"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Bush
Carl Bildt och Khaddafi – nykolonial orientalism
19 Nov 11
.
Saif Khaddafi tycks ha gripits i Libyen. Enligt uppgifter på mitt twitterflöde från Libyen hyrde han en ökenexpert som vägvisare för flyktvägen. Misstaget var bara att denne också var en vän till revolutionen och snabbt delade med sig av sina koordinatorer till den nya regimens väpnade styrkor. Han ska ha gripits av ett förband från brigaden Khaled bin al-Waleed, vilken har sitt ursprung i Zintan och som sedan länge har varit honom på spåret.
Om detta bekräftas är det en stor framgång för det libyska folket. Han hade visserligen aldrig förmått att återupprätta diktaturen och bli arvtagare till en dynasti. Det vore som att springa uppför en alptopp med lösan sand. Men med tillgång till en del av alla de rikedomar som familjen stal från sitt eget folk hade han säkert – tillsammans med lojalister i exil och bittra klanmedlemmar inne i landet – förmått organisera mer lidande och kaos genom sabotage och terroraktioner mot det nya samhälle som är på väg att formas.
.
.
.
I flyktbilen från Tripoli den 23 augusti
.
Carl Bildt, vars egen roll som styrelsemedlem i Lundin Oil har ifrågasatts när det gäller blodsregimen i Sudan, är naturligtvis på hugget direkt. Han var en av de sista politikerna i Väst att ta ställning för att Khaddafis regim skulle störtas. ”Vi tar inte ställning mellan parterna hette det i en radiointervju”, när Saif Khaddafi och hans tyranniske far, Muammar, var i färd med att mörda sitt eget folk. Nu låter utrikesministern nådigt meddela via ett SMS till TT att:
”Vi välkomnar varmt att han nu gripits och gratulerar de libyska myndigheterna. Viktigt att se till att han nu under ordnade former överförs till Internationella brottmålsdomstolen.”
Ingenting talar för att detta kommer att ske. I stora delar av världen ses Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som en kolonial renässans. ”Där hamnar bara krigiska negerkungar, serber och araber”, säger man hånfullt. USA:s gamle utrikesminister Henry Kissinger skulle ha skakat galler i decennier om ICC:s rättvisa också omfattat västerlänningar. Liksom Bush och Blair. Ja, tänk om det skulle visa sig att Lundin Oil har medverkat till krigsbrott, är det då en enda människa som tror att Bildt skulle häktas och föras till domstolen i Haag?
I ett första uttalande säger Muhammad Alalaqi, Libyens justitieminister, att ”Saif al-Islam ska få en rättvis rättegång enligt internationell standard. Vi har heller ingenting emot internationella observatörer och vi ska koordinera med ICC när det gäller rättegången.”
.

.
Det låter rimligt. Eftersom diktaturens gamla rättsapparat krossats är det naturligtvis bra med en dialog med ICC. Men libyerna vill säkerligen döma själva. Att som Bildt bara prata om ICC är nykolonial orientalism eller rasism om man så vill. Den libyska revolutionen är samtidigt inte betjänt av en lynchning eller en skådeprocess. En öppen och rättvis rättegång där den gamla regimens brott kan dokumenteras inför en hel värld är det bästa sättet att gå vidare.
Läs mer: I vårt Libyenarkiv hittar du mer än sextio artiklar som vi skrivit om Libyen alltsedan det väpnade upproret inleddes den 17 februari.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saif Khaddafi, Carl Bildt, ICC, Muammar Khaddafi, Libyen, Zintan,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,GP1,DN2,SVT1,SVD4,DN3,SVT2,DN4,DN5,DN6,GP2,
Bloggare; RödaMalmö,
Nyliberala myter begravda.
11 Jun 11
Ett bokslut över
Georg W. Bushs skattepolitik.
.
Det har gått tio år sedan president Bush den 7 juni 2001 antog en skattereform som gav miljarder i lägre skatter för de rikaste och några cents för de fattiga.
Nu tio år senare är det möjligt att göra ett bokslut över skattereformen. I
korthet lan man säga att reformen lyckades uppnå det outtalade motivet –göra de rika mycket rikare. Däremot misslyckades den totalt att uppfylla de officiella motiven för sänkningen av inkomstskatterna.
Vad var de officiella motiven? De var identiska med vad duon Reinfeldt/Borg i dag presenterar som ursäkter för skattegåvorna till de rikaste i samhället.
Främsta motivet är det klassiska nyliberala hokus pokus att lägre skatter stimulerar tillväxten, investeringarna och skapar nya jobb. Vilket i sin tur ökar statens skatteinkomster. Simsalabim- lägre skatter leder till större statsinkomster.
Myter är mycket seglivade, speciellt då de tjänar de rikas intressen. I hur många hundra år försvarade inte prästerskapet adelns privilegier med ursäkten att den var utvald av Gud att njuta av livet utan att arbeta.
För att skjuta den nyliberala myten om skattesänkningars gudomliga effekt behövdes inte hundratals år. Det räckte med tio år ”busheconomy”.
.
.
I ett dokument utarbetat av tankesmedjan Economic Policy Institute finns en sammanfattning i tio punkter som visar vad som verkligen hände med skattesänkningarna, vilka som profiterade på dem, vilken effekt de hade på tillväxten och jobben. Det är ett förödande bokslut som borde döda den nyliberala mytologin. Men nej, den bara rullar vidare i land efter land som om inget hänt. Orsaken är inte den officiella, nämligen att det handlar om krisbekämpning utan samma inofficiella målsättning som Bushs 2001 –att göra de rika rikare.
Men vad hände i USA under de tio år som redan gått?
* De rika tjänade proportionellt mest på Bushs skattereform. Den rikaste tusendelen av inkomsttagarna med inkomster över 21 miljoner kronor per år fick 3,6 miljoner kronor i skattelättnader, 450 gånger mer än familjen med en genomsnittsinkomst. Den rikaste hundradelen (1%, med inkomster över 4,6 miljoner kronor om året) av inkomsttagarna tog under perioden 2001-2008 hem 38 % av skattelättnaderna. Hela 55% av lättnaderna hade under samma period hamnat i fickorna på tiondelen personer med de högsta inkomsterna, motsvarande alla över 1,2 miljoner kronor per år.
.
.
Detta kunde ske eftersom skattereformen medförde lägre skatt på inkomst av kapital, lägre skatt på aktieutdelning, lägre marginalskatter i toppen, och lägre fastighetsskatt. Summan av allt var att 1% av inkomsttagarna tog hem 65% av alla inkomstökningar under perioden 2002-2007.
* De fattigaste familjerna fick smulor trots att den officiella propagandan motiverade ”reformen” med behovet att sänka skatterna för ”Swanson”. År 2010 fick den fattigaste femtedelen (20% med inkomster under 140 000 kronor om året) 1% av skattelättnaderna. De 60 % av löntagarna som befinner sig på nedre delen av inkomstskalan, med inkomst under 490 000 kronor per år, fick nöja sig med 20% av de samlade skattelättnaderna.
* Myten att mer pengar till de rika sipprar ner i samhället och skapar jobb är just inget annat än en myt. Av alla konjunkturcykler efter andra världskriget var bushperioden den värsta av alla vad gäller löner och inkomster. Under perioden 2001-2007 sjönk den inflationsjusterade veckomedianlönen med 2,3 procent. Medianlönen är lönen i mitten på löneskalan, vilket är mycket under genomsnittslönen som statistiskt påverkas kraftigt av direktörernas fantasilöner. Under samma period ökade produktiviteten i den icke-agrara produktionssektorn med 15,4 %, det vill säga att frukterna av hela produktivitetsökningen hamnade i andras fickor än de producerande arbetarna. Nio av tio löntagare fick dela på 13% av de totala löneökningarna under perioden 2002-2007 medan 0,01% av löntagarna fick 24% av ökningen.
.
Sedan 2007 har löneutvecklingen fortsatt stagnerat.
.
*Inte heller skapade skattesänkningarna de nya jobb som utlovats. Högkonjunkturen 2002-2007 är den enda period i USAs efterkrigshistoria där andelen i arbete i förhållande till hela befolkningen minskade. Den totala sysselsättningen ökade med bara 0,9 procent vilket är bara en tredjedel av ökningstakten under alla andra högkonjunkturer. Så mycket var det beställt med de sänkta skatternas stimulerande effekt på jobben. En läxa att komma ihåg för LO.
* Men hur var det då med den ekonomiska tillväxten? Den skulle ju få fart av skattesänkningarna. De rika skulle snabbt investera sina ökade rikedomar och driva på tillväxten, lät Bushs ekonomer förstå. Likt i Anderssens saga ”bidde det en timme”. Under högkonjunkturen 2001,4kv till 2007,4kv var tillväxten den lägsta under hela efterkrigstiden. Vad gäller investeringarna i ny produktionskapacitet ökade de med 2,1 % per år vilket är ynka tredjedelen av genomsnittet för efterkrigstidens högkonjunkturer och mindre än hälften av investeringarna under den näst sämsta under perioden.
-Statens inkomster är i dag lägre än vad de hade varit utan skattesänkningarna. Om det råder det enighet bland ekonomer, sa redan 2006 Bushs ekonomiska ”senior adviser” Alan Viard.
.
.
Med det kan bokslutet över den nyliberala dogmen om stimulans via ”utbudspolitik” skrivas i svart och guld. Svart för den arbetande befolkningen. I guld för den lilla stenrika hundradelen av befolkningen, de verkliga kapitalisterna.
.
Media:
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Georg W. Bush, Skatter, USA, Borg, Reinfeldt, Inkomster, Nyliberalism
Obamas budget
15 Feb 11
I dårarnas paradis.
.
Det har blivit ett socialt axiom i USA. Inga skatter kan höjas oavsett de sociala följderna. Om så
sjukvården ska börja amputera lemmar med en gammal handsåg från Sandviken så är ökade inkomster till staten via högre beskattning ett tabu.
Det är den sanning som bekräftas av Vita Husets budgetförslag som nu skickas över till Kongressen för behandling. Obamas budget är kriminell ur social synvinkel vilket bäst bevisas av dess två motpoler.
-USA militära budget förblir intakt sånär som på 16 miljarder dollar i besparingar per år de närmaste fem åren, det vill säga igenting jämfört med den årliga budgeten på över 650 miljarder dollar.
-Däremot ska det viktiga stödet till uppvärmning av hus och lägenheter som 8,3 miljoner familjer är beroende av halveras, vilket innebär att cirka 3,5 fattiga familjer helt förlorar uppvärmningssubventionen.
Kontrasten mellan behandlingen av de två utgiftsposterna i den federala budgeten visar ledstjärnan i budgetens utformning och sparprogrammet för en minskad statsskuld det kommande decenniet – allt för de redan rika, inget till de fattiga och arbetslösa. Barack Obama har hittat den perfekta politiken för att hans sista sken av passionerad demokrat ska släckas.
.
Glansen kring Obama har bleknat betydligt.
.
-Vi lever i en udda tid då en demokratisk president verkar bekväm med att spendera miljarder av dollar på ett impopulärt och till synes ovinnbart krig i Afghanistan utan att ha ett problem med att kapa hjälp till uppvärmningen åt fattiga amerikanska familjer mitt i den kallaste vintern i mannaminne, skriver den radikala tidskriften The Nation.
Planen är att skära i statens utgifter med 1 100 miljarder dollar under decenniet räknat från nästa år. Jobben och den sociala misären offras för att kunna hitta en gemensam terräng med republikanerna som nu har majoriteten i Representanthuset. Hur det ska gå till frågar sig många eftersom republikanerna säger nej till alla Obamas förslag av rent ideologiska skäl. De tror att det ska leda till en seger i 2012 års presidentval oavsett vilken kandidat de ställer upp med.
.
Obama lägger sig platt för republikanernas budgetkrav.
.
Vita Huset har självt backat in sig i det budgethörn det nu befinner sig i då Obama accepterade att förlänga George W. Bushs skattelättnader för alla familjer inklusive de få med inkomster över 250 000 dollar per år. Om han går med på att förlänga dem på nytt 2012 då annulleras hela effekten av hans planerade budgetbesparingar. Det visar vilka prioriteringar som gäller både i Kongressen och Vita Huset. Statens utgifter ska sänkas oavsett de sociala konsekvenserna för de arbetslösa, de som förlorar sina hem i bolånekarusellen, undervisningen och de sociala hjälpprogrammen.
USA glider allt mer in i en social dårskap som kommer att sluta med förskräckelse. Utan politiska alternativ till demokraterna och republikanerna, utan starka fackliga organisationer och social organisering kan det bara sluta i en social explosion av gigantiska mått eller i ett förfall till en djup ekonomisk och social misär för så stora delar av befolkningen att USA inte längre kommer att klassas bland de högt utvecklade industriländerna.
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,
Bloggare: Röda Malmö,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Budget, Rika, Fattiga
Ett mörkt decennium.
1 Jan 11
De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger
moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.
Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.
Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.
De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
.
Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.
.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.
.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.
Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot
Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.
Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians
mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.
.
I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.
.
I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.
.
Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.
.
Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.
När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
..jpg)
.
–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.
.
USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.
.
Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån
franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.
Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.
Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
.
Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.
.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.
Benny & Göte
.
Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,
Överallt terrorhot och terrorister…
9 Nov 10
.
” Terrorhot mot Nordstan”
” Ny Laserman i Malmö”
” Terroristrättegång mot somalier i Göteborg”
” Så dödades svenske soldaten”
” USA: Vi övervakar bara terrorister”
.
De flesta svenskar håller inte längre fast vid ”den enda sanna evangeliska läran”. Därför är det omöjligt att här på hemmaplan piska upp rätt stämning för ett religionskrig. Den tid, när den uppländska överklasskvinnan ”Heliga Birgitta” kunde mana kung Magnus Eriksson till krig mot ”hedningarna i Finland” är ett minne blott. Vare sig regeringen, miljöpartiet eller socialdemokraterna väljer i dag att kalla sitt krig i Afghanistan för ett nytt ”korståg”.
De svarta rubriker, som sätter fart på ideologiska uppbådet för Sveriges militära aktivism under NATO:s fanor, handlar i stället om ”terrorister”, ”talibaner” eller ”islamister”.
.
.
I går var det antisemitism som gällde…
.
I början av 1900-talet var det ”sågfilare” från Ryssland som hotade Sverige. I en tid när sviterna från Karl XII:s krigarliv ännu inte gått över i tvinsot. Under 1930- och 40-talen, som så många gånger förr, var det judarnas tur, att hängas ut. Det var ”judarna som korsfäst Jesus”. Judarna låg inte bara bakom ”bolsjevikrevolutionen”. De var också ansvariga för börskraschen på Wall Street och Den stora ekonomiska depressionen. De var ”ockrare” med ”osvenskt kroppsspråk” på samma sätt som ”lappjävlar, tattare och zigenarpacket”. Antisemitismen var djupt rotad i Europa. I alla klasser, i överlevande kungahus och i alla samhällsskikt. Det var definitivt inte en farsot som spridit sig från arabvärlden…
Åren passerade och Carl Bildt lyckades under några år blåsa nytt liv i rysskräcken med sin jakt på ”sovjetiska ubåtar”. Men i dag har tiderna flytt och gårdagens ryska sågfilare och judar har blivit till ”islamistiska terrorister”.
Detta därför att USA och stora delar av västvärlden jagar efter kontrollen över Afrikas, Mellanösterns och Centralasiens energi- och råvaruresurser. Därför krigar man i Irak, i Afghanistan och i Pakistan. Direkt eller indirekt också i Somalia och i Jemen. Våra stater ger också ett reservationslöst stöd åt kolonialmakten Israel. Namnet Carl Gustaf sprids över världen. Inte minst när bilden av vår monark som en ömsint och trofast familjefar suddats bort på Stockholms lönnkrogar blir det granatgeväret Grg m/48/Carl Gustaf som får stå för varumärkets glans och ständigt nya exportframgångar…
.
.
Från amerikanarnas övergepp i fängelset Abhu Ghrahib
.
Krigen rasar främst i muslimska länder och därför blir det” Muhammed” som på ett naturligt sätt kopplas till ”terrorismen”, vilken oftast handlar om mer eller mindre desperata svar på våra krig. Kopplingen blir lätt att göra. I krigens spår kommer flyktingströmmarna. USA vägrar i stort sett att ta emot ”sina flyktingar”. Inte ens alla kristna i Mellanöstern som nu flyr från Irak, Libanon och Israel får en fristad i landet. Som en följd av krigen i Irak, där vår utrikesminister Carl Bildt var aktivist, har över hundratusen irakier i stället hittat skydd i Sverige. Miljoner andra finns i Syrien, Jordanien och andra länder i Mellanöstern. I Sverige finns också stora flyktingskaror från Somalia. I veckan berättade radions P1 om att svenska poliser hjälper den grekiska gränspolisen med att försöka klara den enorma flyktingströmmen från Afghanistan. Flyktingar som inte är några ”flyttfåglar” i mänsklig skepnad. De försöker ta sig hit helt enkelt därför att vi krigar i deras hemländer. Borta är de dagar när de gamla kolonialmakterna lugnt kunde skjuta ihjäl ”gulingar” och ”svartingar” utan att behöva räkna med rekyler i form av flyktingar till sina egna trygga hemländer…
Därför blir det ”Muhammed” som jagas. Inte när hans namne blir matchhjälte för AIK och räddar denna anrika fotbollsklubb från att ramla ur allsvenskan. Nej, den Mohammed man jagar är en palestinier eller en muslim som har svårt för eller inte accepterar USA: s krig i Somalia, Jemen, Irak, Afghanistan och Pakistan. Jan Guillou har väl berättat om hur det gick när en svensk familjefar med detta namn skulle kallas till vittne efter ”terrorhotet i Nordstan”:
”Men nu var det alltså frågan om en svensk som hette Muhammed i förnamn. Då krävdes 20 man för tillslaget, då fick polisen mundera sig i de särskilt skräckinjagande svarta kläderna med terroristmasker och då fick de använda sina häftigaste vapen, k-pisten Heckler & Koch MP 5 med lasersikten.”
Judas Iskariot med kroknäsa och penningbörs har blivit den skäggige självmordsbombaren Muhammed…
Vare sig en Fredrik Reinfeldt eller en Mona Sahlin kan beskyllas för rasism. Men deras krig och deras anpassning till USA grumlar det vatten där Sverigedemokraterna och andra ännu mer obskyra partier finns. Sverigedemokraterna kan framgångsrikt fiska röster på grund av västmakternas krig i den muslimska världen. Beror inte alla skjutningar i Malmö egentligen på alla muslimer i stan?
.

Samtidigt med att ”Amerikanska” Dagbladets ledare
konstaterar att ett ”attentat har avvärjts”
visar tidningens nyhetssida att det var falskt alarm…
.
Ett av de mest vidriga inslagen i detta ideologiska uppbåd för våra krig var en ledare i Svenska Dagbladet: ”Afghanistan handlar också om Nordstan”. Där hyllas polisen för sina övergrepp i Göteborg och författaren Claes Arvidsson hävdar fullständigt grundlöst att ”ett attentat avvärjdes”. I sin smaklösa tribut till våra krig väljer han sedan att citera från den danske statsministern Lars Lökke Rasmussens bok ”I orkanens öga”, där denne försvarar det danska dödandet i Afghanistan:
”Vi är där för att försäkra att landet inte blir en fristad för terror igen. Det är grunden till vår närvaro, varken mer eller mindre.”
Ledaren i Svenska (Amerikanska?) Dagbladet avrundas sedan djupsinnigt med en poetisk rad:
”Afghanistan är långt borta. Nordstan är nära.”
Varför inte vända på versen?
Är det inte så att Nordstan är nära och Afghanistan långt borta.
Det är därför vi ska ta hem våra soldater nu!
Då hjälper vi till att minska både flyktingströmmar och att hålla Nordstan fritt från terrorhot.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, terrorhot, terrorister, Irak, Bush, Afghanistan, Reinfeldt, Sahlin, ISAF/NATO
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,GP1,GP2,GP3,SDS1,AB1,VG1,SVD9,SVD10,SVD11,SVD12
GP4,SVD13,GP5,GP6,SVD14,SVD15,DN3,GP7,GP8,AB2,VG2,AB3,SVD15.
Republikanerna stormar Capitol Hill.
6 Nov 10

-Ett högtidligt löfte till Amerika.
.
-A Pledge to America, är titeln på det Republikanska partiets program för hur landet ska styras av den nya majoriteten i Representanthuset.
I koncentrat kan programmet sammanfattas till – mindre centralmakt i Washington, lägre skatter och kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna.
-Bort med fingrarna från den fria företagsamheten, lyder stridsropet som ett eko ur den amerikanska westernideologins djupaste källare. En så ingrodd reflex att republikanernas andreman i Representanthuset, Eric Cantor, häromdagen avfärdade Barack Obamas förslag om nya skattelättnader för företagen i syfte att stimulera jobbskapande.
-Vi ska hålla tillbaka Washingtons vilja att tala om för företagen hur de ska göra för att växa, sa den principfaste försvararen av den fria företagsamheten. Anekdoten är ett koncentrat av vad som väntar på Capitol Hill.
.
Eric Cantor blir republikansk andreman i Representanthuset.
.
Budskapet är tydligt. Inga skattehöjningar, drastiska nedskärningar i den statliga budgeten och totalt fria händer för ”företagsamheten”. Så ska underskotten och arbetslösheten lösas för att ramaskriet från väljarna ska höras ända upp i Vita Huset.
Men nu kommer problemen för det republikanska kavalleriet. Vad ska man hugga in på med värjorna? I Pledge to America och i Eric Cantors budgetförslag anges nedskärningar för 260 miljarder dollar för nästa budgetår, vilket i så fall blir den största nedskärningen i den federala budgeten under ett år sedan andra världskrigets slut.
Så var kapar man när ”tepåsarna” flåsar i nacken och de statliga underskotten närmar sig 14 000 miljarder? En normal ”familjefar”, som kavalleristerna gärna kallar sig, börjar naturligtvis med att titta på de stora budgetposterna där en nedskärning på säg en femtedel (Cantors krav) får en kännbar effekt på underskotten.
Men är man ärkekonservativ republikan då frågar man sig först var det går att skära i utgifterna utan att det drabbar min egen klass intressen. Då blir det plötsligt inte mycket kvar att prata om.
-Rör för guds skulle inte våra militära utgifter. Boeing, Northrop, General Electric, Blackwater och alla andra ”patriotiska” företag är av vitalt intresse för nationen. Och våra hundratals baser världen runt behöver varje cent som vi ger dem. Nej vår krigsapparat behöver mer pengar. Vi får spara på annat.
.
De federala utgifternas fördelning 2011. Den enda post som republikanerna just nu vill angripa är de 12% för välfärden. De verkliga militära utgifterna är närmare det dubbla än vad som anges ovan därför att ”äldre” utgifter inte finns med, som exempelvis betalning till ”krigsveteraner”.
.
-Rör inte Bushs skattesänkningar för alla amerikaner, lyder nästa invändning. Republikanerna har redan gjort klart att de inte kommer att gå med på Obamas förslag att göra lag av Bushs skattesänkningar med undantag för de som tjänar mer än 250 000 dollar per år. Vi talar om 2 procent av befolkningen. Problemet är bara att i stort sett alla republikaner i Kongressen (och demokrater) tillhör just den gruppen. Kostnaden för att låta permanenta skattesänkningarna även för de två procenten blir 700 miljarder dollar för de närmaste tio åren.
Ändå hotar Cantor och andra hökar att stoppa Obamas lösning. Ett beslut måste tas i Kongressen innan 1 januari då Bushs tillfälliga skattelättnad automastiskt upphör om den inte görs till lag. I så fall börjar de gamla skatteskalorna att gälla för alla amerikaner oavsett om de tjänar 250 000 dollar eller en tiondel av den summan. Det är kanske vad som kan tvinga republikanerna till en eftergift för annars kommer de att i sina ”arga” väljares ögon framstå som ansvariga för skattehöjningar bara för att de vill skydda de med mer än 250 000 dollar i årsinkomst.
Men vad blir då kvar av budgeten som kan kapas? Rätt gissat – de sociala utgifterna. Och inte ens dem går det att göra vad man vill med. Republikanska lagstiftare har redan sagt att det inte kan bli tal om att (ännu) ge sig på vad som kallas ”entitlements”, det vill säga mycket viktiga och populära institutioner som Medicare och Medicaid. Kvar blir cirka 20 procent av årets federala utgifter på 3 700 miljarder dollar.
.
USAs militära utgifter stiger oavbrutet och ingen republikans retorik om mindre stat kommer att vända trenden.
.
Hur 260 miljarder dollar ska kunna kapas från en femtedel av 3 700 miljarder är det ingen som förklarat. För kvar av utgifterna, sedan militären och andra viktiga program fått sitt, finns utbildningen, vissa sociala välfärdsprogram, Obamas vårdreform, klimatanpassning och vård av nationalparker. Redan enkel matematik säger att inget stämmer i de luftiga löftena. Tunga republikaner som Eric Cantor inser också detta och har redan sagt att det inte går att minska de statliga budgetunderskotten utan att också angripa de sociala rättigheterna (entitlements) som Medicare och Medicaid. Men det får ändå lov att vänta eftersom det är social service som stora delar av republikanernas väljare absolut vill ha kvar intakt.
Mellan republikanernas (och ”tepartisternas”) ideologiska pladder om mindre stat och regering, minskade offentliga utgifter och verkligheten finns det knappast något samband. Inte ens under republikanernas ”helgon”, Ronald Reagan, minskade statens roll eller underskotten. Tvärtom, under hans styre rusade de statliga underskotten i höjden. Inte så mycket för att utgifterna ökade men därför att hans ”skattegåvor” minskade statens inkomster. Under hans presidentperiod 1980-88 ökade statens underskott med 200 procent på grund av skattelättnaderna och upprustningen under ”stjärnornas krig” mot Sovjet.
.
De federala utgifternas tillväxt sedan 1995. Hur den här trenden ska brytas utan att rubba militärens utgifter finns det inget svar på.
.
Förutom en kort period av budgetöverskott under Bill Clintons andra mandatperiod har staten arbetat med ett permanent budgetunderskott ända sedan slutet av 50-talet, vilket naturligtvis betalats tack vare dollarns roll som ohotad reservvaluta. De amerikanska sedelpressarna löste problemet.
Men det är under republikanen Georg W. Bush som underskotten exploderar. Två faktorer förklarar vad som hände. På inkomstsidan tappade staten massor av inkomster på grund av den ”nyfödda evangelistens” skattesänkningar för framför allt de rika. Från 2000 fram till Obamas tillträde minskade de statliga inkomsternas andel av BNP från 20,6 procent till 14,8 procent, motsvarande tusentals miljarder dollar sammanlagt under perioden. Från krisens början 2007 minskade skatteinkomsterna ännu mer eftersom bolagen betalade in mindre skatt och de arbetslösas antal rusade i höjden.
Samtidigt steg utgifterna kraftigt från 2001 och framåt. Det tar på att kriga i världens fyra hörn. Från 2008 ökade dessutom de sociala utgifterna för krisens offer. Obama ärvde republikanernas underskott och med krisen och den höga arbetslösheten 2009-10 växte underskotten ytterligare.
.
Innanför Kongressens murar höjs inga röster till försvar av det arbetande Amerika.
.
Med en ny majoritet i Representanthuset ställs nu frågan om statens underskott och skulder kommer att försvinna som republikanerna ropar ut i media. Eller är det bara ögonfägnad för att mobilisera sina anhängare inför presidentvalet 2012? Sett till den amerikanska statens funktionssätt, med tre maktcentra, är det inte troligt att det innan 2012 kommer att ske någon större förändring.
Men om republikanerna vinner presidentvalet 2012 väntar nya tider. Då kan vi vänta oss att Eric Cantors program blir verklighet. Då kommer det inte finnas några heliga kor kvar som går säkra för slakt. Förutom skattelättnader för de rika och ständigt större militära utgifter – naturligtvis.

Det intressanta med tårtdiagrammet ovan är att det visar på verkliga militära utgifter som utgör mer än 50% av den federala budgeten.
.
Media: GP1,GP2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,AB1,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Republikaner, Kongressen, Budget
Snikna demokrater sabbar Obama
6 Okt 10
Obamas demokrater är sig själva närmast.
.
Med handen på hjärtat lovade Barack Obama att Georg W. Bushs skattegåvor till de absolut rikaste i det amerikanska samhället skulle upphävas under hans första mandatperiod.
Nu står det klart att också det kan läggas på högen för brutna löften. Det handlar om den skattelag som Bush antog och som gav stora skattelättnader för familjer med inkomster över 250 000 dollar om året. Vi talar alltså om 2 procent av de amerikanska hushållen.
.
Snikna demokrater vill behålla sina skattesänkningar.
Kostnaden för Bushs skattelättnad går loss på 3 300 miljarder dollar om lagen permanentas. Om Obama får igenom sitt förslag att på nytta höja skatten för de som tjänar över 250 000 dollar sparar det 700 miljarder dollar för statskassan. Men se tji. Trots att demokraterna ännu har majoritet i Kongressens båda kamrar vågade demokraternas Nancy Pelosi inte ens ta upp frågan till debatt.
Varför? Jo, därför att så många av demokraternas representanter på Capitol Hill just hör till de 2 procent som kommer att känna av ett återinförande av de skatter som Bush sänkte. Jag tror faktiskt att orsaken är så pass krass. Ett betydligt antal demokrater skulle rösta emot Obamas förslag om att upphäva Georg W Bushs skattegåvor till de rika – just för att de själva sitter på mottagarsidan.
-I stället för att sänka skatterna för några få rika vill jag sänka skatterna för medelklassens familjer som såg sina inkomster minska med 5 procent under det senaste förlorade decenniet, sa Obama i sitt tal inför Kongressens sista sittning innan fyllnadsvalet om ett par veckor. Det var ord för döva öron.
.
Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Skatter, Georg W Bush, Rika, Kongressen
Rika pratar om fattiga.
23 Sep 10
Millenniemålet tusen år borta.
.
I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.
Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.
.
FN såg ljust på framtiden.
.
Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.
En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.
Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.
.
Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.
.
Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.
Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.
Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.
Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.
.
Fjärde målet var att minska barndödligheten.
.
Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.
Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.
Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.
.
Det kostar småpengar att stoppa malarian.
.
Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.
De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.
I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.
.
Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.
För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.
Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.
Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.
I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,
Bloggare: Biology&Politics,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN
Ska Koranen brinna?
10 Sep 10
Missriktad eld mot bokbålet.
.
En galen pastor som tror sig fått order från Gud att bränna Koranen på bål har fått världens statsmän att spricka av indignation. Nu på fredag morgon meddelas att korsfararen fått ett nytt tecken från Gud och därför beslutat släcka bålet. Kanske kommer det fler tecken från ovan. Händelsen har ändå en viss betydelse.
För vad är det egentligen Barack Obama, Hillary Clinton, Påven, Tony Blair, general David Petraeus och andra högt uppsatta politiker och militärer reagerar så våldsamt emot?
.

En galen pastor har getts en plats i världspolitiken av media.
.
Deras reaktion kan sammanfattas i en enda fras.
-Bränn inte Koranen för det kan leda till upplopp, attentat, fler självmordsbombare och mord på våra medborgare och soldater.
Omsorgen om de egna soldaternas säkerhet är rörande. I Afghanistan har USAs och Natos trupper dödat tusentals civila för vilket befolkningen håller dem ansvariga. Det kommer inte att förändras av en galnings bokbål i liten håla i Florida. Ta hem trupperna, avveckla alla militärbaser och sluta upp med att hålla många av världens reaktionära diktaturer under armarna och säkerheten för soldaterna kommer att ändras på sekunden.
.
I Berlin 1933 gick Marx’s och andra tänkares alster upp i rök. Det hjälpte inte nassarna att bygga det tusenåriga riket.
.
Pastor Terry Jones ska naturligtvis avfärdas som den idiot han är. Inte för att han sätter vita västerlänningars liv på spel. Det ordnar de själva utan hans hjälp. Utan för att han med sitt bokbränneri symboliskt angriper åsiktsfriheten. Hans bål är inte det första i historien. Katolska kyrkan specialiserade sig på att bränna progressiva tänkares filosofiska och vetenskapliga verk för att stoppa den fria tanken och för att i sista hand försvara kyrkans obskura makt över samhället.
Hitler brände Karl Marx’s, Max Webers och andra stora författares verk för att utrota all opposition mot nazismen. Den fria tanken skulle brännas till döds.
Galningen i Florida sällar sig till den traditionen som en parodi på de vidriga bokbål som kantar historien. Det ska han hängas ut för. Inte för att han eventuellt kan försvåra USAs och Natos krigföring i Afghanistan och på andra platser.
.
-Halshugg de som skändar islam. Galenskap eller framkallad reaktion?
.
Å ena sidan har vi en intolerant fanatiker som i alla fanatiska sekters tradition brännmärker alla tankar utom de egna. Andra sidan på myntet är fanatiska islamska ledares maning till ”heligt krig” mot alla som inte sväljer deras medeltida tolkning av islams plats i dagens värld. George Bushs, numera Obamas, ”krig mot terrorismen” och den radikala islamofobin i väst bara hjälper härskande mullor, imamer, oljeshejker och diktatorer av Moubaraks format att hålla över en miljard fattiga nertryckta i den jämmerdal där deras religion ger tröst och hopp.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,GP2,SSD1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Muslimer, Islam, Kristna, Fanatiker, Marx, Weber, Bokbål














Senaste kommentarer