privatisering av vattnet.

.

Italien går till val igen den 12-13 juni. Den här gången gäller det för de italienska väljarna att ta ställning till ett nyliberalt lagförslag som vill privatisera vattenverken i landet. Efter Berlusconis svidande nederlag i kommunalvalen nyligen blir nästa helgs folkomröstning mycket viktig.

I Italien kan en folkomröstning bara organiseras mot men inte för ett lagförslag och för det krävs en halv miljon namnunderskrifter. Organisationen Attac har samlat in nästan en och en halv miljon namnunderskrifter vilket möjliggjort helgens folkomröstning. För att segra krävs att minst 50 procent av de röstberättigade stöder ett nej till privatiseringen vilket är lika med 26 miljoner röster.

Folkomröstningen ska samtidigt ta ställning till kärnkraften och en lag som ger Berlusconi immunitet som premiärminister. Det kommer att bli svårt att vinna omröstningen men vår bloggs politiska fränder i Sinistra Critica tror att Berlusconis nederlag i kommunalvalen kan mobilisera nej-anhängarna i större utsträckning än väntat.

Inför valet intervjuades miljökämpen Daniel Tanuro, redan känd för våra läsare, av sajten Lettera43.it. Här följer intervjun med Daniel som förklarar varför privatisering av offentlig service som vattenförsörjningen bara tjänar kapitalets intressen och försvårar kampen mot miljöförstöringen. Intervjun gjordes av Fernando Cotugno 27 maj. Översättningen är min.

.

********

Vad skulle hända om dricksvattnet privatiserades? Vad bör medborgarna oroa sig för?

Daniel Tanuro : Vid en privatisering bör medborgarna i första hand oroa sig för höjda priser, men också en sämre vattenkvalitet, en sämre förvaltning av vattentäkterna, färre arbeten i branschen och en risk för avbrott i distributionen.

Sådana konsekvenser av en privatisering av vattnet har setts i varierande omfattning i många länder. I Ghana har vattenpriset redan ökat med 95 procent och väntas öka med upp till 300 procent. I Bolivia har vattnet stigit i pris så att det nu tar 20 procent av hushållens inkomster.

.

.

I England har prisökningen uppgått till 50 procent på fyra år som lett till en tredubbling av antalet avstängningar på grund av obetalda räkningar. I allmänhet åtföljs privatiseringarna av minskade anställningar som i sin tur försämrar underhållet av vattenverken med negativa följder för kvaliteten på vattnet och risken för distributionsavbrott speciellt vid torka.

Tio år efter privatiseringen i England drar en studie oroande slutsatser vad gäller närvaron av nitrater, järn, bly och växtgifter i dricksvattnet. En annan studie visade att vattenavbrotten i Yorkshire under torkan 1995 berodde på att de privata ägarna satte utdelningen till aktieägarna före investeringar i underhåll av distributionsnätet. Vattenförsörjningen kunde sättas i ännu större fara vid exempelvis en konkurrs för ett privat vattenverk.

.

.

Vilka exempel visar att det finns en vilja att vattnet förblir offentlig egendom? Var har privatiseringen inte fungerat?

D.T. : Allt beror på den samhälleliga syn man utgår från. Ur aktieägarnas synpunkt har privatiseringarna av vattnet fungerat bra överallt. Det är mycket svårare att peka ut var de har fungerat ur befolkningens synpunkt, speciellt för de sämst lottade. Överallt där vattnet privatiserats har det åtföljts av ökad social ojämlikhet bland annat beroende på att direktörerna och de höga cheferna i de privata vattenbolagen gett sig själva astronomiska löner.

I en studie av FNs specielle rapportör, Miloon Kothari, rörande rätten till ett korrekt boende visas att privatiseringen av vattendistributionen inte lett till en bättre service för marginaliserade grupper i samhället. När han nämner England och Bolivia oroar han sig över att Världsbanken och regionala utvecklingsbanker ständigt stöder privatiseringarna trots resultatet av dessa studier.

Det pågår många mobiliseringar i världen mot privatiseringarna. Striden i Cochabamba i Bolivia är den mest kända. På begäran av Världsbanken, som kräver privatiseringar i utbyte mot lån, lämnade Bolivia 1999-2000 över förvaltningen av vattendistributionen och reningsverken i Cochabamba till ett enda konsortium bestående av flera multinationella bolag. Priset på vattnet ökades kraftigt omedelbart. En folklig mobilisering ägde rum som armén slog ned med sex dödsoffer som följd. Men manifestationerna fortsatte och konsortiet drevs ut ur landet.

.

I Cochabamba vann folket kampen mot de internationella vattenmonopolen.

Varför blir servicen inte effektivare med en privat förvaltning av en gemensam tillgång?

D.T. : Därför att de privata grupper som tar över vattendistributionen motiveras enbart av en hägrande vinst som medger utdelning till aktieägarna. Medborgarnas behov kommer i andra hand. Det sägs att det privata skapar konkurrens men i verkligheten blir det ingen konkurrens. De grupper som förskaffar sig kontrollen över tillgångarna är multinationella bolag som Lyonnaise des eaux, Vivendi Environnement och Saur International, som de facto åtnjuter monopol. I samtliga fall har det privata varit värre än den offentliga förvaltningen, även i de fall då denna varit rutten in till märgen av korruption och byråkrati. När den offentliga förvaltningen är dålig kan den förbättras genom att tvinga på den en demokratisk kontroll och andra åtgärder som tillåter transparens.

Du har sagt att tillägnandet av naturens resurser är kapitalismens sista gräns. Kan du förklara dig mer?

D.T. Tillägnandet av naturens resurser var egentligen kapitalismens första gräns, dess födelseakt. Om ” the communs” (gemensam ägd mark i England före kapitalismens genombrott, m.anm) inte hade tagits över med våld av noblessen och om bönderna inte hade drivits bort från den jord de brukade hade en arbetarklass aldrig formats och kapitalismen inte kunnat utvecklas. Denna tillägnelse av brukbar jord och skogen skedde i skilda länder under skilda perioder men ägde ändå rum överallt.

I dag ser vi en ny våg av tillägnelse av resurser: arvsmassan, vattnet, ekosystemets kapacitet att lagra koldioxid, ja även atmosfären eftertraktas av kapitalismen. Denna strävan svarar mot systemets behov att finna nya områden där kapitalöverskottet kan skapa nytt värde. När allt detta privatiserats och omvandlats till varor kommer var och en tvingas konstatera att kapitalismen löser inga problem, den förstör allt –samhället och miljön. I den meningen kan man tala om en yttersta gräns. Men låt oss hoppas att vi kan avskaffa detta absurda system innan det går så långt.

.

Varför anser du att privatiseringarna i allmänhet inte kan bidra i den ekologiska kampen?

D.T. : Einstein sa att man kan inte lösa ett problem om stannar kvar i den logik som skapat problemet. Den ekologiska krisens grundläggande orsak, jakten efter profiter, tvingar varje kapitalägare att under konkurrensens piska ständigt sträva efter att ersätta arbetare med maskiner eftersom de är mer produktiva. Det är därför uppenbart att skapandet av ännu fler konkurrerande företag som strävar efter att skapa ännu mer vinster genom ökad varuproduktion inte räddar den ekologiska jämvikten.

Vilken ekologisk politik bör en modern europeisk vänster föra?

D.T. : En modern europeisk vänster värd namnet bör utgå från konstaterandet att en ”grön kapitalism” och en ”social kapitalism” är motsägelser i sig och därav dra den strategiska slutsatsen att det brådskande krävs en antikapitalistisk politik för att rädda vår miljö och den mänskliga civilisationen. Eftersom kapitalismen är fienden kan miljökampen inte segra utan att kapitalismens direkta offer, de exploaterade och förtryckta, deltar aktivt i kampen En ekologisk vänsterpolitik är därför en politik som utgår både från miljöns behov och mänsklighetens verkliga sociala behov.

Hur kan man förena den ekologiska kampen med kampen för jobben?

D.T. : För att rädda vår omgivning handlar det i första hand om att fördela rikedomarna. För att nå dessa dubbla målsättningar är bästa vägen en radikal sänkning av arbetstiden med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande parat med en sänkt arbetsrytm. I andra hand gäller det att snabbt sätta in gröna teknologier som medger sparande av energi och användande av förnyelsebara energikällor.

Eftersom dessa teknologier är dyrare än de smutsiga teknologierna måste exploateringen av dem ges till offentliga bolag som ensamma kan agera efter andra motiv än vinst.

Om offentliga företag för isolering av bostäder skapas kan utsläppen av växthusgaser från bostadssektorn stoppas och nya jobb skapas samtidigt som de boendes livskvalitet och inkomster förbättras.

En övergång till en fossilfri och kärnenergifri ekonomi kräver till sist att olje-, kol-, gas- och atomkraftslobbyns makt bryts. De måste nationaliseras. Bildande av ett nationellt energibolag medger samtidigt skapande av många nya jobb eftersom det krävs en övergång från ett centraliserat jobbfattigt system till ett decentraliserat system med mycket större behov av mänsklig arbetskraft.

.

Media: DN1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Vatten, Reningsverk, Folkomröstning

Dela

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del III av III

Ekologisk socialism är svaret.

I två artiklar har jag nu diskuterat vilken miljöpolitik EU/USA för och hur den står i skarp motsättning till de proklamerade målen inför Köpenhamn och därefter. Jag har också beskrivit hur diskussionerna förs kring ett ”grönt” alternativ i kapitalistisk regi och hur det bara kan leda till irrationella och i slutänden farliga alternativ, både ekologiskt och socialt.

I denna tredje och sista artikel i serien ska jag försöka skissera en politik som den anti-kapitalistiska rörelsen bör göra till sin och propagera för och ställa emot maktelitens planer för framtiden.

Radikala anti-kapitalistiska lösningar.

Av de två föregående artiklarna hoppas jag att följande slutsats framstår som helt logisk och nödvändig.

Utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras och anses som ”möjliga” är det bara miljökatastrofer som väntar vid horisonten.

Det krävs radikala förändringar för att miljöhotet ska kunna bemötas – kort sagt det behövs en övergång till ett ekosocialistiskt samhälle.

Lenin skrev strax efter ryska revolutionen att socialismen är lika med sovjeter plus elektricitet. Redan då var det en för enkel bild även om den kunde rättfärdigas med att en enorm majoritet av befolkningen saknade elström. I dag är naturligtvis hans formel helt överspelad, eftersom vi står inför frågan hur elen produceras, av fossila bränslen eller inte.

Hos Marx hittar vi en formel som mer pekar mot vad som ska styra våra ekologiska val. I tredje delen av Kapitalet skriver Marx att det måste ske ett rationellt utbyte mellan människan och naturen. En fin utgångspunkt. Enda problemet blir att svara på frågan – vilken rationalitet?

Det finns minst två svar på frågan. För det första gäller det att bryta med kapitalismens köp- och slängideologi. Vi måste vårda naturen och de varor vi skapar när vi exploaterar naturens tillgångar. Mer är inte alltid bättre. För det andra bör den så kallade försiktighetsprincipen bli styrande i alla val av industriella processer och teknologiska landvinningar. Det innebär också att inta en ödmjuk inställning till vetenskapen och inte tro att vi vet allt, att vetenskapen alltid hittar lösningar.

Allt kan inte prissättas.

Det finns en rad av radikala och nödvändiga åtgärder som bör sättas upp på våra baner.

- Den materiella produktionen av varor måste minskas. Det finns massor av helt onödiga och skadliga produkter som det inte finns sociala behov av. Vem behöver vapen och bomber? Varför produceras det lyxyachter när människor svälter? Var och en kan göra sin egen lista och svaret blir alltid detsamma. Det produceras skräp och lyx därför att de som äger kapital kan tjäna pengar på det.

- När hela branscher, som krigsindustrin, läggs ned måste anställda som drabbas garanteras arbeten i och utbildning för verksamhet i sektorer med en samhällsnyttig produktion.

- Det finns ingen ekosocialism utan en total revolution av transportsystemen. Kollektiva transportmedel och närtransporter måste bli de förhärskande färdmedlen. Turistindustrins allt tätare skytteltrafik jorden över är inte ekologiskt hållbar så länge flygmotorerna använder fossila bränslen. Samma sak gäller forslandet jorden över av jordbruksprodukter som inkräktar på fattiga länders möjlighet att föda sin befolkning. Komplementet till revolutionen i transportsystemen är en, åtminstone delvis, omläggning till närproduktion av matvaror.

Foto Benny Åsman

- Alla beräkningar visar att isolering av alla existerande bostäder kan spara upp till hälften av den energi som i dag används för uppvärmning av våra hem. Här kan inga argument om att det är för dyrt accepteras. Oavsett kostnaderna är detta en långsiktig investering som måste göras. Vinstprincipen står i vägen för en sådan åtgärd. Ställ den åt sidan. Ställ samhällets och miljöns intressen i centrum.

Socialisera energi- och kreditsektorn.

- Samma argument gäller för de förnyelsebara energikällorna. Det är inte kostnaden som ska bestämma vad som produceras och hur det produceras. I dag styr den kapitalistiska vinstprincipen i sökandet efter nya energikällor. Därför prioriteras produktionen av biobränslen trots att den kräver odlingsbar mark samtidigt som forskningen i solenergi släpar efter. Det får kosta vad det kosta vill, men solenergin ska prioriteras eftersom det är den verkliga lösningen. Forskare har visat att om alla tak i söderläge inom EU betäcks med solpaneler räcker det för att täcka hela Europas elbehov. Det ska jämföras med det tyska monsterprojektet Desertec(solfångare i Sahara) som kommer att kosta många miljarder euros och bara svara för 15% av EUs elbehov. Men Desertec är intressant för storkapitalet eftersom det är stordrift och ger kontroll över marknader vilket inte behöver bli fallet om alla hus förses med små produktionsenheter för solenergi.

- Det måste skapas en internationell fond för att täcka de kostnader som krävs för en anpassning av ”utvecklingsländernas” utsläpp av växthusgaser. Det kräver bland annat en massiv överföring av teknologi till den offentliga sektorn i fattiga länder och ett brott med de multinationella bolagens patenträtter. Det kan komma att kosta cirka hundra miljarder euro per år. Men so what? Kapitalismen spenderar mer än tusen miljarder euro per år i militära utgifter. Varför har vi råd med det men inte en fond för de fattiga länderna?

- För att åtgärderna ovan ska bli verklighet tränger sig en oundviklig slutsats på. Energisektorn och kreditväsendet måste socialiseras och ställas i samhällets tjänst. Det privata profitintresset framstår som alltmer oförenligt med en socialt rättvis övergång till en ekologiskt hållbar framtid. Därför måste energisektorn och kreditväsendet liksom troligen andra stora samhälleligt viktiga industrier tas över i samhällets tjänst.

Bryt med klassamarbetet.

- För att kunna tillfredställa människans grundläggande behov och samtidigt minska den materiella produktionen krävs det ett brott med idén att i en ständigt ökad produktion finns människans frigörelse från nöden. Ett brott med ”allt för produktionen” innebär ett brott med klassamarbetet som det hittills sett ut. Ökad produktivitet har gett högre inkomster. Sedan några decennier vill inte Kapitalet längre dela med sig av produktivitetsökningens frukter. Det är dags att säga adjö till den formen av klassamarbete från arbetarrörelsens sida också. Samhället ska producera vad som är nödvändigt och nyttigt med ett minimalt bruk av energi. I den ekvationen finns det ingen plats för profitjakt.

I Saltsjöbaden signerades efterkrigstidens arbetsfred i utbyte mot löneökningar knytna till produktivitetsökningen i industrin. Det avtalet bröt kapitalägarna för länge sedan. Det är dags för arbetarrörelsen att göra detsamma.

- Det är dags att inta en offensiv hållning i klimatkampen. Vi ska inte längre säga att det kanske går att undvika en sämre levnadsnivå i och med övergången till ett hållbart samhälle. Övergången till ett nytt energisnålt och klimatvänligt system är en nödvändighet för att vi ska kunna leva bättre.

- För att skapa ett samhälle som kan kallas ekosocialistiskt måste arbetstiden minskas kraftigt med bibehållen lön och sociala skydd bevaras och byggas ut. Då kan alla få en sysselsättning. Inte för att producera mer utan för att minska dagens stress och press på arbetsplatserna. Det förutsätter också en kraftig förändring i inkomstfördelningen. Ingen ska tjäna 100 gånger mer än andra, inte ens 10 gånger mer.

Extremism är inte radikalt.

Inför ansamlingen av tusentals människor i Köpenhamn kommer mer än en domedagsprofet sticka upp huvudet. Sedan redan en avsevärd tid tillbaka är det vissa som gjort till sitt levebröd att måla upp katastrofen med stort K på väggen. Mer än en bok har tagit sin utgångspunkt i något av de värstascenarier som vetenskapen säger inte kan uteslutas.

Bakom finns kanske en idé att de apokalyptiska förutsägelserna ska skrämma människan till att aktivera sig i miljökampen. Men den som säger att allt redan är för sent och att katastrofen är oundviklig inspirerar bara till resignation eller eventuellt det motsatta – låt oss elda på av bara fan, det är ändå kört.

Oavsett om klimatforskarna eventuellt har helt fel eller om katastrofprofeterna har rätt är det ett faktum att de fossila bränslena kommer att ta slut inom en nära framtid. Lika bra att redan nu förbereda en övergång till ett rent, energisnålt produktionssystem. Det är anti-kapitalism. Det är verklig radikalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, EU, Köpenhamn, FN, Energipolitik,

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Bloggare:Rödamalmö,AlliansfrittSverige,Proletärbella,JonasSjöstedt,

Dela

LCR tar avstånd från Sarkozys program för EU och manar till kamp för ett annat Europa, ett soldidariskt och socialt rättvist Europa.

En president utan legitimitet

Nicolas Sarkozy har presenterat det program han tänker driva under sina sex kommande månader som EU’s president. Pressen pratar ” om en logistisk likaväl som en politisk utmaning ” för Sarkozy. Det logistiska problemet kommer nog att lösa sig tack vare de 190 miljoner euro som den franska regeringen anslagit, tre gånger mer än år 2000 då Frankrike sist hade presidentskapet i EU. De som i dag drabbas av den ekonomiska krisen glädjs knappast över nyheten.

Efter baksmällan av det irländska nejet har Frankrike drivit en hektisk diplomati och gjort vänskapsbesök i en rad europeiska huvudstäder. Men det har inte gått att ” isolera det irländska problemet ” eftersom Tjeckien först visade stor tvekan och sedan vägrade Polen att skriva under Lissabonfördraget.

Jean-Louise Borloo,(ekologiminister och minister för en hållbar utveckling, min. anm.) räknar med att i europeisk skala förnya propagandaeffekten av miljöprogrammet Grenelle(ett program med lite av varje utan seriöst grepp om miljön som antogs i fjol. min.anm.) och få det antaget som ett europeiskt klimat-och energiprogram.

Det europeiska immigrationsavtal, som ” utvisningsministern ” Brice Hortefeux, försökt sälja till EU har inte övertygat Spaniens regering och mötet mellan premiärminister Fillon och Zapatero var ett misslyckande. I Frankrike är regeringen oroad över EU-byggets svaga legitimitet. Alain Lamassoure, fransk UMP-ledamot av Europaparlamentet, har på Sarkozys begäran skrivit en rapport som kräver att det ” sociala ” blir en prioritet för Sarkozy i bygget av ett ” medborgarnas Europa ”. Det handlar självfallet inte om att tvinga igenom en minimilön i EU eller fri abort i alla EU-länder utan om förändringar som berör små grupper av personer, som exempelvis att harmonisera högskolediplomen, om rätten till pension när man bosätter sig i ett annat land. En hemsida på Internet ska öppnas där enskilda medborgare i EU kan skriva om sina dagliga problem. Programet är löjligt begränsat och visar på att krisen i EU-bygget är här nu.

Det kollektiv av fackliga organisationer och andra rörelser som bildats inför det franska EU-presidentskapet tänker föreslå manifestationer på de teman, energi-och miljö, immigration, försvarspolitik, jordbruk, som Sarkozy spikat för sitt presidentskap. Vi måste ta tillfället i akt och hindra honom att nå sina mål och i stället levandegöra idén att ett annorlunda Europa är möjligt, ett Europa med radikalt skilda prioriteringar. Ett solidariskt, socialt, demokratiskt Europa, ett Europa som respekterar kvinnornas, invandrarnas, de arbetslösas och löntagarnas rättigheter. Ett Europa som en gång för alla bryter med profitjakten som dikteras av de multinationella bolagen.

I media: DN,Le Monde,Rouge,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Sarkozy, energi, miljö, LCR,

Dela