Tänk om hela världen gör uppror!

.

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…     

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA.  Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

.

I Zurich protesterade också många.

.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99%  -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

Dela