Är det omänskligt att pissa på liken av dödade fiender?

Eller är det rentav mänskligt?

.

.

Barn kissar överallt. Hanhundar pinkar på lyktstolpar.

Men varför pissar män på andra döda män

.

Alla vet vi att hanhundar markerar sina revir med urin. Liksom att en katt fräser och skjuter rygg när den blir rädd. Kunskapen om detta, om vad som är medfött eller inlärt, brukar kallas för etologi eller läran om djurs beteende. Men när det gäller män som pissar på män som de dödat vet vi tack och lov inte så mycket. Det finns massor med möjliga beteenden när en motståndare väl dödats. En del godkända enligt vår etik och internationella krigslagar. Andra inte.

Men de flesta samhällen lever med en gemensam uppfattning om att det är fel att vanhelga redan döda kroppar. Vi skändar inte lik efter människor. Till skillnad mot djuren begraver vi våra döda på ett eller annat sätt. Nästan alltid med riter som visar vördnad inför döden.

Till och med tyska Gestapos råbarkade sällar tyckte att det var obehagligt när inhemska ungerska pilkorsfarare flådde redan döda judar och hängde upp dem till beskådan på gatuståndens charkuterikrokar.

.

.

Det är när rädsla, hat, hämndbegär – och kanske gener – tar över från en gemensam erfarenhet, från vårt inlärda beteende. Det är när stresshormonet andrenalin fortfarande kokar efter en strid, det är först då krigare från alla läger, från såväl ”De goda” som ”De onda”, bryter mot god sed eller egna regler och vanhelgar de döda kropparna efter stupade fiender.

Pissar män på kropparna efter andra män som de själva dödat uttrycker detta naturligtvis motsatsen till vördnad. Här handlar det inte om att likt hanhunden eller råbocken att markera ett revir – vi har inte deras luktsinne- utan om att visa makt och förakt. Urin är en slaggprodukt som stinker så fort det blir varmt. Män är dessutom så funtade att sädesledaren mynnar i urinrörets slutstump. Fröna till framtiden samsas med kroppens avfall. Att pissa i ring eller på led – med eller utan döda motståndare – är därför alltid någon form av manbarhetsdåd. Som pojkar tävlar vi om vem som kan pissa längst…

Kanske var det andrenalinet som kokade över när fyra amerikanska marinsoldater lät en kompis filma när de samtidigt pissade på liken efter några dödade pashtuner i den afghanska provinsen Helmand. Det kommer vi nog aldrig att få veta. Det kan lika gärna ha varit så att de i sin bataljon redan från början lärt sig att se sina motståndare genom ett rasistiskt filter, som något helt annat än människor. Som ”De andra”. Är det inte döda människor det handlar om utan ”bara några jävla talibaner”, då upplevs det inte heller som omänskligt att skända dem.

Tittar man noga på den video som lagts ut på nätet rör det sig inte bara om ett krigsbrott. För det som visas upp är inte precis en triumfartad slutscen på en strid mellan jämbördiga kämpar.  På ena sidan finns givetvis i bakgrundsterrängen eller i skyn hela NATO-alliansens övermakt med 200 000 soldater, bombflyg, obemannade droner och sina otaliga och ökända dödspatruller. I de närstrider som utkämpas backas sedan dess välutrustade och vältränade soldater alltid upp med insatser från helikoptrar, flyg och artilleri. Hur de fattiga pashtunerna på marken dött vet vi inte. Med sina enkla kläder och usla sandaler i plast, bredvid en omkullvräkt skottkärra, kanske de ”dödade talibanerna” bara är vanliga vägarbetare som dödats av misstag. Men videon förmedlar ingenting att vara stolt över. Det är inte en video som ska visas för familjer ”därhemma”. Inte ens bland tjockhudade rednecks i de amerikanska sydstaterna…

.

.

Så här vill de flesta amerikaner se och minnas sina marinsoldater. Här det berömda fotot från det historiska slaget om Iwo Jima i Stilla havet.

I den brittiska dagstidningen The Guardian har tecknaren Steve Bell ritat en politisk karikatyr över hur det skulle se ut om man i dag reste en staty över en en amerikansk soldat på ”mission” i Afghanistan…

.

.

För Vita Huset blev filmsnutten genant och en medial smutsfläck som stört förberedelserna inför det ”fredsmöte” med ”talibaner” som planerats till Quatars Doha. Det är inte så bra att pissa på folk som man vill ha fred med. Det svärtar dessutom ner propagandabilden i Väst av att NATO-alliansen i Afghanistan skulle vara en demokratins fredsängel. I Afghanistan ger de samtidigt radikala islamister en möjlighet att visa alla att ”de otrogna inte ens respekterar de döda”…

Därför har Försvarsministern själv, Leon Panetta, fördömt händelsen som “mycket beklagansvärd”.  Utrikesminster Hillary Clinton sa samtidigt till media att scenen var ”helt förskräcklig”.

Den reaktionära amerikanska högern med alla sina olika avlagringar i det republikanska partiet och i den profitstyrda mediavärldens talkshower har i stället fördömt regimen Obama för att ”den fördömt sina egna soldater”. Inte ens när det är fråga om krigsbrott ska överbefälhavaren (presidenten) medverka till kritik av det slaget. ”Bara den som själv har blivit beskjuten av talibaner har rätt att komma med kritik”, menar exempelvis republikanen Allen West. I ivern att få ännu ett skäl att ge sig på Obama, oavsett konsekvenserna internationellt och för de amerikanska styrkornas egen utbildning och militära disciplin, kastar den republikanska högern alla sina traditionellt kristna och konservativa värderingar åt sidan. Det som skett är bara ett misstag, en bagatell. Ett ungdomligt pojkstreck. Kanske beklagligt. Men definitivt inte mycket beklagligt.

.

.

Stjärnskottet Dana Loesch på språng vid ett Tea party-möte

.

På mångas TV-skärmar har CNN också numer fått en smutsfläck över sina sändningar. Kanalen som ses som vänsterradikal i USA (!) har tidigare köpt upp en ung, färgstark och högljudd kvinnlig reporter, ofta på tvärs med den egna kanalen, för att bredda sitt spektrum av åsikter. Kvinnan, den 33 år gamla Dana Loesch, slutade att kalla sig liberal ”efter den 11 september”. Nu har hon gått ett steg längre och menar att likskändningen var ”cool”. ”Kom igen gott folk. Det är krig…Hade jag själv varit där hade jag dragit ner byxorna och gjort det också”, utropade hon…

De mer etablerade mediala rösterna har inte lika drastiskt tonfall men säger egentligen samma sak som Loesch. Om än på lite omvägar. Den krigsivrande nykonservativa, The Standard Weekly, finansierad av skandalmogulen Rupert Murdoch, drar sig exempelvis till minnes att redan general George S. Patton och Winston Churchill, två legendarer från Andra världskriget, kunde det här med att pissa på fienden. Inför fotografer och krigsreportrar tömde Patton triumferande blåsan i floden när han gick över den strategiskt så viktiga pontonbron vid Rhen 24 mars 1945. George Churchill hade då visat på sin ledarroll genom att pissa på Hitlers berömda ”ointagliga” Siegfried-Linie eller Westwalle redan tre veckor tidigare…

.

.

General Patton pissade i Rhen. Han skändade aldrig tyska lik.

.

Men självfallet har den obscena likskändningen i Helmand ingenting med dessa historiska anekdoter att göra. George Patton och Winston Churchill gjorde bara det som alla andra hanhundar brukar göra. De markerade revir och segrar över en ockupationsmakt. De pissade inte på dödade tyska kroppar.

Den republikanska högern i USA markerar inga revir, bara sitt eget förfall och sin egen avsky för den fattiga pashtunska nation som den amerikanska staten misslyckats med att ockupera…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, primärval, South Carolina, Mitt Romney, George Patton, Afghanistankriget,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVT1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,DN6,GP3,SVD6.

DN7,DN8,SVT2,SVT3,SVD7,DN9,DN10,DN11,DN12,DN13,

Dela

Nicolas Sarkozy skändar de döda

.

I dag 11 november är det helg här i Belgien till minne av alla som stupade i förra seklets första barbari. På Flanderns öppna leriga slätter stupade miljoner unga män i generalernas prestigefyllda kamp för trettio meters framryckning. I dag finns bara de ändlösa gravfälten kvar. Ett litet kors med namnet på en ung soldat, det är allt. Den siste överlevande soldaten dog i fjol. Tio miljoner soldater dog och tjugo miljoner skadades i det ”stora patriotiska kriget”.

I Frankrike är det inte helgdag. Men traditionen vill att presidenten hyllar de som stupade under landets fana. I år trampar president Nicolas Sarkozy på de dödas minnen och skymfar de miljontals unga män ur arbetar- och bondeled som aristokratiska officerare drev till slakt. I stället för att hedra den fjärdedel av landets unga män som dog har Sarkozy beslutat att 11 november är en dag då alla soldater som dött under fransk flagg ska hedras.

Den politiska manövern bakom är en skymf mot de miljoner ungdomar som tvångsmobiliserades och skickades in i döden av medaljklädda generaler eftersom de buntas ihop med dagens krigshundar som frivilligt anmäler sig till tjänst under den franska imperialismens fana i Afghanistan och andra avlägsna platser i världen.

.

Franska militärhistoriker beskriver slaget vid Verdun som en ”taktisk seger”.

.

Politikern Sarkozy drar sig inte för att skymfa första världskrigets döda i syfte att legitimera franska legoknektars smutsiga hantverk i fanans tjänst. I dag ska han ge en speciell hedersbetygelse till de 25 franska legosoldater som dött i Afghanistan. Det franska socialistpartiet har inte ens orkat resa ett frågetecken över Sarkozy fula manöver.

.

I slaget vid Verdun skickades hundratusentals soldater i döden för att vinna hundra meter. 163 000 franska och 143 000 tyska soldater dödades i det 10 månader långa slaget i nordöstra Frankrike.

.

Media: Wikipedia,DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Första Världskriget, Sarkozy

Dela

.

Carl Bildts nationsbyggande i Afghanistan ligger i ruiner. Vad alla visste blev i går offentlig sanning. Regeringen Karzai och hela regeringsapparaten i Kabul är ett enda rövarnäste. Stora tjuvar som Karzai ner till småtjuvar i apparaten lever alla av korruption och stöld. I toppen stjäls miljoner och i botten pennor och linjaler, i en regim som inte skulle sitta ett dygn om USA/FN drar tillbaka sina trupper.

.

-Så här mycket pengar behöver jag för att köpa stöd.

.

En av historiens större stölder är nu offentlig kunskap. Via Bank of Kabul har närmare en miljard dollar av lån från IMF och ockuperande makter hamnat i privata fickor, närmare bestämt 850 miljoner dollar av dina, mina och andras skattepengar.

-Om inte ett bättre styresskick och laglighet kan etableras uppifrån och ner i Kabul kommer alla ansträngningar att övertyga det afghanska folket att stödja sin regering och inte talibanerna att fortsatt undermineras och varje hopp om ett tidigt återtåg från Afghanistan att ruineras, sa den brittiska arméns tidigare chef, generalen Richard Dannatt i en kommentar till finansskandalen i Kabul.

IMF, USA och Storbritannien har nu beslutat att hålla inne alla lån till regeringen i Kabul där pengarna via Kabul Bank slussas ut till rika individer via falska ”återuppbyggnadsprogram”. Ingen av de anlitade revisorsbyråerna, som Deloitte och PwC, har upptäckt några oegentligheter enligt en hemlig rapport från USAs regering. Det är inget ovanligt. Ernst &Young och andra såg inte heller röken i Lehman Brothers och Enron trots att lågorna stod högt i skyn.

.

Karzai tackar och tar emot varje öre som rinner till.

Obama ser inga alternativ till Karzai, som USA självt skapat.

Barack Obama är på resande fot och landar i dagarna i London. På nytt kommer vi att få höra vackra ord om fred och demokratiskt nationsbygge i Afghanistan, att regeringen Karzai måste bli ansvarig och styret transparant när det enda som håller regimen kvar vid makten är USA/FN och korrupta krigsherrar så långe miljonerna rinner till.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN2,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kabul, Karzai, USA, Obama, IMF, Afghanisan, Bildt

Dela

Ed Miliband, i höstas nyvald partiordförande för ett Labourparti i kris, åkte i går på sin jungfruresa till krigets Afghanistan. Han sa sig vilja visa ”att vårt uppdrag /att döda pashtuner/ inte handlar om partipolitik utan om vad som är rätt för vårt land. Ett mer stabilt Afghanistan leder till ett säkrare Storbritannien”. Ett synsätt som i sak är absurt. Att den radikala islamismen gjort en del inbrytningar bland många britter med bakgrund i Pakistan är bara en av rekylerna från detta nykoloniala krig.

.

.

Men resan, där han flankeras av Jim Murphy och Douglas Alexander, tilltänkta som försvarsminister respektive utrikesminister, i en eventuell ny labourministär har ett helt annat syfte.

Den är inte till för att berätta sanningen om kriget utan avsikten är att hälsa USA, finanskretsarna i London City och den brittiska vapenindustrin, att kriget kommer att fortgå som vanligt, om nu Labour skulle lyckas återta regeringsmakten. Därför tiger  också Miliband, på samma sätt som den svenska socialdemokratin, om upproret i Egypten.

Trion ska också träffa de såta ovännerna, NATO:s och Isaf:s överbefälhavare general David Petraeus och fuskpresidenten Hamid Karzai. Till de brittiska soldater i upproriska provinsen Helmand som de hunnit träffa, var budskapet att Miliband ville göra mer för deras familjer hemma i Hennes Majestäts örike. Något som kan behövas med tanke på hur många i de egna leden som dött eller invalidiserats för livet…

.

.

På partikongressen i höstas kunde Ed Miliband peka finger åt storebror…

.

Skälet till att Ed Miliband behöver visa för storfinansen var han står,  att han på samma sätt som sina föregångare vill fortsätta med brittiska truppinsatser till NATO:s krig, är hans tidigare flirt med det stora krigsmotståndet bland det egna partiets vanliga medlemmar. Så sent som i september vann Ed Miliband en oblodig men oerhört rafflande valthriller över sin storebror David Miliband i kampen om vem som skulle bli ny partiledare för anrika brittiska Labour. Efter ”målfoto” segrade Ed med siffrorna 50.65 procent av rösterna mot 49.35 procent för David.  Som den yngre brodern hade han haft lyckan att vara några steg efter i karriären. Han fanns i skymundan utan plats i parlamentet och behövde inte rösta för det egna partiets angreppskrig mot Irak. När opinionen svängde och ett starkt krigsmotstånd bredde ut sig kunde han därför unna sig en och annan kritisk synpunkt i frågan. Detta och att storebror setts som sammanvuxen med Tony Blair/George Brown gjorde att han under  partikongressen bröstade sig före de millimetrar som krävdes för att besegra David i den spännande slutspurten om ledarskapet för Labour. Väl vald vill han nu tvätta bort alla misstankar om att denna fredsiver  skulle ha varit något mer långlivat än den taktiska episod som det handlade om…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, islamism, jihad, Ed Miliband, labour, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,

Bloggare: RödaMalmö,

Dela

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.

Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.

Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.

.

Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.

.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.

.

Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?

Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.

Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132  punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.

Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.

Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.

Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.

Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.

Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.

Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.

Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

.

I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.

.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.

I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

.

Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.

.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.

Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.

Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.

I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.

.

.

–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.

Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

.

USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.

.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.

Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.

Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.

Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.

.

Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.

.

Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny & Göte

.

Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,

Dela

.

En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt. Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggaregatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det.

Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.

.

Mannen ovan mördade en abortläkare.
.

Mannen på Bryggaregatan var tydligen, om man ska tro vad som redan publicerats av media, en islamistisk extremist som visste vad han gjorde och varför. Bloggarna i den rasistiska cyberrymden kring Sverigedemokraterna svämmar nu över av ”vad var det vi sa”.

Det finns extremism i handling och i tanken. Själv ser jag bara till handlingar innan jag accepterar att kalla någon för terrorist. Därför var medlemmarna i Bader-Meinhof terrorister. De mördade människor och kallade det klasskamp. De sa sig vara antikapitalistiska revolutionärer men saknade all anknytning till den verkliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister.

.

Den som bombar och mördar på fyra kontinenter skördar mord och hat.

De terrorister som mördade abortläkare sa sig vara ”pro-life” men spred bara död och hat kring sig. Ändå kom ingen på tanken att kalla hela den ”pånyttfödda” evangelistiska rörelsen i USA för terrorister. De ansvariga dömdes efter sina handlingar, inte för sina idéer.

När islamofobin får fritt fram försvinner rummet mellan handling och idé. För den rasistiska fåran i samhället är tanke och handling samma sak. Är man troende muselman är man en potentiell självmordsbombare lyder den enkelspåriga logiken.

Vilka bär då till sist ansvaret för att islamofobin blivit rumsren och tillåts peka ut ett religiöst samfund med mer än en miljard anhängare som tänkbara terrorister?

De som ska ställas till svars är anstiftarna av ”kriget mot terrorismen” som skördat hundratusentals oskyldiga offer i Irak, Afghanistan, Jemen och andra platser där imperialismens jihad slagit till. De som ska ställas till svars är också de köpta ideologer som tjänat miljontals dollar på skrivet strunt om ”civilisationernas krig” och annan fördomsfull smörja om västerlandets moraliska överlägsenhet.

.

.

De härskande klasserna i USA och Europa har inga lektioner att ge i moral och etik. Inte heller i konsten att tortera och terrorisera människor. Det är i stället deras teknoligiskt avancerade bomber och drönare som med precision dödar utan urskiljning och förfinade tortyrmetoder i Abu Ghraib, Bagram och Guantanamo som driver unga män i armarna på figurerna på det imperialistiska myntets baksida  -  Bin Laden &Co.

Det är dags att sluta upp att ställa hela folk, samfund och gemenskaper kollektivt till svars för enskilda personers eller gruppers handlingar. Det muslimska samfundet i Sverige är lika lite ansvarigt för bomberna på Bryggaregatan som nyevangelisterna i USA för morden på abortläkare. Vi har sett vart den kollektiva anklagelsens vansinne kan leda  – Auschwitz.

.

Media:GP1,GP2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,EXP1,AB1,DN4,DN5,SVD4,SVD5,SVD6,GP3,

Bloggar: Jinge,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Kristendom, Terror, Drottninggatan, Stockholm, Bombdåd,
.

Dela

Grattis Obama !

.

I dag kan vi utropa:

Grattis USA-imperialismen!

USA har i dag nämligen slagit Sovjets uthållighetsrekord i Afghanistan. Med en dag. USA ståtar med 3341 dagar, en mer än Sovjet på sin tid.

Fredspristagaren Barack Obama har segrat. Men med hur många dagar kommer slutligen segern att skrivas?

Härmed utlyser vi en liten gissningslek. Hur många dagar till kan USA-imperialismen hålla ut i Afghanistan? Skicka in ditt  svar som kommentar här på bloggen.

Vinsten för den som gissar rätt har vi inte bestämt oss för. Det beror på hur lång tid det tar innan USA tvingas dra sig tillbaka.

.

Åk hem! Ni har inget här att göra.

.

Media:GP1,GP2,DN1,SVD1,SVD2,AB1,EXP1,SVD3,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Sovjet, Afghanistan, Krig

Dela

.

I Kabul har vi i dagarna ett raffel med spioner, bedrägerier och diplomatiskt skyttegravskrig. Allt i en miljö som vår Jan Guillou skulle kunna stuva om till en explosiv politisk thriller. Scener och vassa intriger från en utfattig, söndrad och krigshärjad stad där människor ofta lever i tält, nersjunkna i den gyttja som nu i vinter blir hårdfrusen knölig tjäle. Många fler kommer att gå under av bristen på värme, mat och medicin Detta samtidigt som ockupationssoldater och hjälporganisationer dundrar förbi med sina tunga  Toyota Landcruisers…

Under lång tid har bland annat tidningar som New York Times och Washington rapporterat om att Hamid Karzais korrupta regim i Kabul förhandlar med högt uppsatta ”talibanledare”. Uppgifter som har bekräftats av Karzai själv. Amerikanarnas general Petreaus har också gillande nickat om sitt samförstånd…

Nu säger samma tidningar att regimens viktigaste samtalspartner, som ska ha utgett sig för att vara den förre transportministern och en av de högst uppsatta ledarna för motståndsrörelsen, Mullah Akhtar Muhammad Mansour, i själva verket var en bedragare. Skojaren flögs in till huvudstaden med hjälp av NATO och fick stora penningsummor för att han infann sig och hade lågmälda krav på en fredsuppgörelse. Han träffade presidenten själv och sa att de utländska trupperna skulle få stanna i landet…

Nu sägs att han i själva verket ska ha varit en liten oförarglig butiksägare från pakistanska Quetta i Baluchistan…

Hamid Karzai förnekar febrilt uppgifterna. ”Vi har aldrig träffat Mansour. Ni ska inte tro på vad utländska tidningar skriver om möten med talibaner. Det är bara propaganda och lögner”, understryker han vid en internationell pressträff.

Var det någon form av överläggningar? Troligen, eftersom de bekräftats av så många av varandra förhållandevis oberoende källor. Men sedan kommer alla följdfrågor. Var det ett seriöst försök till förhandlingar – som misslyckats. Var det Mansour själv som var på plats och ville berika sig själv – eller ledningen för talibanerna i Shura Quetta? Eller var det Jönssonligan i orientalisk skepnad, ”med en plan” som de lyckades med? Kanske bara en individuell lycksökare? Eller var det den pakistanska säkerhetstjänsten som spelade Karzai och NATO ett spratt? Kanske var det en iransk eller en indisk agent som för tillfället bytt identitet? Varför inte en av Putins grabbar?

.

.

Militära Hummers i USA Indiana. Färdiga för leverans till Afghanistan…

.

En tidning som New York Times säger sig ha namnen på ytterligare två talibanledare som var med och träffade Karzai. Men vill inte ”av säkerhetsskäl” lämna ut dessa. Vi kanske får namnen i nästa släpp av WikiLeaks? En möjlig förklaring är att det handlar om en misslyckad förhandling, där sedan CIA, Pentagon eller Vita Huset väljer att försöka visa ”sin egen skitstövel”, nämligen Karzai själv, att denne inte ska försöka trampa på i egna fotspår. Detta eftersom han flera gånger den senaste tiden har försökt att markera ett eget mer självständigt revir. Bland annat genom hjärtliga kontakter med Iran och en öppen hård kritik mot NATO/ISAF hänsynslösa dödspatruller.

Vi vet inte svaren på dessa frågor. I dag finns det mer säkerhetstjänster och hemliga agenter i Kabul än i Beirut. Jan Guilllou skulle kunna ge oss fiktiva svar i en ny thriller. Men om vad som verkligen ”sker på marken” vet vi bara att vi inte ska tro på någonting annat än att kriget blir värre dag för dag. I USA utnyttjar en av de reaktionära snart urvattnade ”tepåsar” som härjar i media händelsen till att påstå att presidenten i Vita Huset egentligen är en bedragare. Ingen vet egentligen vem han är…

.

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Shura Quetta, Petreaus, Mansour, Hamid Karzai, Kabul, Pentagon,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,

Dela

Obama sätter nu in 16 M1Abrams i provinsen Helmand.

”Här ska skjutas skiten ur pashtuner som aldrig förr…”

.

Erik Axel Karlfeldt diktade på sin tid om att ”i Lissabon där dansa de”.

Men nu ska där inte dansas utan pratas krig. Det krig där redan så många afghaner och en del ockupationssoldater dödats. Den svensk och de två finska soldater som nu skadats svårt är vare sig de första eller de sista som drabbats…

.

.

NATO:s verklige klanledare, Barak Obama, samlar sina krigsherrar för att slå fast att det i Afghanistan/Pakistan handlar om ett mer eller mindre ständigt krig. Kontrollen av strategiska råvaror och inringningen av Kina är egentligen det som är på dagordningen. Trots att det mest kommer att pratas lösliga datum och hållpunkter om att den korrupte Karzai ska få hela eller en stor del av säkerhetsansvaret 2014. Rysslands president Dmitry Medvedev är på plats och öppnar för ryskt logistiskt stöd och de i Hindukush så fruktade ryska jakthelikoptrarna.

.

.

Barak Obama fick det fredspris, som enligt Alfred Nobel ska ges “åt den som har verkat mest eller bäst för folkets förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer”, och sätter nu färg på tillställningen i Lissabon genom att i dag låta läcka ut att USA i provinsen Helmand  sätter in 16 stridsvagnar, eller en kontingent med M1 Abrams. Sexton stridsvagnar, vardera med sextioåtta ton stål drivna av en jetmotor och med en eldkraft som kan demolera ett hus på två kilometers håll. Här ska skjutas skiten ur pashtuner som aldrig förr.

På bilderna här talar ”fredsfursten” till nyutexaminerade kadetter på väg till fronten.

.

.

När det talas om fred är det alltid bäst att se vad som ”händer på marken”. Då vet vi redan att USA för enorma pengar  är i färd med att rusta upp sina (och Sveriges) militärbaser och flygfält i bland annat Kandahar och Mazar al Sharif. Utbyggnader som inte kommer att vara klara förrän trupperna enligt tidplanerna egentligen ska vara borta. Nu skjuter USA till nya nästan ofattbara pengar för långsiktiga investeringar i sin Kabul-ambassad. Liksom för konsulaten i Herat, Kandahar och Mazar al Sharif.

2007 skrev jag om det ofattbara bygget av en ny amerikansk ambassad i Bagdad. I verkligheten är det en ”korsfararborg” som nu tornar upp sig på den 420 000 kvadratmeter stora ”tomt” som gått åt. Prislappen blir 8 miljarder och den årliga driftkostnaden mer än en miljard. Men då håller sig den mer än 1 000 personer starka ”ambassadpersonalen” också med eget missilförsvar, restauranger, kyrkor, sjukhus, fritidsanläggningar mm. USA är i Irak för att stanna. Om än i bakgrunden.

.

Från Washington Post

.

I dag handlar de feta byggkontrakten (amerikanska Caddel Construction fick det guldkantade kontraktet) om Afghanistan. Det ska först och främst ske en massiv utbyggnad av ambassaden i Kabul. Redan i dag är den enligt USA:s ambassadör ”den största i världen med sina 1 100 modiga och hängivna anställda, rekryterade från 16 olika agenturer som jobbar nära sina militära (i praktiken NATO/ISAF) repliker i 30 provinser”. Men nu ska den bli större. Mycket större. Liksom beskickningarna ute I provinserna. Utbyggnaden kommer att kosta de amerikanska skattebetalarna 5.6 miljarder kronor och motiveras med de långsiktiga åtagandena i landet. Långt efter 2014. Delar av denna politiskt/militära hydra kommer heller inte att hinna färdigställas förrän långt efter detta magiska datum…

Hade i stället dessa stora pengar använts i soppkökens USA kunde de ha gått till att anställa 22 000 lärare, 15 000 inom sjukvården och 13 000 inom den fattiga sektor som försöker minska industrins mijlöförstörelse. Den svindlande summan är tio gånger större än det som anslagits till det statliga energiprogrammet FY2011…

I Lissabon där pratar de som förstör vår värld om att fortsätta med ett krig utan horisont.

På stadens gator är det inte heller många som dansar. Nyfattigdomen breder ut sig. Ironiskt nog till följd av det som kommit att kallas Lissabon-fördraget. Portugals arbetande människor gastkramas av EU-diktaten.

I Afghanistan dödas oskyldiga människor. I USA ringlar köerna till soppköken.

Till  Greklands gränser  och Europa strömmar tiotusentals flyktingar från ”vårt krig” därborta. Den ende som skrattar gott är nog Carl Bildt. Han hade säkert inte väntat sig att kunna få med sig både socialdemokratin och Miljöpartiet bakom NATO:s upptrappning av kriget. Inte ens socialdemokratins vänster piper om uppgörelsen…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lissabon, NATO:s toppmöte i Lissabon, Afghanistan, ISAF, Lissabonfördraget

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVD6,SVD7,SVD8,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,UppkäftigaUppsala,

Dela

Jag har valt att lyfta upp en kommentar från ”Bosse”. Inte för att den inleds med lite beröm, vilket alltid är trevligt, utan för att den reser en del mycket viktiga principiella frågor om hur socialister ska se på statens organiserade våldsstrukturer.  Frågor där det finns oklara svar i det vi kan kalla för en bred vänster. För det räcker definitivt inte med att bara ropa ”Polis och militär- Kapitalets här”.  En korrekt analys eller en teoretisk insikt är oftast inte samma sak som att ha ett vettigt politiskt förhållningssätt till den rörliga verkligheten. Här först kommentaren:

.

.

Soldat i imperialismens tjänst?

.

Hej Göte!

.

Som vanligt får du ihop mer sannolika mönster, av det som verkligen sker och händer, av bitar och skärvor som far åt höger och vänster när makthavarna INTE GJORT SITT för att undvika desinformation. Som så många gånger annars, är dina artiklar som att ta på sig glasögonen för en annars blind man i nyhetsdepeschernas flod. Givetvis hänger det mycket ihop med tillit och förtroende också: efter mångårig läsning av dina artiklar har jag aldrig blivit vilseledd av dig.

Men jag drar inte alltid samma slutsatser. Du skriver som slutkläm: ”Är det inte så att Nordstan är nära och Afghanistan långt borta.
Det är därför vi ska ta hem våra soldater nu!
Då hjälper vi till att minska både flyktingströmmar och att hålla Nordstan fritt från terrorhot.”

Bör inte kopplingarna peka åt närmat motsatt håll?
Är inte 1/5, 1/10 eller t o m 9/10 av faktiska bombhot i västvärlden ett verk av organiserade brottslighet och inte av terrorgrupper? Har inte läst någon statistisk uppgift i ämnet. Men bombhot verkar vara en vidare kategori än terroristiska tillslag, som en annan dag anhåller en effektsökare från svarta blocket och ytterligare en annan dag en grupp butiksbiträden från Nordstan som blockerar ingångarna med bengaliska eldar. Eller blir bara det en sanslös tankegång, Göte?

En sak till: ”få hem de svenska soldaterna” har från din sidan, som jag tolkat dig, varit på pricken detsamma som att stoppa Sveriges krigsinsats. Ska vi inte säga ”deras” soldater, inte ”våra”? Kan vi alls vara mot krigskampanjen under ledning av hökalliansen, utan att också säga rakt ut att, så länge kriget pågår, är vi för varje försvagning av insatsstyrkan, inklusive soldater som stupar?

Inblåst i fjällstugor har jag under årens lopp vistats med både militärer och poliser. Det har alltid varit duktigt fjällfolk och oftast varit hyggliga och hjälpsamma personer. Men jag tror inte att de, på de tiden ens en gång, känt igen mig när jag höll på med patientarbete. Jag hade en arbetsförordning att följa. Poliser och militärer är underställda reglementen, som bara stundtals (och inte bara vid ”tillbud”) avviker från kadaverdisciplinen. För att fullfölja rollen som vi tilldelats i klassamhället, kan ”vi” inte följa reglerna för vistelser i fjällstugor.

Poliser och militär är arbetsköparnas och imperialistiska makthavares drabanter. Även om en fascist räddade mitt liv från att bli ett ett skrovmål åt vargar, vore det otänkbart för mig att därefter dra slutsatsen: fascister är inte alltid dåliga att ha, för en dag står de man mot man mot MC-gängen.

.

**********************************************

.

Svar till Bosse:

.

Jag börjar med mina skrivningar om ”våra soldater” och ”vårt krig”. Jag använder dessa begrepp för att lättare få människor att börja fundera över det som händer. I ett klassamhälle som vårt är statligt våld givetvis inte klasslöst – i skarpa situationer där ”klass står mot klass”. Det gäller dagens Afghanistan eller morgondagens kraftfulla, men olagliga strejker.
Men samtidigt har människor – och vår klass – alltid ett politiskt ansvar för det som sker. Det är den traditionella arbetarrörelsen i Sverige, SAP och LO, som har gett klartecken (Göran Perssons regering) för ”vår” stridsinsats under NATO:s fanor. Det är också SAP – utan ett knyst av protester från LO – som nu har valt att fortsätta med sitt stöd för att enrollera mer svenska soldater under NATO:s fanor. Genom att betona att stridsinsatsen är ”vår” vill jag varsla arbetande människor. Ja, alla människor med sitt hjärta till vänster, om att ansvaret också är deras och inte bara borgarnas och att det är ”vår” förbaskade skyldighet att göra någonting åt det. I praktiken kräva att soldaterna kallas hem.

Jag kunde konsekvent använda citationstecken om begreppen ”vår” och ”våra” i alla sammanhang. Men anser att detta är otympligt. Nog kan du någon gång säga ”vi” om dagens arbetarrörelse utan att en endaste gång drömma om att dela de borgerliga värderingar som präglar Sahlins och Lundby-Wedins idévärld .

Dessutom avväpnar mina skrivningar, i bästa fall, de ”poliser och militär(er) (som) är arbetsköparnas och imperialistiska makthavares drabanter”, som du skriver. Vi är naturligtvis intresserade av att så många poliser och militärer som möjligt funderar över och ifrågasätter sina egna roller i dessa ”skarpa situationer”. Det är helt fel att i sin propaganda tala om för folk hur bra och positivt det är när svenska soldater dödas av ”insurgenter” som militären säger. Jan Myrdal som lika glatt försvarat stalinismens massmord på ryssar i stort och på arbetarrörelsen i synnerhet som de röda khmerernas terror i Kambodja, han brukar på ålderns höst, pråla med någon sliten påfågelfjäder genom att framhäva hur bra han tycker det är att svenska soldater sprängs i luften. Ett patetiskt politiskt självmord. Kanske med Stalins bödel Lavrentiy Berias skrifter på nattduksbordet…

.

Bättre att Jan Myrdal bara pysslat med modelltåg

.

Är det inte bättre att betona att de ska hem. Då slipper de gå den Norra Alliansens ärenden. De slipper att döda – och att bli dödade. Situationen ”på marken” i Afghanistan är dessutom alltför diffus för att vi på förhand ska hylla allt som kallas för motstånd mot ockupationsmakten. Exempelvis inte om det handlar om etnisk rensning eller att bränna ner skolor för flickor.

När det gäller polisen som ”Mitt på gatan står” vill både du och jag  ha en annan mer öppen och demokratisk organisation och ledning för dess verksamhet, en annan utbildning och ett annat medvetande. Men jag tror inte att någon av oss – inom överskådlig framtid – ifrågasätter behovet av ”ett vardagligt polisarbete” som ”vår” professor i kriminologi, Leif G W Persson brukar muttra om…

När det gäller din fråga om bombhot och kopplingen till ”organiserad brottslighet” respektive till vad vi kanske kan kalla för ”politiska terrorgrupper” så sker det säkert ibland en sammanblandning. Genom att kalla allting för ”terror” söker makthavarna – och media – just stöd för sitt krig i Afghanistan. Det var huvudpoängen i min blogg. Men själv är jag definitivt och hundraprocentigt övertygad om att exempelvis attacken mot World Trade Center och kollektivtrafiken i London hade religiösa och politiska förtecken. Mer eller mindre regisserade eller influerade av den rabiata sekten kring Al Quaida. En gruppering som i namn av motstånd mot USA främst dödar andra muslimer, företrädesvis shiiter..

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, polisen, försvarsmakten, terrorhot, Al Quaida, terrorism, terrorhot i Nordstan, pistolskjutningar,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,

Dela