Inlägg taggade Ekonomi.politik

Thailand i kris

16 Maj 10

Postad av Benny Åsman i Ekonomi

19 kommentarer

Slaktaren i Bangkok.

Premiärminister Abhisit har gjort allt för att framstå som försoningens man. Men den putsade fasaden, som han en gång skaffade sig i det fashionabla brittiska överklassuniversitetet Eton, rämnar och faller av i stora sjok. Fram träder i stället slaktaren av Bangkok.

Bara de senaste tre dagarna har minst 27 personer, samtliga civila, dödats av soldater som fått order att skjuta skarpt. Inte en enda soldat eller polis har dödats sedan blodbadet den 10 april.

-Det finns ingen återvändo, sa Abhisit i sitt tv-tal.

Regeringen säger att det finns fem hundra ”terrorister” bland ”oskyldiga demonstranter”. Sett till vad som hänt sedan den 10 april kan man bara dra slutsatsen att dessa fem hundra ”terrorister”, beväpnade med krigsvapen enligt regeringen, är de fumligaste och mest ineffektiva ”terrorister” världen skådat. Fem hundra beväpnade till tänderna utan ett enda offer i arméns led. Tro det den som vill. All seriös rapportering från de rödas basläger i Ratchaprasong och från de sammanstötningar som skett de senaste dygnen visar de röda beväpnade med påkar, slangbellor, hemgjorda kanoner av brandpumpar som avfyrar fyrverkeripjäser och molotovcocktails i stor mängd. Kvar finns de mystiska ”svarta männen” vars hemvist ingen hittills lyckats klargöra. I vilket fall är de inte fem hundra och uppenbarligen har de inte vänt sina vapen mot arméns soldater eftersom ingen av dem avlidit.

Bangkoks centrum liknar allt mer en krigszon.

Det ser allt mer ut som att de röda ska drivas bort från sitt basläger till priset av många döda och skadade. Abhisit säger att det inte finns någon återvändo längre. Enligt Bangkoks Mister Hyde kan inte regeringen vika sig och tänker inte rygga tillbaka för ett stort antal offer. Hans problem är dock detsamma som tidigare. Arméledningen tvekar inför ett frontalangrepp på de röda och har hittills satt upp gatuspärrar för att hindra de röda från att ta in förstärkningar och förnödenhetetr och placerat ut prickskyttar på taken runt baslägret. Enligt de flesta ögonvittnena på plats är det prickskyttarna som dödat människorna de senaste dagarna.

Det så kallade internationella samfundet med FNs generalsekreterare i spetsen manar till besinning men placerar samtidigt ”parternas ansvar” på samma nivå. Fattiga bönder och arbetare som kräver att deras röster ska respekteras kan inte ställas till svars för den situation som uppstått och som riskerar att sluta i många dödsoffer. Det är den härskande eliten, militären och kungahuset som i årtionden lagt grunden till den sociala explosion vi ser.

Äldre, kvinnor och barn lämnar baslägret.

Det har höjts röster för att framställa de röda folkmassorna som köpt fotfolk i förre regeringschefen Thaksins sold och att det bara handlar om en konflikt mellan två eliter som slåss om att sitta vid köttgrytorna. Att Thaksin manövrerar i bakgrunden råder det inget tvivel om och att hans mål är att på nytt överta regeringsmakten verkar också troligt. Men det förminskar inte betydelsen av den folkliga resningen. En konspirativ syn på varför dessa mobiliseringar äger rum, att det är för fickpengar från Thaksin eller andra direkta fördelar, är rent nonsens. Snart alla folkliga resningar i historien har haft parasiter på sin rygg som många gånger lyckats vända upprorets resultat till sin fördel. Thaksin kommer säkert att göra allt för att så ska ske också i Thailand.

.
Den korrupta mediekungen och före detta premiärministern Thaksin har fortfarande många anhängare

Uppror drar också till sig alla sorters äventyrare. Den ökände Seh Daeng, som ligger för döden efter att ha träffats i huvudet av en prickskytt, hade säkerligen inte rent mjöl i påsen. En gammal krigshund som gjort sig känd för sitt blodiga krig mot kommunister i både Vietnam och Thailand har säkerligen inte lärt sig att sitta fint.

Sådana dubier kring de rödas kamp leder många tveksamma till att hamna i reaktionens famn och kräva krafttag från regering och militär för att sätta stopp för ”kaoset”. Ironin är beklämmande. För att de rödas renhet inte övertygar kastar man sig i famnen på reaktionen och begär av den att den snyggt och med minsta möjliga våld ska stoppa de okunniga bönderna som inte har vett att välja bättre ledare än de de har.

Slaktaren i Bangkok kommer inte att visa moderation om han går segrande ur konflikten. Inte nog med att många kommer att dödas på grund av Abhisits kompromisslöshet. När lugnet lagt sig kommer domstolarnas dörrar att slå igen bakom kanske hundratals av de mest aktiva i rörelsen. Bönderna och arbetarna kommer hunsas än värre än förr.

Röda ledare visar upp offer för arméns prickskyttar.

Den rika snobbiga eliten i Bangkok kan däremot återgå till sina mondäna aktiviteter utan att bekymra sig över det thailändska folkets svåra vardag. I Ratchaprasong kan de på nytt sväva in i de svala lokalerna hos Louis Vuitton, shoppa något chickt hos Armani eller kanske gå en trappa upp i det centrala varuhuset och kolla priset på den senaste modellen från Ferrari, som sägs vara gul.

Media; DN1,SVD1,SVD2,AB1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Abhisit, Thaksin, Rödskjortor, Ferrari, Vuitton,

Abhisit, Bangkok, Ekonomi.politik, Ferrari, Rödskjortor, Thailand, Thaksin, Vuitton

Därför fick du en baronessa som din utrikesminister

23 Nov 09

Postad av Göte Kildén i Ekonomi

Inga kommentarer

Blev du förvånad?

Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?

Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.

Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.

Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.

I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.

Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.

Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.

Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.

Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.

Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…

Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…

Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…

Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.

EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak

I pressen: AB1,

Cathy Asthon, Ekonomi.politik, EU, EU-president, Fredrik Reinfeldt, Herebrt van Rumpbuy, Irak, Tony Blair

Massmöte i protest mot Volvos ledning

28 Apr 09

Postad av Göte Kildén i Arbete och fackliga rättigheter

1 kommentar

Dra tillbaka

alla varsel

eller avgå!

Under förmiddagen vällde arbetarna från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik ut i vårgrönskan till ett protestmöte mot Leif Johansson och AB Volvos styrelse. En unik enhet hade smitts inne i verkstäderna – trots de ofta hårda politiska motsättningar som har funnits i de fackliga fejderna inne på fabriksgolven. Nu var det uppåt 800 arbetare som i en samlad och kraftfull protest tog en förlängd lunchrast och gick till storms mot AB Volvos ledning. Alla sex ordföranden från de olika verksamheternas gruppstyrelser ledde mötet från den historiska ekbacke som skyldrar vid huvudentrén. Urban Andersson; Thomas Johansson; Daniel Kristoffersson; Christer Lindsjö; Dennis Olsson och Mikael Ödman. Historisk är grässlänten därför att den är gammal stenåldersbygd. Här gick också den under århundraden så omstridda gränsdragningen mellan Sverige och Norge.

Massmötet samlades i vårgrönskan vid Tuvefabrikens historiska ekbacke

Men också i dag var det krutrök i luften. Christer Lindsjö började med att hälsa alla välkomna och kunde konstatera att avskyn över ledningens ageranden är total. Den psykiska press , nästan psykiska terror, som Leif Johansson och hans styrelse har valt genom sin salamitaktik, där de varslar bort skikt efter skikt av de anställda, har fått förbittringen att välla över. Thomas Johansson svingade mot ledningens slakt på fabriken så att det susade i ekarna.

Thomas Johansson drog på så att det susade i de tunga ekgrenarna

Dennis Olsson höll vad som kan sägas blev till ett fackligt linjetal för massmötet. Han började med att visa upp Leif Johanssons egen bibel ”The Volvo way”, en förkunnelse för alla anställda om att de måste jobba bättre, eftersom detta ligger i allas gemensamma intressen. Han fortsatte sedan med högläsning ut över sommargräset:

Företagsanda innebär att agera aktivt för företagets bästa. Vi är inte offer för omständigheterna utan delaktiga med både ansvar och mod att påverka och tillåta oss påverkas. Ett aktivt och engagerat medarbetarskap utvecklar oss både som individer och yrkesmänniskor

Mycket svammel, men första satsen vill jag ta fasta på:

Agera aktivt för företagets bästa

Vi har under senare tid sett alltför många exempel på att vår företagsledning inte agerar aktivt för företagets bästa. I den mån de över huvudtaget agerar aktivt, så är det för sitt eget bästa.

Agerar man för företagets bästa, när man 2007 fullständigt dränerar företaget på pengar genom en av världshistoriens mest sanslösa aktieutdelningar på 20 miljarder kronor? Nej!

Dennis Olsson höll ett bister tal som med stormande applåder gav röst åt

allas förbittring

Agerar man för företagets bästa, när man trots protester – inte bara bland oss arbetare – utan på självaste bolagsstämman driver genom en aktieutdelning på 4 miljarder kronor och några veckor senare presenterar en kvartalsförlust på nästan 6 miljarder? Nej!

Agerar man för företagets bästa, när man låter oss arbetare betala dessa svindlerier genom uppsägningar, på uppsägningar, på uppsägningar samtidigt som man har mage att försöka pressa fram lönesänkning för den personal som lyckas undvika att bli uppsagd? Nej!

4 miljarder kronor hade räckt till 10 000 årslöner!

Under de goda tiderna jagade de oss med ständiga rationaliseringar för att ”förbättra konkurrenskraften” och prackade på oss egna ideologier som den här bibeln ( Dennis håller upp ”The Volvo Way” i luften ), samtidigt som vi förväntades visa samhällsansvar genom att hålla igen i löneförhandlingarna. Vad är den här boken värd idag med alla sina tomma ord om att agera för företagets bästa? Vad är den värd för alla som sagts upp eller kommer att sägas upp? Ingenting!

Alla sex gruppordföranden höll i mötet

Vilket samhällsansvar visar vår ledning, när de väljer att finansiera en aktieutdelning med att skicka ut tusentals människor i arbetslöshet?

Volvos ledning har inte agerat för företagets bästa! Under de goda tiderna har man plundrat företaget på resurser genom aktieutdelningar. Och under de dåliga tiderna fortsätter man med att plundra företaget genom att låna pengar till aktieutdelningar. Därför har man också förverkat sin rätt att fortsätta med att leda företaget!