.

I tre veckor har unga tunisier kraftigt protesterat mot diktaturen i landet trots polisvåld och hård repression. Paroller och slogans som inte någon hade vågat stå ens i närheten av för en månad sedan är nu närvarande i demonstrationer över hela landet.

Ned med diktaturen.

Arbete och frihet. Nej till censur.

Frihet, frihet – ingen president på livstid.

Ett fritt Tunisien – ut med Ben Ali.

Som i ett trollslag är fruktan för diktatorn Ben Ali och hans maffiaklan borta med vinden. Internationella media har svårt att arbeta i Tunisien eftersom regeringen vägrar journalister inresetillstånd. Men ändå står det klart att protesterna mot regimen är massiva och landsomfattande. Det framgår av enskilda rapporter och framför allt från hundratals facebooksidor som censuren inte hinner blockera i samma takt som de skapas.

.

Demonstrationer den 28 december.

.

Det var en enskild tragisk händelse som satte eld på stubinen. En 26-årig man, Mohamed Bouazizi, i den lilla staden Sidi Bouzid satte eld på sig själv framför regionsguvernörens residens den 17 december. Mohameds desperata akt var ett svar på myndigheternas trakasserier som förbjöd honom att sälja grönsaker och frukt över stånd i den lokala bazaren.

Den unge mannen hade ett fint diplom från ett universitet men saknade arbete som en stor del av landets universitetsutbildade ungdom. Som ensam försörjare av åtta syskon blev myndigheternas trakasserier för mycket. I ren desperation brände han sig till döds i protest.

.

Diktaturen skrämmer inte längre landets ungdom till tystnad.

.

Mohameds död blev i sin tur droppen som fick den tunisiska bägaren att rinna över. Första dagen demonstrerade lokalbefolkningen i Sidi Bouzid i solidaritet med Mohamed.

Efter tre dagar demonstrerade massor av människor över hela landet, främst unga arbetslösa och studerande men också lokala fackliga organisationer deltog liksom radikala unga advokater.

Där demonstrationerna mötts av polisvåld har lokala polisstationer, det härskande partiets lokaler och andra officiella byggnader attackerats och i vissa fall bränts ner. Minnesstatyer över diktatorns makttillträde och också raserats.

Tunisien styrs med järnhand av diktatorn Ben Ali sedan den 7 november 1987 då han tog makten i en statskupp. Hans klan, familjen Trabelsi, har använt statsmakten till att sätta en omfattande korruption i system och gjort familjen till den rikaste i landet.

Gnistan till revolten var Mohameds desperata akt men orsakerna finns i samhällets sätt att fungera. Innan krisen bröstade sig Ben Ali med att tillväxten i landet var ganska hög och befolkningen tycktes acceptera diktatorns förtryck av det fria ordet och all politisk opposition i utbyte mot bättre materiella villkor. Men med finanskrisen drabbades också Tunisien och arbetslösheten bland landets arbetare och framför allt de unga grusade alla förhoppningar om bättre tider under Ben Ali.

I mobiliseringen mot regimen har cyberrymden än en gång visat sin enorma förmåga att på kort tid informera och mobilisera. Facebook och Twitter har trots censurens idoga arbete varit avgörande för att hålla motståndet informerat om vad som sker i landet och var och när protesterna äger rum.

På flera orter har lokala avdelningar av den landsomfattande fackliga organisationen UGTT stött och deltagit i protesterna. Däremot har den nationella ledningen ställt sig på regimens sida och på ett skandalöst sätt visat att den är Ben Alis bandhund.

Västerländska media har svårt att arbeta på plats. Men det ursäktar inte den nästan totala medietystnaden som rått under den tre veckor långa revolten. Ännu mindre ursäktar det den totala tystnaden från de självutnämnda försvararna av demokratiska rättigheter som Barack Obama, Nicolas Sarkozy och Angela Merkel eller radiotystnanden från vår egen twittermästare, Carl Bildt.

.

Vad kan de ha så roligt åt?

.

Varför sådan skamlös tystnade när samma personer gapar i högan sky när regimerna i Iran, Elfenbenskusten eller Kongo tar sig ”demokratiska friheter”? Svaret heter ”kriget mot terrorn”. Ben Ali har fått fria händer av västmakterna eftersom han går hårt fram med den lilla islamska extremism som finns i landet. För Sarkozy tillkommer att Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner. Och i Paris vet man att skilja på diktaturer och diktaturer.

.

Media; GP1,DN1,GP2,DN2,DN3,DN4,SVD1,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Diktatur, Protester, UGTT,

Dela

”Detta går inte an

- tig ihjäl alltihop!”

I går var miljoner fransmän på marsch mot president Sarkozy och hans hårdföra borgerliga regim. För Europas del var det den största sociala och politiska protesten på flera decennier.

Där fanns allt för att en händelse, en nyhet ska ”platsa” på rutan, laddas ner på skärmarna eller att beskrivas i spalterna. Ilska, energi, motstånd, skaparkraft. Demokratin i rörelse. Ett sprakande folkligt svar på borgerlighetens massarbetslöshet och svältkurer. Med ett enda huvudbudskap: ”Vi ska inte betala för kapitalismens kris”.

Men. Detta går inte an att visa i Sveriges ”Fria” Television eller att berätta om i övrig statlig eller profitstyrd media. Med Sveriges Radios P1 som enda undantag.

Italiens profitpresident Silvio Berlusconi myntade en gång den etiska och journalistiska princip som gäller:

”Det som inte syns i TV-rutan har inte heller hänt”.

För visst är det så. Till en viss gräns. När fördämningarna brister och sanningen blir alltför outhärdlig. Bakom besluten på SVT:s, DN: s och alla andra nyhetsredaktioner ligger naturligtvis självcensur: ”Våra uppdragsgivare eller ägare, makthavarna i Sverige, vill inte att vi skildrar hur vanliga människor i miljoner, i ett helt vanligt europeiskt land, protesterar mot nyliberalismen”. Det är vi som bestämmer över tryckfrihetens gränser och därmed basta.

Samma censur låg bakom medias torftiga bevakning när Metalls avdelning i Södra Västerbotten under förvintern drog fram i ett imponerande protesttåg mot alla varsel. Även då var det farligt att visa att det var möjligt för helt vanliga människor att demonstrera mot arbetslösheten.

Det slipprigaste undantaget från medias tystnad kom sent på natten i Aftonbladets nätupplaga. Ett undantag som väl bekräftar regeln. Där är förre ultrarevolutionären och förre medlemmen i Förbundet Kommunist, Kalle Ljungkvist chefredaktör och numer gör han upp med sitt förflutna genom att låta nätupplagan bada i sex, mord och sensationer. Hans redaktion hade plockat in ett hyfsat sakligt TT-meddelande, men på eget bevåg vinklat det på sin startsida så att läsarna skulle få en bild av kravaller och brand. Så här ser det ut:

Våldsamma protester i Frankrike Demonstrationerna urartade under natten mot fredagen. Stora polisstyrkor med batonger och sköldar.

Så kan lögnens matadorer hantera ett nyhetsmaterial. Det lilla intermezzot i går kväll (titta noga på bilden ), framför Operan i Paris, när en liten, mycket liten, grupp ungdomar brände upp kvarlämnat demonstrationsmaterial och ett par caféstolar, framställs som om två miljoner fransmän varit ute i bärsärkargång. Ett intermezzo som knappt kommenteras i fransk media. Avskyvärt av Aftonbladet. Vi kan berätta att de uppjagade ungdomarna snabbt och effektivt stoppades av fackföreningarnas ordningsvakter…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, censur, yttrandefrihet, Aftonbladet, Frankrike

I pressen:AB,

Andra bloggare:RödaMalmö,Svensson,Jinge,

Dela