"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Arbetarkamp
Var är protesterna?
16 Nov 09
Inga löften
om en framtid
för de många…
Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:
Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?
Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.
En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.
Socialdemokratin stod i allians med framtiden.
Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.
Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.
Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…
Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.
Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.
Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.
Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.
Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.
Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.
Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.
Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.
Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.
För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:
”Nu går vi utan er”.
Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?
Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…
100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?
Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.
Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.
Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.
Arrangör: Septemberalliansen
ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan
I pressen: AB1,
Varför rädda konstlad och destruktiv kapitalbildning?
5 Okt 08
Ingen bensin på elden!
Gästskribent: Bodil Andersson, intersocialist
Stopp för de galna brandmännen som sprutar bensin på elden. Finanscentra
och regeringar ägnar sig nu kampanjer åt för att rädda verksamheter som
uteslutande går ut på KONSTLAD OCH DESTRUKTIV kapitalbildning. Det
medför värdestegringar, men världskapitalet behöver egentligen genomgå
en så gigantisk värdesänkning, att den skulle gå under. Men brandkåren
kör nu in lågorna i väggar och tak, och resultatet blir med någon
fördröjning ”firestorm”, då brandpersonalen måste fly och byggena
brinner ned till grunden.
Nej, det finns inga omvägar. Vad som måste till, och det nu, är att
arbetslagen eller folk som jobbar under samma arbetsledare ta sats för
att organisera producentföreningar, inom eller utom facket. Mot
patrullen av bossar, vore beskedet: vi leder och fördelar arbetet fr o m
nu.
Varför? För att ställa ca 400 000 sådana producent- och
driftsföreningar på fötter, bara i det här landet (överslagsberäkning
från folkräkning och fackliga rapporter). Varför? För att öppna
räkenskaper, orderböcker, licenser, patent, budgetanslag, statskulder
till offentlig utställning. Varför? För att ta nästa samlade steg, som
samordnar alla överskott inom driftsenheterna till ett samhälligt
investeringsmonopol. Ägaransvaret förläggs på producent- och
driftföreningarna.
Vad vinner befolkningsmajoriteten – i USA, EU och andra länder – på det?
De kan via investeringsmponopolet sätta igång en omindustrialisering,
med kraftförsörjningen (energikrisen) som första delmål. Minimalisering
av olja och kärnkraft, och maximalisering av vatten-, sol- och
vindkraftverk. Detta vore nödvändigtvis förenat med en helt ny
produktstandard, både i drift och hemförbrukning. Står inte kapitalets
byggda omgivningar i vägen? Inte alla, men den stora merparten, och i
stället för utrensningen av vår levnadsstandard och hela befolkningar i
sina rovdrivande jaktsällskap, är det kapitalägarna och byråkratiska
innehavare som måste flytta på sig.
Alternativet till en sådan högfartssocialisering, som skulle ta 20
kanske 30 år på sig att realisera den social kapprustning – det
apolloprojekt – som med en revolutionering av kraftförsörjningen, med en
helt annan industriell standard av drift och på produkter, släpper fram
arbetets produktivkrafter; alternativet till det är den ytterst farliga
döende kapitalet, med krascher, resursuttömning, utskjutning av
befolkningsmiljarder i värdelöshet etc., och snarare förr än senare:
global urladdning om makten. Rädda innevånarna, vatten i stället för eld, låt inte
branden sprida sig: bygg ett bålverk av klasskampsoppositionell enhet.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, bankkris, börskrasch, producentföreningar, fackligt, arbetarkamp
Doft av medlemsförakt från Dagens Arbete
3 Jul 08
Dagens Arbete förlöjligar
LO-kongressens beslut om
A-kassa och sjukförsäkring
LO-kongressen körde över Wanja Lundby-Wedin och LO:s egen styrelse
och krävde en nittioprocentig ersättningsnivå samt att karensdagen ska
bort. Ett beslut som nu avfärdas i medlemstidningen Dagens Arbete.
Ett enda utropstecken fick journalisterna med i reportagen från den senaste LO-kongressen. LO:s styrelse, där ledamöterna tjänar tre till fyra gånger så mycket som sina medlemmar, blev trots vädjanden från Wanja överkörd när det gällde frågan om A-kassan och våra sjukförsäkringar. Inte en enda karensdag och på sikt nittioprocentiga ersättningsnivåer var kongressens klara besked till sin ledning.
Men kongressbeslut och medlemsdemokrati är ingenting för Hans Larsson, chefredaktör för IF Metalls tidning Dagens Arbete. Så här föraktfullt formulerar han sig i sin senaste ledare, riktad till 400 000 medlemmar på 12 000 arbetsplatser i Sverige:
”Ändå fattade LO-kongressen på ett par punkter beslut som alldeles uppenbart kommer att leda till problem för Mona Sahlin och socialdemokraterna inför nästa val Emot LO-styrelsens vilja fattade kongressen beslut om kostnadskrävande förslag inom såväl a-kassa som sjukförsäkring.
Att en majoritet av kongressombuden ville ta bort karensdagarna och höja ersättningsnivåerna från 80 till 90 procent är ju lätt att sympatisera med – om man bortser från kostnaderna. Mona Sahlin kommer att få fullt upp med att försöka krångla sig undan dessa LO-krav om hon vill bevara någorlunda sunda statsfinanser och sin egen trovärdighet på det ekonomiska området. Kostsamma (och ofinansierade) vallöften bör hon betacka sig för. Hur populära löftena än kan te sig.”
Larssons ledare kunde lika gärna ha lagts ut i Dagens Nyheter eller Göteborgs-Posten. Larssons uppdrag är naturligtvis att argumentera för de krav som LO-kongressen lagt fast. Inte att vara översittare mot sina egna medlemmar. Inte att hjälpa Mona Sahlin med att ”krångla sig undan dessa LO-krav”.
Att Larsson tar så lättsinnigt på demokratin i den organisation som äger Dagens Arbete beror naturligtvis på att Stefan Löven, IF Metalls ordförande, har samma inställning. Vare sig Lundby-Wedin, Larsson eller Löven behöver personligen bekymra sig över sjukdagar eller dålig A-kassa. Med sina egna höga löner och arrangemang när det gäller pensionsvillkor behöver de aldrig. Ja, inte en endaste minut, bekymra sig över ersättningsnivåerna i A-kassan eller sjukförsäkringen.
Arbetarrörelsens gamla krav om att dess heltidsanställda inte ska ha bättre villkor än de som gäller för de egna medlemmarna är mer aktuella än någonsin.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hans Larsson, Wanja Lundby-Wedin, Stefan Löven, Dagens Arbete, LO, LO-kongrssen, Sjukkassan, A-kassan, Arbetarkamp
Andra bloggare: Svensson,fortsätter att kommentera det intima samarbetet mellan Sveriges och USA:s säkerhetstjänster. Proletärbella, bjuder in ungdomar till ungsocialisternas fina sommarläger i det soliga katalanska Spanien. Trotten, skriver om Volvos uppsägningar vid Volvo Torslanda.
I Tidningsmedia: SVD
Bussarna har stannat – nu gäller det att inte backa
2 Jul 08
Politiskt
sprängstoff
Busstrejken är explosiv. Den gäller inte bara förarnas fackliga krav i sig. Dessa kan också bli till dynamitgubbar i kampen mot de nyliberala murar som högern bygger upp mellan privata och offentliga verksamheter. Bussarna är inte på villovägar som DN skriver i dag. De har helt enkelt stannat för att chaufförerna dragit i nödstoppen. Nu gäller det också att Kommunals ledning inte backar innan kraven är vunna. Strejkvapnet är inte omodernt som SVD hävdar utan livsnödvändigt för en kämpande arbetarrörelse.
Bussarna har stannat. Nu gäller det att inte backa en centimeter från kraven!
█ Bussförarna på den privata marknaden ska givetvis ha samma lönepåslag som sina kollegor inom Kommunal! En ökning på 1200:- under så lång tid som 22 månader är ingen nådegåva. Man behöver inte kika bort mot horisonten för att kunna räkna ut att detta är ett minimum för att ens försvara sin levnadsstandard.
█ Sak samma när det gäller nattvilan. Där vill förarna kunna ta sig hem, pusta ut, sova, vakna upp och sedan ta sig till jobbet igen och då vara så pass fräscha att de mår hyggligt och inte är någon olycksrisk i den stressiga trafiken. Här är kravet elva timmars nattvila, vilket är en självklarhet på den övriga arbetsmarknaden. Vem av oss vill åka med en chaufför som är skittrött?
█ Samtidigt vill man också ha en kortare tid mellan första och sista arbetstid, vilket på fackligt språk brukar kallas ramtiden. Här är kravet 13 timmars ramtid.
█ Till sist vill de strejkande arbetarna att de anställningsformer som nu finns i anställningsskyddet också ska tas in i det egna avtalet. En andra försvarslinje mot politiska angrepp från högerregeringen.
Bussarbetsgivarnas argument för att säga nej till dessa krav formuleras lite svävande som att ”den privata sektorn måste få bestämma över sina egna villkor för att kunna klara de viktiga uppdrag man fått”. I klartext betyder detta ökad utsvettning av de anställda för att kunna garantera ägarna fett med avkastning. Bakom dessa privata intressen finns mycket politisk snusk. En samhällsfarlig kampanj som ytterst leds av amerikanska stenrika investerare och fonddirektörer. Ett led i försöken till utförsäljning av den gemensamma välfärden.
Jan Boreaus är VD inte bara för Swebus, en av huvudaktörerna i ”Stockholmsbataljen”, utan också chef för Biltrafikens Arbetsgivarförbund som gått samman med Bussarbetsgivarna, dessutom är han coach för arbetsgivarnas kampanjorganisation Svenskt Näringsliv.
Swebus – ingen dalahäst!
Swebus är nu inte så swedish som det låter. Det är ingen dalahäst i modernt snitt precis utan ägs av en rad av dessa globala investmentbolag som pinar de anställda i sina företag världen över. För åtta år sedan köptes dåvarande Concordia Bus, med över 3 400 fordon och över 5000 anställda i Skandinavien av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs i en av dessa fantastiska affärer som kallas för Leverage Buyout. Man finansierade sitt maktövertagande genom en hög skuldsättning där räntorna på lånen för köpet betalades med Concordias eget kassaflöde. Man fick sedan 2004 den likviditetskris man syftat till och kunde sedan utan förluster omstrukturera sitt ägarskap, med hjälp av fiffelmäklarna Alvarez & Marsal så att det i dag är en seriekoppling av globala fondbolag som i en diskret bakgrund är Swebus` makthavare. Smaka på huvudägarnas namn:
Blue Bay Asset Management, (Londonbaserat ); Bear Sterns Incorporated (New York); Avenue Capital Group (NY); Fidelity Funds (Boston); Lone Star Funds ( Ett diskret stort investmentbolag som lever i välmåga på Bermuda ) samt en del andra.
Dessa bolag, som är Kommunals egentliga förhandlingspartners, har bara två intressen i livet. För det första att ta hem så hög avkastning som möjligt av sina investerade medel. För det andra att politiskt hjälpa nyliberala regeringar att luckra upp och förstöra den offentliga sektorn.
I verkligheten är bussarna både gröna och miljövänliga
Därför är bussförarnas fackliga strid av utomordentlig betydelse. Den kräver allt vårt stöd och press på Kommunals ledning så att man inte fegt backar för de krav som nu spikats. Vi har sjuksköterskestrejken i färskt minne och om den inte blev ett fiasko så blev den i vart fall en flopp när ledningen gav upp så mycket av det man kämpat för. En sådant misstag får inte repriseras. Här finns inget arbetsgivarvänligt Medlingsinstitut som bara kan tuta och kräva att bussarna ska rulla som förut, eftersom det annars betraktas som ”samhällsfarlig verksamhet”.
Som bloggkollegan Benny visar i sitt sista avsnitt om nyliberalismens vilda framfart, i artikeln här nedan, så är kravet på en gratis och förstklassig kollektiv/gemensamhetstrafik inte bara en fråga om bra service och bra arbetsmiljö utan också ett avgörande krav för att vi ska få ner koldioxidnivåerna på helt andra nivåer än i dag. Min personliga åsikt är att en nystartad rörelse som Klimataktion borde ställa sig bakom Kommunals strid. Den kommer definivt inte att bli den sista som framöver rör trafikmiljön.
I andra media:DN,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bussstrejken, Busstrejken i Stockholm, Stockholm, Kommunal, Bussarbetgivarna, Jan Boreaus, Strejk, Arbetarkamp, Fackliga rättigheter, Solidaritet, Miljö, Gröna bussar
Senaste kommentarer