"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Brown
Kräv handling i Köpenhamn.
7 Dec 09
Vad står på spel i Köpenhamn?
Ja, vad står egentligen på spel i Köpenhamn den här veckan? Åsikterna går isär. Där vissa anser att hela planetens framtid hänger på klimatmötets utgång anser andra att inget alls står på spel eller att det vore bättre 
att mötet inte alls hålls. Det anser exempelvis Nasas berömde klimatforskare Joseph Hansen. Inte för att han är emot ett nytt bindande klimatavtal utan för att han anser chanserna att Köpenhamn föder ett dåligt avtal är så stora att det är bättre att börja om från noll.
Fullt så illa är det kanske inte, men inte långt ifrån heller. Alla som samlas i Köpenhamn för att besluta om ett nytt klimatavtal känner till vad som krävs. Och de vet att möjligheterna att vidta åtgärder som kan uppfylla FNs klimatpanels rekommendationer om att begränsa uppvärmningen till högst två grader Celsius över situationen före industrialismens genombrott är mycket små. Man kan lugnt säga att det behövs män och kvinnor värdiga utmaningen. För på lång sikt är det möjligheten att skapa en för mänskligheten ekologiskt hållbar omgivning som står på spel i Köpenhamn eller i Mexiko 2010. Tiden rinner iväg och situationen kräver snara och rationella beslut.
Klimathotet kräver ett annat samhälle.
Sett mot vad som krävs är det därför skrämmande att se vilka som har makten att ta beslut i Köpenhamn. Det är samma politiska och ekonomiska makthavare som öst tusentals miljarder kronor över ansvarslösa giriga bankirer och fondförvaltare utan att ställa några som helst motkrav. Beviset ser vi i dag när bonusregnet fortsätter att falla över de med guldsked i munnen, medan den arbetande befolkningen nu förväntas betala en dubbel räkning, först en i form av exploderande arbetslöshet och ökade sociala klyftor och senare en genom ökad beskattning för att betala av den enorma statsskuld som stödet till bankirer och industriägare byggt upp.
Finns det någon anledning att lita på Obama, Merkel, Sarkozy, Berlusconi, Brown, Hu Jintao och andra ledare? De är säkerligen medvetna om vad som krävs av dem. Men de är inte aktörer fria från band och påtryckningar. Var och en av dem talar i mänsklighetens namn men är inget annat än företrädare för det egna landets 
industriella och finansiella ägargrupper. Deras agerande i den internationella finanskrisen visar att det egna kapitalets vinster går före allt. Varför skulle det vara annorlunda i Köpenhamn?
Det går inte att komma undan. Det räcker med att se på hur var och en av dem predikar för det egna kapellet. Tyskland och Japan hyllar den egna solcellstekniken som lösningen medan Sarkozy talar sig varm för kärnkraften och hoppas sälja kontrakt världen över. Obama vurmar för ”rena” kolkraftverk och Danmark vill gärna att alla blir kunder hos vindkraftstillverkaren Vesta. Var och en drar åt sitt håll och drivkraften bakom är mer att stödja de egna kapitalägarnas profiter än att gemensamt skapa en klimatplan som står i höjd med vad som krävs.
Bland de tiotusentals som samlas i Köpenhamn för att kräva ett ekologiskt hållbart och socialt rättvist avtal är det få som litar på makthavarna. De har helt rätt. Deras förslag till lösningar har alla ett och samma fel. De frågar sig först vad som kan göras utan att kapitalets vinster kommer i kläm. Alla andra planer hamnar i papperskorgen. Ett tydligt exempel på detta såg vi förra veckan. New Yorks borgmästare, Michael Bloomberg, skrotade sin plan på att isolera alla byggnader med en yta av mer än 4 600 m².
– Kom igen om fem år. Nu är det kris och ingen vill öka sina utgifter, svarade fastighetsägareföreningen och därmed basta. Först profiterna och sedan miljön. Budskapet kan inte bli tydligare.
Klimatkamp kräver social rättvisa.
Därför är det så enormt viktigt att de ansvariga politikerna ställs mot väggen av demonstrationerna i Köpenhamn. Endast en mobilisering av miljoner människor över hela planeten kan tvinga fram beslut som samtidigt är socialt rättvisa och ekologiskt hållbara.
I media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,Dagens,Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,
AB3,Fokus,Politiken,Expressen,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Ekologi, FN, Klimatpanel, Koldioxid, Obama, Brown, Sarkozy, Merkel,
Obama går ner sig i träsket.
2 Dec 09
Obama skapar inbördeskrig i Afghanistan.
Så kom då till slut Barack Obamas beslut om truppförstärkningar till Afghanistan. Olika siffror hade redan läckt till pressen. Den vanligaste uppgiften, 30 000 fler soldater, visade sig vara i underkant. Obama skickar inte mindre än 30 000 soldater och möter nästan general McChrystals krav. Lillebror Brown i London ska samtidigt förstärka de brittiska trupperna med minst 500 soldater. Bland resten av NATOs medlemmar är tvekan stor. Frankrike säger nej. Tysklands Merkel sticker huvudet i sanden och hoppas problemet ska försvinna. I Danmark, med ny vurm för krigsäventyr, har politikerna redan beslutat om att möta Obamas begäran om hjälp med fler soldater. I svenska Riksdagen visade alla enighet om att hålla 500-855 svenska soldater i Afghanistan. Bara Lars Ohlys Vänstern röstade emot.
På väg till VM i Sydafrika hade varit bättre.
-Jag ska avsluta jobbet, jobbet sa Obama förra veckan. Men vad menar han och vilken strategi ska lyckas med det ingen annan invasionsarmé någonsin lyckats med i Afghanistan, alltifrån Alexander den Store, till brittiska imperiets två invasionsförsök och till Sovjetunionens katastrofala äventyr?
General McChrystals plan för att ”avsluta jobbet” innehåller tre stadier.
Till att börja med ska USAs och NATOs trupper koncentrera sig på att kontrollera de mer tätbebyggda områdena i stället för att söka strid i otillgängliga områden som det ändå är omöjligt att kontrollera.
Sovjet höll också många bergstoppar till ingen nytta.
Under tiden tänker Obama/McChrystel utbilda ett stort antal nya afghanska soldater med målet att den stolta stridbara afghanska armén ska omfatta 134 000 till oktober 2010.
Sedan blir det dags för USA/NATO att dra sig tillbaka och lämna landet när den nationella armén tagit kontrollen över landet och regimen i Kabul under Karzais ledning omvandlats till omutliga hedersprickar. I sitt tal i går inför officersrekryterna i West Point lovade Obama en reträtt under 2011.
Barack Obama sitter i samma dilemma som Lyndon Johnson satt när han 1965 beslutade att skicka 44 nya bataljoner till Vietnam. Därifrån fanns det ingen väg ut ur nederlaget. Enda möjliga segern var kanske den som 
senatorn George Aiken föreslog: -Vi borde deklarera att vi har vunnit och dra oss ur, sa han. Lyndon Johnsons undersekreterare George Ball sa: -Vi kommer inte att kunna ta oss ur detta. Vi fördubblar våra insatser men kör fast i risfälten.
För det fick han skit i amerikanska media och en förkortad karriär i politiken.
Kärnan i Vita Husets strategi består i att skapa en afghansk armé. På pappret ser det tillförlitligt ut. Men i praktiken bygger i dag USA/NATO en armé som kommer att bli en del i det inbördeskrig som man kan säga redan startat. Orsaken till det är att hela ledningen över vad som redan finns som armé ligger i händerna på tadzjiker från den Norra Alliansen. Tadzjikerna är den näst största minoriteten i landet med cirka 25 procent av befolkningen men långt efter pashtunerna som utgör mer än 45 procent. Och utvecklingen har inte gått i rätt riktning mot en mer representativ sammansättning av armén. I stället visar siffror som Generalinspektören för Afghanistans återuppbyggnad publicerat att tadzjikerna nu utgör 41 procent av alla soldater och att officerskåren är helt dominerad av tadzjikerna, som dessutom talar ett för pashtunerna helt okänt språk. När USA började bygga armén 2003-2004 var sammansättningen av armén mer representativ och följde general Karl Eikenburrys riktlinjer om 38 procent pashtuner, 25 procent tadzjiker, 19 procent hazaris (shiamuslimer) och 8 procent uzbeker. Så är det inte längre.
Tadzjikernas hjälte Massoud dödades av al-Qaeda.
Därför är det normalt att mer och mer pashtuner i södra Afghanistan ser Afghanistans Nationella Armé, ANA, som en fientlig ockupationsarmé eller en armé i koalition med de utländska ockupanterna och som försvarare av den maffiakung som omvalts till president i Kabul.
Därför är det också logiskt att många av de som frivilligt ansluter till ANA har andra motiv än att kämpa för nationen. Uppgifter nyligen publicerade av USAs försvarsdepartement visar att inte mindre än var fjärde soldat deserterat från ANA sedan årets början. Till vad de deserterar kanske inte är så svårt att gissa sig till. Och värre riskerar det att bli eftersom många av de 3-årskontrakt som rekryter skrivit under går ut innan årsslutet. Ett bevis för att armén läcker som ett såll fick vi i veckan då Karzai förklarade att soldaternas sold skulle ökas i hopp om att färre ska ta sitt pick och pack och sälja sina tjänster till talibanerna som betalar bättre.
ANAs soldater slits mellan olika lojaliteter och var fjärde deserterar.
Ju större etnisk obalans det blir i ANA desto mer kommer den att uppfattas som en fientlig armé av landets största folkgrupp och fler och fler pashtuner att drivas i armarna på talibanerna. Hur den logiken fungerar kunde Obama och McChrystel lära sig lite av från sovjetiska generaler.
-Problemet var det samma som nu. De sovjetiska trupperna var välutbildade och tungt beväpnade. Varje skott besvarades med tio skott och många civila skadades, säger general Igor Rodionov som var den siste överbefälhavaren för den sovjetiska invasionsarmén. Han säger till den brittiska tidningen Financial Times att till att börja med var förhållandet mellan sovjetarmén och befolkningen relativt god. Men dödandet av civila vände vinden.
-Vi bombade byar därför att det fanns en eller två mujaheddiner där. Kvinnor och barn dödades också och motståndsrörelsen växte.
Sovjets trupper lämnar Afghanistan 1989.
-Det fanns ingen frontlinje. Kulorna kunde komma från alla håll. Under de tio år kriget varade gick vi runt i cirklar. När vi kom drog de sig tillbaka. När vi drog oss bort kom de tillbaka, säger Rodionov och förklarar att till sist insåg allt fler sovjetiska ledare att enda utvägen var att dra sig ur. Femton tusen ryska soldater hade stupat och hundratusentals afghaner dödats.
Hur många amerikanska och europeiska soldater ska dö på de afghanska vidderna och hur många hundra tusen fler afghaner ska sätta livet till innan USA/NATO tvingas lämna landet under dubbla slag från militära motgångar på plats och en internationell opinion som kräver att alla utländska trupper ska lämna NU? Hur många svenska soldater ska dö innan krigsivrarna i Riksdagen tvingas slå till reträtt? Ta hem alla soldaterna NU.
I media:Fokus,DN1,SVD1,AB1,SSD1,SSD2,AB2,SVD2,SVD3,AB2,
Bloggare:Röda Malmö,Jinge,Björnbrum,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Afghanistan, Obama, Brown, Kabul, Karzai, Pashtuner, Riksdagen, Ohly,
Inför G20 i Pittsburg
9 Sep 09
Borgs kompisar bråkar.
Efter G20-mötet i London försökte Anders Borg och hans ministerkompisar att presentera sammankomsten som en stor framgång på vägen mot ett sundare och mindre riskfyllt finanssystem.
Högsta hönsen samlade i London
Men vad som beslutades eller rättare sagt inte beslutades i London kommer inte att ha någon större inverkan. Det var mest ett möte som i sina slutrekomendationer slätar över de verkliga motsättningar som fanns innan och under mötet. Fasaden inför nästa G20-möte som hålls i Pittsburg den 24-25 september fick inte visa upp alltför många sprickor.
Men vad var det då man gjorde i London? Media visade på ett tydligt om än ytligt sätt att den verkliga motsättningen gick mellan Nicolas Sarkozy/Angela Merkel å ena sidan och George Brown/Tim Geithner å den andra. I sak gällde skillnaden om bankernas bonussystem eller deras kapitaliseringsnivå skulle sättas högst på dagordningen.
Sarkozy/Merkel och vår egen finans-Borg gick hårt ut innan mötet och argumenterade för ett tak på bonussytemet, att det inte ska vara knutet till kortsiktiga utan till långsiktiga resultat och att bonusar ska kunna krävas tillbaka om bankchefernas och värdepappershandlarnas resultat är negativa.
Från Brown och den amerikanska finansministern Geithners sida förkastas idén om ett tak på bonussystemet och i stället kräver de att bankerna ska tvingas hålla ett större eget kapital i förhållande till utlåningen. Den existerande Baselkonventionen säger att bankernas eget kapital ska vara minst 8 procent av utlåningen. Brown/Geithner vill öka kravet till minst 10 procent.
Vad betyder motsättningen och vilka särintressen speglar den. Londons City och Wall Street är världens två största och helt dominerande finanscentra. Det är vad socialdemokraten Brown och demokraten Geithner försvarar när de säger nej till ett tak på bonusarna för finansvalparna.
-För att behålla och dra till oss de bästa elementen på marknaden kan vi inte lägga ett tak på bonusarna för då kan de bästa lockas till Singapour, Dubai eller Hongkong, tänker de utan att säga det rent ut.
Dubais oljepengar används till att bygga ett nytt finanscentra
Av precis samma anledning vill Sarkozy/Merkel att bonusarna ska begränsas och kontrolleras bättre. De försvarar finansintressen i Frankfurt och Paris, som också är finanscentra men som bara når upp till Citys och Wall Streets knän. De kan inte konkurrera med de stora och tappar därför ”genierna”. Att det är samma genier som spekulerade världsekonomin ut över avgrundens brant verkar inte bekyma någon.
I stället för att hacka på bonussystemet vill Brown och Geithner att bankernas eget kapital ska stärkas. Argumentet är att med exempelvis 10 procent eget kapital i förhållande till utlånade medel kan bankerna klara sig bättre i en krissituation och bättre täcka kreditförluster. Under denna fråga ligger också skilda intressen mellan europeiska kapitalgrupper och anglo-saxiska. De amerikanska bankerna använder en större ”hävstång” i sin kreditgivning. Det innebär att de tar större risker i föhållande till det egna kapitalet. Anta att det egna kapitalet motsvarar siffran 10 och det utlånade kapitalet siffran 100 då är hävstången 10 gånger det egna kapitalt. Exemplet visar också det relativt futila i 8 eller 10 procents eget kapital som bufferrt. Om en bank gör 10 procents förlust på sina 100 utlånade enheter då mostvarar det hela det egna kapitalet och banken måste förklaras i 
konkurs. Det var vad som hände med Bear Stearns och Lehman Brothers. Bara i fredag förra veckan gick fyra amerikanska småbanker omkull. De blev offer för samma logik. Här ser vi att en kvot på 8% eller 10% inte betyder speciellt mycket när en verklig kris slår till. Det kan bara spela roll i en « normal » situation. De europeiska bankerna ser inget intresse i att köpa mer statsobligationer och att ge ut mer aktier för att öka det egna kapitalet, medan de amerikanska har intresse att göra så därför att reglerna för vad som kan räknas som eget kapital är vidlyftigare i USA.
När Borg och hans kompisar samlas i Pittsburg i slutet av månaden kommer det inte att ändra mycket i det krig på liv och död som världens banker och finanscentra är indragna i. De största och mäktigaste går redan segrande ur striden och det är skattepengar som hjälpt till att göra de överlevande bankerna och finansinstituten mäktigare än någonsin.
Det ska vi inte vänta oss att Sarkozy, Merkel och vår egen Borg kommer att vilja ändra på.
I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Pittsburg, London, Sarkozy, Geithner, Merkel, Brown, Borg, Basel II, Banker, Finanskris,
Netnyahu gavs fria händer
28 Aug 09
Netanyahu kom, sågs och segrade
Nu skulle äntligen världens ledare sätta press på Benjamin Netanyahu och tvinga fram eftergifter så att den ”avbrutna fredsprocessen” kunde få ny luft under vingarna. Obamas sändebud Mitchell tillsammans med Georg Brown och Angela Merkel skulle dra åt tumskruvarna på den motstridige israeliska premiärministern.
Netanyahu fick fria händer av Mitchell
Så var det i alla fall tänkt enligt medias skriverier innan mötena ägde rum. Sällan har ledarskribenter och välbetalda ”mellanösternspecialister” hamnat så fel. För vad var det som egentligen hände i London och Berlin?
Det är mycket enkelt. Benjamin Netanyahu fick grönt ljus för Israels fortsatta kolonialiseringspolitik i utbyte mot några vaga ord om stopp för nybyggena under nio månader. Vaga är precis rätta ordet. För det första berör löftet inte de 2 500 husbyggen som redan är påbörjade och inte heller privata nybyggen vilka motsvarar 60 procent av alla nybyggen på Västbanken. Det bidde inte ens en tumme. För det andra, och det är den verkliga skandalen, verkar Obama ha gett Israel grönt ljus för nybyggen i östra Jerusalem.
-Vi protesterar mot alla nybyggen i östra Jerusalem men kräver inget byggstopp som villkor för att fredsförhandlingar med Palestinska Auktoriteten ska kunna återupptas, är enligt den Israeliska dagstidnigen Haaretz det buskap Netanyahu fick av Mitchell. Det är ett totalt lappkast jämfört med Hillary Clintons uttalande tidigare i sommras.
Kolla in budskapet ovan med bilden av Netanyahu
Benjamin Netanyahu lyckades med konststycket att få en uppmuntrande klapp på axeln av Obama utan att ge upp en millimeter i den expansionistiska agenda som är hans. Han kan åka tillbaka och försäkra sina extremistkollegor, med Avigdor Liberman i spetsen, att ingen kommer att tvinga Israel till att ge upp en kvadratcentimeter av den palestinska jord som erövrats i krig efter krig alltsedan 1948. För Likud och den övriga extremhögern i Israel är det inte ens en förhandlingsfråga. Hela Palestina, från Medelhavet till Jordanien, tillhör det judiska folket och ingen annan. Att det bor några miljoner palestinier där är bara en tillfällig och beklagansvärd historisk detalj.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Obama, Netanyhau, Mitchell, Merkel, Brown,
Obamas hopplösa krig.
13 Jul 09
Förlust i Afghanistan säker.
Barack Obamas « nya » strategi i kampen mot terrorismen har två grundpelare. Trupperna i Irak ska dras bort i etapper fram till 2011 samtidigt som 21 000 soldater skickas till Afganistan där enligt den nya presidenten det verkliga kriget mot terrorismen förs.
Obama på besök i Afganistan
Målsättningarna för de amerikanska och de allierade Natotrupperna sägs vara många. Demokratin i Afghanistan ska räddas. Kvinnornas rättigheter ska skyddas. Opiumproduktionen ska stoppas. Al-Qaida ska krossas genom att de mest fanatiska talibanerna drivs tillbaka över gränsen till Pakistan och de mer medgörliga vinns över via förhandlingar.
Det är bara att välja bland de ädla motiven för det dagliga bombandet och mördandet av civila afganer. För även om en stor majoritet av landets befolkning säkerligen inte vill ha tillbaka en talibanregim i Kabul är samma majoritet grundligt emot utländska truppers närvaro. Folket har redan tillräckligt många gånger i Afghanistans historia upplevt utländska invasioner av brittiska imperiebyggare, sovjetisk armé och bombflyg och amerikanska « nationsbyggare » för att lita till inkräktarna och deras lokala kollaboratörer.
Efter stora förluster och politiskt fiasko tvingades Sovjet på flykt.
Sanningen är den att det inte finns en strategi för seger. Hur ser egentligen en seger ut ? De knähundar som USA installerat i Kabul är genomkorrupta och avskydda av alla i samhället. Ändå har Obama inget annat kort att satsa på än en valseger för premiärminister Karzai i augusti. För att Karzai ska kunna sitta kvar krävs det att hans regering samarbetar med olika krigsherrar som exempelvis bödeln Dostum i ett desperat försök att slå tillbaka talibanernas frammarsch. Vare sig 21- eller 50 tusen nya soldater kan vinna något som ens kan komma i närheten av att kallas seger. USA och Nato kanske kan stabilisera en ockupation av landet. Men det är ju ingen segerstrategi att glädjas över.
En möjlig strategi för seger?
Också på det internationella planet börjar Obama att förlora kriget mot terrorismen. I Storbritannien växer kritiken mot den brittiska arméns närvaro i Afghanistan. På elva dagar har femton brittiska soldater mist livet i olika sammandrabbningar med talibansk trupp. Bara i helgen dog tre artonåriga brittiska soldater. Tre unga pojkars liv spillda för vad ? Det börjar också den brittiska befolkningen att fråga sig även om etablerade media som BBC, Financial Times och även den « radikala » The Independent fortfarande håller fast vid att missionen är nödvändig och riktig. Hur många unga pojkars liv som ännu krävs för att Gordon Brown ska tvingas till reträtt vet ingen. Men det finns en smärtgräns som opinionen inte tål, speciellt för ett krig som alltfler ser som meningslöst och hopplöst.
I Tyskland sker samma sak utan att de 1 500 tyska trupperna på plats gjort nämnvärda förluster. Kraven på att trupperna ska tas hem växer snabbt och Angela Merkel har inte fria händer.
Ska Afghanistan bli Barack Obamas Waterloo? Från Irak till Afghanistan. Ur askan i elden?
I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SSD,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Irak, Afganistan, Obama, Karzai, Brown, Merkel, Talibaner, Al-Quaida
Senaste kommentarer