"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Den rödgröna alliansen
Vänsterpartiet kör med vilseledande marknadsföring…
9 Maj 10
,
Tänk dig en butik som annonserar färsk märgpipa till lockpris och sedan inte har några bitar så det räcker ens till kalops inne i butiken. Då skulle man riskera en stämning för vilseledande marknadsföring.
.
Tänk om butiken inte ens har några kalopsbitar kvar…
.
I politiken är sådana turer hur vanligt som helst. Regeringen Reinfeldt lovade att sätta folk i arbete – men har gett oss massarbetslöshet. Göran Hägglunds kristdemokrater lovade oss sänkt bensinskatt. När ministerposten var klar, dröjde det inte länge förrän han var med och höjde skatten.
I går var det Vänsterpartiets tur att prata om en lockvara som man sedan inte tänker plocka fram i ett eventuellt regeringsarbete. ”Vänsterpartiets ledning beslöt i dag att köra över partiledningen när det gällde dess försök att hålla bort kravet på sextimmars arbetsdag från valplattformen”, hette det visserligen i medias rapporter. Man ska arbeta för en arbetstidsförkortning som ”på sikt” ska leda till sex timmars arbetsdag.
”Det sägs att tiden inte är den rätta att det är så mycket annat som vi måste göra först”, underströk Ana Rubin i sin goda argumentation mot partistyrelsen som ville skuffa undan frågan. ”När tiderna har varit goda har man sagt att det saknas arbetskraft. När tiderna är dåliga har vi inte råd”, fortsatte hon.
Hon och andra fick bifall från kongressen. Kravet ska in i valplattformen.
Men när Lars Ohly kom till SVT Rapport såg han inte alls ut som om han hade blivit överkörd. Inte det minsta tillplattad. Snarast gladare och rundare än vanligt. På stående fot körde han i stället över kongressen med följande sammanfattning av beslutet:
.
”Vi ser kravet på en sextimmars arbetsdag som en så viktig fråga att vi vill vara tydliga med att vänsterpartiet är det parti som driver på. Men vi tror inte att det går att genomföra det här under nästa mandatperiod så det kommer inte att bli en av de viktigaste frågorna.”
.
Hur kan man ”driva på” någonting som man inte tänker genomföra. Är det inte snarare så att man driver med oss?
Med partiets beslut om ministersocialism utan socialism kan det inte heller se ut på något annat sätt. Uppgörelsen med socialdemokraterna och Miljöpartiet – som också backat från kravet – var klar redan före kongressen. En uppgörelse som utesluter detta i och för sig självklara och förnuftiga krav. Det har bryskt avvisats av Mona Sahlin därför att det hör hemma i en strategi där vi skulle kämpa för en verkligt rödgrön regering. Som vågar börja med att bryta med kapitalismen och dess marknadskrav på långa, slitsamma arbetsdagar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vänsterpartiet, Lars Ohly, sextimmarsdagen, den rödgröna alliansen
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,Expr1,AB2,SVD4,Expr2,
Bloggare: JonasSjöstedt,
Här måste rivas – för att få luft och ljus
3 Maj 10
.
Håll gärna för näsan
Men rösta mot högern!
.
När August Strindberg i dikten Esplanadsystemet skrev ner sin inspirerade fras, ”Här rivs för att få luft och ljus”, var det inte för att applådera rivningshysteri i stil med grävskopornas gravläggning av åldriga svenska stadskärnor under 1960- och 70-talen. Han skrev för att hylla genombrottet ”för det nya samhället och dess moderna livsstil”. Det var detta som var luften och ljuset för den gode August. Inte minst arbetarrörelsens uppmarsch och nya demokratiska landvinningar.
.
”Gamla Klara” i Stockholm revs brutalt.
Det var inte detta August Strindberg syftade på
när han diktade om luft och ljus.
.
När den rödgröna alliansen i dag lägger sitt budgetalternativ handlar det däremot definitivt inte om att riva ner det gamla, förbrukade samhället. Detta samhälle där en helt okontrollerbar och kapitalistisk marknad, med avsky för folklig demokrati, våldtar varje utrymme där vi människor lever. Marknaden med dess hunger efter vinster ska fortsätta med att lägga våra ”livspussel”.
I Sverige, som det kanske sista landet i Europa, upprepas nu det som prövats och förbrukats i land efter land. Vi ser en allians mellan arbetarrörelsen bägge gamla sunkiga partier och ett modernt socialliberalt borgerligt parti, Miljöpartiet. Där erbjuds vi inte, ”luft och ljus”, men lovas en bättre skötsel av ”den gamla halvruttna fastigheten”.
Många av jordskreden i mina bygder, som Surte- eller Tuverasen har orsakats av att saltet i gamla havsbottnar tvättats ur. Friktionen i de leror som markerna vilar på har minskat. Jordmassorna har gett sig i väg. Husen har rasat. Människor har omkommit.
De ”rödgröna”, som förr skulle ha kallats för folkfront, lovar att sköta fastigheten, ”Sverige”, bättre än moderaternas och deras spridda flock av borgerliga småpartier. De vill förvalta fastigheten på ett helt nytt sätt . Med en del nya fönsterramar. Här och där lovas vi inglasade balkonger. Några får nya kök. Trappuppgångarna ska snyggas upp. ”Stambytet”, med en första renovering av A-kassan, är dessutom självklart viktigt. Men fastigheten är ändå samma nerkörda kåk som för regeringen Reinfeldt. Vi lovas ”utredningar” om kommande renoveringar och därmed oklarheter och svikna vallöften.
Samtidigt är det en förvaltning där ”folkhemmet” eller ”välfärden” som det heter numer, vilar på det som är lösa leror. Där saltet har sköljts bort. Finanskrisens väldiga regn har dränerat hela den världsekonomi, där Sverige är en pyttedel.
Det som måste rivas får stå kvar helt orört. Klassamhället består. Inte en enda andning om kapitalskatter. Den omtalade ”Förmögenhetsskatten” är tom retorik. För att inte tala om den helt grundläggande förutsättningen för att våra liv ska få utvecklas på ett bättre sätt: en konfiskering eller socialisering av de banker och bolag som har makten över avgörande beslut för vår framtid.
Dessutom vet alla, som ägnat lite tid åt att fundera över framtiden, att vi inte kan riva det gamla utan att det sker som en del av åtminstone ett första steg, i en europeisk omvälvning eller revolution, där Europas arbetande människor tillsammans erövrar makten över sina liv. Ett första steg där kapitalismens och EU:s glaspalats rämnar. Där vi sedan kan bygga ett verkligt Rött och Grönt Europa. Ett Europa där mänskligheten för första gången skulle kunna pröva att leva sina liv i en socialistisk demokrati. Inte till namnet, som i stalinismens avskyvärda folkdemokratier, utan i samhällen med bredast tänkbara yttrandefrihet. Vare sig begränsad av brutala bankdiktaturer eller av lika brutala stalinistiska enpartistater. Det var mer än en tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, som är ordförande för det stora Europafacket, i sitt 1 Majtal ( arbetarrörelsens internationella högtidsdag ) häpnadsväckande nog inte överhuvudtaget tog itu med hur solidariteten med Greklands just nu utsatta arbetande befolkning ska hanteras.
Även Sveriges krig i Asien, framförallt då i norra Afghanistan, ska fortsätta. En till två miljarder om året anslås till detta vansinne. Vänsterpartiet blir i regeringsställning ansvarigt för ett imperialistiskt krig, helt underordnat USA:s jakt på kontroll över Central-Asiens råvaror. Ett krig där Norges rödgröna regering (som pumpar upp olja hej vilt) i dag, som en brutal påminnelse, får försöka hantera problemet med att ett tiotal norska ”fredssoldater” skadats av ”upprorsmän”. Två allvarligt. En livshotande. I november är det kanske Lars Ohly som får lägga ner kransar över sina soldater…
.
I går skadades flera norska ”fredssoldater” i Afghanistan.
I november kanske det blir Lars Ohly
som får lägga ner kransar över sina fallna svenska soldater…
.
Men hur man nu än vrider och vänder sig. Vi tvingas trots allt alla att leva i denna gamla slitna ”fastighet” – ett tag till. Vare sig den är på glid eller inte. Är det då inte någon skillnad mellan ”fastighetsskötarna”? När vi väl är framme i september, hur ska vi rösta? Eller ska vi inte rösta alls?
Visst, vi måste bygga ett nytt, lika brett som levande demokratiskt socialistiskt parti, ett parti som både kämpar för värdiga sociala liv och försöker förstå och ta itu med ekologins betydelse för oss och framtida människor. Men samtidigt med detta. Själva valhandlingen, i riksdagsvalet?
Jag själv skulle aldrig lämna några garantier för att det ena alternativet är ”bättre än det andra”. Det kanske kan bli så att de nyrenoveringar som de rödgröna lovar, verkligen, av de flesta, får betalas med avgifter, skatter och räntor, som Reinfeldts borgerliga varnar för. Det finns socialister som glatt vill beskatta och höja avgifter, oavsett klass, bara det sker i namn av olika goda moraliska omskrivningar. Hade Lars Ohly och Gudrun Schyman fått styra ( tillsammans med Keynes i stället för Marx ) , kanske vi alla svenskar i dag hade varit ”greker” eller åtminstone morgondagens ”britter”.
Men, och det är ett viktigt men. Det skulle aldrig falla mig själv in att bojkotta eller strunta i valet, utan ett eget alternativ, att medvetet ställa sig ”i vägen” för alla de människor som hoppas på en förbättring med de rödgröna. Varför göra något så dumt som att riskera att bli syndabock och dessutom hjälpa fram Sverigedemokraterna?
I denna fråga, när det gäller själva valet, är jag och bloggkompisen Benny överens:
Håll gärna för näsan. Men i september röstar vi mot högern!
.
.
Esplanadsystemet
.
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra
Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.
Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.
Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.
Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
– ”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
– ”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”
– ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”
– ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, den rödgröna alliansen, budgetalternativ, Thomas Östros, Lars Ohly, Afghanistan
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD3,SVD4,Expressen1,Expressen2,SVD4,AB2,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,AlliansfrittSverige,RödaGöinge,Arbetarperspektiv,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,
Var är protesterna?
16 Nov 09
Inga löften
om en framtid
för de många…
Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:
Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?
Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.
En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.
Socialdemokratin stod i allians med framtiden.
Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.
Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.
Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…
Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.
Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.
Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.
Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.
Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.
Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.
Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.
Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.
Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.
För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:
”Nu går vi utan er”.
Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?
Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…
100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?
Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.
Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.
Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.
Arrangör: Septemberalliansen
ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan
I pressen: AB1,
När krubban är tom bits hästarna
15 Nov 09
När krubban är tom
bits hästarna…
I dag är det säkert många som får morgonkaffet i vrångstrupen.
Enligt SIFO:s senaste opinionsmätning är Sverigedemokraterna ett bra snäpp större än både kristdemokrater och centerpartister och skulle med rejäl marginal klara fyraprocentsribban och ta sig in i riksdagen. Samtidigt vill det inte till särskilt mycket för att de båda småpartierna i regeringen ska riva ut sig. Den borgerliga liberalismens moderna politiska profil, Miljöpartiet, tycks däremot ha svingat sig upp på ”elitnivå” och kan kanske lyckas med att ta sig över de tio procent som man satt upp som mål.
I grunden är detta tragiska siffror. Den gamla arbetarrörelsen, (s) och (v) får bara 40 procent av väljarstödet. De tvistande borgerliga partierna 60 procent.
Valnatten i september nästa år kan bli en ”cliffhanger” där upplösningen mycket väl kan bli att både Maud Olofsson och Göran Hägglund faller ner i det utomparlamentariska bråddjupet. Reinfeldts kvartett blir en duo med bara folkpartister och moderater . På den politiska scenen tumlar i stället in kanske ett tjugotal sverigedemokrater.
Resultatet är uppenbart. Alla gamla allianser kommer att ifrågasättas. Vi får ett helt nytt politiskt landskap.
Själv tror jag att det är fullt möjligt att Jimmy Åkessons parti kan nå ända upp till 8-10 procent i det val som kommer. Kommentatorer i media säger i dag att sverigedemokraternas uppgång beror på att ”de varit exponerade i media”. En slutsats som säkert gör att Åkesson trivs. I de debatter som varit har han sopat banan med sina motståndare. Jag såg ”matchen” på TV mellan honom och Olofsson och där vann han stort.
Socialdemokratin har också varit extremt mycket ”exponerade i media” under den mätperiod som gäller. Partiets ”jobbkongress” har varit i fokus. Men eftersom den mer handlat om vad man ska göra i väntan på en högkonjunktur än av systemkritik har (s) tappat i förtroende.
”När krubban är tom bits hästarna” heter det i ett gammalt klokt talesätt. Grunden för sverigedemokraternas framgång är kort och gott den höga arbetslösheten och alla besparingar på a-kassor och våra socialförsäkringssystem. Inget av de regeringsalternativ som står till buds har ett program för att sätta yxan till rötterna på det ekonomiska marknadssystem som alstrar denna sociala förslumning som samtidigt föder en allt större segregering. ”Krubban är tom” för många ”gamla svenskar” och ingenting blir då lättare än att bita ”de nya svenskarna”.
Segregering och rasism bekämpas inte med vare sig moralism eller goda etiska och humanitära argument. Det räcker inte med att vara ”upprörd” . Vad som krävs är ett rödgrönt regeringsalternativ, i tjänst hos löntagarna och med ett politiskt program som sätter hela Sverige i arbete. En allians mellan alla arbetare och tjänstemän, oavsett etnicitet eller kön, som vågar ha en vision där vi tillsammans bekämpar nyliberalism och kapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, rasism, sverigedemokraterna, kristdemokraterna, regeringen.Vellinge.SIFO
Bluff om världens oljetillgångar?
10 Nov 09
Rädsla för finanskrasch
Enligt dagens Guardian menar en högt ansvarig källa i den internationella samarbets-organisationen, International Energy Agency /IEA/, där Sverige är en av de mest aktiva medlemmarna, att dess egna siffror i World Energy Outlook om nuvarande och framtida tillgångar av råolja är en bluff.
Oljeraffinaderi i Skottland.
Tipsaren menar att världen är mycket närmare en vikande tillgång på olja än vad som redovisats officiellt. IEA har av USA pressats att förvanska sina siffror så att det ska framgå att det fortfarande finns gott om olja. Skälet skulle vara USA:s rädsla för att skapa panik på oljemarknaden och en ny finansiell shockvåg över världen. USA:s ekonomiska makt är dessutom nära kopplad till dess makt över oljan.
I synnerhet ifrågasätts den senaste egna prognosen att världens oljeproduktion kan gå från nuvarande nivå på 83 miljoner fat till 105 miljoner. 2005 var IEA:s prognos 120 miljoner fat och den har man efterhand fått revidera till dagens siffra på endast 105. Men även denna är alltså starkt ifrågasatt bland dem som jobbar med statistiken.
De nya uppgifterna har fått John Hemming att säga att det inte längre går att lita till IEA som tidigare har hävdat att tillgången på olja inte planar ut och börjar vika, förrän efter 2030. John Hemming leder den brittiska parlamentsgrupp som försöker få ett grepp över när ”The Peak” kommer. Alltså det krön, eller den topp, där tillgången inte längre kan matcha efterfrågan. Hans slutsats blir att det blir än mer viktigt för Storbritannien att i Köpenhamn driva frågan om ett samhälle byggt på mindre av fossila bränslen.
IEA;s nya prognos släpps i morgon. När denna diskussion kommer till Sverige spetsar den ytterligare till den fråga om kärnkraftens vara eller inte vara, som jag diskuterade i min förra blogg. Se nedan. I huvudet till denna blogg hittar du i en folder mer bakgrundsmaterial till Köpenhamnsmötet.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fossila bränslen, Peak oil, finanskrasch, miljökamp, förnybar energi
Varför inte en rödgrön regering som bryter med kapitalismen?
9 Nov 09
Varför inte en verkligt rödgrön politik
Aftonbladet har i veckan i en serie reportage belyst svindleriet med de så kallade ”jobbcoacherna”. Regeringens idé var att de 952 nystartade företag som kontrakterats inte bara skulle skapa nya jobb utan också ge stöd för en privatisering av Arbetsförmedlingen. I stället har det hela blivit ett fiasko. Hypnos och healing skapar inga nya jobb.
Nytt jobb på gång?
Ideologiskt är tanken att ansvaret för att man blir arbetslös ska läggas på den enskilda individen. En av nyliberalismens mest profilerade profeter, Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida, skriver exempelvis om människor ”som inte arbetar” i stället för ”arbetslösa”. Med detta menar hon underförstått, ”människor som inte vill arbeta”…
I dagens ledare summerar AB problemet med jobbcoacherna:
Grundantagandet bakom regerings-politiken är att arbetslösheten är resultatet av passivitet från de arbetslösas – och sjukas – sida. Därför har ersättningarna från trygghetsförsäkringarna sänkts och därför har villkoren skärpts. Därför har yrkesutbildningar och aktiva åtgärder ersatts av privata coacher och uppmuntrande tillrop.
I ett sådant klimat är det inte förvånande att hitta mirakelmodeller som hypnos eller snabbmetoder för terapi.
Det är bara att hålla med. Men därmed är inte ”jobbfrågan” löst. Visst är det bättre med en yrkesutbildning, exempelvis till svetsare, än med healing. Men vad händer om det inte heller i framtiden finns något att svetsa ihop? En utveckling som är mer än trolig. I den globala arbetsfördelning där kapitalismens marknadslösningar gäller flyttar svetsjobben som så många andra arbeten till Kina och andra länder och då står man lika förbaskat med rumpan bar även om man har ett svetscertifikat. Thomas Östros har lite svepande sagt att oppositionen kanske skulle kunna skapa 100 000 jobb de kommande åren. Då skulle alltså ändå 400 000 svenskar vara arbetslösa. Detta samtidigt som vi förväntas få en så kallad ”jobblös” ekonomisk återhämtning. Alltså en svag förbättring av konjunkturen där nya jobb eroderas genom produktivitetsförbättringar inom både industri- och tjänsteproduktion.
”Jobbpolitiken” blir fokuserad till en debatt om skattepolitiken. Ska vi acceptera kapitalismens arbetslöshet och gemensamt och solidariskt finansiera denna genom skattehöjningar för gemene man och kvinna – eller ska vi satsa på marknadens självläkande krafter genom att med skattelättnader öka konsumtionen för de 80 – 90 procent av befolkningen som är i arbete?
Jag är inte säker på att de ”rödgröna” kan vinna ett val med en debatt inom dessa snäva ramar. Vinner man blir det oerhört svårt att i längden bevara och förstärka en sådan valseger.
Varför passivt bara anpassa sig till marknaden och vänta på en ny blomstrande högkonjunktur som kanske aldrig kommer? Vi löntagare förtjänar en rödgrön regering – utan borgarna i Miljöpartiet – som börjar bryta med kapitalismen. En övergångsregering där den första åtgärden måste vara att socialisera landets banker och kreditväsen. Ett rejält yxhugg som skulle ge oss en möjlighet att själva, i demokratisk ordning, diskutera och bestämma över investeringar, jobb, välfärd och miljö.
Moderat jobbcoach?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, regeringen, Den rödgröna alliansen, Tomas Östros, jobbcoacher, kapitalism
I pressen: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB3,
Bloggare:Alliansfritt Sverige,EttHjärtaRött,
När starten ska gå börjar de rödgröna att fysträna
7 Okt 09
Var är arbetarpolitiken?
”Om ett halvår inför valet måste de rödgröna ha en gemensam linje”, menar Aftonbladets huvudledare i dag. Tidningen fortsätter:
”Framför allt finns en gemensam riktning i de tre partiernas förslag. I stället för ytterligare ökade klyftor vill de möta krisen och arbetslösheten med investeringar, i utbildning, infrastruktur och välfärd. Oppositionen är också enig om att en sådan politik kommer att kräva högre skatter än regeringen föreslår”.
”Ingen gemensam linje”. Inget gemensamt färdmål. Inte ens för vårt vardagsliv kan de besvara Viktor Rydbergs eviga fråga om ”Vadan och varthän” och till förnöjelse för Anders Borg kommer nu medias bevakning av de tre partierna i månad efter månad att handla om deras olika förslag till skattehöjningar. Kanske också hur mycket mer statsskulden måste öka. Det känns lite som om de rödgröna kommer till tävlingsarenan, går ner i blocken, spänner vaderna och sträcker på ryggen, för att i nästa ögonblick tala om att de nu ska lägga sig i hård fysträning inför nästa års tävlingar.
När starten gått säger de rödgröna att de ska börja att fysträna…
Vi är nog många en bit ut på vänsterkanten som dessutom undrar vart klasskampen tog vägen. ”Arbetarpolitik och socialism” var under decennier den paroll som lyste i rött bakom Lars Ohly. Men var finns nu arbetarpolitiken? Har motsättningarna mellan klasserna i Sverige försvunnit? Varför lämnas banker och finansindustrin i stort helt orörda? Varför ingen socialisering av den svenska fordonsindustrin? Den enda åtgärd som skulle kunna ge de anställda och löntagarna i stort en möjlighet att bestämma över vad alla dess resurser ska användas till. Vilka fordon som ska produceras och hur det ”goda arbetet” ska förverkligas. Varför får vi inte höra ett endaste ord om att alla privatiseringar ska rullas tillbaka? Ja, vi får inte ens höra en liten viskning om höjda skatter på alla feta kapitalinkomster? I går förklarade Mona Sahlin parodiskt nog inte krig mot kapitalisterna och deras kris. Som exempel på rika människor valde hon i stället sig själv: ”Vi med en månadslön på hundratusen kronor får betala lite mer i skatt”…
Hösten är här och solen som en gång lyste ”ur morgonsky” går nu i stället ”i tunga skyar ner”. Ja, så skulle nog Viktor Rydberg ha skaldat om han i går som journalist fått uppgiften att bevaka de rödgrönas trenne budgetförslag.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Aftonbladet, Mona Sahlin, Den rödgröna alliansen, De rödgrönas budgetförslag,
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,ETC,DN2,
Bloggare:Jinge,RödaMalmö,RödaGöinge,
De rödgröna: Tre änglar i TV-soffan
6 Okt 09
Tre änglar
i TV-soffan…
I morse satt det tre änglar i SVT:s frukostsoffa. Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson nojsade lite och berättade om allt gott som finns i deras respektive budgetförslag. Alla och envar skulle få sitt. Kommuner, pensionärer, arbetslösa och sjuka.
Men när programledaren bad dem att ta av sig änglavingarna och berätta vilka som skulle betala. Då kändes det lätt, att som socialist måla fan på väggen. I större eller mindre omfattning föreslår de skattehöjningar för alla som har ett jobb. För att på så sätt förbättra för alla andra. Peter Eriksson markerade dessutom en höjning av bensinskatten för alla som kör bil till jobbet.
”Oavsett klass” måste detta vara bra, underströk Mona Sahlin. Alla vill ha besked. Det blir mer trygghet i samhället.
Som valstrategi verkar detta upplägg att vara en katastrof. Självklart skulle de redan nu ha presenterat ett gemensamt budgetförslag. I stället för att i sak lämna frågorna om vilka som ska betala ända fram till april. I sju långa månader kan regeringen bara avfärda deras olika utspel som ”ekonomiska utsvävningar”. I sju långa månader får de rödgröna en debatt om det är bra med skattehöjningar eller inte. Framförallt kommer de inte att kunna besvara den för många helt avgörande frågan om hur mycket skatterna ska höjas? Om och om igen, månad efter månad, kommer Reinfeldt och hans kvartett elegant kunna parera oppositionens alla förslag med att de ännu inte kommit med ett gemensamt svar. Det enda de tycks vara överens om är rejäla skattehöjningar. De åtminstone ibland bökiga förhandlingarna om den gemensamma valplattformen i april kommer dessutom att bli en återkommande och inte särskilt uppbygglig favorit i mediabruset.
Det väljarna ska ta ställning till blir två olika synsätt när det gäller konjunkturpolitiken. Men när det gäller ”de tre änglarna i soffan” får de inte veta hur mycket de måste betala bara för att komma till deras himmelrike. Mona Sahlins grummel om att ”jag och alla andra som tjänar hundratusen i månaden får betala lite mer” är en påklistrad och intränad formulering som inte ger besked om det alla vill veta: Hur mycket mindre kommer just jag att få ut varje månad?
Men ”Fan på väggen”, han är naturligtvis nöjd med beskeden. Om vi med ”fan” menar finansvärlden, bonusdirektörer av alla de slag och människor som har kapitalinkomster långt, långt utöver Sahlins månadslön på hundratusen. De rödgröna tänker inte störa friden i det himmelrike på jorden där Mammon är gud. Bankerna ska inte röras. Kapitalinkomster inte beskattas.
George Frederick Watts berömda oljemålning av Mammon från 1885
När det gäller valstrategin är tiden ur led på många andra sätt. Socialdemokraternas partikongress nu i oktober får svårt att bli den klang och jubelföreställning som partiledningen så gärna vill. Det som då beslutas kanske inte ens gäller i maj och under den valspurt som sedan kommer. Vänsterpartiet har också en märklig timing. För att få till stånd ett valsamarbete är det uppenbart att partiledningen måste kompromissa bort det bästa från de egna förslagen. Borde inte medlemmarna få avgöra om kompromisserna verkligen är värda den eventuella nyttan med några ministerposter? Nu låter detta sig inte göras förrän vid den egna kongressen. Men den ligger i tiden märkligt nog i maj 2010. Alltså en månad efter det att den tänkta regeringsplattformen blivit klar. Det blir mer eller mindre omöjligt för eventuella kritiker att då öppet ifrågasätta de smärtsamma kompromisser som partiledningen eventuellt har accepterat.
Innan morgonstundens ”änglar” reste sig ur soffan fick de med skyltar ge snabba svar på hur de såg på en del känsliga frågor. En fråga gällde den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Ska de svenska trupperna tas hem eller inte? Sahlin höll snabbt upp sin skylt med ett tydligt Nej. Eriksson sneglade osäkert på Sahlin och visade sedan upp samma Nej. Efter ett tag, när han sneglat på Ohly, vände han sin skylt helt om och satte upp ett Ja. ”Vi kan inte stanna i evighet”, sa han. ”Vi måste ha en plan för att komma bort”, fortsatte han osäkert. ”Ja, självklart ska vi inte vara där för alltid”, infogade då Sahlin. ”Det har FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon också sagt”. Ohly, som hela tiden visat upp ett Nej, fortsatte med det, men för att inte bli helt utfrusen preciserade han sig: ”Ja, vi kan naturligtvis inte lämna från en dag till en annan…”.
Det är med politik som med fotboll. Kunde mitt Örgryte slå förra årets guldlag Kalmar FF. Då kan naturligtvis de rödgröna överraska även oss socialister. Vi får ge oss till tåls ända fram till april och då se om det våras även i politiken.
Läs även andra bloggares åsikter om De rödgröna, Den rödgröna alliansen, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, riksdagens budgetdebatt, regeringen, Fredrik Reinfeldt
Behövs det en Överdirektör när man har en Generaldirektör?
3 Okt 09
En tredjedel av Sveriges befolkning
lever av att övervaka
den tredjedel som jobbar…
Mona Sahlins politiska sekreterare, Magdalena Andersson, hoppar av. Som andra ”goda” socialdemokrater har hon helt enkelt valt pengarna före den egna gamla urtvättade ideologin. Hon ska bli Överdirektör för Skatteverket och ska som sådan bli direkt underställd Generaldirektören.
Jag har en gammal vän som menar att en tredjedel av Sveriges befolkning snart lever av att övervaka och kontrollera den tredjedel som bara får jobba hårdare och hårdare. Han har nog rätt. För behövs det verkligen en överdirektör när man har en generaldirektör ? Naturligtvis inte. På samma sätt som det inte behövs 21 länspolismyndigheter, som de rödgröna påpekar i en debattartikel på DN-opinion.
Det dräller av ledare, chefer, ledningsgrupper och direktörer. För varje arbetslös behövs det horder av coacher som ska knuffa i gång den stackars människan. Det har gått så långt att i dag dras även våra de ideella organisationer med direktörer. När Anders Carlberg, rebellen från-68, nyss gick i pension. Då gjorde han det med titel och inkomst som direktör för Fryshuset. Hjälporganisation Forum Syd har en direktör. I regeringskansliet är det omkring 5 000 anställda. Ett otal av dessa är chefer.
Magdalena Anderssons avhopp sägs skaka Mona Sahlin. Hon ska ha stått för hennes ”nya ekonomiska politik”. Men eftersom den i stora drag är densamma som den hon tog fram som statssekreterare åt förre finansministern Per Nuder är nog ändå inte ”krisen för Mona” olösbar. Det är bara att ta Per till nåder igen. Lyft mobilen och ring! Om han nu inte har hittat ett mer välbetalt jobb efter sitt avhopp från riksdagen. För visst var det Per och Magdalena som hand i hand hjälpte Persson med hans hårdhudade fögderi under dennes år av nedskärningar.
Det mest skakande är nog trots allt att Skatteverkets Generaldirektör inte klarar sitt jobb utan en Överdirektör. Lika skakande som att vi betalar för 21 landshövdingar. Borde det inte räcka med en hövding? Dvs vår statsminister? För trots allt är det många sekler sedan vi var flera länder.
I väntan på resultatet från irländarnas folkomröstning om EU. Där ”Ja”–sidan ser ut att segra med sina miljoner euros från Ryanair och IBM – värmer det en stund när jag kan läsa i DN att svenskarna säger Nej till Lissabonnfördraget. Nja, siffrorna kanske inte är helt rättvisande. Men på nätet i Sveriges största tidning, som dessutom entydigt är för EU, där har man i snart ett dygn haft en egen liten svensk folkomröstning. När detta skrivs har drygt 7 000 läsare röstat. Femtio procent har röstat nej. Bara fyrtio är för. Resten osäkra. Om inte annat visar resultatet varför socialdemokratin och den borgerliga alliansen förvägrat oss rätten att i en folkomröstning säga vad vi tycker.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, Mona Sahlin, Per Nuder, Magdalena Andersson, den rödgröna alliansen
Stoppa Kriget – Nu
1 Okt 09
Stoppa Kriget. Nu!
Socialdemokraterna måste sluta mumla när det gäller Afghanistan. ”Stoppa kriget”, menar Aftonbladet i dagens ledare. Med hänvisning till Miljöpartiets Peter Eriksson och hans halva kovändning i frågan de senaste dagarna.
För bara åtta månader sedan var det minsann inget mummel från vare sig socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då röstade de i riksdagen för att stärka den militära insatsen, för ”verkanseld” som det heter på militärspråk och antalet stridande svenska soldater i detta plågade land utökades från 375 till 430 stridande soldater.
Nu med nästa val inte så långt bort i horisonten, med militära bakslag för de 42 ockupationsmakterna, med uppmärksammade massakrer på civila som efter den tysk/amerikanska bombningen av två kidnappade oljebilar samt inte minst med de pågående förhandlingarna om en gemensam valplattform, då blir det självklart mummel från dessa två partier.
Även Peter Eriksson mumlar och hummar i skägget…
Peter Eriksson, är en lyhörd borgerlig pragmatiker och han är väl medveten om att Miljöpartiet riskerar att tappa väljare till Vänsterpartiet om man i valet får skylta med att man är ett parti som röstat för krig. Han lyssnade säkert på Lars Ohly i Ekots lördagsintervju. Där denne kritiserade sina allianskamrater, men ändå kom fram till att man var överens om att detta krig ”inte kan fortsätta i evighet”. Lars Ohly letade uppenbart efter en kompromiss i frågan. Där de militära insatserna kunde minska och i en avlägsen framtid upphöra – detta till förmån för civila biståndsinsatser och en upprustning av Karzairegimens poliskår. USA levererar stridande soldater och Sverige utbildar poliskåren! Peter Erikssons utspel var en intuitiv reaktion på Ohlys Ekointervju. I går, när Eriksson blev utfrågad i radions Studio 1 lyste dessvärre de raka svaren helt med sin frånvaro. Han mumlade i sitt skägg. Långt mer än Ohly och uppfann begrepp som att man måste ha ”en militär strategi” för att få slut på krigsinsatserna. Men hur den ska se ut och när de svenska soldaterna ska tas hem visste han inte. Bara att det behövs en ”plan”. Peter Eriksson och hans partner Maria Wetterstrand är väl medvetna om att inte bara tänkbara väljare utan också många egna partimedlemmar är djupt upprörda över att deras ”Gröna fredsparti” har blivit ett krigsparti. Gamla ledare som Birger Schlaug och Per Gahrton hugger hela tiden i frågan.
Både NATO, Barak Obama och den svenska Försvarsmakten ropar samtidigt efter fler soldater. Den moderate försvarsministern Sven Tolgfors pratar sig den ena dagen varm för att EU:s stridsgrupper, med ”vår” Nordic Batttle Group, verkligen måste kunna användas i strid. Den andra dagen kommenterar han Försvarsmaktens krav på fler soldater, med att det kommer en proposition i höst.
Varenda soldat. Varje gevär och varenda bil måste baxas hem.
Det är då det måste bli slut allt mummel. Det enda raka är att den rödgröna alliansen lägger en gemensam motion där det klart framgår att de svenska soldaterna ska hem så fort Herculesplanen kan lyfta från basen Northern Ligth. ”Stop the War. Now!” var den amerikanska antikrigsrörelsens paroll under Vietnamkriget. Den såg med avsky på alla år av ”planer” på att avveckla USA:s krig. Den parollen gäller lika mycket i dag. Även i Sverige!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Aftonbladet, Peter Eriksson, Lars Ohly, Den rödgröna alliansen, USA, Barak Obama, Sven Tolgfors
Bloggare:Jinge,
Senaste kommentarer