"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Blair
Libyens olja -realitet och myter
31 Aug 11
-Det är oljan – dumhuvud.
.
Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade 
”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.
Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.
Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.
.
Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.
.
Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.
-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.
.
En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se
diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.
.
Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.
.
Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.
.
Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.
.
Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot
stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.
.
Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.
Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.
.
De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.
.
Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.
-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.
FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.
-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i BBC)
.
”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.
.
Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.
–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.
-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,
Byggstoppet upphör
28 Sep 10
Samtalet är en fars.
.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta över det penibla skådespel som kallas fredssamtal mellan Israel och den Palestinska Myndigheten. I sextio år har den palestinska befolkningen väntat på rättvisa, väntat på att befrias ur de flyktingläger som redan sett flera generationer födas, väntat på att befrias från den israeliska ockupationsmaktens förtryck, exploatering och stöld av palestinsk mark.
.
Kulle efter kulle tas över av de israeliska kolonisatörerna.
.
Det är en situation som helt passar den majoritet som i dag styr det israeliska parlamentet Knesset. Den har inga planer på att låta förhandlingarna med den Palestinska Myndigheten leda till ett avtal om en tvåstatslösning. Den vill skapa en enstatslösning utan arabisk befolkning. Det är en majoritet som Netanyahu inte kan gå emot utan att hans regeringskoalition faller och han själv avsätts som premiärminister. De religiösa och sekulära extremisterna i Knesset vet att de håller regeringen i nosring. Det är bara att vrida om en aning för att Netanyahus regering ska gå i rätt riktning – mot en allt djupare kolonisering av Västbanken.
.
Det är mer än sextio år sedan palestinierna fördrevs från sina byar i Israel.
.
-EUs hållning är helt klar: bosättningarna är olagliga enligt internationell lag, de är ett hinder för fred och hotar att omöjliggöra en tvåstatslösning, sa Lady Ashtons talesperson Maja Kocijancic efter att Netanyahu låtit förstå att byggstoppet inte längre gäller.
EUs ”utrikesminister” Ashton var inte ensam om att omedelbart fördöma den israeliska regeringens beslut. Sarkozy, specialisten på minoriteters rättigheter, sa efter ett möte med Abbas att ”byggandet måste stoppas”. Hans krigshöghet Blair sa samma sak. Till sist sa Obamas utsände George Mitchell att ”USA är besviket” men att nu gällde det att undvika att förhandlingarna upphör.
.
Sionisterna har inga planer på att sluta stjäla palestinsk mark.
.
Där ligger nu bollen. Efter byggstarten sitter Abbas fast i en omöjlig situation. Han har i månader sagt att han omedelbart avbryter samtalen om byggstoppet upphör. Nu byggs det för fullt och USA lägger hela sin tyngd på Abbas, vem annars, för att samtalen ändå ska fortsätta. Abbas vacklade redan innan byggstoppets formella slut den 26 september. Nu säger han att den Palestinska Myndigheten kommer att ta ett definitivt beslut den 4 oktober efter konsultationer med vissa arabstater. Jag vågar mig på en gissning att samtalen kommer att fortsätta därför att Abbas saknar en alternativ linje. Han och den Palestinska myndigheten blir alltmer en förvaltare av den israeliska ockupationen, dess polis är ett verktyg för att allt hårdare slå ned all opposition mot Abbas politik. Det är ingen tillfällighet att den repressiva apparaten på Västbanken byggts upp under ledning av en amerikansk general.
Jag tror att situationen kan sammanfattas med en bild .
Netanyahu till bosättarna: -Bygg hur mycket ni vill. Men sluta för Guds skull upp att vifta med blåvita flaggor.
Abbas till den palestinska befolkningen: -Titta de har slutat vifta med sionistiska flaggor. Vi fortsätter samtalen.
.
Media; GP1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SSD1,DN5,DN6,SVD3,GP2,GP3,SVD4,
Bloggare:Jinge,Alliansfritt Sverige,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Abbas, Netanyahu, Bosättningar, Kolonier
I Reinfeldts Sverige
3 Sep 10
Sett utifrån.
.
De senaste trettiosex åren har jag varit en svensk utlänning eller utlandssvensk. Därför är det med stora ögon jag följt slutspurten i valkampanjen under de tre veckor jag varit hemma i Svedala.
I går såg och lyssnade jag till utfrågningen av den ”nye arbetarledaren” Fredrik Reinfeldt i SVT.
-Vi är det enda arbetarpartiet, sa den gode Fredrik och såg tittarna rakt i ögonen. Det gamla Högerpartiet har ömsat skinn och likt fågel Fenix skaffat sig nya fjädrar. Det är åtminstone vad man vill få Sveriges arbetare att tro.
.
.
Själv växte jag upp med det klassiska överklasspartiet Högern då Gunnar Heckscher och Gösta Bohman ständigt visade huggtänderna.
-Ni är det nya maskeradpartiet, hörde jag en dam från Piteå säga till Renfeldt i SVTs telefonväkteri nu på morgonen. Det tycker jag sammanfattar bra vad som verkar ha skett med miljonärernas parti. För de Nya Moderaterna har skapat ett helt nytt språk.
Om jag ska försöka sammanfatta i en formel vad som skett skulle jag säga att Reinfeldt är Sveriges Tony Blair, att de Nya Moderaterna är vårt lands New Labour. Likt engelska Labour under Blair har Reinfeldts moderater myntat ett politiskt språk som till hundra procent syftar till att skymma den sociala utsikten.
Utanförskap, bidragsberoende, arbetslinje, ohälsotal och annan språklig akrobatik ersätter klara social terminologi som hjälper till att förstå omvärlden. Men syftet är ju inte klarhet, tvärtom.
New Labours magiska formel var ”workfare” i stället för ”welfare”, som i moderaternas språk översatts till ”arbetslinjen” i stället för ”bidragslinjen”. Idén bakom språket är att rida på enskilda människors fördomar och avundsjuka mot de som kan leva på ”bidrag” och att speciellt ”latmaskar” som fuskat till sig bidrag.
.
När masken faller glänser huggtänderna.
.
I det ”nya arbetarpartiets” propaganda framstår det som att Sverige kryllar av människor som inte arbetar men som borde göra det. Att sysselsättningsgraden är mycket hög i Sverige jämfört med andra EU-länder glöms bort. I Belgien där jag bor sedan 1974 och i många andra länder i Europa ligger den genomsnittliga sysselsättningsgraden under 60 procent medan den i Sverige ligger på 74 procent.
Ändå har Reinfeldt och Borg till stor del lyckats med sitt prat om ”arbetslinjen”, att ’utanförskapet” ska brytas så att ”bidragstagarna” kan sättas i arbete. Det har lyckats så bra att exemplet, från utfrågningen i går kväll, om den cancersjuke läkaren som ville fortsätta arbeta 75 procent avfärdades av försäkringskassan med beskedet att han kunde ta ett heltidsjobb på Samhall. Det absurda i fallet är egentligen inte det svar läkaren fick från försäkringskassan utan det faktum att byråkraterna som tog beslutet har ett regelverk framför sig medger en så uppenbart vidrig tolkning av vad som gäller.
.
Arbetets hjältar?
.
Klä av det ”nya arbetarpartiet” dess fårakläder och plötsligt blänker de gamla huggtänderna avskräckande. Drevet mot sjuka, pensionärer, handikappade, och andra som kan misstänkligöras som ”arbetsskygga” har bara haft ett syfte, nämligen att underlätta ett program för skattereformer som bryter ner det sociala kittet. De i samhället som de Nya Moderaterna verkligen företräder, den rikaste femtedelen av hushållen, ska inte behöva bidra till de sociala kostnaderna för att skapa ett drägligt liv för den femtedel i samhället som har det riktigt svårt.
Det är den verkliga innebörden i ”arbetslinjen”. De som inte kan tvingas ut ur ”utanförskapet” ska känna in på bara skinnet att de tillhör en grupp ”parasiter” som erkänns ett extremt socialt minimum men inte mer.
Det Sverige jag levde i för trettiofem år sedan finns inte längre. Det kommer heller aldrig tillbaka. Det är inget att gråta över. Ett nytt annorlunda Sverige kan och måste byggas. För det behövs det ett verkligt arbetarparti med en arbetslinje som sätter de svagaste i samhället i centrum, inte på undantag.
.
Media: AB1,AB2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Reinfeldt, Nya Moderaterna, Blair, Nya Labour, Nyliberalism
Thatchers arvingar
22 Jul 10
Slaget om England.
.
Uttala orden och alla tänker på Storbritannien. Nyliberalism – Margaret Thatcher. Tandemet som krossade de brittiska fackföreningarnas motstånd och drev landet in i massarbetslöshet och kraftigt ökade klyftor i samhället. Året var 1979, Thatcher vann parlamentsvalet och förklarade omedelbart den arbetande befolkningen krig. Den nyliberala ”revolutionen” rivstartade med att peka ut staten, den offentliga sektorn, som ansvarig för den katastrofala ekonomiska situationen i landet.
-Vi ska flytta tillbaka statens gränser, utropade järnladyn.
Thatchers program kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
-krossa de fackliga organisationernas motstånd på arbetsplatserna, i första hand genom att minska de direktvalda fackliga delegaternas, shop stewards, inflytande.
-privatisera banker, gruvor och andra statliga industrier som låg i statens händer sedan slutet av andra världskriget
-favorisera det brittiska finanskapitalet på bekostnad av industriproduktionen och göra City, Londons finanskvarter, till Wall Streets tuffaste konkurrent.
Effekterna av Thatchers frontalangrepp på den arbetande befolkningen lät inte vänta på sig. I Diagram 1 ser vi hur samhällets sociala struktur bryts sönder genom en snabb och mycket kraftig ökning av hushållens inkomstskillnader.
.
Ojämlikheten 1968-2007 i Storbritannien mätt i Gini*.
Ginikoefficient: 0=alla hushåll har lika inkomst. 1= ett hushåll har alla inkomster
Källa; Alternatives Economiques n°291 maj 2010
.
Från valsegern och fram till hennes snöpliga fall 1990 ökade ojämlikheten i samhället drastiskt. Efterföljande regeringar, Tories som Labour, gjorde aldrig några försök att vrida utvecklingen tillbaka.
Vad den tuffa damen menade med att flytta tillbaka statens gränser stod det också snabbt klart om. Utgifterna för sjukvården sjönk snabbt och i slutet av hennes tid vid makten utgjorde de bara 5,2 procent av BNP, en siffra flera procentenheter under andra större EU-länder. Samma sak gällde för undervisningen och transportsystemet som sjönk till 4,5 procent respektive 0,8 procent av BNP. ”Flytta tillbaka gränserna” betydde helt enkelt ”rasera gränserna”, öppna fälten för den ”frihetssträvande” finansen.
Inkomstklyftorna vidgades snabbt. Kvoten mellan den bäst avlönade tiondelen och den sämst avlönade tiondelen ökade från 2,3 år 1977 till 3,2 år 2008. En procent av löntagarna tog 2008 hem 13 procent av alla löneinkomster vilket är mer än dubbelt upp mot i exempelvis Frankrike.
.
Londons finanscentra var Blairs ögonsten.
.
Vid sin påtvingade avgång 1990 lämnade Thatcher efter sig ett samhälle i ruiner. Gränserna hade flyttats tillbaka. John Majors tid vid makten fram till 1997 lämnar inte många minnen efter sig. Han blev ”gränsvakt” kanske man kan säga.
Tony Blairs tid vid makten måste betecknas som en kontinuitet i den nyliberala andan. Det fanns ingen annan kärna i Labours ”tredje väg”; mellan konservatism och klassisk sossepolitik. Visserligen flyttade Blair fram statens ”gränser” igen. Men det var en tvingande nödvändighet efter alla år av nästan nollinvesteringar i den offentliga sektorn. Landets infrastruktur var i ett så katastrofalt läge att en fortsatt ”gränskontroll” inte var möjlig. Skolor, sjukvården och transporterna var i behov av investeringar, offentliga eller privata. I Blairs optik var det privata kapitalets investeringar att föredra och ”outsourcingen” av offentliga tjänster förblev därför ledmotiv.
Därmed blev Thatchers ögonsten även Labours. Tony Blair fortsatte att lägga ut den röda mattan för Citys finansgubbar. Förmånlig beskattning av icke bofasta valutahandlare och andra spekulanter bäddade för Citys extrema expansion som internationellt finanscentrum. I samma takt som City expanderade blåstes det upp en fastighetsbubbla och exploderade den privata skuldsättningen. Den andra sidan av myntet är att under tiden blir Storbritannien nettoimportör av industrivaror och livsmedel. I inget annat land gav den nyliberala revolutionen finansen en så avgörande tyngd i ekonomin.
Resultatet av ”allt till finansen” syns i sysselsättningen. För 30 år sedan arbetade 24 procent av den totala arbetsstyrkan i tillverkningsindustrin. Nu arbetar där 8 procent. Trenden har visserligen varit densamma i alla industriländer, men inte lika stark vilket tabellen här under visar tydligt.
.
Andelen sysselsatta i % av hela arbetsstyrkan 1980-2009
Tillverkning+ byggnads1980 |
Service1980 |
Tillverkning+byggnads2009 |
Service2009 |
|
UK |
37 |
59 |
18 |
81 |
USA |
31 |
66 |
20 |
79 |
Japan |
35 |
54 |
26 |
70 |
Källa. Financial Times 22 juli 2010
.
I de tidigare artiklarna i den här serien, Det trettioåriga kriget, Slaget om Sverige och Slaget om Tyskland, kunde vi se att lönernas andel av BNP minskade i samtliga EU-länder, USA och Japan sedan början av 80-talet. Existerande statistik för Storbritannien visar att landet tillsammans med Danmark är ett undantag. Lönerna stiger i samma takt som produktiviteten under hela perioden 1980-2009 och deras andel av BNP minskar bara något under perioden. Är det fel på statistiken? Nej, den är nog rätt så tillförlitlig. Det finns inga givna förklaringar i facklitteraturen. Men jag gissar att orsakerna hänger samman med finansens roll i ekonomin. De extremt höga lönerna i City och antalet personer som arbetar där driver upp genomsnittet i hela landet och ger intryck av parallellitet mellan lönerna och produktiviteten. I USA har det gjorts beräkningar av hur stor lönernas andel av BNP blir om man bortser från de fem procenten ”löntagare” med de högsta lönerna. Då blir bilden av utvecklingen i USA lika den i Europa. I Storbritannien är det troligt att resultatet skulle bli detsamma. Dessutom är det berättigat att bortse från dessa fem procent för egentligen är det inkomster mer att se som en del av kapitalet än av ”lönekakan”. Tiotals miljoner dollar i bonusar och andra klumpsummor, liksom idrottsstjärnornas hundramiljonerskontrakt kan inte packas in i samma statistik som den vanlige arbetarens årslöner.
Ser vi däremot till vad som hänt med vinsterna och investeringarna under nyliberalismens korståg mot de arbetande då är bilden densamma som i eurozonen. Diagram 2 visar att medan vinsternas andel av BNP stiger sjunker investeringarnas andel. Skillnaden går direkt ned i fickorna på de som lever på inkomst av kapital.
.
Källa: Ameco 2010
Därför är det mest troligt att den ”konstiga” statistiken skapas av finanssektorns enorma tyngd i landet. Vid sidan av de högsta ”lönernas” effekt blir också statistiken över produktiviteten tveksam. Hur mäter man produktivitet i finanssfären? Den vanliga metoden att mäta värdeökning per arbetad timme är omöjlig att applicera.
Blairs första tid vid makten gav intryck av stora framgångar. Arbetslösheten minskade och de genomsnittliga realinkomsterna ökade. Men mycket bestod av luft. Priset på fastigheter ökade i rasande fart och hushållen kunde likt i USA låna pengar till konsumtion med värdestegringen på egnahemmen som garanti. Vad som skulle hända om huspriserna började sjunka var det ingen som bekymrade sig över. I eurzonen ökade fastighetspriserna med 66 procent under perioden 1999-2008 och i USA med 133 procent mellan 1999-2007. I Storbritannien ökade de med 158 procent under samma period. Parallellt med de ökade huspriserna skuldsatte sig hushållen allt mer. År 2008 var hushållen i genomsnitt skyldiga 153 procent av den disponibla årsinkomsten medan sparandet var negativt, eller – 4,4 procent av inkomsten. Båda siffrorna ligger i toppen respektive i botten vid jämförelse med andra EU-länder.
Tony Blairs stora visioner för den brittiska finansens plats i världen slutade i ett fiasko där staten fick rycka in för att nationalisera Northern Rock och ge syrgas åt Royal Bank of Scotland. ”Den tredje vägen” slutade i en återvändsgränd. George Brown blev aldrig något annat än grindvakt fram till det nyval alla visste var slutet på Labours 13 år vid makten och i finanskapitalets tjänst.
David Cameron försöker sig nu på en ”reinfeldtare”. Inte som det ”nya labourpartiet”. Nej, han ska göra ”revolution” att jämställa med 1848 och 1979. ”Big Society” har bluffen döpts till. Cameron säger att i den nya revolutionen ska makten flyttas så långt ner i samhället som det är möjligt. I engelsk version blir det ”yes you can”. Kärnan i Big Society är att individen och kvarteret/bostadsområdet ska ta hand om mycket av de tjänster som det offentliga står för idag. Varför kalla det bluff? Helt enkelt därför att Big Society ska skyla över det frontalangrepp på det offentligas tjänster som Camerons regering redan dragit igång.
.
Parhästarna Cameron och Osborne- slickade figurer från Eton.
.
Med frivilliga insatser ska allmänheten bidra till att upprätthålla exempelvis muséers och biblioteks öppettider medan den fasta personalen minskas. Korts sagt: -Vill ni ha en fungerande offentlig service sköt den själv, men utan betalning, är kärnan i Big Society. Så ser den uppvärmda thatchersim ut som David Cameron bjuder ut som en ”revolution”.
Det är de redan sämst ställda i samhället som kommer att få smaka på Camerons nyliberala ”surge”. Målet är en ny ”viktoriansk epok” där de sociala bidragen inte längre har till uppgift att överbrygga de värsta ojämlikheterna utan bara med nöd och näppe ska hålla de fattigastes näsa ovan vatten. Big Society är bara ett nytt uttryck för Thatchers attack på ”statens gränser”.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,DN3,SVD4,
Bloggare: Motvallsbloggen,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thatcher, Blair, Cameron, Osborne, Big Society, City, Finans, Fattiga, Rika, Nyliberalism,
USAs Kongress på krigsstigen?
2 Feb 10
USAs kongress på krigsstigen ?
.
Tänker den amerikanska Kongressen driva Barack Obama till en militär konfrontation med Iran? Frågan är mer än berättigad efter förra veckans beslut i Senaten att lägga ett lagförslag om sanktioner mot alla företag som säljer raffinerade oljeprodukter till Iran eller som hjälper Iran att utöka och modernisera sina raffinaderier.
.
I Senaten har republikanska och demokratiska hökar bildat flock.
.
Republikanska hökar har i allians med lika hökaktiga demokrater drivit på för att lagförslaget ska gå till omröstning så snabbt som möjligt.
.
-Om inte Obamas administration vill införa sanktioner mot Iran då måste Kongressen göra det, säger Senatens minoritetsledare Mitch McConnell.
.
Uppenbarligen kliar det på nytt i krigshetsarnas avtryckarfinger. De bryr sig inte ens om den egna säkerhetsorganisationens uppfattning att det saknas bevis för att Iran har ett aktivt program för tillverkning av kärnvapen. Trots påtryckningar vägrar CIA att ta avstånd från sin rapport 2007 som slog fast att Irans kärnprogram varit fredligt sedan 2003. Internationella Atomenergikommissionen säger också att det inte finns några bevis för ett militärt kärnvapenprogram i Iran.
.
Hökarna i Jerusalem har fattat galoppen. Mona Sahlins kompis Ehud Barak sa i går att Israel förbereder sig för ett krig i stor skala i hela Mellanöstern om inte förhandlingarna med Syrien går som Israel väntar sig. När ska den europeiska socialdemokratin kapa banden med krigsförbrytaren Barak och slänga ut det israeliska arbetarpartiet ur den Socialistiska Internationalen?
.
Men liksom för Bush och Blair då de drog ut i sitt nobla krig mot Saddam Husseins Irak, spelar fakta och bevis ingen roll för krigshetsare som redan ställt in siktet. Då gäller det bara att provocera fram en incident som ursäktar de handlingar som redan planerats. Det är ingen tillfällighet att Obamas nyligen presenterade militärbudget är den största på decennier.
.
En sympatisk hund i dåligt sällskap.
.
Hur sanktioner mot företag som handlar i oljeprodukter med Iran ska kunna genomföras i praktiken verkar inte bekymra hökarna i Kongressen. Både Europa och Kina har stort handelsutbyte med Iran och USA kan inte hindra Kina från att fortsätta sin handel med landet som i fjol uppgick till 26 miljarder dollar.
.
I FNs Säkerhetsråd finns det ingen chans för USA att få utökade sanktioner mot Iran antagna om Kina använder sitt veto. Om USA väljer att införa ensidiga sanktioner ställer sig frågan hur de ska kunna verkställas. I praktiken kan en handelsblockad mot Iran bara bli effektiv om US Navy inför en sjöfartsblockad. Enligt internationella konventioner är det liktydigt med en krigsförklaring.
.
Det är svårt att förstå att en majoritet i Kongressen inte inser de tänkbara följderna av det lagförslag som nu ligger för omröstning. De borde begripa att en effektiv blockad mot Iran är en dolkstöt i ryggen på oppositionen som kommer att drunkna i den nationalistiska ryggmärgsreflex som kan följa.
.
En blockad av Iran kan bli en dödsstöt för oppositionen.
.
Kongressens agerande måste också ses mot bakgrund av hur det diplomatiska kriget med Kina utvecklas. Kinas sätt att bemöta Obama i Köpenhamn var en diplomatisk skandal. Wen Jiabao skickade två gånger underhuggare till möten med Obama. Samtidigt är USAs vapenförsäljning till Taiwan en förstaklassens provokation just i ett läge där egentligen båda håller varandra i skägget. Kina behöver USA som exportmarknad och USA behöver Kinas valutareserver för att fylla hål i statsfinanserna.
.
I grunden visar Kongressens aggressiva lagstiftning att världen går mot en period av ökade internationella spänningar, mer vapenskrammel och konflikter kring snäva nationella intressen. Fiaskot i Köpenhamn var bara en avspegling av detta.
.
Barack Obama lyftes upp till makten av förhoppningar och entusiasm om en ny tid av mer social rättvisa och internationellt samförstånd. Han kan komma att gå till historien som den värsta krigspresidenten sedan Lyndon Johnsons dagar.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,DN3,DN4,AB2,GP1,
Bloggar:Jonas Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, Iran, Kongress, Senat, Embargo, Blockad, Handelskrig, Kina,
Utförsåkning i Davos.
28 Jan 09
Lehman Brothers etta i störtloppet. Staten på hedersläktarn.
I dag möts den surnande gräddan av världsfinansen och politiska höjdare i Davos. Än en gång, kan man trött konstatera. Årets möte kommer att gå till historien som det möte där plötsligt glamouren, bling-blingen och de superba middagarna saknades.
När finansherrarna möts i Davos rullas taggtråden ut.
Lehman Brothers som alltid intog Davos med storm och bjöd på det hippaste av alla partyn finns inte ens längre kvar som bank, mycket mindre som partyfixare. I stället är seminariet om varför det gick som det gick med den hedervärda banken prioritet nummer ett för de celebra gästerna. Det finns inte en plats över. Goldman Sachs har ställt in sitt planerade party. Det blir till att roa sig med att göra gubbar av snömoset i backarna.
Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.
Men som sagt – staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol. Med Angela Merkel, Vladimir Putin, Wen Jiabao och den outslitlige Tony Blair på plats räknar organisatörerna med att även årets samling ska lysa klart på firmamentet. Om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin närvaro bidrar till glansen är väl tveksamt.
Angela Merkel är gäst även i år.
Det blir nog mest ett stjärnfall vi får skåda. Ska vi vänta på att Angela Merkel och Putin ska rädda världsekonomin då väntar nog bara besvikelse. De stödpaket till finansvärlden som blivit vardagsmat i hela den industrialiserade världen siktar inte till att rädda jobben och minska den misär som drabbar miljoner fattiga utan till att säkra kapitalägarnas fasta och lösa tillgångar. Den vägen leder bara in i en allt djupare ekonomisk kris.
I media; DN1,SVD1,DI,DN2,DN3,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Davos, World Economic Forum,
New Labour kollapsar – Blair köper lyxslott
4 Maj 08
Dagen efter att Tony Blairs skapelse New Labour nära nog rasade samman i kommunalvalen, blev det offentligt att paret Blair köpt på sig ännu en bostad. Redan tidigare har makarna två bostäder i London, ett par lägenheter i Bristol och ett hus i Tony Blairs tidigare valkrets Durham. Den nya egendomen är ett drömslott – som de fick för 60 miljoner kronor. Trots att Göran och hans Anitra vräkte på bra när de byggde sin herrgårdsgula villa i Sörmland hamnade de i strykklass. Ett norrläge när det gäller status. Det som ändå fortsätter att förena Göran med ”sin” Tony blir de gemensamma idealen och drömmarna om ett mondänt godsägarliv.
För Tony Blair är det bara ett Sir från drottning Elisabeth II som fattas. Men adelskapet lär nog inte vara långt borta. Fast det är klart, mellan avgången som partiledare och slottsköpet hann Blair konvertera till den katolska kyrkan och det brittiska hovet ser inte med alltför blida ögon på papisterna. Vem minns inte från historieböckerna hur drottningens föregångare Elisabeth I lät halshugga sin katolska kusin och rival, Maria Stuart.
Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs mer: Tariq Ali i Counterpunch
I vanlig media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Blair, Göran Persson, Gordon Brown, godsherrar
Måtte Bush inte bli bönhörd…
26 Apr 08
I en mycket välsignad stund, sa George Bush en gång till den nära vännen Tony Blair, att han var utsänd av Gud för att befria Irak. Demokratin i Irak skulle blomma och sedan spridas vida över Mellanöstern.
Nu vet vi alla hur det har gått. Bland annat har Bush`s kristna bröder och systrar i Irak lidit fruktansvärd pina. Kyrkor och kapell har sprängts i luften. Präster lemlästats och mördats. Hundratusentals medlemmar av dessa församlingar, nästan ”rödlistade arter”med sin tro i lärorna från de första urkristna samfunden, som de assyriskt-ortodoxa eller kaldeiska, har drivits på flykten. Under Saddams regim, som med allt sitt blod och sin terror trots allt var sekulär, kunde man 1987 räkna de kristna till nära 1.4 miljoner människor.
I dag uppskattar nyhetsmedia att bara en knappt halv miljon kristna finns kvar i landet. Ödet för de kristna i Irak liknar det som drabbat deras trosfränder i Betlehem. Till följd av Israels ockupation – välsignad av Gud och Bush – är utrymmet för kristna och kristen turism ( eller christian cruising som det heter i Texas ) allt snävare…
Det är nog mycket som Bush plågas över och rannsakar i sitt inre, när han har sina enskilda bönestunder. Vad var det Gud menade med att göra mig till sin utsände? Har jag handlat efter hans befallning? De kristna i Irak håller på att utrotas. Två till tre miljoner andra irakier har flytt landet. Den etniska uppdelningen är snart ett definitivt faktum. Massarbetslösheten grasserar överallt och den sociala misären härskar. Kvinnornas villkor är uslare än på decennier. Kampanjerna inför regionalvalen i oktober bedrivs som ett inbördeskrig mellan shiitiska fraktioner, där USA hjälper den ena sidan att döda. Då den sida som är mest välvillig inställd till att USA ska kunna kontrollera landets oljetillgångar. Men var det verkligen detta Gud åsyftade med sin mission?
En gång i tiden, under det iskalla kriget på 1950-talet, sa man att NATO bildats av tre skäl:
- Håll tysken nere
- Håll ryssen borta från Europa.
- In med amerikanare
När det gäller dagens Irak kan man skönja en liknande strategi:
- Håll irakierna nere
- Håll iranierna borta
- In med amerikanare
Visst. Irakierna har mosats ner och amerikanarna är på plats. ”Om så för hundra år”, som republikanernas John MacCain säger. Även om detta skett till ett högre pris än vad Gud hade tänkt sig. Men iranierna? Deras inflytande i Irak bara ökar och i ett eventuellt federalt Irak, med provinserna kring Basra i syd som en självstyrande eller nära nog självständig region, där blir Teheran viktigare än Bagdad. Redan i dag kan man handla med den iranska valutan rial i Basra…
Nej, gudarna ska veta att Bush inte kan ha det lätt med sin tro och sin mission till Irak. Vi får bara hoppas att han inte i nästa bönestund får klartecken från ovan att flygbomba Iran.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Motbilder, Rawia Morra,
Media: DN1 DN2 SVD1 SVD2 Politiken1 Politiken2 DB1 DB2
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bush, Blair, Israel, Iran, Irak
Senaste kommentarer