Europas politiker kryper

för marknaden

.

-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas. Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.

Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.

Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.  

Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.

.

Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.

Inte ens kläderna känns främmande.

.

Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.

Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.

.

Vem vill lita på honom?

.

Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.

.

Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.

.

Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.

Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.

.

Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.

.

Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.

Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.

Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.

Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.

För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.

.

Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel 

För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.

Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.  

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget

Dela