"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Demokrati
CounterPunch saknar punch om Libyen
30 Nov 11
Vad handlade Libyen om?
Den engelskspråkiga webbtidskriften CounterPunch är i många stycken unik. Den kan ståta med en rad mycket kända skribenter som regelbundet återkommer med bidrag till debatten inom den breda vänstern. Chomsky, Uri Avnery och Tariq Ali är några av dem.
Alexander Cockburn och Jeffrey St.Claire är chefredaktörer och brodern
Patrick Cockburn mycket flitig skribent. I debatten kring Libyen visade bröderna Cockburn kalla handen redan från första dagen och när rebellerna i Benghazi bad om hjälp förkastades de som imperialismens nickedockor.
Inför helgen 26-27 november publicerade Alexander Cockburn en mycket lång artikel med titeln – The ”left” and Libya. Innan jag behandlar artikeln vill jag ägna ett par rader åt det jag och andra anser vara den arabiska revolutionens essens.
-Frihet, rättvisa, värdighet. Tre ord som från första dagen var på allas läppar i Tunisien och sedan upprepades av alla från Egypten till Jemen, via Bahrain till Libyen och vidare till Syrien. Den arabiska revolutionen kan inte förstås av den som inte ser kampen för att realisera ett samhälle med de tre ordens förverkligande som drivkraft i kampen.
I Cockburns artikel finns det många konkreta detaljer att hålla med om och samma sak vad gäller en viss kritik mot de libyska rebellernas uppförande. Men helheten känns mycket fel. Artikeln är på tio A4-sidor och innehåller 5 335 tecken. Det är alltså inte en liten ogenomtänkt notis utan mera att bokslut över vad Cockburn anser om revolutionen och vänsterns agerande.
Jag fick idén att söka ord i hans artikel. En artikel om ett folkligt uppror mot en despot (som han själv kallar Khaddafi) borde spegla det centrala i revolutionen och diktaturens karaktär.
.
I Cockburns långa artikel finns inte ett ord om striderna i Misrata, men desto mer om Sirte.
.
Så här blev utfallet för hur många gånger centrala ord för de arabiska upproren förekommer i hans artikel:
Frihet = 0, Demokrati = 0, Värdighet = 0, Rättvisa = 0, Diktatur = 0, Korruption = 0, Jämlikhet = 0, Yttrandefrihet = 0, Pressfrihet = 0, Förtryck = 1.
Resultatet talar för sig självt. Alla magiska ord som eldat på upproret mot Khaddafi är totalt frånvarande i artikeln. Det kan liknas med en historiker som skriver en tjock volym över den franska revolutionen utan att nämna Frihet, Jämlikhet och Broderskap, eller en artikel om Vietnamkriget utan orden ”nationell befrielse” och ”imperialism”.
Det är ingen tillfällighet att Cockburn kan skriva en tio sidor lång text om den libyska revolutionen utan att en enda gång nämna något av orden ovan. Det beror på att han och många med honom i den ”anti-imperialistiska” vänstern aldrig har förstått vad som driver människors uppror mot förtryck och förnedring. Kort sagt de begriper inte vad frihet, rättvisa och värdighet betyder efter decenniers diktatur.
.
I sin artikel för han samma sorts resonemang som många andra förirrat sig i.
-Visserligen var Khaddafi en despot och visserligen mördade han oppositionella, men under hans styre fick folk det bättre. Fler skolor, mera bostäder, gratis sjukvård och alla andra ”gåvor”, som Cockburn radar upp. Så vad klagar de egentligen över? Han visar samma oförståelse som en del av vänstern visade då den fällde tårar över murens fall. –Nu kommer folket att förlora alla sina sociala förmåner, klagade gamla anhängare i förkalkade europeiska kommunistpartier.
Men folk gör inte revolution bakom banderoller om ”Högre BNP per capita”. De gör revolution med krav på FRIHET. I debatten om den arabiska revolutionen har en stor del av vänstern i väst visat att den inte förstår denna centrala axel kring vilken ett uppror mot decennier av despoti, förtryck och korruption roterar.
.
.
Själv skulle bröderna Cockburn inte ha kunnat leva två dagar i Khaddafis diktatur utan att göra uppror. Varje artikel de skrivit hade först behövt ett klartecken från censuren. Publicering utan grönt ljus från censuren betydde oftast fängelse och i värsta fall offentlig hängning som oppositionell. Något de borde tänka på innan de förnedrar och förminskar revolten mot Khaddafis ”välfärdssamhälle”.
Men det kanske är andra normer för frihet som ska gälla för bröderna Cockburn än de araberna ska nöja sig med?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Demokrati, Khaddafi, Tripoli, CountrePunch
Vad är socialismen?
23 Sep 11
Hösten 1956 cirkulerade det här poemet från hand till hand i Warszawa. Kolakowski var en kritisk
marxist som inte svalde den stalinistiska byråkratins försvar av en partidiktatur utövad i arbetarklassens namn. Sommaren 1956 gjorde de polska arbetarna i staden Poznan uppror som slogs ned brutalt av den sovjetiska armén. Senare på hösten startade det heroiska upproret i Ungern som till sist dränktes i blod av 2 500 ryska stridsvagnar. Tiotusentals arbetare och studenter dödades och hoppet om en socialistisk demokrati släcktes. Det skulle ta tolv år innan Pragvåren 1968 på nytt reste den socialistiska demokratins fana.
***
Vad är Socialismen?
Av Leszek Kolakowski
Vi ska säga er vad socialismen är. Men först ska vi säga vad den inte är. Det är en fråga som vi förr hade ett helt annat svar på än i dag.
Socialismen är inte:
Ett samhälle där den som inte begått ett brott sitter hemma och väntar på polisen.
Ett samhälle där det är ett brott att vara syster, broder, son eller kvinna till en brottsling.
Ett samhälle där någon är olycklig för att ha sagt vad han tänker och någon annan är lycklig för att inte ha sagt vad han tänker.
Ett samhälle där någon är olycklig över att vara jude och någon annan mår bättre för att han inte är jude.
En stat vars soldater är först att beträda ett annat lands mark.
En stat där alla som sjunger ledarnas lov befinner sig i en bättre situation.
En stat där man kan dömas utan rättegång.
Ett samhälle där ledarna utnämner sig själva till sina poster.
Ett samhälle där tio personer bor i samma rum.
En stat som inte tillåter utlandsresor.
En stat som har fler spioner än barnsköterskor och fler personer i fängelserna än i sjukhusen.
En stat som producerar utmärkta stridsflygplan men usla skor.
En stat där advokaten nästan alltid är överens med åklagaren.
En stat där majoriteten söker Gud som en tröst i misären.
En stat som vill att alla medborgare har samma uppfattning i filosofiska frågor, utrikespolitik, ekonomi, litteratur och etik.
En stat där regeringen bestämmer medborgarnas rättigheter men där medborgarna inte bestämmer regeringens rättigheter.
En stat där regeringen anser att inget är viktigare än dess makt.
En stat som inte ser skillnaden på en social revolution och en väpnad aggression.
Ett samhälle som är tråkigheten själv.
En stat som alltid känner människors önskningar innan de tillfrågats.
En stat i vilken filosofer och skribenter alltid säger samma sak som generalerna och ministrarna, men efteråt.
En stat där det finns tvångsarbete.
En stat där ett helt folk kan förflyttas mot sin vilja.
En stat som inte gillar att dess medborgare läser många tidningar.
En stat i vilken många åsnor har vetenskapsmäns status.
Det var första delen.
Men nu mina vänner ska vi säga er vad socialismen är:
Socialismen är en bra sak.
PS. Jag har förkortat listan i poemet över vad socialismen inte är. Komplett är däremot listan över vad den är.
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Socialism, Stalinism, Polen, Ungern, Kolakowski
Diktaturens stövelslickare
13 Aug 11
Bachar Assad är en
lögnare och mördare.
.
Stridsvagnar, artilleri, tiotusentals soldater och säkerhetspoliser har inte lyckats stoppa den syriska oppositionen från att utmana makten och kräva frihet från förtryck. Offren för diktaturens blodiga repression kan antagligen räknas till ett par tusen. Ändå finns det inga tecken på att protesterna är på väg att avta –tvärtom.
.
Demonstrationerna mot regimen bara ökar i styrka trots det brutala våldet. Bilden är från 15 juli.
.
-För att försvara fosterlandets stabilitet och medborgarnas säkerhet kommer Syrien inte att visa någon tvekan i kampen mot de beväpnade terroristgrupperna.
Så lyder Bachar Assads offentliga förklaring till vad som pågår i landet. Människorna i landet ”begär hjälp” mot ”terroristerna” och de väpnade styrkornas aktioner har bara folkets bästa för sina ögon. Det är den mediebild som diktaturen förmedlar via de till hundra procent kontrollerade syriska massmedia.
Än en gång tvingas vi också bevittna ett bedrövligt skådespel i delar av den västerländska vänsterpressen. Den intellektuella härdsmältan i tidningar som Proletären är total. I fallet Libyen kan diktaturens stövelslickare gömma sig bakom en kritik av Natos bombningar. I fallet Syrien återger ”de principfasta” antiimperialisterna diktaturens grövsta propaganda med hull och hår utan att ens sätta ett frågetecken i kanten.
.
Utan rorsmans hjälp är det svårt att undvika grynnor och skär i världspolitiken.
.
Protesterna i Syrien startade inte ens som en regimkritik. De första veckorna krävde de demonstrerande ”bara” sina rättigheter, ett stopp på korruptionen och större frihet. Men regimen i Damaskus som redan sett vad som skett med Ben Ali och Mubarak svarade med totalt våld. Polis och säkerhetsstyrkor beordrades att med alla medel slå ned varje yttring av protest. Snabbt tvingades människorna inse regimens vägran att acceptera minsta lilla krav och reste i stället kravet på Assads avgång. Den arabiska vårens paroll –Folket kräver regimens avgång – blev även det syriska upprorets baner.
Att protesterna till största delen omfattar den sunnitiska majoriteten är inget märkligt. Assads regim stöds huvudsakligen av landets lilla grupp av alawiter (shiamuslimer) och accepteras av den kristna och den kurdiska minoriteten. Men de senares stöd är mer av naturen ”man vet vad man har…”. Det är också tydligt att protesterna hittills inte berört huvudstaden Damaskus och näst största staden Aleppo i någon större omfattning. Speciellt i Damaskus finns en väsentlig grupp av affärsmän, högre tjänstemän och dignitärer som under de senaste tio årens ekonomiska liberalism skaffat sig stora rikedomar och som inte har något intresse av regimens fall.
Däremot möter Assad massivt motstånd i resten av landet. Det är lite av historisk ironi att den traditionella basen för det syriska Baathpartiet vänt sig bort från Assads ledarskap.
De metoder som regimen använder för att slå ned protesterna visar att slakten i Hama 1982 inte var ett historiskt undantag. Då satte armén in sitt artilleri och bombade staden sönder och samman och dödade minst 10 000 medborgare för att slå ned ett uppror lett av det muslimska brödraskapet. Det tog lång tid innan omfattningen av massakern blev känd.
.
Sedan Bachar Assads far ”hjälpt befolkningen” i Hama 1982 låg staden i ruiner och minst 10 000 hade dödats under den 27 dagar långa artilleribeskjutningen.
.
I dag skickar hundratals demonstranter sina foton och videoklipp vidare till omvärlden i samma ögonblick som stridsvagnarna rullar fram. Det gör också att regimens totala kontroll över media och förbud för alla utländska journalister att arbeta i landet inte blir så effektivt som regimen hoppats.
Men hur är det egentligen med oppositionens sammansättning och ”fredliga” karaktär? Finns det någon sanning i Assads påståenden att armén bara ingriper för att ”angripa väpnade grupper som terroriserar befolkningen”? Anta att det vore sant, hur borde då regeringen agera?
Om befolkningen nu kallar på hjälp mot ”terroristerna” skulle vilken sansad regim som helst skicka anti-terrorpolis och specialgrupper ur armén för att oskadliggöra ”de beväpnade banditerna”. Den befolkning som ropat på ”hjälp” pekar ut ”terroristerna” tillhåll och saken är ur världen.
I stället sätter armén in stridsvagnar och artilleri mot hela städer som inringas och bombarderas och befolkningen (som ”begärt hjälp”) flyr för livet. Är det verkligen så att ledningen i Damaskus är totalt kass i ”terrorbekämpning” och bara går fram som en Hulk för att den inte begriper bättre? Eller är det den som är den enda och verkliga ”terroristen”?
Om det hela handlade om en ”utländsk komplott” av ”beväpnade terrorister” varför angriper de då bara befolkningen i de städer där protesterna mot Assad äger rum? Varför attackerar ”terroristerna” inte de regimlojala manifestationerna i Damaskus? Är det inte en märklig taktik att angripa de som reser sig mot regimen?
.
Vadå? Är det någon som ropar på hjälp? Skicka lite artilleri.
.
Det finns mycket mer närliggande förklaringar till enskild skottlossning mot arméförband och polisen. Det är inget märkligt i att enskilda människor i städer som Homs och Hama efter att ha förlorat nära och sina hem i desperation tar till första bästa vapen för att hämnas. Det har säkert förekommit i samtliga städer där armén försökt bomba oppositionen till tystnad. Men det är ingen organiserad taktik från alla de grupper av framför allt ungdomar som tar initiativ till protesterna och ständigt manar till fredliga demonstrationer trots regimens våld. Även religiösa ledare uppmanar ständigt till fredliga protester. Bachar Assad hoppas antagligen att hans tunna lögner om ”utländska terrorister” vore sanning. För då skulle det inte ta många dagar att kväsa motståndet. I stället blir demonstranterna alltfler för varje vecka som går och regimens lögner allt grövre.
Under tiden fortsätter diktaturens stövelslickare att öppet stödja Assad (och Khaddafi) genom att repetera de officiella lögnerna från Damaskus. Liksom vid andra tillfällen i historien rättfärdigas mord och förtryck med ”världspolitikens” logik och krav. Bachar Assad och Khaddafi ses som bundsförvanter i den världsomfattande kampen mot USA-imperialismen. Då får man inte visa empati för vanliga människor som hamnar i kläm. Vansinnet kan drivas till sin spets som när flera miljoner kambodjaners död blir till en ”historisk nödvändighet”. Överste stövelslickare Myrdal ser fortfarande folkmordet i Kambodja som en historisk parantes på samma sätt som Le Pen ser ugnarna i Auschwitz som en ”detalj i historien”.
I dag följer stövelslickarens lärjungar i mästarens fotspår. På ”världspolitikens” altare offras folkliga uppror för den ”stora sakens” skull.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Syrien, Assad, Khaddafi,
Ny etapp i Jemen.
8 Jun 11
Kommer tillbaka, kommer ej tillbaka?
.
Är Ali Abdullah Salehs tid som president i Jemen slut? Det är den fråga alla i landet ställer. Saleh befinner sig i Saudiarabien där han vårdas för skador efter en bombattack mot hans residens. Kommer, kommer ej? Ingen vet riktigt. Vicepresidenten Abed Mansour Hadi säger att Saleh kommer tillbaka om några dagar. Enligt källor som Al Jazeera hänvisar till är Saleh allvarligt brännskadad och kan knappast lämna sjukhuset den närmaste månaden.
.

I huvudstaden Sanaa firades att Saleh lämnat landet.
.
För utvecklingen i Jemen har det en stor betydelse. Kommer Saleh tillbaka i morgon är den politiska striden tillbaka där den stod när Saleh skadades. Om inte öppnas helt nya perspektiv.
Den politiska terrängen i Jemen är inte lätt att överskåda. En rad politiska, sociala, och regionala krafter verkar i ett svårbegripligt mönster och inom ramarna för ett dominerande klansystem. För om det finns ett land i Mellanöstern och Nordafrika där klanerna spelar en stor, ja dominerande roll, så är det i Jemen. Klanernas överhuvud har oftast mer att säga till om än ministrar och regionala statliga chefer.
President Salehs envisa vägran att lämna makten har fört landet till randen av ett inbördeskrig. Hans metod följer mönstret från Tunisien, Egypten och Syrien. När stora ungdomsgrupper började samlas till protester och sit-ins på Sanaauniversitetets campus attackerades de av kravallpolisen. Likt Ben Ali proklamerade Saleh att valet stod mellan honom själv och al-Qaida.
.

I går tisdag marscherade tusentals ungdomar mot vice-presidentens residens för
att kräva bildande av en övergångsregering.
.
Ungdomen svarade –avgå! När protesterna spred sig till allt större ungdomsgrupper och till flera platser i landet började kravallpolis och militär att skjuta skarpt.
Ungdomarnas aktivitet drog snart med sig hela samhället i en kamp om den politiska makten. Den lagliga oppositionen i parlamentet höll sig i början av revolten avvaktande, för att inte säga avog, till de ungas protester. Men de unga är en kraft som kan flytta berg eftersom hälften av landets befolkning på 25 miljoner är under 18 år.
Sedan dess har den lagliga politiska opposition som samlas i JMP (Joint Meeting Parties) försökt ympa sig på den unga demokratiska rörelsen och samtidigt förhandla fram en fredlig kompromiss om bildandet av en övergångsregering utan Salehs medverkan. Det är också vad de arabiska emiratens medlingsgrupp har försökt uppnå. Saleh lät två gånger förstå att han var beredd att skriva under ett avtal om sin egen avgång för att sedan omedelbart provocera fram en konfrontation för att spetsa till läget.
Eftersom hotet om al-Qaida inte fungerade lät i stället Saleh sina trupper angripa landets mäktigaste klan i hopp om att provocera fram en militär konfrontation.
Det var grunden till att landets mäktigaste klan reste sig mot Saleh trots att presidenten tillhör just samma klan. Sadek al-Ahmar är vid sidan av Saleh landets mäktigaste man och ledare för klanförbundet Hashid. Det var al-Ahmars starkt beväpnade milis som drabbade samman med Salehtrogna trupper när presidenten skadades.
.
Ali Saleh har styrt Jemen med järnhand i 33 år.
.
Att olika klaner har en egen väpnad milis är inget nytt i Jemen. Det räkans med att det finns cirka 60 miljoner handeldvapen i landet och landets historia är en lång rad av väpnade konflikter mellan motstridande intressen.
Man ska inte begå misstaget att se exotiska krigsherrar när vi talar om klaner. Familjen al-Ahmar leds av Sadek al-Ahmar som också är chef för det mäktiga klanförbundet Hashid. Men familjen är samtidigt moderna kapitalister. Sadeks bror Hamid är största kapitalägaren i Sabafone –ett mobiltelefonnät –och en rad andra bolag. Två av hans bröder är också starka politiska figurer som Himyar, vice talman i parlamentet, och Hussein en framstående ledare för klanförbundet Hashid.
.
Sadek al-Ahmar med traditionell jemenitisk kniv.
Här tillsammans med sin gamle vän president Saleh.
.
Det är uppenbart att familjen al-Ahmar strider om makten med Saleh inte för att hjälpa ungdomsrevolten nå sina mål utan för att ersätta Salehs familj vid makten. Sett till al-Ahmars långvariga vänskap med Saleh är en seger för familjen al-Ahmar långt ifrån en garanti för ett friare samhälle.
Vad väntar nu? Om president Saleh blir kvar i Saudiarabien och ingen kompromiss om regeringsmakten, som USA och EU manar till, kan uppnås finns det stor risk att ett fullt inbördeskrig bryter ut. Om vice-president Hadis uttalande häromdagen ska tas som utgångspunkt är det vad som väntar.
-Löjligt. Saleh är landets president. Inga förhandlingar kan hållas innan han kommer tillbaka, sa Hadi som själv inte utgör en kraft. Han accepteras som tillfällig president mer för att han saknar stöd i något läger än tvärtom.
Den verkliga chefen i Salehs läger och över de lojala trupperna är Salehs son Ahmed som leder det republikanska elitgardet och brorssonen Yahya som leder kravallpolisen. Tar Salehs familj över i presidentpalatset blir det öppet inbördeskrig med klanen al-Ahmar.
.
General Ali Mohsen bröt med Saleh och spräckte den reguljära armén.
.
Ett okänt kort i maktkampen är general Ali Mohsen som är chef för första pansardivisionen, den största enheten i landets reguljära armé. I mars hoppade generalen av och uppmanade sina trupper att beskydda landets unga demonstranter från regimens våld och i Sanaa omringade hans trupper Förändringstorget där de unga slagit upp ett tältläger. Det går dock inte att komma undan misstanken att det också är för att kontrollera vad de unga tar sig för och använda deras kamp som en språngbräda mot presidentpalatset.
Läget kompliceras ytterligare eftersom de två klanerna och general Mohsen inte är ensamma i den politiska kampen. Till bilden ska läggas de regionala och etniska krafter som till och från kämpat mot Sanaas dominans. I norra delen av landet är shiaminoriteten Houthis i uppror mot den sunnitiska makteliten i Sanaa. Kungen i Riyad som visat vad han kan i Bahrain har också hjälpt Saleh och flera gånger satt in saudiska trupper mot shiaupproret i norra Jemen.
Samtidigt pågår en revolt i södra Jemen som kräver självständighet från Sanaa. Rörelsen verkar växa i styrka för var dag som går och landets näst största stad Taiz sägs helt kontrolleras av ”separatisterna” sedan regimens styrkor lämnat staden. Ett oppositionsråd med 20 medlemmar har tagit över i staden.
.
I söder kräver befolkningen självständighet och
samlas under det gamla Sydjemens flagga.
.
I Sanaa fortsätter den ungdomliga revolten som samlas i paraplyorganisationen Unga Revolutionärers Samordningskommitté för Förändring. Från att ha varit några hundra som ”tältade” utanför universitetet har de ungas mobilisering växt till en kraft som samlar tiotusentals personer till demonstrationer i Sanaa. Ingen kan längre bortse från deras kamp även om alla försöker ta kontrollen över den.
I söndags publicerade samordningskommittén en kommuniké som kräver att en övergångsministär utan Salehs män omedelbart tillsätts för att lägga ”grunden till en modern stat”.
Om de ungas revolutionära kamp för en verklig demokrati ska lyckas står skrivet i stjärnorna. I Jemen finns starka konservativa och traditionsbundna krafter som står i vägen. Redan om de lyckas befria landet från familjen Saleh är en viktig seger uppnådd. Kanske det till sist blir den revolutionära utvecklingen i Egypten och andra arabländer som avgör vilken riktning Jemen ska ta.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVD3,DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Revolution, Sanaa
Syrien dag 45.
30 Apr 11
Folket utmanar Assads våld.
.
I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.
I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.
.
I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.
.
Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.
I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.
.

Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.
.
Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.
I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.
Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.
.
I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.
.
Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.
Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.
.
Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.
.
I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.
Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.
-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?
Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.
.
Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.
I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.
Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,
Krav på frihet i Alger
13 Apr 11
Studenter i Alger gör sin röst hörd.
.
Algeriet syns inte på den mediala kartan över den arabiska revolutionen. Men det som inte syns hos oss är högst närvarande och synligt Algeriet.Det går inte en dag utan att dagstidningarna, som arbetar under en relativ frihet, rapporterar om strejker och protester.

Tusentals studenter demonstrerade i går i huvudsatden Alger..
.
I går demonstrerade enligt algeriska media flera tiotusentals studenter i Alger. Trots det massiva polisuppbådet kunde demonstranterna genomföra sin protest genom att avvika från den planerade marschvägen som blockerades av kravallpolis.
När kravallpolisen väl omgrupperat sig gick den till angrepp mot studenterna som samlats utanför Bouteflikas presidentpalats. Polisens våldsamma och oprovocerade framfart skördade många offer. Enligt studenternas nationella organisation CNAE skadades ett par hundra varav ett tjugotal allvarligt.
.
-Studenten? Jag klappade till honom två gånger. Han sa att han vill studera till läkare.
-Så jag handlade i förebyggande syfte.
.
Under demonstrationen skanderade studenterna slagord riktade mot den korrupta regimen och reste krav på att universitetens förblir i offentlig regi.
-Mördarregim
-Vi är studenter- inte huliganer
-Jobb- inte förakt.
Det var några av de paroller som skanderades under marschen till presidentpalatset.
.
Varje offentlig protest i Algeriet möts snabbt av en mycket brutal kravallpolis.
Våld är regimens enda svar på sociala protester.
.
En ledare för CNAE hann tala till demonstranterna innan kravallpolisen gick till angrep och sa bland annat att demonstrationen kräver att universitetens offentliga status ska bevaras inför regimens planer på privatisering.
-Befria tankefriheten, befria yttrandefriheten. Studenter och vänner förbli fredliga, ansvariga och solidariska, sa Farid, en av ledarna i CNAE.
Trots kavallpolisens agerande lyckades studenterna ta sig tillbaka till demonstrationens utgångspunkt där de firade vad de uppfattade som en seger.
.
Media: Radiotystnad -det saknas döda.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Alger, Universitet, Demokrati, Studenter,
Revolution i vår tid.
21 Mar 11
En revolution på marsch lockar till debatt. Det var meningen med det möte som
organiserades i Göteborg lördag 19 mars. Jag hade nöjet att vara inbjuden som talare. Mötet var organiserat av ett antal organisationer i Göteborg. Här under hittar du det tal som jag höll som inledning.
Grunderna för den arabiska revolutionen.
.
Det är fantastiska tider vi lever i. Det är revolution och historia skrivs snabbare än bläcket hinner torka. Under decennier vande vi oss vid att åren släpade sig fram utan att något hände. Visserligen föll sovjetimperiet samman men det kändes ändå bara som en trist bekräftelse på nyliberalismens segertåg.
Nu kastas vi tillsammans med de arabiska folkmassorna mellan glädjefnatt, över till ängslan och rädsla och sedan tillbaka till segervisshet. Sådan är revolutionen. Det är snabba framgångar, på stället marsch och kontrarevolutionära motattacker.
Hotet om nederlag i Libyen och Bahrain visar att historien inte går på räls, även om den känns mer pålitlig än SJ.
Den arabiska revolutionen ställer minst två stora frågor som kräver sina svar.
Den första frågan man måste ställa är varför den sker just nu och inte för ett par år sedan eller nästa år.
Svaret på frågan är naturligtvis att det inte finns något svar.
-Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!
Orden är Karl Marx’ och beskriver hur den europeiska revolutionen 1848 tog många på sängen.
Vi vet alla att den finns där i sina underjordiska gångar och gräver sig fram för att helt plötsligt utan att någon kunde förutse exakt när och var dyker den så upp mitt framför näsan på oss.
Vad som får samhället att explodera i en revolution kan vara en enkel gnista som den som tände eld på krutdurken i Tunisien. Att Muhammed Bouazizis självbränning skulle starta den präriebrand som drev hyenan Ben Ali på flykten var inte givet. Andra hade begått samma drastiska handling innan utan att något hände.
I Egypten var det den tunisiska revolutionen som var den tändande gnistan. När folkmassorna mot all förmodan bara vällde in på Tahrirtorget den 25 januari gapade omvärlden med förvåning.
Nu i efterhand vet vi att Mullvaden grävt sig fram i den egyptiska myllan under flera år innan den slog världen med häpnad. Många små protester och strejker hade lagt grunden. 6-aprilrörelsen hade arbetat i flera år för att skapa ett nätverk av aktivister och organiserat ett stort antal mindre protester och sit-ins.
.

.
Fjärde Internationalens brittiska sektion, IMG, kallade under sjuttiotalet sin
veckotidning för Red Mole, Röda Mullvaden. Här John Lennon med en löpsedel.
.
Men nu ska vi lämna Mullvaden i sina gångar och kanske hoppas att nästa gång den sticker upp sitt sympatiska nylle är det i Kina eller varför inte här hos oss i Europa.
Den andra med grundläggande frågan vi kan ställa är varför revolutionen sker nu och inte för 15-20 år sedan?
.
Tahrirtorget står som den verkliga symbolen för den revolution
som sveper fram över den arabiska världen.
.
Det blir som att lägga ett pussel med bitar av olika betydelse men där de tillsammans ger oss den bild som tillåter att förstå vad som sker i dag i den arabisktalande världen.
Internationella valutafondens diktat.
Den första pusselbiten handlar om hur den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden drog in länder som Egypten och Tunisien i det som kallats Washington Koncensus. Vilket handlar om IMFs program för en så kallad strukturanpassning av fattiga länders ekonomiska strukturer. A och O i programmet går ut på att de interna marknaderna ska öppnas för det internationella storkapitalet, att de statliga monopolen ska privatiseras och att det ska byggas en ekonomi som exporterar landet ur fattigdom.
-För arabvärlden har det inneburit att de fått en exportsektor som väldigt mycket bygger på jordräntor, det vill säga inkomster från olja och gas och i andra hand turismen som också ska ses som en ”exportsektor”.
Ett huvudargument från nyliberalernas sida är att de rikedomar som skapas i toppen på samhället tack vare öppningen mot världsmarknaden kommer att sippra ner i samhället och skapa välstånd för alla.
Efter decennier av nyliberal tvångströja vet vi att ”trickle down-effekten” som den kallats är nonsens. Pengarna stannar på vägen ner i fickorna på en klass av profitörer som blir mer en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin.
Vi hittar dessa kapitalismens underhuggare i importsektorn för konsumtionsvaror för eliten. Det handlar om entreprenörer i byggsektorn och importörer. Som resultat har det bildats en stenrik elit som lever helt avskild från det civila samhället.
.
I Katameya Heights kan den härskande eliten njuta det goda livet.
.
I Kairo finns det en stadsdel som heter Katameya Heights. Där ligger lyxvillorna i lummiga områden runt en stor golfbana där bankirer, importkapitalister, utlandsegyptier och höga dignitärer kan utbyta sina sarkasmer om pöbeln i landet. Infarten till området är självfallet bevakad.
På den andra sidan av myntet hittar vi den stora folkmassan som bara sett de negativa effekterna av IMFs strukturanpassning. I Egypten lever nästan halva befolkningen under det officiella fattigdomsstrecket, det vill säga 2 amerikanska dollar per dag.
Enligt samma definition lever 20% av tunisiens befolkning i fattigdom, 37 % i Algeriet, 25% i Marocko och otroliga 62% i Jemen.
På grund av ekonomiernas inordning under världsmarknadens diktat skapas inte tillräckligt med arbeten för att de stora ungdomskullarna ska kunna få jobb.
Och det handlar inte längre om outbildade analfabeter i den arabiska världen. För ett av dragen i de diktaturer som dominerat är att den satsat på en utbildningssektor för att hålla arbetslösheten nere bland de unga.
I Tunisien fanns det bara 11 000 universitetsstudenter år 1970. 2007 var de inte färre än 340 000. I dag kan inte ekonomin erbjuda jobb till alla som är klara med sina studier eftersom landets ekonomi är inriktad på världsmarknadens behov och inte de interna sociala behoven.
Vi minns att media strax efter Ben Alis fall talade om att utländska investerare var less på korruptionen och de kommissioner de tvingades betala till diktatorns familj för att kunna bedriva sin affärsverksamhet.
.
Ingen kunde 2009 tänka sig att Ben Alis dagar var räknade.
.
I själva verket kan man säga att Ben Alis diktatur var det internationella kapitalets diktatur. Det finns 1 200 franska företag i landet och lilla Belgien har inte mindre än 260 företag i landet. De flesta av bolagen finns inom textil, turism, och telekommunikation. Man kan undra vad det klagade över eftersom produktiviteten per arbetad timme i den tunisiska textilindustrin ligger kring 80% av Frankrikes medan lönerna i Tunisien är en tjugondel av vad arbetare tjänar i likvärdiga arbeten i Frankrike. Det behövs inte någon miniräknare för att inse vilka profitmarginaler vi talar om. Inte mindre än 60% av Tunisiens industriproduktion ligger i utländska händer och 30 % ansågs ha legat i Familjen Alis kontroll.
En demografisk bomb.
Den andra pusselbiten vi kan lägga på plats handlar helt enkelt om den demografiska utvecklingen i de arabiska länderna.
I alla revolutioner genom tiderna är det ungdomen som stått i spetsen när en samhällsordning störtats. Det gäller alltifrån den franska revolutionen, via revolutionerna i Europa 1848, över Pariskommunen 1871 och till den ryska revolutionen 1917.
I den arabiska revolutionen är det mer sant än någonsin att ungdomen står i första ledet. Det beror mycket på den rent demografiska bilden.
I alla arabiska stater är minst hälften av befolkningen yngre än 30 år samtidigt som en mycket stor del av dem har en relativt god utbildning.
.
Stora barnaskaror ligger bakom dagens revolter i den arabiska revolutionen.
.
Vi kan ta några exempel:
I Tunisien är 41% yngre än 25 år och inte mindre än 34 % av de unga i studentålder går på universitet. Bara 4% av unga mellan 15 till 25 år räknas som analfabeter.
I Egypten är hela 57% under 25 år och 30% av de i studieålder går på universitet medan cirka 15% procent är analfabeter bland 15-25-åringarna.
I resten av regionen är cirka 50 % under 25 år med ett extremfall i Jemen där hälften av befolkningen är under 18 år.
Demografiska experter säger att numera är antalet födda barn per kvinna i arabvärlden nere i nivåer jämförbara med Europa. I Frankrike som tillsammans med Irland har det högsta barnafödandet i Europa handlar det om strax över 2 barn per kvinna. I arabvärlden ligger genomsnittet kring 2,3-2,5 barn per kvinna och ett så lågt tal som 1,83 barn per kvinna i Tunisien. Jemen utgör enda undantaget där siffran fortfarande är 4,85 barn per kvinna.
Men om vi går tillbaka 25 år i tiden då var dagens siffra i Jemen i underkant för genomsnittet i hela regionen. Mellan fem och sex barn per kvinna var det vanligaste.
Därför ser ländernas befolkningspyramider i dag ut som ett päron med en enorm undre halva med tjockaste delen för gruppen 15-25 år och med en avsmalnande del för det senaste decenniet.
Det här är förklaringen till det vi sett från Tahrirtorget i Kairo, från Tunis och andra ställen. En enorm massa av unga utbildade människor frontalkrockar med ett förstelnat korrupt samhällsystem som bara erbjuder arbetslöshet, ströjobb och tomma löften.
.
De arabiska staternas karaktär och funktionssätt.
Den tredje pusselbiten visar hur staten utövar sin makt. Det var i striden för att kasta av sig det koloniala styret som den arabiska nationalismen blev dominerande ideologi. Ledare som Nasser i Egypten, Bourguiba i Tunisien och Ben Bella i Algeriet fick ett starkt stöd bland befolkningen tack vare deras kamp för en nationell lösning på vad kolonialismen lämnat efter sig.
.
Den arabiska revolutionen inger hopp om frihet för en hel världsdel.
.
Under en viss period kunde de även skapa en viss nationell självständighet genom att manövrera mellan de två blocken i det kalla kriget.
Men den nationella befrielsen blev bara nationell. Den övergick aldrig i en social befrielse. Från Nassers Egypten till Bourguibas Tunisien och senare Algeriet under Boumédiène, växte en form av stat fram där all kontroll av samhället låg i arméns och säkerhetsapparatens händer.
Den här utvecklingen befästes definitivt efter Sovjets fall då de alla drogs in under IMFs beskyddande vingar.
Jag har sett någon kalla de här samhällena en ”sekuritokrati”, en ”snutokrati” på lite mera slang. Man kan säga att det är ett tillstånd där armén och säkerhetsapparaten får varsin uppgift.
Armén blir garanten för staten medan säkerhetsapparaten har till uppgift att skydda regimen på plats, det vill säga en diktator eller en monarki i de flesta fall.
Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de två. I Algeriet kan man säga att de båda grenarna av maktapparaten växer på samma stam.
I Tunisien var de helt åtskilda och i Egypten delvis sammanvävda.
I den tunisiska och egyptiska revolutionen kan vi se vilken fördel det ger den härskande eliten när det kommer till att bevara det väsentliga, det vill säga kontrollen över statsapparaten.
När säkerhetspolisen i Tunisien gjorde bort sig genom att skjuta skarpt på demonstranterna kunde armén stiga in på scenen och be Ben Ali packa sina pinaler och dra. Säkerhetsapparaten var Ben Alis personliga styrkor. De fanns överallt och räknade in närmare 200 000 poliser men ändå vägde de ganska lätt i slutet eftersom de just var knutna till Familjens makt.
I det kritiska skedet dagen innan hans flykt till Saudiarabien stegade armén in och sa att den vägrade skjuta på demonstranterna. Det var slutet för Ben Ali.
I Egypten var säkerhetsapparaten om möjligt ännu mer inflytelserik. Alla beskrivningar av dess sätt att fungera talar om hundratusentals agenter som kontrollerade det mesta ända ner i lokal administration och enskilda företag.
.

Men när trycket från gatan blev för stort kunde armén stiga in med sin roll som garant för staten och släppa Mubarak till vargarna.
Det fanns en säkerhetsventil och armén kunde helt enkelt släppa Mubarak och Ben Ali för att rädda det väsentliga, arméns plats som statens ryggrad.
Med det här som bakgrund kan vi se skillnaden mot utvecklingen i Libyen. Där har alltid armén varit svagt utrustad och satt åt sidan. Den var aldrig statens ryggrad. Sedan Khaddafi byggt upp sin diktatur som helt koncentrerades kring hans person och klanens lojalitet höll han arméns officerare mycket kort. Alla tänkbara rivaler rensades systematiskt undan.
Däremot var säkerhetsapparaten, bland annat hans söners milisbrigader, rustade till tänderna och de var inte ens en garant för regimen utan en garant för personen Khaddafis makt.
Nu kan vi förstå varför Khaddafi kunde bita sig fast de dagar då även gatorna i Tripoli var fylld av protesterande folkmassor. Vare sig armén eller säkerhetsapparaten hade tillgång till en säkerhetsventil. Ingen kunde helt enkelt ersätta Khaddafi.
-Jag kan inte avgå, Jag är revolutionen, gapade Khaddafi och det hade han rätt i. Han är regimen och den står och faller med honom.
.
Inget annat än total frihet är nog.
Så kommer vi fram till den sista pusselbiten som passar in i bilden som visar grunderna till den arabiska revolutionen.
Föräldrarna till dagens revolterande ungdom trodde ännu på den arabiska nationalismens löften om nationell frihet och ett bättre liv. Men med nyliberalismens triumfer, den ekonomiska världskrisen, med krigen i Irak och Afghanistan tappade de arabiska regimerna sin legitimitet och kvar blev bara det rena förtrycket och den kroniska korruptionen, den nakna makten.
Den stora relativt välutbildade ungdomsskarorna kunde se att samhället inte hade en meningsfull framtid att erbjuda. Maktens tomma retorik gick inte hem längre.
När Obama höll sitt berömda tal i Kairo om en demokratisk framtid i den arabiska världen trodde han kanske att det skulle puffa regimerna att skapa mer legitima styrelsesätt. I regeringspalatsen föll hans ord för döva öron.
Däremot legitimerade hans tal ungdomens krav på frihet. Frihet att tänka högt. Frihet att skriva vad man vill. Frihet att välja vilka som styr i samhället. De unga vill inte längre leva i ett totalitärt samhälle och hade kunskap om omvärlden och medel att organisera sig.
.
De radikala islamisterna har inget att erbjuda den stora massan av arabiska ungdomar.
.
De kan inte längre leva i samhällen där den stora majoriteten är under 30 år men kontrolleras av mossiga gubbar med en moralkod från gången tid. I den meningen är jag övertygad om att den radikala politiserade islamismen är en historisk utvikning av kortvarig betydelse. Den har inget att erbjuda arabvärldens ungdomar.
Därför har den arabiska revolutionen i ett slag krossat en rasistisk myt. Det reaktionära pratet om att de arabiska massorna är omogna för demokratiska friheter har visat vad det är värt. Det är bara en utlöpare av de europeiska kolonialisternas rasbiologi om de svartas underlägsenhet.
.
Revolutionens betydelse för oss.
Till slut tänkte jag dra fram en del politiska och ideologiska lärdomar av de senaste månadernas omtumlande händelser.
1. En reaktionär klyscha som vi tvingats bekämpa genom åren är synen på revolutionen som en blodig historia där våldet marscherar fram i taktfast stöveltramp.
I stället kan vi nu konkret visa att revolutionen är en stor folkfest. Glädje, öppen debatt, solidaritet och engagemang är vad människorna på Tahrirtorget, i Tunis och Manama visat hela världen.
I stället är det bevararna av det etablerade, kontrarevolutionens krafter, som passar in på mytbilden om blodtörstiga revolutionärer.
Kontrarevolutionen står för ilska, bitterhet, småaktighet och gränslöst brutalt våld.
Ett par exempel visar på reaktionens totala likgiltighet för mänskligt liv.
I staden Kasserinne i Tunisien hindrade Ben Alis milis kvinnor i en hamam att komma ut. När män och söner kom till undsättning sköts de till döds av milisens prickskyttar.
Ni minns säkert bilderna av ryttarna som med piskor i handen red in på Tahrirtorget. På en bild syns en av ryttarna med ett brett leende piska demonstranter under sin vilda framfart. Det är kontrarevolutionens verkliga ansikte.
2. Det har pratats mycket om de nya media, om en Facebookrevolution. Själv tror jag att alla nya media har spelat en stor roll för att göra revolutionen möjlig.
Historiskt kan vi se att vår kära Mullvad tar sig fram enligt det minsta motståndets lag. I Iran 1979 var Shahens förtryck fruktansvärt och det var bara i moskéerna som politiska diskussioner kunde föras.
Med Internets alla möjligheter har det blivit mycket svårt för förtryckande regimer att kontrollera informationsutbytet och formerandet av diskussionsgrupper.
Vi som är lite gråhåriga minns hur svårt det var förr att skapa sig en bild av världshändelser som den härskande ideologin presenterade på sitt vis.
.
Rörelsen Mau-Mau ledde ett kolonialt uppror mot kolonialmakten i Kenya.
.
Ni har säkert hört talas om Mau-mauupproret i Kenya i mitten av 50-talet. I media som Rekordmagasinet och andra populära publikationer som vi unga läste beskrevs Mau-mau som grymma blodtörstiga kannibaler. I själva verket handlade det om ett uppror mot det koloniala styret.
I dag är det omöjligt att upprätthålla en så grov bild av ett folkligt uppror.
Den arabiska revolutionen tänder även hopp för oss. Kanske vi kommer att överraskas av att lite arabiska metoder börjar sprida sig till Europa. Var det kanske en symbolik i att det fanns plakat bland demonstranterna i Wiscounsin som sa att om man kan i Egypten så kan vi också.
Tänk om ungdomen i Europa och USA, som alltmer drabbas av kapitalismens kris med massarbetslöshet och tomma löften om framtiden, börjar se den arabiska ungdomens kamp som en förebild. Vilken underbar historisk näsknäpp för imperialismen vore inte det?
Vår kära gamla Mullvad kanske just nu befinner sig under våra fötter.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Egypten, Tunisien, Libyen
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,GP3,
GP4,GP5,SVT1,SVT2,SVD7,SVD8,SVD9,DN8,DN9,DN10,DN11AB2,AB3,GP6,SVD10,DN12,
Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,B&P,RödaLund,
Marocko demonstrerar
21 Feb 11
Ett första lyckat steg.
.
Gårdagens demonstrationer i Marocko hölls i en fredlig atmosfär. I Rabat, Casablanca, Tanger och Marrakech samlades många tusen för att kräva ”frihet, värdighet och rättvisa”. Till skillnad från situationen i grannländerna höll sig ordningsmakten på avstånd. Monarken Mohammed VI, M6 i folkmun, hade tydligen bestämt sig för att inte skapa alltför stora rubriker.
.
Trots det ihållande regnet samlades cirka 4 000 demonstranter i Rabat.
.
Kungens styre är inte ännu ifrågasatt av oppositionen så varför provocera med onödigt våld mot demonstranterna som inte kräver hans avgång utan ”bara” kräver en parlamentarisk demokrati med färre befogenheter för M6. Så här i oppositionens första trevande steg kan han tillåta sig att spela mer demokrat än han är. Det marockanska kungahuset har regerat i 350 år och tänker säkerligen inte släppa ifrån sig mycket av makten. Speciellt eftersom M6 själv och resten av familjen är djupt engagerade i landets ekonomiska aktiviteter. M6 har bland annat stora intressen i de teknologiska ”frizoner” som byggs på kusten mittemot Spanien.
.

M6 spelar på både rollen som modern upplyst ung man och rollen som gudomlig Kung.
.
Gårdagens demonstrationer hade sitt ursprung i ett upprop från en front av organisationer under beteckningen 20-februarirörelsen för förändring. Centralt i den gemensamma plattformen är kravet på en ny konstitution som begränsar kungens makt. Ett explosivt krav i den månghundraåriga dynastin.
Jämfört med Libyen och även Algeriet är Marocko ett demokratiskt himmelrike. Men mycket är ändå en fasad för landets ungdom som lider under mycket hög arbetslöshet och med lönenivåer långt under grannländerna. Hälften av landets befolkning på 32 miljoner är under 26 år, vilket på grund av arbetslösheten skapar en tidsinställd bomb.
Formella fri- och rättigheter är visserligen bra och viktiga men för den arbetslösa ungdomen som inte ser en framtid i landet är det ändå ihåligt. Likt i Tunisien och Egypten följer en stor del av ungdomen en högre undervisning men sedan länderna öppnat sina marknader under tryck från IMF och Världsbanken finner de inga jobb efter skolgången.
Gårdagens demonstrationer var lyckade sett till antalet som deltog, tillsammans närmare 15 000 i de fyra städerna omnämnda ovan och sett till att de kunde genomföras fredligt utan våld från ordningsmakten. De var säkerligen början till något större.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Marocko, M6, Rabat, Demokrati, Revolution, Spanien,











Senaste kommentarer