"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Borg
Tre AAA en gudagåva ?
20 Jan 12
Tror Merkozy på Gud ?
.
Frågan ovan kan också ställas till Anders Borg. Tror han på Gud? Ja, jag vet ärligt talat inte om Merkel, Sarkozy eller Borg tror på Herren. Och jag bryr mig inte det minsta.
Däremot är det uppenbart att alla tre tror på den heliga treenigheten AAA –Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. Vad dessa gudomligheter tycker och säger står över allt i politikernas värld, över parlamenten, över centralbankerna och över andra regeringars åsikter.
.
.
Det stora mysteriet är varför någons ens bryr sig om att lyssna till de tre kreditvärderarna. En företagsledning eller en statschef som hade gjort sådana totala felbedömningar som de tre privata kreditvärderarna gjort under det senaste decenniet hade fått hoppa utan fallskärm.
Redan 2001utmärkte sig Standard & Poor’s då energibolaget Enron gavs AAA ända in i företagets bankrutt. Världens dittills största konkurs var ett faktum med tusentals avsked och 11 miljarder dollar upp i rök. Gudarna som delade ut AAA hade inte ens känt lukten av rök. När väl Enrons kriminella svindel slutade i konkurs då sänkte plötsligt Standard & Poor’s betyget för alla energibolag i USA och skadade hela branschen.
Men den verkliga floppen ägde rum innan subprime-krisen i bygg- och bostadsbranschen 2007. Giriga bankers långivning till hugade husköpare utan resurser att betala tillbaka lånen gavs AAA av i första hand S&P. Därmed värderade de bankernas aktivitet som helt riskfri trots att allt fler redan under 2006 kallade bostadsboomen för absurd.
Egentligen är ordet ”flopp” missvisande för S&Ps del. Bolaget tjänade nämligen stora pengar på sina AAA på obligationer inte ens värda pappret. De tre ”gudarna” får betalt för sina riskkalkyler både av utgivare och köpare av obligationer och andra värdepapper som de betygsätter.
.
.
Inte nog med det. De fick en kommission i betalning för varje obligation, byggda på subprimelånen, som bankerna sålde på marknaden. Inte undra på att de villigt satte sina AAA på papper som bara några veckor senare var värda noll och intet. Ett system av dubbla lojaliteter existerar. Kreditvärderarna ska sätta riskbetyg på bankernas värdepapper samtidigt som de har finansiellt intresse av att bankernas värdepapper säljer bra.
Inte ens när Standard & Poor’s gjorde en felkalkyl på 2 000 miljarder dollar och sänkte USAs kreditbetyg ett snäpp rubbades politikernas förtroende för de tre kreditvärderarna.
Att dessa privata kreditvärderare fått status av marknadsgudar bevisas kanske bäst av att regeringar och riksbanker skrivit in i sina finansregler att AAA är ett måste att behålla eller att sträva efter. Varför kan man undra, efter alla groteska fadäser som S&P och de andra begått.
.
Sarkozys uttalande att Frankrike kommer att göra allt för att bevara sitt betyg AAA och hans ilska när S&P ändå gav AAa i betyg står ut som helt irrationellt. I stället för att be dessa privata marknadsgudar dra dit pepparn växer och uppmana hela världens regeringar att helt ignorera dem klagar han som en liten skolgosse som fått bock i kanten.
Fortfarande vet vi inte om Sarkozy, Merkel och Borg tror på Gud. Men att de tror på den gudomliga treenigheten AAA råder det inget tvivel om. Enfaldet har nått den absoluta nollpunkten.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,ETC,SVD3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Standard&Poor’s, Merkel, Sarkozy, Borg,
Europas tangokavaljerer.
26 Jun 11
Tyskland tar ut stegen.
.
Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen. 
Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
.
-Håll takten broder.
.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.
.
Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.
Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.
.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
.
Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.
Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.
.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.
.
-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.
.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
.
.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
.
Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.
.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,
Företagens vinster starkt uppåt.
6 Maj 11
Vad gnäller de om?
.
Ska man tro den kapitalistiska marknadsekonomins betalda propagandister 
råder det djup kris och för att klara av alla skuldkriser måste alla dra åt svångremmen. Alliansens Anders Borg talar i landsfaderlig ton om att ”vi alla” ska bidra till att hålla ordning på Sveriges finanser genom att knoga och spara. Då kan vi skapa jobb säger han och glömmer att tala om bolagens allt större vinster och allt mindre ansvar för samhällets funktioner.
Men det finns en brittisk finanspress som alltid talar klarspråk och då tänker jag på dagstidningen Financial Times och veckotidningen The Economist. De har båda ett gigantiskt förtroende i de ”fria marknadskrafterna” och känner sig inte skyldiga att ursäkta dessa krafters framfart i samhället.
Vadå kris? – frågar sig The Economist daterad 24 mars. Tidningen håller upp färsk statistik från olika länder för att visa på att en allt större del av de producerade vinsterna hamnar i kapitalets fickor och en allt mindre del i de arbetandes händer.
.
Det är inte alla som väntas bidra till saneringen av statsfinanserna.
.
Enligt Standard&Poors 500 (de fem hundra största noterade företagen på börsen i New York) steg den genomsnittliga vinsten för de 500 med 17,8 procent år 2010. Fördelningen av vinsterna gick mer snett än någonsin. Medan 528 miljarder dollar gick till USAs kapitalägare fick landets arbetande nöja sig med 168 miljarder dollar. Det är första gången på 50 år som summan som gick till ”lönekakan” var mindre än kapitalägarnas andel.
De tyska arbetarna var inte bättre lottade. Av 195 miljarder dollar i ökade vinster tog kapitalägarna hand om 159 miljarder vilket lämnade 36 miljarder till lönerna.
Den brittiska ekonomin ökade sina vinster med ”bara” 22,7 miljarder dollar så därför tog kapitalägarna hand om hela summan och lite till eftersom lönerna minskade 2 miljarder dollar. Det gav den största sänkningen i de arbetandes reella levnadsstandard sedan 1980.
Chefen för Bank Of England, Mervyn King säger i klartext vad som väntas av befolkningen för att vinsterna ska fortsätta att ramla ner i kapitalägarnas fickor medan ”skuldkrisen” betalas av de arbetande.
-Pressen på levnadsstandarden är det oundvikliga priset att betala för finanskrisen och den påföljande justeringen av världsekonomin, konstaterar kallt herr King, of course my dear.
.
Mervyn King styr i den engelska centralbanken Bank of England.
.
I den moderna kapitalismens historia har alltid löneandelen i BNP varit större än vinstandelen. Så är det självfallet också i dag. Men sedan nyliberalismens offensiv i början av 80-talet har kapitalets andel stigit stadigt i samtliga industriländer. I den amerikanska ekonomin har exempelvis produktiviteten stigit med 83 procent mellan 1973 och 2007 samtidigt som den manliga medianlönen bara stigit med 5 procent under samma period. Nästan alla frukter av de arbetandes ökade produktivitet har alltså hamnat i kapitalets ägo.
Samma utveckling väntar nu i Europa och den har delvis redan nått långt. Den tyska arbetarklassen har inte sett vitten av reallöneökningar på tio år medan den tyska industrins produktivitet rusat i höjden och exporten slår alla rekord. Den nya konkurrenspakten som EU antagit har som mål att nivellera neråt i det som dock finns kvar av den europeiska ”välfärdsmodellen”. Den minsta gemensamma nämnaren ska bli norm.
.
Bloggare; Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Alliansen, USA, S&P 500,
I Reinfeldts Sverige
3 Sep 10
Sett utifrån.
.
De senaste trettiosex åren har jag varit en svensk utlänning eller utlandssvensk. Därför är det med stora ögon jag följt slutspurten i valkampanjen under de tre veckor jag varit hemma i Svedala.
I går såg och lyssnade jag till utfrågningen av den ”nye arbetarledaren” Fredrik Reinfeldt i SVT.
-Vi är det enda arbetarpartiet, sa den gode Fredrik och såg tittarna rakt i ögonen. Det gamla Högerpartiet har ömsat skinn och likt fågel Fenix skaffat sig nya fjädrar. Det är åtminstone vad man vill få Sveriges arbetare att tro.
.
.
Själv växte jag upp med det klassiska överklasspartiet Högern då Gunnar Heckscher och Gösta Bohman ständigt visade huggtänderna.
-Ni är det nya maskeradpartiet, hörde jag en dam från Piteå säga till Renfeldt i SVTs telefonväkteri nu på morgonen. Det tycker jag sammanfattar bra vad som verkar ha skett med miljonärernas parti. För de Nya Moderaterna har skapat ett helt nytt språk.
Om jag ska försöka sammanfatta i en formel vad som skett skulle jag säga att Reinfeldt är Sveriges Tony Blair, att de Nya Moderaterna är vårt lands New Labour. Likt engelska Labour under Blair har Reinfeldts moderater myntat ett politiskt språk som till hundra procent syftar till att skymma den sociala utsikten.
Utanförskap, bidragsberoende, arbetslinje, ohälsotal och annan språklig akrobatik ersätter klara social terminologi som hjälper till att förstå omvärlden. Men syftet är ju inte klarhet, tvärtom.
New Labours magiska formel var ”workfare” i stället för ”welfare”, som i moderaternas språk översatts till ”arbetslinjen” i stället för ”bidragslinjen”. Idén bakom språket är att rida på enskilda människors fördomar och avundsjuka mot de som kan leva på ”bidrag” och att speciellt ”latmaskar” som fuskat till sig bidrag.
.
När masken faller glänser huggtänderna.
.
I det ”nya arbetarpartiets” propaganda framstår det som att Sverige kryllar av människor som inte arbetar men som borde göra det. Att sysselsättningsgraden är mycket hög i Sverige jämfört med andra EU-länder glöms bort. I Belgien där jag bor sedan 1974 och i många andra länder i Europa ligger den genomsnittliga sysselsättningsgraden under 60 procent medan den i Sverige ligger på 74 procent.
Ändå har Reinfeldt och Borg till stor del lyckats med sitt prat om ”arbetslinjen”, att ’utanförskapet” ska brytas så att ”bidragstagarna” kan sättas i arbete. Det har lyckats så bra att exemplet, från utfrågningen i går kväll, om den cancersjuke läkaren som ville fortsätta arbeta 75 procent avfärdades av försäkringskassan med beskedet att han kunde ta ett heltidsjobb på Samhall. Det absurda i fallet är egentligen inte det svar läkaren fick från försäkringskassan utan det faktum att byråkraterna som tog beslutet har ett regelverk framför sig medger en så uppenbart vidrig tolkning av vad som gäller.
.
Arbetets hjältar?
.
Klä av det ”nya arbetarpartiet” dess fårakläder och plötsligt blänker de gamla huggtänderna avskräckande. Drevet mot sjuka, pensionärer, handikappade, och andra som kan misstänkligöras som ”arbetsskygga” har bara haft ett syfte, nämligen att underlätta ett program för skattereformer som bryter ner det sociala kittet. De i samhället som de Nya Moderaterna verkligen företräder, den rikaste femtedelen av hushållen, ska inte behöva bidra till de sociala kostnaderna för att skapa ett drägligt liv för den femtedel i samhället som har det riktigt svårt.
Det är den verkliga innebörden i ”arbetslinjen”. De som inte kan tvingas ut ur ”utanförskapet” ska känna in på bara skinnet att de tillhör en grupp ”parasiter” som erkänns ett extremt socialt minimum men inte mer.
Det Sverige jag levde i för trettiofem år sedan finns inte längre. Det kommer heller aldrig tillbaka. Det är inget att gråta över. Ett nytt annorlunda Sverige kan och måste byggas. För det behövs det ett verkligt arbetarparti med en arbetslinje som sätter de svagaste i samhället i centrum, inte på undantag.
.
Media: AB1,AB2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Reinfeldt, Nya Moderaterna, Blair, Nya Labour, Nyliberalism
Ta pengar där de finns.
13 Jun 10
Kris ??? Vilken kris ?
.
Boston Consulting Group är en berömd amerikansk tankesmedja. I gruppens arbete ingår att en gång om året berätta hur det gått för världens dollarmiljonärer.
Årets rapport är verkligen värd att läsas. Mitt i den värsta finanskrisen på 70 år och samtidigt som Europas politiker ojjar sig över statsskulden har dollarmiljonärerna blivit fler och framför allt mycket rikare.
.
.
Medan Europas arbetare ska betala krisen genom att offra både lönen och pensionen badar de rika likt Farbror Anka i sina pengar. Varför inte ta pengarna där de finns för att rensa upp i statsfinanserna? Det vanliga svaret från alla Borgare i Europas regeringar är att miljonärerna är så få att även om man tar stora delar av deras rikedomar räcker det inte till. Vi sägs alla sitta i samma båt och måste därför ro i samma riktning.
BCGs siffror visar att Borg och andra pratar skit, på ren svenska. Gruppen beräknar vad de kallar ”asset under management”, det vill säga de rikas innehav av aktier, obligationer, valutor och annat kapital som de låter banker, hedge fonds och riskkapitalfonder sköta åt dem.
Lite kalla fakta. I fjol ökade dessa tillgångar med 11,5 % upp till 111 500 miljarder dollar. Bara 1% av hushållen i världen äger mer än 1 miljon i likvida tillgångar. Men denna lilla exklusiva skara äger tillsammans 38% av alla rikedomar BCG beräknar, det vill säga 38% av 111 500 miljarder dollar vilket blir 42 370 miljarder dollar.
.
.
BCG konstaterar också att den rikaste regionen i världen är Europa, inte USA eller Asien som man kanske kunde vänta sig. Enligt gruppen äger hushållen i Europa 37 000 miljarder dollar. Om 1% av hushållen äger 38% så innebär det att Europas dollarmiljonärer tillsammans äger likvida tillgångar till ett värde av 14 060 miljarder dollar eller 11 700 miljarder euro.
Läs siffran en gång till och jämför sedan med de åtstramningspaket som EUs regeringar vill tvinga den arbetande befolkningen att spara ihop till. Det är tiondelar av vad de rika kan glädja sig åt. En procents (1%) skatt ger redan mycket mer i ett enda slag än Merkels sparmål på 80 miljarder euro.
Ta pengarna där de finns.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Boston Consulting Group, Dollarmiljonärer, Statsskulder, EU
Musen som röt i Pittsburgh
28 Sep 09
Musen som röt i Pittsburgh
- Vi välkomnar väldigt mycket slutsatstexterna som de nu ligger. Jag ser det som stora svenska framgångar och framgångar för EU, sa en nöjd Fredrik Reinfeldt efter att familjefotot i Pittsburgh avklarats. Att förberedelserna för miljötoppmötet i Köpenhamn inte avancerade en millimeter bekymrade honom inte märkbart.
Men vad var det då som var så positivt och framgångsrikt?
Han var nöjd med att vaga löften kanske senare kommer att skrivas om till regler som antas internationellt.
- Det är bra skrivningar om behovet av att långsiktigt verka för uthålliga offentliga finanser, tyckte vår nya Tage Erlander.
Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på vad som G20 kläckte i Pittsburgh. De viktigaste punkterna handlade om bonusar för bankirer och värdepappershandlare (golden boys), regler för storleken på bankernas eget kapital i förhållande till utlåningen, G20 som ersättare för G8 och Internationella Valutafondens och Världsbankens roller och sammansättning.
Inget tak på bankirernas bonus.
Ska det sättas ett tak på de bonusar som bankerna betala ut till sina direktörer och ”traders”? Om den frågan rådde det redan motsättningar innan mötet.
-Festen är över, lovade Anders Borg ett par veckor innan Pittsburgh.
-Sätter G20 inget tak på bonusarna lämnar Frankrike mötet, sa trotsigt Nicolas Sarkozy innan han bordade sin Airbus.
Kravet på ett bonustak var en gemensam linje för Tyskland, Frankrike och några andra länder tillsammans med Sverige.
På det vanliga familjefotot syns inga sura miner
USA och Storbritannien var emot ett tak och föreslog i stället att en stor del av bonusarna ska fördelas över en treårsperiod och kopplas till företagets resultat samt eventuellt tas tillbaka utifall risktagandet lett till förluster. På Wall Street och i London City är storbankerna rädda att ett tak på bonusarna ska få ”de bästa elementen” att fly till Singapore, Dubai och andra nya finanscentra.
Resultatet av mötet blev som väntat en uppslutning bakom USAs position. Jag vet inte hur stora mössen är i Pittsburgh men rytandet var knappt hörbart. Inte ett enda beslut togs för att sätta ”stopp på festen” som Borg sa. Nicolas Sarkozy som skulle lämna mötet skröt i stället demagogiskt om att G20s beslut var en ”revolution”. Fransmännen som brukar känna igen en revolution då den sticker upp huvudet undrar nog om Sarkozy fått fnatt.
Enligt Obama och Brown ska 50-60 procent av bankirernas bonus bindas för en treårsperiod och bero på företagets resultat. Alltså ska 40-50 procent delas ut under samma villkor som förr. För en vanlig löntagare är 40 procent av en bankirs bonus mer än ett decenniums inkomster. Var det någon som sa ”revolution”?
Georg Brown sa på sin kant att ”åtagandena om 
bonusarna innebär slutet på ett oacceptabelt och skamlöst system”. Bankmän på Wall Street sa däremot till dagstidningen Financial Times att bankerna redan fungerar efter sådana regler (bästa praxis, som de kallar det) men att det var ”bra att det sattes ned på pränt”. Så var det med den ”revolutionen”. Wall Street inser att inget som ministrarna i Pittsburgh gjorde hotar finanskapitalets intressen.
Inga hinder för spekulationen
Det andra viktiga problemet som de stora i G20 tvistade om är vilka regler som ska gälla för storleken på bankernas egna kapital i förhållande till deras utlåning. Avregleringen av finansmarknaden gav banker och andra finansinstitut möjlighet att till maximum utnyttja den så kallade ”hävstångseffekten”. När bankerna var ”ansvariga” kunde de kunde de låna ut tio till femton gånger mer än det egna kapitalet. I den avreglerade djungelfinansens tid blev det vanligt att bankerna lånade ut upp till 40 gånger det egna kapitalet. När allt gick bra gav det vinster på upp till 25 procent på det egna kapitalet. Men i utförsbacken som startade hösten 2007 vändes logiken för många och det överdrivna risktagandet dränkte små som stora. Lehman Brothers var den största av dem alla.
Helgens G20 var helt oförmöget att anta riktlinjer för hur bankerna i framtiden får använda ”hävstången” för att öka de egna vinsterna. Varje land ”rekommenderas” att övervaka bankernas kapital och i slutet av 2010 ska internationella regler antas. Tro det den som vill. Ingen bindande överenskommelse antogs och motsättningarna mellan USA och EU i den här frågan är djupa. Det var därför som inte ens en tillstymmelse till bindande text antogs i frågan.
Motsättningarna mellan europeiskt kapital och amerikanskt kapital är seriösa. Nya bokföringsregler går emot de europeiska bankernas intressen om storleken på det egna kapitalet ökas från nuvarande 8 procent till 10 procent av utlåningen. Därav de suddiga skrivningarna om att reglerna ska harmoniseras till slutet av 2010. Men motsättningarna inom det internationella bankkapitalet är för stort för att ett nytt regelsystem ska vara antaget inom ett år. Därför angav G20 inga konkreta riktlinjer om hur reglerna ska se ut.
Nu ska det stå klart att nya regler inte kommer att hindra nya spekulationsbubblor där bankerna än en gång spelar huvudrollen. Financial Times berömde chefsekonom 
Martin Wolf menar att finanssystemet som växer fram ut krisen ”är värre än det som föregick krisen”.
-De som överlevt krisen utgör ett oligopol av finansiella monster, alltför stora och alltför sammanbundna för att kunna gå omkull. De är vinnarna för det är de som fått mest statligt stöd. Man kan lätt förutse deras framtida uppträdande när man tar i beaktning allt som underlättar risktagning, skriver Wolf och drar ett löjes skimmer över G20s bekymmer över reglerna.
-Det är som att rätta till raderna av liggstolar på Titanics fördäck, ytterst futilt.
-Att låta skötseln av finansiella etablissemang styras av aktieägarnas intressen är rena vansinnet eftersom de bidrar med endast tre procent till utlåningen. Sett till deras kapitalistiska struktur är de stora finansinstituten som gjorda för att spekulera med skattebetalarnas pengar, skriver Martin Wolf.
G20 ersätter G8.
Det har legat i luften länge. Det forna G7 eller G7 + Ryssland= G8 behövde utvidgas för att spegla ändrade styrkeförhållanden på världsmarknaden. I G20 ingår nu Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. Av diplomatiska orsaker var detta en nödvändig förändring. Kina kan inte lämnas utanför en grupp som diskuterar världsekonomin. Men samtidigt ligger accenten på ”diskuterar”. G8 var ingen ekonomisk världsregering utan bara en samordningsklubb, ofta dominerad av motsättningar. Att G20 skulle kunna bli något annat än ett ännu vidare diskussionsforum är högst osannolikt.
Det är samma diplomatiska nödvändigheter som ligger bakom mötets rekommendation att inflytandet i Internationella Valutafonden och Världsbanken bör justeras. I dag har exempelvis Italien lika stort inflytande i Valutafonden som Kina, trots att Kinas ekonomi har mångfalt större betydelse för världsekonomin än Italiens.
G20 en orkesterdirigent?
-Vi måste agera tillsammans så att återhämtningen skapar nya jobb och nya industrier och samtidigt förhindra den typ obalans och överdrifter som ledde oss in i krisen, sa Barack Obama till ministrarna i G20.
Den ekonomiska orkestern saknar dirigent.
Det låter fint men kommer aldrig att bli verklighet. Det finns ingen orkesterchef för världsekonomin. Samma dag som Obama uttalade sin önskan om samarbete stod det i en liten tidningsnotis i amerikansk press att CIA tillsatt en arbetsgrupp som ska studera framtida miljöproblems hot mot USAs nationella säkerhet, vad gäller flyktingströmmar, höjda vattennivåer, matförsörjningen och tillgången till råvaror. Varför inte tillsätta en internationell arbetsgrupp eller satsa all energi på att göra stora framsteg i Köpenhamn?
Obama vill skapa nya jobb och nya industrier. Gott och väl. Men det helt överskuggande problemet för existerande industri är den enorma överproduktionen i viktiga grenar. Martin Wolf varnar för stora ”monster” i finansvärlden som leker med skattepengar. Men ut ur den aktuella krisen växer det också fram allt större industriella monster som helt fritt kan spela på världsmarknaden.
Medan världens politiska ledare ägnar sig åt att städa på Titanics fördäck går världen mot en allt intensivare kapitalistisk konkurrens där det första som kommer i kläm är den redan hårt utsatta sociala välfärd som den industrialiserade världens arbetande människor kämpat sig till under ett sekel av upp- och nedgångar i klasskampen.
I media: DI,ETC,DN1,DN2,Dagens Arena,
Andra bloggare: Ekonomikommentarer,Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G8, Pittsburgh, Reinfeldt, Borg, Obama, Sarkozy, Brown, Spekulation, Banker, Kina, Indien, Brasilien
Borgs skamliga budget
21 Sep 09
Jobba dig ur krisen, ett dåligt skämt.
Den budget Anders Borg presenterar i dag har en titel som är ett slag i ansiktet på alla arbetslösa i Sverige och på de 300 000 som väntas bli arbetslösa inom det närmaste året.
-Jobba Sverige ur krisen, står det på budgetens framsida.
Det färglada omslaget gömmer det dystra innehållet
Om det inte vore kris och så allvarligt läge för alla arbetande människor i landet vore det värt ett gapskratt. Men nu passar det bättre med en eller ett par tårar.
Borg säger att han satsar 40 miljarder kronor för att hjälpa ekonomin på fötter. Samtidigt sänker han skatterna med tio miljarder. Det passar in i den skattesänkningslinje som regeringen följt sedan den kom till makten. Lägre skatter för bättre ställda har minskat statens skatteinkomster med många miljarder.
Budgeten räknar med ett underskott på 83 miljarder kronor det kommande året. Statens inkomster räknas bli 723 miljarder och utgifterna 806 miljarder, alltså 83 miljarder i underskott. Det är ett underskott som aldrig hade uppstått om inte regeringen sänkt skatterna för de bäst ställda i samhället. Nu ska därför Borg låna 40 miljarder för att täcka ”stimulanspaketet”. Lån ska som bekant betalas tillbaka. De som lånar pengar till staten är de med feta bankkonton. Lån betalas tillbaka med ränta. Cirkeln sluts. De som fått stora skattesänkningar kan nu vänta sig stora ränteinkomster på de statsobligationer de köper och betalningen av lån plus räntor får de vanliga löntagarna stå för de kommande åren.
Borg vänta sig också andra bekymmer och lämnar dörren öppen för att hjälpa banker och finanshajar ur de bekymmer de själva skapat.
-Får vi bekymmer i Baltikum kommer det att påverka hela Norden, säger han. Med andra ord ska Swedbank och andra spekulanter som riskerat skjortan i vidlyftiga affärer i balstaterna undsättas av hela Norden. Varför inte låta ägarna av spekulationskapitalet ta hela förlusterna?
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP,AB1,AB2,AB3,SSD1,DI,SVD3,DN6,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Budget, Baltikum, Swedbank, Underskott,
Inför G20 i Pittsburg
9 Sep 09
Borgs kompisar bråkar.
Efter G20-mötet i London försökte Anders Borg och hans ministerkompisar att presentera sammankomsten som en stor framgång på vägen mot ett sundare och mindre riskfyllt finanssystem.
Högsta hönsen samlade i London
Men vad som beslutades eller rättare sagt inte beslutades i London kommer inte att ha någon större inverkan. Det var mest ett möte som i sina slutrekomendationer slätar över de verkliga motsättningar som fanns innan och under mötet. Fasaden inför nästa G20-möte som hålls i Pittsburg den 24-25 september fick inte visa upp alltför många sprickor.
Men vad var det då man gjorde i London? Media visade på ett tydligt om än ytligt sätt att den verkliga motsättningen gick mellan Nicolas Sarkozy/Angela Merkel å ena sidan och George Brown/Tim Geithner å den andra. I sak gällde skillnaden om bankernas bonussystem eller deras kapitaliseringsnivå skulle sättas högst på dagordningen.
Sarkozy/Merkel och vår egen finans-Borg gick hårt ut innan mötet och argumenterade för ett tak på bonussytemet, att det inte ska vara knutet till kortsiktiga utan till långsiktiga resultat och att bonusar ska kunna krävas tillbaka om bankchefernas och värdepappershandlarnas resultat är negativa.
Från Brown och den amerikanska finansministern Geithners sida förkastas idén om ett tak på bonussystemet och i stället kräver de att bankerna ska tvingas hålla ett större eget kapital i förhållande till utlåningen. Den existerande Baselkonventionen säger att bankernas eget kapital ska vara minst 8 procent av utlåningen. Brown/Geithner vill öka kravet till minst 10 procent.
Vad betyder motsättningen och vilka särintressen speglar den. Londons City och Wall Street är världens två största och helt dominerande finanscentra. Det är vad socialdemokraten Brown och demokraten Geithner försvarar när de säger nej till ett tak på bonusarna för finansvalparna.
-För att behålla och dra till oss de bästa elementen på marknaden kan vi inte lägga ett tak på bonusarna för då kan de bästa lockas till Singapour, Dubai eller Hongkong, tänker de utan att säga det rent ut.
Dubais oljepengar används till att bygga ett nytt finanscentra
Av precis samma anledning vill Sarkozy/Merkel att bonusarna ska begränsas och kontrolleras bättre. De försvarar finansintressen i Frankfurt och Paris, som också är finanscentra men som bara når upp till Citys och Wall Streets knän. De kan inte konkurrera med de stora och tappar därför ”genierna”. Att det är samma genier som spekulerade världsekonomin ut över avgrundens brant verkar inte bekyma någon.
I stället för att hacka på bonussystemet vill Brown och Geithner att bankernas eget kapital ska stärkas. Argumentet är att med exempelvis 10 procent eget kapital i förhållande till utlånade medel kan bankerna klara sig bättre i en krissituation och bättre täcka kreditförluster. Under denna fråga ligger också skilda intressen mellan europeiska kapitalgrupper och anglo-saxiska. De amerikanska bankerna använder en större ”hävstång” i sin kreditgivning. Det innebär att de tar större risker i föhållande till det egna kapitalet. Anta att det egna kapitalet motsvarar siffran 10 och det utlånade kapitalet siffran 100 då är hävstången 10 gånger det egna kapitalt. Exemplet visar också det relativt futila i 8 eller 10 procents eget kapital som bufferrt. Om en bank gör 10 procents förlust på sina 100 utlånade enheter då mostvarar det hela det egna kapitalet och banken måste förklaras i 
konkurs. Det var vad som hände med Bear Stearns och Lehman Brothers. Bara i fredag förra veckan gick fyra amerikanska småbanker omkull. De blev offer för samma logik. Här ser vi att en kvot på 8% eller 10% inte betyder speciellt mycket när en verklig kris slår till. Det kan bara spela roll i en « normal » situation. De europeiska bankerna ser inget intresse i att köpa mer statsobligationer och att ge ut mer aktier för att öka det egna kapitalet, medan de amerikanska har intresse att göra så därför att reglerna för vad som kan räknas som eget kapital är vidlyftigare i USA.
När Borg och hans kompisar samlas i Pittsburg i slutet av månaden kommer det inte att ändra mycket i det krig på liv och död som världens banker och finanscentra är indragna i. De största och mäktigaste går redan segrande ur striden och det är skattepengar som hjälpt till att göra de överlevande bankerna och finansinstituten mäktigare än någonsin.
Det ska vi inte vänta oss att Sarkozy, Merkel och vår egen Borg kommer att vilja ändra på.
I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Pittsburg, London, Sarkozy, Geithner, Merkel, Brown, Borg, Basel II, Banker, Finanskris,
Anders Borg i antikapitalistisk front?
3 Sep 09
Ett brev till Anders Borg
Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har skickat ett litet brev till Anders Borg i hans egenskap av ordförande i EU fram till nyår. I brevet uppmanas Borg att sätta upp följande krav på dagordningen under ett extra ministermöte i EU den 17 september:
Inte ens med skäggstubb kan Borg skrämma finansvärlden
-Bankerna ska i framtiden tvingas att hålla reservfonder som svarar mot det egna risktagandet.
-Alla banker, inklusive de amerikanska, ska följa Basel II, ett regelverk för bankernas aktivitet. Det innebär att banker med mer risktagande ska tvingas hålla större reserver än andra banker.
-Att ansvariga ministrar och övervakande myndigheter ska utöva en strikt kontroll över bankernas risktagande och att deras reservfonder är tillräckliga.
Om någon tror att det håller på att skapas en antikapitalistisk axel mellan Berlin, Paris och Stockholm är det tyvärr inte fallet. Likt de åtgärder mot skatteparadisen som förra G20-mötet antog blir det också den här gången mycket fasadputsning. Men det är inget fel på den politiska svadan. Nicolas Sarkozy har bespottat ”oansvariga traders” i över ett år. På franska arbetsplatser jäser det av missnöje över miljardbeloppen till finansvärlden, att företag som fått statligt stöd avskedar anställda och över bonuspaketen. Därav Sarkozys tonläge. I Frankrike ignorerar man inte ostraffat stämningarna bland folket.
Hur länge ska smekmånaden hålla?
-Vi vill aldrig mer överraskas av en bank som säger ’att antingen hjälper staten oss inom det närmaste dygnet eller så sänker vi det internationella finanssystemet’, sa Angela Merkel i måndags och tänkte säkert på Lehman Brothers och den tyska banken Hypo Real Estate som regeringen tvingades rädda från omedelbar bankrutt.
När den amerikanska regeringen beslutade att låta Lehman Brothers falla hände det som inte fick hända- hela det internationella finanssystemet var millimetrar från totalt sammanbrott. Nu vågar ingen politiker längre ens tänka tanken att låta en internationell storbank gå under. Därför blir det nödvändigt att styra upp det existerande regelverket för finansvärlden. Det är vad Sarkozy och Merkel bestämt sig för att försöka driva igenom under de kommande G20-mötena i London den 5-6 september och Pittsburg den 24-25 september samt under ett extra EU-ministermöte i Bryssel den 17 september.
Tror du att de som arbetar här kommer att krossa finansen?
H
-Det finns en världsopinion. Folk är ursinniga på extravaganta bonusar, förklarar Sarkozy och dagen efter slår Anders Borg på stora trumman i både press och TV mot oskäliga bonusar i finansvärlden.
-Bankerna festar som om det vore 1999 och inte 2009, sa han upprört, som om svinaktiga belöningar för spekulerande finansvalpar inte var ett problem 1999.
Däremot säger sig ”socialdemokraten” Gordon Brown inte vara speciellt ”entusiastisk” över att sätta ett tak för bonusarna. Ett land som är överdrivet beroende av en enda aktivitet som exempelvis bananodling kallas en monokultur. Finansen i Londons City har en så stor tyngd i den engelska ekonomin att ordet monokultur är på sin plats. Det är den som Gordon Brown till varje pris vill försvara.
Nej, det blir ingen antikapitalistisk front med ordförande Anders som rorsman. Däremot kommer han och andra politiker, som måste se till fler intressen än bankernas, att organisera ett strävare regelverk för deras aktiviteter.
I media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,DI,DN3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Sarkozy, Merkel, EU, Banker, Bonus, Basel II, Brown, City,
Ska EU spricka?
18 Apr 09
Var och en för sig.
Inför de 20 statschefernas möte i London fylldes media av förhoppningar om en gemensam krisplan som ska dra världsekonomin ur den djupa avgrund som öppnat sig under våra fötter.
Resultatet av G-20 blev allt annat än samordning. I stället 
visade mötet att var regering för sig drar i ett hörn av täcket för att skyla sig bäst den kan. Vad G-20 högtidligt presenterade som en gemensam krisplan var i själva verket bara en addition av nationella stödåtgärder utan internationell samordning. Familjefotot efter mötet var bara ett spel för galleriet. Knivarna bakom ryggen syns inte men de är skarpslipade.
Vad händer med krispaketen ?
I pressen har storleken på Barack Obamas räddnings- och stimulanspaket ställts i kontrast till de mer modesta insatserna i EU. Men Obamas aktivism visar i första hand upp det grundläggande problemet med hans politik- rädslan att trampa på kapitalets ömmande tår och skräcken för allt som kan lukta « socialism ». Pengar har östs över de banker som är huvudansvariga för krisen i syfte att rädda dem undan bankrutt. Politiker och allmänheten har höjt ramaskrin över de giriga bankirernas enorma bonusar och gyllene pensionsavtal. Alla möjliga metoder för att städa upp i röran har beaktats men inte för en sekund har Obamas administration funderat på den enda verkliga lösningen på finanskrisen- en fullständig nationalisering av hela bank- och försäkringsväsendet. Inte bara för en kort period så att skattebetalarna kan ta hand om finansvärldens skulder och lämna vinsterna till de privata ägarna. Det måste bli ett slut på krona-vinner-jag-klave-förlorar-du-politiken om dagens kris inte ska bli bara en i raden av kommande finanskatastrofer där de rika tar hand om vinsterna och den arbetande befolkningen förlusterna.
Blir det femtio år till?
Krisen har här i Europa visat upp EU-byggets bräcklighet. Klara sprickor har uppenbarat sig i murverket. Krisen visar att den europeiska kapitalistklassen i första hand består av sina nationella delar. EU saknar allt som kan liknas vid en ekonomisk politik. Varje regering drar åt sitt håll och kalkylerar hur den ska kunna åka snålskjuts på grannens krispaket. Det förklarar Borgs och Reinfeldts minst sagt minimala försök att stimulera ekonomin och hindra massarbetslösheten. Sveriges ekonomi är och har alltid varit starkt beroende av sin exportindustri. Alliansregeringen hoppas helt enkelt att krispaketen i 
USA, Tyskland, Frankrike och andra industriländer ska kickstarta svensk exportindustri som i sin tur ska dra moder Svea upp ur kvicksanden. Det är en riskabelt spel som kan kosta den svenska arbetarklassen stora mödor. För under tiden faller delar av det svenska näringslivet fritt.
Krisen visar också att EU-byggets ideologiska grund inte står emot den hårda verkligheten. I åratal har Bryssel förklarat att Maastrichtfördraget var en orubblig järnlag. Den som vågade sig att ha ett budgetunderskott på mer än tre procent av BNP spikades upp på väggen till beskådan och belades med straffavgifter. Nu ligger Maastricht i ruiner och Bryssel har inget att säga. Ingen lyssnar längre till mantran om budgetunderskott och statsskulder. 
Ingen vet hur dagens kris ska utvecklas och när den är över. Men oavsett utgången kan vi säga att EU står inför ett avgörande vägskäl. Endera tar den europeiska kapitalistklassens nationella krafter över och då spricker unionen i sin nuvarande form. Den saknar i dag en ekonomisk politik, den saknar en valutapolitik trots den gemensamma valutan och den saknar en gemensam politisk ledning. Om EU spricker upp i sina fogar är det inget som kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det kommer att ske under former där de enskilda nationella krafterna med alla medel kommer att gynna den egna industrin och det kommer att ske via hårda slag mot de existerande sociala skyddsnät som ännu finns i många EU-länder.
Alternativet är att Bryssel blir den överstatliga enhet som många multinationella krafter strävar efter och förses med de maktmedel som en verklig regering håller sig med. För
den arbetande befolkningen blir det ur askan i elden. Lyckas det europeiska kapitalet att enas om en gemensam politisk maktstruktur kommer också de sociala landvinningarna att nivelleras nedåt till den minsta gemensamma nämnaren inom unionen.
Inför valet till europaparlamentet i juni måste därför ett klart antikapitalistiskt alternativ ställas. Ett alternativ som inte tar den fria marknadsdogmen som sin utgångspunkt. Det alternativet vare sig kan eller vill sossarna erbjuda. I dag finns bara en kraft som står på en politisk plattform till försvar av Europas arbetande människor och det är den antikapitalistiska enhet som säger att ett annat Europa är möjligt och som här i Sverige går under beteckningen ArbetarInitiativet.
Läs mera här: http://arbetarinitiativet.se/
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arbete,ETC,
Bloggar: Spånbingen,Arbetarinitiativet,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Kris, Maastricht, Borg, Reinfeldt, Obama, Välfärd,
Senaste kommentarer