.

I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.

En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.

.

Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?

.

Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.

I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.

.

Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”

.

Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.

.

Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.

.

I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled.  Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.

Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.

.

I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.

.

-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.

I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.

.

I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.

.

De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.

I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.

.

Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.

Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .

I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.

Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.

I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.

.

Med plåster och lap-tops kommer man långt.

I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.

Leve den arabiska revolutionen

Ned med alla tyranner

Nej till Natos inblandning

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama

Dela

.

Blodet flyter på gator och torg över hela den arabiska världen. Från Bahrain i öster, via Jordanien, över Jemen bort till Libyen och Algeriet använder de tyrannerna samma metoder –ännu mer våld när våld inte räcker.

Kungen i Bahrain ”beklagar”, likt Mubarak, de döda men skickar samma natt sina dresserade ”hundar” på fredliga demonstranter på Pärltorget där två nya mord på demonstranter ägde rum.

.

Flera tusen deltog i den dödade demonstrantens begravning i Bahrain.

.

I Jordanien gör kungen eftergifter och avskedar ministrar och utlovar bättre tider men får ända allt svårare att skylla maktmissbruk och orättvisor på andra eftersom det är han själv som har den absoluta makten.

I Jemen använder presidenten välkända recept från Tunis och Kairo. Religiösa fanatiker, betalda huliganer och kriminella skyddas av kravallpolisen när de går till väpnade angrepp mot demonstranter som kräver något så elementärt som demokratiska fri- och rättigheter. Elementärt min käre minister Bildt!

Clownen Khaddafi som styrt Libyen med militär järnhand sedan 1969 drar sig inte för att använda extremt övervåld mot demonstranterna i hamnstaden Benghazi. I dag torsdag kallar oppositionen till en ”vredens dag”. Ett blodbad kan vara i görande. Psykopaten på bilden här under saknar spärrar.

.

Khaddafis ”gröna revolution” är en blodig diktatur.

.

I Algeriet bygger oppositionen upp sina styrkor och nu på lördag blir det en viktig dag för att se om ”majonnäsen tar sig”. Det var flera tusen som trotsade polisens övermakt förra lördagen. I Marocko höjs också kritiska röster och en första samling är utlyst nu till söndag den 20 februari.

Tunisien och Egypten har spridit motståndets virus till nästan varje land i den arabisktalande världen och stimulerat till nya protester i mullornas Iran. I Washington, Paris, London och Berlin letar ”demokratins fanbärare” desperat efter ett vaccin som kan undvika att det uppstår ett ”politiskt vakuum” som det kallas.

.

Det är inte demokratiska ideal som styr dessa personers handlande. Att bevara det egna  landets imperialistiska intressen ligger under ängsligheten över att allt inte ska ske i ”ordnade övergångsformer ”.

.

Man vad menar de egentligen med ”vakuum”? Att det skulle uppstå en situation i regionen där ingen har makten? Nej knappast. Vad härskarna i väst är allergiska mot är risken att de demokratiska revolutionerna kristalliseras till fristående regimer som inte spelar med i Washingtons geostrategiska planer för oljan, handeln och militära allianser.

.

De är livrädda för de ögonblick i historien då vardagslunken bryts, avgrunder öppnar sig och för korta ögonblick verkar allt möjligt – makten ligger inom räckhåll för den stora majoriteten av de förtryckta folkmassorna. Det är tider då historien tar sats och decennier verkar rusa förbi ett ögonblick. Det är det ”vakuum” som sprider skräck i imperialismens högborgar.

Det förklarar varför ”våra demokrater”, Obama, Merkel, Sarkozy, Cameron och Carl Bildt förstås, gör följe med tyrannerna ända fram till avgrundens rand för att sedan med alla medel försöka avstyra det ”vakuum” de själva skapat genom att under ”lugna” tider alltid alliera sig med de quislingar som säljer sig billigast.

De arabisktalande länderna har sina Ben Ali, Mubarak, Saleh, Khaddafi, kungar och prinsar inte för att ”araberna” saknar demokratisk ”mognad” utan för att de hållits under armarna i ur och skur av presidenter och statsministrar i den ”fina världen”.

.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,DN5,GP3,DN6,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Uppkäftiga Uppsala,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabvärlden, USA, Frankrike, Imperialism, Olja, Makt

Dela

Av Benny&Göte

.

Politiska ledare i Europa visade i går upp sig som de bedrövliga ynkryggar de är. Tyrannen Mubarak sa mot all förväntan att han sitter kvar till september. I ett vidrigt tal trampade han på de hundratals demonstranter som dödats av regimens kravallpoliser och ligister.

-Avgå, avgå, svarar folket och kräver demokrati, frihet och ett omedelbart slut på tyranniet. Det är ord och inga visor. För landets befolkning är en ”övergång i ordnade former och stabilitet” lika med fortsatt diktatur. Och de har rätt.

.

Alla tillsamans ger en kraft som ingen kan stå emot.

.

I skenet av vad det egyptiska folket kräver är våra politiska ledares uttalanden ett klart ställningstagande för fortsatt auktoritärt styre i Egypten. Lady Ashton, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och vår egen Carl Bildt mumlar om det ”islamistiska hotet” och erbjuder sin hjälp för att garantera en ”fredlig” övergång till en parlamentarisk demokrati. Först kastar de en ängslig blick mot Vita Huset för att se vad husbonden har att säga och sedan lägger man sig pinnhålet över för att inte bjuda över i den demokratisk maskeraden.

.

-Låt mig se vad vi har här. Doktor Demokrati I presume?

;

-Den europeiska unionen är beredd att bygga den genomgripande demokrati som måste ligga till grund för stabiliteten för det egyptiska folket, sa EUs utrikesminister Lady Ashton. Försök att tolka vad det betyder? Ska EU ”bygga” demokratin i Egypten? Inte ens under det Brittiska imperiets kolonialtid sa en ledare något så löjligt. Det egyptiska folket minns ännu vad de brittiska och franska trupperna gjorde i Suezkrisen 1956.

Nicolas Sarkozy som gång på gång spelat på islamofobi och främlingshat för att vinna över anhängare från Le Pens Nationalfront förnekade sig inte heller den här gången:

- Jag hoppas av hela mitt hjärta att den blivande demokratin i Egypten kommer att ta sig tid att bygga politiska partier, strukturer, principer, som leder folket till att finna en väg till demokratin och inte till en ny form av diktatur, en religiös diktatur, sa han i fransk teve.

Han glömde att tacka Mubarak för alla lyxsemestrar i Egypten som han spenderat där på folkets bekostnad. Tid för att göra vad Sarkozy önskar ska tydligen folket få genom att avsluta sina protester, gå hem och vänta på att den ”demokratiska processen” ska bryta sin väg i fredliga former. Diktaturen ska garantera och organisera sin egen undergång, det är vad Kung Sarkozy säger. Vi är långt ifrån de kraftord den löjlige sprätten brukar använda när han hotar att ”rensa upp” bland upprorisk ungdom i Paris förorter, de flesta med ursprung i norra Afrika.

– Vi formulerar oss aldrig så. Vi fokuserar aldrig på personer utan på principer och institutioner och processer.

Så svarade vår egen globetrotter Carl Bildt på frågan om varför EU inte kräver att Mubarak avgår. Vad innebär det? Att Bildt i stället för att kräva Mubaraks omedelbara avgång utropar: -Ned med diktaturen NU? Han ska ju rikta sig till institutioner, så då blir det en passande paroll att resa.

Nej inte alls. Sådana kraftord använder vår karolin endast när han har kikaren riktad i österled. När Lukasjenkos hejdukar pucklade på sina motståndare då satte den modige Carl allt ner foten så kraftigt att golven skakade i Riddarfurstens palats. Rysslands president Medvedev kallades till och med för nazist av utrikesminister Bildt. I vems namn han då talade är det ingen regeringsmedlem som förklarat minst av allt Reinfeldt som inte verkar veta vad som finns söder om Ystad.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, EU, Demokrati, Poltiker,

Dela

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.

Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.

Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.

.

Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.

.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.

.

Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?

Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.

Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132  punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.

Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.

Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.

Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.

Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.

Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.

Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.

Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

.

I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.

.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.

I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

.

Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.

.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.

Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.

Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.

I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.

.

.

–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.

Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

.

USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.

.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.

Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.

Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.

Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.

.

Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.

.

Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny & Göte

.

Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,

Dela

Vad väntar Reinfeldt på?

Gordon Brown och hans regering har det inte lätt med sitt krig i Afghanistan. Hemmaopinionen tål inte bilder på stupade engelsmän och sedan fem engelska soldater i veckan så gott som avrättats med kulor från en av sina ”egna afghaner” har alltfler tappat tilltron till de krigsinsatser som nu pågått i åtta långa år. I den egna nationens medvetande finns dessutom ett historiskt minne av hur det gamla brittiska imperiet flera gånger misslyckades med att erövra landet. I dag anser 64 procent av befolkningen att kriget inte går att vinna. En inställning som säkert förstärks när media nu berättar att NATO än en gång av misstag bombat ihjäl regeringstrogna afghanska trupper.

Bilden av det ”sjuka kriget” fick ännu mer skärpa efter dödsskjutningarna i Fort Hood.

I dagens Independent är förstasidesrubriken att det nu är dags för de brittiska trupperna att lämna landet. Uppmaningen kommer från Patrick Cockburn, tidningens uppmärksammade och prisbelönta korrespondent i regionen sedan trettio år. Han som så många andra menar att de gemensamma militära insatserna från NATO/ISAF vuxit över från tänkta angrepp på terrorism till ett kolonialt krig mot Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna.

I dagens Sunday-Times avslöjas att detta redan övervägs inom den högsta militärledningen. Även om den nya strategin som diskuteras bara kallas för en reträtt. Tanken är att britterna ska ge upp allt land utanför Helmands tätorter. Armén högste befälhavare, general Sir David Richards, sägs stödja dessa planer. Det svåra tycka vara att göra detta med ”hedern” i behåll. För bland andra skulle den omskrivna och extremt utsatta basen i Musa Qala överges. Den har redan en gång förlorats till pashtunska krigare och sedan återtagits med stora förluster. En ny reträtt skulle kunna tolkas som ett svek mot de 15 engelska soldater som då dog. Som en ful rostfläck på vapenskölden…

Gordon Brown är naturligtvis informerad. Men han väntar med sitt beslut i avvaktan på vad Barak Obama ska göra när det gäller sina generalers krav på fler stridande trupper…

Vad väntar Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt på? Att svenska soldater ska behöva dö i detta hopplösa krig? Är det så tragiskt att det behövs egna stupade och därmed ökat krigsmotstånd – för att Sverige ska ta hem sin militär?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Svenska Afghanistankommittén, Fredrik Reinfeldt, NATO, ISAF

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,

Dela

Uppståndelsen kring Aftonbladets artikel har fått proportioner som visar att den israeliska regeringens reaktion inte handlar om sanningshalten i journalisten Donald Boströms historia om organhandel.

Det finns ett märkligt och omvänt förhållande mellan högljuddheten i den israeliska inrikespolitiken och de verkliga, inte upplevda, hot som landet står inför. På Västbanken inget nytt. Den palestinska samarbetsregeringen gör allt för att motståndet mot den israeliska ockupationen ska hållas inom de ramar som Abbas lagt fast, det vill säga i praktiken fred utan avtal. På gränsen mot Libanon är det tyst som i öknen. Och på Gazaremsan hålls befolkningen instängd i ett högsäkerhetsfängelse. På ett sätt kan man säga att Israel har fått den fred det säger sig sträva efter men utan eftergifter, utan fradsavtal eller förlust av ockuperad mark.

Ändå är ropen ”vargen kommer” mer högljudda än någonsin. Tystnaden på fronten presenteras som ett hot. Lieberman och Netanyahu varnar regeringen i Beirut för att den är ansvarig för en eventuell attack från Hizbollah trots att det inte finns några tecken på sådan planer från dem. Lieberman lyckas med konststycket att framställa den snälla och mycket tama Fatahkongressen som ett bevis på att fred är otänkbart för lång tid framåt.

Inrikes går det inte en dag utan att israeliska och utländska NGOs attackeras och anklagas för att liera sig med terrorismen eller att indirekt försvara den. Utländska regeringar anklagas för att finansiera NGOs med antisemitisk eller antiisrealisk agenda, som Human Rights Watch och andra ”terroristkramare”.

Syftet är uppenbart. De styrande i Washington, Berlin, Paris, London, och Stockholm för delen, är mycket känsliga för kritik om antiisraelisk hållning. Just nu ökar trycket på Jerusalem, både från Vita Huset och EU, att ändra hållning i tvåstatsfrågan och för att tills vidare stoppa all nybyggnad på ockuperat territorium. Genom att dra igång ett helsikes oväsen kring påstådd antisemitism hoppas Netanyahu &Co att tvinga utlandet till fördömanden, avståndstaganden och förklaringar som försvagar påtryckningarna och gör det lättare att mobilisera den egna befolkningen till försvar av det oförsvarbara.

Aftonbladets artikel kom precis lägligt för att dra igång en ”diplomatisk kris” mot antisemitism och regeringar som inte sätter ner foten där Jerusalem önskar. Om det bara hade gällt att hitta antisemitiska artiklar i dagspressen för att dra igång en skandal var det inte nödvändigt att vänta på att Aftonbladet skulle släpa fram en gammal historia från 1992. Den egyptiska och saudiska pressen är full av vansinniga antisemitiska historier utan att Netanyahu går i taket var och varannan dag. Men en diplomatisk kris med Kairo hade inte tjänat hans syften, nämligen att avleda och försvaga trycket från USA och EU.

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SSD1,AB1,SVD4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Netanyahu, Aftonbladet, Israel, USA, EU, Bildt, Antisemitism, Palestina, Gaza

Dela

Det är bara att buga sig. Regeringen Reinfeldt vägrar (tills vidare?) att gå den israeliska zionistregeringen till mötes och slå ned på Aftonbladets artikel om organstöld från palestinska offer för den israeliska attacken mot Gazas befolkning.

Det ska den ha heder för. I tider av grova kompromisser med grundläggande fri- och rättigheter, som yttrandefriheten och andra grundläggande fri-och rättigheter , är det glädjande att borgare som Reinfeldt och Bildt har gränser de inte vill eller kan (tills vidare?) överskrida.

Det är mycket möjligt att uppgifterna i Aftonbladet är felaktiga. Men so what? som det heter på svengelska. För Avigdor Libermans krav på statlig censur är mycket allvarligare än ett eventuellt övertramp i Aftonbladet. Dessutom kan man fråga sig vad skillnad det gör om vissa organ stals från oskyldiga människor som den israeliska armén medvetet slaktade med bomber och fosfor.

Den zionistiska regimen i Israel tror att den har alla rättigheter på sin sida. Den tar sig rätten att ta struptag på en hel befolkning i Gaza under förevändning att Hamas är terrorister och den fortsätter att konfiskera palestinsk jord på Västbanken, att rasera palestiniers hem i östra Jerusalem och att fördriva beduiner från sina hem i Negevöknen. Ändå kräver den att omvärlden ska buga och bocka och visa respekt för den zionistiska agendan.

Reinfeldt och Bildt måste nu ta steget ut och klart ta ställning för palestiniernas rättigheter eller låta protesten dö bort i diplomatins ljusskygga korridorer. Det är nog vad som kommer att ske. Tror jag.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Bildt, Reinfeldt, Liberlman, Zionism,

Dela

Slut på semestern och ännu ett besök i mina hemtrakter vid Indalsälvens delta. Skitväder och inte en fiskpinne i vattnen. Jag som trodde att de skulle stå i kö i väntan på mina lurigt uppklädda beten.

Inte heller omvärlden väntade på min semesters slut utan tutade på i respektlös full fart framåt. I Iran drog miljoner fram på gatorna i protest mot prästregimens manipulering av valresultatet under slagordet – Ned med diktaturen. Minnena från revolutionen mot shahen 1979 flöt upp i mitt och mångas medvetande och hopp föddes att det äntligen är slut på prästerskapets förlamande grepp om landet.

För prick trettio år sedan var jag utrikesjournalist på tidningen Internationalen och följde som första uppgift vad som skedde i Iran. Varje morgon vid åttatiden passerade jag tidningskiosken på Centralen för att köpa franska Le Monde, som var den suveränt bästa tidningen i väst vad gällde ayatolla Khomeinis återvändande till Iran och shahens fall. Då fanns inte Internet och det var ett helvete att skaffa sig färsk information. I varje nummer av Internationalen fyllde jag många spalter om den senaste veckans mobiliseringar mot shahens envåldsdiktatur. Jag insåg att det var en revolution som ägde rum men i vissa vänsterkretsar kallades jag för ayatolla Åsman, på skämt av vissa på allvar av andra. De förstod inte att det var en verklig revolution som ägde rum eftersom de bara såg till de religiösa förtecknen.

Sett utifrån kan skeendet i dagens Iran synas enkelt-det är demokrati som står mot prästerskapets förtryck. Men skenet, speciellt som det presenteras i vissa media, bedrar säkert. Revolutionen i Iran 1979 och utvecklingen de gångna trettio åren fram till dagens massmobilisering och revolt mot systemet är en mycket komplicerad process, som jag långt ifrån gör anspråk på att förstå i sin helhet. Vissa ideer och slutledningar ger jag mig ändå på.

Miljoner och åter miljoner marscherade 1979 mot shahen

- Av de kandidater som Väktarrådet tillät ställa upp i valet var ingen emot den islamska republikens grundbult, att makten ligger i prästerskapets händer och den absoluta makten i « guds ställföreträdare » ayatolla Ali Khameneis händer. Ändå ligger uppenbarligen högt uppsatta religiösa ledare i luven på varandra. Det verkar som att den stenrike Rafsanjini och de besegrade presidentkandidaterna anser att den nuvarande presidenten Ahmadinejad och « revolutionsguiden » Khamenei leder republiken in i en ekonomisk och politisk återvändsgränd som sätter republikens framtid på spel. Därför har oppositionskandidaten Moussavi med Rafsanjanis stöd ställt sig själv i spetsen för de massiva protesterna och till och med manat till fortsatt mobilisering efter att ayatolla Khamenei brännmärkt demonstranterna som imperialismens verktyg och förbjudit alla demonstrationer. Det är naturligtvis ett högt spel som kan spräcka regimen uppifrån och ner.

-Slagordet « Ned med diktataturen» fanns överallt i de enorma demonstrationer som följde på valet. Det kan bara tolkas som att miljontals medborgare i landet inte längre accepterar det islamska ledarskapets legitimitet. De har helt enkelt fått nog av åsiktsförtryck, bigotteri, godtycklig rättvisa, ideologisk likriktning, utbredd korruption och ekonomiskt förfall. Men efter 30 år av religiöst styre, utan sekulära politiska alternativ, ser den majoritet av befolkningen som är född efter 1979 års revolution, inga klara alternativ till den islamska republiken. Därför kunde Moussavi, trots sin roll i den religiösa hierarkin, bli en symbol för krav på demokratiska fri- och rättigheter, en symbol för den ungdom som lider under det religiösa bigotteriet och en symbol för kvinnors krav på jämlikhet i samhället.Den kanske viktigaste konsekvensen av valet och de efterföljande protesterna är att ayatolla Khamenei spelat bort sin roll som en över alla stående, allsmäktig domare i religiösa, militära och politiska spörsmål. Genom att totalt sluta upp bakom Ahmadinejad kan ingen längre se honom som en opartisk ledare med bara den islamska republikens bästa för ögonen. I stället fyller han nu till fullo rollen som förtryckets främsta representant och ropen om « död åt diktatorn » riktas inte längre bara mot Ahmadinejad utan lika mycket mot honom själv. Enligt rykten försöker redan Rafsanjani som är ordförande i Expertrådet (som tillsatt ayatolla Khamenei) att mobilisera de två tredjedelar av rådets medlemmar som behövs för att tillsätta en ny « revolutionsguide ». I Rafsanjanis ögon riskeras hela regimens existens om Khamenei tillåts sitta kvar och härska som vilken ordinär diktator som helst. När mystiken kring revolutionsguidens gudomliga roll skingras kan hela prästerskapets politiska roll i samhället sättas ifråga. Det finns inte med på Rafsanjanis och Moussavis önskelista.

Ahmadinejad beskyddas av regimens milis.

-Ahmadinejads och ayatolla Khameneis fanatiska falang inom prästerskapet har sitt främsta stöd bland djupt religiösa människor i städernas fattigkvarter och på landsbygden. Ahmadinejad kom till makten med löftet att slå ned korruptionen och att lägga oljepengarna på de fattigas köksbord. I västliga media framställs det ofta som mutor och röstköp. Men det går inte att förneka de sociala program som han infört har förbättrat de materiella villkoren för de fattigaste. Protesterna mot valfusket och kraven på frihet bärs i första hand upp av universitetsstudenter, välutbildad och relativt välbärgad stadsbefolkning samt arbetare i större industrier som bilfabriken Khodro med 60 000 anställda.Men att det är de fattigaste i samhället som stöder Ahmadinejad är absolut inget argument för att tveka i stödet till oppositionens krav på rättvisa och frihet. Tvärtom, endast en seger för de demokratiska krafterna kan befria det iranska samhället från prästerskapets politiska diktatur.

-I väst ställs krav på att USA, EU och FN ska agera med hårda tag mot ledarna i Teheran. Men vi ska ha klart för oss att allt som kan uppfattas som en sanktion eller bestraffning av Iran bara blir en snara om halsen på den demokratiska oppositionen. Varken USA eller EU har den historiska relation med Iran som krävs för att ge effektiv hjälp till de demokratiska krafterna. Alla i Iran vet vilken roll CIA spelade när Mossadeq störtades 1953. Alla vet också att USA stödde Sadam Husseins blodiga angrepp på Iran 1980. Bara du och jag kan med vår solidaritet stödja alla progressiva krafter i Iran. Barack Obama, Javier Solana eller vår egen Carl Bildt kan bara bidra till att isolera dessa krafter.

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,SVD3,SVD4,SSD2,DN3,

Bra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Esbati,Motvallsbloggen,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Iran, USA, EU, FN, Bildt, Solana, Obama,

Dela

Släpp fångarna

Barack Obamas beslut att stänga fånglägret i Guantanamo får stora rubriker i världspressen. Det hyllas som ett bevis på att Obama redan första dagen i sitt ämbete börjar uppfylla sina löften. Därför är det intressant att läsa den amerikanska pressen och se vad som verkligen kommer att ske med de cirka 250 fångar som fortfarande sitter inlåsta.

Kom ihåg att ingen av dem har inför domstol anklagats för brott. Ingen av dem vet vad de anklagas för och ingen av dem har haft rätt att ta del av det « besvismaterial » som den amerikanska rättvisan säger sig sitta inne med.

Den stora frågan, som exempelvis New York Times ställer, är vart de ska föras. För att stänga Guantanamo är inte liktydigt med att fångarna kommer att släppas. I stället förs diskussionen i vilket fängelse de kan placeras. Flera delstatsguvernörer har redan sagt att de inte vill ha någon av dem till sin egen stat. De kommer enligt guvernörerna att skapa risk för « terroristattacker » mot delstaten. Någon föreslår till och med att det gamla ö-fängelset Alcatraz, som numera är turistpark, ska ta emot dem. Förvirringen är kort sagt stor. Och för det fåtal av de 250 som kommer att släppas frågar man sig vilket land de kan lämnas över till.

Finns det något land berett att ta emot dem ? I samband med det fick häromdagen Bild och Billfors kritik av vissa riksdagsledamöter för att de inte redan erbjudit USA hjälp med att ta hand om några av dem.

Tänk efter en kort stund så kan du inse hur absurt detta är.

Krigsförbrytaren George W Bush, tillsammans med krigsförbrytarna Dick Cheney och Paul Wolfowitz gjorde allt för att dessa fångar inte skulle få en normal rättslig prövning. De skapade hemliga CIA-fängelser där de kunde torteras av villiga diktaturer. De satte dem i Guantanamo för att de inte skulle omfattas av amerikansk lagstiftning. Lagar ändrades så att Genevekonventionen kunde rundas. Andra lagar antogs för att göra tortyr rumsrent.

Och nu frågar sig Vita Huset och amerikanska media om det finns länder som kan ta hand om fångarna. Varför kan inte USA självt ta hand om dem ? Jamen, vi kan inte ha farliga « terrorister » gående fria i våra städer, antyder media. Om de släpps fria betyder det att myndigheterna inte ens har bevis nog för att bevisa stöld av en glasspinne, mycket mindre « terrorism ». Många av de som togs till fånga i bland annat Afghanistan var offer för angivare som kunde inkassera några dollar. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För det har de passerat sju år i fängelse utan att anklagas eller ställas inför rätta.

Risken, ur amerikansk synpunkt, att några av dem på nytt tar upp vapen finns ju. Men hur många beväpnade galningar går det inte redan omkring på USAs gator ? En del av dem fria efter att rättsliga procedurfel begåtts. So what ? Om kamp « mot terrorismen » betyder att alla mänskliga rättigheter kan sättas åt sidan, vem blir då den största terroristen ?

Nej släpp alla fångarna fria. Låt dem själva välja ett land de vill bosätta sig i. För alla som inte hittar en fritt vald fristad är det de amerikanska myndigheternas skyldighet att ge dem en plats i USA.

I media:NYT,DN1,DN2,SVD1,AB1,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Bildt, Guantanamo, Tortyr,

Dela

Vare sig ”Stilla Natt”

eller frid i det ”Heliga landet”

I mitt första bloggfönster efter långhelgen återger jag italienaren Vittorio Arrigonis berättelse om hur barnen blir till änglar i de ghetton som Israel skapat på den lilla strandremsa som vi kallar för Gaza. Det är en intensiv och gripande skildring direkt från striderna i Gaza Citys gränder och bostadskvarter. Arrigoni berättar både om bombkrevader och operationsbord med amputerade ben och barn som blivit till köttslamsor. Han är inne i helvetets förgård.

Sent i går kväll, när jag var färdig med översättningen, gick jag ut i skogen för en längre runda med hunden. Allt var täckt med rimfrost. Både de ståtliga furorna, de buskiga smågranarna och all björksly som sticker upp i gläntorna. I den kalla, klara arktiska luften trollade halvmånen fram skimmer, glimmer och glitter överallt. Med stjärnhimlens lysande broderier som valv över oss. Bäcken som porlade vilt så sent som i förrgår hade frusit till tystnad. Det enda jag och min Freja hörde var en råbock som skällde och brålade.  Men inte ens här gick det att  släppa tankarna på Arrigonis drama eller över de bilder som i vardagsrummet hela tiden rullar från Aljazeeras TV-kanal. Jag funderade över hur det nu  kunde vara med stridslarmet i Palestina – det är vare sig ”Stilla natt” eller frid i det ”Heliga landet” – och det kändes som en ynnest att kunna få leva i detta lugn och att kunna få andas in denna fridfulla natt.

Men när vi har möjlighet och när vi kan måste vi göra allt för att stödja det palestinska motståndet!

När barn blir till änglar

Artikeln är nerskriven av Vittorio Arrigoni och publicerades först i den italienska vänstertidningen Il Manifesto. Arrigoni är på plats i Gaza och aktiv i International Solidarity Movement som är engagerat i ett brett hjälparbete för utsatta palestinier. Både på Västbanken och Gaza. Arrigoni liksom många av hans kamrater bloggar hela tiden om sitt arbete och sina upplevelser från det helvete Israel har bombat fram på Gazaremsan: www.palsolidarity.org/

De senaste dagarna har jag varit I Jabilia, Bet Hanun, Rafah och Gaza City. Platser som nu finns på min egen karta över helvetet. Vad än den israeliska militären säger, vilket experterna på desinformation i Europa och USA återger likt papegojor, vad de än säger, så har jag dessa dagar varit ögonvittne till bombningar av moskéer, skolor, universitet, sjukhus, marknader och mängder med civila byggnader.

Den medicinskt ansvarige för sjukhuset Al Shifa har bekräftat att han fick ta emot telefonsamtal från IDF, den israeliska armén, där man gav honom order om att evakuera sjukhuset eftersom det skulle attackeras med en skur av missiler. Men sjukhusledningen vägrade att ge efter för hoten ( Se fotnot 1 ).

Egentligen skulle jag sova nere vid hamnen, fast vi inte har kunnat sluta våra ögon de senaste fyra dygnen, men varje natt bombas den oupphörligen. Där hör man inte längre ambulansernas sirener, i sina förtvivlade utryckningar, eftersom det inte finns kvar en endaste levande själ. Alla är döda och där får man känslan av att gå in på en kyrkogård efter en jordbävning. Det hela känns som en onaturlig katastrof, som ett utbrott av hat och cynism, vilket likt smält bly förintar människornas kroppar ( fotnot 2 ). Helt emot vad de sagt så förenar katastrofen alla palestinier. Den för dem samman till en enda enhet. Det här är folk som kanske inte skulle ha hälsat på varandra tidigare, eftersom de tillhört olika politiska fraktioner i opposition till varandra.

Bomberna strömmar ner från skyn som regn. Från tiotusen meters höjd. Du kan vara säker på att de inte gör någon skillnad mellan om det hänger en flagga från Hamas eller en från Fatah från din fönsterbräda. Dom är inte ens mindre explosiva om du är en italienare. Det finns ingen kirurgisk precision när det gäller militära operationer. När Israels flyg och krigsfartyg bombar är det bara läkarna som får göra kirurgiska ingrepp. Utan att tveka måste de amputera ben och armar till stumpar – fast de skulle kunna ha räddats. För det finns ingen tid, du måste rusa, och den tid det skulle ta att behandla ett svårt skadat ben, kan betyda döden för nästa patient i tur, som väntar på en blodtransfusion. Bara på sjukhuset i Al Shifa finns det 600 patienter med mycket kritiskt tillstånd, samtidigt som det bara finns 29 respiratorer.

Man har brist på det mesta. Framförallt utbildad personal. Vi var också uttröttade. Inte så mycket på grund av de sömnlösa nätterna utan mest på grund av apatin och medlöperiet från regeringarna i Väst. I grunden Israels medbrottslingar. Av dessa skäl beslöt vi i går natt att en av våra båtar från ”Free Gaza Movement” skulle lämna Larnaca på Cypern, lastad med medicinsk personal och tre ton medicin. De skulle ha anlöpt här i morse – men jag väntade förgäves. Båten blev infångad av elva israeliska krigsfartyg nittio sjömil från Gaza och dessa försökte sänka den på internationellt vatten. De rammade vår båt tre gånger med ett maskinhaveri och en läcka i skrovet som följd. Av ren tur är besättningen och passagerarna i livet och de har lyckats att få in båten tilll en libanesisk hamn.

Alltmer frustrerade över den ”civiliserade” världens tystnad kommer mina vänner snart att göra ett andra försök. De har redan hunnit lsta om medicinen från vår skadade bår, ”Värdigheten”, till en annan båt som nu är färdig att avsegla direkt till Gaza.

Vi är övertygade om att Israels kriminella kraft, när man trampar ner mänskliga rättigheter och internationell lag, aldrig kommer att nå samma styrka som vår beslutsamhet när det gäller försvaret av mänskliga rättigheter. Många journalister som intervjuar mig, frågar om den humanitära situationen för palestinierna i Gaza, ungefär som om problemet bara handlar om mat, vattten, elektricitet och brist på bränsle. När det i själva verket handlar om den stat som orsakar allt detta. Den stat som stänger gränserna och bombar Gazas el- och vattenkraftverk.

Det är ändlösa köer till de få bagerier som fortfarande har sina fönster halvöppna. 40 – 50 människor skuffas om att få tag på det sista brödstycket. En av bagarna, Ahmed som är en av mina vänner, berättade om sin stora fruktan under de senaste dagarna. Han är mer rädd för en pöbel än för bomberna. Bråk har redan exploderat utanför hans butik. Förut var polisen ute för att hålla ordning, men nu kan man inte se en enda uniformerad polisman i hela Gaza. En del gömmer sig. De andra ligger alla begravda två meter ner i marken. En del vänner till mig ( Fotnot 3 ).

Här var ännu en massaker på barn i Jailia. Två unga bröder, träffades av en israelisk bomb, när de åkte med sin åsnekärra. Det här är bara en stillbild av den historiska tragedi som vi tar del av varje minut, varje timma, samtidigt som vi förlorar vänner, bröder, släktingar. Stridsvagnar, attackflygplan, droner, Apachehelikoptrar. Världens största och mest vildsinta krigsmakt anfaller ett folk, vilket som på Jesus Kristus tid, har åsnor som sitt viktigaste transportmedel.

Under den tid jag skriver, har 55 barn. enligt Al Mizan, ett centrum för mänskliga rättigheter, varit utsatta för bombangrepp. 20 är döda och de övriga svårt skadade. Israel har förvandlat palestiniernas sjukhus till fabriker för änglar och inser inte hur mycket hatsom skapas i Palestina och i resten av världen. Utanför mitt fönster hör jag dånet från nya explosioner och förstår att de löpande banden i ängelfabrikerna fortsätter att spotta fram nya änglar…

För resten av mitt liv kommer de här små, sönderslitna och amputerade kropparna, vars liv släktes redan innan de kunde gå i blom, att vara en återkommande mardröm. Att jag fortfarande kan hitta kraft nog för att berätta om hur deras liv släcktes beror bara på att jag vill skapa rättvisa för dom som inte längre har en röst, kanske till hjälp för dom som inte kunde höra.

Förbli mänsklig

Vittorio Arrigoni

1. Israel hävdar att den palestinska milisen ”gömmer sig bland civila”. Inte minst då i bunkrar under sjukhusen. Den egna militären menar tydligen att moståndsmännen ska ställa upp sig i kolonner ute i öknen, så att mördarna i sina amerikanska F16-plan, däruppe på tiotusen meters höjd, ska kunna träffa rätt med en gång…

2. Här syftar Arrigonis metafor med ”smält bly” på det vidriga namn Israel har gett sin massaker. Nämligen ”Gjuten bly ”. Där man tänker på den egna ståndaktigheten ( den ståndaktiga tennsoldaten ) och all den bly som används till den dödande ammunitionen, till granaterna och till bomberna.

3. Under det första överraskande bombanfallet riktade Israel enbart in sig på Gazas poliskår. Inte på de olika miliserna. Hundratals ordningspoliser dödades. Syftet var uppenbart att skapa socialt kaos och misär.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Gaza, Israel, Palestina, Israels bombkrig, regeringen, Reinfeldt, Bildt, Sahlin,

I pressen: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare:Jinge,Rawia Morra,Röda Malmö,Svensson,Esbati,

Alliansfritt Sverige,Proletärbella,Motbilder,

Dela