Tag Archives: Ekonomi

Breiviks förebild var troligen en turk…

Posted on by
2

Det tankegods som fastnat hos Anders Behring Breivik var inget unikt. Inte minst hans referens till fornnordisk mytologi, att ge sina vapen namn efter Odens och Tors dito, och den egna tron på att han försvarar ett ursprungsfolk. Liknande illaluktande bråte flyter runt överallt i det nya seklets högerextrema politiska miljöer. Han är som historikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg underströk i Aftonbladet ”en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult ” vars idéer delas av många. Därför var logiken i hans dåd enkel och lätt att förstå: ”Massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger”…

,

Oden när han rider in i Valhall.

Från Tjängvidestenen hittad på Gotland.

Det som ger Breivik en särställning är inte idéerna utan handlingen. Förmågan att förvandla sig själv till en effektiv dödsmaskin. Han avrättade ”unga socialdemokratiska agitatorer”, ”för att stoppa mångkulturalismen”, på samma sätt som vi andra rensar ogräs. Hans tekniska förberedelser var minutiösa. Till Utöya transporterade han en tung koffert med vapen, över 1000 patroner, skyddsmask, gasmask och energikakor. Mentalt hade han skalat av empatier för andra människor bland annat genom att dag efter dag spela dataspelet World of Warcraft, ibland 16 timmar under ett enda dygn. Med hjälp av spelet Modern Warfare tränade han sig på att sikta.

Sin halvautomatiska pistol Glock gav han namn efter Tors hammare och geväret fick heta Gungner efter Odens spjut. Vapenkult förekommer mer eller mindre hos alla människor som använder vapen. Atombomben över Hiroshima kallades cyniskt nog för ”Little boy”. Att Breivik använde sig av runor och fornordisk mytologi för att ge sina mordvapen lite magi passar bra in i kulturkonservatismens mödosamt byggda konstruktioner av en ”nordisk ursprungsbefolkning som nu hotas av en islamistisk invasion”.

Men när det gäller vår förkristna historia, eller snarare myterna om den tiden, har Breivik på samma sätt som så många andra ”nationella” inte läst på ordentligt. Det kan verka ovidkommande. Men i kampen mot halvnazister och nazister ska man inte låta dem vare sig ta över våra gator och torg eller ens en tumsbredd av vår historia!

Bronsplåt från vendeltiden. Troligen Oden

med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Mugin.

Den starka dyrkan av Oden, ”Skaparen och krigsguden”, som föregick den kristna kulten, var uppenbart inte på något sätt kopplat till nation eller ras.  Den tidens statsbildningar, var ätter och deras landområden. De stora grupper av vikingar från Skandinavien som drog ut i härnad, handel eller emigration var kanske de mest globala människorna i vår historia. De gifte sig inte efter ras eller nation, utan efter ätt och då ibland efter politiska möjligheter. Med exempelvis kelter och med slaver. Det var en härlig ”rasblandning”. Ibland efter våldsamma och blodiga strider om makt över landområden och transportleder. I historiens töcken skymtar vi, eventuellt, en historisk gestalt bakom Oden. På samma sätt som det troligen finns en historisk gestalt bakom senare tiders dyrkan av Jesus. Det finns bara en någorlunda skriftlig källa. Enligt den kristne Snorre Sturlassons Yngre Eddan från 1200-talet var Oden en vanlig men ovanligt stridbar hövding som kom från ”Turkland”, trakterna kring Dons utlopp norr om Svarta havet. Asagudarna ska ha härstammat från ”landet bortom åsarna”, från Asien. På ättens långa och segerrika vandring till Skandinavien lämnade han efter sig familjemedlemmar som ledde flera germanska stammar (saxer och daner). Efterhand blev han, under en lång process, likt nutidens Kim Il Sung upphöjd till en Gud.

Sanningshalten i Snorres berättelse är säkert liten. Han är dessutom starkt influerad av grekiska och romerska gudasagor. Men i den mån man vill nyttja fornordisk mytologi till att öka rädslan för främmande människor ska den alltså inte utnyttjas till att använda olika sägner kring asaguden Oden. En turk från trakterna vid Svarta havet, ”En riktig blatte”, kan knappast användas som ikon för anti-islamistiska nyfascister. Breivik har också uppenbart missat att de människor, som Oden hänvisade till döden genom att peka ut dem med sitt spjut Gungner, de skulle som fallna stridande kämpar återuppstå i Valhall, den tidens paradis där man festade kvällarna igenom. Knappast ett öde som den kristne diplomatsonen Anders Behring Breivik unnat alla offren för sina massakrer i Oslo och på Utöya…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,GP1,SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP2,SR1,DN4,DN5,

 

Vårgrönskan slokade när Löfven talade…

Posted on by
2

.

I går drog vårliga vindar in över Göteborg. Till och med den hårt tuktade allé som kantar Avenyn på dess väg upp mot Götaplatsen drog snabbt på sig en vårdräkt med skir grönska. I parkernas rabatter och på brinkarna ner mot Kanalen konkurrerade blommorna med starka färger för att locka till sig yrvakna humlor och fjärilar. Stela leder blev på nytt viga och den varma, smeksamma luften kittlade oss med drömmar om uppbrott och nydaning.

.

.

”Löfven är inte direkt en Obama…”

.

Men när Stefan Löfven väl kom på plats, i sin talarstol på monumentala Götaplatsen med Konstmuseets massiva gula tegelvalv i ryggen, slokade allt det skira och förhoppningsfulla som spirat inom oss.

Löfven är ingen dålig talare. Nej, han är helt enkelt bedrövlig. Grå, urlakad och trist. Säkert hur trevlig, ödmjuk och anspråkslös som helst. Men han är ingen arbetarledare i någon vettig mening. I den större delen av sitt vuxna liv har han jobbat på IF Metalls kontor som facklig ”tjänsteman”. Rollen som förhandlare har varit ”att lyssna på företagen” och sedan försöka fungera som en stötfångare, en krockkudde mellan metallarbetarnas krav och njugga arbetsgivare. Men en stridbar agitator som manat sina arbetskamrater till kamp det har han aldrig varit. I stället har han efter förmåga lagt locket på. När han nu väl axlat rollen som partiledare för (s) och därmed som talare I maj och dessutom valde den magnifika Götaplatsen för sin premiär kunde det därför bara bli en stor flopp. En spelare från fotbollens division fem Norrbotten södra ska inte hux flux plockas in till en landskamp i fotboll. Sak samma med Stefan Löfven. Trots eftermiddagssolen över Göteborg fick hans framförande den skira vårgrönskan att slokna.

Men än värre. Det finns några berömda ord av den tyske författaren Johann Wolfgang Goethe där han låter sin Mefistofeles säga att ”Grå, min dyre vän, är all teori, men livets gyllne träd är grönt”. Det tragiska med Löfven och den högerfalang inom socialdemokratin som nu leder rörelsen är att för dem är allt lika grådaskigt. Både teori och praktik.

Enligt fansen på den liberala högerkanten, med ledarskribenter som Hanne Kjöller (DN) eller PJ Anders Linder (SvD), är han även efter gårdagen en stor tillgång i politiken och en riktig utmaning för alliansregeringen.  En av hans kungamakare på Aftonbladet, Lena Mellin, tvingades visserligen inse sanningen genom att skriva att ”det ska sägas direkt. Stefan Löfven är ingen Barack ­Obama. Det var ingen ­agitator som eldade massorna i går. Men trots det mediokra framförandet väcker Stefan Löfven respekt. Och det beror på hans seriösa attityd till partiledaruppdraget. Inte scentalangen”. Hon jämför sedan bisarrt nog päron med russin genom att sätta publiken på Götaplatsen (6-8000) i relation till antalet demonstranter i Vänsterpartiets I majtåg i Stockholm och drar sedan slutsatsen att Löfven vann ”publikmatchen över Jonas Sjöstedt”. Men en nyfiken publik är en sak. Demonstranter en annan. I Göteborg ökade Vänsterpartiets tåg med 850 personer till 2 900. Socialdemokraterna ökade med 510 till 2070. I Stockholm samlade Vänsterns demonstration uppåt 10 000 deltagare…

Även Dagens Nyheters så kallade experter, professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, ger Löfven ”högsta betyg”. Varför? Jo, han är visserligen ”ingen lysande retoriker” och talet var ”nyhetsfattigt”. ”Det är hemskt lite av det han säger som inte en borgerlig regering skulle kunna säga”, menar Hinnfors. Allt detta tillsammans gör honom till en ”seriös statsministerkandidat”…

Det som ändå mest gjorde att alla vårkänslor kom av sig var att Löfven bara har fokus på riksdagsvalet 2014. Inte ett knyst om vad vi ska göra i dag! Att bara se framåt mot ett eventuellt regeringsskifte om två år med en del smärre förändringar i politiken som ger resultat framåt hösten 2015 är inte det att svika exempelvis alla de unga som i dag är utan jobb och bostad?  Och tänk om, ve och fasa, det inte blir något regeringsskifte, ska Sveriges ungdom då åldras i ytterligare fem år innan de får se en förändring? I sitt fadda tal hade Löfven ympat in en stark mening om att ”arbetslösheten bryter ner människor, släcker deras självkänsla”. Här kan alla vara överens och därför ska vi inte bara stillatigande vänta på valet 2014 som en mirakellösning.

.

.

Tittar vi i backspegeln har Löfven också ett stort ansvar för att det ser ut som det gör i dag. Under sina tidiga år i Metalltoppen ställde han sig bakom Göran Perssons svångremspolitik. Den som skapade den strukturella massarbetslöshet vi lever med än i dag. Men även den enda bit i gårdagens tal som glänste till, den enda som fick åhörarna att lystra, den har en ful, repad baksida:

”Under mitt tidigare fackliga uppdrag  reste jag runt i landet bland många företag. Krisen 2008 – 2009  reste jag runt i mitt förra jobb som facklig representant. Jag var med klubbstyrelsen i ett rum på Volvo personvagnar och såg på turordningslistan namnen på alla de människor som hade sagts upp. Där satt vi och på väggen såg vi namn efter namn och vi visste att bakom varje namn finns en människa, en familj, människor liv och framtidsdrömmar. Namn efter namn efter namn. Och det kändes som om att det aldrig skulle ta slut och frågan hängde i luften: Vad ska det bli av det här? Och jag kände en djup förtvivlan.  Jag visste också att regeringen kunde ha gjort så mycket mera. Om dom hade gjort som i andra länder så hade icke alla dess människor behövt gå ut i arbetslöshet.”

Det här är vackert ur en retorisk synpunkt. Var och en som lyssnar kan riktigt känna hur medkännande Löfven var med de som då kastades ut i arbetslöshet. Vad han far efter är de ”korttidsjobb” eller de ”permitteringsavtal” som Metalls ledning då frågade efter. Så långt allt väl. Detta skapar inga nya jobb, vare sig på kort eller lång sikt, men det är trots allt (ekonomiskt stöd till företagen) ett mycket bra sätt att hålla ihop kollektivet, den fackliga gemenskapen på den enskilda arbetsplatsen. Dessutom är det nödvändigt därför att ”korttidsjobben” är en realitet i många andra länder.

.

.

Protestmöte utanför Tuvefabriken, Volvo Lastvagnar AB 2009

.

Men det som inte var lika snyggt var att Metalls ledning med Löfven i spetsen motarbetade bland annat mina gamla arbetskamrater på Volvo lastvagnar AB när de organiserade fackliga protester mot regeringens och företagens passivitet. ”Vi skulle sitta still i båten”. Ankra för gott i väntan på en ny (s)-regering. Sak samma har det varit med alla försök till att mobilisera mot alliansregeringen. Inte minst svek LO, Metalls ledning och Löfven när det gällde kampen mot regeringen för att vi skulle få en anständig a-kassa.

Nej, passivitet och håglöshet var det som förkunnades på Götaplatsen. Ställ in er i kön: ”Sverige väntar på bättre tider. Sverige vill ha en ny regering”, manade Löfven.

Sedan långt mer än ett sekel är I maj också en dag för vår internationella solidaritet. Löfven hade inte missat att få med den poängen men glömde allt som skulle kunna vara politiskt brännbart. I en släng hade han och talskrivarna till och med fått med ett blekt avtryck från Palmes jultal 1972 där denne effektfullt jämförde terrorbombningarna över Hanoi med namnen på platser för andra massakrer. ”Minsk, Damaskus och Ramallah”, sa Löfven. Givetvis ingenting om Ryad i Saudiarabien och Sveriges galanta vapenaffärer med denna diktatur. Men framförallt ingenting om den utsatta arbetarrörelse i Grekland, Portugal, Storbritannien och många andra europeiska länder som är mitt inne i den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet. Att I maj 2012 helt avstå från att ens nämna detta är skandalöst. Att Löfven inte andades ett ord om Europa berodde naturligtvis på att det avgörande inseglet för högerns seger inom socialdemokratin var när Löfven över en natt godkände EU:s finanspakt och därmed bankernas smärtsamma garrottering av Europas arbetarklass.

Att sedan vårdskandalen kring Carema inte heller berördes, det understryker samma sak. Högern i (s) har segrat och partiets ledning är för vinst i välfärden.

Som visad uppskattning för denna färdriktning har förre socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros samtidigt korats till VD i den bankförening som ser till att våra banker, finansbolag och låneinstitut ska göra största möjliga vinster…

.

.

Ja, vi är många som har tröttnat på att vänta. Därför var det synd att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också valde att fokusera på nästa val. Om bara (v) får vara med i en ny regering (med Stefan Löfven som statsminister) blir allt bättre. Så här berättade en kamrat från jättemötet i Kungsan:

”Det var nästan plågsamt att stå bland så många människor och höra en partiledare så systematiskt inte uppmana till något annat än passivt stöd för honom själv. Inte ett enda ord om någonting utanför valurnorna. Om facklig organisering och kamp, om arabisk vår, occupy-rörelsen eller kamp i Sydeuropa. Bara: ”Rösta på oss så löser sig allt”.

I år, efter kyliga april, får vi trösta oss med att våren är här och att björkens musöron är på väg att bli späda små ljusgröna blad. Så lär det vara också med motståndskampen. När den väl ”slår ut” kan det gå fort.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,

DN10,SVD5,GP5,GP6,DN11,

”Vapenmånglare är vi allihopa…”

Posted on by
1
.
.
.

Ja, ”morsgrisar” är de säkert. Som alla vi andra. Men uppenbart kan både moderater och socialdemokrater ta varandra i handen, dansa runt i en ring, peka finger och sjunga om att de alla är vapenmånglare. Eller som Carl Bildt uttryckte det hela. Likt en knarkhandlare på Sergels torg:

”Om inte vi säljer vapen till Saudiarabien så gör någon annan det”.

Svenska Dagbladet fortsätter i dag med radions grävande i Sveriges affärer med Saudiarabien. Nu handlar det om att vi sålt teknologi om hur man bygger bergrum för militär lagerhållning, hangarer mm. Det berättas att Olof Palme 1984 gick in med ett stort personligt engagemang för att Fortifikationsverket och industrin skulle få sitt åtråvärda avtal. Stefan Löfven som gillar att kränga vapen vidmakthåller en stark socialdemokratisk tradition. Det är därför som Urban Ahlin sagt att lagda kort ligger när det gäller vapenexporten till Saudiarabien  och att  de även kan användas efter 2015 när nuvarande avtal löper ut.

.

.

Från svenska Dagbladet i dag

När jag läser om det Svenska Dagbladets lyckats gräva fram och ser bilden på Olof Palme med  prins Feisal Bin Fahd från de åren blir det som alltid en stark påminnelse om hans motsägelsefulla tid vid makten. Om den starka rörelsen i Sverige mot USA:s krig i Indokina som fick honom att konfrontera Washingtons utrikespolitik. Men det finns också andra plågsamma minnen. Som det makabra beskedet från Rajiv Gandhi,  i samband med den sorgliga begravningen av Palme,  där denne meddelade att Indien  nu valt att säga ja till att köpa kanoner från Bofors för över 8 miljarder kronor.  Olof Palme hade fram till sin död kämpat för att Bofors skulle få kontraktet och i avtalet garanterades leveranser även under nya krig mellan Indien och Pakistan.  När det senare i Indien dessutom avslöjades att Bofors trots löften om motsatsen hade betalat ut stora mutor till ivriga mellanhänder blev Sveriges rykte i Indien nersmutsat för decennier.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVT1,SR1,SVD4,DN5,SVD4,

AB1,DN1,DN2,DN3,SR1,SVD5,

I maj i Paris – ideologiernas krig

Posted on by
Reply

.

Det franska presidentvalets andra och avgörande val är på söndagen den 6 maj. De bägge kandidater som då står mot varandra, Nicolas Sarkozy och François Hollande, kämpar redan intensivt för att var och en åt sig själv försöka att raka hem så många som möjligt av Marine Le Pens över sex miljoner fyrahundratusen röster.

.

I Frankrike symboliserar den vita liljekonvaljen borgerlighetens festdag I maj. För abetarrörelsens kampdag är det i stället den röda rosen som gäller. Här tvekar den borgerliga mittpolitikern François Bayrou över hur han ska smycka sig.

Många av Den Nationella frontens väljare är arbetande i aktiv ålder och av naturliga skäl blir därför manifestationerna Första maj en viktig styrkemätning. Det som Kristdemokraterna här hemma lyckats med i Uppsala, att denna dag konkurrera med arbetarrörelsens demonstrationer, det har den Nationella fronten föregått med sedan länge genom att i Paris då hylla Frankrikes nationalhelgon Jeanne d`Arc. ”Arbetet, Fosterlandet och Familjen” sätts i centrum.  Varje motsättning mellan arbete och kapital elimineras i ett patriotiskt töcken.

.
Den Nationella fronten har länge försökt att använda Jeanne d`Arc för sina syften. Detta genom att stjäla den katolska kyrkans firande 31 maj. Här Jean Marie le Pen med blommor vid sockeln till nationalhelgonets ryttarstaty, när han först prövade med detta den 10 maj 1981, samma dag som François Mitterrand valdes till president.
.

Det som nu sker är att Sarkozy oväntat och nervöst ger sig ut i kriget om Första maj. Han manar till en demonstration, ett stort kampanjmöte i Paris, i en nästan fysisk konfrontation, på en plats nära de fackliga tågens nav, där han ska ge ”det sanna arbetet beröm”. ”De som jobbar hårt ska också prisas utan sina fackliga mellanhänder”. ”Festen Första maj tillhör vare sig Socialistpartiet eller de fackliga landsorganisationerna”, heter det i fanfarliknande pressmeddelanden. De fackliga ledarna ses som rätt och slätt ”byråkratiska distributörer av arbete” och Socialistpartiets ledning som ”kaviarsocialister”. Sarkozy vet på förhand att han inte har något att vinna från den fackligt organiserade arbetarklassen. Av de anställda som är med i CFDT (leds av medlemmar i Socialistpartiet) eller står detta förbund nära fick han bara 15 procent av rösterna. Av CGT:s (leds av Kommunistpartiet) folk fick han symboliska ynka 1 procent…

Sedan blev det Första maj som gällde…

Liksom Marine Le Pen kommer Sarkozy och hans parti UMP att locka folk från hela landet med trevliga och gratis bussresor för att på plats få ihop tillräckligt med euforiska massor. Fackföreningsrörelsen och dess partier kan inte svara med samma sak eftersom dessa av tradition likt i Sverige demonstrerar över hela landet.

.
Många historiska personligheter har hyllat Jeanne d`Arc. Shakespeare, Voltaire, Shiller, Napoleon, Schiller, Tjakovskij, Mark Twain, Arthur Honegger, Bernard Shaw  m fl. Hennes gloria kan passas in på det mesta. Även i Hollywood där Ingrid Bergman fick gestalta legenden efter Maxwell Andersons Johanna från Lothringen…
.

Socialistpartiet har som befarats svarat i vaga ordalag på utmaningen och kan inte möta den nattståndna nationalismen med den internationella solidaritet och arbetarpolitik som krävs. ”Sarkozy delar nationen, fosterlandet som vi alla älskar” svarar man jolmigt och ersätter arbetarnas kampdag med en fest för alla fransmän. Fackföreningscentralerna CGT och CFDT samt Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten ser däremot utspelet från Sarkozy som en ”krigsförklaring mot arbetarrörelsen” och manar till enhet. Första maj i år blir det också i Paris – vilket inte alltid är fallet – en gemensam facklig uppmarsch. Jean Philippe Poutou från det antikapitalistiska NPA angriper Sarkozy hårt för att ha lånat tydliga drag i sitt upplägg från Marskalk Philippe Pètains samarbetsregim med nazisterna under Andra världskriget. Marskalken och hans quislingar i Wichyregimen kopierade det som genomförts i Hitlers Tyskland (något som även senare prövades av general Augusto Pinochet i Chile) och lagstiftande den 24 april 1941 om ett Första maj som ”En nationell fest i social endräkt”.

.Med Marine le Pen för en social vår…

Denna hårda strid om vad som ska vara i fokus Första maj handlar om hur klasserna i samhället, transformerade genom politiska partier, konstituerar sina ideologier. I ett envig möter nationalism  och fransk imperialism arbetarnas gränslösa internationella klassolidaritet. I dag säger exempelvis den medvetna och betydelsefulla högerextrema veckotidningen Minute att ”vi trots allt måste rösta för Sarkozy”. Detta i och med att denne ogenerat exploaterar människors oro över ökad invandring genom att göra Socialistpartiet förslag om kommunal rösträtt för människor som arbetar i landet till ett av sina främsta hatobjekt. Ett förslag som om det genomförs då sägs vara ett sätt att späda ut, att utarma den egna franska nationen.

.
1 maj 1995. Fyra skinheads som hade deltagit i Den Nationella frontens mycket aggressiva I majtåg misshandlade tunisiern och tvåbarnspappan Brahim Bourram till döds och kastade honom i Seine. Här protesterar president Mitterand tio dagar senare genom att skänka vattnet en bukett liljekonvaljer till hans minne…
.

Många av Nationalfrontens väljare tycker nära nog fysiskt illa om Sarkozy. En del kanske har mist sina jobb och marginaliserats socialt under hans tid som president. Frågan är hur många av dem som kan överbrygga sin misstro mot makten och överheten och trots allt gå och lägga sin röst för ”president Bling-Bling”? Marine Le Pen personligen kommer inte att ta ställning. Ett scenario där Hollande blir president och sedan eventuellt kan utse en vänsterregering efter parlamentsvalen i juni är ingenting som skrämmer henne. Tvärtom ser hon i stället detta som en möjlighet att splittra UMP för att sedan kunna axla rollen som ledare för den borgerliga oppositionen ”mot systemet” och ”för Frankrike”. Sarkozy har visserligen sagt att ”han lyssnar till alla dem som röstat på Marine Le Pen”, att han ”hör deras lidande” och att ”Den Nationella fronten hör hemma i Republiken”. Men enligt en färsk undersökning är så många som 41 procent av dess väljare helt emot taktiska överenskommelser med UMP i parlamentsvalen. Av medlemmarna hos den eventuella motparten, Sarkozys parti, är det däremot hela 64 procent som vill kasta sig i böljorna efter Marine le Pens ”marinblå våg” och göra upp med rasisterna.

NPA:s svar på Sarkozy`s  utspel om Första Maj avslutas däremot med en maning om att göra denna dag till en antirasistisk flodvåg som skickar tillbaka denne med det tidvatten som fört fram honom till makten…

.

I Maj 2002 när Jean Marie le Pen ställdes mot Jaques Chirac i presidentvalets andra omgång samlades en halv miljon människor i Paris i en vibrerande protest mot rasism och fascism. Vi hoppas på en liknande styrkedemonstration i år.

*****

Anders Hagström har skrivit en fin essä om det tidiga Front national. Läs här.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

I media: GP1,SVT1,

Högervindar över Frankrike?

Posted on by
Reply

.

.

Som politisk kommentator och analytiker är Aftonbladets Wolfgang Hansson en riktig skränhals. För honom är det viktigast med en kraftfull byline och att höras. Timmarna före valresultatet i gårdagens första valomgång i Frankrike slog han fast att det blåste starka vänstervindar i Frankrike.

.

När rösterna väl var räknade stod det klart att det snarast är en hård stormby från höger med Nationella Frontens Marine Le Pen som triumferat.

.

Hennes 18 procent av väljarkåren borde inte ha varit en överraskning.  Inte heller det trista faktum att högerblockets samtliga kandidater tillsammans fick drygt 56 procent av rösterna.

.

.

General Charles de Gaulle sa en gång att ”längtan efter privilegier och smak för jämlikhet är de motsägelsefulla passioner som dominerar Frankrike”. Ett omdöme som är mer precist för gårdagens val än det som Hansson slarvat ur sig.

.

Hade han läst mer än opionsinstitutens rubriker hade han tidigt kunnat se att en viktig del av valmanskåren rörde sig bort från politiskt ointresse eller vaga sympatier för Sarkozy till ett stöd för Marine Le Pen. Redan den 9 april skrällde larmklockorna. Bland unga väljare, 18-24 år, ofta med låg utbildning och utanför storstäderna, lyckades hon under årets första månader öka sitt stöd från 13 procent till 26 procent. Hur mycket Mohammed Merahs brutala seriemord i Toulouse tre veckor tidigare spelat in för detta resultat vet vi inte, men valutgången lär betyda att trenden i stort har hållit i sig.

.

Mer ungdomlig än pappan och med en delvis ny ideologi har Marine Le Pen lyckats med att modernisera det parti hon fått i arv. Den öppna antisemitismen har förbjudits, gamla nazister slängts ut och striden mot islam och ”massinvandringen” försvaras inte längre med termer från kristendom och nazism utan med rekvisita från den franska republikens jämlika traditioner. Hon har också tonat ner gammal unken homofobi och vill inte förbjuda aborter, är själv skild och signalerar att kvinnorna måste ”ta för sig”. Hon vill synliggöra de osynliga. Inte minst genom att helt och hållet lägga om kursen när det gäller Frontens ekonomiska och sociala politik. Pappan stod för nyliberalism och kapitalistisk globalisering rakt av. Hennes budskap är i stället att de fransmän som drabbats av nyliberalismens arbetslöshet och osäkra, mer brutala arbetsmarknad ska få det bättre genom att Frankrike lämnar EU. Ekonomin ska sedan snurra för fullt genom protektionism och statliga satsningar på ”fransk produktion”.

.

.

Några grafer som varslade om Marine Le Pens väldiga sving.

Från 13 till 26 procent på några månader för Front National

bland ungdomar mellan 18-24 år…

.

Franska forskare har presenterat studier som bekräftar att ett stort segment av landets befolkning allt skarpare börjat ifrågasätta landets sätt att fungera. Dess ekonomi och dess styre. Människor är mer negativa till immigration inte minst för att de upplever att ”invandrarna tar jobben genom att acceptera låga löner”. ”De dumpar arbetsmarknaden”.

Det är till stor del denna grupp av människor som i valets första omgång demonstrerat sin avsky för systemet genom att rösta på Marine Le Pen. I en opinionsstudie gjord av IPSOS 19-21 april fick Marine Le Pen till råga på allt mest arbetarröster (ouvrier) av alla kandidater! Hela 29 procent. Följt av Francois Hollande 28 procent och Sarkozy med bara 18 procent. Vänsterfronten med Jean-Luc Mélenchon med ett blygsammare resultat runt 10 procent. Vi ska återkomma med mer definitiva siffror. I en del ytliga kommentarer från vänsterhåll häver man besviket  ur sig att Marine Le Pen är fascist eller till och med nazist. Ord som i många sammanhang passade in på pappan Jean-Marie Le Pen. Men i politik är alltid allting i rörelse och det gäller också för Den Nationella fronten. Partiets mesta brunfärg har tvättats bort. Gamla ledare har motats undan. Det vi har i dag är givetvis ett invandrarfientligt parti med ett reaktionärt borgerligt ekonomiskt program. Men det är ännu (!) inte så illa att det är ”fascister” som har fått 18 procent av landets väljare att rösta för Marine Le Pen som landets nästa president. Det är helt enkelt inte en blodig och våldsam gatukamp, en triumferande nazistisk attack på hela arbetarrörelsen som väntar. Det är inte en tid för att omedelbart organisera arbetarklassens självförsvar…

.

De Gaulle såg högerns privilegiesamhälle som Frankrikes grundsten, men tvingades samtidigt att erkännna fransmännens ”smak för jämlikhet”. Detta markeras tydligt  i valresultatet. I förhållande till presidentvalet 2007 och än mer i jämförelse med omgången 2002, har Hollande och socialisterna stärkt sig i ett fyrtiotal departement och är dessutom största parti i alla Franrikes stora urbana centra. Vänsterfrontens Mélenchon gör ett betydligt sämre val än det som förväntningarna från opinionsinstituten byggde upp. Men hans 11.1 procent är ändå en viktig framgång för det politiska konglomerat som dominerar gruppen. Där är det gamla Kommunistpartiets i särklass när det gäller medlemsantal och organisatorisk styrka. Om än med en mycket ålderdomlig skara räknar man fortfarande med så många som 130 000 medlemmar. Mélenchons eget parti har (än så länge?) bara 6 – 9 000 medlemmar.

.

Men samtidigt är detta en rörelse bort från de mer klara socialistiska program som LCR:S/NPA:S och Lutte Ouvrière`s tidigare kandidater Olivier Besancenot och Arlette Laguiller förspråkade. Mélenchons program och retorik är ett snarast ett radikalt socialdemokratiskt program med en fond av fransk borgerlig revolutionshistoria. NPA:s Philippe Poutou fick, när han väl kom ut ur mediaskuggan, 1.2 procent av rösterna. Det egna partiet har också  hamnat i bakvattnet på grund av stora interna motsättningar när det det gällt förhållandet till det franska Socialistpartiet.  Lutte Ouvrière`s Nathalie Arthoud fick 0.6 procent. Tidigare har dessa två revolutionärt socialistiska grupper turats om att erövra 4-5 procent av rösterna i de senaste decenniernas presidentval. År 2007 röstade hela nio procent av alla unga mellan 18-24 på Besancenot.

Slår vi sedan samman dessa mindre partiers röster med Vänsterfrontens blir slutsumman nära nog densamma som i exempelvis presidentvalet 2002.

.

.

En symbolisk bild med nattens glada valarbetare . NPA:s förre presidentkandidat

Olivier Besancenot i förgrunden. Hans efterföljare,

Philippe Poutou i bakgrunden,  får nu allt tydligare drag…

.

Den 6 maj blir det klart vem som segrar i slutstriden mellan Hollande och Sarkozy. Politik är inte matematik och trots att Sarkozy borde ha mer att vinna än Hollande från de röster som gått till de nu utslagna kandidaterna är detta inte alls en självklarhet. Inte minst Nationalfrontens väljare sitter på många osäkra kort. Marine Le Pen tar inte ställning ”mellan systemets bägge kandidater”. Hon har attackerat Sarkozy hårt men samtidigt deklarerat att ”hon hatar Hollande”. Bland de 60-70 procent av hennes väljare som ändå tänker rösta finns det säkert en klar majoritet för Sarkozy. Men hans stora problem är just att han under lång tid har representerat makten eller systemet och är den som mest fått klä skott för den tioprocentiga arbetslösheten. Både Mélenchon och Poutou har snabbt uppmanat sina väljare att fortsätta kampen mot Sarkozy den 6 maj. I går kväll avslutade bilarbetaren Poutou sitt tack till sina väljare med denna uppmaning:

.

”Den 6 maj, i slutet av den kampanj som vi drivit, är vi vid sidan av dem som vill förhindra Sarkozy från att få ett andra mandat. Vi säger tydligt att vi ska avsätta Sarkozy och hela hans gäng genom att rösta mot honom. Detta utan att ge något som helst politiskt stöd åt Hollande. Vi uppmanar alla dem som vi mött i vår kampanj att aktivera sig, att ta kontakt med oss, för att vi tillsammans ska kunna skapa en stark oberoende antikapitalistisk kraft. I kampen mot högerns åtstramningar vänder vi oss till Vänsterfronten, Lutte Ouvrière och till fackliga aktivister, liksom till alla dem som varit med i denna kampanj, för att gemensamt förbereda den motoffensiv som krävs från det arbetande folket.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,DN2,SVT1,GP1,AB1,DN3,

Korrupta vapenaffärer bakom Greklands skuldkris?

Posted on by
2

.

Många människor i Grekland lider inte bara av de rikas skuldkris. De plågas också av de tyska och franska fordringsägarnas svulstiga dubbelmoral.

Inte minst gäller detta de korrupta vapenaffärerna med landet. Under många decennier har den grekiska staten haft spenderbyxorna på när det gällt pengar till militären. Detta oavsett om grekerna levt med militärdiktatur eller ett civilt styre. I genomsnitt har man varje år tryckt ner drygt sju procent av statsbudgeten i halsen på den ständigt hungriga militären. En synnerligen extravagant siffra i jämförelse med EU:s snitt på 2.2 procent. Enligt SIPRI i Stockholm var Grekland under åren 2002 – 2006 världens fjärde största importör av konventionella vapen.

 

.

Hade man under efterkrigstiden minskat denna utgiftspost till vad grannarna kostat på sig hade Grekland i dag varit skuldfritt, understryker den kände ekonomen Angelos Phillipides för Guardian i tidningens avslöjande reportage om dessa osmakliga affärer.

 

Ordföranden i den fackliga centralorganisationen GSEE, Yiannis Panagopoulos, berättar om sitt och andra fackliga företrädares möte med Angela Merkel i Berlin. När det blev hans tur att få ordet kunde han inte låta bli att fråga henne om varför Tyskland sålt vapen till Grekland, något man bevisligen inte har råd med eftersom löner och pensioner skärs ner. Merkel svarade omedelbart att ”vi aldrig har bett er om detta”. ”Vi väntar fortfarande på en restbetalning för våra ubåtar”. En ”restbetalning” på saftiga en miljard euro. En summa tre gånger så stor som den senaste kapningen av pensionerna!

 

.

Två av de tyska ubåtar som Grekland inte behöver…

.

Grekland importerar drygt tjugofem procent av sina vapen från Tyskland. Knappt tretton procent kommer från Frankrike och det är mer än en tillfällighet att det just är tyska och franska banker som gynnas av att EU spänt fast grekerna på en finansiell sträckbänk.

.

.

De lukrativa vapenaffärerna har visserligen bromsats upp i och med den skarpa blixtbelysningen av Greklands statsskuld. Men fortfarande ligger de på skyhöga fyra procent av BNP eller dubbelt så mycket som i övriga Europa. En förutsättning för den tyska ”handräckningen” för de olika ”räddningspaketen” har uppenbart varit att Grekland tvingats att garantera fortsatt vapenimport från sina krävande ekonomiska styvföräldrar.

.

.

Gödselvattnet för de stora vapenkontrakten har som vanligt varit korruption i alla led. De har tecknats i en frodig och för all insyn helt övervuxen miljö av mutor och svarta pengar.

Hos oss fick Sten Tolgfors gå för skumraskaffärerna med Saudiarabien. I Grekland har den förre försvarsministern Akis Tsochadzopoulos nyligen fängslats inför en rättegång där han kommer att anklagas för att ha tagit emot åtta miljoner euro i mutor som en ersättning för att ha godkänt just ett köp av fyra tyska ubåtar. Pengar som gått till ett köp av två egendomar i Aten, den ena ett eget luxuöst hem på stadens mest fashionabla boulevard. I Tyskland har det tyska företag Ferrostal, som förmedlade ubåtsaffären, gått med på att betala böter på 140 miljoner euro. Företagets vd och flera andra toppchefer har dessutom fått lämna sina jobb…

.

.

Den grundläggande orsaken till Grekland kroniskt sjuka statsfinanser kan härledas till högerns seger (med USA:s hjälp) i inbördeskriget 1946-49. Redare och bankirer, men också många små företagare och högt utbildade yrkesgrupper som advokater och läkare, belastades inte i dess efterdyningar med några märkbara skatter och den arbetarrörelse som nyss besegrats kunde naturligtvis inte bygga något socialt välfärdssamhälle.

 

De genomkorrumperade politiska eliterna i Grekland har hela tiden matat sina militärer med nya anslag. Deras hunger har aldrig stillats. Inför folket har delar av pengaflödet sekretessbelagts. Men framförallt har man lyckats att manipulera människors gamla turkskräck med en ohöljd nationalistisk retorik. Än med en botten många tusen år tillbaka i det gamla Hellas. Än med en i det Andra världskrigets motstånd mot den nazistiska ockupationen. Eller i en samvetslös exploatering av det egna fascistiska kuppförsöket på Cypern 1974. Turkiets militära försvar av öns turkiska befolkning beskrivs än i dag som blott och bart ”en invasion” där man valt bort att tala om att det handlade om en storgrekisk ”enosis” eller förening mellan hela Cypern och Grekland under styre av en militärdiktatur.

 

Hotbilden av ett Turkiet som vill invadera Grekland är genomfalsk. Bägge staterna är medlemmar i NATO, vars stab aldrig skulle tillåta något sådant. Men samtidigt vill man inte sudda alltför mycket i militärens nationalheroiska affischer. Vapenaffärer för de egna medlemsländerna är alltid bra och för det militärt strategiska Mellanöstern är det för NATO:s del ett vackert bidrag med ett väl rustad grekisk militär.

.

.

I sak betyder dessa hårda fakta om Greklands statsskuld och dess stora vapenimport att det skulle räcka med ett enda krav på den grekiska staten från EU:s sida:

 

Vi hjälper er finansiellt om ni för lång tid framöver inte överskrider en militärbudget på 2.2 procent av statens utgifter. Vapenkontrakt måste annulleras. Men gör vi så är alla problem lösta.

 

Som läsare kan du fundera över varför det inte har blivit så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVT1,SVD1,DN1,AB1,

Blir du anpassningsbar, lille vän?

Posted on by
18

.

.

Den här är mitt klasskort i Torpaskolan Göteborg översatt till duk av barndomsvännen och klasskamraten Peter Tillberg. Skolfröken hette Hansson och var snäll. Magistern som kom senare var elak och sträng. Luggade oss så att han fick kvar våra hårtestar i sina hårda nypor och rappade oss på fingrarna med både linjalens vassa kant och pekpinnens svischande snärt. En lärare i träslöjd brukade köra upp sin fruktade ammoniakflaska i näsorna på oss pojkar om vi hyvlat snett eller för djupt.

Om morgnarna trampade fröken Hansson på orgeln och vi sjöng psalmer. Ibland fick vi sedan gå på led till Kålltorpsbadet där vi skrubbades blåröda av badtanternas rotborstar. De dagarna gällde det att ha rena kalsonger på sig, annars blev det skäll. Det var 1950-tal och många hem hade bara kallvattenkran och Göteborg levde fortfarande med mest utedass per invånare i Västeuropa…

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.

I dag frågar Magdalena Andersson och Stefan Löfven på samma sätt om alla arbetslösa i landet verkligen har gjort allt själva för att göra sig anställningsbara. Kan de bli lönsamma? Duger de verkligen för utsugning? Har de klarat sina läxor? Bytt underkläder och kammat sig? Bugat djupt för arbetsgivarna och likt Handels nyss i avtalsrörelsen accepterat kraftigt sänkta ingångslöner?

”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”, säger våra ”nya moderater”. ”Den enskilde ska ta sitt ansvar”. ”Alla ska göra sin plikt”…

Eget ansvar är en självklarhet. Skälet till att Anderssons och Löfvens väljer att vädra ut sin överklassmoral till allmän beskådan och nu viftar med både linjaler och pekpinnar är givetvis att de bägge är spritt nakna när det gäller alternativen till Borgs vårbudget. De ska kasta lite nya skattepengar till riskkapitalisterna och kallar detta för ”att stärka innovationskedjan”. Vidare få fram lite fler ”traineeplatser” men då parat med ”att skärpa kraven på dem som får stöd”…

Regeringens budgettak för år 2012 är på 1084 miljarder kronor. Av dessa pengar vill oppo(s)itionen använda 15 miljarder på ett annat sätt. Skillnaden i sak är alltså 15 promille. I stället för krogmoms en dusör till riskkapitalisterna…

.

.

Vart tog Löfvens ”det goda arbetet” vägen?

Här ett bronsarbete av Peter Tillberg 1999.

”Komma hem ifrån arbetet”…

.

Utspelet från socialdemokraternas nya ledarduo där de försöker att tukta en ny ungdomsgeneration till att bli mer lönsamma får mig att må illa.  Nästan att bokstavligen kasta upp som då bambatanterna en gång tvingade i mig Torpaskolans slabbiga ärtsoppa. För på 1950-talet var det inte bara skolplikt. Det var också plikt att äta av den eländiga skolmaten…

Peter har varit en revoltör i sin målning. Själv har jag försökt revoltera mot överklassmoral och övermakt både på jobbet och i facket. Moralpredikningar och aga leder inte alltid till det överheten tänkt sig.

Hoppas att många unga på samma sätt väljer att försöka hitta sina sätt att revoltera mot dagens väktare av vårt klassamhälle.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,GP1,SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,AB3,

DN7,SVD4,

Günter Grass i stormcentrum

Posted on by
10

I en explosiv dikt, Was gesagt werden muss” (Det som måste sägas), om den ”kärnvapenkapacitet utan vare sig inspektion eller kontroll” som Israel utvecklat och nu hotar med att använda till att ”utplåna Irans folk” diskuterar den åldrande tyske nobelpristagaren sin egen och Tysklands skuld och den ”outplånliga skam” som binder hans och nationens öde till Israel.

Av pedagogiska och lättbegripliga skäl är hans litterära grepp att identifiera sin egen levnadsbana med Tysklands. Grass var barn, tolv år, när kriget bröt ut. Gick som femtonåring med i det lokala luftvärnet i Gdansk (då Danzig) och tjänstgjorde under världskrigets sista sex månader som sjuttonåring i en av Waffen SS:s pansardivisioner. Hann aldrig avlossa ett enda skott, blev sårad och hamnade en kort tid som krigsfånge hos de amerikanska trupperna.

Under mer än fem decennier har han sedan verkat som en av Tysklands viktigaste författare, moralist och politiskt aktiv, radikal socialdemokrat (författade ett av Willy Brandts viktigaste tal). I sin självbiografi ”När man skalar löken”, 2006 berättade han om sina krigsår och hur det var att bära swastikan på uniformens halskrage.

Grass menar nu att hans och den tyska nationens ”outplånliga skam” och den skuld man har till judendomen gör att det är tabu att tala om Israels hot mot världsfreden. Men som en gammal man använder han nu några av ”sina sista droppar av bläck” till att bryta denna tystnad. En gammal skuld, att man själv en gång var en brottsling, innebär inte att man därför skall tiga om de nya brott som sker i dag.

En del av diktens sprängkraft är när han rakt av anklagar Tyskland för att av kommersiella intressen medverka till Israels kärvapensupprustning. Detta genom att bygga och leverera en ubåt förberedd för atomstridsspetsar.

I sin avslutning manar han till ”en öppen och ständig kontroll av Israels kärnvapenskapacitet och Irans atomanläggningar” genom ett internationellt organ som godkänts av de bägge ländernas regeringar.

Poesi brukar inte precis nå den stora publiken. Men genom de av Grass` redan förutspådda ramaskrina från den israeliska regeringen, den sionistiska ockupationsrörelsen på Västbanken och dess lobbyorganisationer världen över har denna dikt bara efter en vecka blivit ett av historiens kanske mest diskuterade skaldestycken. Grass har omedelbart fått på sig ett inreseförbud till Israel. Det Hebreiska författarförbundet kräver att Den svenska akademin och Den internationella PEN-klubben ska fördöma ”antisemiten som burit SS-uniform”. Han ska inte bara fördömas och förhånas. Akademin måste dessutom återta hans nobelpris. Kraven på detta blev till sist så högljudda att Peter Englund som Akademins ständige sekreterare i går gick ut med sitt korta och därmed vassa svar:

”Med anledning av den debatt som uppstått över Günter Grass dikt ”Was gesagt werden muβ” vill jag påpeka att Nobelpriset till honom år 1999 byggde på hans litterära meriter, och enbart på dessa – något som för övrigt gäller alla våra pristagare. Det förekommer inte och det kommer inte förekomma några diskussioner här i Akademien om att på något vis återta hans utmärkelse.”

Själv tycker jag att Grass nyttjar ”sina sista bläckdroppar” väl. I en sak är jag inte överens. Grass själv får givetvis leva med sin skuld även om den säkert har mildrats av att han trots allt var en pojke under krigsåren. Men ”Den tyska nationen” har ingen skuld. De tyskar av judisk eller romsk börd som utplånades i det industriella dödandet eller de tyska fackföreningsaktivister, socialister, kommunister eller liberaler som dödades i motståndet mot den tyska storindustrin och dess nazistiska förtrupp bär givetvis inte på en endaste skuldbörda . Den tyska staten däremot, oavsett hur dess tillfälliga formation ser ut, har givetvis ett historiskt ansvar. Ett ansvar inför de dödades minne och deras efterlevande. Dessutom ett ansvar att inför nya generationer ständigt levandegöra och förklara nazismens avskyvärda brott.

Här ett klipp från Expressen som i dag går ut med en auktoriserad översättning på svenska av dikten. På bilden den ubåt som Grass berättar om.
.

Denna distinktion. Denna avgränsning är viktig men är ändå inte den som fått alla sionistiska lobbyorganisationer att gå i taket. Det tabu som Grass bryter mot. Det som ses som en dödssynd är att han tydligt pekar ut Västerlandets dubbelmoral. Hur imperialismen i en retorisk figur motiverar sitt stöd för Israels ockupationspolitik (och sina egna intressen i regionen) med att det hela är en kristen botgöring eller en sorts skuldavskrivning för de nazistiska illdåden mot judendomen. De oskyldiga palestinierna – och nu iranierna – offras för att den europeiska antisemitismen ska sonas. Piper man en stavelse om att Israel är en ockupationsmakt och att sionismen är en kolonialistisk rörelse poppar en Ahlmark omedelbart upp och man blir omedelbart anklagad för att vara antisemit.

I linje med detta dröjer det med auktoriserade kompetenta översättningar från tyskan. Inte ens på engelska, fast riset redan far över ryggen på ”SS-mannen Grass” i amerikansk media. I dag publicerade Expressen en godkänd översättning av Lars W Freij. Jag har dessutom sett ett fint inpass i frågan  av Petter Larsson i Aftonbladet.

Den bästa översättningen till engelska har jag hittat hos Joseph Kugelmass och den återges nedan. Direkt efter den tyska text som publicerades i Süddeutsche Zeitung:

 Was gesagt werden muss

Warum schweige ich, verschweige zu lange,
was offensichtlich ist und in Planspielen
geübt wurde, an deren Ende als Überlebende
wir allenfalls Fußnoten sind.

Es ist das behauptete Recht auf den Erstschlag,
der das von einem Maulhelden unterjochte
und zum organisierten Jubel gelenkte
iranische Volk auslöschen könnte,
weil in dessen Machtbereich der Bau
einer Atombombe vermutet wird.

Doch warum untersage ich mir,
jenes andere Land beim Namen zu nennen,
in dem seit Jahren – wenn auch geheimgehalten -
ein wachsend nukleares Potential verfügbar
aber außer Kontrolle, weil keiner Prüfung
zugänglich ist?

Das allgemeine Verschweigen dieses Tatbestandes,
dem sich mein Schweigen untergeordnet hat,
empfinde ich als belastende Lüge
und Zwang, der Strafe in Aussicht stellt,
sobald er mißachtet wird;
das Verdikt ”Antisemitismus” ist geläufig.

Jetzt aber, weil aus meinem Land,
das von ureigenen Verbrechen,
die ohne Vergleich sind,
Mal um Mal eingeholt und zur Rede gestellt wird,
wiederum und rein geschäftsmäßig, wenn auch
mit flinker Lippe als Wiedergutmachung deklariert,
ein weiteres U-Boot nach Israel
geliefert werden soll, dessen Spezialität
darin besteht, allesvernichtende Sprengköpfe
dorthin lenken zu können, wo die Existenz
einer einzigen Atombombe unbewiesen ist,
doch als Befürchtung von Beweiskraft sein will,
sage ich, was gesagt werden muß.

Warum aber schwieg ich bislang?
Weil ich meinte, meine Herkunft,
die von nie zu tilgendem Makel behaftet ist,
verbiete, diese Tatsache als ausgesprochene Wahrheit
dem Land Israel, dem ich verbunden bin
und bleiben will, zuzumuten.

Warum sage ich jetzt erst,
gealtert und mit letzter Tinte:
Die Atommacht Israel gefährdet
den ohnehin brüchigen Weltfrieden?
Weil gesagt werden muß,
was schon morgen zu spät sein könnte;
auch weil wir – als Deutsche belastet genug -
Zulieferer eines Verbrechens werden könnten,
das voraussehbar ist, weshalb unsere Mitschuld
durch keine der üblichen Ausreden
zu tilgen wäre.

Und zugegeben: ich schweige nicht mehr,
weil ich der Heuchelei des Westens
überdrüssig bin; zudem ist zu hoffen,
es mögen sich viele vom Schweigen befreien,
den Verursacher der erkennbaren Gefahr
zum Verzicht auf Gewalt auffordern und
gleichfalls darauf bestehen,
daß eine unbehinderte und permanente Kontrolle
des israelischen atomaren Potentials
und der iranischen Atomanlagen
durch eine internationale Instanz
von den Regierungen beider Länder zugelassen wird.

Nur so ist allen, den Israelis und Palästinensern,
mehr noch, allen Menschen, die in dieser
vom Wahn okkupierten Region
dicht bei dicht verfeindet leben
und letztlich auch uns zu helfen.

****

 What Must Be Said

Why am I silent, silent for too long,
about that which has obviously been practiced
in war games where we, the survivors,
are footnotes at best?
The alleged right to a pre-emptive strike –
against a subjugated people,
compelled into obedience,
acting in pageants orchestrated by bullies,
and now, under their influence,
suspected of constructing nuclear weapons –
threatens the Iranian people with annihilation.
Why do I stop short of naming
that other country
which for years, in secret,
has been developing nuclear capabilities
not subject to inspection or control?
My silence is part
of a greater silence, a constraining lie
enforced by the familiar threat
that we will be judged guilty of anti-Semitism.
And now, my country
(because it is still held to account
for its unprecedented crimes)
can describe as “reparations”
what it does in its own commercial interest:
delivering another U-Boat to Israel,
one capable of deploying devastating warheads
against targets inside a nation that has not, so far,
been proven to possess a single atomic bomb.
Fear is serving as a substitute for evidence.
I say what must be said.
But why have I been silent until now?
Because of my own background,
and ineradicable shame –
which, as well it should,
binds my fate to Israel’s.
I was too ashamed to state the facts.
Why should I say, as an aged man,
down to his final drops of ink:
“Israel’s nuclear capability
is a threat to this world’s
already fragile peace?”
Because it must be said;
tomorrow it may be too late.
We Germans, already so burdened with guilt,
may become complicit in a crime
that we can foresee
and for which the usual excuses
will not suffice.
Granted, I am also speaking now
because I am tired of the West’s hypocrisy,
and because I wish
to free many others from their silence.
I appeal to you who have created this danger
to renounce violence, and to insist upon
the unhindered, permanent control
of Israeli nuclear capability
and Iranian nuclear research
by an international agency
authorized by both governments.
For Israelis, and Palestinians
and all of the people, ourselves included
living as enemies, in territories
occupied by delusion:
This is the only aid.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,AB2,SVD1,DN1,SVD2,DN2,DN3,DN4,AB3,SVD2,

Påskmirakel!

Posted on by
2

.

Lagom till denna vårens storhelg fick vi uppleva en profan återuppståndelse. På den fjortonde dagen skedde undret. Uppkopplingen till nätet, till internet, kunde återställas.

Vår sirliga men slingriga stig ut i cyberrymden var åter öppen.

.

Vår frälsare  var inte av en andlig natur, han var världslig, men likt en gång timmermannens son från Nasareth en skicklig arbetare. En fenomenal kylskåpsmontör som uppenbarade sig i vårt lantkök dagen före skärtorsdagen.

 

Han kom några dagar efter att vårt kylskåp gått samma väg som vår fiberconverter, vilken tappade kontakten med omvärlden efter ett elavbrott. Så som det brukar vara på landet. Men denna gången hjälpte det inte med ”Norgeknappen”, alltså att bara dra ut och sätta tillbaka adaptern några gånger. Inte heller att byta port till routern.Trots dagliga och allt mer energiska telefonsamtal med bredbandsleverantören hände ingenting under tio dagar. Affärsavtal förklarades vara en brandvägg mellan oss som konsumenter och bredbandsbolagets tre olika outsourcade företag. Vart och ett naturligtvis med dyra, vidhängande chefer, arbetsledare, egna kringkostnader mm.  När en ny, men tekniskt helt annorlunda adapter till sist dök upp på posten en mil härifrån, var inget meddelande eller någon anvisning bifogad. Flera nya telefonsamtal till vad som nu inte ens var en smalbandsleverantör hjälpte inte heller. Deras tekniska support visste ingenting om tekniken.

 

.

Det gjorde däremot kylskåpsmontören. Han hade tidigare jobbat med att montera fiberkablar i Göteborg. Så när det nya kylskåpet hamnat på plats och dragit i gång. När väl leverpastejen och mjölken fått sin kyla då kastade han sig över frontskåpet till vår converter. Efter en snabb överblick och några vana omkopplingar var det hela uppklarat. Nätet återuppståndet.

 

När han fått så många tack som det fanns tid för ringde jag bredbandsbolaget och sa att de kunde förvänta sig en räkning från traktens kylskåpsmontör. Än en gång. Tusen tack Ronny!

.

Det ska bli kul att komma i gång med bloggen igen. Även om våren och med den vedbacken har första prioritet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I Media: DN1,SVD1,

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Posted on by
5

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,