"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Barak Obama
Obama the son of Israel
30 Sep 11
.
Abbas passionerade tal i FN kontrades
med Obamas ännu mer passionerade försvar
av extrem sionism i hans nyårshälsning
till Israels judiska befolkning.
.
”Det pågår en ”lågintensiv”
etnisk rensning av alla palestinier
från Västbanken…”
.
Mahmoud Abbas passionerade begäran i förra veckan om att FN ska erkänna ett självständigt Palestina fick många röster i Israel att varna för ”en diplomatisk tsunami”. Men landets utrikesminister Avigdor Lieberman viftade bort all kritik. Den mediala euforin under en dag, med fokus på palestiniernas sak, den var för honom långt ifrån någon tsunami. Ja, ”inte ens en molnig dag med en eller annan regnskur”, menade han upprymt. ”De som såg det hela som ett diplomatiskt fiasko borde i stället läsa Barak Obamas tal och kommentaren från USA:s utrikesdepartement”, underströk han bestämt. Även Medlarkvartettens (Ryssland,USA,EU och FN) nya krav på att ”parterna nu ska sätta sig i villkorslösa förhandlingar” fick mer än godkänt av denne rabiata försvarare av sionistisk extremism och i praktiken banérförare när det gäller den israeliska statens glupska annekteringspolitik av de landområden som är tänkta som hemland för det nya Palestina.
Detta hemland ser i dag på en karta ut som en fläckig leopardpäls eller som Benny skrev i förra veckan:
”Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern”, under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård – små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.”
Liebermans eufori över Obamas tal delas helt av Israels inrikesdepartement. I tisdags, endast tre dagar efter Abbas` tal i FN, meddelades att 1200 nya bostäder ska byggas i Gilo. Ett illegalt bostadsområde i en de facto annekterad enklav av sydöstra Jerusalem.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton tyckte att beslutet var ”kontraproduktivt”. Vår egen Carl Bildt hängde självfallet på och menade att det var ”provocerande” så här bara några dagar efter FN-diskussionerna. Men det var också allt. Det ingår så att säga i låtsasföreställningen. Självklart är både Clinton och hennes lilla eko i Sverige fullt medvetna om att Obama till hundra procent ställt sig bakom den inställning som slogs fast av George Bush i april 2004:
“USA tar hänsyn till den förändring av verkligheten som ägt rum, inklusive existensen av stora israeliska befolkningscentra”
.
.
Här övar kvinnor med sin skjutvapen
i den illegala bosättningen Pnei Kedem
.
Dessa bevingade ord om att det är ”the reality on the ground” som ska räknas och som Obama gjort till sina innebär självklart att det för Israel bara är att fortsätta med sin Andra Nakba eller Den Andra fördrivningen. Allt under täckmanteln av ”förhandlingar mellan parterna”. Men i sak en lågintensiv etnisk rensning av hela Västbanken från alla araber. Alla vägskyltar för den ursprungliga befolkningen är vända bort från Palestina, de pekar ut över Jordanfloden och bort till Jordanien. Först kör några judiska religiösa extremister ner en sionistisk flagg på en kulle i närheten av en arabisk by och gör anspråk på att detta är ”det land som judarna fått av Gud”. Samtidigt – med många provokationer och sammanstötningar – drar alla nybyggen i gång. En del palestinier köps ut. Andra tvingas bort. Blir det för mycket bråk griper IDF, Israels försvarsmakt, in och försvarar ockupanterna (som själva vill kalla sig för det mer hyggliga namnet bosättare). Efter några år är “verkligheten” förändrad och det nya bostadsområdet – “bara för judar” – kan med en motorväg länkas ihop med tidigare annekteringar.
Vattennivån i ”den åländska skärgården” stiger. De små karga öarna blir till skär, som sedan blir till grund…
För övrigt lär Israels utrikesminister vara den enda i världen som är bosatt på ockuperad mark. Han föddes som ryss och sovjetisk medborgare i nuvarande Moldavien 1958. Ändrade sitt förnamn från Evet till Avigdor när familjen emigrerade till Israel så sent som 1978. Tio år senare bosatte sig han med fru i den illegala bosättningen Nokdim på Västbanken…
.
.
Israels utrikesminister bor i den illegala
och befästa ”bosättningen” Nokdim
.
Samtidigt som politiker och diplomater låtsas som om de på allvar skulle förhandla om en självständig palestinsk stat pågår hela tiden den krypande annekteringen. Den senaste dramatiken har utspelat sig i regelrätta överfall från innevånare i den illegala ”bosättningen” Pnei Kedem, som med skyfflar, hundar och gevär kör ner med fyrhjulsdrivna jeepar från sin kulle och angriper den arabiska befolkningen i byn Qusra:
”Bosättarna provocerar oss oavbrutet”, säger Hani Abu Reidi som är ordförande för byrådet. ”De rycker upp olivträden med rötterna, dödar våra får, bränner våra moskéer och hädar vår profet. De vill dra in oss i en våldsspiral. Men det vill inte vi.”
För en vecka sedan lyckades ändå ”bosättarna” att skapa ett häftigt bråk med omkring trehundra bybor. IDF var snart på plats och sköt med tårgas och skarp ammunition mot – just det – innevånarna från Qusra. En av dem dödades. Issam Odeh. Bara 33 år gammal men redan far till 8 barn…
En annan grov provokation mot palestinierna och diskussionen i FN har i den tysta diplomatins namn i stort försvunnit från media. För tre veckor sedan annonserade den franska gruppen av Jewish Defence League (JDL) på sin websida efter ”militanter med militär erfarenhet” som var villiga att delta i en solidaritetsresa till Israel mellan den 19 och 25 september. ”Syftet med denna expedition är att räcka ut en hand till våra bröder, som möter aggression från de palestinska ockupanterna, genom att öka säkerheten för judiska samhällen i Judeen och Samarien”, förtydligade man sin annons. För att bli så uppmärksammad som möjligt samordnades resan i tiden med Abbas framträdande i FN.
.
.
Det var inte precis en vanlig turistresa till Israel
JDL:s egen bild av sin väpnade utflykt…
.
Minst av allt handlade det om en turistresa. Den organiserades i stället som ett väpnat stöd av franska medborgare till den illegala israeliska ockupationen av Västbanken. Under FN-mötet utplacerades fem grupper med elva beväpnade fransmän i olika illegala ”bosättningar”. Deras mandat var ”att försvara bosättningarna mot varje attack från palestinier” och att hjälpa till i områden där det råder brist på israeliska militärer eller poliser.
Jewish Defence League är en högerextremistisk rörelse grundad av rabbinen Meir Kahane i USA 1968. Där refererar landets Federal Bureau of Investigation till gruppen som en ”våldsam extremistisk organisation”.
”I Frankrike är det en rörelse av medborgare som försvarar judisk gemenskap när denna utsätts för aggression. Vi försvarar också Israel”, förklarar Amnon Cohen som är JDL:s lokala talesman. ”När det gäller ideologin, är vi sionister, pro-Israel, och vi delar värderingar med Ichud Leumi (Den Nationella enhetens parti) i Israel”, fortsätter han. Alltså det parti som förespråkar judisk annektering av hela det ockuperade Västbanken. Det tänkta hemlandet för det nya Palestina som partiet liksom många andra judiska israeler väljer att kalla efter de bibliska namnen Judeen och Samarien.
“Vi vet att IDF inte behöver oss, men vi visar vår solidaritet”, understryker Cohen. ”Vi reser över till Israel för att försäkra oss om att alla områden är täckta och för att försvara bosättningarna”.
En aktivist som försvarar palestinierna i Franrike, Shahshahani, säger att rörelsen måste tas på stort allvar. ”Helt offentligt kan de rekrytera och träna människor med militär erfarenhet. Franska medborgare med militär bakgrund som ska tjäna ett främmande land med gevär. Vad ska detta kallas, frågar han. Vi känner alla till folk som skickades till Guantanamo, inklusive franska medborgare, för samma sak. Hur är det med dem som assisterar den israeliska armén?”.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Barak Obama, bosättningar, Jewish Defence League,
”Vem ska jag skjuta?”
13 Jan 11
,
Vid gårdagens sorgehögtid i Tucson, Arizona, fick vi se och lyssna till predikanten Barack Obama. Jag prövade med att blunda och hörde då inte längre presidenten i Vita huset utan i retoriken. Ja, till och med i hans stämma och i hans tonfall hörde jag i stället Martin Luther Kings underbara röst.
.
.
Obama inledde med en tröstande psalmvers och vände sig sedan till Bibeln: ”Skriften säger oss att det finns ondska i världen och att fruktansvärda saker händer som undgår människans förstånd”, menade han. ”Hemska saker händer och vi måste akta oss för enkla förklaringar. Ingen av oss vet vad som utlöste attacken och vad som kunde gjorts för att förhindra den”. Likt en nutida Messias kunde han också berätta att Gabrielle Giffords hade öppnat sina ögon för första gången strax efter hans och hustruns besök på sjukhuset…
Hans starka tal vädjade om försoning. Visst i ett passage fanns en liten åder av underförstådd kritik mot den republikanska extremhögerns uppskruvade och ofta våldsamma demagogi: ”Vi måste tala med varandra så att vi läker och inte sårar”. Men huvudådern var en enda lång vädjan om gemenskap. ”De krafter som söndrar oss rår inte på de krafter som enar oss. Våra förhoppningar och våra drömmar är gemensamma.”
Självklart har sorgen sin tid och ingen människa med vanligt vett ställer till med politisk agitation vid en minneshögtid. För stunden avstår man, böjer huvudet och utelämnar det svåra. Men Obama böjde inte bara huvudet inför döden och bad om tröst. I sitt sammanhang lyfte han medvetet, med Bibelns hjälp, in ett mycket bestämt politiskt budskap. Han vädjade helt enkelt om klassförsoning.
.
.
I min bokhylla finns de två delarna av John Steinbecks roman ”Vredens druvor” från 1939. Tummade och sönderlästa. Boken är nobelpristagarens mästerverk och skildrar dramatiken med värme- och torkkatastroferna i den amerikanska Mellanvästern under 1930-talet med alla dess utblottade jordbrukarfamiljer. Romanen återkom året senare i en oerhört stark filmatisering av regissören John Ford. Henry Fonda spelade Tom Joad, en utarmad bonde som i en odödlig scen ligger på den av hettan och jordstormarna helt uttorkade och uppspruckna marken. Familjen Joad har som alla grannar berövats sin egendom av de giriga bankerna. Skörden och med den alla inkomster har bränts bort av solen. Lånen förfaller utan betalning och där på knä, bokstavligen i stoftet av allt han ägt, blir Joads fråga rakt in i kameran:
”Vem ska jag skjuta?”
En replik som var – och är – naturlig i detta land präglat av så mycket våld. Först fördrivning och utrotning av kontinentens indianer. Sedan ett blodigt inbördeskrig där slaveriet avskaffades. I det mexikanska kriget på mitten av artonhundratalet erövrades Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, New Mexico och delar av Arizona (!). Två världskrig, däremellan och sedan ständiga imperialistiska strövtåg. Vietnam i går. Irak och Afghanistan i dag. Det är våld i varje por av det amerikanska samhället och dagarna efter massakern i Tucson mer än fördubblades symboliskt nog (!) försäljningen av mordvapnet, en halvautomatisk Clock 19 i stadens stora vapenaffärer. I delstaten är det nästan lika lätt att köpa ett mordvapen som en ny mobil…
.
.
Under minnesstunden. Michelle Obama och Mark Kelly,
Gabrielle Giffords man, fattar hårt varandras händer.
.
.
Under såväl 1930-talet som i dag är det i Amerikas Förenta Stater en stenrik överklass som residerar över ett brutalt klassamhälle. Det var de på pengar så lystna storbankerna som besegrade familjen Joad i Steinbecks roman och det är Goldman Sachs, JPMorgan Chase och alla andra finansiella girigbukar på Wall Street som härskar i dag.
På samma sätt som under 1930-talet har miljoner amerikanare kastats ut i arbetslöshet eller kortvariga deltidsjobb. Hundratusentals familjer har fått lämna över sina hus till bankernas indrivare. Femton procent av befolkningen räknas som fattiga och i stormens centrum ligger Arizona. Där är det arbetslöshet och otrygghet som utgör den grå, hopplösa vardagen för ett otal människor. Etthundrasextio år efter USA:s erövring av Arizona har som en historisk ironi dessutom hundratusentals ”latinos” återvänt till sina ursprungsområden. I kölvattnet på den ekonomiska och sociala krisen har ”nybyggarlandet” därför fått svåra motsättningar med både laglig och illegal immigration.
Barack Obamas regering har gett ett enda kategoriskt svar på landets svåra ekonomiska och sociala kris: Fortsatta krig och ett hundraprocentigt stöd åt storbankerna. Landets borgerliga tvåpartisystem och dess förfallna fackföreningsrörelse innebär att det inte finns någon större samhällelig kraft som kan artikulera människors förtvivlan i politiska banor där kapitalismen kan ifrågasättas. I stället är det den republikanska högern, Tea Party-rörelsen och extrema våldsinriktade, mer eller mindre fascistiska grupper som fiskar i allt det grumliga vatten som rörts upp.
Hur hela profilen för Jared Loughner, som var baneman vid massakern, hur hela den profilen ser ut, vet vi inte. Men tillräckligt mycket har kommit fram för att de ideologiska markörerna ska bilda ett mönster. Hans förvridna hjärna har fått energi från Arizonas extrema högermiljö.
Se mer i min tidigare blogg: Kan man dö av en kopp te?
När Loughner, likt Steinbecks Tom Joad, frågar vem han ska skjuta, är det inte bara slump eller biblisk ondska som gjorde att han valde ut Gabrielle Giffords som sitt offer. Hon som gått emot Arizonas hårda immigrationslagar och röstat för Obamas sjukvårdsreform. Uppenbart har han fått en del av sina svar från den amerikanska extremhögern.
Den amerikanska drömmen från förra seklet, ”The american dream”, kan mycket väl, om det inte skapas demokratiska socialistiska alternativ med en kämpande arbetarrörelse, då kan denna dröm under vårt nya sekel, mycket väl sluta med en fullständig mardröm.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Giffords, massakerna iTucson, John Steinbeck
.
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,SVD5,
Bildt accepterar diktaten från USA
15 Sep 10
.
I går berättade AB Volvos presstjänst för SVT Västnytt att sanktionerna mot Iran nu innebär att komponenter och material för 400 lastvagnar, som skulle exporteras till Iran för lokal montering inte får skickas.
Lastvagnar eller lastvagnskomponenter ingår inte i EU:s eller FN:s blockad. Men USA agerar på egen hand och stryker krediterna. Iran kanske, som tidigare, vänder sig till indiska banker. Dessa struntar oftast i vad man säger i Washington…
Den svenska regeringen och dess talesman Carl Bildt är emot sanktionerna. Man bedömer, helt rätt, att dessa är kontraproduktiva. Ytterligare isolering av Iran och mer arbetslösa människor stärker bara det reaktionära prästväldet.
Men Carl Bildt är som oftast inte bara talesman för regeringen. Han är också språkrör för USA:s krigsindustri och landets kamp över kontrollen av oljan i Mellanöstern. Därför accepterar Bildt diktaten från Washington. Sverige har inte längre någon egen utrikespolitik.
.
Varför bråka? Vi följer er. Vad ni än gör…
.
Däremot går det bra för AB Volvo att bygga och exportera lastvagnar till Israel.Tunga fordon som lätt byggs om så att de passar för militärens bruk…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, AB Volvo, Iran, Ahmadinejad
Vi behöver ingen bombvänster
20 Apr 10
.
Ta hem soldaterna – NU!
.
”Nej till kriget” i Afghanistan är rubriken för den ledare som Helle Klein skrivit i dagens Aftonbladet.
En bra utgångspunkt. Men när det gäller slutsatserna slirar hon rejält. Problemen sägs vara:
”Sammanblandningen mellan USA:s krig mot terrorismen och FN:s Isaf-styrka, som ska bidra med säkerhet och utbilda afghansk polis och militär och möjliggöra humanitära insatser, är djupt problematisk. Att FN-styrkan dessutom leds av Nato och av en amerikansk general gör inte saken bättre.”
Men är det inte i själva verket Klein som blandar bort korten? För i det krig som pågår handlar det överhuvudtaget inte om en sammanblandning utan om en medveten arbetsfördelning. För ner till den sista patronen är detta USA:s krig . Där varje insats är underordnad USA:s mål. Vare sig FN eller Sverige skulle överhuvudtaget bry sig över Afghanistans öde om det inte hade varit för att USA vill använda landet som ett nav för sina strategiska mål i det råvarurika Centralasien. Svenska soldater är i Afghanistan och dödar eller lär människor att döda för att tjäna amerikanska intressen. Svenska soldater har dött och kommer att dö för stjärnbaneret. Skulle Barak Obama helt plötsligt välja att ta hem sina trupper skulle självklart inte en enda stridande svensk soldat vara kvar i landet.
Alla taktiska insatser i detta krig är underordnade USA:s strategiska mål.
Det finns bara ett krig. Det må sedan ha många fronter. Som livsmedelstransporter, träning av lokala ”poliser” (krigets verkliga förlorare), kökshandräckning eller fältsjukhus. Vare sig det handlar om en stupad soldat, en sjuksköterska som försökt rädda livet på den fallne eller en präst som läser böner över den dödes själ, är dessa människors uppoffringar taktiska insatser i USA:s krig.
.
.
Även i Tyskland har socialdemokraterna och ”Die Grüne” försökt att
dämpa motståndet mot de egna krigsinsatserna genom
att låtsas som att Wehrmacht med sina stridsvagnarna är på plats
för att skydda kvinnor. Soldaterna sägs
gräva brunnar med sina höghastighetsgevär…
.
.
Men så sent som i förra veckan sköt stolta lokala afghanska krigare
sönder en tysk pansarvagn med granatgevär.
.
Här begravs tre av de fyra tyska soldater som dödades.
I Tyskland vill Die Linke (Vänstern) att de egna trupperna ska tas hem
direkt. Socialdemokraterna och det tyska Miljöpartiet
vill fortsätta krigsinsatsen.
.
”Det behövs ett rödgrönt alternativ till bombhögern”, argumenterar Klein. Det är bara att hålla med. Men i sak får vi en ”bombvänster” i regeringsställning om de rödgröna vinner valet. Sveriges krigsinsats kommer att fortsätta. Först om ett och ett halvt år – hösten 2011 – har socialdemokraterna/miljöpartiet sagt att det kan bli en eventuell omprövning av bombhögerns redan fattade beslut.
En inställning som självklart kan påverkas av en starkare svensk antikrigsrörelse. Men då handlar det om att kräva en omedelbar hemtagning av stridande svenska förband. Inte om att ”mildra” krigsinsatsen genom att göra en ny arbetsfördelning inom NATO:s och FN:s gemensamma ramar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, ISAF, USA, Barak Obama, Kabul, Karzai
I pressen: AB1,
Barak Obama – ”jude” eller ”PLO-agent”?
23 Mar 10
,.
.
Affish i Jerusalem: ”Varning! En PLO – agent i Vita huset”
.
“Det judiska folket byggde Jerusalem för 3 000 år sedan och det judiska folket bygger Jerusalem I dag. Jerusalem är ingen bosättning. Jerusalem är det judiska folkets huvudstad.”
Än en gång, i går inför den mäktiga amerikanska judiska lobbyn AIPAC:s årliga propagandamöte i Washington, markerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med dessa ord att Israel benhårt håller fast vid att Jerusalem är annekterat. Inte ockuperat. De sextusen entusiastiska deltagarna fick höra det som de ville höra.
Men samtidigt skriver den israeliska författaren Uri Avnery en nutida profetia där han varnar för att den sionistiska staten kan ha nått vägs ände. Att det nutida upproret mot vår tids Rom, USA, än en gång kan komma att innebära ”Jerusalems förstörelse”…
Averny understryker först att den pro-israeliska lobbyn i USA utan förbehåll kan dominera det amerikanska politiska systemet. Att de flesta judar i USA är beredda att i stort sett göra vad som helst för Israel. Alla amerikanska politiker är dödligt rädda för AIPAC. Minsta avvikelse från dess linje innebär politiskt självmord. Men det finns en hake. Ett viktigt undantag. Goliats akilleshäl är amerikansk säkerhetspolitik. Amerikanska politiker går inte emot något som kan uppfattas som ett hot mot den egna flaggan. Den egna statens säkerhetsintressen.
De senaste veckornas alltmer härskna meningsutbyten mellan Washington och Vita huset om Israels syn på Jerusalem och bosättningar på ockuperade områden, har de allt starkare religiöst färgade högerextrema sionisterna förklarat med att Barak Obama försöker att klippa av vänskapsbanden mellan de bägge staterna. Netanyahus svåger i det högerextrema Shaspartiet har gått så långt att man har förklarat att Obama egentligen är en muslim. En judehatande svart ”Hussein” Obama som med alla medel måste bekämpas i kommande kongress- och presidentval.
.
I satirens värld får Obama spela många motsatta roller…
.
Avnery menar nu att samma öde kan vänta för dessa fanatiska religiösa krafter som en gång drabbade de extrema judiska seloter som för 1942 år sedan ledde det desperata uppror mot Rom som slutade med att kejsar Nero och hans general Titus förstörde Jerusalem. De och Israels regering med Netanyahu i spetsen har för öppet ifrågasatt och generat Vita Husets auktoritet. Det Avnery tar fasta på är inte i sig kraven från USA:s vicepresident Joe Biden eller utrikesministern Hillary Clinton om ett omedelbart stopp för först och främst utbyggnaden av den högerextrema judiska bosättningen Ramat Shlomo i Östra Jerusalem, samt kravet att frågan om att bosättningar på Västbanken och Jerusalems status bara kan lösas vid förhandlingsbordet. Det han pekar på är i stället det för offentligheten mer undanskymda men mycket skarpa inlägg om USA:s utrikespolitik i regionen som kommit från den amerikanska militärens mest lysande stjärna, general David Petreus. I en rapport denna vecka, där han diskuterar situationen för sitt regionala ansvarsområde. Area Of Responsibility (AOR) , vilket bland andra innefattar Afghanistan, Pakistan, Iran, Iraq and Yemen, skriver han att:
,
”De varaktiga fientligheterna mellan Israel och en del av dess grannar innebär klara utmaningar för vår förmåga att komma framåt när det gäller våra intressen i AOR… Denna konflikt underblåser antiamerikanska stämningar, på grund av att det upfattas som att USA favoriserar Israel. Den arabiska upprördheten över den palestinska frågan sätter gränser för styrkan och djupet på USA:s partnerskap med regeringar och folk inom AOR och den försvagar de moderata regeringarna i arabvärlden. Samtidigt som Al Quaida och andra militanta grupper kan exploatera denna upprördhet för att vinna stöd. Med hjälp av sina skyddslingar Hizbollah och Hamas ger konflikten också Iran ett inflytande i arabvärlden.”
,
Frågan nu är om Avnery har rätt. General Petreus är ingen vem som helst. Hans status och hans synpunkter kan inte avfärdas ens av AIPAC! Men vad vad innebär hans markering konkret? Har Israel gått för långt? Ska de nutida seloterna förgöras? Kommer Obama, nu efter de segdragna politiska konflikterna på hemmaplan om en allmän sjukförsäkring, att kunna samla politisk styrka nog för att få Israel att backa när det gäller frågan om Jerusalem och bosättningarna?
Kanske kan Washington få undan en del hinder. Kanske tillräckligt många för att en ny förhandlinsrunda ska bli möjlig. Men inte tillräckligt många för att möjliggöra ens en palestinsk bantustat…
I stället kanske denna ständiga konflikt – tillfälligt – löses med att ”seloterna” provocerar fram ett avledande ”värstascenario” i form av en avledande flygbombning av Iran och nya militära konfrontationer med Hizbollah och Hamas…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Netanyahu, PLO, seloter, Jerusalem, motsättningar, sionism, Barak Obama
.
I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,SVD2,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,EttHjärtaRött,Schlaug,Motbilder,RödaGöinge,
Brown följer Obama – tvingas till krig på flera fronter
1 Dec 09
”Krig är fred”
Det är inte konstigt att George Brown allt oftare torkar kallsvetten från pannan. Eller biter sig nervöst i läppen. Snart nog får vi se att han biter på naglarna. Allt var ju tänkt att gå så bra. För efter alla de miljarder och åter miljarder av pund som östs över de brittiska bankerna skulle han ha korats till den man som räddat världen från den svåra finanskrisen. Han skulle ses som vår tids Roosevelt och den brittiska ekonomin skulle surfa på nästa våg av högkonjunktur. Det skulle bli möjligt att åtminstone lite vagt tala om reformer i det riksdagsval som väntar I Afghanistan skulle marionetten Hamid Karzai ha stabiliserat sin regim och de egna trupperna vara i färd med att riva sina läger och packa för att åka hem. Kriget i Irak skulle vara glömt och han skulle vara i blickfånget som en premiärminister för fred.
Mardrömmen med Irakkriget kom tillbaka…
Så går allt åt skogen. Storbritannien är kvar i ekonomisk brygga. Recessionen har bitit sig fast. Till råga på allt visar det sig nu att det mest är brittiska banker som tar stryk när Dubais surrealistiska drömvärld dukat under. De överdådiga subventionerna till bankerna ska betalas. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, skulle Göran Persson ha sagt. Brown och hans Labour får gå ut i valrörelsen med nya offentliga nerdragningar som sitt politiska ledmotiv. I Afghanistan är det inte bättre. Det blir allt mer klart att de brittiska trupperna deltar på den ena sidan i ett inbördeskrig. En sida som dessutom tappar militär terräng. Brittiska soldater återvänder visserligen hem – men som döda – och vid de medialt upphaussade jordfästningarna frågar alltfler om de verkligen offrat sina liv för ”en god sak”. Är det värt att dö för Hamid Karzai? För en korrupt skitstövel vars smutsiga byk hängdes ut för en hel värld under ett riggat presidentval som inte ens kunde fullföljas? Sjuttio procent av britterna säger sig nu vara emot kriget.
Nu sätter Brown in nya brittiska trupper i Afghanistan.
Till råga på allt detta elände för Brown har våndorna från Irak kommit tillbaka till människors vardag. En parlamentarisk utredning som ska svara på frågan om varför överhuvudtaget landet deltog i detta krig som bröt mot internationell rätt, Chilcot-kommisssionen, mal på dag efter dag och nära nog timma efter timma kommer nya avslöjanden om hur Labour och Tony Blair kröp i stoftet för bossen George Bush.
Bush talade om för Blair ”var skåpet ska stå”.
Mitt i denna politiska mardröm tvingas nu Brown att likt Blair annonsera nya truppförstärkningar till NATOS sviktande fronter i Afghanistan. Han fick förmånen ( som för övrigt Sverige! ) att göra det innan Barack Obamas formella besked kommer i kväll. Det blir då inte lika uppenbart att han bara är en av alla knähundar som bjäbbar runt i Vita huset. För att mildra krigsmotståndet betonar Brown att det också handlar han om ”en politisk offensiv”. Som alla andra krigsherrar i historien förkunnar han att det finns en ny dagordning där det minsann snabbt ska bli fred. Bara man krigar lite mer. ”Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka”, som en gång George Orwell skrev i sina mardrömsvisioner om framtiden…
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Styrka är okunskap”.
Självklart utnyttjar alla Browns politiska motståndare dessa blottor – som finansminister var han trots allt Blairs högra hand. Det mest tragiska är att halvnazisterna i British National Party kan vinna politisk terräng bland de arbetare som historiskt varit Labours kärnväljare. Kriget i Afghanistan passar som hand i handske för deras agitation. Framgången i EU-valet har gjort att partiets ordförande, Nick Griffin, som blev parlamentsledamot i Bryssel, nu ställer upp som kandidat också i vårens riksdagsval. Han ställer upp i Londons East End, i ”Barking and Dagenham Council”, där BNP redan har vad vi skulle kalla tolv kommunala ledamöter och officiellt är första oppositionsparti. Nick Griffin utmanar i valet Margaret Hodge, som i dag är kulturminister. ”Kampanjens huvudtema blir bostads- och skolfrågorna i kommunen. Labour har skött dessa på ett katastrofalt sätt”, underströk Griffin när han kickstartade sin kampanj. BNP ser en chans att erövra sex platser i parlamentet och tänker koncentrera alla sina resurser till dessa valdistrikt. Inte minst då till Barking där många arbetarväljare är besvikna över det Labour som en gång var deras och nu i stället lyssnar till BNP:s budskap om att det är ”massimmigrationen” som främst skapar arbetslöshet och social misär.
Nick Griffit deltog i sorgemanifestationen när de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afhansk polis ”repatrierades”.
Men BNP utnyttjar också kriget i Afghanistan hårt i sina kampanjer. Man vurmar för militären och försöker vara i främsta ledet när det gäller uppslutningen bakom de egna soldaterna. Nick Griffin var exempelvis med i sorgeuppbådet när kistorna med de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afghansk polisman ”repatrierades” till engelsk jord. Partiet har annekterat minnet av Winston Churchill och Griffin ses som hans nutida efterföljare. Vilket fungerar bra eftersom denne gamle imperiebyggare, som kom från en av Englands ”noblaste” och rikaste familjer, strödde rikligt med rasistiska uttalanden omkring sig under hela sin karriär. Den brittiska opinionen har under två århundraden av kolonialkrig impregnerats med rasism. Jag minns själv, när jag 1966 jobbade på ett hotell norr om London. Jag hade en del diskussioner med vanliga radikala jobbare i hamnen, alla medlemmar i Labour, och till min häpnad kallade de rakt av sina fackliga företrädare för ”nigger lovers”, bara för att dessa hade en mer öppen och förstående syn på färgade invandrare! Med svulstiga citat från Churchill i färdkosten kan BNP ta avstånd från ”Browns och alla andra partiers orättfärdiga krig i Afghanistan”. Här ska jag citera ett längre tal från Griffin, återgivet i Times, för att visa hur infernaliskt skickligt partiet slår sig in i Browns och Labours veka liv:
”Inte ens hela detta land är värt en enda droppe engelskt blod. Storbritannien har ingen verksamhet /business/ i detta land. Kriget grundas på en lögn och vi ska ta hem våra trupper så fort som möjligt innan fler blir dödade. Kriget baseras på en serie groteska lögner fabricerade av ledarna för Labour och Tory. De hävdar att kriget utkämpas för att bekämpa terrorism. Detta är nonsens. I stället uppmuntrar kriget terrorism. Hela södra Afghanistan är nu ett jättelikt träningsläger för terrorister – med levande mål – våra soldater. Kriget sägs ska skydda oss från terrorism i Storbritannien. Men det är en förskräcklig lögn. Alla vet att muslimer från Storbritannien aktivt kämpar mot oss i Afghanistan. Dessutom, säkerhetskällor citerade av George Brown, talar om att terrorplaner i Storbritannien utformas i Pakistan. Inte av bönder i Afghanistan. Det enda som uppnås med detta krig är en destabilisering av Pakistan. Regeringen i det landet kämpar hårt för att inom sina gränser hålla nere den radikala islamismen. Den militära närvaron från Väst i Afghanistan eldar bara på flammorna av hat och fanatism, vilket gör läget ännu svårare för landets regering. Om detta får fortsätta är det fullt möjligt att både Afghanistan och Pakistan faller för radikal islamism. Bortsett från mardrömmen med en islamistisk regering i Pakistan beväpnad med kärnvapen, betyder detta också ett inbördeskrig på gatorna i Storbritannien…”
I BNP:s propaganda skapar man en kontinuitet mellan Winston Churchill och den egna ledaren Nick Griffit…
Nu återstår det ett halvår till valet och ingen bedömare tror att BNP, med det valsystem som gäller /the winner takes all/, kommer att kunna erövra några riksdagsplatser. Men faran finns och det räcker med stora framryckningar i en del utsatta valdistrikt för att BNP på allvar ska etablera sig som ”det nya brittiska arbetarpartiet”…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Afghanistann, George Bush, British National Party, nazister, Sverigedemokraterna
Bloggare: Jinge,UngVänster,
En av de starkaste kvinnorösterna i vår tid
14 Nov 09
USA gör inget
gott i Afghanistan
I lördags förra veckan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. Hon blev vald till parlamentet 2005 men utsparkad av just dessa herrar 2007 när hon i en TV-intervju jämförde landets parlament med ett zoo…
Hon har utsatts för fyra mordförsök – men överlevt. En av de starkaste och viktigaste kvinnorösterna i vår tid. Hon om någon hade varit en värdig kandidat till Nobels fredspris. Hon är i USA främst för att försöka tala med den som fick priset, Barak Obama. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin borde lyssna till hennes syn på detta moderna kolonialkrig. Nedan har jag översatt en artikel som hon nyss skrev för tidningen Mercury News.
Inte minst är detta en brännande anklagelse mot det krig som också är vårt. Hon talar om dem som i praktiken är Sveriges allierade i norr. Hon ser dem som fotokopior av talibanerna. Hennes ord beskriver också en del av bakgrunden till varför så många barn kommer till Sverige från detta krigshärjade land och borde få komma även till Vellinge kommun…
”I egenskap av kvinna, vald till Afghanistans parlament, är jag i Förenta Staterna för att be president Barack Obama att omedelbart avsluta ockupationen av mitt land. För åtta år sedan användes kvinnans rättigheter som en ursäkt för att inleda detta krig. I dag står Afghanistan fortfarande inför en katastrof när det gäller dessa rättigheter. De flesta afghanska kvinnor lever i ett helvete som aldrig avspeglas i Västs viktigaste media.
2001 hjälpte USA de värsta kvinnohatande kriminella tillbaka till makten. Sådana som den Norra alliansens krigsherrar och narkotikalorder. Män som måste ses som fotokopior av talibanerna. Med den skillnaden att krigsherrarna från Norra alliansen bär kavaj och slips samt skyler sina ansikten med demokratiska masker när de intar sina regeringspositioner. Tack vare stödet från USA är de i dag ansvariga för mycket av Afghanistans katastrof.
USA och dess allierade har förberett sig för att erbjuda makt åt de medeltida talibanerna genom att skapa den imaginära kategorin ”moderata talibaner”. De erbjuds att ingå i regeringen. En man som för åtta år sedan var nära att toppa listan för de mest eftersökta terroristerna, Gulbuddun Hekmatyar har erbjudits en plats i regeringen.
Under de åtta år som har gått har USA hjälpt till med att göra mitt land till narkotikans centrum i världen. Detta genom sitt stöd för droglorderna. I dag produceras 93 procent av världens opium I Afghanistan. Många medlemmar I parlamentet och högt uppsatta tjänstemän tjänar helt öppet på drogtrafiken. Presiden Karzais egen bror är en välkänd narkotikahandlare.
Samtidigt är vanliga afghaner helt utblottade. Senaste index från FN rankade Afghanistan på 181:a plats av 182 länder. Arton miljoner afghaner lever på mindre än två dollar om dagen. I många landsändar är mödrarna beredda att sälja sina barn därför att de inte kan ge dem mat. Under de åtta år som gått har Afghanistan tagit emot 36 miljarder dollar i hjälp. Men samtidigt har bara USA varje dag spenderat 165 miljoner på sitt krig. Ändå är mitt land fortfarande i händerna på terrorister och kriminella. Mitt land är inte intresserat av dramat kring presidentvalet därför att detta inte kommer att förändra någonting. Både Karzai och Dr Abdullah är hatade av afghanerna därför att de är USA:s lekdockor.
Det största offret i detta krig är sanningen. De som ställer sig upp och höjer sin röst mot orättvisor, otrygghet och ockupation hotas till livet blir helt enkelt dödade eller tvingas att lämna Afghanistan. Vi kläms samman av tre starka fiender: ockupationsstyrkorna från USA och NATO, talibanerna och Hamid Karzais korrupta regering
Nu överväger president Obama att utöka trupperna i Afghanistan och då helt enkelt bara förvärra den felaktiga politiken från president Bush. De värsta massakrerna sedan den 11 september skedde i själva verket under Obamas innehav av presidentämbetet. Min hemprovins Farah bombades av USA i maj. Etthundrafemtio människor dödades. De flesta kvinnor och barn. Den 9 september bombade USA provinsen i Kunduz. Tvåhundra civila dödades.
Mitt folk har fått nog. Det är därför vi vill ha ett omedelbart slut på USA:s ockupation.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vellinge, flyktingbarn, feminism, Barak Obama
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,SDS1,AB1,AB2,
Bloggare:Esbati,RödaMalmö,RödaLund,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,
Alla dessa flygresor…
12 Nov 09
Ta hem våra soldater
”Galten” klarade inte ens en liten hemmagjord mina. Hur går det nästa gång när den stöter på en med större sprängkraft? Många svenska förare har också berättat att den likt Mercedes Klass A i sin första version, lätt tippar överända…
Carl Bildts grådaskiga blogg kallas ”Alla dessa dagar”. Egentligen borde den heta ”Alla dessa flygresor – och middagar”. Eftersom detta är det mesta han skriver om. Då och då försöker han i och för sig att leverera en skarp analys. Som när han jämförde Medvedevs roll i Syd-Ossetien med Hitlers i Tjeckoslovakien. I dag har EU:s undersökningsgrupp slagit fast att det var Bildts gode vän, den labile nyliberalen Michael Saakasvhili som inledde kriget med artilleribeskjutning och flygbombning av Tskhinvali. Men den av rysshat förblindade Bildt har aldrig kommenterat sin egen fatala diplomatiska blunder. Vid inflygningen till Kabul för två dagar sedan gjorde han, med en smått poetisk ton, ännu en skarp observation. Eftersom det var snö på bergen drog han helt enkelt slutsatsen att vintern var på gång:
En kristallklar natt med månljuset reflekterande sig i den snö som nu lagt sig på berget runt om staden. Man märker att vintern är i annalkande.
Gårdagens blogg avslutas med att han får budet om vad som hänt med de svenska soldaterna och deras afghanske tolk:
Via en skrapig telefonledning lyckades jag också tala med överste Granander för att ge mitt stöd i den svåra situationen. Det inträffade visar såväl hur viktig som hur svår den uppgift är som bl a de svenska soldaterna utför för att säkra stabilitet och skapa bättre förutsättning för ett varaktigt fredsbygge. De förtjänar – liksom alla andra; soldater, diplomater, biståndsarbetare och andra – allt det stöd vi kan ge dem.
Nu återstår kvällens andra middag med olika afghanska företrädare.
Lite besvärligt verkar det vara just nu. All FN-personals rörelser i staden har just stoppats på grund av ett säkerhetshot. Men förhoppningsvis kan vi i alla fall så småningom ta oss mot flygplatsen.
Att det som hänt än en gång demonstrerar att de svenska soldaterna har en svår uppgift är självklart. Framförallt som uppgiften är oklar. Består den i att stödja en av världens störste politiske skojare: Mutkolven Hamid Karzai?
Att det inträffade visar att uppgiften är ”viktig” är däremot ett påstående rakt upp i luften. Hade den varit ännu viktigare om alla svenskarna dött? Om inte vägminan funnits hade då den svensk/finska bataljonens insats varit mer oviktig?
Däremot är det sant att de som drabbats behöver allt stöd vi kan ge dem och den bästa hjälp de kan få är naturligtvis att komma hem tillsammans med alla de andra soldaterna från ”Camp Northern Lights”.
Det enda stöd som återstår för den afghanske tolk som dog blir ett tröstande ord vid graven…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, FN, NATO, Carl Bildt, Alla dessa dagar,
I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,SVD3,SDS3,
Bloggare:Jinge,
Nej från Fords arbetare – Historiskt nederlag för USA:s fackbyråkrati
3 Nov 09
-Nu är det nog!
I går det blev klart. Ett förslag till ett nytt sexårigt lönesänkningsavtal – utan strejkrätt -kvaddades fullständigt i en omröstning bland Fords 41 000 arbetare i USA. Trots en oerhört intensiv Ja-kampanj, både från företagets ledning och bilarbetarfackets högsta toppar, röstade en förkrossande majoritet nej till förslaget.
Här röstar arbetare vid Dearborn Truck Plant.
”Vi har helt enkelt fått nog. Vi har gjort tillräckligt med eftergifter”, menade Gary Walkowicz, ordförande för den viktiga avdelningen,”Local 600” Dearborn Truck Plant, och en av de främsta kritikerna av sin fackliga ledning. När UAW:s vicepresident Bob King, tillika ordförande för det mäktiga förbundets alla Ford-anställda, besökte den klassiska marken i Rouge, Michigan, blev han på ett stort möte utbuad av sina medlemmar, som hela tiden avbröt honom med att gemensamt sjunga ”No!No!”, när han tragglande försökte reda ut alla ”missförstånd” om den föreslagna uppgörelsen. I omröstningen vid just Dearborn visade det sig senare att 92 procent av arbetarna protesterade mot avtalet genom att rösta nej. När alla röster i landet räknats in stod det klart att hela 70 procent av arbetare i produktionen hade sagt nej. I gruppen ”yrkesarbetare” var motståndet ännu större. Där sa 75 procent nej.
Att Fordchefen Alan Mullaly hade blå skjorta och UAW:s Bob King flaggade med en röd slips spelade ingen roll. De skakade hand för att markera samsynen när det gällde det lönesäkningsavtal som arbetarna sedan avvisade…
Både för Fords anställda världen över /också för arbetarna vid Volvo Personvagnar/, liksom för alla andra arbetare måste detta rungande Nej ses som en viktig signal om ett begynnande fackligt motstånd mot alla försök att vältra över kostnaderna för kapitalisternas kris på oss arbetare. Det är en signal som kan tillföra ”lite nytt blod”, lite mer energi till lokalt fackligt aktiva här hemma i Sverige och en varningsflagga till våra förhandlare i den avtalsrörelse som så smått har börjat.
I USA är förbundet för bland annat arbetarna i fordons- och flygplansindustrin, UAW, en gigant med en halv miljon medlemmar. Men dessvärre är det också ur facklig synpunkt en pervers organisation. Det är en facklig massrörelse, vars ledning är i färd med att förvandla den egna organisationen till vad som brukar kallas ”en gul fackförening”. Amerikanarna säger ”corporate union”. Alltså en fackförening som inte längre är oberoende av det egna företaget och därför inte kan stå på medlemmarnas sida. I USA har UAW varit en viktig del av Barak Obamas krispaket för bilindustrin. En plog som skyfflat undan varje försök till fackliga protester. I ersättning för väldiga eftergifter när det gällt löner, sjukförsäkringar och pensionsavtal för de förstatligade kolosserna Chrysler/GM har UAW fått krediter/aktier som gör att man under en ”övergångstid” är huvudägare för dessa stora koncerner. Alltså arbetsgivare till sina egna medlemmar!
Men inte nog med detta. Det är dessa ”konkursavtal” som UAW:s ledning, hand i hand med Fords direktörer, nu rakt av bara ville översätta till Ford Motor Companys alla avtalsområden för metallarbetare. Samtidigt visar de fackliga upproren inom UAW/Ford, med möten och organiserade flygbladsutdelningar, att det lokalt fortfarande är möjligt med ett relativt självständigt fackligt arbete inom organisationens ramar. Fortsättningen blir spännande och viktig även för oss. De amerikanska bilarbetarnas protest var en historisk milstolpe. Det var första gången sedan 1982 som UAW:s byråkratiska ledning åkte på ett nederlag i en nationell omröstning. Under de år som gått sedan dess har en väldig industriell infrastruktur och hundratusentals arbetsmöjligheter omintetgjorts. I de diskussioner som nu kommer efter protesten blir det självklart nödvändigt att inte bara säga nej utan att också nå fram till förslag om vad en verklig socialisering av kreditväsende och storindustrin skulle kunna innebära.
I USA, såväl som i de flesta andra länder, får arbetarna rösta om föreslagna avtal? Varför inte i Sverige?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fackligt, Ford, Nej till Fordavtal, avtalsrörelsen.UAW, finanskris
Fredspris – i svart moll
1 Nov 09
Fredspris
–i toner till
SVART MOLL
Barak Obamas utrikesminister – Hillary Clinton – har varit på snabbvisit till Jerusalem och visar nu att den nya regimen inte i något avseende har ändrat sitt förhållningssätt till ockupationsmakten Israel. Clintons tidigare krav – som en förutsättning för nya fredsförhandlingar – var att Israel skulle stoppa alla sina nybyggen på Västbanken. Nu har dessa släppts. När Bejamin Netanyahus högerextrema israeliska regering säger sig acceptera ett begränsat byggstopp / Östra Jerusalem helt undantaget / framställs detta i stället av Clinton parodiskt nog som ”en eftergift utan motstycke”. Inte ens USA:s egen skyltdocka Mahmoud Abbas, alltmer trängd och ifrågasatt hos palestinierna som han är, kunde köpa skambudet, och Clinton kunde sedan passande nog lägga skulden hos palestinierna. Abbas krav på ett ovillkorligt byggstopp framställs som ”ett oresonligt hinder”.
Parodiskt nog pekar nu Clinton finger åt palestinierna…
Detta är en viktig politisk markör från USA:s sida. Obama står skuldra vid skuldra, sida vid sida med Israel. Oavsett vad Netanyahu och hans ockupationssoldater tar för sig.
Netanyahu är mer än nöjd…
Samtidigt rasar hans tänkta strategi i Afghanistan samman som ett korthus. Det beslut som ruvats fram om att tiotusentals nya amerikanska ockupationssoldater ska sättas in i Afghanistan skulle sett bättre ut om det hade funnits en någotsånär trovärdig quislingregim att referera till. Abdullah Abdullahs beslut att bojkotta det nya valfusk som president Karzai tänkt rigga gör att även låtsasdemokratin slås i spillror.
Abdullah Abdullah fnyser åt valjippot och hoppar av…
Det blir svårt för Barak Obama – ens med sin vibrerande vältalighet – att få upp stämningen när han snart tar emot sitt fredspris. Tonerna i bakgrunden kommer att gå i svart moll.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Hillary Clinton, Barak Obama, fredsförhandlingar i Mellanöstern, Mahmoud Abbas, PLO, Palestina, USA
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,SDS1,DN2,
Andra bloggare: Jinge,
Senaste kommentarer