Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.

.

.

Kalmar Läns museum. ArkivfOTO: Ulrika Bergström.

.

Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse.   För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.

År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring reser sig nu en helt ny generation – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tar sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.

.

.

I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit styrfarten genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.

Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredriks Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år.  Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas i höstbudgetens nya prognoser i första hand de 710 000 (!) offentliga jobb som ska ha kapats bort till första kvartalet 2017. För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år.

.

.

Här gisslar satirikern Kaya Mar George Osborne,

naken med ena foten i skurhinken,

när denne ska städa upp efter bankkrisen…

.

I ett västeuropeiskt sammanhang är dessutom pensionerna i Drottningens rike mindre än blygsamma. Efter 44 års arbete ligger den garanterade statliga ålderspensionen på knappt 50 000 kronor om året. Inom offentlig sektor är genomsnittspensionen i dag bara drygt 60.000/år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens djup.

.

.

Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.

.

.

BNP:s utveckling i siffror

.

.

Produktivitetsförbättringarna tog inte fart efter 2008/2009

.

.

Regeringsprognos för minskade jobb offentlig sektor

Från mars respektive i går…

.

Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visar med sin första kraftmätning med högerregeringen, det är i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismen dess tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.

Mobiliseringen runt om i landet började med att de 2.6 miljoner medlemmarna fick rösta om en strejkaktion eller inte. I det största fackförbundet UNISON, med 1 miljon medlemmar, sa över 70 procent ja till strejken. Efter beslutet om storstrejk har UNISON också rapporterat om en kraftig medlemstillströmning. En ökning med 126 procent, varav 81 procent av ansökningarna glädjande nog kommer från kvinnor (de utgör 65 procent av alla anställda inom offentlig sektor).

Den förhärskande misstron i Storbritannien mot strejker – alltsedan gruvfackets nederlag – har förbytts i en våg av sympatier. I opinionsmätningar sägs 60 procent av befolkningen i stort vara positiva till att förbunden valt att ta en politisk storkonflikt. Vid ett upptaktsmöte för 1 200 fackliga delegater förra veckan berättade Karen Reissmann, sjuksköterska i Manchester och medlem i UNISON:s verkställande ledning att:

”När jag delade ut flygblad inför strejken utanför ett sjukhus mötte jag en patient som då insåg att hans egen operation, som var planerad till den 30 november, skulle ställas in. Jag blev oroad över vad hans reaktion skulle bli, men han sa bara: Låt gå. Ni måste strejka och om ni inte vinner så kommer ingen att opereras av den offentliga sjukvården i framtiden.”

.

.

Från upptaktsmötet i London

.

Finns det solidaritet ute i samhället så finns den däremot inte i den brittiska socialdemokratins ledning. Vid ett tal i Croydon hälsade Ed Miliband landets fackföreningsmedlemmar, vilka till stor del finansierar hans eget Labour, att ”strejker alltid är en signal om misslyckande, men jag ska inte demonisera folk som valt att ta konflikt. Men jag stödjer inte strejker därför att de alltid är ett uttryck för misslyckande”.

.

.

Hans uttalande bottnar i grunden om att det egna partiet saknar alternativ. Försämringarna av pensionsvillkoren anses nödvändiga, om än i retoriken med en mer utdragen tidtabell.

På samma sätt som med Grekland eller Portugal, där en stor generalstrejk nyss stannade landet, ska vi definitivt inte tro att det som sker i öriket inte rör oss här hemma i Sverige. Över hela Europa, vare sig människor handlar med euro eller med pund och kronor, vill bankerna och finansen att vi ska betala deras kris. I ett symbiotiskt partnerskap med storföretagen vill denna, den härskande ekonomiska makten, också att välfärden i stort, med semestrar, sjukersättningar, pensioner och andra vunna rättigheter ska dumpas ner till nivåer där deras företag kan konkurrera med låglöneländerna. Det är ingen tillfällighet att både den borgerliga alliansen och den svenska socialdemokratin planerar en kommande pensionsreform där vi ska fås att jobba bra många fler år, om än under täckmantel av valfrihet…

.

.

Vare sig vi handlar med euro, pund eller kronor

vill finansen och storföretagen kapa våra pensioner

.

Därför är det heller ingen tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, som vanligt är tyst. Som vore hon en död flundra. Varför sitter inte hon och Kommunals ordförande Annelie Nordström och nöter ut varenda TV- soffa som finns och ger ett jublande bifall till sina systrars kamp på andra sidan Nordsjön?

Själva lär de inte besvara frågan. Det blir i stället en uppgift för alla landets medlemmar i LO.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, storstrejk i STorbritannien, David Cameron, George Osborne, Ed Miliband,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,DN4,DN5,SVD6,

Dela

Det är inte så länge sedan det begav sig. Men nu är världens statschefer tillbaka i Tripoli. Englands och Frankrikes ambassader i Tripoli kan åter öppna och Sarkozy och Cameron var bara dygnet före Turkiets Erdogan med att visa upp sig tillsammans med Mustafa Abdul Jalil från det libyska Övergångsrådet.

.

.

Det är drygt ett halvår sedan det folkliga upproret mot Muammar Khaddafis diktatur drog fram som en ökenstorm över Libyen och tvingade den engelska och franska imperialismen till ett politiskt tvärkast. Deras partners i grannländerna Tunisien och Egypten, Ben Ali och Mubarak, hade åldrats, vissnat ihop och fallit som gamla löv under den arabiska våren och Khaddafis sista stund i Bab Azizya tycktes också vara räknad i dagar.

Carl Bildt här hemma ville fortfarande ”inte ta ställning mellan parterna”. Men Sarkozy och Cameron, rädda att förlora ännu mer prestige i regionen, beslöt sig hastigt för att stödja det libyska uppror som nu tvingats till en väpnad resning. Inte med den vapenhjälp som begärts men väl med flyginsatser mot Khaddafis tunga vapen.

.

.

Självklart vill både Sarkozy och Cameron att libyerna nu ska glömma alla de otvättade byk som finns efter de egna staternas nära och flitiga umgänge med den störtade diktaturen. Inte minst Sarkozy vill också inkassera en utrikespolitisk bonus inför det franska presidentvalet till våren.

Pinsamt nog för ”Sarko” men till det franska folkets förnöjelse, hängdes samtidigt ett av hans mest nerskitade lakan från den intima tiden med Khaddafi ut till allmän vädring och förtjust beskådan. Köpet av den skottsäkra, bepansrade Mercedes ML 4×4 som i dag är diktatorns kanske sista säkra gömställe, beviljades av Sarkozy personligen.

.

.

Det är inte vilken diplomatbil som helst utan den är ombyggd med senaste, säkerhetsklassad spetsteknologi av det franska företaget Faraday. Inte bara en bil att försöka skydda sig i utan i praktiken en rullande kommandocentral. Till en kostnad av 40 miljoner kronor är den ombyggd så att den är ”osynlig” och har en sköld som gör att den inte kan spåras elektroniskt…

Khaddafi, som såg sitt eget folk som ”råttor”,”lösdrivande hundar” eller ”ungdomar drogade av Al Quaida” och ville ”knäcka dem som kackerlackor”, han har kanske ännu så länge bara lyckats undkomma tack vare den flyktbil han fick i present från vännen ”Sarko”…

Än mer genant blev det hela när det också avslöjades att uppgörelsen var en ”deal” regisserad av den vapenhandlare Ziad Takieddine, vilken tidigare skandaliserats för att ha hjälpt ”Sarko” med att slussa över illegala medel till sitt eget politiska parti. Tidigare hade Khaddafi beställt mängder med Airbus till det libyska flyget och nu i utbyte mot köpet av flyktbilen fick Khaddafi generös fransk hjälp med att få tillgång till de dataprogram som gjorde att han kunde övervaka det egna folkets e-post…

.

.

Inte heller i Storbritannien är media skonsamma när det gäller granskningen av hur bankvärlden och politikerna tidigare har förhållit sig till familjediktaturen i Libyen. Saif Khaddafi, med ambitionen att ta över efter faderns 42 år gamla styre, var en gunstling både i Londons finansiella och akademiska eliter. Saif hade hov i sitt eget miljonresidens i London City och rörde sig som barn i husen hos många av landets viktigaste beslutsfattare. Inte så konstigt eftersom han i praktiken personligen kontrollerade en stor del av inkomsterna från Libyens oljeexport. Chefen för London School of Economics har till och med tvingats att lämna in efter avslöjanden om alla sponsorpengar till universitet från just Saif. Vilken själv fick en fin examensgrad i utbyte. Brodern Saaid Khaddafi, nu på flykt i Niger, lär ha nöjt sig med att partaja sig fram i livet. Enligt den brittisk livvakten dög det bara med kinesiska prostituerade för denne sprallige ”antiimperialist” när han rullade runt i landet…

Än så länge är det ändå det skitiga byket från Tony Blairs alla möten med Muammar Khaddafi som fått mest uppmärksamhet.  Hans många träffar med diktatorn, handlade inte bara om att få denne mer anständig för Västvärlden och därmed ge oljebolaget BP några fina libyska koncessioner, för redan innan han avgick som premiärminister föregick han sin kommande roll som rådgivare åt amerikanska JP Morgan genom att under samspråken flitigt föreslå var ”Broder Ledaren” skulle investera alla sina pengar. Detta nära och för Blair själv så lönsamma umgänge har fått mer än en radikal brittisk socialdemokrat att blekna av förtvivlan…

.

.

Självklart är det libyska folket i stort glada för de militära insatserna från FN/NATO:s sida. Men de har självklart inte glömt att de har nekats egna vapen och att det var flera av länderna i denna allians som samtidigt hade försett Muammar Khaddafi med alla NATO:s mest moderna stridsvagnar och annan tung beväpning. Bilden ovan är från en övergiven vapendepå i Sirte, ett av diktaturens sista fästen, där rebeller letar efter funktionsdugliga gevär…

Alla libyer vet att ”Sarko” och Cameron inte har agerat som frontfigurer i kampen mot diktaturen i kraft av någon sorts idealism. De vet att imperialismen inte har några vänner. Bara egna intressen.

Men Libyen är inget nytt Irak. Inget nytt Afghanistan.

Här finns inga främmande ockupationsstyrkor. Ingen ”internationell polis” i Tripoli. Landet har inte delats och mycket litet talar för ett regelrätt inbördeskrig mellan olika stammar eller klaner.

Det är helt visst ingen socialistisk revolution som har segrat. Den övergångsregering som är på väg att ta form, under många spänningar och med många motsatta intressen, kommer säkert att ledas av människor med borgerliga ekonomiska program på sin agenda.

Men samtidigt har fyra decenniers militärdiktatur nära nog utplånats. Den politiska revolution som skett är lika glädjefull som när militärdiktaturerna i södra Europa, i Portugal, i Spanien och i Grekland, sopades undan under 1970-talet.

Visst. Gamla oljekontrakt förnyas. Kanske “Sarko” får några mer än Putin när nya ska skrivas. För libyerna gör det ingen skillnad.

Den stora möjlighet som skapats är i stället en mer öppen kamp för demokratiska val, en demokratisk konstitution och ett samhälle med demokratiska och fackliga rättigheter. Ett samhälle där en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd i stället för att försvinna bort med familjediktaturen Khaddafis eget slöseri, finansiella spekulationer och militära rustningar. Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra på sina arbetsplatser eller på ”den arabiska gatan” och inte riskera dödsstraff om de organiserar sig politiskt.

 Ett samhälle med jordmån också för åtminstone en embryonal arbetarrörelse!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Sarkozy, David Cameron,

I media: DN2,DN3,DN4,GP1,SVD1,SVD2,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD3,DN9,

Dela

.

Även i Storbritannien – som har kvar pundet som valuta – vill regeringen Cameron/Clegg att vanliga människor ska betala priset för de svindlande belopp som spenderats på att rädda den egna bank- och finansvärlden undan finanskrisen.

Den första stora motreaktionen kom från studenterna som för ett drygt halvår sedan gick ut i oerhört omfattande protester mot de väldiga höjningarna av avgifterna till universitetet.

Nu ser det ut som om deras demonstrationer och ockupationer var ”stormsvalor” inför de breda fackliga protester som tornar upp sig inför hösten. Det börjar redan torsdag nästa vecka i England/Wales, den 30 juni, när 750 000 lärare och andra offentliganställda, bland andra landets hamnarbetare, under en dag går ut i en varningsstrejk. Många andra fackförbund, även inom den privata sektorn väntas följa efter med rullande strejker under eftersommaren och hösten.

.

.

De redan varslade strejkerna är de mest omfattande på många år. För det mest konservativa lärarfacket, Association of Teachers and Lecturers (ATL), handlar det faktiskt om ett fackligt ”mandomsprov” eftersom det är första gången i förbundets historia som dess medlemmar lämnat sina höga pulpetrar och katedrar för att gå ut i en strejk.

I centrum för den fackliga rörelsen står försvaret av medlemmarnas pensioner. Regeringen vill höja både pensionsåldern och egenavgifterna i systemet. För övrigt i harmoni med det förslag som arbetades fram redan av den förra socialdemokratiska regeringen under ledning av Lord Hutton. Ålderspensionen ska höjas från 60 till 66 år och de egna inbetalningarna med 3.2 procent av lönen. Detta samtidigt med ett lönestopp under minst två år. Pensionerna i England är dessutom orimligt låga. I Frankrike går exempelvis 12 procent av landets BNP in i pensionssystemen, i Tyskland 10 procent. Detta att jämföras med Storbritanniens blygsamma 6 procent.

På samma sätt som i Sverige har man tidigare sagt att ”statens kaka är liten men trygg”. Liten lön och en dålig pension. Men samtidigt en trygg anställning och en tidig pension. Nu ”proletariseras” dessa jobb. Upp emot 450 000 anställningar inom den offentliga sektorn ska dessutom bort under de kommande åren.

Nu på torsdag blir det alltså tyst i klassrummen. Men inte ”tyst i klassen”. Höstens livaktiga och spektakulära studentrörelse är fortfarande högljudd och tänker vara med och se till att den 30 juni också blir en aktionsdag för så många som möjligt av alla de människor som vägrar att betala bankirerna för deras egna fiaskon.

”Det var studentrörelsen veckorna före jul som sparkade i gång många av de stora fackföreningarna”, säger Michael Chessum som då var en av ledarna till tidningen The Guardian. ”Vi kommer att vara på plats med full kraft också den 30 juni”, understryker han. Rörelsens planerar många spektakulära aktiviteter, bland annat att ockupera Trafalgar Square. Ny inspiration hämtar man från proteströrelserna i Grekland och Spanien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg, Trafalgar Square,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD3,DN3,SVD4,DN4,

Dela

.

-Jag kommer aldrig att höja avgifterna för att studera vid universiteten.

Det var ett av liberaldemokraten Nick Cleggs vallöften i våras. Med rösterna knappt räknade hoppade Clegg in i en koalitionsregering med Torys under ledning av David Cameron, som inte alls hade lovat landets ungdom att de även i fortsättningen skulle kunna skaffa sig en högre utbildning.

.

-Förändring som funkar för dig, lovade Clegg inför valet. Tredubblade studieavgifter var inte vad de unga väntade sig.

.

I dag röstar det brittiska parlamentet för att tredubbla studieavgifterna vid landets universitet. Tiotusentals studenter kommer på nytt att göra sina röster hörda. Men tyvärr är inte tillräckligt många deputerade inne i Westminster lyhörda för ungdomarnas protester.

Nick Clegg har lyckats vrida om armarna på alla de sjutton liberaldemokratiska minstrarna och tillräckligt många deputerade för att höjningen från 30 000 kronor till 100 000 kronor per år ska få en majoritet i parlamentet.

-Att regera är att välja, speciellt i en koalitionsregering, sa en pressad Clegg häromdagen till sitt eget försvar. Inte alla låter sig övertygas om att handfasta vallöften är till för papperskorgen när det ska regeras.

****************

Gammal student säger sanningen.

Tariq Ali är välkänd för många svenskar. I sin ungdom var han känd för sina brandtal som studentledare. Numera som etablerad författare av både romaner och politiska analyser. Själv hade jag nöjet att träffa Tariq ett otal gånger under 70-talet då vi båda tillhörde ledningen av Fjärde Internationalen. Med Tariq närvarande på mötena var underhållningen garanterad. Med stor skicklighet lyckades han blanda analys och kvickheter till en konst han är en av få som behärskar.

I det här videoklippet berättar Tariq Ali för brittiska studenter om kampen förr och nu. Klicka, se och lyssna. En talets mästare agerar.

.

Media: DN1,GP1,DN2,SVD1,DN3,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Studenter, Clegg, Cameron, Tariq Ali, Universitet,

Dela

I högerns Storbritannien faller nu den smärtsamma bilan. Den slipas och vässas först med en nerskärning på 70 miljarder av statens utgifter. Men kommer sedan att falla tungt, skarpt och obönhörligt.

.

.

”Reformpaketen” som det heter i Svenska Dagbladet kommer att innefatta nerdragningar i statens utgifter som förväntas bli minst tio gånger så stora. I detta en gång så majestätiska örike, som knappt har lyckats få nästippen ur en lång recession och där två och en halv miljon människor redan är arbetslösa, förväntas nu massavsked inom den offentliga sektorn. Femhundra- till sexhundratusen huvuden kommer att hamna i huvudstocken under den nye ”bödeln”, högerns finansminister George Osborne.

.

.

Inspirerad av Göran Person och Anders Borg

kavlar George Osborne upp ärmarna…

.

Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare!

Märkligt nog är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig i sina trasor om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader, med Reinfeldt som tolk, till David Camerons nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra…

Men i drottningens Storbritannien är detta en braskande nyhet. En längre artikel i gårdagens The Times visar väl hur melodierna går. Med en hedervärdig rubrik om att ”Den svenska modellen inte är så trevlig för den som drabbas” berättar tidningens korrespondent i Stockholm, David Sharrock, om den ”svenska paradoxen”, om hur det kommer sig att ”det mest otänkbara har skett, att en välfärdsstat har inspirerat David Cameron i hans uppdrag att få till stånd ett snabbt och våldsamt slut på Storbritanniens underskott”.

Vad skett är att David Camerons Tories noga har studerat hur Sverige hanterade sina massiva budgetunderskott under 1990-talets första år. Fredriks Reinfeldt säger att han arbetat nära ihop med Cameron: ”Hans situation liknar den svenska under det tidiga 1990-talet”, menar han. ”Med ett underskott i ungefär samma storleksordning”. Sharrock betonar att den brittiske finansministern George Osborne och Anders Borg också står ”nära varandra”. Reinfeldt understryker att han inte gett råd om var exakt besparingarna ska ske. ”Det är väldigt tufft att nå målen”. Men ”Mr Cameron får inte vara rädd för att bli impopulär”.

.

.

”Man har bara ett enda skott”

.

I sin artikel berättar Sharrock vidare att denna kompromisslösa inställning har varit ett beskt piller för det svenska folket. I dag har det gått så långt att ”regeringen har beslutat att sjuka inte längre räknas som sjuka”. Allt för att spara i budgeten. ”Under de två årtionden som nu har gått har reformer som denna varit centrala för olika svenska regeringar, vare sig de varit höger eller vänster, vilket är helt omstörtande när det gäller den stereotypa bilden av Europas mest ´socialistiska´stat”…

”Det svåra är inte att inse vad du måste göra. Utan göra det – och du måste göra det snabbt”, berättar Göran Persson själv för Times, vars korrespondent beundrande konstaterar att  ”Mr Persson nu ses som den som verkligen kan få till stånd nerskärningar”.

”När man har ett underskott i er storlek. Måste man presentera ett program för helheten och man har bara ett skott till förfogande”, hävdar den förre socialdemokratiske hövdingen och numer herrgårdsbonden Persson stolt. När bilan ska falla. Då ska den falla för gott…

”Vid den tiden stod vi vid avgrundens rand”, säger ekonomen Klas Eklund till Times som sedan berättar att Eklund fått ”credit” som en av den svenska socialdemokratins första ”blairiter”. ”Vi trodde att vi var Guds utvalda folk”, fortsätter Eklund. ”Tidigare försök att strama åt utgiftspolitiken var tillfälliga och oplanerade. Ekonomin var överhettad. Mellan 1976 och 1983 devalverade vi vår valuta sex gånger. Men när vi gick in i nittiotalet hade vi kommit till repets ände”.

Scharrock sammanfattar sedan hur hårdhänt politiken var under Perssons styre. Vi fick betala miljarder för att rädda bankerna. Riksbanken blev ”oberoende” och regeringens kapade överlag alla offentliga verksamheter till knäna. ”150 000 jobb försvann inom den offentliga sektorn”, slår han fast.

.

.

I stället för budgetåtstramning

ägnar sig Klas Eklund nu åt att strama åt tyglarna för sina hästar…

.

Det är om denna tid som Gustav Fridolin skrev sin bok ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”. Massarbetslösheten bet sig fast. Ungdomen och alla ensamstående mammor blev de stora förlorarna. Privatiseringseländet bredde ut sig.  Sharrock har hittat en chef för ett privat vårdbolag som glatt berättar ”att till och med vänstern har insett att privata företag är bättre ägare när det gäller att förbättra kvalitén”.

”Mr Eklund tror att den starka vänskapen mellan Mr Cameron och den svenske statsministern har haft betydelse för han inställning när det gäller hur man ska klara budgetnedskärningar”. ”När du talar med honom (Reinfeldt) får du intrycket av att han har försökt att förstärka Camerons beslutsamhet”, avrundar Klas Eklund för Times. Denne Eklund som har ett snille för sig. Började som medlem i KPMLr, fortsatte i Socialistiska Partiet, vandrade sedan vidare till Kjell Olof Feldts ”blairiter” i rosornas krig. Efter sitt politiska värv med att avreglera finansmarknaderna blev han logiskt nog talrör för SE-banken, där han lyckades med att avsluta sin karriär med att som rådgivare åt bankens kunder totalt missa de två svåra börsras som varit….

.

.

Vem kunde tänka sig att den en gång

så oskyldige rekryten Persson skulle hamna i historieböckerna

som en förebild för brittiska Tories?

,

Eklund lär försvinna ur historien. Men Göran Persson håller sig kvar. Som högerns ikon och läromästare. Vid ett seminarium vid Handelshögskolan i Göteborg för en tid sedan framhöll även där Anders Borg Göran Perssons stora betydelse. Passande nog var även Gudrun Schyman på plats och framhöll att även hon (liksom Lars Ohly och Fridolins Miljöpartiet) minsann var med om att dra åt svångremmen…

.

.

När drottning Elisabeth i dag läser upp Camerons regeringsförklaring svävar faktiskt Göran Perssons ande över det hela. Själv  minns jag när näringslivets oldtimer Nr 1 P G Gyllenhammar flög ända från England till Stockholm bara för att få avtacka Persson när denne lämnade in som statsminister och partiordförande:

”Vi kommer att komma i håg Göran Persson som den man, vilken räddade svensk ekonomi”, var hans budskap när alla vi andra sörjde alla de jobb som gått förlorade…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, George Osborne, Drottning Elisabeth

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,DN3,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Göinge,Röda Malmö,

Dela

Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron

Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.

De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.

I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…

Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.

.

.

Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…

Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.

Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…

.

Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.

.

Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.

Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.

Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?

Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.

När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.

Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.

Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.

.

Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation

kommer att kosta uppåt 400 miljarder…

.

Hur var detta liberala knäfall möjligt?

Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg

I pressen: SVD1,DN1,AB1,AB2,SVD2,

Dela

”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skatte­höjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”

.

.

Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.

.

.

När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”

menar de definitivt inte att vanliga människor

ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…

.

När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.

För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.

Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:

.

Fördelning av den brittiska arbetskraften

.

Industri 14%

Bygge  9%

Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%

Jordbruk  2%

Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%

Distribution, hotell och restauranger 21%

Energi och vatten 1.5%

Transporter och kommunikation 7%

Andra servicenäringar 7%

,

Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.

Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har  den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder

Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat.  I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken.  George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.

.

.

Nick Clegg blev valets stora förlorare.

Men segrare och kungamakare genom

alliansen med den konservativa högern

.

Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…

Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,

Dela

.

George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.

.

George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.

.

Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter  från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.

George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.

Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours  krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.

.

Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.

Om Brown makar på sig kanske det finns plats.

Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller  EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.

Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,

Dela

.

I Europa har de brittiska socialdemokraterna fungerat som en plogbil för nyliberalismen – med Görans och Monas Tony Blair som stilig chaufför. Landet har avindustrialiserats – och avreglerats. De ”nya jobben” skulle komma i London City. I “finansindustrin”. Men med en finanskris värre än det snökaos som dessutom drabbat landet har plogbilen kört fast för gott. Nyliberalismen har nått vägs ände. ”Tonys” plogbil kan inte vända.

I början på maj väntar nyval. Valrörelsen kommer att dras i gång i slutet på mars. Samtidigt som recessionen segat sig kvar och arbetslösheten är groteskt hög.  Hela vintern har dessutom parlamentsförhören om Labours illegala krig i Irak hudflängt partiets trovärdighet. Liksom det ”eviga” kriget i Afghanistan som ifrågasätts av en stor majoritet av Storbritanniens befolkning.

I detta läge läggs sten på börda för Gordon Browns regering. Chefsåklagaren ska nu åtala tre av Labours ledamöter i parlamentet. De hotas av sju års fängelse för stöld och bedrägeri – när det gäller skattemedel – och rättegångsförhandlingarna kommer att ske samtidigt med valrörelsen…

Bakgrunden är avslöjanden under hösten när tidningen Daily Telegraph dag efter dag kunde publicera snaskiga reportage om det decennielånga, kanske historiska bedrägeri, som varit vardag och kultur i Westminsters anrika riksdagsbänkar. En majoritet av parlamentets ledamöter hade på det ena eller andra sättet krånglat sig undan skatt genom påhittade eller rentav förfalskade uppgifter om sina kostnader för dubbelboende i London. Här fanns obscena avdrag för allt från huslån som redan var betalda till porr, foder till ankor och en vallgrav runt det egna huset…

410 av parlamentets 600 ledamöter har eller ska betala tillbaka stulna skattemedel. De tre socialdemokraterna – tillsammans med en konservativ ledande politiker i överhuset – har åklagaren sett som ”värstingar” och deras brott vill han därför få prövat i en regelrätt domstol. Till fasa för Brown och de konservativas partiledare David Cameron förklarar sig nu alla fyra – i ett gemensamt uttalande – att de har parlamentarisk immunitet och därför står ovanför lagen. Samma retorik som gång på gång räddat Italiens Silvio Berlusconi.

.

Politiskt verkar det trist nog vara de brittiska halvnazisterna i British National Party

som vinner mest på förfallet i parlamentet. Här en av deras  valaffischer

Vi vet inte om de fyra kommer att undgå lagen. Men vad som redan är klart är att för en tid är trovärdigheten för den brittiska borgerliga parlamentarismen allvarligt skadad. För Labour är det hela en katastrof. Att en lord i överhuset tycker sig stå över vanliga lagar om bedrägeri är det kanske inte så många som höjer ögonbrynet för. Men att tre riksdagsledamöter från Labour – med partiets retorik om alla människor lika värde – tror sig tillhöra en ny politisk adel. Det förvånar många.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, labour, val i England, Tony Blair, George Brown

Pressen: SVD1,DN1,

Dela