MASSDEMONSTRATION

TILL  FÖRSVAR

AV TRYCKFRIHETEN

I rollen som EU:s ordförande under sex månader ingår det i Reinfeldts uppgifter att hålla uppsikt över hur dess medlemsstater hanterar demokrati och rättighetsfrågor. Vi vet att EU brukar lugga en del länder i östra Europa när det gäller dessa frågor. Vilket är bra. Serbien och Turkiet får också åthutningar. Som de förtjänar.

Den demonstration i Rom som journalisternas fackföreningar hade kallat till i lördags till försvar av tidningarna La Repubblica och L`Unita blev en enorm framgång. Tiotusentals människor slöt upp i protesterna mot att Silvio Berlusconi försöker stoppa deras möjligheter att skriva om han affärer med lyxprostituerade.

Nu är det dags för Reinfeldt att sätta Silvio Berlusconi på plats. I fredags förra veckan publicerade den konservativa brittiska finanstidningen Economist ett generalangrepp på den italienske premiärministern:

”Den tredje oktober arrangeras en demonstration i Rom till försvar för tryckfriheten – inte i en avlägsen diktatur, utan i själva Italien. De journalister som har kallat till protesten har goda skäl för att oroa sig. I den årskrönika över medias oberoende, som Freedom House, gjorde  2009, graderades Italien ner till bara ”delvis fri media” och placerades först på 73:e plats på en lista med 195 länder. Snäppet ovanför Bulgarien. Åtminstone i det här avseendet har Berlusconis Italiens distanserat sig från västra Europa och blivit mer likt de svagare demokratierna österut.”

“Inte sedan Mussolinis dagar har det funnits en regering som så grovt och alarmerande har gått in och försökt att störa media. Journalister och andra italienare har alla goda skäl för att protestera.”

I en intervju med Adnkronos International håller James Walston, professor i Internationella relationer vid Roms universitet, med om att Italien är i en farlig situation:

”Kontrollen av media är inte lika grov och allvarlig som den var under fascismen. Men vi är i ett farligt läge….Mussolini var från början journalist, och när han kom till makten, kallade han till sig tidningarna mitt i natten och ändrade i en del upplagor. Han tyckte om att leka chefredaktör. Berlusconi å sin sida är en TV-man och som sådan tycker han inte om idén att en prostituerad som han har legat med, blir intervjuad under bästa sändningstid….”

Läs även andra bloggares åsikter om Berlusconi, prostituerade, tryckfrihet, Economist, Italien, Rom, Mussolini, fascismen

I pressen: AB1,

Går det att jobba

UTAN JOBB?

”Sverige ska jobba sig ur krisen”, fick vi i går höra från finansminister Anders Borg. Gång på gång upprepade han regeringens ledmotiv ”Kärnan i arbetslinjen är att det ska löna sig att arbeta”. Men hur ska man kunna jobba sig ur krisen om det inte finns jobb? Vem uppmanar en människa i rullstol, som mist bägge sina ben, att träna upp sig med långdistanslopp?

När jag hör och ser Borg i TV tycker jag mig plötsligt känna igen alltihop. Har jag inte varit med om detta förut? En ”déjà vu”- upplevelse från förr? Jovisst. Nu vet jag. En av de böcker som gjorde störst intryck på mig i min ungdom var George Orwells dystopi 1984 (en litterär science fiction om en framtida katastrof). I det samhälle, Oceanien, där hans huvudperson Winston Smith lever, har FRA-samhället helt tagit över kontrollen över medborgarnas liv. Blå teleskärmar både sänder och ser. Alla ljud registreras och än värre. När som helst kan ”tankepolisen” kopplas in. Winston själv jobbar på ”Sanningsministeriet” där lögner blir till sanningar. Allt med hjälp av diktaturens ”nyspråk”. Där hade ord som exempelvis ”rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion… helt enkelt upphört att finnas till”. Andra ord hade fått en ny betydelse. Ett nytt innehåll. Ovanför Sanningsministeriets byggnad av skinande vit betong kunde man se hur förändringen gått till. Där fanns ”Partiets” tre slagord i elegant text mot den vita fasaden:

KRIG ÄR FRED

FRIHET ÄR SLAVERI

OKUNNIGHET ÄR STYRKA

Det var så det var. När jag såg Borg prata i går, framför podiets banderoll om att vi ska jobba oss ut ur krisen, samtidigt som han i sak medgav att arbetslösheten 2010 kan nå upp till skyhöga 12 procent, eller en halv miljon människor. Det var då Orwells fantastiska bok 1984 började surra uppe i skallen.

Den bidrog en gång under det ljuva sextiotalet till att min kritik av maoism och stalinism fördjupades. Jag valde i stället att bli medlem av Fjärde Internationalen, med dess program för en demokratisk socialism. När nu Winston och hans blå teleskärm dyker upp igen är det naturligtvis för att Borgs presskonferens i går helt enkelt var ett stycke absurd teater. Föreställningen var i klass med absurda dramatiker som en Samuel Beckett eller en Eugen Ionescu. Anders Borg har blivit vår tids Sanningsminister. Med moderaternas nyspråk förkunnas nu att:

ARBETSLINJEN ÄR ATT MISTA JOBBET

DET GÅR ATT JOBBA UTAN JOBB

FLER I UTANFÖRSKAP ÄR STÖRRE FRIHET

I regeringen pratar alla nyspråk. Fredrik Reinfeldt säger ständigt att det ska löna sig att arbeta. Men sväljer alltid att det han menar är att: ”Det måste kosta att vara arbetslös”. Krigsminister Sven Tolgfors framhåller lika ofta att kriget i Afghanistan är fred och miljöministern Andreas Carlgren säger sig satsa på kollektivtrafiken när han bygger nya motorvägar. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth  säger att bra kultur kostar inget. Bara opera. Bäverhonan Maud Olofsson, hon gör som sin idol från barndomen, Torbjörn Fälldin, hon avvecklar kärnkraften genom utbyggnad…

Krig är fred

Ja, nog liknar det vi ser av regeringens politik, mer och mer ett stycke absurd teater. I veckan såg jag på ett inslag från SVT Aktuellt. Där vädjade ordföranden för Trollhättans kommunalfullmäktige om en omfördelning av de extra tio miljarder som regeringen tog fram till våra utsatta kommuner. Han menade att exempelvis Trollhättan som drabbats av SAAB:s massavskedanden borde få mer pengar per person än det Stockholm som ännu så länge har kommit ganska lindrigt undan. Men som svar fick han bara ett överlägset och surt svar från Reinfeldt: ”Hur skulle det se ut om vi belönade de kommuner som inte har skött sina ekonomier?”. I hans värld har de kommuner som håller på att bli till industriella utmarker inte alls känt av den ekonomiska krisen. De har bara misskött sig. Att hans egen och regeringens fögderi ger pengar till redan rika som sedan lånas upp på bekostnad av alla oss andra – det tiger han helt om. Att hans eviga mantra om ”arbetslinjen” innebär massarbetslöshet skyller han helt och hållet på ”finanskrisen”. Utsatta kommuner – de får däremot skylla sig själva. Stockholm får lika mycket extra kommunpengar som Trollhättan. Reinfeldt är naturligtvis väl medveten om det är där han kan vinna nästa val.

En god sak med moderaternas absurda nyspråk är att det nog får bra många vanliga människor att ilskna till på allvar. Vi blir fler och fler som likt Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan ”nästan vill säga ett svärord”: Fy farao vilken regering vi har! Den bästa ”arbetslinjen” vore nog att alla i Reinfeldts förskräckliga kabinett lämnade in sina avsked och drog hem till sina gamla jobb. ”För se detta vore en riktigt bra jobbpolitik”, kunde vi då säga med vår kära Astrid i minne…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, valbudget, krisbudget, Anders BOrg, regeringen, George Orwell, litteratur, Astrid Lindgren, nyspråk, 1984

I pressen:SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SD1,

Bloggare:RödaMalmö,AlliansfrittSverige,Svensson,RödaGöinge,Arbetarperspektiv,RödaBerget,JonasSjöstedt,

BirgerSchlaug,EttHjärtarött,

Svensk trupp är i praktiken medskyldig

Än en gång har en drönare, med kontrollbordet i Denver USA, skickat i väg sina missiler mot vanliga, civila människor. Den här gången mot  en fattig by utanför Kunduz i norra Afghanistan. Upp till nittio människor ska ha dödats. I Aljazeeras morgonsändning kan vi se hur sönderbrända och lemlästade lik stuvas in i en skåpbil. Enligt TV-kanalen som hela tiden får information från lokalbefolkningen och lokala informatörer från talibanerna rör det sig denna gång om en tankbil som exploderat efter att ha träffats av en amerikansk missil. Bakgrunden sägs vara en kapning av två tankbilar från ockupationsstyrkorna. När talibanerna körde undan bilarna körde den ena efter ett tag fast i leran. Denna övergavs då av talibanerna som fortsatte med den andra. Den som lämnats kvar blev då ett begärligt byte för den fattiga lokalbefolkningen och människorna strömmade dit för att försöka få med sig lite drivmedel hem. Mitt i den folksamling som bildas skickas en missil som genast får tankbilen att explodera och människorna runt i kring slits sönder eller bränns till döds.

Bloggkamraten Benny skrev för bara några dagar sedan om USA:s ”nya strategi”, när general McChrystal berättade att det nu inte skulle handla så mycket om offensivt miltärt våld. Nu skulle USA i stället ”försvara byar och dess innevånare mot talibanerna, ge dem säkerhet och ekonomisk utveckling”. ”Tänk på hur ni kör, hur ni klär er och på er attityd till folk. Tänk på vem ni äter lunch med och hur ni reagerar på afghanernas glädje och sorg. Allt är en del i vårt uppdrag här”. Läs mer.

Hur de som sköter drönernas kontrollbord långt borta i Denver reagerar på den bedövande sorgen i Aliabad, där missilen dödade så många människor det vet vi inte. Förmodligen rycker de på axlarna och säger att det hela handlade om otur. ”Nästa gång ska det nog vara rätt mål”…

Reinfeldt på besök i den svenska basen i Afghanistan. Här provar han en bombdräkt. Det vore kanske mer passande att ge bort den och annan skyddsutrustning till den lokala bybefolkningen…

Men Barak Obama får nog fundera en gång till över sina ord i valrörelsen: ”Irak är ett idiotiskt krig. Men Afghanistan är helt rätt”… ”Vi måste vinna afghanernas hjärtan”, menade McChrystal i förrgår. Det gör man inte genom att döda dem. Den svenska truppen blir i praktiken medskyldig till dödandet. Oavsett vilka tygbitar man sytt fast på sina uniformer. Bildt och Reinfeldt välsignar hela tiden USA:s ockupation och Sveriges militära insats är en del i denna. Mona Sahlin berömde så sent som i går salvelsefullt Obamas krig i TV. Men det går inte att bomba fram ett nationsbygge. Sprången från ofta medeltida levnadssätt går inte att ta med hjälp av ockupationssoldater. Det bästa för Afghanistan vore en tvingande internationell överenskommelse där alla grannländer kom överens om en ickeinblandning i landet. Afghanistan skulle hållas rent från främmande trupp. Detta kunde sedan kombineras med ett generöst medicinskt och socialt stöd till de förändringar som afghanerna själva vill åstadkomma. Framförallt skulle FN garantera en likvärdig ersättning till alla bönder som slutar med att odla opiumvallmo för att i stället så andra grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan.USA, Barak OBama, McChrystal, Svensk trupp, Reinfeldt, Carl Bildt

I pressen:AB1,SVD1,DN1,SDS1,GP1,AB2,DN2,DN3

Andra bloggare: RödaMalmö,Jonassjostedt,Rödaberget,

Kannibalerna börjar bli hungriga

På moderaternas partistämma flaggade Fredrik Reinfeldt för att han vill bli gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Moderaterna ska likt de gamla socialdemokraterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren. Reinfeldt vill inte ha ett ”kosackval” nästa år utan vill göra verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildts skarpa ideologiska tunga ska vara tyst och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet vara ett välfärdsparti.

I valen nästa år vill Reinfeldt inte ha ett polariserat kosackval som 1928…

Många kritiker på vänsterkanten ville vifta bort hans skarpa markering som tom retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag”…

Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra. I ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre en vild strejk.

Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt på stämman, försöker peka med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute på flodbrinkernas högersida. I valet ska inte socialdemokraterna kunna skrämma upp sitt väljarunderlag med ett gammalt högerspöke.

Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.

Huvudströmmen har hittat en ny flodfåra. Den gamla bädden är uttorkad…

Tydligast märktes detta på stämman under de häftiga debatterna om LAS. Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.

Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!

Men Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, vänder samtidigt ryggen åt företagens ägare. För självklart minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärga arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…

Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna vänt ryggen till och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i går gick ut och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras. Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte. Gärna kombinerat med ett kraftigt strypkoppel.

LO lämnade dörren på glänt. Men näringslivets förhandlare ville komma ända in.

Han hänvisar till kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO forslat in och pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid förhandlingsbordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. De var beredda att släppa stora delar av strejkrätten. Men 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé. Näringslivet var hungrigare än så. De ville ha bort just LAS. Dessutom var Olaussons och Ramstedts mandat urgröpta så fort deras avsikter blev kända.

Centerpartiet är naturligtvis med på noterna. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert att ställa sig i kön för att få vara med. Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti. Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det ofta om kannibalism i det borgerliga lägret. Det suckades över att de borgerliga i valen åt upp varandra. Under de tre första regeringsåren har de fyra partiernas samsats någorlunda väl. När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år kan vi nog tala om mätta kannibaler. Men nu närmar sig valåret 2010 och då ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De är små partier med instabila väljargrupper bakom sig och vill naturligtvis inte bli utplånade. Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin bibel…

Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år. Hans långa regeringsinnehav var bara möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med moderaterna nya kurs hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna. Reinfeldt har dessutom säkert vett att själv offra sig och kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KDS i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får han säkert svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grönblå biflod som har ett eget lopp utanför ekonomi och klassamhälle. Både han och i stort sett alla som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet. Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. Miljöpartiet finns mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.

Skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen…

Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Elegant tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Kanske var det detta som var meningen med alltihop. Liksom ikoniseringen av Erlander. Sahlins debattartikel i dagens Aftonbladet. ”Så vinner vi valet” närmar sig walkover. Inte ens en skiss till det ljungande program som behövs. Bara välmenande ord. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka finnas mitt i den borgerliga huvudströmmen. Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof.

Den katastrofen ska jag återkomma till i mer detalj när deras gemensamma valprogram blir klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Folkpartiet, moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, Göran Hägglund

I pressen:AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Det otänkbara är fullt möjligt…

Dagen före midsommar tog jag i en blogg med denna bild från min sommarhage. En åldrig liten betesmark som sträcker ut sig på kullen utanför min vindskammare. Då hade vi hört ”vårens första gök” och sett ”blommorna, de blommarna som redan hade slagit ut på ängen”. Olika gräs, örter och växter av alla de slag spirade i kapp, på denna lilla eländiga teg, tack vare att den aldrig varit vare sig plöjd eller konstgödslad.

Nu är marken avbetad ner till sista grässtråt. Sommaren regnar över i höst och kakelugnen knäpper och sussar i vardagsrummet . Ur min garderob har jag redan plockat fram både tröjor och långkalsonger. Under en tegelpanna ovan trappbron fladdrar vingarna på den sista kullen av tornsvalor. Snart är de flygga och kastar sig ut från taket i väg på sin långa färd mot Afrika. Det sägs att det då dröjer tre år innan de åter tar fast mark. Tornsvalorna har inga ben och kan inte flyga upp från marken. Men de är ändå värre än Christer Fuglesang. Utan farkost av något slag kan de svinga sig ända upp till 3000 meters höjd och där leva på luftalger, alltså spindlar och småkryp. I ett svindlande, fantastiskt ögonblick parar de  sig däruppe i skyn.  Något som vi människor bara kan drömma om. Efter åren uppe bland vindar och moln återvänder de sedan till våra tegelpannor. De hittar direkt utan GPS. När de viner in under pannan till sitt bo ska det motsvara en fickparkering i 300 kilometer i timmen.

En av grannens ungdjur mumsar i sig av de drösar av rönnbär som blåst ner under trädet. ”Surt sa räven”, men kvigan idisslar förnöjt den röda grannlåten. Ska jag själv spå i rönnbär lär det bli en smällkall vinter med knarr i snödrivorna. Överallt flammar det rött och en del trädgrenar till och med bryts av när de inte orkar bära alla bär. Koltrastar och sidensvansarna har här sitt paradis på jorden.

I lördags trotsade jag alla tunga regnskyar som drog förbi och strövade in i skogsmarkerna tillsammans med vår labrador Freja. Efter många timmars stigar i en otillgänglig gammalskog, med täta busksnår och nerfallna, ruttnande träd,  kramade av lummerslingor, kom jag hem med tre kilo kantareller som jag lite stolt dukade upp på en bricka…

Dagen efter drog min fru, Karin, ut över bergknallar och bäckar, norrut mot marker där skogarna är förlöpare till Risveden. Hennes ”byte” blev fem kilo kantareller samt en hop av höstens första ljuvliga taggsvampar. Mer i vikt. Men mina smörgula telningar var ändå lite torrare och lättare att rensa…

Efter några veckors semester kommer jag hem till gården och skummar igenom högarna med tidningar. Det som känns nära och berör mest är oroligheterna i flera av Göteborgs socialt så utarmade förorter. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”, diktade en gång Verner von Heidenstam. Men mina stenar, där jag en gång lekte, de finns på Hisingen i Backa, Lundby och Biskopsgården. Vi lät stenarna plumsa i älven. Vi skapade en liten idrottsplats i skogen genom att släpa undan alla stenar. Vi kunde också stapla dem till värn i ett av alla våra låtsaskrig mellan cowboys och indianer.