Blev du förvånad?

Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?

Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.

Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.

Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.

I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.

Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.

Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.

Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.

Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.

Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…

Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…

Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…

Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.

EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak

I pressen: AB1,

Dela