Tyranner regisserar sina egna öden

.

I media och borgerlighetens anständiga salonger möttes Khaddafis död visserligen med en lättnadens suck. Men inför det brutala slutet i en vägtunnel höjs många indignerade röster i avsky inför att enskilda rebeller tog rättvisan i egna händer.

.

.

Khaddafis slut var en makaber akt. En vänlig inbjudan att snällt följa med till närmaste fängelse i väntan på en korrekt rättegång hade varit mer civiliserat. Men det var han själv som skrev scenariot till slutakten. När han lät tortera oppositionella i sina fängelsehålor skrevs en rad i slutakten. När unga studenter hängdes offentligt inför sina kamrater skrevs ännu en rad. När tolv hundra fångar mördades sattes punkten i hans egen dödsakt.

Här hängs en ung oppositionell student efter en riggad rättegång. Teve sände direkt för att ingjuta skräck i alla med oppositionella åsikter.

När han lät specialstyrkor öppna eld med tunga kulsprutor mot fredliga demonstranter i Benghazi drogs ridån upp för hans sista föreställning. Han hade själv lagt grunden till det hat som han mötte i en vägtunnel. Den passion och okuvliga motståndsvilja som rebellerna i Misrata visade under belägringen av staden närdes av Khaddafis terror och totala förakt mot stadens civila befolkning. När chansen att ta hämnd kom tvekade de inte.

.

.

Två rapporter av de humanitära organisationerna Amnesty International och Human Rights Watch har fått stor uppmärksamhet, åtminstone i Väst. I Libyen och resten av Nordafrika är det inte många som höjde ögonbrynen inför Khaddafis slut. De vet vilka passioner som driver ett uppror mot tyranni. Hade Ben Ali fastnat i en folkmassa under sin flykt hade han mött samma öde som Khaddafi.

Ändå är de båda organisationernas rapporter av stort värde. De försvarar ett ideal, normer för hur ”civiliserade” personer bör uppträda även mot sina värsta fiender. Krig är ett helvete och alla de sämsta sidorna i den mänskliga karaktären lockas fram. Amnesty och HRW lyfter fram det otäcka i att torterade, misshandlade och förtryckta i det segrande upprorets kölvatten också själva kan bli torterare, misshandlare och förtryckare. Det är viktigt att kunna inta en humanistisk attityd och visa längtan efter en opartisk rättvisa i stunder där passion och hat dominerar människors känslor.

.

.

Men steget över till att låta de humanitära idealen proklamera ens neutralitet mellan diktaturen och upproret, mellan försvarare av och motståndare till tyrannen, är ett steg som enbart opolitiska humanister i fina salonger tar. Mycket, kanske det mesta, av kritiken i rapporterna stämmer troligen. Det har skett och sker övergrepp och fall av tortyr har rapporterats. Speciellt svarta libyer och immigranter utsätts för rasistiskt våld och omotiverade övergrepp.

Att den svarta befolkningen i Libyen bemöts av rasism är ingen ny företeelse. Över hela det arabiska Nordafrika finns en historiskt rotad rasism mot människor från länder söder om Sahara. Många svarta i Nordafrika kommer dessutom inte från södra Afrika och ser sig själva som araber. Men de syns inte. Aldrig att vi kan se svarta personer på höga politiska eller diplomatiska poster i Nordafrika och en vanlig term på arabiska för att beskriva de svarta i samhället är ”slaven”.

I Libyen bjöd Khaddafi in flera hundra tusen svarta att ta arbeten som regimen inte ansåg som värdiga de arabiska medborgarna. Samtidigt rådde en mycket stor arbetslöshet bland landets ungdomar. Den öppna rasism som nu visar upp sitt fula ansikte har sin grund i det historiska arvet och i Khaddafis medvetna import av ”arbetsvilliga” svarta. Söndra och härska var inget nytt för Kungen av Afrika. Att närvaron av svarta legosoldater inte dämpat de rasistiska känslorna bland de som gjort uppror behöver inte understrykas.

.

Det finns ingen anledning att blunda inför dessa övergrepp. Inte heller går de att ursäkta eller försvara. Men de går att förklara utifrån den situation som skapades i landet när Khaddafi beslutade att använda alla medel för att dränka upproret i blod, att döda ”råttorna” som vågade sätta sig upp mot hans groteska styre. Han själv skrev scenariot där den enda möjliga slutakten var despotens brutala död.

-Hellre dö än ställas inför Ocampo, sa Khaddafi en av sina sista dagar enligt hans egen livvakt. (Luis Moreno-Ocampo är ordförande i Internationella Domstolen i Haag). Vilket för övrigt visar att konspirationsteorierna om att han mördades av CIA för att han inte skulle kunna ”avslöja” obehagligheter i Haag är tomma spekulationer. Här på hemmaplan har maoisten Stefan Lindgren beklagat sig över att det blivit ”modernt med politiska mord”, vilket återgetts av Aftonbladets kulturspalt som ett passande begrepp för CIAs framfart, inklusive Khaddafis död. För en person som in i det sista höll fast vid Pol Pot och som stödde Talibanerna, de kämpade ju mot USA, är det lite magstarkt att blanda samman ”politiska mord” på personer som Bin Laden och Anwar Awlaki med ett upproriskt folks lynchning av en hatad diktator. Bröderna Kennedys och Patrice Lumumbas tragiska slut var politiska mord. Khaddafis död var en blodig slutakt i det scenario där han gett sig själv huvudrollen. Internationell solidaritet med alla folks befrielsekamp måste nu enligt Lindgren, som glömt sin ungdoms devis -”det är rätt att göra uppror”, först ges diplomatiskt godkännande. Det är inte längre ”rätt att göra uppror” mot tyranner som för tillfället har något otalt med USA och dess allierade.

Att upprördheten över sättet Khaddafi dog på mest hörs i Väst är möjligen uttryck för en grumlig rasism som menar att ”man kunde inte vänta sig annat” utan att meningen avslutas med ”av araber”. Vi européer har själva för mycket i bagaget för att ge oss moralisk rätt att dela ut plus och minus i de humanitära längderna.

Mussolini och älskarinnan Petacci slutade upphängda

.

När sociala konflikter, omfattande klasstrider och inbördeskrig drabbar ett samhälle spelar det ingen roll om det ligger på Medelhavets norra eller södra stränder. Passionerna, hatet och hämndlystnaden är desamma. I inbördeskrigets Spanien dödades flera tusen katolska präster av republikanska och anarkistiska trupper för den roll de spelade i Francos fascistiska resning. Det Italien av finkultur, finess och god smak som vi känner gav på sin tid Benito Mussolini det slut han förtjänade. Han hade också regisserat sin egen slutakt. Avrättad av de italienska partisanerna, bespottad, nertrampad och hängd upp och ner av jublande människor. Det var inte vackert att se.

Om du är känslig för starka bilder undvik den här videon där italienare jublar över skymfandet av Mussolinis döda kropp.

.

Så grym är historien ibland. Tyranner och förtryckare får ofta smaka på sina egna metoder. Det kan vi av humanitära skäl beklaga oss över. Utan att därför ta avstånd från de torterades och förtrycktas kamp mot och segrar över tyranni och förtryck. Att vara humanist är inte att vara neutral.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,DN4,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Mussolini, Amnesty, HRW

Dela