"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Beirut
Världsnyheten som inte ens blev en notis
10 Sep 10
.
.
De flesta av oss har säkert kvar denna dramatiska bild på näthinnan. Den 14 februari 2005 sprängdes Libanons premiärminister Rafik Hariri i luften. Ett våldsamt bombattentat ändade hans liv. Självklart rörde det sig om ett politiskt attentat.
Vem låg bakom detta välplanerade mord? Uppenbart ingen förvirrad småhandlare. Den väldiga bombkratern på rätt plats, vid rätt tidpunkt, krävde uppenbart stora resurser i form av spaning, logistik, sprängämnesexperter – och pengar.
.
.
Rafik Hariri, en korrupt politiker och miljardär i byggbranschen, då nära allierad med Saudiarabien och USA, hade före attentatet i allt hårdare ordalag kritiserat Syriens militära närvaro i landet. Bakgrunden till den syriska truppinsatsen var Libanons 15 år långa inbördeskrig, där 150 000 människor dödats. En nationell och internationell överenskommelse hade träffats i saudiska Taif 1989 som gav ett fredsmandat till den syriska militären. Självklart är varje närvaro av utländsk militär en komplex historia. Men i förhållande till exempelvis USA:s ockupationer av Irak och Afghanistan blev den syriska insatsen en av historiens mer lyckade fredsmissioner. Man fick omedelbart stopp på inbördeskriget.
Femton år senare – efter 11 september och Bush`s ”krig mot terrorismen” – var situationen en helt annan. USA/Saudiarabien ville isolera Syrien. Israel ville ha bort den syriska militären för att få fritt fram för ett bombkrig mot Hezbollah/Libanon. Dessutom hade framförallt kristna och drusiska kapitalintressen tröttnat på syrierna, vilket ideologiskt färgade en del av befolkningen. Varje längre närvaro av utländsk militär skapar i sig dessutom ständigt växande problem.
Mordet på Hariri chockade en hel värld. Västvärldens media pekade omedelbart ut den syriska Baath-regimen med dess president Bashar al-Assad som skyldig till dådet. I Libanon bildades en antisyrisk koalition, 14-marsrörelsen, med Hariris son Saad i spetsen. Saad gick också ut i melodramatiska attacker på den syriska säkerhetstjänsten och gav den rakt av hela skulden för mordet på pappan. ”Cederrevolutionen” med näring i människor avsky över mordet och en nära nog oöverträffad medial kampanj från västvärdens alla media tvingade Syriens 15 000 soldater att lämna landet. CNN, Fox News, CBC, BBC, Sky News. Alla var de plats. Dygnet runt fick vi se ”Cederrevolutionens” väldiga demonstrationer i direktsändningar. Saads vänner från Saudiarabien kunde stärka sitt inflytande och Israel fick det militära vacuum man eftersträvat. Syriskt luftvärn var avlägsnat inför det kommande bombkriget mot landet bara ett år senare, i juli 2006! Den nya USA-vänliga koalitionen vann sedan valet till parlamentet (alla val i Libanon är odemokratiska eftersom shiiterna är kraftigt underrepresenterade) och maktbalansen i region var omkastat till de USA-vänliga regimernas fördel.
.
.
Nu fem år senare har den politiska kartan ritats om ordentligt. Israel misslyckades med att ”hugga huvudet av ormen”. Hezbollah vann en halv militär seger under bombkriget 2006. Med en enorm social, politisk och militär organisation stod man emot Israels egentligen helt överlägsna militär. Resultatet blev en moralisk och politisk triumf för Hassan Nasrallah`s organisation. Den shiitiska majoriteten i landet finns – efter en del politiska och militära konvulsioner mellan Hezbollah och främst drusernas paramilitär – åter i regeringen. Syrien har till en del lyckats bryta sin isolering och är än en gång en ”stor spelare” i regionen, som det heter i nyhetsrapporteringen. Paradoxalt nog är den syriska baathregimen – illa omtyckt som den är av USA – den mest sekulära och öppna i hela arabvärlden. Detta sagt utan att glömma att den som alla andra arabregimer leds av politiska diktaturer, som i sista hand försvarar de egna staternas kapitalistiska system från ett kokande folkligt missnöje.
I denna nya politiska geografi har Saad Hariri flera gånger markerat en nyfödd öppenhet för ett fredligt samarbete med Syrien. Bland annat mot bakgrunden att USA – på begäran från Israel – vägrat Libanon att köpa amerikanska flygplan och amerikanskt luftvärn för att kunna försvara sin gräns mot sin krigiska grannstat i väst….
I veckan kom så sensationen. I en intervju för den Londonbaserade tidningen Asharq al-Awsat tog Saad Hariri tillbaka sina tidigare anklagelser mot Syrien. Det var ”felaktiga politiska anklagelser” som låg bakom hans tidigare uppfattning, menade han nu.
Rakt upp och ner! Hela ”Cederrevolutionen” byggde alltså på en politisk lögn.
En världsnyhet som borde svärtat medias rubriker under lång tid.
.
Saad Hariri och Bashar al Assad umgås nu fryntligt som goda vänner…
.
Men västvärldens mediala karusell sedan den tiden tycks ha stannat för gott. Den tycks ha gått till skroten. I vår globala mainstream media har Saads erkännande bara skapat några krusningar. I Sverige inte ens en notis i tidningarna.
I svensk media inte ens en notis. Vore det exempelvis inte intressant att fråga vår utrikesminister om denna sensationella politiska rokad?
Själv har jag ingen åsikt om vem som ligger bakom mordet. Hezbollah hävdar att det genomfördes av Israel och har presenterat en del underlag som ger en liten fingervisning. Förarlösa israeliska drönare har före mordet tagit fotografier av den plats där bomben senare utlöstes. En del, politiskt tillsatta, utredare från FN sägs å andra sidan komma att peka ut Hezbollahs säkerhetstjänst.
Men nu sägs det att Beiruts caféer i citykärnan i huvudsak befolkas av människor från alla de otaliga säkerhetstjänster och spioner som likt gråsparvssvärmar flockas i barerna och som har hittat stadigvarande härbärgen i det som annars skulle ha varit Mellanösterns pärla.
Jag bidar alltså min tid när det gäller att slå fast vem eller vilka som var skyldiga.
Men däremot är det en skandal att svenska medias huvudström fullständigt nonchalerar Saads erkännande. Eller snarare en grå rutin. Den som vill veta någonting om vår värld hittar inte mycket i våra tidningar eller i annan media…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Syrien, Beirut, Damaskus, Taif-överenskommelse, Saad Hariri, Bashar al-Assad
I pressen: SVD1,SVD2
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,RödaLund,
Därför segrade Hezbollah
23 Maj 08
Veckans politiska uppgörelse i Doha var en militär och politisk triumf för Hezbollah. Det viktigaste skälet till den militära urladdningen var regeringen Sinioras beslut att bokstavligen, över hela landet riva upp de optiska fiberkablar som Hezbollah använder till sitt eget interna kommunikationssystem. Under kriget sommaren 2006 kontrollerade och övervakade Israel Libanons fasta telefonnät. Redan i krigets inledningsfas förstörde man dessutom alla system för mobiltelefoni i landets södra delar. Ett viktigt skäl till att motståndet mot Israel, trots detta, blev så framgångsrikt, var givetvis att Israel inte kunde slå ut Hezbollahs egna kommunikationsleder.
Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.
Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.
Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.
Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.
Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!
I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Libanon, Israel, Beirut, General Aoun, Amal,
(Libanon) Siniora förnedrad
15 Maj 08
I går middag anlände en “arabisk kommitté” – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – med Quatars premiärminister i spetsen till Beirut Airport för att försöka medla i den våldsamma konflikt, som utlöstes när den väststödda regeringen Fouad Siniora avsatte flygfältets säkerhetschef Wafiq Shgeir samt beslöt att Hezbollah skulle fråntas sin interna teleutrustning. Ankomsten blev parodisk i och med att det var just den avsatte Shgeir som stilenligt mötte den arabiska delegationen. Hezbollah lät själv dessutom meddela att man som en ”artig gest” tillfälligt hade öppnat en landningsbana samt en motorvägsled in till Beirut för att på så sätt välkomna delegationen. Ett snyggt sätt att tala om vem som egentligen bestämmer. Nära men ändå så långt borta satt Bush tillsammans med jubilaren Olmert i Jerusalem och firade den israeliska ockupationsmaktens sextio år av kolonialism. Nära men ändå så långt borta gjorde han vad kan kunde för att fördöma Hezbollah och Iran. Men inte mer. En timma innan en av drusledaren Walid Jumblatts milisförband gav sig till Hezbollah vid strider uppe i bergen under söndagen, öster om huvudstaden, var den ansvarige officeren i kontakt med USAs militär och begärde flygunderstöd i form av miliärt material. Men han fick inget positivt svar….
Vid midnatt lokal tid var det nu i stället klart med ”medlingen”. Den arabiska kommittén, där Quatar har en viss självständig roll i fejden mellan det sunnitiska blocket Saudiarabien/Jordanien/Egypten och det shiitiska Iran, bekräftade bara arméns tidigare ståndpunkt att Shgeir ska sitta kvar och att Hezbollahs kommunikationsnät inte ska röras. Alltså ingen medling utan bara ett konstaterande av faktum. Siniora och hans regering ”förnedrades” som det heter i BBC:s kommentar.
(George Galloway) ”Hezbollah försvarar Libanon”
I Al-Manars ( nyhetsnät närstående Hezbollah ) löpande nyheter berättas om ett ställningstagande i den libanesiska konflikten från George Galloway, parlamentsledamot och känd brittisk medlem i Respect samt antikrigskämpe. Att man återger hans intervju från dagstidningen Al-Ghad är intressant eftersom den också innefattar kritik mot Iran när det gäller kriget i Irak:
Sayyed Hasan Nasrallah och Hezbollah försvarar Libanon och dess suveränitet…utan dem skulle Libanon ha varit ett annat land; ett ockuperat land…..I propagandan säger en del att Nasrallah är Irans allierade. Men jag menar att de då förleder folk om sanningen och den är att en del arabiska ledare backar upp USA och de imperialistiska krafterna. Jag ser Hezbollahs generalsekreterare som ett unikt föredöme. Han är sanningsenlig och jag tror att vad som hände i Libanon kom som ett resultat av regeringens beslut att utan diskussioner avväpna Hezbollah, vilket tvingade dom att handla i självförsvar… Hezbollah vill inte ta kontroll över Libanon fast man kan, för man känner Libanons struktur och dess mångfald. Jag menar att det är märkligt att en del arabiska ledare bekymrar sig över Irans kontroll över regionen, framförallt som iranierna hjälpte US/UK och dess ockupationsstyrkor genom att underlätta deras inmarsch till Irak. Araberna vill diskutera Hezbollahs ockupation av affärsgatan Hamra i Beirut bara för att de är oförmögna att diskutera Israels ockupation av Palestina och USA:s av Irak…”
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Siniora, USA, Bush, Beirut
Senaste kommentarer