”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.”

Från protestmötet onsdag förra veckan

.

Med denna sanning,  som tål att upprepas varje dag men sällan förtjänar ens en notis i våra borgerligt ägda media, gick Tomas Johansson í onsdags ut  i ett angrepp mot Volvo Lastvagnars giriga ledning. Han jobbar som metallare och fackordförande för Grupp 30 i Tuves fabriker ute på Hisingen. Under många år min arbetskamrat. Men också vän och en del av den fackliga oppositionsrörelse som levt ute på verkstadsgolven under decennier. Hans rungande tal vid protestmötet mot företagets försök att kapa banden med en stor del av sina visstidsanställda är en facklig markering som förtjänar spridning. Här lägger jag därför ut talet i sin helhet:

.

.

Tomas agitation möttes av riviga applåder

.

”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.

När Volvo sparkade tiotusentals arbetare för några år sedan började vinsterna raka i höjden när konjunkturen vände uppåt något år efter krisen. Men den riktiga skjutsen för vinsterna kom när företaget började återanställa folk, och då till visstidsjobb.

När nu försäljningen viker en aning kommer dråpslaget, 250 visstidsanställda skall ut från fabriken.

Allt färre arbetare jobbar ihop allt större vinster åt Volvo. Volvoledningen kombinerar nu också ihop detta med att använda de visstidsanställda som en slit- och slängvara som skickas in och ut i fabrikerna i takt med minsta förändring i orderingång och försäljning.

Volvoledningen gör ett stort nummer av att man inte varslar utan bara ”hanterar de visstidsanställda enligt avtal”. Detta är bara en lek med ord, vi går inte på sådant skitsnack. För sanningen är den att de visstidsanställda är arbetsmarknadens B-lag som Volvo och andra företag exploaterar när det går bra och skickar ut på gatan när försäljningen viker.

Därför är det vår förbaskade plikt att inte låta Volvo slå in en kil mellan oss som har så kallat fast jobb och ni som är visstidsanställda. Vi är alla arbetare och betalar lika mycket i fackföreningsavgift. Därför får ni visstidare inte lämnas i sticket.

Volvo är inget konkursbo som måste göra sig av med folk direkt när försäljningskurvorna viker en aning. Räknat från första kvartalet 2010 till dags dato är vinsten nästan 35 miljarder. Hör och häpna, det är under dessa 22 månader en vinst per månad på 1,6 miljarder. Vi jobbar i en formidabel vinstmaskin som inte har råd att behålla 250 visstidare här på Tuvefabriken. Är inte detta stor förbannad skam!

.

.

Från ett tidigare protestmöte våren 2009

.

Att sysselsätta 250 visstidare under ett år, exempelvis genom utbildning, skulle kosta Volvo i runda slängar 100 miljoner. Vet ni hur mycket Volvos avgående VD Leif Johansson fått i pensionsavsättning under de år han jobbat på Volvo? Vet någon? Jo 100 miljoner.

Är inte detta helt otroligt, vi som jobbar ihop vinsterna står helt lottlösa medan Volvos avgående VD får 100 miljoner i pensionsavsättning. Herrar Volvodirektörer, kom inte och säg att det inte finns pengar, för då ljuger ni! Vi kanske skulle skicka ett litet mail till Leif och fråga om han inte skulle kunna tänka sig att kvitta sin pension mot att ni får stanna på firman ett år.

Skämt åsido, är det inte dags att arbetare och vår fackförening på allvar börjar ifrågasätta vart vinsterna går? Är det rimligt att aktieägare och höga chefer kammar hem det mesta medan vi som jobbar ihop vinsterna står lottlösa när försäljningen mattas av?

Var och varannan dag får vi höra från de höga direktörerna att ”Volvos viktigaste resurs är de anställda med sin kunskap och kompetens”. För en gångs skull måste vi hålla med ledningen att precis så är det. Vi är företagets viktigaste resurs av den enkla anledningen att det är vi som jobbar ihop rikedomarna. Men nu kommer vi till pudelns kärna. Vid första bästa tillfälle skickar företaget iväg de kompetenta arbetarna. Företaget säger en sak men gör det motsatta. Detta kallas för dubbelmoral.

.

.

AB Volvos huvudkontor i Lundby ute på Hisingen

.

Men vi skall jaga företagsledningen varje gång man babblar om ”de anställda som företagets viktigaste resurs.” Ja, men varför avsätter ni inte några ynka procent av era miljardvinster till att skapa möjligheter för oss arbetare att stanna kvar i företaget när det börjar bli sämre tider? Varför satsar ni inte på utbildning när försäljningen planar ut? Varför kan vi inte gå ner i arbetstid så att vi kan rädda våra arbetskamrater? Varför säger ni nej till fackets begäran om någon form av permitteringslönesystem? Varför är ni så snåla med avtalspensioner?

Vi arbetare och våra fackföreningar har under många år backat och förlorat i inflytande gentemot företagen. Det är dags att vi nu sätter klackarna i backen och säger: ” Nu får det vara nog! ”; ” Vi tar inte hur mycket skit som helst!”; ” Vi kräver vår rätt, vi accepterar inte att ni skickar ut 250 visstidsanställda från vår fabrik! ”,

Tack för mig…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Volvo Verkstadsklubb,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,DN3,SVD6,GP3,

Dela

.

Över tusen personer slet sig loss från ackord och allt hårdare balanser. Många fick hoppa över både mat och kort vila för att hinna fram till det protestmöte som under middagen organiserades av fyra lokala gruppstyrelser vid Volvo Lastvagnar i Tuve. Under hela protesten tryckte det på med mer och mer folk som ville visa att de tröttnat på aktieägarnas girighet och deras lystnad på bara mer och mer och snabbare vinster. Där de ser personalen  som en liten futtig procentsiffra i de bokslut som görs.

Den lokala chefen hade naturligtvis rätt när han hänvisade sina anställdas krav till ”ledningen för AB Volvo”. En församling som i sin tur kommer att hänvisa till ”marknadens krav” .

Därför var grundbulten i den fackliga demonstrationen en protest mot att denna snaskiga girighet ska bestämma över arbete och välfärd.

.

.

Tomas Johansson  berättade om IF Metalls krav.

Utbildningar, minskad arbetstid och avtalspensioner

i stället för att kasta ut människor i arbetslöshet..

.

”Stoppa girigheten – 14 miljarder i vinst”, ”Sluta våldta LAS”, ”Satsa på framtid – inte Visstid”, stod det på plakaten som i all hast hade monterats inne i anläggningens väldiga förråd.

Även om avstånden är väldiga mellan Aten, Wall Street och Tuve och även om de grekiska arbetarna tvingats ut i långt hårdare protester än i Sverige är det i botten samma giriga, snikna dårskap som protesterna handlar om. Varför ska vi människor, och inte minst då alla arbetande människor, överlämna prioriteringar och beslut om våra egna liv, vår egen framtid, till några gäng av aktieklippare?

.

.

Christer Lindsjö fick varma applåder när han

slog fast att alla visstidare också är metallare.

.

På lastvagnsfabriken i Göteborg arbetar 1 600–1 700 metallarbetare och av dem är 370 visstidsanställda. Av dem vill Volvo nu ta bort 250, och på hyttfabriken i Umeå vill företaget också minska antalet visstidsanställda. Sammanlagt är det mellan 400 och 450 som bolagsledningen försöker att göra sig av med.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Volvos Lastvagnsfabrik i Tuve, IF Metall, Aten, Wall Street,

I media: GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP3,

Dela

Mina gamla arbetskamrater på Lastvagnsfabriken i Tuve har gett ut en facklig bulletin om företagets beslut att snabbt försöka göra sig av med en massa visstidsanställa. En kvalificerad gissning är att man också vill mjuka upp IF Metalls muskler i den avtalsrörelse som är i gång. Som om dessa inte redan var tillräckligt förtvinade och slaka. Här är deras skarpa reaktion:

.

Detta är givetvis ett önsketänkande. Vår företagsledning sprider en massa tomma ord runt omkring sig: ”De anställda är vår viktigaste resurs”; ”Respekt för individen är grundläggande för alla relationer”(Volvo Way), bla, bla, bla… Ett litet tips till höga direktörer. Ge fan i att prata så mycket skit som ni gör. Ta era tomma ord och stoppa upp någonstans. Vi vill inte höra på ert skitprat längre. Ni väljer att skicka ut folk från vår fabrik utan pardon. Ni har inte ens lite is i magen, ni drar till med det värsta. Förmodligen också för att spänna musklerna för aktiemarknaden så att Volvoaktien skall ta ett litet skutt uppåt.

Till våra medlemmar vill vi säga. Vi skall göra vad vi kan för att Volvoledningen skall ändra på sitt beslut. Vi vet att vi har med starka krafter att göra, men vi skall göra vad vi kan. Vi skall inte heller glömma att vår fackförening i flera månader suttit och förhandlat men Volvoledningen för att vi inte skall hamna i en sådan här situation, utan att det skall finnas någon typ av skydd för att inte företaget som första reaktion skall skicka ut folk från fabriken. Men i dessa diskussioner har företagsledningen givit kalla handen. Och vi förstår varför, man väljer den enkla vägen och låter 250 visstidsanställda lämna fabriken.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Facklig kamp
I Media: GP1,GP2,SVD1,

Dela

Klipp från Göteborgsposten

.

Utanför Lisebergshallen i Göteborg har fackliga företrädare från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i eftermiddag protesterat mot att AB Volvos ledning håller på att dela upp de anställda i ett A- och ett B-lag. Inne i möteslokalen är bolagets aktiestämma i full gång och det är samtidigt en tack- och avskedsföreställning för chefen Leif Johansson. Aktieägarna bjuds på lågbudgetkost. Korv med bröd. Men de är nog nöjda ändå eftersom de egna innehaven på börsen har varit ”vinnare” under snart ett år. Det är bara att köpa lite ”ananas och järpe” på vägen hem. ..

Ett av de viktigaste skälen till att Volvos aktier blivit till vinstraketer är självfallet Leif Johanssons och ledningens hårdhänta hantering av de anställda som med sina insatser skapar alla värden. Pressade lönekostnader och exploatering av människor med osäkra anställningsvillkor har gjort att den berömda ”marknaden” också förväntar sig större vinster och en större aktieutdelning.

På plats utanför Lisebergs entré fanns flera av mina gamla arbetskamrater med sina flygblad i högsta hugg. Härligt att se att det fackliga motståndet lever.

Här är metallarnas flygblad:

.

Försäljningen går åter bättre än på länge. På dagens bolagsstämma kommer ledningen att presentera lysande siffror. Vinstmaskinen Volvo kommer att hyllas av er aktieägare. Ni kommer att besluta om nya feta utdelningar, och denna gång kommer ni att kunna göra det ur en stinn kassakista. Ni kommer inte att som för 2 år sedan behöva låna ihop pengarna ni skall dela ut till er själva.

Samtidigt har den ledning ni nu kommer att hylla beslutat om ett förnedrande trendbrott när det gäller anställningsvillkor för våra medlemmar. Inför er på dagens stämma kommer man att utstråla stor tillförsikt inför framtidens affärsmöjligheter, men inför oss anställda låter det annorlunda. När nu en stor del av våra arbetskamrater som tvangs lämna Volvo 2009 har återanställts, så vågar inte ledningen ge dem riktiga jobb utan påtvingar dem visstidsanställningar – en anställningsform som ger företaget möjlighet att göra sig av med personalen med en månads varsel! Den tillförsikt Volvoledningen visar inför er och media är bortblåst, när den kommer hem till sina egna anställda.

.

.

Två gamla kompisar som var med

Dennis Olsson och Thomas Johansson

.

Vad som möter dem som nu anställs i våra fabriker är kraftigt försämrade anställningsvillkor. Visstidsanställningar betyder inte bara otrygghet jämfört med de fastanställningar som gällde för två år sedan. Det betyder också en stämpel ute i samhället som gör dig omöjlig på bostadsmarknaden – en stämpel som t.o.m. hindrar dig att ta ett telefonabonnemang. Trots alla vackra ord om att sätta personalen i centrum, om att vi är den viktigaste resursen etc. så är ett tillfälligt påhugg på 6 månader som eventuellt kan förlängas allt som erbjuds.

Vi kräver att Volvo – Sveriges största verkstadsföretag – visar samhällsansvar. Vi som jobbar ihop de vinster som ni kommer att applådera idag visar samhällsansvar genom att dagligen slita i fabrikerna, och genom att i avtalsrörelserna aldrig ta ut högre lönehöjningar än vad som anses ”samhällsekonomiskt försvarbart” – vi kräver av Volvo en motprestation: – Sluta kränka våra unga arbetare med denna påtvingade och vidriga anställningsform!

Den kan inte rationellt motiveras. Även fastanställda kan avvecklas den dag arbetsbrist uppstår. Det visade Volvo med stor tydlighet för två år sedan. Den enda trovärdiga motivering vi hittills hört från vår ledning, är att man inte åter vill riskera utsättas för den negativa massmediala uppmärksamhet som stora varsel innebär, och det är en mycket cynisk motivering, som i klartext betyder: – Om man slänger ut visstidare när kontraktet löper ut – då blir ju ingen formellt sparkad, och massmediafolket håller sig lugnt!

Vi vill inte ha en ledning som resonerar så cyniskt. Samhällsansvar måste vara ömsesidigt. Det tycker vi att Sveriges största verkstadsföretag skall visa och erbjuda sina medarbetare riktiga jobb när riktiga jobb kan erbjudas, och det kan de nu!

.

Dennis Olsson                                         Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Daniel Kristoffersson                              Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Tomas Johansson                                   Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Michael Ödman                                      Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Leif Johansson, Volvo Verkstadsklubb

I pressen: GP1,GP2,

Dela

I går berättade AB Volvos presstjänst för SVT Västnytt att sanktionerna mot Iran nu innebär att komponenter och material för 400 lastvagnar, som skulle exporteras till Iran för lokal montering inte får skickas.

Lastvagnar eller lastvagnskomponenter ingår inte i EU:s eller FN:s blockad. Men USA agerar på egen hand och stryker krediterna. Iran kanske, som tidigare, vänder sig till indiska banker. Dessa struntar oftast i vad man säger i Washington…

Den svenska regeringen och dess talesman Carl Bildt är emot sanktionerna. Man bedömer, helt rätt, att dessa är kontraproduktiva. Ytterligare isolering av Iran och mer arbetslösa människor stärker bara det reaktionära prästväldet.

Men Carl Bildt är som oftast inte bara talesman för regeringen. Han är också språkrör för USA:s krigsindustri och landets kamp över kontrollen av oljan i Mellanöstern. Därför accepterar Bildt diktaten från Washington. Sverige har inte längre någon egen utrikespolitik.

.

Varför bråka? Vi följer er. Vad ni än gör…

.

Däremot går det bra för AB Volvo att bygga och exportera lastvagnar till Israel.Tunga fordon som lätt byggs om så att de passar för militärens bruk…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, AB Volvo, Iran, Ahmadinejad

I pressen: GP1,GP2,SVD1,SVT2,DN1,AB1,

Dela

Hamnarbetarna kontrar strejkbryteri

”Porten slår igen med en smäll”

Göteborg kallas ibland Sveriges port mot väster. I dess väldiga hamnanläggningar pulserar en stor del av landets in- och utflöde av gods. Men när Arbetarinitiativets Margaux Leduc besökte Skandiahamnen tidigt i måndags morse fick hon se att hamnarbetarna kan slå igen porten med en väldig smäll. De gigantiska hamnkranarna hade slutat att svinga sina enorma containerlaster. De kilometerlånga kajerna var öde på folk som under en söndag eftermiddag. Infarterna blockerades snabbt av köande tradare. Hamnarbetarnas truckar och bilar flockades i stället utanför Rivöbaren…

Strejken i går blockerade snabbt hamnens infarter

Margaux kom ut hit till ytterhamnarna på Norra älvstranden för en stunds diskussion med Hamnfyrans styrelsemedlem Erik Helgesson, samtidigt som förbundets medlemmar med en tvär tvåtimmars repressaliestrejk mot Hamnstyret lamslog all verksamhet.

”Bakgrunden till den här bestraffningen är att vi vägrats vara med i den förhandling om så kallad övertalighet som Hamnen nu sitter i tillsammans med Transport”, berättar Erik för Margaux. ”Detta trots att åttio procent av alla arbetare här i hamnen är medlemmar hos oss. Transport representerar bara ett fåtal av de arbetare som man vill säga upp”.

Tvåtimmarsstrejken i måndags var en fortsättning på den stridsåtgärd som Hamnarbetarförbundet tvingades att gå in i för några veckor sedan. För att minska det ekonomiska bortfallet för den enskilde medlemmen strejkade i då i genomsnitt 100 av förbundets medlemmar varje vardag under en vecka. 24 timmar var. Skälet var just att Göteborgs Hamn AB förhandlingsvägrat när det gällde turordningslistorna. Under denna konflikt använde sig Hamnstyret av två ”blixtarbetare” som strejkbrytare. En förlöpning som nu bestraffades med tvåtimmarsstrejken.

Under ett livlig meningsutbyte fick Magaux Leduc höra Eriks berättelse om hur hamnarbetarna här i Göteborg under decennier tvingats att försvara sin kämpande och demokratiska fackförening, både mot Göteborgs Hamn och LO-styret. Margaux kunde samtidigt förtydliga bilden av de sociala protesternas Frankrike. Även ”på franska” och trots fri strejkrätt är det ingen lättvindig historia att ta till strejkvapnet. Den svåra ekonomiska krisen tvingar även den franska och mycket mer brokiga fackföreningsrörelsen att använda sig av endast korta punktstrejker eller bara protestmöten efter jobbets slut. Det är framförallt i den offentliga sektorn som längre strejker iscensatts. Eller vid de företag där ägarna vill lägga ner produktionen och där de anställda alltså har allt att vinna och ingenting att förlora med mer drastiska metoder, som ockupationer eller ”boss-snapping”.

Under samtalet passerar många glada miner fikabordet. Hamnarbetarna har vridit om portlåset ordentligt och flera strejkvakter passerar fackexpeditionen och rapporterar att strejken är framgångsrik. Hamnen står still. Protesten har gått fram.

Margaux får se fackliga standar från andra länder. Symboler för internationell solidaritet.

Diskussionen på Hamnfyrans expedition avslutas med en internationell utblick. Erik är väl bevandrad med stridbarheten hos inte minst Marseilles hamnarbetare och visar en del fackliga standar från förbund i andra länder. De är placerade på hedersplats i styrelserummet och är symboler för den internationella fackliga solidaritet som ofta funnits mellan hamnarbetarna i olika länder. ”Vi vet att vi kan räkna med ett handfast stöd från arbetarna ibland annat Frankrike och USA. Där finns stor facklig stridbarhet”, understryker Erik.

Från Skandiahamnen fortsätter Magraux`s besök i arbetarnas Göteborg med en kopp kaffe på Bilbitens mysiga lilla lunchrestaurang ute vid Volvo Lastvagnars Tuvefabrik. Här är Tomas Johansson stamgäst och med vid bordet sitter också Christer Lindsjö. Bägge är de fackordföranden i två av IF Metalls lokala gruppstyrelser inne i verkstäderna. Nu ger de Marguax en bild av hur de tillsammans med fabrikens andra gruppstyrelser, trots politisk splittring, lyckats med att nå ut med en kompakt facklig protest mot företagets massvarsel. Inne i fabriken diskuteras nu hur man kan gå vidare. Hur kan alla Lastvagnars alla fackliga organisationer i landet samlas? Hur långt är medlemmarna beredda att gå? Kan man pressa IF Metalls ledning?

Margaux tillsammans med Tomas Johansson och Christer Lindsjö.

Margaux berättar om hur många arbetare i Frankrike försöker att flytta ut sina protester till befolkningen i stort. Hur de ständigt försöker vinna opinionen på sin sida. Vid lunchbordet diskuteras också Arbetarinitiativet och den gemensamma EU-valskampanj som nu är i gång mellan svenska och franska arbetare. ”En av våra huvudkandidater är fackordförande på en av Peugeots fabriker”, berättar Margaux för Christer, som själv är en av Arbetarinitiativets kandidater. Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, hamnstrejk, facklig kamp, Arbetarinitiativet, IF Metall, AB Volvo, Volvo Lastvagnar,

Dela

”Som en fältskär

med slö kniv…”

Pressen mot AB Volvos ledning och dess massvarsel bara växer. Budkavlen från Tuvefabriken med dess skarpa protest mot sina högsta chefer är nu åter i Umeå där 1 000 arbetare på ett fackligt medlemsmöte krävde att Leif Johansson och hans ledningsgrupp skulle dra tillbaka sina sanslösa varsel. Den framtida tryggheten var också i centrum. Med rungande bifall från det stora mötet krävde man garantier för att en komplett hyttfabrik ska vara kvar i Umeå.

Det är nog nu – dra tillbaka varslet!

Som en fältskär med slö kniv amputerar Volvoledningen bort personal och kompetens.

Vid de tre första varseltillfällena har varje förslag från IF Metalls viftats bort på ett okänsligt sätt.

Kassaflöde och kostnadsbesparingar har varit det enda ledningen haft för ögonen. I ord har man beklagat de personliga ödena men i praktiken har man utan tvekan genomfört uppsägningarna hårdhänt och utan förbarmande.
Men nu växer kritiken. Från verkstadsgolvet och det fackliga basplanet möts ledningen av en storm av protester. Den stora manifestationen på Tuve visade djupet av missnöjet.

Även bland aktieägare, ekonomiska bedömare och ekonomijournalister hörs kritiska tongångar mot Volvos styrelse. Aktieutdelningen på 4 miljarder kritiseras. Ledningens omdöme och verklighetsförankring ifrågasätts.

Det är nog nu! Vi kräver att företaget drar tillbaka det senaste varslet. Vi är beredda att förhandla kring lösningar i den kris vi befinner oss i, men vi tar inga diktat under utpressning.

Inse att vi vill företagets bästa. Det är våra jobb och vår framtid det handlar om.

Till ledningarna för AB Volvo och Volvo Lastvagnar AB säger vi:

• Dra tillbaka varslen!
• Behåll personal och kompetens för den kommande vändningen.

Om inte, förlorar ni helt förtroendet bland anställda, anhöriga och andra som är beroende av fabrikens framtid.

IF Metall Volvo Lastvagnar AB, Umeå

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, AB Volvo, Volvo, Umeverken, facklig kamp, IF Metall. Leif Johansson, Tuveverken

I pressen:

Andra bloggare:

Dela

VÄRRE ÄN

WANJA?

”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.

Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…

Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat

och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…

Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…

Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.

Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?

Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt

med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…

Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:

”Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”

I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:

”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.

För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.

Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.

Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.

Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.

De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.

För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”

Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.

I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora

manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….

På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.

Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.

Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.

Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Olle Ludvigsson, Arbetarinitiativet, Wanja Lundby Wedin,

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SD1,

Dela