.

Vad sker egentligen i Jemen? I två månader har tiotusentals människor dagligen demonstrerat och krävt president Salehs avgång. Regimens svar har hittills enbart varit brutalt våld med många dödade av säkerhetsstyrkornas prickskyttar som leds av presidentens son. Plötsligt säger presidenten att han ska avgå. De arabiska oljeemiraten har presenterat en plan som han säger sig acceptera.

.

I går måndag angeps fredliga demonstranter av polisen i staden Taiz.

Vad består den av? Saleh ska enligt planen avgå inom trettio dagar och lämna över till vice-presidenten i spetsen för en ”försoningsregering” som ska organisera nytt presidentval inom sextio dagar. Presidenten och hans familj ska också ges fri lejd och undgå rättsliga följder för omfattande korruption och för sin roll i dödandet av hundratals demonstranter.

Presidentens parti i parlamentet, CPG, accepterade utan protester emiratens plan. Vad annars? Parlamentsoppositionen i den Gemensamma Fronten accepterade efter lite gny om presidentens immunitet också planen. USAs utrikesministerium visade omedelbart att planen passade som handsken. En ”stabil” övergång till en regim som inte bryter med USAs strategiska intressen är imperiets högsta prioritet.

Däremot manar ungdomsorganisationen, Peaceful Youth Revolt, som lett de stora demonstrationerna att inte vika en tum från kravet på Salehs omedelbara avgång. Speciellt som planen också kräver att alla demonstrationer upphör under trettiodagarsperioden fram till Salehs avgång.

Ungdomarnas farhåga är att planen är en fälla för att få stopp på protesterna, att oppositionen i parlamentet spelar under täcket med presidentens parlamentsmajoritet. Det är troligt att deras farhågor är berättigade. Det politiska spelet i Jemen är extremt komplicerat och ytterst svårt att greppa utifrån.

.

Redan motsättningarna mellan det klandominerade extremt traditionsbundna norra Jemen och det mer sekulära södra Jemen med staden Aden som centrum är svåröverskådligt. Ingen del av den etablerade eliten i landet står för en radikal social lösning på landets djupa fattigdom och ungdomens krav.

Inte mindre än hälften av landets befolkning är under 18 år. Det är de unga som står för upproret mot förtryck och korruptionen, som kräver arbeten och frihet. Det är deras kamp vi solidariserar oss med.

.

Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Aden, Sanaa, Klaner, al-Qaida, USA,

Dela

I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppar landet världspressens förstasidor, sedan en ung nigerian nära lyckats spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.

Det gav Vita Huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon- landets läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.

Därför allierar sig nu Washington på nytt med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahle’s i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.

Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Av landets 23 miljoner innevånare är nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets största inhemska produkt- den svagt narkotiska plantan Khat. Att tugga Khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.

I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten, maktelit med shiitiska förtecken som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.

USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.

Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen till islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.

Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USAs globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.

I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Maynmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade- nämligen Iran. Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M.K. Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att den verkliga målet för USAs race efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första påsyn lite långsökt men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.

Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent. Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USAs militära budget dubblerats och är nu större än alla andra länder tillsammans.

Många såg Barak Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. Georg W. Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.

Någon har sagt att en amerikansk president är en lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barak Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.

Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyller Jemen massmedias huvudrubriker.

I media; DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,

DN3,SVD2,GP2,

Andra bloggar: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Jemen, al-Qaida, Talibaner, Jihad,

Dela