Bytt är bytt

Kommer aldrig

mer igen

Från rysk sida är erkännandet av Abchasien och Syd-Ossetien en enkel historia. Här byts blindtarmsstaten Kosova rakt av mot de två nya blindtarmsstaterna i Kaukasus. Bytt är bytt. Kommer aldrig mer igen!

Alla dessa tre stater har en sak gemensamt. De är för sköra och bräckliga som egna statsbildningar och kan i dagens värld inte leva på egen hand. Kosova är i praktiken en NATO-bas, där det politiska styret domineras av krigsförbrytare och den albanska maffian i Europa. De två nya randstaterna vid Rysslands södra gräns blir i praktiken delar av Ryssland, dominerade av lokala klanledare. Ofta med lönsam smuggling som viktigaste näring.

I den media som domineras av den ”västerländska kapitalismen”, ofta kallad det internationella samfundet, är reaktionerna blandade. EU:s tungviktare, som Frankrike , Tyskland och Italien, ”beklagar” mer diplomatiskt Rysslands beslut. Anglosaxare, som Bildt med Bush som sin ledstjärna, har ett högre tonläge, och vräker ur sig fraser om ”brott mot folkrätten”, ”beslut som destabiliserar hela Europa” mm. CNN och BBC säger att ”en hel värld är skakad”. Gemensamt för denna västliga imperialistiska kärna är ändå att det inte går att jämföra gårdagens beslut med de egna besluten om att erkänna Kosova.

Nej, det gör det naturligtvis inte. Kosova eller tidigare Kosovo har överhuvudtaget aldrig varit en egen statsbildning och har i modern tid, dvs under hela förra århundradet, innefattats i en statsbildning med serbisk dominans, eller serbiskt förtryck om man så vill.

Abchasien och Syd-Ossetien har däremot aldrig, i modern tid, dominerats av en georgisk statsbildning. Att de bägge regionerna formellt inordnades under det nya Georgien vid Sovjetunionens kollaps i början av 1980-talet förändrar inte bilden en enda pixel.

Stalinismens arv

Rötterna till dagens konflikt finns långt tillbaka i historien. I samband med det ryska tsardömets kollaps bildades Transkaukasiens Demokratiska Federativa Republik. I huvudsak var denna ettåriga statsbildning dominerad av Armenien och Georgien, men inneslöt också Abchasien och Syd-Ossetien. Ett nationellt motstånd växte här över i ett våldsamt uppror från de bägge mindre nationaliteterna.

Tusentals offer skördades under den häftiga konflikten, som frystes genom att hela regionen blev en del av Sovjetunionen. Josef Stalin, som själv var från dagens georgiska Gori, med ossetisk härkomst, bröt sedan under fyrtio år med allt vad marxism eller socialism heter, genom att bokstavligen likvidera de rörelser som förespråkade nationellt självbestämmande.

Kazaker, uzbeker, armenier, georgier, ukrainare, tjetjener samt dussintals ännu mindre nationaliteter, förvägrades varje eget styre. Svårt sjuk hade Lenin som sin sista politiska strid försökt stoppa Stalins förödande nationalitetspolitik och allierat sig med Trotskij, som liksom Lenin höll fast vid arbetarrörelsens grundprincip om rätten till nationellt självbestämmande. Stalins seger i den interna partikampen blev förödande. I en annan form, men med samma innehåll, fortsatte den sovjetiska stalinistiska byråkratin tsarismens hundraåriga förtryck av det ryska imperiets nationella minoriteter. Under Andra världskriget kunde de tyska nazisterna lätt hitta medlöpare från dessa så vårt nertryckta nationer. Ja, ”misstänksamheten mott ryssar” eller i värsta fall det gamla ”rysshatet” är det som göder nationalismen i dagens ryska randstater. Det ryska förtrycket, som skett i socialismens namn, har i dessa länder gjort det oerhört svårt att återupprätta den autentiska revolutionära marxismen. Stalinismens långa skuggor, med bland annat sitt minoritetsförtryck, gör givetvis att socialister även i våra länder ofta hamnar i skymundan.

1990-91 inbördeskrig i Georgien

Den georgiska statsbildning som georgierna försökte upprätta efter Sovjets kollaps var misslyckad från början. Abkaser och osseter ville inte vara med. Det gick inte heller för Tblisi att transplantera de främmande organen med huggknivar. 1988 bildades den mycket framgångsrika Sydossetiska Folkfronten. Men i tsarernas och Stalins fotspår blev svaret från Tblisi helt enkelt att förbjuda alla regionala partier. Osseternas replik blev att proklamera en egen Sovjetisk Demokratisk republik, helt suverän inom ramen för dåvarande Sovjet, eller USSR. Osseterna bojkottade georgiska val och arrangerade i stället egna. Men de senare olagligförklarades av Saavashilis mycket hårdhänte föregångare, den politiske råbusen Zviad Gamsakhurdia. Han upphävde också varje form av egen autonomi för sydosseterna, 1990.

Ett nytt krig blev oundvikligt, där den georgiska sidan fördrev 100 000 sydosseter till sina ryska grannar i Nord-Ossetien. Människor dödades urskiljningslöst. Byar brändes ner. Våld möttes med våld. Man beräknar att 1000 människor blev gränskrigets offer. 1992, fick den georgiska militären ge upp sitt annekteringsförsök, när den ställdes inför hotet av en fullskalig rysk hjälpinsats för sydosseterna. En vapenvila kom till stånd och under OSSE:s övervakning kom fredsbevarande styrkor från Ryssland, Georgien och osseter att tillsammans patrullera området. Ett uppdrag som fungerade fram till 2004. Då, i och med att Saakasvhili fick makten efter ”Rosenrevolutionen” och Eduard Shevardnadzes fall, inleddes en succesiv militär upptrappning från Georgiens sida. En upptrappning som förstärktes av USA:s och Israels forcerade uppgradering av den georgiska militären.

Nyliberalt bakrus

Efter några års lyckorus fick den nya georgiska regimen och dess nästan obscena nyliberalism en väldig baksmälla. Den laissexfairekonomi, som Saakasvhili importerat från sina år vid universitetet i Harvard, vidgade alltmer landets sociala orättvisor och klassklyftor. De som protesterade möttes med censur, vattenkanoner, godtyckligt våld och fängelse. För att klara sitt omval nu i februari 2008 vände Saakasvhili folks missnöje bort från den sociala krisen genom en hejdlös nationalistisk propaganda. Bland annat lovade han att äntligen se till att Syd-Ossetien och Abchasien kom under georgiskt styre. Abchasien, som var den miltärt svåra regionen att inta vågade han sig inte på i den första rundan. I stället blev det sydosseternas huvudstad Tskinvali, som samtidigt med att OS-elden tändes, kom att utsättas för ett blitzkrieg och en obarmhärtig orkan av flygbombningar, raketer och tung artillerield. En militär våldtäkt som alla utan Carl Bildt såg. Att Tsaakasvhilis regim var ute efter förstörelse och inte försoning visade sig bland annat i att man bombade ålderdomshem, sjukhus och universitetsbyggnader. När det gällde den fyra kilometer långa bergstunneln, Kori, över till det egentliga Ryssland, stod invasionsstyrkorna inför ett strategiskt val. Antingen kunde tunneln ha sprängts för att då ha stoppat det oundvikliga ryska svaret, eller kunde den få stå kvar, för att ge osseterna en möjlighet att fly. Valet blev folkfördrivning och en majoritet av osseterna drevs också över till Nord-Ossetien.

Så ser bakgrunden ut till gårdagens ryska beslut. Den västerländska kapitalismens företrädare och dess huvudmedia kan mässa sin litania om ”folkrätt” och ”internationella samfundet” bäst man vill, likt maskar på metkrokarna. Sanningen är en annan.

Bleka bloggen

Bildt som under åren efter förmåga medverkat till att skapa den nästan ikonförklarade nyliberalen, Saakasvhili, har nu fått fullt snurr. Han, som i sin Bleka blogg, Alla dessa dagar, ännu inte fått ner en stavelse om angreppet på Tskinvhali, han väjer nu för att rulla upp också dramat Kosovo, utan pratar i stället om att tiotusentals georgier jagats bort från Abchasien och Syd-Ossetien, för att sedan inte kunna återvända. Visst. Så har skett och självklart måste vi kräva av de nya staterna och Ryssland att dessa flyktingar ges en möjlighet till förbrödring/försystring och till en återkomst. Men vore det inte klädsamt om Bildt också i något sammanhang krävt att Israel skulle se till att de fem miljonerna palestiner som jagats bort från sitt eget land också skulle få återvända? I förrgår släppte Israel 200 palestinska fångar i en gest till sin politiske trojan Mahmoud Abbas, eller Abu Mazen. Vore det åtminstone inte på sin plats att Bildt kräver att de 9 800 palestinska fångar, som Israel fortfarande fängslar, ska friges?

Till sist en förundran. I tisdags slog Förenta Nationerna, alltså i någon mening det “Internationella samfundet” fast att USA dödat omkring 90 civila, därav 60 barn och 15 kvinnor, i en av sina eviga bombningar over Afghanistan. Huvudmedia moltiger. Bildt tiger. Samtidigt vet vi att den georgiska myndigheten räknat offren för Rysslands intåg till ”bara” 67 döda civila. Tala om dubbelmoral…

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,Sydsvenskan,AB1,AB2,AB3,AB4,

Politiken 1, Politiken 2,DN5,DN6,

Hos andra bloggare: Svensson, Jinge, Trotten,