Dagarna när Tripoli föll

Posted on 24 Sep 2011 by Göte Kildén

”Ingen som bryr sig om rättvisa kommer att fälla en enda tår över Muammar Khaddafi. Han var en tyrann, med många människors blod på sina händer. Men under dessa omständigheter kan ingen som är emot imperialismen och dess brott fira Khaddafis fall.”

Citatet ovan är hämtat från den amerikanska tidningen Socialist Worker som ges ut av International Socialist Organisation. I sin syn på Tripolis befrielse är detta en blåkopia av omdömen i många av Västvärldens vänstertidningar. Detta till skillnad de flesta arabiska revolutionärers entusiasm och glädje över diktaturens fall. På hemsidan Europe solidaire.org finns en skarp och väl sammanhållen replik till de amerikanska socialisterna från en korrespondent i Tripoli.

En replik vars omdömen vår blogg helt och hållet delar och gärna återger. Översättningen är min.

Vem öppnade portarna till Khaddafi`s fruktade

fångelsehålor och tortyrkammare i Abu Salim?

Är det någonting vi socialister ska fira?

Libyen:

En djupgående folklig revolution

I en ledare som nyss publicerades i tidningen SocialistWorker (“Who really won in Libya”) påstås att det egentligen var NATO som vann den libyska revolutionen. Inte det libyska folket. En bedömning som ser förhastad ut. Det finns flera punkter som måste förstås om den verkliga situationen:

1.

Detta har varit en djupgående folklig revolution. Tripoli befriades inte av rebeller som kom utifrån. Den 20 augusti var det i stället ett folkligt uppror som inleddes i flera stadsdelar runt om i staden. Redan nästa dag hade statsapparaten besegrats fullständigt i flera stadsdelar och smulades sönder i andra. Först under kvällen nådde rebellernas första brigader fram till Tripoli och kämpade ner de starka fästen som återstod.

Revolutionens drivande kraft vid varje avgörande tidpunkt har varit massdeltagande, vare sig det gällt de första upproren i Benghazi eller det i den västra staden Zintan. Liksom de inne i eller runt Tripoli.

Redan den 20 augusti inleddes ett folkligt uppror i Tripoli

I dag behärskas Tripolis gator av vanliga människor. Varje kvarter har en folklig kommitté bestående av beväpnad lokalbefolkning. Den kontrollerar alla som kommer in i eller ska lämna det egna bostadsområdet, undersöker fordon och är i frånvaron av styrkor från polisen (vilken precis har börjat att återvända) gatans enda auktoritet.

Eller som en libysk vän berättade för mig: ”Allting är upp och ner”. Överallt har lokalbefolkningen blottlagt den gamla härskande klassens maktcentra. Från säkerhetstjänstens kontor till Khaddafi`s palats. Man kan tillbringa hela eftermiddagar med att ströva runt i Khaddafi`s villor eller med att bläddra igenom papper i säkerhetstjänstens högkvarter. En del av Khaddafi`s hus och fängelser har kvarterens innevånare förvandlat till en sorts museer. Den stora poolen i Aisha Khaddafi`s hus, betald med pengar som rätteligen tillhör vanliga libyer, har förvandlats till ett offentligt bad. I en del stadsdelar har innevånarna själva tagit över hotel och restauranger, sparkat ut de gamla ägarna som var för Khaddafi och sköter dem nu själva.

Lokalbefolkningen har förvandlat Aisha Khaddafi`s privata pool

till ett offentligt bad till glädje för alla i grannkvarteren.

Samma känsla av egenmakt, av att föreställa sig det omöjliga, som genomsyrade Egypten efter revolutionen, den lever också här.

2.

Det finns flera krafter som konkurrerar om att vinna ledarskapet över revolutionen.

För det första revolutionära ledare i Tripoli som har lett rörelsen sedan dag ett i februari. Ofta med liten kontakt med NATO.

För det andra revolutionärer från Tripoli som var baserade utanför sin hemstad och som sedan återvänt. De hade sin tillflykt i Benghazi, i Tunisien och ännu längre bort.

För det tredje islamistiska strömningar, med framträdande religiösa ledare i spetsen.

För det fjärde Det av USA uppbackade Övergångsrådet (NTC), baserat i Benghazi, och då i synnerhet dess regeringsliknande Verkställande kommitté.

För det femte Tripolis` militära styrkor vilka i sin tur är delade i två fraktioner. En under ledning av den före detta islamisten Abdel Hakim Belhaj och den andra kontrollerad av figurer som förut var knutna till Khaddafi.

För det sjätte omkring fyrtio kataibas eller brigader med rebeller från olika platser i landet. De flesta av dessa kataibas är organiserade efter sitt ursprung i en stad eller klan och är för det mesta självfinansierade. I en del fall har de stöd från välbärgade affärsmän som verkar utomlands. Dessa brigader har för det mesta vägrat att acceptera någon av de ovan nämnda grupperna som sin auktoritet. Brigaden från Misrata har exempelvis tagit över en del kvarter i Tripoli, vilket har skapat spänningar mellan den och lokalborna.

Rebeller från en av de brigader som deltog

i slutstriden om stadsdelen Abu Salim

Det går inte att förutse vilken av dessa krafter som kommer att ta överhanden. Det NTC som backas upp av USA är mycket svagt och har ett begränsat folkligt stöd. I flera städer har demonstrationer riktade mot rådet redan brutit ut, även i Benghazi. I mitten av september konkurrerar NTC fortfarande med ett brett uppbåd av rebellgrupper och politiska fraktioner när det gäller kontrollen över landet. Samtidigt, trots sin gemytliga relation med Väst, var ledningen för NTC tvingad att gå ut mot förslaget om marktrupper från FN. Ett svar på den folkliga press som finns.

3.

De brytningar som finns när det gäller rebellernas styrkor är en direkt konsekvens av Khaddafi`s styre. Han kunde vidmakthålla sin makt, med hjälp av oljepengar, utan att behöva utveckla den typ av politiska institutioner som vanligtvis finns i andra länder.

Det fanns inget regerande parti i Libyen. Bara en tunn byråkrati och en svag, delad armé. Khaddafi`s styre var i stället informellt och förmedlades genom övervakade nätverk där Broder ledaren fanns i mitten. Den härskande klassens bas var extremt smal: En del klaner; Khaddafi`s familjemedlemmar och ett kluster av säkerhetstjänster var de som framförallt drog förmån av rikedomarna från oljan.

Även efter vändningen till nyliberalism som kom 1999 var det bara ett smalt segment av den härskande klassen som tjänade på öppningen av ekonomin. Det är av dessa skäl, till skillnad från revolutionerna i Egypten, Tunisien och Syrien (men till en del likt Jemen), som en del av den härskande klassen bröt med staten för att leda revolutionen. Men denna del av den nationella bourgeoisin – i synnerhet före detta generaler, ministrar och framgångsrika affärsmän, tillsammans med medelklassen (läkare, advokater osv) – förlitar sig helt och hållet på den folkliga vågen av mobilisering.

Den vågen bestäms också av det särskilda med Khaddafi`s styre. Ekonomin är extremt ensidig trots att han regerat i fyra decennier. Oljan fortsätter att vara landets främsta ekonomiska aktivitet. Vid sidan av en del mer symboliska stora projekt har den största delen av statens utgifter använts till att hålla igång hans egna övervakade nätverk eller till äventyr utomlands. Detta innebär en mycket liten arbetarklass – mycket mindre än hos grannarna Egypten eller Tunisien. Oljesektorn är i stort beroende av utländsk arbetskraft och expertis och de flesta konsumtionsvaror importeras.

Under samma tid har livet under Khaddafi blivit alltmer besvärligt. Trots att hyror och matpriser gick i höjden med raketfart har lönerna i det stora hela varit frysta vid 1980 års nivåer. Under liberaliseringen har statliga subventioner skurits ner samtidigt som de FN-stödda sanktionerna mot regimen under 1990-talet lämnade efter sig en oljesektor i stort behov av en uppgradering. Staten har dessutom hela tiden varit lika repressiv.

Ett av revolutionens kollektiva kök i Benghazi

Har lagas mat både till fronten och till stadens handikappade.

I slutändan var det alla dessa faktorer tillsammans som ledde till revolutionen. Men till skillnad från Egypten och Tunisien, med frånvaron av en stark arbetarklass ( både numerärt och politiskt), bristen på politiska partier och avsaknaden av ett civilt samhälle, resulterade detta i att kampen blev väpnad. Detta under ledning av en del av den gamla härskande klassen – men på ett slumpartat sätt. Rebellisk ungdom anslöt sig till revolutionära grupper baserade på sin klan, hemstad eller vilken affärsman som helst som kunde ge dem gevär och fordon. Rebellernas politiska nivå är mycket låg – därav den starka rasism som plågar rebellernas seger.

4.

Trots revolutionens folkliga karaktär, innebär svagheterna i Libyens politiska strukturer att utsikterna för att en vänsterflygel ska uppstå ytterst svaga. Men de var ännu bräckligare under Khaddafi och den revolution som sker ger ett utrymme för att sådana saker ska kunna ske i det libyska samhället. De kanske inte kommer så snart – det krävs en omstrukturering av ekonomin, en tillväxt av arbetarklassen osv – men för första gången i sin historia har Libyen en möjlighet. Bara av detta enda skäl ska revolutionen ha vårt stöd. Dessutom har segern blåst nytt liv i upproren runt om i Arabvärlden, i synnerhet i Syrien och Jemen.

Det är också möjligt att de krafter som till sist kan komma att finnas i ledningen kommer att fortsätta med att forma utvecklingen efter Khaddaif`s gjutform. Det är alldeles för tidigt att säga vem som kommer att bli den definitiva segraren i den libyska revolutionen. Men vi vet vilka som vill försöka att bestämma utgången.

Vilken kurs för den libyska revolutionen?

Huvuduppgiften för oss i Väst är att ge den möjligheter!

USA och dess allierade fortsätter att försöka underordna revolutionen sina intressen. De har gett uppbackning åt en del av rebellerna som tycks sakna en nationell bas, i ett försök att kontrollera kursen för de arabiska revolutionerna. De är inte intresserade av genuin demokrati, utan av en begränsad, kontrollerad demokrati underdånig deras intressen. Huvuduppgiften för aktivister i USA är att konfrontera denna verklighet och ge den libyska revolutionen ett utrymme att växa.

Korrespondent i Tripoli

.

Här kan du läsa i vårt arkiv om Libyen

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Tripoli,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,SVT1,

Spara eller Slösa? Varför inte Planera?

Posted on 21 Sep 2011 by Göte Kildén

.

Pensionärerna är förlorare ( med undantag för politiker). Krögarna de stora vinnarna.

Det är den slutsats vi kan dra av budgetdebatten så här långt.

Själv känner jag mig mest beklämd inför politikers och medias sätt att diskutera.

”Vi pratar peanuts”, sa ofta mina chefer På Volvo Lastvagnar när de på något möte avhandlade mindre kortsiktiga investeringar. Språket var amerikanska och med detta menades ”småpotatis” på svenska och i ett lite längre perspektiv är det desvärre detta ”den råa tonen i riksdagsdebatten” handlar om.

Riksdagspartierna ligger förvisso skavfötters och tonen kan vara vara högljudd som det ibland blir syskon emellan. Men de ligger nerbäddade i samma säng och under samma bolster. ”Inga underskott i budgeten”, är deras gemensamma trosbekännelse.

Det är inte folket (demos) som styr utan marknaden. Finansindustrins herrar är våra makthavare och deras budord för dagen är att ”vi” inte ska skuldsätta oss. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson brukade domdera.

Det ligger självklart mycket i detta – så länge som vi låter finansindustrin ha makten över våra krediter och räntor. Det är därför många vanliga arbetande människor ”sitter still” inne i sina belånade bostadsrätter och småhus. ”Med Anders Borg får vi i alla fall en låg ränta”, mumlar de tyst till varandra och röstar borgerligt.

Hemma hos oss är det översvämning.

Är ”finanskrisens andra våg” också en naturkatastrof?

Kapitalismens kriser ses som lika oundvikliga som regnen och alla höga vattenflöden.

”Marknaden” tycks dessutom vara lika outgrundlig som vore det en Gud.

Se bara till de ständiga ösregnen. Skördekatastrof och foderbrist får vi räkna med. Men eviga hällregn brukar också innebära att Norrlands vattenmagasin fylls och att vinterns elpriser sjunker. För tillfället stämmer tumregeln. Vattnet flödar och de rörliga elpriserna är låga.

Men till vintern när vi behöver mycket el då väntar ändå höga priser. Visserligen ska Maud Olofsson ha pratat med ägarna av kärnkraftverken. Men detta tycks inte ha hjälpt. ”Marknaden” är ändå orolig och räknar med nya kärnkraftsproblem. ”Om” vi får en ny extremvinter. Enligt Dagens Nyheter i dag har redan denna ”Marknad” räknat ”med kärnkraftsproblem i vinter och har bakat in det i elpriset”…

Vem eller snarare vilka är då denna ”Marknad”? Vi elkonsumenter? DN vare sig ställer eller svarar på frågan och inte heller den marknadsanalytiker som intervjuas. Men ”Marknaden” i det här fallet är ägarna till elbolagen som redan på förhand har bokat in sina vinster i den stora del fasta elpriser som de redan debiterar. Nya redan säkrade miljardvinster för ägarna.

Men uppenbart var det väl ändå inte så här den liberala ekonomen Adam Smith hade tänkt sig det hela? Att ”marknadens osynliga hand” bara skulle vara en simpel ficktjuv?

Många av oss menar att det av flera goda skäl är nödvändigt med en dramatisk omställning av vår energianvändning och vår energiproduktion om vi både ska ha ett bra liv och stor välfärd. Inte bara för oss själva utan också för framtiden. En sådan omläggning kräver omfattande forskning och investeringar i vad och hur vi producerar. Liksom i hur vi bor, sätten vi färdas och med vilka medel vi transporterar våra varor. Framför allt om vi menar allvar med att bli av med kärnkraften.

Låter vi finansindustrin bestämma framtiden är detta uteslutet. För den diskussion som då krävs, den handlar inte bara om den ”småpotatis” som blir över när ”finanskrisens andra våg nu hotar att spola bort oss”. Nej, den handlar i stället om mycket stora och för marknadsekonomin otänkbara kostnader. Med till synes väldiga underskott i en tänkt budget.

Därför är det nödvändigt att vi börjar diskutera en socialisering av krediterna. Finansindsutrin och dess herrar måste ”störtas ner i gruset” som det heter i Internationalen. Genom en demokratiskt planerad ekonomi kan vi själva ta makten över våra egna liv.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, budgetdebatt, Anders Borg, Elpriser,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

AB1,SVT1,SVT2,GP1,GP2,GP3,DN10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Tillbaka i Tripoli…

Posted on 20 Sep 2011 by Göte Kildén

Det är inte så länge sedan det begav sig. Men nu är världens statschefer tillbaka i Tripoli. Englands och Frankrikes ambassader i Tripoli kan åter öppna och Sarkozy och Cameron var bara dygnet före Turkiets Erdogan med att visa upp sig tillsammans med Mustafa Abdul Jalil från det libyska Övergångsrådet.

Det är drygt ett halvår sedan det folkliga upproret mot Muammar Khaddafis diktatur drog fram som en ökenstorm över Libyen och tvingade den engelska och franska imperialismen till ett politiskt tvärkast. Deras partners i grannländerna Tunisien och Egypten, Ben Ali och Mubarak, hade åldrats, vissnat ihop och fallit som gamla löv under den arabiska våren och Khaddafis sista stund i Bab Azizya tycktes också vara räknad i dagar.

Carl Bildt här hemma ville fortfarande ”inte ta ställning mellan parterna”. Men Sarkozy och Cameron, rädda att förlora ännu mer prestige i regionen, beslöt sig hastigt för att stödja det libyska uppror som nu tvingats till en väpnad resning. Inte med den vapenhjälp som begärts men väl med flyginsatser mot Khaddafis tunga vapen.

Självklart vill både Sarkozy och Cameron att libyerna nu ska glömma alla de otvättade byk som finns efter de egna staternas nära och flitiga umgänge med den störtade diktaturen. Inte minst Sarkozy vill också inkassera en utrikespolitisk bonus inför det franska presidentvalet till våren.

Pinsamt nog för ”Sarko” men till det franska folkets förnöjelse, hängdes samtidigt ett av hans mest nerskitade lakan från den intima tiden med Khaddafi ut till allmän vädring och förtjust beskådan. Köpet av den skottsäkra, bepansrade Mercedes ML 4×4 som i dag är diktatorns kanske sista säkra gömställe, beviljades av Sarkozy personligen.

Det är inte vilken diplomatbil som helst utan den är ombyggd med senaste, säkerhetsklassad spetsteknologi av det franska företaget Faraday. Inte bara en bil att försöka skydda sig i utan i praktiken en rullande kommandocentral. Till en kostnad av 40 miljoner kronor är den ombyggd så att den är ”osynlig” och har en sköld som gör att den inte kan spåras elektroniskt…

Khaddafi, som såg sitt eget folk som ”råttor”,”lösdrivande hundar” eller ”ungdomar drogade av Al Quaida” och ville ”knäcka dem som kackerlackor”, han har kanske ännu så länge bara lyckats undkomma tack vare den flyktbil han fick i present från vännen ”Sarko”…

Än mer genant blev det hela när det också avslöjades att uppgörelsen var en ”deal” regisserad av den vapenhandlare Ziad Takieddine, vilken tidigare skandaliserats för att ha hjälpt ”Sarko” med att slussa över illegala medel till sitt eget politiska parti. Tidigare hade Khaddafi beställt mängder med Airbus till det libyska flyget och nu i utbyte mot köpet av flyktbilen fick Khaddafi generös fransk hjälp med att få tillgång till de dataprogram som gjorde att han kunde övervaka det egna folkets e-post…

Inte heller i Storbritannien är media skonsamma när det gäller granskningen av hur bankvärlden och politikerna tidigare har förhållit sig till familjediktaturen i Libyen. Saif Khaddafi, med ambitionen att ta över efter faderns 42 år gamla styre, var en gunstling både i Londons finansiella och akademiska eliter. Saif hade hov i sitt eget miljonresidens i London City och rörde sig som barn i husen hos många av landets viktigaste beslutsfattare. Inte så konstigt eftersom han i praktiken personligen kontrollerade en stor del av inkomsterna från Libyens oljeexport. Chefen för London School of Economics har till och med tvingats att lämna in efter avslöjanden om alla sponsorpengar till universitet från just Saif. Vilken själv fick en fin examensgrad i utbyte. Brodern Saaid Khaddafi, nu på flykt i Niger, lär ha nöjt sig med att partaja sig fram i livet. Enligt den brittisk livvakten dög det bara med kinesiska prostituerade för denne sprallige ”antiimperialist” när han rullade runt i landet…

Än så länge är det ändå det skitiga byket från Tony Blairs alla möten med Muammar Khaddafi som fått mest uppmärksamhet. Hans många träffar med diktatorn, handlade inte bara om att få denne mer anständig för Västvärlden och därmed ge oljebolaget BP några fina libyska koncessioner, för redan innan han avgick som premiärminister föregick han sin kommande roll som rådgivare åt amerikanska JP Morgan genom att under samspråken flitigt föreslå var ”Broder Ledaren” skulle investera alla sina pengar. Detta nära och för Blair själv så lönsamma umgänge har fått mer än en radikal brittisk socialdemokrat att blekna av förtvivlan…

Självklart är det libyska folket i stort glada för de militära insatserna från FN/NATO:s sida. Men de har självklart inte glömt att de har nekats egna vapen och att det var flera av länderna i denna allians som samtidigt hade försett Muammar Khaddafi med alla NATO:s mest moderna stridsvagnar och annan tung beväpning. Bilden ovan är från en övergiven vapendepå i Sirte, ett av diktaturens sista fästen, där rebeller letar efter funktionsdugliga gevär…

Alla libyer vet att ”Sarko” och Cameron inte har agerat som frontfigurer i kampen mot diktaturen i kraft av någon sorts idealism. De vet att imperialismen inte har några vänner. Bara egna intressen.

Men Libyen är inget nytt Irak. Inget nytt Afghanistan.

Här finns inga främmande ockupationsstyrkor. Ingen ”internationell polis” i Tripoli. Landet har inte delats och mycket litet talar för ett regelrätt inbördeskrig mellan olika stammar eller klaner.

Det är helt visst ingen socialistisk revolution som har segrat. Den övergångsregering som är på väg att ta form, under många spänningar och med många motsatta intressen, kommer säkert att ledas av människor med borgerliga ekonomiska program på sin agenda.

Men samtidigt har fyra decenniers militärdiktatur nära nog utplånats. Den politiska revolution som skett är lika glädjefull som när militärdiktaturerna i södra Europa, i Portugal, i Spanien och i Grekland, sopades undan under 1970-talet.

Visst. Gamla oljekontrakt förnyas. Kanske “Sarko” får några mer än Putin när nya ska skrivas. För libyerna gör det ingen skillnad.

Den stora möjlighet som skapats är i stället en mer öppen kamp för demokratiska val, en demokratisk konstitution och ett samhälle med demokratiska och fackliga rättigheter. Ett samhälle där en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd i stället för att försvinna bort med familjediktaturen Khaddafis eget slöseri, finansiella spekulationer och militära rustningar. Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra på sina arbetsplatser eller på ”den arabiska gatan” och inte riskera dödsstraff om de organiserar sig politiskt.

Ett samhälle med jordmån också för åtminstone en embryonal arbetarrörelse!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Sarkozy, David Cameron,

I media: DN2,DN3,DN4,GP1,SVD1,SVD2,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD3,DN9,

Historisk valframgång för Enhedslistan

Posted on 16 Sep 2011 by Göte Kildén

Det blev regeringsskifte Danmark och tidningen Politiken kunde i natt på sin hemsida på ett bra sätt fånga en del av gårdagskvällens dramatik. Dansk Folkeparti tappar i inflytande samtidigt som valet blev en brakseger för den antikapitalistiska Enhedslistan.

Det blev en historisk valseger för den danska Enhedslistan. Inte någon gång i modern tid har ett konsekvent och hårdnackat antikapitalistiskt parti i Norden fått ett sådant parlamentariskt genomslag. Ett parti utan ministersocialism. Ett parti för sociala rörelser och aktivism. Ett parti där en kritisk marxism lever.

I siffror ökar Enhedslistan från 2.2 till 6.7 procent av rösterna. Från 4 riksdagsmandat till 12. I Köpenhamn blev man största parti i flera valkretsar och vann tre mandat. Bara ett mindre än socialdemokratin. I huvudstaden går Enhedslistan fram från 6.7 till 16.6 procent samtidigt som SF backar från 21 till 12.4 procent. Uppenbart det dyra priset för partiets snabba färd högerut.

Vid sidan av Enhedslistans politiska ordförande Johanne Schmid-Nielsen blir det nu i stället Rosa Lund från Socialistisk Ungdomsfront och fackföreningskämpen Finn Sørensen som kommer att representera det röda Köpenhamn i riksdagshusets Christiansborg.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 108 år! Socialistisk Folkeparti (SF) fick vidkännas ett svidande nederlag och förlorade hela 7 riksdagsmandat. Men tack vare Enhedslistans valframgång föll ändå Danmarks borgerliga regering. Med i fallet dras också Pia Kjaersgaards stödparti Dansk Folkeparti.

Men den nya regeringskoalition som troligtvis bildas, med (S), SF och Radikale venstre, är ingen röd allians. Med Carl Bildts terminologi kan vi vänta oss en ”rödblå röra”. Radikale venstre är ett vänsterliberalt parti med en öppet nyliberal agenda och skyr när det gäller ekonomin och social välfärd varje eftergift åt vänster som pesten.

I det ständiga jublet på Enhedslistans valvaka varnade Johanne Schmid-Nielsen (S) och (SF) för att ge dessa liberaler vetorätt inom det ekonomiska området. ”Vi uppskattar deras medmänsklighet när det gäller utlänningsfrågor. Men förstår inte varför inte denna medmänsklighet också gäller våra arbetslösa eller människor som har blivit utslitna i förtid. Vi i Enhedslistan kommer att ägna varje dag, varje vaken timma och minut, till att försvara rätten till förtidspension och en bra a-kassa”, underströk hon.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Enhedslistan, Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,GP1,GP2,SVT1,DN7,

Bloggare: Svensson,Jinge,RödaLinköping,SVD4,RödaMalmö,

Lars Løkke Rasmussens ”sista smörjelse”?

Posted on 15 Sep 2011 by Göte Kildén

Med sedvanligt danskt gemyt steker det röda blockets utmanare socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt fett valfläsk i TV-rutan tillsammans med Danmarks och det blå blockets statsminister Lars Løkke Rasmussen.

Men morgonmyset är bedrägligt. I sak serverar ingen av dem mer än lövtunna skivor av ett ett gammalt torrt danskt rågbröd. Underskottet i statsskulden ökar i samma våldsamma takt som arbetslösheten och snart återstår det inte ens några smulor att fördela.

Alla opinionsinstitut och kommentatorer säger samma sak. När Lars Løkke Rasmussen satt i sminkbåset inför sitt sista framträdande inför valet var det kanske den sista gången som det danska folket fick se honom som statsminister. Var det hans ”sista smörjelse”? När hans smink väl är borttorkat i natt. Ja, då kanske hans regering också har raderats bort av väljarna.

Danmarks blå regering, som regerat med ett välvilligt stöd från Pia Kjaersgaards främlingsfientliga och islamhatande Dansk Folkeparti har inget annat recept för att lösa krisen än det som vår Anders Borg brukar skriva ut. Skattesänkningar för de rika. Eftersom underskotten i budgeten växer kombineras det svenska receptet med en hästkur, en bra dos arsenik, för den gemensamma välfärden. I fokus för valdebatten har varit regeringens beslut att avskaffa ”efterlønen”, Alltså en förhållandevis frikostig förtidspension efter 60 års ålder riktad mot människor med hårt arbete . Dessutom vill Rasmussen efterhand höja pensionsåldern till 67 år.

Självklart har inte heller NATO-basen Anders Fogh Rasmussens parti, det liberalkonsevativa Venstre, tänkt sig att spara pengar – och människoliv – genom att ta hem de danska soldaterna från krigets Afghanistan. Regeringens utrikesminister Lena Espersen har i valrörelsen öppnat för att det kan komma att finnas stridande danska förband kvar i Helmand och andra upproriska provinser även efter 20014. Tidpunkten avgörs självklart av Fog Rasmussen…

På bilden nedan ser vi Espersen i en förtrolig diskussion med mutkolven Hamid Karzai.

Nu är det röda blocket i sak allt annat än ett sammanhållet block. Det vänsterliberala partiet Radikale som ingår i de rödas tänkta regeringsunderlag har i valspurten gjort en ekonomisk överenskommelse med det mindre regeringspartiet, Det Konservative Folkeparti. ”Ett historiskt handslag” i syfte att försöka blockera alla radikala förslag från vänster.

Socialdemokratin, tätt skuggad av Socialistisk Folkeparti, har hängt på. De två traditionella arbetarpartierna vill inte heller att det rika Danmark ska betala sin egen kris. De vänder sig mot Rasmussens skattesänkningar. Men vill att att arbetstiden för alla lönearbetare ska förlängas med en timma i veckan (Vi måste alla hjälpas åt). Socialdemokratins politiske ordförande Henrik Sass Larsen utlovar dessutom ”lönetorka” i många år framåt…

Det lilla, men mycket skarpslipade och uttalat antikapitalistiska Enhedslistan driver i valet i stället den självklara slutsatsen när kapitalismen nu går i stå: ”Det är de rika i Danmark som ska betala!”. Till skillnad från det svenska Vänsterpartiet, som i vårt senaste val kämpade för ministerposter genom att alliera sig med vänsterliberalerna i Miljöpartiet och socialdemokratin, med en gemensam borgerlig politisk plattform som grund, har Enhedslistan som sin självklara utgångspunkt att inte göra några sådana överenskommelser. I stället för att driva ministersocialism driver partiet en politisk offensiv där det uttalade målet är att hela skuldbördan ska vältras över på banker, aktiehandeln, multinationella företag, oljeflödet i Nordsjön samt de människor som tjänar mer än en halv miljon om året. Dessutom vill partiet att alla danska soldater i Afghanistan omedelbart ska hemförlovas.

Läs mer om Enhedslistans program: Här.

I den förhållandevis korta danska valrörelsen, bara tre veckor, har Enhedslistan fått ett mottagande bland vanliga löntagare som i valet kan komma att innebära ett skifte för den danska vänsterpolitiken.

Inte minst har partiets politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen varit bra på att i debatter och utfrågningar konkretisera partiets alternativ. En riktigt rød pige! Men den politiska processen bakom varje utspel har varit ett mönster i demokrati och gemensam diskussion. Enhedslistan är ett resultat av att flera danska vänsterströmningar lade historiska motsättningar och mer finstilta ideologiska positioner åt sidan. I dag är partiet mycket mer än en enkel sammanslagning. De nya medlemmar som strömmar till, alla aktivister som kommer med, ser först och främst det nya partiet som ”sitt parti”. Men de mer precisa ideologiska tendenserna lever i partiet fritt i ett öppet och demokratiskt utbyte av idéer med alla nytillskott. Partiet har också minskat de materiella förutsättningarna för en egen ministersocialism. Alla egna företrädare i Folketinget betalar ”partiskatt” så att ingen har mer att leva av än en genomsnittlig dansk metallarbetare.

Inför valvakorna i natt är det naturligtvis ingenting så klart som kommentatorerna förutspått. Opinionssiffrorna säger en sak. Valresultatet kan bli ett helt annat. När rösterna väl är räknade återstår sedan att se var de olika partierna väljer att positionera sig. Det kastas äntringshakar mellan de olika politiska flytetygen och och framförallt försöker den stora ”Mitten” att borda Radikale Venstre.

Vad som däremot verkar klart är att Enhedslistan kommer att nå en stor framgång. I förra valet nådde man 2.2 procent av väljarkåren. I ett otal mätningar har det nu redovisats siffror som pendlat mellan 5-7 procent. Även om den egna aptiten självfallet vuxit i kapp med opinionsinstitutens staplar så skulle ett valresultat på exempelvis 4.4 procent innebära en fördubbling av rösterna och dundrande framgång. Partiets främsta valparoll: ”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen” skulle därmed kunna få mer fast mark i det danska politiska landskapet. Vi får se. För mig känns det som en bra idé att Sverige återlämnar sina gamla danska provinser till detta yndiga land. Det är bara 14 mil till Frederikshavn men hela 50 mil till Stockholm…

Här en bakgrundsartikel i en tidigare blogg.

Inför dagens val. Snittet på de senaste opinionsmätningarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Lars Lökke Rasmussen, Enhedslistan,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,SVT1,SVT2,GP1,GP2,

SVD8,DN5,SVT3,DN6,

Norge – ett val i landssorg

Posted on 13 Sep 2011 by Göte Kildén

.

Såren i den norska nationen efter Utöya är svårläkta. Många gravstenar är inte resta och alla kondoleanser har ännu inte hunnit fram och för många närmast drabbade har inte det akuta chocktillståndet släppt. För alla dessa människor har sorgearbetet efter en älskad anförvant eller vän kanske inte ens börjat.

Samtidigt har det varit val till Norges kommuner och landsting.

Självfallet har bombdådet i Oslo och massakern på Utöya präglat också valrörelsen. Det är en god – och fin – ton människor emellan att vara lågmälda och respektfulla i umgänget med en familj som har sorg. Inga stora gester, inga åthävor, inga skarpa utfall. Vi sluter oss i stället samman i empati och större gemenskap.

Starka känslor av samhörighet som blev tydliga också i valresultatet. Spåren av klassamhället blev mer otydliga än vanligt.

Det norska Arbeiderpartiet tappade stort med röster i en lång rad opinionsmätningar före Utöya. Bakgrunden är att partiet i en rödgrön koalition varit regeringsparti och ansvarigt för de norska kapitalägarnas väl och ve sedan 2005. Veckorna efter Breiviks makabra angrepp på partiet och dess ungdomsförbund steg man i valinstitutens mätningar med uppåt tio procentenheter. Siffror som sedan dalat ända sedan i slutet av juli. Men som en tydlig kondoleans till partiet vändes en fallande tendens och man kunde räkna hem ett mycket bra val. Arbeiderpartiet gick fram 2 procent och nådde nästan fram till 32 procent av alla röstande. ”Vi får belöning för att vi är en idog arbetshäst”, sa partiledaren Jens Stoltenberg.

Både i ord och med sitt kroppsspråk kunde Jens Stoltenberg

artikulera allas vårt behov av medkänsla och sorg.

Samtidigt förstärktes en annan tendens. Höyres framgång som redan före Utöya var synlig i alla röstbarometrar. Som oppositionsparti har man gjort en Reinfeldt genom att tvätta bort den värsta högerpolitiken. ”Rösta på det borgerliga originalet. Vi kan sköta både ekonomi och välfärd bättre än de rödgröna”, har varit budskapet. En vändning som underströks än mer efter attentaten i juli. ”Höyre värnar om människor – inte om miljarder”, hette det då. I och med illdåden kapade man också en del av Fremskrittspartiets väljare. I valen 2007 hade Siv Jensens parti 387 487 röster. Nu backade man med hela 6 procent och fick bara 272 160 väljare att ta de egna valsedlarna. Partiet förlorade omkring 450 ledamöter av de handfasta mandaten till landets kommunala församlingar. Tveklöst en konsekvens av att Anders Breivik hade många av sina formativa ungdomsår i partiet. För trots att Jensen bedyrat att hon ångrat en hel del av partiets islam- och främlingsfientliga retorik har hon samtidigt sagt att man inte har något att skämmas över. Uppenbart delade nästan 100 000 väljare inte denna bedömning. De skämdes och bytte parti till det mer anständiga Höyre.

Alltsedan Socialistisk Venstreparti (SV) blev en viktig och bärande del av den rödgröna regeringen har partiet varit i en ständig utförslöpa. Flera förlustval och allt sämre siffror hos opinionsinstituten. Katastrofvalet i veckan, med ett tapp av en tredjedel av partiets väljare (från 6 till 4 procent), innebar att golvet till sist brast för partiledaren Kristin Halvorsen som agerat både som finansminister och kunskapsminister i den rödgröna koalitionen. Tidigt under valnatten kastade hon in handsken genom att berätta att hon avgår redan nästa år. Redan nu ryktas det logiskt nog att det blir partiets vice ordförande och en stark kritiker av regeringssamarbetet, Audun Lysbakken, som förmodligen kommer att efterträda Halvorsen. I tiden ligger kanske också att SV kommer att bryta upp från regeringssamarbetet.

Kristin Halvorsen. Bättre på att dra

en firre än att fiska röster?

Även i SV:s fall förstärktes alltså en redan tydlig tendens av att valrörelsen utspelats med ett folk i landssorg. Behovet av samhörighet och trygghet innebär dessutom att man vill hyvla av alla ytterkanter. Naturligt nog fick Arbeiderpartiet därför väljarnas kondoleanser. Inte SV. Detta på samma sätt som för det lilla, men med svenska mått stora, antikapitalistiska partiet Rödt. Partiet, med den skarpaste kritiken av Fremskrittspartiet och den rasistiska högerextrema miljön. För en tid dominerar människors behov av samhörighet, stillhet och lågmäldhet i politiken. Men tillbakagången blev inte så stor, från 1.8 till 1.5 procent räknat i hela landet.

Men med den politiska vardagen kommer också dagordningen att förändras. Nationen Norge består trots allt av klasser och partier med helt skilda intressen.

För oss i Sverige blir det viktigt att närmare studera bokslutet över SV:s uppgång och fall. I synnerhet valsiffrorna från Trondheim som med rätta har varit den norska arbetarrörelsens stolthet och ett skyltfönster även för många vänsterpartister. Här har fackföreningsrörelsen axlat en mer offensiv roll än tidigare genom att ställa stadens partier mot väggen – i stället för att som tidigare bara fungera som valarbetare åt Arbeiderpartiet. Men för SV:s del har man bränt många skepp i denna gamla nordiska vikingahamn. I rekordvalet 2003 fick partiet 17.7 procent av rösterna. I år blev det efter en förlust av 2.5 procent till sist bara 5.8 procent.

Inte minst borde detta bokslut vara en viktig hemläxa för alla vänsterpartister. Vad jag vet är det ingen av de kandidater som nu försöker bli ny ordförande efter Lars Ohly som ifrågasatt den egna rödgröna alliansen och den politiska plattformen i det senaste förlustvalet. SV har regerat tillsammans med en mer radikal socialdemokrati än den svenska och dessutom i ett land där ny olja ur Nordsjön hela tiden sett till att det varit full snurr på den kapitalistiska grottekvarnen. Hur hade samma strategi, samma ”ministersocialism”, fungerat i Sverige och vad kan detta innebära för framtiden? Vad innebär den framförallt om, eller snarare när, den svenska ekonomin går in i fritt fall?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Val i Norge, Kristin Halvorsen, Jens Stoltenberg, Aunud Lysbakken, SV,

I media: DN1,DN2,DN3,GP1,

Bloggare: Jinge,

I dag minns vi också militärkuppen i Chile 11 september 1973

Posted on 11 Sep 2011 by Göte Kildén

Inte bara i dagar utan i veckor har media i Sverige och i Värstvärlden i stort dränkt våra sinnen med ett ursinnigt flöde av bilder och berättelser om 11 september 2011. Få har undgått denna ”minnesjournalistik”. För att få lite ro i sinnet har jag flera gånger flytt till radions P2 och olika program med klassisk musik. Men även i program som Aurora, Klassisk förmiddag eller SR Klassiskt har det varit en ständig ström av toner som associerat till detta politiska vansinnesdåd från det reaktionära, borgerliga Al Quaida.

Ibland kan jag uppfatta denna flodvåg som en medial konspiration för att så snabbt som möjligt sudda bort minnet av Anders Breiviks massmord i Norge den 22 juli. En tragedi, ett politiskt angrepp på den norska arbetarrörelsen, som i förhållande till broderlandets befolkning hade större numerär betydelse än dåden i USA för tio år sedan. Det underliggande budskap som smugglas in i våra hjärnor skulle då vara: Är det ändå inte muslimer som är den stora faran? Eller är den mediala flodvågen ett försök att återskapa människors rädsla och rop på hämnd i kölvattnet efter terroristattackerna i USA? Krigspresidenten Bush ska få upprättelse med sin cowboyretorik?

Men så är det naturligtvis inte. Det går att hitta en del klokskap mitt i allt medialt svall. Bland annat i Internationalens ledare denna vecka. Men underströmmen i det brusande flödet har uppenbart som effekt att Al Quaida åter ska ses som det övergripande hotet i Värstvärlden. I våra sinnen ska vi fås att glömma storkapitalets och finansvärldens förstörelse av våra ekonomier. Liksom den arabiska revolution, som i sin kamp för frihet, har förvisat den mest extrema islamismen till åskådarplats.

La Mondea. Allendes presidentpalats.

Denna dag, den 11 september, minns jag självklart för vad som hände för tio år sedan. Detta har på olika sätt satt sin prägel på oss alla. Men jag och många i min generation har starkare minnen från den 11 september 1973. Eller snarare från den 12 september när nyheterna om kuppen mot Salvador Allende och hans regim i Chile samt militärens blodiga framfart mot all opposition i landet nådde fram till oss i Sverige.

Det sägs att alla kommer ihåg var vi var den 11 september 2011. Visst. Jag var på en parkeringsplats utanför Volvo Lastvagnar i Tuve och hade precis startat bilen – och satt på radion – för att åka hem. Resten av dagen och natten satt jag framför vår TV, ofta med telefonen i hand, och försökte att få ordning på de ofattbara scenerier som rullade i rutan.

Men jag minns också den 12 september 1973. Jag och många kamrater hade samlats på Mullvaden/Internationalens redaktion i Stockholm. Vi hade veckan innan gett ut en tidning där vi med stora rubriker varnade för kuppen. USA och den chilenska militären hade vecka för vecka dragit åt tumskruvarna allt hårdare. Chile skulle inte bli ett nytt Kuba, det var deras ledord. Nu var vi livrädda för att våra vänner och kamrater i Chile hade dödats. Henrik Janbell, Wolrad Bode, Hugo Blanco och många fler. Hade de klarat sig? Arresterats? Torterats?

Alla mina närmaste överlevde. Efter svår dramatik. Tusentals andra mördades. Enligt tillgängliga rapporter torterades omkring 30 000 människor. Siffror som i förhållande till Chiles befolkning vida överstiger den ”nationella smärtan” i en jämförelse med USA 2011.

I dag – den 11 september – minns jag alltså inte bara offren för Al Quaidas terrordåd. För mig som för många andra är det också en dag när vi hedrar minnet av alla dem som föll offer för den USA- inspirerade militärkuppen i Chile för 38 år sedan.

Visst hade det varit klädsamt om alla minnesprogram i tidningar, i radion och på TV också hade bjudit åtminstone på några inslag från denna sorgedag för vanliga chilenare i stort och världens arbetarrörelse i övrigt.

Då hade de också fått åtminstone en delförklaring till varför människor i så många länder utanför Värstvärlden inte bryr sig, eller till och med gläds, över dåden i USA

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 11 september, Al Qiaida, Bush, Allende, Kissinger, Nixon,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVT1,AB1,AB2,SVD5,

SVD6,DN6,GP6,SVT2,SVD7,GP7,GP8,SVD8,DN7,DN8,DN9,DN10,DN11,GP9,GP10,SVD9,GP10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Valdramatik i Danmark

Posted on 7 Sep 2011 by Göte Kildén

Match mellan de

röda och blå lagen?

Voxmeters undersökning i Politiken 7.9.11,

Enhedslistan har ø som sin valbokstav

.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti med sin partiledare Lars Barfoed. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre. Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. (S) har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2.2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobben, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader, diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte. Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit triumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Från Dagens industri

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.

Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor. Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträcker ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.

I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för (S) och (SF) hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?

Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och allt för finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare.

.

Johanne Schmidt-Nielsen är en gräsrotsaktivist

Men också en skicklig politisk ordförande

.

Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skicklige debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande . Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.

Valresultat:

År Röster Procent Mandat

1990 54.038 (1,7 %)	0
1994 104.701 (3,1 %)	6
1998 91.933 (2,7 %)	5
2001 82.685 (2,4 %)	4
2005 114.123 (3,4 %)	6
2007 74.674 (2,2 %)	4

Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för Enhetslistans gemensamma arbete. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av detta viktiga partibygge. Här ger dess Verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Stärk kampen i vardagen

– rösta med Enhedslistan på valdagen!

Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar ( 2.2 procent i senaste valet) . Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.

Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår? Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?

Svaret är: Nej!!

För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.

För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, detta därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

Søren Søndergaard är medlem i SAP/Enhedslisten

sitter i EU-parlamentet för Folkebevegelsen mot EU

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det med aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.

Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:

Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:

”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, val i Danmark, Enhedslisten, Enhedslistan, Socialistisk Arbejderparti,

I media: SVD1,DN1,GP1,GP2,SVD2,DN2,AB1,

Per Nüder som kapitalistfarare

Posted on 6 Sep 2011 by Göte Kildén

En av Svenska Dagbladets rubriker i dag behöver ingen längre kommentar. Nüder som kapitalistfarare och skattesmitare på en och samma gång. Vem minns inte när han fördömde ”huggsexorna på arbetsmarknaden”. Bara en stilla undran. I hur många decennier till kan man vara medlem i SAP eller SSU och fortfarande tro sig tillhöra arbetarrörelsen? Eller rentav den enda arbetarrörelsen?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nüder, SAP, SSU,

I media: SVD1,DN1,

Nya sjöar när hösten går i blom…

Posted on 6 Sep 2011 by Göte Kildén

I dag om morgonen hade vi fått flera nya sjöar efter de senaste dygnets regn. Vackert är det. Grodorna har fått blött vatten under fötterna och vårt sista tranpar klafsar runt och stortrivs innan flytten söderut.

”Trädmord” berättar man om i Stockholm. Hos oss är det mer fredligt. Bävern var här under försommaren. Nu är den på återbesök nere vid vår å, bara ett femtiotal meter från vårt gamla soldattorp i Alefjäll fem mil nordost om Göteborg. Genom Grönån och Röbackaån tar de sig hit från Göta älv. Vår by heter i dag Björbäck. Men namnet kommer nog inte från att här växte björk. I gamla tider sa man troligtvis Bäverbäcken. Detta eftersom bäver då mest hette bjor om jag tolkat gamla namnböcker rätt.

Det är bara att tacka och ta emot för hjälpen. Järnspis, kakelugnar och vedspisen ska ha sitt. Men annars har jag så det räcker. Fick hjälp av grannen med sin traktor att ta hem tio kubikmeter ek som blev kvar på ett luftigt ställe i våras. Den ska kapas och klyvas och hoppeligen inte behöva tas in till vedpannan förrän nästkommande vinter. Lyssnar till Jan Guillou som berättar om sin nya romanserie, Brobyggarna, i SVT:s frukost-TV. Han säger sig ”gå ner till gymmet”, när själen behöver ro. Jag går ut till vedbacken. Mitt politiskt korrekta eko-gym!

Under hösten lägrar sig annars mörkret över en allt större del av dygnet och det vimlar av vemod både i naturen och i våra sinnen. Men hos oss har nattfrosten ännu inte varit på besök, så även sensommaren får en chans att blomma ut. I söndags tog jag en del bilder på lite av den fägring som även tidig september kan bjuda.

Luktärterna klättrar allt högre i en pimpinellaros. Blommorna är riktiga skönheter och doften bättre än alla parfymer i världen.

Vid stugknuten har vi en del ståndaktig röd Rudbeckia som ändå har sett sina bästa dagar.

Sista kalaset. När våra lindar blommar sjunger hela trädgården. Men nu är den stora festen över och de bin som överlevt uppsöker tacksamt de blommor som dröjer sig kvar. Här en visit hos en vit Rosenskära som kanske borde kallas för Vitskära.

Här bjuder Kärleksörten ut sig. Inte helt ogenerat utan med en klädsam rodnad.

En lättsam Malva letar efter kvällssol. En av mina många favoritblommor.

Även en och annan nyponros lapar i sig av höstsolen.

Men den är bra sent ute. Nästan alla andra grannar har hunnit med att bli till frodiga, saftiga nypon med sprakande gulröda färger som riktigt ropar till koltrastarna: ”Kom och ta mig! Kom och ta mig!”.

Men den här vill inte så många ta i. En lång räkel till brännässla med snart färdiga fröställningar. Men månaderna flyger fram och i april kan dess färska skott bli till en mustig, mild vårsoppa som inte bränns det allra minsta.

Rallarrosen eller Tjärblomstret i vacker höstskrud. Vi hoppas att den får en stor renässans när Den stora järnvägssatsningen väl kommer.

En åldrad Krusskräppa. Som barn när det var kokkaffe som gällde lekte vi alltid att fröna var kaffebönor. I fonden är ett stort bestånd höstastrar på väg att slå ut.

Mot trädgården och allt ätbart stegar till sist en ung älgtjur. Får skaffa mig ett bättre objektiv som kan fånga alla vilda djur runt stugknuten. Märkligt att den här kommer så nära vår frysbox. Men den vet förstås att det bara är i norra Sverige som älgjakten har satt i gång.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, översvämningar, regn, höstblommor, älgjakt, ösregn
I media: DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,