"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Afghanisatn
Sedelärande drakflygning i Kabul
25 Sep 10
En lektion i lag och rättvisa.
.
I dagens New York Times finns en sedelärande historia som visar att om man ska lära barn hur lag och rättvisa ska fungera då bör man inte misshandla dem och stjäla mitt framför näsan på dem.
USAID, amerikanska hjälporganisationen, spenderade 35 miljoner dollar på att organisera bland annat en dag med drakflygning på Nadar Kahnkullen i Kabul i syfte att propagera för det afghanska rättsväsendet.
.
Drakflygning på kung Nadar Kahns kulle i Kabul.
.
Fem hundra drakar skulle delas ut till barnen. Drakarna var målade med slagord om rättvisa och jämlikhet för kvinnorna. Under evenemanget skulle också kopior av den afghanska konstitutionen delas ut tillsammans med tecknade serier om lag och rättvisa.
-Vad gick fel, frågar sig NYT och svarar – allt utom vinden.
Barnen var kanske både bråkiga och ivriga över det uthärdliga. Men det borde kanske de godhjärtade hjälparbetarna förutsett. Men det var inte barnens uppspelthet som förstörde dagen.
Det var i stället polisen som gav en läxa i samhällskunskap till de små. I stället för att hjälpa USAID att fördela drakarna och de tecknade serierna till barnen jagade polisen dem med batonger och spön. Polisen tyckte att de vackra drakarna passade bättre till sina egna och släkt och vänners barn. Så merparten av drakarna lastades upp på polisens bilar och försvann från drakflygarnas kulle i Kabul.
.
Något har gått snett i deras utbildning. Eller…,?
-Det här var ingen fin förebild för lag och rättvisa, sa bedrövat en av organisatörerna.
-Kanske man måste ändra de här människornas natur, la han till och avslöjade att han själv inget lärt under sin tid i ett land ockuperat av hans egna landsmän.
.
Media; DN1,GP1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,AB1,SVD3,DN3,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Kabul, Drakflygning, USA, NYT, Polis, Barn, Rättvisa,
Ska Vänsterpartiet svika motståndet mot Sveriges krigsinsats i Afghanistan.
25 Sep 09
Fara å färde!
Får vi en rödgrön regering efter valet nästa år kommer socialdemokraterna att bestämma var den svenska militärens vapenskåp ska stå. Mycket kan hända under det år som är kvar fram till en möjlig regeringsbildning. Men om inte frontlinjerna i Afghanistan/Pakistan ritats om på ett radikalt sätt och om den svenska truppen på plats i Norra alliansens Afghanistan ännu inte drabbats av några större förluster i liv, då kommer Mona Sahlin och socialdemokratin vara en garant för att det svenska kompanjonskapet med USA och NATO hålls vid liv och kanske fördjupas. Miljarder av våra skattepengar kommer att fortsätta att försvinna i detta oändligt vackra men raggiga och vilda samt nästan outhärdligt fattiga och av krig plågade land. Det var Göran Persson som drev igenom att Sverige skulle gå med i detta krig och Mona Sahlin har inte en endaste tanke på att riva upp hans beslut. Den svenska krigsinsatsen kommer att fortsätta. Vapenskåpen kan i värsta fall bli ännu fler i den svensk-finska militärbasen ”Camp Northern Lights”. Med en genomskinligt förevändning om att! Sverige inte ska svika sina åtaganden gentemot FN…”.
Vänsterpartiet måste helt enkelt backa. Svika sitt motstånd mot den svenska krigsinsatsen. Annars blir det inget av med ”ministersocialismen”. Vi är många som grubblat över hur Vänsterpartiet ska göra för att klara denna politiska reträtt. Hur ska det politiska kamouflaget se ut? Hur ska sveket döljas?

Ska svenska soldater hjälpa till. När NATO kör fast?
Nu kanske vi har fått svaret. I en blogg skriven av Jonas Sjöstedt, under många år energisk och drivande EU-parlamentariker för de svenska vänsterpartisterna, ”provar” han ett tänkbart kamouflage. Sjöstedt har i dag sin bas i New York och där har han ett medlemskap i det politiskt brokiga Socialist Party. Men samtidig har han en fot kvar i Västerbotten. Han sägs vara nominerad till distriktets riksdagslista inför valet nästa år och säger själv, lite blygsamt, att han ställer upp om medlemmarna vill ha honom. Han kan också tänka sig att bli minister i en kommande rödgrön regering. Sjöstedt är ett osynat kort i svensk politik. En joker. Han har en intensiv social värme och ett medmänskligt patos. Han har ett redligt och omutligt förflutet, som det brukar heta. Med en bakgrund helt utan politiska plumpar. Han har jobbat som metallarbetare på Volvo Lastvagnar i Umeå. Med dess radikala fackliga miljö och har aldrig svärmat för stalinism eller maoism.

Jonas Sjöstedt i New York. En joker i svensk politik?
När han nu går in i den svenska politiska debatten och skissar hur Vänsterpartiets reträtt skulle kunna se ut är det en viktig markering som görs. Är det det så här reträtten ska täckas:
”Det svåraste nöten som är kvar att knäcka är frågan om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Såväl utvecklingen i landet som debatten i Sverige har stärkt Vänsterpartiets krav på en avvecklingsplan för vår militära närvaro för att istället satsa på civilt bistånd och en politisk lösning. Nu ligger bollen hos Socialdemokraterna, det är en öppen fråga om partiet kommer att ompröva sin nuvarande hållning och närma sig Vänsterpartiets position. Om/när det sker så är en gemensam rödgrön politik på området helt klart inom räckhåll.”
”Avvecklingsplan för vår militära närvaro” ? Visst kan Mona Sahlin hantera ett sådant krav. Ja, det kan t o m kunna bli till nytta om den svenska opinionen mot kriget ökar och radikala krönikörer som Olle Svenning kan då ges ett politiskt utrymme för at skriva ihop en sväng om att ”vi nu är på väg att avveckla vår miltära närvaro i Afghanistan”…
Kamouflage på omslagspappret. Visst kan det gå hem och för tillfället lugna de egna medlems- och väljargrupperna. Sjösteds förslag har dessutom varit i säck innan det kom i påse. Systerpartiet, Sosialistisk Venstre i Norge, som fick en rejäl kalldusch i valet till Stortinget och fick en bra mycket mindre sits i de regeringsförhandlingar som är i gång med storebror, socialdemokratiska Arbeiderpartiet, säger nu att man ”kräver en strategisk plan” för hur Norges truppinsats i Afghanistan ska avvecklas.” I Tyskland ökade befolkningens motstånd mot den egna truppnärvaron i Afghanistan lavinartat, när den tyske officeren George Klein begärde amerikanskt flygangrepp mot två kidnappade tankbilar. Resultatet blev en massaker på många civila och sju tyskar av tio vill nu ta hem de tyska soldaterna för gott. Det socialdemokratiska vänsterpartiet Die Linke kräver i sitt valprogram inför söndagens val ”Ett omedelbart hemdragande av de tyska trupperna” och detta har fått stort genomslag i de senaste opinionsmätningarna, där man fått en bra skjuts framåt.
Men, även Die Linke, i ett frieri till den kylige och ovillige, men drömda samarbetsparten SPD ( som nu samregerar med Angela Merkels kristdemokrater i en stor koalition ), har de senaste dagarna sagt sig vara villigt att släppa sitt krav. Till tidningen Tagezeitung har Die Linkes partisekreterare, Dietmar Bartsch nyss bekräftat att ”När vi säger ’Ut ur Afghanistan’ menar vi inte att vi ska ut i övermorgon”. Partiets portalfigur LaFontaine säger samtidigt till tidningen Sächsische Zeitung att med ordvalet ”med en gång menar vi inte ut i övermorgon”. Han tillade sedan att det kan ta över ett år att genomföra ett sådant beslut. Signalen till SPD är självklart att man är beredd att släppa sitt krav. Efter valet. Då är det hur enkelt som helst att prata runt alltihop med att hänvisa till ”att det försämrade säkerhetsläget för de civila insatserna, för bland annat Afghanistan utsatta kvinnor, gör att avvecklingen tar lite längre tid än beräknat…”.

”Ut ur Afghanistan” säger Die Linke. Men öppnar för att backa.
Hur ska det bli i Sverige? Ja, faran för samma reträtt som i Norge och Tyskland är uppenbar. Sjösteds blogg är en ilsken varningssignal för alla krigsmotståndare i Vänsterpartiet. Lars Ohly har dessutom, som vanligt med ett skratt, försäkrat att jobbet i den arbetsgrupp som behandlar utrikespolitiken går mycket bättre än väntat…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Mona Sahlin, Den rödgröna alliansen, Afghanistan, svnek militär
Andra bloggar: JonasSjöstedt,
Englands ”Commander in chief”: Kriget i Afghanistan kan inte vinnas
5 Okt 08
Brittiske överbefälhavaren
vill ha en politisk
uppgörelse med talibanerna
”Kriget mot talibanerna går inte att vinna. Vi måste minska våra förväntningar”.
Denna insiktsfulla och kyliga slutsats dras av, Mark Carleton-Smith, överbefälhavare för de starka brittiska trupperna i Afghanistan, i en intervju för veckans Sunday Times.
Hans mycket uppseväckande påstående kommer nära nog samtidigt som det läckt ut ett memo från en fransk diplomat, där denne hävdar att Englands ambassadör i Kabul, Sir Sherard Cowper-Coles, har sagt att den nuvarande militära strategin är dömd att misslyckas.
Britternas ÖB meddelar, med lite förutseende, för Times` alla söndagsläsare, att allmänheten inte ska vänta sig en militär seger utan en uppgörelse, en förhandlingslösning med talibanerna:
”Vi vill ändra upplägget på debatten så att den inte sker genom gevärspipor utan genom förhandlingar. Om talibanerna vore beredda att sitta på andra sidan bordet och prata om en politisk uppgörelse, så är detta precis den sorts framsteg som avslutar upprorsrörelser som denna. Det borde inte göra folk obekväma.När en sådan uppgörelse är klar kan vi lämna landet, men då kommer det fortfarande att finnas en del mindre krig ute i provinserna , liksom banditer”

För varje brittisk eller amerikansk missil mot en oskyldig civilbefolkning rekryterar talibanerna
tusentals nya anhängare. Sak samma med svenska skulor och granater…
Bakgrunden till detta varsel om att britterna vill ändra strategi är bland annat de svåra egna förlusterna i provinsen Helmand. Med 32 döda och 170 svårt skadade egna soldater. Förluster som blåser ny eld i antikrigsrörelsen på hemmafronten. Förra veckan underströk dessutom regimens guvernör i Helmand, Gulab Mangal, att talibanerna kontrollerade mer än hälften av den egna provinsen.
Gårdagens blogg om Afghanistan där jag menade att det var uppenbart att svensk trupp inte hade något att göra i Afghanistan har väckt mycket ont blod hos en del läsare. Okvädningsorden staplades på varandra i massor med kommentarer. Bortsett från en massa trams om ”kommunistsvin” och en del andra mögliga skällsord, så var det genomgående temat, att jag på något sätt skulle vurma för talibanerna och hata USA bara för att jag inte vill att svenska skattemedel ska finansiera ännu ett av Bushregimens galna krig. Dessutom vill jag inte att svenska soldater i onödan ska sprängas i luften.
Självklart är detta absurt. Jag är en gammal beundrare av det amerikanska folket och den Första amerikanska revolutionen när de brittiska trupperna besegrades och en borgerlig demokrati upprättades som dåtiden européer bara kunde drömma om. Man kunde t o m välja sin egen polis, sheriff, vilket alltid har varit otänkbart på vår kontinent. Men jag sätter definitivt inte likhetstecken mellan denna frihetsrörelse och dagens bestialiska imperium, som dessutom är i socialt och kulturellt förfall. USA för, ofta planlöst, ett krig i Afghanistan, inte i första hand för att hitta och döda Bin Laden, utan för att försöka kontrollera Centralasiens olje- och gasflöden. Det går inte att bygga en stat, för att inte tala om en nation med granater och missiler, ofta mot en helt oskyldig civilbefolkning. Sveriges regering och Sveriges riksdag, liksom de svenska trupperna vet knappt någonting om den verkliga situationen I Afghanistan.

Sveriges kompis. Massmördaren Dostum.
Den region där svensk militär kör runt i sina bepansrade fordon leds exempelvis av Abdul Rashid Dostum. Krigsherre, klanledare, knarklord och massmördare. Men just nu i allians med Karzairegimen. Han stödde en gång Sovjet. En annan gång talibanerna och har ofta stöd från prästdiktaturen i Iran. Varför ska vi med skattemedel hjälpa honom? Nästa gång vänds hans gevärspipor mot oss. I min ungdom reste jag under en längre tid runt í Afghanistan, framförallt i dess norra delar. Intrycken var bestående för resten av livet. Ett av de viktigaste var att ekonomiska, sociala och religiösa strukturer eller vanor och levnadssätt, skiljer sig i många hänseenden med många, många sekler från de liv vi lever.
Man kan i dessa trakter inte vara barnmorska för en ny stat med hjälp av bomber. För varje missil som träffar en oskyldig by så rekryterar talibanerna hundratals nya anhängare. Kom ihåg! Röda khmererna hade aldrig fått något stöd I Kambodja utan Kissingers terrorbombningar. Att säga att jag skulle stödja talibanerna är ungefär lika dumt som att säga att Reinfeldt skulle vara för Karl XII:s militärdiktatur…
Dessutom. Det är under Karzairegimen som knarkhandeln och heroinflödet till våra hemmagator fått riktig fart…
I pressen:SVD,
Andra bloggare: Trotten,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanisatn, Svenk militär, antimilitarism, talibaner
McCain som ”krigshjälte” – Minns Olof Palmes jultal 1972
27 Sep 08
”Man bör kalla
saker och ting
vid deras rätta namn”
Olof Palme i sitt berömda jultal 1972 om USA:s terrorbombningar
I sitt misslyckade försök att framstå som ”statsman” och handlingskraftig när det gäller ekonomi och USA:s finansiella härdsmälta, försökte MCCain först hoppa av nattens debatt:
”Som gammal pilot och stridsflygare vet jag att i en akut situation måste man fokusera på en enda sak och ha bägge händerna på spakarna”, sa han kargt och manligt.

Manligt…
Än en gång försökte han att exploatera myten om sig själv som ”krigshjälte” under USA:s fasansfulla militära våldtäkt på Indokina. Men kanske var det detta han glömde i Vietnam? Att ”hålla bägge händerna på spakarna”. 1967 blev hans plan snöpligt nerskjutet i samband med ännu en våg av terrorbombningar över Hanoi. Han var väl inte tillräckligt ”alert”. McCain överlevde och hamnade skadad i en liten damm där lokalbefolkningen hade den goda smaken att inte slå ihjäl honom på fläcken. Han räddades ur dammen, fick behålla livet och hölls sedan som krigsfånge.
![]()
Auran och mytbildningen kring McCain`s bedrifter i Vietnamkriget är avskyvärda. I USA innebär detta ett försök att skrubba bort sitt eget smutsiga krig från hsitorieskrivningen. Washington slapp en Nürnbergrättegång. Kennedy, Nixon och Ford undgick dödsstraff och nu försöker vapenlobbyn och den amerikanska högern att framställa de elitsoldater som var med som ”krigshjältar”. Tänk om någon skulle försöka framställa SS-förbanden som hjältar? För den som inte var med passar det fint med en repris av Olof Palmes tal julen 1972 när USA intensifierade sin skoningslösa förstörelse av Hanoi:
”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
I Vietnam tappade MCCain kontrollen över sitt plan och störtade och som kompisen vid bloggens dashboard, Benny, skrev i går kväll, fick han som retorisk ouvertyr slokörad klättra tillbaka in i ringen och trots allt ta debatten med Obama. I går Vietnam i dag Irak. Hans frenesi när det gäller att fortsätta och utvidga USA:s krig från Somalia till Pakistan är välkänd i den svenska debatten. Här här en bra filmsnutt på fyra minuter som lär oss känna den stora fastighetsägaren McCain:
I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1,SDS2,PK1,DB1,VG1,
Andra bloggare: Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, McCain, Obama.presidentvalet i USA, USA, Olof Palme, Vietnamkriget, Irak, Afghanistan


Senaste kommentarer