Aoun

Libanon och därmed hela Mellanöstern är på tröskeln till nya krig. En nyckel till förståelse är ett uttalande från drusledaren Walid Jumblatt sent i går kväll:

” Om Nasrallah vill ockupera Beirut. Då kan han det. Men än sen?”

Han har rätt. Hezballah kan ockupera hela Beirut. Detta därför att denna shiitiska nationella motståndsrörelse tveklöst är den starkaste både sociala, politiska och militära kraften i Libanon. Framförallt som Nasser Nasrallah har lyckats bygga upp en hållbar allians med både den mindre politiska kraften bland shiiterna, Amal, och General Michel Aouns kristna fraktion. Efter Hezballahs militära triumf i motståndet mot Israels anfallskrig för två år sedan, har rörelsen en prestige och lyskraft inte bara i Libanon utan i hela Mellanöstern.

Nasrallah kan ockupera Beirut och i går kväll demonstrerade man detta, när den egna milisen omringade högkvarteret för Jumblatts parti, Libanons Progressiva Parti (PSP). Under nesliga former fick man lämna sina lokaler med hjälp av eskort från Libanons armé. Men samtidigt vill inte Hezballah ockupera Beirut och ta makten. Rörelsen är religiös och nationell och saknar varje politisk vilja till att exempelvis omdana samhället i socialistisk riktning . Till dess styrka hör ett brett socialt arbete, ett konsekvent motstånd mot Israel och ett ständigt upprepat avståndstagande till religiös sekterism eller till ett religiöst monopol.

På sin mycket långa presskonferens i går eftermiddag upprepade Nasrallah sin rörelses benhårda hållning:

”Sekteristisk uppvigling kommer inte i fråga och vi tänker inte använda våra vapen för att ta makten med våld. Vi tänker bara använda vapnen om man försöker avväpna oss. Det ska inte bli någon osämja mellan sunniter och shiiter…..Hezballah skulle aldrig ta över regeringsmakten om man så bjöd in oss till detta. Vi kan inte bygga landet ensamma. Vi vill inte attackera någon eller starta en revolution. Skulle vi försökt att arrangera en statskupp så skulle ni som är här nu varit i fängelse eller långt ute på Medelhavet…”

Den två akuta frågor som nu lett fram till den öppna konfrontationen – i gårdagens gatustrider talade nyhetsbulletinerna om åtta döda – är att regeringen dels avsatt säkerhetschefen för Beirut Airport ( på grund av hans påstådda sympatier med Hezballah, dels att man ifrågasätter Hezballahs eget kommunikationssystem ( egentligen egna telefonlinjer ) och ytterst dess välbeväpnade milis. Hezballah har svarat, med stöd av Amal och general Aoun, att dessa regeringsdirektiv måste tas tillbaka. Dessutom har flygfältet blockerats vid flera tillfällen av barrikader med brinnande bildäck. I sitt tal sa Nasrallah att regeringen – i sin egenskap av att vara en täckmantel för den norske FN-mannen Terje Röd Larsens och USA/Israels strävanden – ville förvandla Beirut Airport till en bas för amerikanska CIA och israeliska Mossad, samtidigt som man vill slå ut Hezballahs kapacitet att som enda kraft kunna bjuda verkligt militärt motstånd mot sionisternas planer på att ockupera södra Libabon ända upp till Litanifloden. Dvs att förverkliga den gamla sionistiska dröm som har funnits alltsedan Nakba och det israeliska erövringskriget av Palestina för 60 år sedan. Nasrallahs svar på provokationerna är klara. Här finns ingen kompromissmån. Regeringens krigsförklaring är oacceptabel:

”Det här handlar om ett gäng (regeringen) i tjänst hos USA och som vill göra det som USA och Israel misslyckades med för två år sedan. Dom vill avväpna motståndsrörelsen. Dom vill klä av oss våra vapen. Men vem som än skjuter på oss så kommer han själv att bli skjuten. Den hand som är ute efter motståndsrörelsen och dess vapen, den handen kommer att huggas av…”

Hezballahs grundläggande strategiska problem är att rörelsen kan ”ockupera Beirut”, men att en sådan styrkedemonstration samtidigt av Israel/USA/EU/Sverige/FN mer eller mindre kan legitimera israeliska/amerikanska flygangrepp på Syrien/Iran. Då under förevändning av att Hezballah har goda relationer med regimerna i dessa länder. Hezballah måste alltså skjuta skarpt med sina vapen. Men se till att skjuta åt rätt håll och sikta noga.

I går kväll drevs Jumblatts parti ( egentligen en feodal organisation ledd av den härskande familjen inom det drusiska samfundet ) bort från Beiruts centrum. Militären betonade sin kompromissroll genom att ge partiets folk eskort. Men inte mer. Man ingrep inte mot Hezballahs eller Amals miliser och lär inte göra så heller. Armén är liten och otränad. Framförallt är den inte etniskt eller politiskt homogen. Enligt uppgifter från förra året var uppemot 60 procent av soldaterna shiiter. General Aoun är dessutom inte bara gammal militär. En tid var han dessutom Överbefälhavare.

I den sista nyhetsbulletinen sent i går kväll talade den nyvalde ministern från Berlusconis färska men redan så mörka regim om att FN måste ompröva sin roll i Libanon. Uppenbart letade han efter en tolkning för att få ett militärt mer offensivt manöverutrymme, där då UNIFILs 13 000 soldater skulle kunna ges en mer aggressiv roll mot Hezballah. USA med kompanjonerna från Egypten och Saudiarabien passade också på att än en gång fördöma Nasrallah.

Nasrallah som vid sin presskonferens sa att ”han först sattes upp på listan på folk som Bush vill bli av med. Sedan på Israels dödslista och nu tydligen ska vara ett mål för regeringen Siniora. Men om syftet är att ge Israel en möjlighet att invadera Libanon. Då kommer ni att misslyckas”, underströk han. ”Vi har satt upp fem grupper av vår milis vid gränsen och dessa kommer inte att släppa fram fienden.”

Intressant?
Bloggat om Libanon: Rawia,
I media: SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Nasrallah, Jumblatt, Aoun, Amal, Israel, USA, Beirut, Krig i Mellanöstern, Hizbollah