Uppåt i USA ?

.

Tidningarna har de senaste dagarna glatt rapporterat om den starka tillväxten av USAs BNP det sista kvartalet 2009. Det riktigt hörs hur luften släpps ut med ett ”äääntligeeen”.

.

Mycket talar dock för att de glada krönikörerna ropar hej för tidigt. Visserligen ökade enligt amerikanska handelsministeriet BNP med hela 5,9 procent förra kvartalet, till och med något högre än väntat.

.

Kan man bekämpa krisen med billig korv?

.

Men egentligen innebär siffrorna inget annat än att företagens varulager var tomma och att produktionen sista kvartalet bara speglar att lagren fylls på igen och inte att de amerikanska hushållens konsumtion satt fart igen. Enligt Reuters databas stod lageruppbyggnaden för inte mindre än två tredjedelar av tillväxten. Däremot segade sig hushållens konsumtion uppåt med bara 1,7 procent eftersom familjernas inkomster är mer pressade än någonsin, arbetslösheten högre än någonsin och den individuella skuldsättningen enorm.

.

De amerikanska hushållens utgifter utgör inte mindre än 70 procent av landets BNP vilket är mycket högre än i Europa och nästan dubbelt upp jämfört med Kina. De amerikanska hushållen sparar nu och betalar av skulder i stället för att konsumera, vilket gör att prognosen för konsumtionen är bara 1,8 procent för hela 2010. Till och med det är kanske i överkanten, för situationen på arbetsmarknaden blir bara värre.

.

I de arbetslösas kö syns inga lyckliga miner.

.

Inte sedan den stora depressionen på trettiotalet har läget på arbetsmarknaden varit mer katastrofal. De amerikanska fackföreningarnas utredningsinstitut EPI skriver att 11 miljoner arbeten försvunnit sedan krisens start hösten 2007. Mer än en miljon arbetare kommer att förlora sin arbetslöshetsersättning under året och hamna i den grupp av 3,5 miljoner arbetare som redan försvunnit ur statistiken över arbetslösa eftersom de tappat hoppet om att hitta ett nytt jobb och därför inte aktivt söker ett.

.

Tillsammans med gruppen ”undersysselsatta”, de som vill arbeta mer men inte får det, är det 25,7 miljoner som är arbetslösa. För att antalet personer i arbete ska nå upp till nivån före krisens början 2007 måste inte mindre än 400 000 nya jobb skapas varje månad fram till 2012 års slut. Detta är uteslutet och med andra ord är det därför en ny massarbetslöshet som befästs på en mycket högre nivå än vad som rått i USA de senaste 30 åren.

.

De yngres plats på arbetsmarknaden har blivit svårare och de äldre tvingas att vara kvar i sina jobb eller söka nya eftersom deras pensioner smält som smör i solsken och bostadsskulderna exploderat. Här under ser du hur olika åldersgruppers sysselsättningsgrad förändrats.

.

.

När vi kombinerar det som sagts ovan med den vanliga arbetarfamiljens löneutveckling de senaste 20 åren är det uppenbart att den amerikanska ekonomin inte längre kan räkna med att de vanliga ”medelklassfamiljerna” ska fylla den traditionella rollen som lokomotiv för ekonomin i USA.

.

För 90 procent av alla hushåll har realinkomsterna sedan 20 år tillbaka ökat med i snitt 16 procent, det vill säga med 0,8 procent per år. Dessa knapra villkor gällde inte för den rikaste hundradedelen av hushållen som under samma period kunde glädja sig åt en inkomstökning på 408 procent. Aldrig sedan finansbaronernas högtidsperiod innan första världskriget har de rikaste i samhället grabbat åt sig på detta vis. Detta är den verkliga innebörden av och målet med den nyliberala revolutionen. Finansindustrins segertåg hade ingen annan destination än en gigantisk omfördelning av samhällets rikedomar till förmån för de som redan var stenrika. Inga nya sociala framsteg kan göras utan att de arbetande i samhället tar tag i rodret och gör en ny gigantisk omfördelning av rikedomarna. Denna gång till de arbetandes fördel.

.

Dagens rövarbaroner har bytt hög hatt och plommonstop mot en Rolex. Metoderna är desamma.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SSD1,DN3,DN4,SVD4,

Bloggare: Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,Sjöstedt,Björnbrum,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Arbetslöshet, Inkomster, Nyliberalism

-Rädda vad som räddas kan.

.

President Barack Obama går in på sitt andra år vid makten. I går höll han ett, som vanligt, briljant tal. Men han hade svårt att övertyga om politiken inför den närmaste framtiden.

.

När han för ett år sedan tillträdde sin post var det efter en överlägsen seger. Bland hans väljare rådde en entusiasm som  inte många presidenter mötts med och det fanns enormt stora förväntningar- Change, yes we can.

.

Det krävs mer än en cool attityd för att älskas.

.

I dag, ett år efter segern, råder det i det närmaste panik i det demokratiska partiet sedan fyllnadsvalet efter Edward Kennedy i Massachusetts levererade en skräll som sällan skådats i amerikansk politik. En helt okänd republikansk kandidat slog ut demokraterna i ett valdistrikt som legat i demokraternas händer i många decennier.

.

Men nederlaget i Massachusetts var egentligen inget märkligt. Entusiasmen i demokraternas folkliga led är död och inga förväntningar har infriats. Inte ett enda löfte som bar Obama till makten har hållits. Man får vara hur elegant och vältalig som helst, men om inget konkret levereras då öppnar sig den politiska falluckan.

.

Inte ens Joe Biden och Nancy Pelosi verkar övertygade

.

Barack Obama kan naturligtvis inte belastas för all jävelskap som drabbat den arbetande befolkningen i USA. Han ärvde en ekonomisk kris, den värsta på 70 år, och två krig som stridstuppen Georg W. Bush startade under sitt presidentskap.

.

Men därmed är det slut på ursäkterna. För massor hade kunnat göras annorlunda av vad som gjorts och massor göras som inte gjorts.

.

-Den ekonomiska krisen möttes med metoder som hade en enda utgångspunkt- rädda finansmarknadens aktörer så att de snabbt kommer på fötter. Samma banker som hade ett enormt ansvar för den finansiella härdsmälta, som i det närmaste skedde, stöttades upp med hundratals miljarder dollar av skattepengar utan att det ställdes några motkrav.

.

Medan guldregnet föll över bankerna avskedades miljoner.

.

-De banker och hypoteksinstitut som stått i spetsen för den vårdslösa, giriga utlåningen till familjer utan resurser att betala av lånen, räddades av staten. Medan hundratusentals nyblivna husägare tvingades lämna sina hem. De pengar som gick till att rädda girigbukarna hade i stället kunnat användas till att rädda alla de som blev hemlösa.

.

-Inför presidentvalet lovade Obama att snabbt avveckla de krig som Bush startat. Han hade till och med meriten att vara en av de få kongressmedlemmar som röstade mot invasionen i Irak. Men väl inne i Vita Huset har han antagligen fastnat i det militärindustriella komplexets kniptång och själv blivit krigspresident. I stället för att ta hem trupperna från Afghanistan har han gjort ”kriget mot al-Qaida” till en prioritet och skickat tiotusentals nya soldater till landet. Att CIA i sina rapporter säger att al-Qaida saknar inflytande i Afghanistan verkar rinna av som vatten på en gås. Inte ens ambassadör Eikenberrys varning för att skicka mer trupper till Afghanistan togs på allvar.

.

Inte bara ett arv från Georg Bush

.

-Guantanamo skulle stängas inom ett år. I dag ett år senare är det fortfarande i bruk och dess stängning hänvisad till den grekiska kalendern. Fortfarande sitter där människor inspärrade utan att någon vet om de är skyldiga till något eller inte. De vet inte själva vad de anklagas för och har inte rätt att ta del av ”bevismaterialet”. Obama inte bara accepterar detta. Han har dessutom låtit förstå att Bushs politik för ”icke tidsbegränsad fångenskap” utan dom ska bibehållas. Den amerikanska konstitutionens grundläggande rättigheter för individen och alla internationella krigskonventioner sätts på undantag.

.

-Hälsovårdsreformen, som gav hopp till miljoner, är urvattnad till oigenkännlighet och kanske ändå inte antas av Kongressen efter nederlaget i Massachusetts. I stället för att hålla fast vid det ursprungliga upplägget med ett statligt försäkringsalternativ och sätta press på försäkringsbolagen valde Obama att söka en kompromiss med läkemedels – och försäkringsbolagen och vädja till en kompromiss över partigränserna trots att republikanerna klart visade att de inte ens vill höra talas om det urvattnade förslaget till reform.

.

Ny form av hälsoresor?

.

I torsdagsnattens tal försökte Obama att på nytt knyta an till sina väljare och ägnade nästan hela sitt timslånga tal till den ekonomiska krisen och vad som krävs för att skapa jobb till de närmare 20 miljoner arbetslösa och undersysselsatta som följt i krisens spår. Bara nio minuter handlade om utrikespolitiken. Det påtagliga är det enorma gapet mellan behoven för de arbetslösa och de konkreta förslag som ibland skymtade fram bland de eleganta fraserna.

.

-Lokala banker på delstatsnivå ska få tillgång till 30 miljarder dollar som hjälpa dem att låna ut pengar till lokala företag som nobbas av storbankerna. Samtidigt befrias de från kapitalskatten. Men hur det ska skapa jobb finns det inget konkret om. Det verkar inte finnas några krav kopplade till lånen så de kan lika gärna gå till att rationalisera, det vill säga avskeda personal.

.

-Statsutgifterna ska frysas under de närmaste tre åren för att ta ned budgetunderskotten. Vilka utgifter? Eftersom de militära utgifterna inte berörs och inte heller stödet till finansindustrin är det snabbt gjort att lista vad som ska sättas i frysen- sjukvård, skolor, social service och äldrevården.

.

-Presidenten ska också se till att USAs export fördubblas under de närmaste fem åren. Hur det ska gå till är det nog bara han själv som vet. USAs ekonomiska struktur med en relativt liten industrisektor har inte så många varor att bjuda ut på den internationella marknaden. Är det någon som tror att importen av bilar från Detroit till Europa och Asien kan rusa i höjden? Knappast något annat heller som amerikansk industri kan erbjuda.

.

-Däremot kan det amerikanska jordbruket översvämma världsmarknaden med billiga varor. Men i så fall är det ett handelskrig Obama tänkt sig. En andra förutsättning blir då att dollarn rasar genom golvet för att göra amerikanska produkter billigare. Men följderna kan bli ett finans- och handelskrig. Kina kommer inte att sitta still och se på hur deras valutareserv på 1 700 miljarder dollar smälter bort som snö i kalifornisk sol.

.

Barack Obamas tal till den amerikanska nationen ställer många frågor och ger få svar. Grundtonen pekar mot en mer aggressiv internationell politik för att hävda den amerikanska imperialismens intressen. Den amerikanska ekonomin är illa ute och dess ägare tänker inte stillasittande låta sig skjutas åt sidan av asiatiska och europeiska kapitalägare. Obamas löfte att dubblera den amerikanska exporten är ett löfte om kraftigt skärpt internationell konkurrens med de f֊öljder det kan få.

Media: DN1,SSD1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD2,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongressen, Kina, Europa, Guantanamo, Afghanistan,

Matkuponger för miljoner.

-Jag har alltid tyckt att folk som får socialhjälp är lata. Men det är en stor hjälp att jag kan ge barnen mat, säger Tyrone Mangold efter att han och frun Sarah under våren 2009 förlorade sina arbeten. Efter ett par månaders arbetslöshet tvingades Tyrone svälja sina fördomar om fattiga och söka hjälp. Det är tidningen New York Times som berättar om familjen Mangolds situation.

Matkupongerna håller svälten borta.

De är inte de enda som vänder sig till de sociala myndigheterna för att få matkuponger. Varje dag är det 20 000 fler som begär hjälp. Just nu är det enligt de amerikanska myndigheterna 36 miljoner som får hjälp med mat för dagen.

För att få rätt till matkuponger måste en familj ha en inkomst på eller under det officiella fattigdomsstrecket som just nu ligger på 22 000 dollar om året för en tvåbarnsfamilj.

Matkupongerna blir en ersättning för den dåliga eller icke existerande a-kassan. Miljoner familjer har drabbats av krisen. Många har förlorat sina hem och arbeten. Av de som avskedats är det bara hälften som har rätt till a-kassa och de som har a-kassa får ut 50 procent av sin lön under kort tid. Därför blir matkupongerna den räddningsplanka som många förr såg som gräddfil för snyltare. Den hårda verkligheten ger mer kunskap än tio böcker.

Miljoner familjer har tvingats lämna sina hem.

Bland de som får kuponger finner vi naturligtvis de kroniskt fattiga som saknat arbete under lång tid, unga ensamstående mödrar och äldre utan riktiga pensioner. Men det nya är att även ”medelklass” nu finns med i kön. Det är familjer som i krisens spår förlorat sina hus och förlorat jobbet eller tvingats till kortare arbetstider med sänkt lön. Därför är det inte bara i det traditionellt fattiga södern och mellanvästern som behoven stiger utan också i vad som ansetts som välbärgade distrikt.

Men de stora behoven finns bland de mest utsatta. Inte mindre än 28 procent av svarta familjer får matkuponger, 15 procent av latinos och ”bara” 8 procent vita familjer behöver hjälp. Beloppen som betalas ut är 132 dollar per månad och familjemedlem. För många av de 36 miljoner som är berörda utgör de skillnaden mellan mat för dagen och svält.

På kort sikt blir det mycket svårt för de arbetslösa att komma loss. Det går sex arbetslösa på varje ledig plats i USA och för första gången sedan 30-talet varar den genomsnittliga arbetslösheten mer än sex månader.

I media: DN1,AB1,Fokus,

Bloggare: Svensson,Jinge,Sjöstedt,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Matkuponger, Fattiga, Socialhjälp, Fördomar,

Varför inte en verkligt rödgrön politik

Aftonbladet har i veckan i en serie reportage belyst svindleriet med de så kallade ”jobbcoacherna”. Regeringens idé var att de 952 nystartade företag som kontrakterats inte bara skulle skapa nya jobb utan också ge stöd för en privatisering av Arbetsförmedlingen. I stället har det hela blivit ett fiasko. Hypnos och healing skapar inga nya jobb.

Nytt jobb på gång?

Ideologiskt är tanken att ansvaret för att man blir arbetslös ska läggas på den enskilda individen. En av nyliberalismens mest profilerade profeter, Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida, skriver exempelvis om människor ”som inte arbetar” i stället för ”arbetslösa”. Med detta menar hon underförstått, ”människor som inte vill arbeta”…

I dagens ledare summerar AB problemet med jobbcoacherna:

Grundantagandet bakom regerings-politiken är att arbetslösheten är resultatet av passivitet från de arbetslösas – och sjukas – sida. Därför har ersättningarna från trygghetsförsäkringarna sänkts och därför har villkoren skärpts. Därför har yrkesutbildningar och aktiva åtgärder ersatts av privata coacher och uppmuntrande tillrop.

I ett sådant klimat är det inte förvånande att hitta mirakelmodeller som hypnos eller snabbmetoder för terapi.

Det är bara att hålla med. Men därmed är inte ”jobbfrågan” löst. Visst är det bättre med en yrkesutbildning, exempelvis till svetsare, än med healing. Men vad händer om det inte heller i framtiden finns något att svetsa ihop? En utveckling som är mer än trolig. I den globala arbetsfördelning där kapitalismens marknadslösningar gäller flyttar svetsjobben som så många andra arbeten till Kina och andra länder och då står man lika förbaskat med rumpan bar även om man har ett svetscertifikat. Thomas Östros har lite svepande sagt att oppositionen kanske skulle kunna skapa 100 000 jobb de kommande åren. Då skulle alltså ändå 400 000 svenskar vara arbetslösa. Detta samtidigt som vi förväntas få en så kallad ”jobblös” ekonomisk återhämtning. Alltså en svag förbättring av konjunkturen där nya jobb eroderas genom produktivitetsförbättringar inom både industri- och tjänsteproduktion.

”Jobbpolitiken” blir fokuserad till en debatt om skattepolitiken. Ska vi acceptera kapitalismens arbetslöshet och gemensamt och solidariskt finansiera denna genom skattehöjningar för gemene man och kvinna – eller ska vi satsa på marknadens självläkande krafter genom att med skattelättnader öka konsumtionen för de 80 – 90 procent av befolkningen som är i arbete?

Jag är inte säker på att de ”rödgröna” kan vinna ett val med en debatt inom dessa snäva ramar. Vinner man blir det oerhört svårt att i längden bevara och förstärka en sådan valseger.

Varför passivt bara anpassa sig till marknaden och vänta på en ny blomstrande högkonjunktur som kanske aldrig kommer? Vi löntagare förtjänar en rödgrön regering – utan borgarna i Miljöpartiet – som börjar bryta med kapitalismen. En övergångsregering där den första åtgärden måste vara att socialisera landets banker och kreditväsen. Ett rejält yxhugg som skulle ge oss en möjlighet att själva, i demokratisk ordning, diskutera och bestämma över investeringar, jobb, välfärd och miljö.

Moderat jobbcoach?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, regeringen, Den rödgröna alliansen, Tomas Östros, jobbcoacher, kapitalism

I pressen: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB3,

Bloggare:Alliansfritt Sverige,EttHjärtaRött,

Miljoner arbetstimmar förlorade för samhället.

Statistiska Centralbyrån, SCB, publicerade i går nya siffror över sysselsättning, arbetslöshet och antalet arbetade timmar i Sverige.

Det är en skrämmande läsning. Var Anders Borgs konjunkturuppgång gömmer sig undrar man. Han har nog kikaren inriktad enbart på aktiekurserna. Men som ofta rusar aktierna i höjden när arbetare avskedas och företagen ”slimmar” sin produktionsapparat.

SCBs siffror ger en tydlig bild av fortsatt kris med fler arbetslösa i augusti 2009 jämfört med samma månad ifjol. En av byråns uppgifter visar kanske mer än andra hur mycket samhället förlorar på grund av krisen. Det gäller antalet arbetade timmar i landet som helhet. I augusti presterades 130,5 miljoner arbetstimmar i veckan vilket enligt SCB är en minskning med 4,9 procent på ett år. Om vi gör en liten beräkning kommer vi fram till att det svarar mot 6,73 miljoner färre arbetade timmar i veckan jämfört med augusti förra året.

Lägger vi till det så kallade ”outnyttjade arbetskraftsutbudet”(personer som velat och kunnat arbeta men inte sökt arbete) som enligt SCB i augusti uppgick till 21 miljoner arbetstimmar i veckan, motsvarande 525 tusen heltidsjobb på 40 timmar i veckan så ser vi att samhällsekonomin har förlorat varor och tjänster motsvarande 27 miljoner arbetstimmar i veckan. Hur mycket vård, barnomsorg, utbildning och bättre kollektivtrafik kunde inte dessa timmar resultera i?

I schemat nedan kan du se hur SCB delar upp den aktuella situationen på arbetsmarknaden.

Siffrorna inom parantes är felmarginalen

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SSD1,DI,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SCB, Arbetslöshet, Samhälle, Arbete, Sysselsättning

Är krisen snart över ?

Glada politiker och tyckare i media påstår att vi nu befinner oss i början till slutet på den ekonomiska krisen. Minsta lilla svala tas till intäkt för en ljuv sommardröm. I förrgår lyckades Barack Obama se ljus i tunneln och deklarera sin starka tro på en snar återhämtning av konjunkturen. Visserligen förlorade 467 tusen amerikaner sitt jobb i juni men enligt Obama bestod det ljusa i att det var 140 tusen färre än månaden innan. Så kan man naturligtvis se på saken. Står man oskyddad i ösregn är det alltid en tröst om regnet mildras en aning. Eller blir man inte lika förbaskat blöt in på bara kroppen ?

Svaret på rubrikens fråga är inte så uppenbart och beror inte bara på vad som händer med arbetslösheten. Däremot beror utvecklingen framöver mycket på vad som sker på den amerikanska marknaden. En internationell uppgång är i det närmste omöjlig utan en återhämtning i USA.

Så vad har egentligen skett på den amerikanska arbetsmarknaden under det nya århundradets första omtumlande år ? Sedan den nuvarande recessionens början i december 2007 har antalet jobb i USA minskat med 6,5 miljoner och om vi till det lägger de 127 tusen jobb per månad som borde skapas för att hålla takt med befolkningsökningen är det i själva verket 8,8 miljoner färre jobb än vad som borde ha existerat. På kort tid har därmed alla skapade jobb sedan år 2000 försvunnit. I dag finns det strax över 800 tusen färre jobb i den amerikanska ekonomin jämfört med februari 2001. Nio år har raderats ut.

I Kalifornien är vägen från eget hem till tältläger mycket kort

Nu beror ju inte en återhämtning enbart på situationen på arbetsmarknaden. Den stora majoriteten har ju fortfarande sina jobb kvar även när arbetslösheten stiger mot 10 procent och över. Vi måste också se till vilka är de stora drivkrafterna bakom varje ekonomi. För den amerikanska ekonomin finns det ingen hemlighet. Strax över 70 procent av landets BNP utgörs av hushållens konsumtion. Det har spekulerats i att den svaga dollarn skulle kunna stimulera en återhämtning via Amerikas export. Men landets export utgör just nu bara 10,8 procent av BNP. Att jämföra med 54,7 procent för Sverige. Tyskland som likt USA har en stor hemmamarknad exporterar för hela 40,9 procent av BNP. Så för USAs del finns det inget slut på krisen så länge hushållen lagt spenderbyxorna på hyllan.

Det finns ett stort hinder för att hushållens konsumtion ska ta fart inom kort. Lönerna för vanliga arbetare i USA släpar efter mer än någonsin. De arbetandes löner har vare sig följt produktivitetens utveckling eller högre gruppers löner under flera decennier. Av summan av alla löneökningar sedan 1979 fram till 2006 gick 91 procent till de 10 procent bäst betalda. Det vill säga att resten av de löneanställda fick nöja sig med nio procent. Resultatet blev naturligtvis en enorm ökning av ojämlikheten. En genomsnittlig VD-lön 1973 var 27 dollar i timmen för varje dollar som arbetaren tjänade. I dag tjänar en VD 275 dollar för varje dollar som den genomsnittliga industriarbetaren tjänar.

Frågan blir naturligtvis hur var det möjligt att de amerikanska hushållens konsumtion, från de fattigaste till de rikaste, ökade stadigt under hela det nya århundradets början ? Svaret heter skuldsättning, upp över öronen. Speciellt för de fattiga hushållen men också för vad som vanligtvis kallas den amerikanska medelklassen. Den rikaste tiondelen av hushållen följde inte samma mönster. De lånade i stället ut sina pengar till resten av samhället och kasserar nu in vinsterna. På vilket sätt? Tidningarnas ekonomisidor påstår sedan några månader att de amerikanska hushållen börjar spara på nytt. Från en negativ sparkvot sägs de nu spara 5-6 procent av de disponibla inkomsterna. Men det finns spara och spara. Det finns spara som innebär att lägga reserver på sidan om för att användas till senare konsumtion eller investeringar i kapitalvaror. Men det finns också spara som innebär att betala av anhopade skulder och det ger verkligen ingen stimulans till konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Det är vad den stora majoriteten av de amerikanska hushållen gör nu. De betar av skulder till banker, försäkringsbolag, mäklare och skulder på alla sorters kreditkort, köplån och studieskulder. Nya krediter är det inte att tänka på för tillfället. Den amerikanska kreditmarknaden är just nu lika snustorr som markerna i det sommarvarma Sverige.

Med det aktuella jobbutbudet, arbetslöshetens utveckling, skuldberget som ska betas av, och den torrlagda kreditmarknaden finns det inget som verkligen pekar på att vi ser början till slutet på recessionen. De kommande tio till tolv månaderna fortsätter arbetslösheten att öka. Varuproducerande företag fortsätter att minska sina lager innan maskinerna sätts igång igen och under tiden passar arbetsgivare på att avskeda många fler än vad de egentligen är tvingade till. Det gäller att ge profierna en hjälpande hand. De som vill kalla ett sådant perspektiv ljust och början på bättre tider ska inte förvånas om de går till historien som illusionister.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,ETC,AB,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Hushållsskulder, Banker, Arbetslöshet, Sysselsättning

Ännu en myt i graven

I flera årtionden har den ekonomiska « expertisen » framställt som ett axiom att den amerikanska ekonomin är mer dynamisk än Europas, att produktivitetens tillväxt i USA slår Europas och att allt detta är tack vare den sprittande arbetsmarknaden i USA. I kapitalismens förlovade land sägs det att arbetslösheten är låg och tillväxten hög därför att arbetsmarknaden inte hämmas av stelbenta och påstått förlegade regler för anställningstrygghet och ett bra skydd när den enskilde förlorar sitt arbete.

Högtidligt ska det vara när sanningarna predikas

Kring detta tema byggde de nyliberala ekonomiprofessorerna ett teoretiskt komplex med matematiken som verktyg och självsäkerheten som ryggrad. Nu visar krisen att ryggraden knäckts och kvar finns inget annat än teoretisk förvirring och krav på nya statliga regleringar för att rädda den « goda » kapitalismen och begrava « kasinokapitalismen ».

Men hela grunden för « axiomet » var murken in i minsta formel. Det har aldrig funnits strukturella skillnader mellan USA och Europa som bekräftar den myt som dominerat debatten. Vissa konjunturella olikheter de 25 senaste åren är det enda som legat bakom skillnader i tillväxt och arbetslöshet. Speciellt under perioden 1996 – 2001 steg produktiviteten i USA betydligt snabbare än i EU-15, BNP ökade mer och arbetslösheten var lägre. Men ett tiotal år är ingen grund för stabilt teoribygge. Vilket den ekonomiska djupdykning som nu USA ägnar sig åt bevisar. Trots svaga sociala skydsnät och nästan total avsaknad av facklig organisering råder i det närmaste depression i landet.

Fritt fall utan skyddsnät

Under efterkrigstiden fram till slutet av 70-talet var situationen den omvända. Det var i Europa som produktiviteten ökade snabbare och likaså BNP. Arbetslösheten var det ingen som ens talade om eftersom det i praktiken rådde full sysselsättning. Ingen professor à la Assar Lindbäck föreslog då att det var tack vare den sociala « välfärdsstaten » som ekonomin fungerade så bra och att den långsammare tillväxten i USA berodde på de svaga sociala skyddsnäten och de osäkra anställninhsvillkoren.

Sedan följde den period då Thatchers/Reagans sociala « kontrarevolution » avskaffade eller försämrade många landvinningar som arbetarklassen lyckats kämpa till sig. I USA och Storbritannien lyckades  « kontrarevolutionen » bättre än i EU-15. Den snabba ekonomiska tillväxt som följde togs som bevis för att det nyliberala receptet verkade mirakulöst väl. Nu vet vi att gunden till det luftslott  som byggdes bestod av skuldsättning upp över öronen, konsumtion på kredit. Alltså en kortvarig och konjunkturell företeelse, inte en fundamental skillnad mellan det ”dynamiska” USA och det ”tröga” Europa.

I diagramet här nedan ser vi hur arbetslösheten i USA låg under EU-15 för perioden 1993 till 2007. Men med bolånekrisens start hösten 2007 rusar den officiella arbetslösheten i USA i höjden och är nu på väg att passera genomsnittet i EU-15. Tabellen därunder visar hur arbetslösheten utvecklats i de flesta industrinationerna sedan mars 2006 fram till i dag. Officiell arbetslöshet innebär automatisk underskattning av det verkliga läget. Undersysselsättning bland annat i form av påtvingad deltid finns inte med statistiken, inte heller de som i hopplöshet slutat söka jobb. De siffrorna är speciellt höga för USAs del.(Se:Arbetslösheten är ett gissel ) Inte mindre än fyra miljoner anställda har tvingats till en arbetsvecka med färre än 35 timmars arbetstid och sänkt lön.  Den verkliga arbetslösheten i USA för arbetare i aktiv ålder ligger d rför nu närmare 15 procent än 10 procent.

Så visar det sig då äntligen att det nyliberala mantrat om liberaliseringar, avregleringar, anpassbarhet, individualismen och det privata kapitalets frihet att göra vad det behagar bara var en tunn förnissa av respektabilitet och att det under fernissan ligger ett tjockt lager av ren grov girighet, det privata kapitalets jakt på största möjliga vinst oavsett konsekvenserna för de gemensamma samhällsbehoven.

Fem miljoner amerikanska hushåll har förlorat sina hus

Ännu viktigare! Det visar sig att gamla bespottade metoder för att bevara jobben och ett värdigt liv spirar på nytt. I gruvorna, i bilindustrin och i andra branscher börjar arbetare fråga sig vilka kampmetoder som kan leda framåt. Alla följer inte resignerat budskapet från de valda ledarna.  LOs och det socialdemokratiska partiets recept att sitta still i båten i hopp om att det värsta ovädret ska dra över håller inte vad det lovar. Avskeden haglar och Wanja och Mona vare sig vill eller kan ta strid med de privata ägarna av vår industri, handel och service. Inte ens till de företagare som nu öppet erkänner att de använder krisen som ursäkt för att göra sig av med ”improduktiva” arbetare är de beredda att säga stopp till alla avsked.

Rösta 100% till vänster 7 juni

-Arbetarinitiativet-

Det är dags att drömma(rêve) om en ny tid

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,ETC1,ETC2,DA,

Sympatiska Bloggare: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Spånbingen,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nyliberalism, USA, LO, SAP, Strejker, Arbetslöshet, Arbetarinitiativet,

Deras kris – vår arbetslöshet

Krisen slår hårt och obönhörligt. Men den delar bara ut slag i en riktning- mot de som är tvugna att sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt levebröd. Den arbetslöshet som drabbar de arbetande sliter sönder många liv – både socialt och ekonomiskt.

Bankers och riskfonders giriga rännande efter allt större profiter att dela ut till kapitalägare har kört den kapitalistiska ekonomin i botten och orsakat den djupaste krisen sedan trettiotalet. Ändå är det inte riskkapitalisterna och bankirerna som får betala för krisens katastrofala följder i samhället.Media rapporterar att de redan siktat in sig på fina bonusar till slutet av året. Nog för gåslever och Gula Änkan i kubik.

Räkningen hamnar i stället på de arbetandes bord och bland dem är det de svagaste som får ta de flesta och de hårdaste smällarna. Den arbetande befolkningen drabbas i dubbel bemärkelse av krisen. Först förväntas de under tystnad ställa upp med skattepengar för att rädda kapitalisterna ur den dynga de grävt ned sig i. För det andra är det de med tunna lönekuvert som först avtackas och slängs ut i arbetslöshet som om de vore skyldiga för företagens och bankernas vinstras.

Arbetslösheten är och har alltid varit en plåga för arbetarrörelsen. Kapitalismens periodiska kriser kastar ut miljontals människor i allt från ren misär till hotande skuldsättning. Bara tack vare ännu existerande sociala försäkringar hamnar inte arbetare i den industrialiserade världen i samma sociala misär som ofta drabbar arbetslösa i så kallade utvecklingsländer. För det andra är arbetslösheten ett stort hinder i arbetarrörelsens kamp för bättre löner och arbetsförhållanden och till sist demoraliserar den ofta de som drabbas och styr dem in i social isolering.

Att vi verkligen står mitt i den värsta krisen på åttio år bekräftas nu också av OECD som publicerat statistik över arbetslösheten vilken visar att 25 miljoner jobb förvinner 2007 till 2010. Det innebär en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent i OECD-länderna, det vill säga den industrialiserade världen.

Tabellen nedan visar OECDs siffror för enskilda länder och i totalt.

Källa OECD och SCB : * gäller mars 2008-2009

Bakom dessa till synes modesta förändringar ligger stora arbetslöshetstal. Den internationella mätmetod som används är ILOs , som innebär att man under en period frågor ett bestämt antal utvalda om de arbetat minst en timme under veckan som gick. Det gör att exempelvis ungdomar som arbetar extra ett par timmar i veckan räknas som anställda. I USA är det mycket vanligt att studenter fyller kassar i varuhusen på lördagarna.

OECDs publicerade siffror visar att den snabbaste försämringen på arbetsmarknaden sker i de anglosaxiska länderna där thatcherismens nedmontering av de sociala skyddsnäten gått längst. Värst drabbade är ungdomarna. I flera OECD-länder är det inte ovanligt med en arbetslöshet på över 25 procent bland ungdomar i gruppen 16-24 år. SCBs senaste rapport om arbetslösheten bland ungdomar visar samma trend för Sverige. Bland ungdomar i åldrarna 15-19 är över 70 procent heltidsstuderande , medan i gruppen 20-24 är det bara 25 procent som studerar heltid. Det blir inte mindre än 80 000 arbetslösa i gruppen 16-24 år. Vilket enormt slöseri med unga människors liv.

Spanien bekräftar regeln att där skyddet på arbetsmarknaden är sämst slår arbetslösheten snabbare och djupare. Av olika anledningar är antalet arbetare med korttidskontrakt utan anställningsskydd mycket högt i Spanien, närmare bestämt en av tre. Sedan den enorma spekulationsbubblan på den spanska bostadsmarknaden exploderade exploderar också arbetslösheten. Från mitten av 2007 till mars 2009 avskedads i genomsnitt  8 000 arbetare per dag. Det blir 1, 8 miljoner avsked som fört upp arbetslösheten från 7,9% 2007 till 17,3% i mars 2009. Lyckligtvis har de med fast anställning ett bra skydd tack vare de spanska fackföreningarnas hårda kamp efter francodiktaturens fall.

I Frankrike är Nicolas Sarkozys program att « arbeta mer för att tjäna mer » en katastrof för arbetarklassen. Programmet attackerade 35-timmarsveckan genom att befria företagarna från vissa sociala avgifter för övertidsarbete. Resultatet är absurt. Samtidigt som antalet arbetade övertidstimmar stiger ökar arbetslösheten kraftigt. Tjäna mer blir tjäna mindre , eller inget alls, för allt fler. På ett år har antalet övertidstimmar ökat med 44 miljoner timmar. Det svarar mot 90 000 fulltidsjobb. Under samma period avskedades 115 000 arbetare. Utan Sarkozys attack mot 35-timmarsveckan hade nästan alla haft sina jobb kvar.

I Storbritannien betalar nu arbetarrörelsen dyrt för Blairs « tredje väg » som inte var något annat än lunk på den boulevard som Margaret Thatcher asfalterade över gruvarbetarnas och andras förlorade fackliga strider. Proppen har gått ur den brittiska industrin och arbetslösheteten närmar sig snabbt 10 procent. Blairs envetna kampanj mot « bidragsberoendet » har skapat ett skydd mot arbetslösheten som är i det närmaste obefintligt. Några månaders ersättning sedan är det socialen som gäller. Det raserade « välfärdssystemet » gjorde att antalet personer som lever i fattigdom ökade med 300 000 personer mellan 2006 och 2008. Labours stolta löfte från 1999 att innan 2010 halvera antalet barn som lever i fattigdom förblir tomt. Nästan 3 miljoner barn lever i fattigdom och siffran har på intet sätt minskat under åren.

En viktig gemensam nämnare för nästan alla OECD-länder är att korttidskontrakt och deltid starkt underlättar för företagen att snabbt avskeda i takt med konjunkturen. Varför investera i långsiktig och permanent utbildning av personalen om man kan göra sig av med den utan några större kostnader ?

Skrattar bäst som skrattar sist?

Den globala recessionen tog först fart i USA och det är där som konsekvenserna för den arbetande befolkningen hittills varit mest dramatiska. Varje månad misster i genomsnitt en halv miljon sina arbeten. I april var det 539 000 som avskedades varmed den officiella arbetslösheten nådde 8,9 procent. Jämfört med andra recessioner i USA under efterkrigstiden stiger arbetslösheten mycket snabbare i den pågående krisen. Sedan december 2007, alltså femton månader in i recessionen, har 5,1 miljoner jobb försvunnit. Bara för att hålla en konstant sysselsättningsgrad måste den amerikanska ekonomin skapa 127 000 jobb i månaden. Sedan december 2007 borde antalet jobb därför ha ökat med 1,9 miljoner . Tillsammans med de 5,1 miljoner som i stället förlorat sina jobb innebär det att 7,1 miljoner nya jobb måste skapas innan sysselsättningsgraden kommer upp i den nivå som rådde innan recessionens start.

Tabellen här under visar att den officiella arbetslösheten på 8,7 procent måste kompletteras med de som tvingats till deltid och de som hoppat av från arbetsmarknaden därför att de anser det hopplöst att söka ett jobb.

Även om vissa ekonomers förhoppningar att krisen nu nått botten infriar sig innebär det inte att antalet arbetslösa kommer att börja minska. Erfarenheter från alla tidigare recessioner visar att den tvärtemot fortsätter att öka långt in i en uppgångsfas.

–Jobbless recovery, kallar jänkarna det. Med strax över 24 miljoner undersysselsatta är det en av sex amerikaner i arbetsför ålder som saknar full sysselsättning. Den amerikanska mardrömmen är ett faktum.

Den brutala kris som nu drabbar tiotals miljoner arbetande och fattiga visar på den traditionella reformistiska arbetarrörelsens alltmer snäva manöverutrymme. Brown, Royal, Sahlin och andra kan lindra men inte hindra kapitalismens slag mot de arbetande. Men deras recept liknar allt mer en uppmaning till att sitta still i båten i hopp om att stormen ska bedarra. Eller för svensk del- att sluta borgfred medan avskeden haglar över arbetarklassen.

I media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,SVD5,SSD1,Focus,SSD2,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, OECD, USA, Frankrike, UK, Sverige

Klarar Obama jobben?

Det har gått en vecka sedan Barack Obama valdes till USAs 44^e president. Efter bara en vecka finns det ännu inget som stör smekmånaden för honom. Men just nu blir varje dag 16 000 amerikanska arbetare av med sina arbeten. På tolv månader har 2,8 miljoner anställda avskedats.

Vilken förändring ska vi tro på?

Det råder alltså fritt fall i ekonomin och frågan är om de « stödpaket » som torgförs kan rädda jobben.  Bara i går varslade amerikanska industrier 43 000 anställda. varav 20 000 hos Caterpillar. Den amerikanska  arbetsmarknaden måste skapa 150 000 arbeten i månaden för att hålla jämn takt med den växande befolkningen i arbetsför ålder. Lägger vi ihop de två faktorerna blir summan jobb som saknas 4 miljoner på ett år.

Detta är Obamas verkliga utmaning. Ska han klara sig igenom sina första hundra dagar som president utan att falla som en sten i opinionsundersökningarna måste det ekonomiska stödpaket på nästan tusen miljarder dollar som han annonserat i första hand inriktas på att skapa varaktiga och välbetalda arbeten.

Sett till vad som Hank Paulsen under Bushs ledning gjort hittills är det snarare bankernas aktieägare som pysslats om. Förväntningarna på vad Obama ska göra är enorma hos den vanlige medborgaren, som just nu har tappat allt förtroende för finansvärldens guldgossar. Ja, det är ingen överdrift att säga att de är mer eller mindre avskydda.

Obamas ekonomiska team säger att stödpaketet på 850 miljarder dollar ska spenderas under ett par år framåt. Hur dessa pengar används är viktigt för att bedömma vilka intressen Obama kommer att gå till mötes- arbetarnas eller bankirernas/företagsägarnas. För att finansiera stödpaketet växer statsskulden avsevärt. I sista hand blir det skatter som ska täcka det underskott som skapas. Hittills har Obama sagt att alla med inkomster under 250 000 dollar per år kommer att få skattesänkningar. Men den finansiella och industriella lobby som har tentaklar långt in i Vita Huset tänker inte nöja sig med overksamhet.

Väntar bättre tider för byggnadsarbetarna?

Enligt den federala skattemyndigheten betalade två tredjedelar av alla amerikanska bolag inte  ett öre i federal skatt under perioden 1998-2005. Under samma period gjorde de fantastiska vinster. En allt större del av dessa vinster har dessutom gått till spekulation i finanssfären och en allt mindre del till investeringar i maskiner och byggnader. Varför ska de få stöd för en anti-social verksamhet?

Här finns det pengar att hämta. Men kan den amerikanska arbetaren lita till att Barack Obama vågar eller vill konfrontera de verkligt rika i samhället ? Jag har mina dubier.

I media: DN1,DN2,SVD1,Dagens Arena,DI,Politiken,AB,DN3,SVD2,

Andra bloggar: Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Banker, Skatter, Kris

Full fart bakåt.

Kryssaren Germanica går inte längre för full fart framåt.

För de som inbillat sig att Europa och Sverige skulle kunna undvika de värsta följderna av den ekonomiska kollapsen i USA kommer de senaste siffrorna från hemmafronten som en chock. Vågen av nedläggningar, avsked och konkurser bara växer i omfång. Det är full fart bakåt som gäller. Experter påpekade tills nyligen att kryssaren Germania höll ångan väl uppe. Men november månad sköt den illusionen i sank. Den tyska industriexporten sjönk med hela 10,6 procent jämfört med november 2007, ett historiskt fall som saknar motsvarighet i landets efterkrigshistoria.

På nytt är mer än tre miljoner tyskar arbetslösa. Med de motreformer av arbetslöshetskassan som socialdemokraten Schröder drev igenom får nu massor av arbetslösa smaka på den nyliberala medicinen. Alla siffror i Europa visar samma sak- det bär av utför med hissnande fart. I dagarna tvingades Angela Merkel till ett delvist förstatligande av Commerzbank för att hindra banken att gå omkull. Den tyska storbanken Deutsche Banks chefsekonom Norbert Walter spår att landets BNP kan sjunka med 4 procent 2009.

Det låter kanske inte så mycket. Men med fyra procents produktionsbortfall talar vi inte längre om en recession utan något som ligger på gränsen till en depression. Den nedåtgående spiralen i Europa och Sverige blir allt svårare att bromsa upp med statliga stödpaket och bankakuter i takt med att den arbetande befolkningens reella köpkraft mineras. Det är inte stöd till banker och kapitalägare som kan bryta rutschen utför.

Den modell som styrt all ekonomisk politik de senaste 25 åren har gått in i väggen. Mer och allt större kapitalinkomster till de välbärgade och en allt större skuldsättning bland vanliga löntagare för att hålla konsumtionen uppe trots sviktande reallöner var modellen som nu blivit omöjlig att upprätthålla. Högre realinkomster för alla arbetande, med tonvikt på ordet högre, speciellt för de lågavlönade är den enda framkomliga vägen för samhället. Men det är en väg som kapitalägarna aldrig kommer att acceptera så länge de inte tvingas till det. Så vad väntar vi på ?

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,DN3,SDS,SDS1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Tyskland, Sverige, Arbetslösa,