"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Egypten
Vad sker i Libyen?
26 Jan 12
En regering, flera maktcentra
och ingen stat
.
Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.
.
.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.
I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida. Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.
.
.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.
-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi, är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.
.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.
.
Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.
.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.
.
Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.
.
Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.
Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.
-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.
Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.
***
PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:
Egyptens revolution – ett år senare
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,
Gott Nytt År
30 Dec 11
Mina önskningar inför 2012
.
Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
.
.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
.
.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
.
.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?
.
Gott Nytt År till Er alla.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass
Egyptens verkliga kontrarevolution
20 Dec 11
Egyptens revolutionärer i motvind
-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.
Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.
-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.
.
Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.
.
Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.
Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.
Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.
.
Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.
.
Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.
Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.
Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.
.
I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.
.
Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.
Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.
.
Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution
Egypten i fria val
6 Dec 11
De välkända vinner
.
Stora svarta rubriker om islamistisk jordskredsseger i de egyptiska valen har 
fyllt världspressen.
-Är detta resultatet av den arabiska våren då föredrar vi senvintern under Mubarak, sägs inte rakt ut av media i väst, men det finns där outtalat.
Som socialist kunde man naturligtvis önska sig ett annat resultat. Men egentligen är det inget överraskande som skett i valurnorna. Revolutionens ansikte på Tahrir var ungdomlig och stridbar. Men val till ett parlament speglar nästan aldrig vad som sker i den öppna dagliga kampen för frihet.
Utgången av första valomgången gav Muslimska Brödraskapet 3,5 miljoner röster eller 40 procent. De islamska extremisterna i Al-Nour tog 2,3 miljoner röster motsvarande 25 procent. Det var den stora överraskningen i valet eftersom partiet är nybildat. Till sist fick det liberala Egyptens Block 1,3 miljoner röster, 15 procent. Den fördelningen av rösterna kommer troligen att bekräftas i de fortsatta valen i januari då resten av landet går till val.
Liksom i Tunisien var det de kända partierna som vann största framgångarna. Muslimska Brödraskapet är känt av alla egypter. Det har verkat i decennier och har framför allt setts som offer för Sadats och Mubaraks förföljelser. Många av dess medlemmar har förtvinat i säkerhetspolisens tortyrkamrar. I flertalets ögon har brödraskapet stått för ett modigt motstånd mot diktaturen och betalat ett högt pris i döda och fängslade. Det ger röster i urnorna.
Det var flera miljoner som deltog i störtandet av diktaturen varav de flesta är unga, många har inte ens rösträtt ännu. På Tahrirtorget besegrades Mubarak. Men i valet fanns det inget känt ”Tahrirparti” att rösta på. Därför är det inget ologiskt i att parlamentsvalet inte speglar de krafter som ledde revolutionen. De islamska partierna har fått röster från de som störtade Mubarak men också röster från de som nu vill ha ”lag och ordning”, de som inte begriper sig på det ”kaos” som ungdomen orsakar och röster från de extremister som lyssnar till Al-Nours budskap att ”demokrati är synd”.
.
Al Nours sociala konservatism och extrem islamism vinner röster
.
De aktiva på Tahrirtorget och de som modigt stått upp mot säkerhetsstyrkorna utanför inrikesministeriet brottades också med en svår valtaktisk fråga: delta eller uppmana till bojkott. Flera revolutionära organisationer på vänsterkanten beslöt att mana till bojkott av valen med huvudargumentet att det inte gick att hålla val medan militären och kravallpolisen dödade och misshandlade revolutionens försvarare utanför inrikesministeriet.
I pressen har både Andreas Malm och Per Björklund uttryckt åsikten att det var ett taktiskt misstag att mana till bojkott. Jag har samma uppfattning. Revolutionärernas argument för att bojkotta valet var mer uttryck för en moralisk indignation över polisens framfart än politisk taktisk analys av handlingsalternativen. Men det måste ses som en mild reservation över deras taktik. Det är inte första gången i de socialistiska rörelsernas historia som partier agerat tvivelaktigt i parlamentariska val, speciellt när det handlar om nya unga partier med total renons på erfarenhet av val till parlamentariska församlingar. I de nyligen avslutade valen i Tunisien begicks samma misstag av nybildade socialistiska grupper.
.
I valurnorna speglas inte den revolutionära ungdomens entusiasm och kampvilja
.
Samtidigt är segern för det Muslimska Brödraskapet ingen enkel historia. Med 40 procent av rösterna kan de inte ensamma bilda regering, om nu militären tillåter det. Men med vem ska de bilda en koalition? Med extremisterna i El-Nour eller det liberala Blocket? Nu verkar det som att Al-Nour löst problemet för brödraskapet genom att förklara att Al-Nour under inga omständigheter tänker inordna sig som n°2 i en regering med brödraskapet. Kvar för ”bröderna” blir då alternativet koalition med liberalerna. Ett val som de antagligen skyr som pesten eftersom det lämnar en hel flygel öppen för extremisterna i Al-Nour.
.
Media;DN1,AB1,Intis,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Revolution, SCAF,
Jemens diktator avgår.
23 Nov 11
Ali Abdullah Saleh
hinner för Bachar Assad
.
Kapplöpningen mellan arabländernas tyranner om vem som faller som nummer fyra har varit hård. Men nu verkar loppet kört och näste man att packa sina pinaler och ge sig av till någon saudisk badort blir Jemens president Saleh. Oddsen på att Bachar Assad skulle vinna fjärde plats var mycket låga men nu är han huvudkandidat till plats nummer fem i tyrannernas galopp.
.
Plats nummer fyra bland fallna tyranner går till Jemens president Saleh.
.
Nu tvingas äntligen president Saleh att avgå efter många brutna löften om att lämna sin post och efter hundratals dödade demonstranter. Striderna i Jemen mellan lojala truppenheter och avhoppade soldater hade kört fast i ett läge där ingen hade överhanden. Risken för att situationen skulle övergå i rent inbördeskrig var stor. Det var antagligen anledningen till att Saleh efter stora påtryckningar till sist accepterat golfstaternas krisplan, nämligen att lämna över makten till vice-presidenten Abdrabuh Mansur Hadi i utbyte mot fri lejd till en fristat som ännu inte utpekats.
Det lär finnas plats i Ben Alis saudiska palats. Utöver GCCs, Gulf Co-ordination Council, påtryckningar spelade nog Khaddafis öde en roll i Salehs beslut att avgå, innan det var för sent att rädda livhanken. Målet för det allt mäktigare GCC är att blanda sig i den arabiska revolutionen med alla medel för att styra den i en riktning som inte hotar golfstaternas kontroll över regionens fossila bränslen. Qatars väl bryska uppträdande i Libyen efter Khaddafis fall syftade också till en större kontroll över utvecklingen. Den nya libyska regeringens sammansättning är ett bakslag för Qatar, vars man Abdelhakim Belhadj inte utsågs till försvarsminister, något de flesta väntat sig.
.
GCCs plan för att hålla revolutionen inom acceptabla ramar för de härskande
.
De lagliga oppositionspartierna i Jemen har redan sagt ja till GCCs ”fredsplan” och det väntas också de militära ledarna som hoppat av göra. De har nog samma mål som GCCs, att hindra en splittring av armén och ett omfattande inbördeskrig.
Kvar finns dock de tusentals ungdomar som ockuperar ”Change Square” i Sanaa och de har redan sagt att Salehs avgång bara syftar till att rädda elitens grepp om makten men att de nya ledarna under vice-presidenten inte står för en demokratisk förändring i landet. Hur det kommer att gå med ungdomarnas självständiga kamp är en öppen fråga. Om alla lagliga partier och armén sluter upp bakom den nye presidenten riskerar de att isoleras i sin kamp. På samma sätt som det finns en risk för att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo isoleras när valet börjar nu måndag.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,SVT2,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT2,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Assad, Saudi, Khaddafi, Tripoli, Sanaa,
Tahrir II
22 Nov 11
Revolutionens andra våg
.
Nio månader har gått sedan diktatorn Mubarak drevs bort från makten av miljontals människor i en revolutionär våg som den arabisktalande världen aldrig skådat förr.
Mubaraks maktbas var säkerhetspolisen vilket tillät den högsta militärledningen att spela ett dubbelspel. Å ena sidan spelade den med i revolutionen för att stoppa tendenserna till avhopp till revolutionärerna från vanliga soldater. Å andra sidan gav det generalerna möjlighet att placera sig själva vid statsrodret genom att utropa ett Högsta Militärråd med uppgift att ”införa demokrati”.
På nytt slås ungdomar blodiga av landets polis och militär.
.
I fyra dagar har vi nu sett scener som påminner om revolten i januari. –Mubarak är borta men regimen finns kvar, ropar nu unga aktivister. De brustna illusionerna om militärens roll och intentioner har nått den kritiska massa där modet att stå upp mot polisens och militärens våld på nytt omfattar hundratusentals människor över hela landet. För det är inte bara på det symboliska Tahrirtorget som militärens makt ifrågasätts öppet. Mobiliseringen sker samtidigt i flera andra städer.
Under sommaren och hösten har militären allt mer öppet visat upp sitt rätta ansikte. Brutalt våld används dagligen mot strejkande arbetare. Inte mindre än 15 000 personer har ställts inför rätta anklagade för alla möjliga ”brott” mot överheten. Många fall av tortyr har rapporterats. Kort sagt, allt fler har börjat inse att militären manövrerar för att behålla makten även efter val till parlamentet. Beviset att det är fallet kom för de flesta i förra veckan då militären lät förstå att den skulle stå ”garant” för den nya konstitutionen, det vill säga att den skulle ha sista ordet över dess innehåll och uttolkning.
.
Mot polisens överlägsna eldkraft använder ungdomen stenar och ett enormt mod.
.
Gnistan som tände revolutionens andra våg kom inför helgen då polis med brutalt våld attackerade cirka 200 ungdomar som slagit upp ett tältläger. I fredags samlades närmare 100 000 på Tahrirtorget för att protestera mot militärens intentioner för den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet som uppenbarligen spelat under täcket med militären inför valet den 28 november kände sig tvingat att mobilisera sina anhängare eftersom militärens posering som ”garant” var för grov för att sväljas hel.
I lördags kväll intogs torget på nytt av demonstrerande ungdomar i protest mot våldet mot de tältande. Allt fler människor strömmade till för att kräva att militären överlämnar makten till en civil regering. Regeringen hamnade hängande i luften och avgick i går. Den saknade allt inflytande över situationen eftersom den var militärens fikonlöv.
.
Skadade förs till provisoriska ”fältsjukhus” där frivilliga läkare och vårdare ger första hjälpen
.
-Folket vill att SCAF avgår, skallar nu det gemensamma slagordet riktat mot militärrådet. Det grova våldet mot demonstranterna verkar bara mobilisera fler och fler som ansluter sig till protesterna. Amnesty International säger nu i en rapport att militärrådet står för ett förtryck som de kallar ”värre än Mubaraks”. Och på nytt står de ”demokratiska ledarna” i väst med bar bak. Obama, Cameron och andra bara talar om ”försoning”, ”moderation” och ”ett slut på våldet” utan att ta ställning mot militärens uppenbara försök att lägga beslag på revolutionen för den härskande elitens räkning. I dag vet alla på Tahrirtorget vilken roll västmakterna har i militärens våld. USA betalar 2 miljarder dollar per år till landets försvarsmakt. Men demonstranterna drabbas också mer konkret av Obamas ”stöd till demokratin”. Alla på torget vet varifrån tårgasen kommer ifrån som de beskjuts med. Patronerna har visats upp för media. På dem står det klart och tydligt ”Made in USA”.
.
Tårgasen tillverkas i USA av Combined Tactical Systems i Pennsylvania.
I dag tisdag kallar radikala krafter inom oppositionen – Muslimska brödraskapet har krupit tillbaka under sitt och militärens varma täcke och deltar inte – till en miljonmarsch över hela landet. Scener från från olika städer visar att de unga är tillbaka i spetsen för revolutionen. I januari samlades miljoner till kamp för rättvisa, frihet och värdighet. Inget av detta har verkligen uppnåtts. Därför tar nu revolutionen ett nytt steg framåt. Om det ska leda till militärrådets fall återstår att se. Allt beror på hur stora folkmassor som reser sig mot förtrycket.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,
Bloggare; Röda Malmö,PerBjörklund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tahrir, Kairo, Mubarak, USA, Obama, Cameron
Tripoli befriat.
24 Aug 11
Libyens öppna framtid.
.
Efter Ben Ali och Mubarak var den naturliga frågan vem följer i tyrannernas spår. Hopp och förtvivlan avlöste varandra under den sex månader långa resningen i Libyen. Nu vet vi svaret. Nästa offer för den arabiska våren blev Muhammar Khaddafi. Efter 42 års envälde och godtycke har den groteska clownen i Tripoli drivits på flykten. Ingen vet just nu var han befinner sig och diktaturens kreatur hoppas fortfarande på en segerrik återkomst för Kungen av Afrika. Men trots sonen Seifs patetiska brösttoner om en snar seger i Tripoli verkar det klart. Khaddafis styre är över. Punkt slut.
.
Diktatorn har pekat för sista gången.
.
Nu är det dags för den libyska befolkningen att se framåt och förhoppningsvis inte längre kasta skrämda blickar över axeln. Det blir tyvärr en vana under en diktator. Enorma problem väntar i det nya Libyen. Det måste byggas från noll. Det finns ingen politisk infrastruktur att ta över och bygga vidare på. Det kanske är både en fördel och en nackdel.
Landet saknar politiska partier. Det finns inga fackliga organisationer. Det finns inget parlament. Det finns ingen konstitution. Rättsväsendet saknade all självständighet. Likt under Stalins värsta terror på 30-talet dikterade den politiska ledningen domstolarnas utslag på förhand. Sjuttiotalets offentliga hängningar av oppositionella studenter och åttiotalets offentliga avrättningar av oppositionella inför fullsatta sportarenor beordrades personligen av Khaddafi. Domstolarna bara verkställde.
Det enda som finns och som föreställer en statlig organisering är Khaddafis ”folkliga direkta demokrati” – Jamahiriya. Att Khaddafi dessutom klistrade på ordet ”socialism” i landets officiella namn gillades av många i den internationella vänstern. Att det bara var en maskerad för en enmansdiktatur med obegränsad personlig makt var något samma vänster endera inte begrep eller avfärdade med hänvisning till diktatorns ”anti-imperialism”.
.
En staty symboliserande Khaddafis ”Gröna bok” rivs.
.
Jamahirya är inte en struktur som revolutionen kan ta över. Den måsta helt enkelt avskaffas. I den ”direkta demokratin” hölls inga val, inga konkurrerande politiska program och samhällsprojekt konfronterades och i toppen av ”den direkta demokratin” styrde diktatorn själv, utan att kunna avsättas eller väljas om. I stället var det de mest devota lärjungarna till Mästaren som lyfte sig upp i den ”direkta demokratins” korrupta hierarki. Att klart tänkande människor som kallar sig socialister svalde denna maskerad med hull och hår kanske inte är så konstigt. Glöm inte alla ur den europeiska intelligentsian, likt Camus, Yves Montand med flera, som efter besök i Moskva hyllade Stalins diktatur som det ”socialistiska paradiset”. Man ser vad man vill se.
Det är en motsägelsefull process som väntar och utmanar den segerrika
revolutionen. I Egypten segrade de folkliga upproren utan väpnade strider även om vi inte ska glömma de hundratals unga demonstranter som dödades av diktaturens säkerhetsstyrkor och väpnade ligister. Män i Ben Alis och Mubaraks omgivning hade makt att göra sig av med Ledaren och utropa militära och politiska ”övergångsråd” med uppgift att rädda vad som räddas kunde av de härskande klassernas makt och egendomar. Den möjligheten fanns aldrig för några ”förrädare” kring Khaddafi. Deras enda alternativ var att fly utomlands eller hoppa av till Benghazi. Makten i Tripoli var odelbar och tyranniet en familjediktatur utan möjlig tronföljd. Allt måste byggas upp från grunden. Det är både en nackdel och en fördel eftersom det saknas strukturer att bygga vidare på. Samtidigt slipper revolutionen att stångas mot militära ”övergångsråd” som likt i Egypten spelar under täcket med kontrarevolutionen.
För tillfället finns det bara ett ”övergångsråd” i Libyen och det är det mycket omskrivna TNC i Benghazi som bildades redan ett par veckor efter resningen den 17 februari. Rådets personliga samansättning är oklart. Många av de 37 medlemmarna har hittills varit anonyma för att enligt Rådet skydda dem och deras familjer från repressalier. Men trots den okända personsammansättningen vet vi att de flera av de mest framträdande personligheterna är före detta ministrar ur Khaddafis regering som exempelvis TNC-ordförande Abdel Jalil och TNCs ”regeringschef” Mahmoud Jibril. Men i rådet finns också representanter för rebellerna, som advokater och ingenjörer som ”omskolat” sig till befrielsesoldater. Islamska grupper och det muslimska brödraskapet sitter också med i TNC. Några enstaka socialister sägs också finnas i rådet trots att landet saknat en socialistisk organisation i decennier.
.
TNCs regeringschef Abdel Jalil.
.
Hur samverkan mellan rådets alla grupperingar kommer att utvecklas nu efter Khaddafis fall står kanske skrivet i stjärnorna. Dessutom kommer rådets sammansättning helt klart att påverkas av det faktum att Tripoli befriats av rebeller från huvudstaden tillsammans med rebeller från västra bergen och Misrata. Ingen av dessa rebellgrupper har stått eller står ännu under TNCs ordergivning och ledarna i Benghazi måste noga väga in alla krafter som tillsammans fällt Khaddafis diktatur. Abdel Jalil har redan sagt att Rådet ska flytta till Tripoli mycket snart och det då kommer att utökas till att inbegripa representanter från hela landet.
TNC har också lagt fram ett program för den kommande omvandlingen från diktatur till en konstitutionell demokrati. Rådet ger sig själv maximum åtta månader att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en konstitution, som sedan ska ställas till folkomröstning. Med en ny konstitution som bland annat garanterar friheten att bilda politiska partier kan Libyen sedan gå till val av ett parlament. Så ser planeringen ut på det papper som TNC presenterat och som innehåller 37 paragrafer. Många av dem är bra och garanterar medborgarnas demokratisk fri- och rättigheter. Andra är helt förkastliga som att exempelvis TNC anser att i det nya Libyen ska islam vara statsreligion.
.
TNCs ordförande Mahmoud Jibril.
.
Liksom i Tunis och Kairo kommer de styrande i Tripoli inte att leda en socialistisk omvandling av samhället. Det är de sociala krafterna i samhället som avgör i vilken riktning den libyska revolutionen kommer att röra sig. Eller snarare vilka zig-zagturer den kommer att ta. Sett till att de radikala sekulära krafterna i Libyen verkar betydligt svagare och färre till antalet än i grannländerna är det troligt att det blir de rent borgerligt demokratiska krafterna tillsammans med mer moderata islamska strömningar som Broderskapet som kommer att hålla i rodret under den närmaste framtiden.
Men det innebär inte att de har fria händer att göra vad som helst. Vare sig i förhållande till den egna befolkningens stora förhoppningar om ett nytt liv eller i relationen till de utvecklade industriländerna.
.
Förtvivlan och glädjeskutt är revolutionens lott.
.
Tusentals människor har offrat sina liv för att störta tyranniet. De som överlevt i kampen kräver dignitet, rättvisa och frihet. De nya ledarna i Tripoli kan inte behålla sin legitimitet utan att möta de förväntningar på framtiden som segern över Khadaffis diktatur gett. För närvarande begränsar sig dessa förhoppningar till demokratiska fri- och rättigheter. Även om det också innebär krav på rättvisa och ett slut på den totala rättslöshet som rådde i 42 år gäller revolutionen inte ännu fördelningen av landets rikedomar.
Men i ett land med hundratals miljarder i oljeinkomster och en befolkning mindre än Sveriges ska det inte finnas fattigdom och stor arbetslöshet bland ungdomen. Det är krav som säkerligen kommer att växa fram i den fortsatta kampen mellan de olika krafter som samlats i kampen mot diktaturen. För liksom i Egypten och Tunisien kommer de sociala frågorna att stiga in på scenen sedan despoten drivits på flykten. De nya ledarna i Tripoli får det svårare att stå emot krav på ekonomisk och social rättvisa. De kan inte likt sina kollegor i Tunis och Kairo hänvisa till behovet av kompromisser med krafter i diktaturens gamla parti- och statsapparat.
.
Libyer visar sitt stöd för revolutionen utanför Vita Huset.
.
Ledarna i Tripoli kommer också att ställas inför krav från ”det internationella samfundet”, som det heter när imperialismens intressen dryftas. Till att börja med visar redan Washington, Paris och London att de vill vara med och påverka utformningen av den nya regimen, dess konstitution och politiska liv. Konkret kan det bli tal om att FN ska sända ”säkerhetsstyrkor” för att garantera ”lag och ordning”. Sett till vad TNC redan sagt om övergångsperioden som nu startar är det inte troligt att det förslaget kommer att accepteras av Tripoli.
Däremot är det ganska säkert att den nya övergångsregeringen kommer att acceptera hjälp att organisera valet till den konstituerande församlingen och folkomröstningen om konstitutionen. Likaså tror jag att den kommer att acceptera rådgivare för bygget av en ny statlig administration, rättsväsende och polis. Det blir naturligtvis blåkopior av västliga borgerligt demokratiska strukturer. Men om det blir ett hinder i vägen eller inte för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa beror inte på formerna utan på de politiska styrkeförhållandena i landet.
.
Skepp från Benghazi kunde undsätta det belägrade Misrata via den öppna hamnen.
.
-Väst kommer att presentera räkningen för sin hjälp, säger de som under revolutionens gång fixerat sig vid kravet ”Stoppa Natos bombningar”. Landets olja och gas kommer att läggas under västs kontroll går argumentet utan att med ett ord påminna att det redan är fallet. Sedan 2003 har Khaddafis regim öppnat alla dörrar för det utländska kapitalet, alltifrån Wall Street till Peking.
För den närmaste framtiden finns det inget som talar för att de existerande ekonomiska kontrakten mellan Tripoli och omvärlden kommer att upphävas eller ändras. De nya ledarna i Tripoli är liksom Seif Islam anhängare av en nyliberal politik och inget talar för att de funderar på att nationalisera landets naturrikedomar eftersom de saknar den tekniska utrustning och kunskap som exploateringen kräver. På något längre sikt, ett par år kanske, är det troligt att kontrakten med omvärlden kommer att vaskas om till fördel för Paris, London och Rom. Men eftersom 90 procent av Libyens oljeexport redan gick till Europa kan det inte bli tal om några revolutionära kast. Inte heller Kina behöver vara rädd för att förlora sina miljardinvesteringar i byggen, järnväg och telekommunikation trots Pekings ljumma hällning till Benghazi ända till för en månad sedan då plötsligt en stor kinesisk delegation installerade sig i Benghazi. TNC har å sin sida sagt att Kinas investeringar inte är i fara.
.
Abdel Jalil har garanterat Kinas intressen i Libyen.
.
-Så mycket uppoffringar och lidande för att ändra så lite, kanske någon ultraradikal säger med ett fnysande. Att de sociala och ekonomiska förändringarna inte kommer att sticka i ögonen kan man som socialist beklaga. Men då glömmer man bort det viktigaste som skett och som revolutionens folk kämpade för – rätten att stå upprätt. Rätten att inte vara rädd, rätten att säga vad man tycker utan att kallas till förhör och trolig misshandel, rätten att läsa vad man vill och rätten att organisera sig. Om människorna lyckas kämpa sig fram till dessa mål då kan också social och ekonomisk rättvisa hamna på dagordningen. Tillsammans med de kämpande människorna i Egypten, Tunisien, Syrien och resten av den arabisktalande världen kan de kanske inom en snar framtid ställa den sociala revolutionen på dagordningen.
De krafter i väst som av egenintresse gett den libyska revolutionen militär hjälp att störta Kaddafi kommer då att öppet visa sin fientlighet och göra allt för att hindra dagens demokratiska frigörelse att övergå i en social frigörelse från de inhemska ägarklassernas och imperialismens gemensamma maktutövande.
.
Den intima andan mellan Tripoli och Vita Huset kommer troligen inte att strypas.
För att den processen ska underlättas krävs det en genomgripande självrannsakan hos varje grupp och individ som kallar sig socialist. Stödde vi revolutionen eller vände vi den ryggen därför att röken från Natos bomber skymde sikten? Vad sa vi i de avgörande ögonblicken då människorna bad om hjälp för att inte krossas?
Tripoli 21 augusti hade aldrig blivit möjligt utan Benghazi 19 mars. Segern i huvudstaden hade aldrig blivit verklighet utan det franska flygvapnets attack mot Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars. Misrata hade krossats utan en hamn som hölls öppen av Natos marinfartyg. Det är den konkreta politiska och historiska verklighet som den ”principfasta” anti-imperialistiska vänstern inte vill se i vitögat. Det är bekvämare att gömma sig bakom principer än att ta konkret ställning i ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,SVD5,GP2,DN6,DN7,SVD6,SVD7,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Sjöstedt,Röda Berget,Jinge,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, USA, EU, Benghazi,
Varför mördades general Younis?
1 Aug 11
Hämnd, maktkamp eller
Khaddafis långa arm?
.
Nyheten om general Younis död slog ned som en bomb i internationella media. Upprorets högste militära ledare mördad under oklara förhållanden. Mer behövdes inte för att spekulationerna om vad som skett skulle ta fart i alla riktningar.
Men än så länge handlar det bara om spekulationer och motstridiga sådana. Ena timmen sägs han ha mördats på väg till ett ”förhör” om situationen i kriget och misstankar om kontakter med Khaddafi. I nästa stund påstås det att han mördades av okända män efter ett möte med övergångsregeringen TNC.
.
Åsikterna om general Abdel Younis lojaliteter går isär.
.
Vår blogg har naturligtvis ingen information utöver vad som finns i media och tänker inte bidra med ”sanningen” om vad som skett. Det överlämnar vi åt andra ”experter” i bloggvärlden som exempelvis Alexander Cockburn (CounterPunch) som redan dagen efter mordet slog fast att Younis mördats av TNC. Några bevis för sina påståenden hade Cockburn naturligtvis inte. Det är länge sedan han besvärat sig med sådana futiliteter i sitt skrivande om revolutionen i Libyen och numera också Syrien.
Däremot kan det vara på sin plats att resonera kring situationen i Benghazi och samtidigt hålla dörren öppen för tänkbara förklaringar till vad som verkligen hände.
Det är ingen nyhet att det ända sedan revolutionens start den 17 februari existerat spänningar mellan olika grupperingar och fraktioner inom oppositionen mot Khaddafi. Inget märkligt med det. Vi har sett och ser liknande spänningar i Tunisien och Egypten. Speciellt de senaste veckorna i Egypten med allt hårdare motsättningar mellan de sekulära krafterna bland framför allt ungdomen på Tahrirtorget och de islamska krafterna i Muslimska brödraskapet och extremisterna i den salafistiska rörelesen.
.
Kan TNCs chef Mustapha Abdeljalil ligga bakom mordet? Mer troliga förklaringar finns till hands.
.
När general Younis hoppade av till upprorets sida sedan han skickats av Khaddafi till Benghazi för att krossa demonstrationerna möttes det av motstridiga reaktioner. Younis var alltsedan Khaddafis militärkupp 1969 diktatorns närmaste man i den militära hierarkin. Det har aldrig förekommit spekulationer om tvister de två emellan. Därför var det inte konstigt att hans avhopp till revolutionens sida möttes med stor skepsis av många i oppositionens led. Samtidigt såg andra det som en stor seger och ett bevis på att Khaddafis regim rämnade i toppen.
Vad kan ha skett? Flera scenarier är trovärdiga men inte nödvändigtvis sanna. Jag kan se fyra tänkbara förklaringar till mordet på generalen. Jag har ingen ”favorit” bland dem. Det kan också finnas en annan och helt okänd förklaring. Kanske vi snart får veta sanningen.
.
Efter 2003 och fram till revolten i ferbruari 2011 var det ingen fnurra på tråden mellan Khaddafi och ledare i väst.
.
.
General Younis kan varit en spion för Khaddafi. Hans avhopp var planerat av Khaddafi i syfte att inifrån sabotera revolutionens militära kapacitet och hålla Tripoli informerad om TNCs göranden. I så fall är det troligt att TNC ligger bakom mordet. Det sades i media att Younis son brast ut i gråt under faderns begravning och ropade att Khaddafi måste komma och ”befria Benghazi”. Kan sonen ha varit lojalist samtidigt som fadern ledde upprorets trupper? Det är inte omöjligt, för ordspråket att äpplet inte faller långt från trädet saknar ofta grund. Men det kan också stärka tesen om att Younis i själva verket var Khaddafis spion och att sonen ropade ut sanningen i sin sorg.
Han kan också ha dödats av agenter lojala med Khaddafi. Hans avhopp om det var ”äkta” var en riktig örfil som Khaddafi inte var beredd att glömma i första taget. Under åren har Khaddafi visat att han inte tvekade att mörda oppositionella utomlands. Listan är lång. Minst 35 kända oppositionella politiker i utlandet har mördats genom åren. Younis kanske kan läggas till som sista namn på listan.
Under sina år som Khaddafis närmste man har Younis skaffat sig många fiender. Redan vid hans första framträdande i Benghazi ropade en man i publiken att han var en mördare som gett order om att ta livet av manens son under sin tid som minister i Khaddafis regering. Den mannen var säkerligen inte den ende i landet som längtade efter hämnd för handlingar som skett på order av Younis under hans år som Khaddafis man.
Till sist kan det också vara så att han mördats i en ren maktkamp inom övergångsregeringen i Benghazi. Inget talar direkt för det. Men ännu utesluter inget heller det som en möjlighet.
Oavsett vad som ligger bakom mordet på general Younis är det ett bakslag för den libyska revolutionen och oppositionens trovärdighet. Inget av de fyra alternativen ovan saknar negativa konsekvenser i den fortsatta kampen mot Tripoli. Hur negativa återstår att se. Mycket beror på hur TNC kommer att sköta utredningen av mordet och hur de demokratiska fri- och rättigheterna fortsätter att utvecklas där oppositionen driver undan Khaddafis styrkor.
.
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Younis, Tripoli, TNC, Benghazi
Egypten i dag.
14 Jun 11
Ett vittne från stridens mitt.
Den egyptiska revolutionen fyller inte längre våra medias förstasidor. Anstormningen av diktaturen Mubarak är över. Men på arbetsplatserna, i skolorna och överallt där de arbetande kräver värdighet och sina medborgerliga rättigheter hamnar de i konflikt med det gamla. Den militära ledningen för landet balanserar mellan eftergifter till folkliga krav och förtryck av rättigheter som rätten att strejka. I den kampen är bygget av fackliga organisationer på varje arbetsplats en viktig del. I intervjun här under kan vi ta del av en facklig aktivists erfarenheter och förklaring av vad som sker just nu.
.
Revolutionärernas idylliska smekmånad med militären är över.
.
Intervjun med Fatma Ramadan publicerades nyligen på fackföreningen Solidaires hemsida www.solidaires.org . Fatma Ramadan är arbetsplatsinspektör i Kairos stadsdel Guiza och deltar sedan lång tid i arbetet för att bygga självständiga fackföreningar i Egypten. Hon arbetar i Samordningskommittén för facklig frihet och arbetsrätt och hon är medlem i den politiska organisationen Tagdid (Socialistisk förnyelse), som är en grupp med ursprung i den internationella rörelse vars främsta representant är det brittiska SWP. Tagdid ingår i en bredare egyptisk partibildning med namnet Tahluf.
Intervjun gjordes i Kairo den 31 maj av Alain Baron och Julien Ente för Union syndicale Solidaires räkning.
Översättning: Benny Åsman
**********
Arbetarrörelsens plats i den egyptiska revolutionen.
-Hur ser du på revolutionen?
Vanligen görs två skilda analyser av den egyptiska revolutionen.
-De flesta beskriver den som en ungdomens revolution baserad på Facebook och Internet. De som delar den åsikten frågar ironiskt: ”var finns arbetarklassen?”
-En minoritet som finns framför allt i den radikala vänstern ger arbetarklassen en avgörande roll. De anser att arbetarklassen har en enorm potential och är kapabel att omforma den pågående revolutionen till en social revolution.
.
Alla genuina revolutioner börjar som en folkfest. Det är reaktionen som står för våldet.
.
Jag intar en mer nyanserad hållning mellan de två. Den revolutionära processen började inte den 25 januari. Den är ett resultat av en lång historia av kamp inklusive stödkampanjen till den andra intifadan i Palestina och kampen mot kriget i Irak. Det ledde över till en konfrontation med Mubaraks regim och en opposition mot sonens planerade ”tronföljd”. Inom ramen för dessa mobiliseringar var textilstrejken i Mahallah 2006 och skatteindrivarnas strejk 2007 ett kvalitativt steg framåt. De båda strejkeran som ägde rum trots företagarnas, statens och den officiella fackföreningens (ETUF) repression blev upptakten till dagens revolution. I denna revolutionära historiskt utdragna process hade arbetarklassen en uppenbar plats. Men arbetarna var del av en bredare rörelse i kamp mot den nyliberala politiken med en internationell dimension. För mig är det konstlat att vilja skilja dessa aspekter åt.
.
Trots militärens varningar gick 20 000 textilarbetare i strejk
vid Mahallahfabrikerna den 17 februari.
.
Demonstrationerna på Tahrirtorget krävde inte bara diktaturens fall. De hade också en social sida. Samma sak gällde i Mahallah, Suez och Alexandria. Hittills har arbetarna huvudsakligen deltagit som individer, inte kollektivt som klass. Det är sant att under Mubaraks sista vecka vid makten spelade arbetarnas sittstrejker en avgörande roll men rörelsen generaliserades inte. Det fanns inga organisationer som kunde ena rörelsen. Strejkerna förblev uppsplittrade sinsemellan och arbetarklassen kunde inte uttrycka sig kollektivt. En generalstrejk förbereddes men för att hindra den gjorde armén i en klyftig manöver Mubarak till syndabock. Av alla dessa anledningar är organiseringen central för mig.
Hur ser du på läget i dag?
Fath Allah Mahrous, som är en gammal aktivst i Egyptens Socialistiska Parti, gillar att säga att vi befinner oss i en situation av dubbel makt, med gatan på den ena sidan och militären på den andra. För mig måste vi lägga till ett element, arbetarklassens organisering som det är nödvändigt att lägga fokus på.
I denna situation av begränsad dubbelmakt står det klart att de väpnade styrkornas Högsta Råd är i allians med krafter ur den gamla regimen, olika konservativa krafter som liberalerna. De agerar energiskt för att undergräva revolutionens sociala aspekter genom:
-En medial och ideologisk kampanj
-Ett rättsligt förtryck ( arresteringar, rättegångar, konvokationer av civila inför militärdomstolar…)
-Lagar införda uppifrån utan något samråd (kriminalisering av strejker, lagliga hinder för bildande av partier, begränsning av vallagarna…)
.
Nasser hyllades som en hjälte efter nationaliseringen av Suezkanalen.
En ”revolution” uppifrån.
.
Det är möjligt att armén försöker att agera som på 50-talet :
-Ge efter för vissa sociala krav
-och i utbyte begränsa friheten inklusive strejkrätten eller kanske generalisera förtrycket av alla friheter.
Men vi dag befinner vi oss i en annorlunda situation, för revolutionen sker underifrån till skillnad från åren på femtiotalet.
Det finns en enorm fara som arbetarrörelsen måste vara medveten om, nämligen försöken att isolera den från resten av den sociala rörelsen. Det kan de fackliga aktivisterna motarbeta genom att gå utöver arbetarnas omedelbara krav. Jag anser exempelvis att man kan inte ta upp frågan om en minimilön utan att också kräva en maximilön. Det är en meningsskiljaktighet jag har med aktivisterna i det Demokratiska Arbetarpartiet där mina gamla kamrater i Socialistiska Revolutionärer deltar.
Hur ser läget ut i den fackliga rörelsen?
Vi befinner oss i en motsägelsefull situation.
Å ena sidan inger mobiliseringarna de senaste månaderna stort hopp. Men å andra sidan saknar vi ett arv att bygga vidare på, eller ännu värre – vi har ett dåligt arv som gör att arbetarna tvivlar på nyttan med en facklig organisation. De har svårt att se vad som kan skilja de nya fackföreningarna från de gamla.
Arbetsmarknadsministern säger sig vara för pluralism men samtidigt gör han allt som står i hans makt för att hindra det i praktiken genom att exempelvis lägga hinder i vägen för löntagarnas möten. Det gäller exempelvis inom Arbetsministeriet där de ansvariga förklarat att rätten att bilda en fackförening upphävts.
.
Den nya fria fackföreningen öppnar vägen till en massorganisering av landets arbetare.
.
De nya fackföreningarnas största svaghet är att de i allmänhet inte är resultatet av en lång process. Oftast organiserar några politiska aktivister begränsade möten i syfte att samla de nödvändiga underskrifterna för att proklamera en fackförening och för att anhålla om dess legalisering. De säger att den minoritetsorganisation som skapats sedan kommer att anta en masskaraktär. Jag är inte överens med konceptet där arbetarna förblir passiva och aktivisterna styr. Det är en elitsyn på det fackliga arbetet som kan leda till isolering. Fackföreningarna ska byggas underifrån och med demokratiska metoder. Där jag arbetar begärde vi en legalisering av fackföreningen endast efter att ett stormöte hållits. Om inte ett maximalt antal arbetare deltar i bygget av en ny fackförening kan det leda till skapandet av flera självständiga fackföreningar på samma arbetsplats.
Hur ser framtiden ut för det gamla officiella facket?
Det är ingen idé att fokusera på den frågan. Det viktigaste är att skapa demokratiska fackföreningar. För det gamla facket återstår ett val- endera tvingas det att omformas i kampen med de själständiga fackföreningarna eller så försvinner det.
.
Medai: DN1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Fackliga organisationer, Revolution, Tahrirtorget,
Andreas Malm i revolutionens mitt
20 Maj 11
Egyptiska revolutionen -
en cliff hanger.
.
Andreas Malm befinner sig just nu Egypten för att på plats se hur 
revolutionen lever vidare, vilka problem den står inför, hur kontrarevolutionen organiserar sig och vilka perspektiven är inför det kommande parlamentsvalet i september.
Aftonbladet publicerade en artikel av Andreas i veckan. Här under kan du läsa en mer detaljerad version av hans rapport från revolutionens Egypten. Man kan lära sig mycket via media. Men inget går upp mot en skarpögd iakttagare på plats. Vi tackar Andreas för tillståndet att publicera nedanstående mycket givande text.
**************
Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.
.
Festen på Tahrir visste inga gränser när Mubarak föll.
.
Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.
Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.
.
Egyptens kopter är en utsatt minoritet som reaktionen använder som måltavla.
.
Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.
Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.
.
Landets salafister är kontrarevolutionens stormtrupper.
.
Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.
.
Arbetare vid textilfabriken Mahalla har stått i spetsen för många strider.
.
Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:
– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.
Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst. Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.
.
Religiös övertygelse och socialt uppror är ett kännetecknet för Egyptens revolution.
.
Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.
Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.
Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.
.
Israels Netanyahu hade hellre sett Mubarak kvar vid makten.
.
På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.
Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.
Andreas Malm i Kairo.
.
Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Arabisk revolution, Kairo, Tahrir,
Senaste kommentarer