"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade A-kassan
Dags för Metalluppror – dags att dumpa Stefan Löfven
10 Dec 10
.
Jag är fortfarande medlem i IF Metall. Om än som pensionär med en blygsam avgift och en blygsam aktivitet. Nu är det inte ett bullrande verkstadsgolv eller ett stormigt medlemsmöte som gäller. På sin höjd kallas vi till julkalas med kaffe och pepparkaka…
Men i mitt hjärta river det lika svårt som förr när jag ser min ordförande Stefan Löfven framträda. Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt förbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.
.
.
I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – att visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…
Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.
I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:
”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som a-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se a-kassan som en omställningsförsäkring.”
Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”Omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.
Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristigt försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller ett bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.
Med en hög A-kassa. Inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.
.
.
1:a maj demonstration – 1906 . Kaptensvägen vid Folkets Hus;
Tolvkanten, den röda bokhandeln i Malmberget.
,
Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg, som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. För passande nog har Österberg samtidigt turnerat i media med samma budskap. Nu är tragiken lika stor oavsett vem av de bägge det hela handlar om.
Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.
Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags för att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede. Löfven måste dumpas. Han har säkert pensionsavtal så att han kan fortsätta med att leva i all välmåga…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Sven-Erik Österberg, IF Metall, Ungdomsavtalet, SAP
Var är protesterna?
16 Nov 09
Inga löften
om en framtid
för de många…
Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:
Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?
Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.
En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.
Socialdemokratin stod i allians med framtiden.
Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.
Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.
Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…
Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.
Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.
Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.
Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.
Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.
Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.
Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.
Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.
Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.
För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:
”Nu går vi utan er”.
Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?
Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…
100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?
Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.
Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.
Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.
Arrangör: Septemberalliansen
ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan
I pressen: AB1,
Senaste kommentarer