DN1,SVD1,DN2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, England,

Dela

-Det är oljan   – dumhuvud.

.

Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade ”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.

Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.

Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.

.

Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.

.

Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.

-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.

.

En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se

diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.

.

Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.

.

Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.

.

Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.

.

Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot

stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.

.

Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.  

Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.

.

De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.

.

Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.  

-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.

-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i  BBC)

.

”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.

.

Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.

–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.

-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,

Dela

.

Ska man tro den kapitalistiska marknadsekonomins betalda propagandister råder det djup kris och för att klara av alla skuldkriser måste alla dra åt svångremmen. Alliansens Anders Borg talar i landsfaderlig ton om att ”vi alla” ska bidra till att hålla ordning på Sveriges finanser genom att knoga och spara. Då kan vi skapa jobb säger han och glömmer att tala om bolagens allt större vinster och allt mindre ansvar för samhällets funktioner.

Men det finns en brittisk finanspress som alltid talar klarspråk och då tänker jag på dagstidningen Financial Times och veckotidningen The Economist. De har båda ett gigantiskt förtroende i de ”fria marknadskrafterna” och känner sig inte skyldiga att ursäkta dessa krafters framfart i samhället.

Vadå kris? – frågar sig The Economist daterad 24 mars. Tidningen håller upp färsk statistik från olika länder för att visa på att en allt större del av de producerade vinsterna hamnar i kapitalets fickor och en allt mindre del i de arbetandes händer.

.

Det är inte alla som väntas bidra till saneringen av statsfinanserna.

.

Enligt Standard&Poors 500 (de fem hundra största noterade företagen på börsen i New York) steg den genomsnittliga vinsten för de 500 med 17,8 procent år 2010. Fördelningen av vinsterna gick mer snett än någonsin. Medan 528 miljarder dollar gick till USAs kapitalägare fick landets arbetande nöja sig med 168 miljarder dollar. Det är första gången på 50 år som summan som gick till ”lönekakan” var mindre än kapitalägarnas andel.

De tyska arbetarna var inte bättre lottade. Av 195 miljarder dollar i ökade vinster tog kapitalägarna hand om 159 miljarder vilket lämnade 36 miljarder till lönerna.

Den brittiska ekonomin ökade sina vinster med ”bara” 22,7 miljarder dollar så därför tog kapitalägarna hand om hela summan och lite till eftersom lönerna minskade 2 miljarder dollar. Det gav den största sänkningen i de arbetandes reella levnadsstandard sedan 1980.

Chefen för Bank Of England, Mervyn King säger i klartext vad som väntas av befolkningen för att vinsterna ska fortsätta att ramla ner i kapitalägarnas fickor medan ”skuldkrisen” betalas av de arbetande.

-Pressen på levnadsstandarden är det oundvikliga priset att betala för finanskrisen och den påföljande justeringen av världsekonomin, konstaterar kallt herr King, of course my dear.

.

Mervyn King styr i den engelska centralbanken Bank of England.

.

I den moderna kapitalismens historia har alltid löneandelen i BNP varit större än vinstandelen. Så är det självfallet också i dag. Men sedan nyliberalismens offensiv i början av 80-talet har kapitalets andel stigit stadigt i samtliga industriländer. I den amerikanska ekonomin har exempelvis produktiviteten stigit med 83 procent mellan 1973 och 2007 samtidigt som den manliga medianlönen bara stigit med 5 procent under samma period. Nästan alla frukter av de arbetandes ökade produktivitet har alltså hamnat i kapitalets ägo.

Samma utveckling väntar nu i Europa och den har delvis redan nått långt. Den tyska arbetarklassen har inte sett vitten av reallöneökningar på tio år medan den tyska industrins produktivitet rusat i höjden och exporten slår alla rekord. Den nya konkurrenspakten som EU antagit har som mål att nivellera neråt i det som dock finns kvar av den europeiska ”välfärdsmodellen”. Den minsta gemensamma nämnaren ska bli norm.

.

Media:DN1,SVD1,DN2,GP1,

Bloggare; Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Alliansen, USA, S&P 500,

Dela

det är det som susen gör.

.

Islands arbetande befolkning vägrar att betala kostnaderna för de egna bankirernas vidlyftiga affärer i utlandet. I gårdagens folkomröstning sa en klar majoritet på närmare 60 procent nej till regeringens kompromiss med en brittiska och holländska regeringen om att betala tillbaka 36 miljarder kronor.

.

Icesaver lovade gröna skogar på sinn internetsida. Många blåögda placerare trodde på löftena.

.

Pengarna svarar mot de ersättningar som de båda länderna betalade ut till egna medborgare som placerat pengar i den isländska internetbanken Icesaver. De isländska bankerna trodde under ett par år att de skulle kunna erövra världen. De lånade upp enorma summor i utlandet till låga räntor och lovade betydligt högre avkastning åt utländska placerare.

Varje klart tänkande person borde ha insett att även på Island växer inte träd till himlen. Men när girigheten vinner över klokheten då springer folk benen av sig för att låna ut pengar till banker som lovar fantasiräntor.

När det gick som det måste gå- de isländska bankerna kraschade och 340 000 brittiska och holländska spekulanter stod där med lång näsa stegade de båda ländernas regeringar in och garanterade sina medborgares utlånade pengar som de sedan krävt tillbaka från den isländska staten.

.

Islands parlament Alltinget vill tvinga folket att betala de privata bankernas fiffel.

.

Det är vad de isländska medborgarna sagt klart Nej till i två folkomröstningar. I mars 2010 sa 90 procent nej till ett avtal som innebar att medborgarna via skatten skulle ta ansvar för skulderna och betala tillbaka dem med en ränta på 5,5 procent.

Men skam den som ger sig. Alltinget arbetade fram en ny plan som  bara kostade 3,3 procents ränta på de skyldiga beloppen. Dessutom hotades befolkningen med att en europeisk rättsprocess kommer att dras igång mot Island om landet inte betalar tillbaka pengarna. Och inte nog med det, IMF skulle nog också stoppa alla krediter till Island varnade regeringens statsminister Johanna Sigurdardottir.

Ända sa i går en klar majoritet Nej till att betala de pyramidspel som landets finansgossar roat sig med under ”guldåren”. Själv trodde jag inför omröstningen att hotet om att en kommersiell rättsprocess skulle kräva ännu mer än de 36 miljarderna, 108 000 per innevånare, skulle ge Ja-sidan en majoritet.

Att det ändå blev ett så klart nej visar att landets arbetande skattebetalare är ursinniga på sina bankers vidlyftiga affärer som den stora majoriteten redan fått lida stort av. Många förlorade alla sina besparingar och sitter nu djupt i stora skulder. Vanan att dubbelarbeta är på nytt vardag för många.

.

I Blue Lagoon kan dubbelarbetande islänningar finna lite komfort.

.

Nästa problem för Islands arbetande blir att ta strid med den egna borgarklassen som säkerligen kommer att manövrera för en ny kompromiss för att undvika en rättegång mot landet. I sista hand kommer också de som säger nej att stå inför dilemmat hur de ska förhålla sig till ett beslut av en domstol att Island ska betala böter till Storbritannien och Holland. Det kommer att kräva en vilja att helt enkelt bryta med den internationella finansmarknadens regler. En svår strid väntar. Därför måste vi i solidaritetens namn dra en riktig nordisk hejaremsa.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Banker, Icesaver, Finanskris, Skatter,

Dela

.

-Jag kommer aldrig att höja avgifterna för att studera vid universiteten.

Det var ett av liberaldemokraten Nick Cleggs vallöften i våras. Med rösterna knappt räknade hoppade Clegg in i en koalitionsregering med Torys under ledning av David Cameron, som inte alls hade lovat landets ungdom att de även i fortsättningen skulle kunna skaffa sig en högre utbildning.

.

-Förändring som funkar för dig, lovade Clegg inför valet. Tredubblade studieavgifter var inte vad de unga väntade sig.

.

I dag röstar det brittiska parlamentet för att tredubbla studieavgifterna vid landets universitet. Tiotusentals studenter kommer på nytt att göra sina röster hörda. Men tyvärr är inte tillräckligt många deputerade inne i Westminster lyhörda för ungdomarnas protester.

Nick Clegg har lyckats vrida om armarna på alla de sjutton liberaldemokratiska minstrarna och tillräckligt många deputerade för att höjningen från 30 000 kronor till 100 000 kronor per år ska få en majoritet i parlamentet.

-Att regera är att välja, speciellt i en koalitionsregering, sa en pressad Clegg häromdagen till sitt eget försvar. Inte alla låter sig övertygas om att handfasta vallöften är till för papperskorgen när det ska regeras.

****************

Gammal student säger sanningen.

Tariq Ali är välkänd för många svenskar. I sin ungdom var han känd för sina brandtal som studentledare. Numera som etablerad författare av både romaner och politiska analyser. Själv hade jag nöjet att träffa Tariq ett otal gånger under 70-talet då vi båda tillhörde ledningen av Fjärde Internationalen. Med Tariq närvarande på mötena var underhållningen garanterad. Med stor skicklighet lyckades han blanda analys och kvickheter till en konst han är en av få som behärskar.

I det här videoklippet berättar Tariq Ali för brittiska studenter om kampen förr och nu. Klicka, se och lyssna. En talets mästare agerar.

.

Media: DN1,GP1,DN2,SVD1,DN3,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Studenter, Clegg, Cameron, Tariq Ali, Universitet,

Dela

.

I Europa har de brittiska socialdemokraterna fungerat som en plogbil för nyliberalismen – med Görans och Monas Tony Blair som stilig chaufför. Landet har avindustrialiserats – och avreglerats. De ”nya jobben” skulle komma i London City. I “finansindustrin”. Men med en finanskris värre än det snökaos som dessutom drabbat landet har plogbilen kört fast för gott. Nyliberalismen har nått vägs ände. ”Tonys” plogbil kan inte vända.

I början på maj väntar nyval. Valrörelsen kommer att dras i gång i slutet på mars. Samtidigt som recessionen segat sig kvar och arbetslösheten är groteskt hög.  Hela vintern har dessutom parlamentsförhören om Labours illegala krig i Irak hudflängt partiets trovärdighet. Liksom det ”eviga” kriget i Afghanistan som ifrågasätts av en stor majoritet av Storbritanniens befolkning.

I detta läge läggs sten på börda för Gordon Browns regering. Chefsåklagaren ska nu åtala tre av Labours ledamöter i parlamentet. De hotas av sju års fängelse för stöld och bedrägeri – när det gäller skattemedel – och rättegångsförhandlingarna kommer att ske samtidigt med valrörelsen…

Bakgrunden är avslöjanden under hösten när tidningen Daily Telegraph dag efter dag kunde publicera snaskiga reportage om det decennielånga, kanske historiska bedrägeri, som varit vardag och kultur i Westminsters anrika riksdagsbänkar. En majoritet av parlamentets ledamöter hade på det ena eller andra sättet krånglat sig undan skatt genom påhittade eller rentav förfalskade uppgifter om sina kostnader för dubbelboende i London. Här fanns obscena avdrag för allt från huslån som redan var betalda till porr, foder till ankor och en vallgrav runt det egna huset…

410 av parlamentets 600 ledamöter har eller ska betala tillbaka stulna skattemedel. De tre socialdemokraterna – tillsammans med en konservativ ledande politiker i överhuset – har åklagaren sett som ”värstingar” och deras brott vill han därför få prövat i en regelrätt domstol. Till fasa för Brown och de konservativas partiledare David Cameron förklarar sig nu alla fyra – i ett gemensamt uttalande – att de har parlamentarisk immunitet och därför står ovanför lagen. Samma retorik som gång på gång räddat Italiens Silvio Berlusconi.

.

Politiskt verkar det trist nog vara de brittiska halvnazisterna i British National Party

som vinner mest på förfallet i parlamentet. Här en av deras  valaffischer

Vi vet inte om de fyra kommer att undgå lagen. Men vad som redan är klart är att för en tid är trovärdigheten för den brittiska borgerliga parlamentarismen allvarligt skadad. För Labour är det hela en katastrof. Att en lord i överhuset tycker sig stå över vanliga lagar om bedrägeri är det kanske inte så många som höjer ögonbrynet för. Men att tre riksdagsledamöter från Labour – med partiets retorik om alla människor lika värde – tror sig tillhöra en ny politisk adel. Det förvånar många.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, labour, val i England, Tony Blair, George Brown

Pressen: SVD1,DN1,

Dela

Englands gamla

DÖR I KYLAN

Förra årets vinter, som var lite kallare än normalt, skördade helt i onödan 36 700 liv i Storbritannien. Framförallt var det äldre människor, som inte hade råd att värma sina bostäder, som dog i förtid.

Den sensationella siffran – framförallt för oss svenskar – publiceras i dagens Independent och har sin grund i dramatiska höjningar av priserna på el och gas. Samtidigt har de brittiska socialdemokraterna (det Nya Labour) halverat budgeten för den del av Energidepartementet som ska kunna tackla problemet. För den vinter som kommer är det fyra av tio pensionärer som inte har råd att höja värmen när det behövs.

Alla är inte så här välklädda inomhus…

”Sedan 1997 har vi förlorat 260 000 pensionärer under vintrarna på grund av sjukdomar orsakade av kyla, ändå är regeringen oförmögen att handla”, säger Dit Gibson, talesman för en pensionärsorganisation.

Dödsfallen speglar både ett klassamhälle och ett land helt utan vare sig bostads- eller energipolitik. Det är naturligtvis inga rika som dör av kylan utan gamla, men även en del yngre, som lever med mycket små resurser. De brittiska socialdemokraterna har aldrig i grunden angripit förslumningen av många bostadsområden, där man i de flesta hushåll bara ”eldar för kråkorna”. Men även stora, helt vanliga stadsdelar klarar inte uppvärmning och varmvatten utan ett ofantligt slöseri med eget kol, Nordsjöolja/gas samt den ”moderna” satsningen på den farliga kärnkraften. Tiotals miljoner (!) bostäder måste helt byggas om, till lågenergi- eller passivhus. De gamla energikällorna ersättas med främst solceller och vindkraftsparker.

Det är ett utkylt marknadsliberalt samhälle som Tony Blair har lämnat efter sig. Ett land som satsat på krig och banker samtidigt som människor tillåtits att frysa ihjäl. Ett land där företag och hushåll är mer belånade än i USA samtidigt som det snart är helt avindustrialiserat. Under sina glansdagar var Blair ”Tony” för ”Göran” och en förnyare och förebild för ”Mona”.

I dag är det ingen svensk socialdemokrat som pratar stort om ”New Labour”.  Vallokomotivet ”Mona” kommer knappast att prata så mycket om ”Gordon” i den  valkmampanj som hon har framför sig. Det är lätt att förstå varför…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, energipolitik, vinterkyla, miljö, Köpenhamn, Labour, Tony Blair, Göran Persson, Mona Sahlin

I pressen:

Bloggare:

Dela

En lättsam historia

från bankirernas

undre värld

Kjell Pettersson & Göte Kildén

En nogsamt undangömd notis i Dagens Nyheter säger oss det mesta om tillståndet i dagens nyliberala värld.

Men har man väl råkat få syn på den blir det lätt att förstå varför liberalernas stora drake, den tidning som så innerligt hatar arbetare, valt att förpassa notisen till ett undanskymt skrymsle. Hanne Kjöller moltiger i frågan. I tidningen hittar vi inte ett spår av de ilskna och upprörda krevader som brukar brisera när hon siktat in sig på låginkomsttagare, trygghetssystem och arbetslösa

Här i diskretion på Blenheim Palace skulle bankdirektörerna fira miljarderna de fått…

Nå till skott, vad står det då i notisen.

Den lilla artikeln rubriceras ”Bankchefernas bubblande glädje”. I ”brödtexten” berättas sen varför det bubblas:

”Finanskrisen har inte gått ut över festhumöret på den brittiska storbanken Royal bank of Scotland. Bara några veckor efter att den krisdrabbade banken mottog ett akut mångmiljardstöd från de brittiska skattebetalarna pryds tidningarna med bilderna på festande bankchefer. Banken bjöd ett fyrtiotal chefer på ett hemligt champagneparty för att fira årets ”framgångar” uppger den brittiska tidningen Daily Mail. I rädsla som för att uppröra allmänheten hölls festen i hemlighet på bankens huvudkontor i Edinburgh. Men de festande cheferna kunde inte motstå frestelsen att dansa på gatan, vilket avslöjade champagnepartyt. Notan hamnade på 3,8 miljoner kronor”.

När vi jagar upp Daily Mail på nätet för att läsa mer hittar vi sensationellt nog nyheten om att ännu en runda i bankirernas champagnegalopp nu har avslöjats. I förrgår var det dags igen. Den här gången hade en liten krets av bankens inre kärna i Midlands, med damsällskap som det heter, smugit sig undan till Blenheim Palace, Winstons Churchills gamla aristokratiska slott, för att där i alla diskretion avnjuta en trerrätters med dans. I smoking och aftonklänningar började man först på den privata terrassen med utsikt över en vidsträckt ”english garden”.Av trädgårdsarkitekterna alltså arrangerad som ett vackert vilt landskap. Där finns bland annat en konstjord sjö med konstgjorda ruiner att vila ögonen på. I den svala kvällsluften bjöds på het rödvinstoddy. I det vackra Orangeriets (vinterträdgårdens) matsal serverades sedan kallrökt vildlax (vi förmodar från de skotska högländerna där banken har sina rötter) och krabba, följt av en enkel huvudrätt med kycklingfiléer,som fyllts med örter och rullats in i pancetta. Smaklökarnas rundades sedan av med chokladmousse och kaffe. Gästerna förnöjdes av en orkester och en generös vinlista.

Men fångades ändå på bild när de skulle smyga iväg till hotellsviterna…

Under aftonen var Orangeriets privata bar öppen samtidigt som det på småbord fanns belgisk choklad och kaffe. När gästerna framåt morgontimmarnas dansat färdigt och gratulerat varandra till den miljardgåva banken fått från socialdemokraten George Brown och de brittiska skattebetalarna behövde de bara lotsa sig några hundra meter över trädgårdsgångarna fram till sina femstjärniga hotellsviter. Notan ska enligt Daily Mail ha slutat på en halv miljon kronor. Kanske ändå överkomligt för ett sällskap på nittio personer. Eftersom det var klass på tillställningen. Knappt 6 000 kronor per person är då inte något överpris. Eller som Carl Bildt skrev i sin blogg vid finanskrisens inledning: ”

Till en början kan det vara plågsamt. Men i längden är det hälsosamt.”

Frågan som återstår är varför de svenska bankerna – Swedbank undantaget – ännu inte tackat ja till regeringens garantiprogram och dukat upp champagneglasen på Stureplan? Den ena förklaringen är kanske trots allt att de har kvar av de skattemiljarder som de fick hos bankakuten så sent som i början på 1990-talet.Det kanske vore väl hutlöst att redan nu tala om att alla dessa pengar rullat i väg. Den andra och mest naturliga är att man väntar på bättre villkor från Anders Borg.

När börjar festen på Stureplan?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, finanskris, regeringen, England, Gordon rown, Anders Borg

I pressen: DN1,SDS1,AB1,

Bloggare om krisen: RödaMalmö,Svensson,

Dela

”Rule Britannia!

Rule the waves!”

Kanske är du en av dem som entusiastiskt sjunger med när vi varje år i svensk TV får se “Last night of the proms” from Albert Hall.

Jag är en av av dessa förtappade som hänfört använder både magmuskler och lungornas fulla kraft i den smått orgiastiska, triumfatoriska:

”Rule. Britannia! Britannia, rule the waves:

Britons never shall be slaves”

( Britannien härska! Härska över haven:

Britterna ska aldrig bli slavar)

Jag brukar ursäkta mig med att detta det brittiska imperiets vackraste lovsång stammar ända tillbaka från 800-talet och då var en hyllning till kung Alfred den store som besegrat den plundrande danska vikingaflottan. Händel blev så betagen i den att han i ett av sina oratorier gjorde en vink genom att plocka med meningen ”War shall cease, welcome peace” ( Krigen upphör, Freden är här ). Ord som de flesta av oss gärna stämmer in i. Även Beethoven älskade stycket och plockade in melodin i flera av sina pianovariationer. Att stycket också används av Glasgow Rangers FC, med dess bas i stadens protestantiska kvarter i ”hatmatcherna” mot Henke Larssons gamla ”katolska klubb” Celtic, kanske inte är lika lyckat som det där med Beethoven…

Men det är skillnad på Alfred den stores försök att mota undan invasionerna från Västra Skandinavien och dagens brittiska imperialistiska statsbildning. Även om det är ett bra tag sedan som britterna härskade över haven och dess handelshus och furstar tjänade grova pund på att göra andra folk till slavar, är dess väpnade styrkor i dag inblandade i flera blodiga nykoloniala krig. Påhejade inte bara av landets konservativa politiker utan också av Göran Perssons och Mona Sahlins älskade nyliberala ”New Labour”. Gordon Brown liksom Carl Bildts juniorpartner David Miliband, den nye ”lysande” utrikesministern, vill också ha nya miljardinvesteringar för en genomgripande förnyelse av Britannias kärnvapenbärande tridentrobotar.

I takt med att allt fler brittiska soldater dött i Irak och nu alltfler i Afghanistan har det blivit svårare att rekrytera nya soldater till krigen på andra sidan haven.

Men i en enda tag har nu bilden blivit en annan. Den ekonomiska recessionen och en exploderande arbetslöshet har snabbt gjort att det blivit lättare både att rekrytera ”pojkar och flickor” i ”kampen mot terrorismen”. Insamlingarna till ”Poppy Appeal” går dessutom allt bättre. Denna välgörenhetskampanj för militären, med den vackra vallmoblomman som sin symbol, går till sårade soldater, till blomstersmyckning vid Flanders gravfält från Första världskriget med dess alla ”döda pojkar”mm. Om du ser på exempelvis TV-kanalen Skynews har alla nyhetsankare och kändisar i dess program en klädsam röd vallmoblomma väl synlig för kameran. Ett sätt att visa sig lojal med Hennes Majestät och hennes militära våldsapparat. Ideologiskt är kampanjen en hyllning till militarismen. Omslagspojken prins Harry bäddas också ständigt in på bild i regisserade, mycket kavata stridscener.

Prins Harry inbäddad i lite krutrök

Men när The Times skrev om denna ”positiva” utveckling punkterades glädjen omedelbart av en kommentar på nätet som jag hann plocka upp:

Since the downturn, there was an increasing amount of young men turning up the the recruitment office I go past in central London. Many were from minorities. There are no jobs out there.

John, London

(Sedan nedgången ( den ekonomiska ) har det varit en ökning av unga män som kommer till det rekryteringskontor, som jag passerar I centrala London. Många från minoriteterna, Det är ont om jobb där ute. )

En gång berättade antikrigsaktivisten Tariq Ali en historia för mig om ett upphetsat studentmöte under vietnamrörelsens kulmen. Han själv som hade sina rötter i Pakistan, men nu sedan några år studerat i England, blev attackerad från högerhåll. ”Dom gapade upp till mig att jag var en ’paki’ som borde åka hem. Varför är du överhuvudtaget här skrek dom”, fortsatte han. ”Men jag fick tyst på dom genom att helt kort gapa tillbaka att ’Jag är här därför att ni var där’ ”.

Nu har britterna gått ännu längre. I sitt gamla imperiebygge förstörde de andra ekonomier, kulturer och stater. Vilket tvingade många människor från ”Samväldet” att söka sig till moderlandet för att där hitta jobb. När britterna nu i sina moderna nykoloniala krig har svårt med hitta frivillig kanonmat kan de utnyttja den ekonomiska krisen till att rekrytera arbetslösa immigranter som sedan kan sköta striderna i sina gamla hemländer.

En sådan påhittighet Ett kolonialt perpetum mobile. Där förarlösa droner inte räcker kan man som marksoldater sätta in arbetslösa immigranter från de länder som  ska  betvingas. Let the immigrants rule the waves ( låt immigranterna härska över haven ). Kanske något för den norska nobelkommitté som brukar dela ut fredspriset med de mest luriga och underfundiga motiveringar.

Här en bild från kampanjen för att med köp av vallmoblommor hjälpa

soldater som skadats  i de nykoloniala krigen. Men i det Afghanistan där

brittisk trupp är med och styr där blommor opiumvallmon som aldrig förr.

Förra året kom 95 procent av världens heroin från just detta land…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, England, Storbritannien, Afghanistan, imperialism, kolonialkrig, New Labour, socialdeemokratin

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

Dela

Ben Bella från Algeriet och Gamal Nasser från Egypten

När Barak Obama i veckan som gått ställde in sig i leden på den israeliska lobbyn AIPAC:s kongress, bekräftade detta att den amerikanska borgerlighetens två stora politiska block, republikaner och demokrater, nu till fullo accepterat Bush`s fullständiga uppslutning bakom Israels ockupationspolitik. Som den gamle jordnötspresidenten Jimmy Carter sa: en medlare som helt och hållet står på samma sida som en av parterna, kan inte medla. Det finns inget medlarutrymme, ingenting att förhandla om. Detta tillsammans med bland annat försöken att kolonisera Irak, genom en långsiktig militär dominans, kan nog ses som att USA är på väg att spela en delvis ny roll i världspolitiken. Som ett sätt att belysa detta lägger jag ut den här berättelsen som visar skillnaderna mellan USA:s politik i går och i dag. Mina minnen far först till Budapest 1956, men de handlar framförallt om Suezkriget 1956. Bloggessän – eller vad man ska kalla den – skrevs i samband med all uppmärksamhet kring just femtioårsminnet av upproret i Budapest, men av olika skäl kom den aldrig att lämna sin mapp i datorn. Men för den som har en stund över kan den fortfarande ge en del.

När Nasser stängde Suezkanalen

Visst minns jag revolten i Ungern hösten 1956. Men som tioårig grabb var mina två stora upplevelser detta år långt borta ifrån de strider som rasade i Budapests stadskärna.

För mig var det oerhört stort när Svenska Amerika Linjens Stockholm rammade och klöv skrovet på Andrea Doria, så att hon gick till botten efter bara 12 timmar. Vi pojkar, som ofta strosade nere vid Amerikakajen i Göteborgs Hamn visste allt om detta italienska fartyg. Hon var döpt efter en berömd sjöfarare från Genua, samtida med Columbus. Hon sågs som vackrast på Atlanten, var över 200 meter lång och gjorde 23 knop. Seglade med en besättning på 500 man och tog ombord mer än 1 200 passagerare. Vi låtsades att våra lådbilar var fartyg och kunde så om och om igen leka att vi var med i denna dramatiska fartygskollision där många människor omkom. Det var oerhört spännande och det värsta som kunde hända oss var knäskrap i den nylagda asfalten.

Men för oss var det också en sensation när grannfruns lillasyster hälsade på. Alltså lekkamraten Hasses moster. Hon hette Ulla Jacobsson och alla de stora killarna pratade om att hon visat brösten i en film som hette Sommaren med Monica. När hon satt på Hasses balkong och solade var det i rabatterna fullt med äldre killar som kröp omkring för att spana in hennes behag. Vi smågrabbar, som nyss fått våra första egna badbyxor förstod nog däremot inte riktigt vad all uppståndelse egentligen handlade om…

De stora satt ofta vid radion och lyssnade uppmärksamt på bl a Lars Orup och hans sensationella direktreferat från Ungern. Dom pratade länge och hetsigt om Budapest och vi förstod att det handlade om gatustrider där ryssarna med stora stridsvagnar hade ihjäl en massa folk som kämpade för sin frihet. Men mina föräldrar och andra stora pratade också mycket om Nasser, om Suezkanalen och om Israel. Pappas första bil, en ljusblå Opel Rekord, som mamma döpt till Duvan, fick inte rulla i väg särskilt ofta. Nasser hade stängt Suezkanalen så att Sverige fick för lite bensin, sa man.

Dom stora killarna har blivit gubbar…

Nu när femtio år har flytt har mycket hänt. De stora killarna har blivit gamla gubbar och drömmer kanske om att dom dansade med Ulla en sommar när de på TV ser hur Lena Ph marknadsför sina kroghshower genom att bolla med brösten i ett familjeprogram. Britt-Marie Mattsson ger ut en fin minnesbok om Andrea Dorias undergång och i Västerlandet minns vi alla upproret i Budapest. En dramatik som varje tidning med självaktning, varje radiostation och alla nyhetsprogram i TV, än en gång låter oss leva med i.

Men hur var det med pappas soppatorsk? Vad hände egentligen vid Suezkanalen för femtio år sedan?

Förspelet till detta omvälvande krig kom 26 juli detta år när Gamal Abd-al-Nasser, ”el Rais”, höll ett bejublat tal i Egyptens stora hamnstad Alexandria:

Allt som stulits från oss av detta imperialistiska bolag, denna stat i staten, när vi var döende av hunger, skall vi ta tillbaka, meddelade Nasser och fick ett entusiastiskt mottande av sällan skådat slag när han nu förklarade att britternas Kanalkompani var nationaliserat. I samma stund gick egyptiska kommandosoldater in och tog kontrollen över britternas huvudkontor i Port Said.

Denna radikala antikoloniala åtgärd från den egyptiska nationalistiska officersgrupp, som 1952 störtat den nästan löjeväckande korrupte monarken Faruk, ”Faraos arvtagare”, väckte en våg av entusiasm och glädje, med stora folkliga mobiliseringar i många av världens förtryckta länder. Inte minst på den indiska halvön där man bara några år tidigare drivit bort engelsmännen. Kejsardömet i Indien, som var centrum var britternas imperium, hade gått förlorat. Men Suezkanalen och Mellersta Östern var fortfarande av vital ekonomisk och militär betydelse. Nassers nationalisering var alltså en dolkstöt i hjärtat mot ett imperium som redan var dödligt sårat.

I väst framkallade Egyptens framfart naturligt nog ramaskrin som man sällan hört och en våg av avsky bland alla dem som inte kunde acceptera att England inte längre kunde ”rule the world”. Värst av alla gormade Tony Blairs föregångare på femtiotalet, labourledaren Hugh Gaitskell, som inte drog sig för att jämföra Nasser med Hitler. Blairs och New Labours förkärlek för nykolonialism har gamla anor i Old Labours förhållande till den klassiska kolonialismen.

Anfallskrig mot Egypten

Trots att Nasser senare under sommaren erbjöd aktieägarna ekonomisk kompensation kom Israel samt England/Frankrike att utlösa ett anfallskrig mot egyptierna. Israelerna inledde den 29 oktober en invasion av Sinaiöken, i praktiken en forsättning på det egna Erövringskriget 1948. Hårda strider utkämpades, men man nådde snabbt stora militära framgångar. Militärteknologisk överlägsenhet, splittring i det egyptiska militärkommandot, samt framförallt Englands och Frankrikes angrepp på Egyptens norra front, gjorde israelerna till segrare. Efter bombanfall från luften och tung eld från marinens artilleri gick brittisk-franska styrkor den 5 november in i Port Said respektive i Port Fuad, vid Suezkanalens mynning. Kolonialmakternas generalstaber var övertygade om att allt motstånd var utplånat, men i flera dagar mötte man ett rasande motstånd från delar av den egyptiska armén, men också från civilbefolkningen. Nassers officerare hade som den borgerligt nationalistiska regim man var länge vacklat i frågan om en allmän folkbeväpning eller inte. En miljon handeldvapen delades visserligen ut, men som ett symboliskt utryck för regimens vacklan i frågan fick arbetarnas viktiga försvarskommittéer lämna in (!) sina vapen varje kväll. På samma sätt som på Budapests gator kämpade här i Egypten kvinnor och män, barn och åldringar med samma ursinne för sin frihet. Det berättas att kvinnor slog ihjäl och högg sönder ockupanterna med stekpannor och köksknivar. Gamla gubbar slogs mot fallskärmssoldaterna med sina väl prövade promenadkäppar.

Israel fick kärnvapen

Nu såg den världspolitiska scenen helt annorlunda ut än i dag. Sovjetunionen, som försökte vinna större stöd i regionen, hotade att bomba både London och Paris. Ja, man sa sig t o m vara beredd att använda kärnvapen mot israelerna på Sinai-halvön. USA, utan gamla koloniala band i regionen och utan dagens symbios med Israel, kom att medverka till att FN, under Dag Hammarskjölds ledning, i en viktig, djärv och självständig roll kunde gå in med militär trupp och stoppa ockupanternas planer. Bara efter några dagars strider fick världen skåda ett förutmjukande nederlag för de gamla stormakterna England och Frankrike. Israel vann framgångar, som man senare kunde befästa i Sexdagarskriget 1967, då bl a Västbanken ockuperades. Genom Frankrikes försorg fick man också nukleär teknologi och uranbränsle som gjorde att man kunde starta reaktorn i Diamona och där producera sina egna kärnvapen.

Men Egyptens seger över britter och fransmän fick, vad som kallades den tredje världen att jubla. Nasser, tillsammans med Indiens Nehru och Jugoslaviens Tito, blev triumfviratet som försökte skapa ett förbund mellan de alliansfria länderna. Nationaliseringen av Suezkanalen kom att inspirera hela arabvärlden. Nasser visade gärna upp sig med Ahmed Ben Bella, FLN:s grundare och ledare av algeriernas befrielsekrige mot fransmännen. Ett krig där man segrade 1962. Två år efter Suez tog nationalistiska militärer i Irak makten ifrån kung Feisal II i Irak och hans englandsvänlige premiärminister Nuri es-Said. De bägge feodala förtryckarna avrättades och ett omfattande reformprogram inleddes. Frankrike, som bara två år tidigare så generande katastrofalt hade besegrats i Dien Bien Phu av Vietminhs geniale militärstrateg, Vo Nguyen Giap, mötte nu en moståndsrörelse också i Algeriet, som av egyptierna inspirerades till en intensifierad gerillkamp mot sina egna kolonialherrar.

Slutet på en kolonial epok

Englands och Frankrikes militära fiasko blev i mycket symbolen för slutet på en kolonial epok. Det var detta, ett av de sista koloniala äventyren, som gjorde att min pappas bil fick soppatorsk och blev stående på gatan. Men ändå är det inte många, i väst, som vill berätta om detta så omvälvande krig för femtio år sedan. Inte ens i Sverige, trots att Dag Hammarskjöld hamnade i händelsernas centrum och kom att spela en hjälteroll. Varför? Många vill berätta om nazismens och stalinismens alla brott och dessa berättelser förtjänar oftast att berättas om och om igen. Men varför berättas det inget om de många hundra åren av ett fullständigt vidrigt västerländskt kolonialt förtryck av så många länder och dess människor. Varför vill ingen minnas Suezkriget? Varför tas inte dessa omstörtande händelser upp på dagordningen eller tas med i diskursen, som det heter i de mer verserade akademiska kretsarna?

Därför tyst om Suezkriget

Svaret är nog helt enkelt att Västerlandet är där igen. När vår nye utrikesminister Carl Bildt förklarar att USA måste vara kvar i Irak för att bevara stabiliteten, samtidigt som det i politisk endräkt har invigts en ny ambassad i Washington, för en halv miljard svenska skattekronor, är det inte då femtiotalet som går igen? Samma dag som Bildt rycker ut till försvar av regimen i Washington säger den ansedde Guardians främste skribent på området, att det är meningslöst att ställa frågan om USA/Storbritannien ska släppa kontrollen eller inte. Frågan går helt enkelt inte att ställa. Man har helt enkelt ingen kontroll alls, utan i blotta förskräckelsen över det kaos som den egna ockupationen har skapat, hukar man bara still i sina militärbaser. När det i den färska regeringsförklaringen heter att ”Sverige ska stärka det transatlantiska samarbetet”, samtidigt som administrationen Bush sjunker allt djupare ner i den irakiska ökensanden, är detta kanske förklaring nog det bästa svaret på frågan om varför det inte i media i stort sett inte finns några berättelser om Suezkriget 1956.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, historia, Suezkriget 1956, Israel, USA, Frankrike, England, Nasser, Eisenhower, Moshe Dayan

Dela