"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Dollar
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.

.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Valutakrig ?
18 Nov 10
Kan man kriga med sedlar?
.

.
I september sa Brasiliens finansminister att ett valutakrig startats av USA. Sedan dess har den amerikanska riksbanken Federal Reserve beslutat att överflöda den internationella finansmarknaden med ytterligare 600 miljarder dollar i vad som av outgrundlig anledning kallas Quantitative Easing.
Men vad betyder det när den internationella finanspressen och media i allmänhet ropar ut VALUTAKRIGET med stora svarta bokstäver? Man kan ju inte fyra av en bredsida dollar mot en mur av euro eller en bunker av brittiska pund.
Valutakriget är inget annat än en intensifierad kamp mellan olika kapitalgrupper om marknader. Så till den grad att vi kan börja tala om ett verkligt ekonomiskt krig, inte bara ett handelskrig utan ett fullskaligt ekonomiskt krig. Det är vad journalistiken försöker att fånga med ordet valutakrig. Det är ett läge snäppet skarpare än de otaliga ”handelskrig” som från och till fyllt pressens ettor det senaste decenniet.
Vad har då skett de senaste åren för att ordet krig börjar användas i utbyte mot det utnötta ”världsekonomins globalisering”? Om det råder krig då är det ju ingen globalisering utan en huggsexa mellan olika stater om inflytande och marknader. Problemets kärna är att den modell för tillväxt i världsekonomin som dominerat sedan mitten av 90-talet kollapsat och inte kan kickstartas på nytt. AmeriKina fungerar inte längre.
;
Samförståndet mellan de båsa stormakterna har gått över i misstro och ekonomiskt krig
.
I mer än tio år sålde Kina till USA allt mer av de konsumtionsvaror som den amerikanska arbetande befolkningen till låga priser inhandlade på Walmart. På så vis kunde de arbetandes reallöneökningar hållas nere till ett minimum. I själva verket
minskade de för den stora majoriteten av arbetare i industri och handel. Det kunde endast kompenseras med en allt större skuldsättning genom köp på kredit. Kinas roll, vid sidan av producent av billiga varor, var att göra den ständigt ökade skuldsättningen möjlig genom att använda sina inkomster från den allt större exporten till att finansiera de amerikanska underskotten via massiva köp av amerikanska statsobligationer.
Det var en modell där båda parter ekonomiskt växte samman till ett siamesiskt tvillingpar. Ett inbördes beroende som fungerade perfekt för de båda makternas kapitalägare. Ända tills finanskrisen 2007-2009 då den gemensamma garderoben inte längre passade.
Finanskrisen och ännu mer den efterföljande krisen i ”den verkliga ekonomin”, produktionen av varor och tjänster, förändrade helt förutsättningarna för modellen AmeriKina. Det blev i ett slag omöjligt för de amerikanska hushållen att fortsätta handla på kredit. Miljontals familjer förlorade sina hem och ännu fler förlorade sina jobb. Med skuldsanering följer lägre konsumtion.
.
Miljontals familjer förlorade sina hem 2007-2010. Det dröjer länge innan de på nytt blir ”goda” konsumenter.
Redan innan krisen rådde en allvarlig överproduktionskris i flera tunga branscher som exempelvis bilindustrin och elektronikbranschen. Kniven på strupen på de amerikanska hushållen förbättrade inte läget. Deras konsumtion av allt från bostäder till bilar och nallar minskade. I den globala världsekonomin måste naturligtvis någon öka sin konsumtion av varor och tjänster om andra sänker sin för att samma globala tillväxt ska kunna upprätthållas. Minskar många sin konsumtion utan att andra ökar sin blir det helt enkelt kris – en ny recession i världsskala. Det är vad den upphetsade debatten om valutakurser handlar om. Om vilka räkningen för krisen kan lastas över på.
Bakom ”teoretiska” påståenden och till synes ”objektiva” teser döljer sig ett rent maktspel mellan Europa, USA och Kina. I en viss mening är vi tillbaka i debatten från sjuttiotalet då Japan var det tredje hörnet i triangeln. Härom dagen sa EU-kommissionens handelsminister, belgaren, Karel De Gucht att ”länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i de internationella betalningarna”. Därpå påminde han om att EU är världens största ekonomi, underförstått att Kina och USA bör se upp.
.
EUs handelsminister Karel De Gucht pratar strunt om export och underskott.
.
Vid sidan av att EU inte är en ekonomi utan flera så är De Guchts uttalande vid första eftertanke helt riktigt och ”neutralt”. Men i nästa ögonblick inser man att det helt motsatta påståendet också är korrekt. ”Länder som importerar mer än de exporterar skapar…osv” är precis lika sant som De Guchts tes.
Det ovan sagda leder oss tillbaka till kärnan i den nuvarande krisen kring dollarns växelkurs och den kinesiska yuanens koppling till dollarn. Jag är helt övertygad om att det fanns en tyst överenskommelse mellan USA och Kina under Georg W Bushs presidenttid som i korthet innebar att USA accepterade den ”undervärderade” kinesiska valutan i utbyte mot att Kina lovade att fortsätta sin finansiering av de amerikanska underskotten genom att köpa amerikanska statsobligationer för miljardsummor varje månad.
.
Det är länge sedan USA stöttade upp sin dollar med guld.
.
–Ni säljer oss billiga konsumtionsvaror och inkomsterna av exporten investerar ni i våra statsobligationer, var basen för modellen AmeriKina.
Inför G20-mötet i Seoul skickade Barack Obama ett brev till de ministrar som skulle samlas i Sydkorea. Brevet kan inte bli tydligare. Det sätter punkt för det strategiska partnerskapet mellan Kina och USA.
-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.
Det var ingen tillfällighet att Obama och Hillary Clinton reste runt i Asien innan mötet i Seoul. Den amerikanska diplomatin siktar nu till att hårdare knyta upp länder som Indien, Vietnam, Kambodga och Indonesien till amerikanska affärsintressen och strategiska intressen i Asien och Stilla Havet. Kinas uppmarsch som regional stormakt ska kontras med alla tillgängliga medel. Ironiskt nog reste Hu Jintao samtidigt runt i Europa för att ”köpa” upp kunder till den kinesiska industrin och motverka den amerikanska diplomatin i Asien.
I stället för samförstånd i det tysta går vi mot en period av allt hårdare tongångar mellan Kina och USA med EU som motsträvig partner på USAs sida.
Karel De Guchts prat om EU som en ekonomisk stormakt är rent nonsens. EU är inte en fungerande enad marknad. Det syns tydligt i dag sedan finanskrisen spräckt alla ramar som satts i Maastricht och Lissabon. Var och en drar åt sitt håll inom unionen. Det syns tydligast i ”skuldkrisen” i vilken Grekland, Irland, Portugal och Spanien pekas ut som oansvariga slösare av Angela Merkel och Anders Borg.
.
Vem tror han att han lurat?
Angela Merkels utspel inför G20 visar hur det ”egna kapitalet” ligger närmast om hjärtat. I en närmast ”antikapitalistisk” retorik sa hon att det inte var acceptabelt att det privata finanskapitalet drog till sig alla vinster av spekulationen i värdepapper och fast egendom medan det var upp till skattebetalarna att laga det krossade porslinet efter festen. Översatt från högtyska betyder det att Tyskland inte tänker betala Portugals eller Irlands statsskulder om inte det privata kapitalet i de länderna tvingas stå för en del av kostnaderna. Så mycket för ”solidariteten” inom den gemensamma unionen.
Merkels ”snålhet” bara visar att de skilda kapitalgrupperna i EU slåss om marknaderna även inom unionen. I det ”handelskriget” vill naturligtvis varje enskilt kapital att den egna befolkningen ska dra åt svångremmen så hårt som möjligt medan andra länder konsumerar stort. Tysklands stora exportöverskott bygger på det. Resten av EU är utan jämförelse Tysklands största exportmarknad. Visserligen ökar exporten till Kina i snabbare takt än för övriga EU-länder men det handlar fortfarande om mindre än 10 procent av Tysklands export.
.
Trichet, Merkel, Barosso, Papandreou, Van Rompuy, och Sarkozy drar EU i sträckbänk. Häromdagen sa Van Rompuy att skuldkrisen kan spränga EU i luften.
.
Dessutom spelar de växande exportmarknaderna i ”tillväxtländerna” en ojämn roll inom EU och späder på de interna spänningarna inom EU. Bara ett fåtal länder inom EU har en tillräckligt konkurrenskraftig industriproduktion för att kunna profitera på ”tillväxtmarknadernas” dynamism. Draghjälpen från dessa marknader kan faktiskt bli ytterligare en spik i kistan för det europeiska unionsbygget.
Den amerikanska kapitalismen har å sin sida beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.
Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.
.
Media;DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SSD1,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN4,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, EU, Valutakrig
Valutakrig?
5 Nov 10
QE2 – vad är nu detta ?
.
Damen till e2 kan det tolkas till. Men nu handlar det inte om mitt favoritspel – schack. Nej det är ännu en av dessa fantasiförkortningar som finansvärlden gjort till sin specialitet.
Quantitative Easing – betyder det och innebär kort och gott att den amerikanska riksbanken Federal Reserve köper amerikanska 10 åriga statsobligationer. Tvåan står för att det är den andra köprundan Fed gett sig ut på.
.
Ska USAs valutapolitik driva världsekonomin utför fallet?
.
Rent praktiskt fungerar det som om Fed skulle trycka upp 600 miljarder dollar i nya pengar. Det är den summa som finansministern Tim Geithner tänker skölja över marknaden med fram till juli nästa år.
Den offentliga förklaringen är att den ekonomiska återhämtningen är för långsam och tvekande. Det behövs mer stimulans för att skapa jobb och få fart på hushållens konsumtion. Om det vore Obamas och Geithners verkliga bekymmer borde de ta sig an problemen på ett annat sätt. Med 600 miljarder går det att starta en upprustning av USAs infrastruktur. Både elnätet och de offentliga transporterna är i ett uselt skick och ut miljösynpunkt är en effektivisering av de båda sektorerna utmärkt.
Men det är inga planer på upprustning och jobbskapande som styrt Feds politik. I stället skapar det ännu mer svängrum för bankerna och finanshajarna på Wall Street. I stället för att gå till jobbskapande investeringar och miljöteknik späder Feds pengar på de spekulativa rörelserna på världsmarknaden och eldar på det som redan kallas ”valutakriget”.
.
Ekonomer och politiska ledare i ”tillväxtekonomierna” misstar sig inte när de säger att USA för en politik som hotar deras finansiella stabilitet. Den stora tillgången till billiga pengar(låga räntor) i USA och Europa gör det möjligt för spekulanter att föra över stora summor till framför allt asiatiska länder men också Brasilien och Argentina där de kan skumma av övervinster tack vare de högre räntorna.
.
Timothy Geithner en guldgosse på Wall Street som Barack Obama bjöd in som finansminister.
.
Det är inga småsummor det handlar om. Enligt DBS Bank i Singapour flyter det in 2 miljarder dollar per dag på ”tillväxtmarknaderna”. Det handlar inte om långsiktiga investeringar i industri och handel utan om snabba klipp i aktier, obligationer och andra värdepapper med hög avkastning. Länder som Thailand, Sydkorea och Argentina vet vad den typen spekulativt kapital kan ställa till med när det lämnar landet lika hastigt som det kom.
Thailand och Brasilien har infört en skatt på dessa kapitalrörelser om än en modest sådan. Men om strömmen av flyktigt kapital ökar till en flodvåg, kapitalet söker alltid högsta vinsten, då kan vi få se ett regelrätt uppror från ”tillväxtländernas” sida mot Wall Street och andra finanscentra.
Från USAs sida ingår QE2 i en politik som syftar till att sänka dollarns värde med målet att stimulera den amerikanska industrins export. Det var av den anledningen som Brasiliens finansminister Welber Barral i september sa att det pågår ett ”valutakrig”.
.
Det är inte bara George Washington som tar sig åt huvudet.
.
-Så länge världen inte begränsar utgivningen av globala valutor, som dollarn, är en ny kris oundviklig, skriver en kinesisk expert i den kinesiska riksbankens publikation.
Under den värsta finanskrisen 2007-2009 bedyrade den ene statschefen efter den andre att nya regler skulle antas så att den ”galna” finansen (som Sarkozy sa) inte en gång till skulle kunna sabotera världsekonomin. Att det bara var tomt fäktande ser vi nu. Förbered dig för nästa finanskatastrof. Hajarna i finansvärlden visar redan huggtänderna.
.
Media; GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SSD1,
Bloggare: Ekonomikommentar,Motvallsbloggen,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Federal Reserve, QE2, Finanskris,
Ta pengar där de finns.
13 Jun 10
Kris ??? Vilken kris ?
.
Boston Consulting Group är en berömd amerikansk tankesmedja. I gruppens arbete ingår att en gång om året berätta hur det gått för världens dollarmiljonärer.
Årets rapport är verkligen värd att läsas. Mitt i den värsta finanskrisen på 70 år och samtidigt som Europas politiker ojjar sig över statsskulden har dollarmiljonärerna blivit fler och framför allt mycket rikare.
.
.
Medan Europas arbetare ska betala krisen genom att offra både lönen och pensionen badar de rika likt Farbror Anka i sina pengar. Varför inte ta pengarna där de finns för att rensa upp i statsfinanserna? Det vanliga svaret från alla Borgare i Europas regeringar är att miljonärerna är så få att även om man tar stora delar av deras rikedomar räcker det inte till. Vi sägs alla sitta i samma båt och måste därför ro i samma riktning.
BCGs siffror visar att Borg och andra pratar skit, på ren svenska. Gruppen beräknar vad de kallar ”asset under management”, det vill säga de rikas innehav av aktier, obligationer, valutor och annat kapital som de låter banker, hedge fonds och riskkapitalfonder sköta åt dem.
Lite kalla fakta. I fjol ökade dessa tillgångar med 11,5 % upp till 111 500 miljarder dollar. Bara 1% av hushållen i världen äger mer än 1 miljon i likvida tillgångar. Men denna lilla exklusiva skara äger tillsammans 38% av alla rikedomar BCG beräknar, det vill säga 38% av 111 500 miljarder dollar vilket blir 42 370 miljarder dollar.
.
.
BCG konstaterar också att den rikaste regionen i världen är Europa, inte USA eller Asien som man kanske kunde vänta sig. Enligt gruppen äger hushållen i Europa 37 000 miljarder dollar. Om 1% av hushållen äger 38% så innebär det att Europas dollarmiljonärer tillsammans äger likvida tillgångar till ett värde av 14 060 miljarder dollar eller 11 700 miljarder euro.
Läs siffran en gång till och jämför sedan med de åtstramningspaket som EUs regeringar vill tvinga den arbetande befolkningen att spara ihop till. Det är tiondelar av vad de rika kan glädja sig åt. En procents (1%) skatt ger redan mycket mer i ett enda slag än Merkels sparmål på 80 miljarder euro.
Ta pengarna där de finns.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Boston Consulting Group, Dollarmiljonärer, Statsskulder, EU
Fisk på djupt vatten
10 Okt 09
Fisk på djupt vatten.
Robert Fisk är känd världen över för sina djuplodande reportage från Mellanöstern och sin avsky för krig som gjort honom till den största krigsreportern i nutid. 
Därför lyckades han slå världen med häpnad när han för ett par dagar sedan påstod i en artikel i The Independent att Kina, Saudiarabien, Japan, Frankrike, Ryssland och ett antal andra länder hållit hemliga överläggningar för att diskutera hur dollarn ska kunna ersättas med en annan ”världsvaluta”.
Redan samma kväll som artikeln publicerades sjönk dollarn mot alla valutor utom brittiska pundet och den kinesiska yuanen. Fisks förklaring är att USA börjar minska i betydelse för världsekonomin och att Kina och oljeproducerande stater skulle tjäna på att dollarn ersätts av en annan reservvaluta.
Det är kanske något som kommer att ske i en avlägsen framtid. Dollarn är dock den helt dominerande reservvalutan och förblir så under lång tid. Vår käre Fisk är helt enkelt ute och simmar på för djupt vatten. Han extrapolerar en existerande tendens till något omedelbart förestående. Den horisont som han sätter till 2018 syns helt improviserad. Ingen vet hur de internationella styrkeförhållandena kommer att se ut 2018.
I sin artikel säger Fisk att mötena som hållits har skett i hemlighet men att USA ändå känt till dem. Jag undrar om det inte är Fisk själv som är offer för en liten konspiration. Vem tjänar på det rabalder hans artikel drog igång? Självfallet USA, eftersom dollarns fall underlättar för den amerikanska ekonomin att exportera sina varor till omvärlden. Och det nu omedelbart, inte år 2018. Kanske är det till och med så att någon(CIA?) planterade uppgifterna om de hemliga mötena på den gode Fisks skrivbord och som därmed ovetande gått USAs ärenden.

Det är ännu för tidigt att kalla dollarn ett skitpapper.
Däremot är jag helt övertygad om att det finns en annan hemlig överenskommelse på internationell nivå som gäller relationen Kina-USA. Sedan juli i fjol är den kinesiska valutan på nytt knuten till dollarn i en fast växelkurs, en så kallad pegg. Det är mycket troligt att Washington och Peking ingått en oskriven pakt som går ut på att Kina fortsätter att investera sina reserver i amerikanska dollar medan USA låter dollarn devalveras gentemot alla andra valutor. Värdet av Kinas valutareserv i dollar minskar inte eftersom yuanen är knuten till dollarn och USA kan öka sina varors konkurrenskraft på världsmarknaden. USA accepterar att yuanen är fixerad till dollarn i utbyta mot att Kina fortsätter att finansiera underskottet i den amerikanska bytesbalansen.
Det mediala bruset och olika republikanska kongressmäns ramaskrin över den kinesiska statens valutapolitik är i så fall bara ett spel för galleriet. Robert Fisk, som jag uppskattar mycket, har den här gången kokat soppa på en spik.
I media: DN1,Independent,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Dollar, Yuan, Robert Fisk,
Har kapitalismen fått fnatt? (3)
26 Sep 08
Har kapitalismen fått fnatt ?
(Del 3 av 3.)
Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?
I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.
-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?
-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?
-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?
Som om det regnar…
Vilka blir konsekvenserna av den pågående finanskrisen ? Blir det som många gånger förr några hektiska veckor under vilka småsparare förlorar skjortan och sedan återgång till ‘business as usaul’ ? Eller upplever vi ett nytt 1929 ?
Den som det visste kunde kallt räkna med att bli mycket rik, under förutsättning att redan äga tillräckligt för att spela i « finanskasinot ». Men inte ens Warren Buffet eller George Soros äger en kristallkula med de kvaliteterna. Osäkerheten är det enda säkra i situationen.
Vissa perspektiv verkar dock uteslutna. Till att börja med kan inte de enorma underskotten i den amerikanska ekonomin bara fortsätta att växa som om inget hänt. De amerikanska hushållens och företagens skuldsättning är så enorm att den förmodligen redan nått sin maxigräns. Redan nu rapporteras om fallande konsumtion på kredit och det lär nog förbli så under relativt lång tid. Husbyggandet är nere på sin lägsta nivå på decennnier och bilförsäljningen en ren katastrof för framför allt de tre amerikanska bilbolagen, GM, Ford och Chrysler. Dessutom innebär dagens kris att inflödet av pengar från utlandet, som hittills finansierat de amerikanska underskotten, kan minska. Den stora osäkerheten kring landets
banker och riskfonder kyler effektivt ner utländska investerares entusiasm för den amerikanska marknaden och dollarn. Speciellt så länge som George Bushs akuthjälp på ett tusen miljarder dollar inte ännu visat om den önskade stabiliteten kan uppnås.Att en ekonomisk recession följer i krisens spår råder det knappast någon tvekan om.
Recession i USA betyder helt säkert recession i Europa. Ekonomierna på Atlantens två sidor är så intimt sammanflätade, speciellt finanssektorn, att det knappast går att undvika. Det är redan den Europeiska Centralbankens politik en garant för. ECB har bara en uppgift, som dess ledning alltid stirrat sig blind på , och det är att hålla inflationen under två procent. Den har ingen industripolitik och inte ens en gång en politik för eurons växelkurs i förhållande till dollarn och andra valutor. EU-kommissionen har ingen ekonomisk politik för de 27. Varje lands regering försöker att dra det värmande täcket så långt upp över öronen som möjligt utan att bry sig om de sociala och ekonomiska konsekvenserna för helheten. 
Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, både i USA och Europa. Om eftervärlden kommer att jämföra den med följderna av kraschen 1929 går inte att besvara i dag. Men de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den arbetande befolkningen blir svidande. Akutplanen i USA visar att de härskande inte tänker låta de som spekulerat ekonomin i botten betala för vad de ställt till med. Räkningen hamnar på skattekontot och till det kontot bidrar de rika inte med många ören.
Omfördela alla rikedomar
Vad blir nu kontentan av dessa rader ? Svaret på de inledande frågorna är inte entydiga. Jag tror uppriktigt att den pågående finanskrisen för en bra tid framöver ruinerat guldgossarnas perspektiv på fortsatt roulettspel. Men om krisen inte får en politisk lösning så kommer allt att återgå till det normala, det vill säga nya finansbubblor som avlöser varandra. Jag tror också att den rent nyliberala idén om den självreglerande marknaden fått sig ett slag under bältet den inte kommer att kunna resa sig från. Statens roll för att stötta upp kapitalismens behov att skapa vinster och realisera dem på marknaden kommer att öka. Däremot är det ett definitivt nej till den sista frågan. En återgång till « gammal god industrikapitalism » à la sextiotalet är uteslutet.
Det finns däremot ett socialt och politiskt svar på de ekonomiska kriser som tätare än titt drabbar omvärlden. Det räcker med att göra en enorm omfördelning av de rikedomar som skapas. En drastisk höjning av de arbetandes andel av
produktionsresultatet parallellt med en stor omfördelning av rikedomar till de fattiga i fattiga länder. Men det är inte en lösning som vår riksdag, EU-parlamentet, Vita Huset eller FNs generalförsamling kommer att förespråka. Det är en lösning som bara kan uppnås i kamp på gator och torg, i fackföreningar och på alla nivåer där det är möjligt att ropa ut - En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.
I andra media:DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,
Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,DN4,DN5,SVD3,Sydsvenskan2,AB3,
SVD4,Politiken2,Dagens Arena2,DN6,DN7,SVD5,AB4,DN8,DN9,DN10,SVD6,
SVD7,SVD8,Sydsvenskan3,Sydsvenskan4,DN11,DN12,SVD9,AB5,AB6,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Finanskris, Nyliberalism, Investeringar, Kasinokapitalism, Spekulation
Bloggar:Svensson,Ekonomikommentarer,










Senaste kommentarer