George W Bushs resa i Mellanöstern belyser USA:s globala roll och problem. Visionen om att skapa ett Nytt Mellanöstern ligger i ruiner. Statsbesöken i emirat och kungariken bygger inget nytt. De bara befäster det etablerade i hopp om att inte också det ”gamla” Mellanöstern ska rasa samman.

Mellan kyssar och kramar med kungar, prinsar och emirer delar George Bush ut nya vapen till sina gamla lakejer. Det är hårresande att lyssna till Bushs tal på saudiarabisk jord om kamp för det iranska folkets demokratiska rättigheter medan medeltidsdiktaturen i Riyad åtalar en kvinna för äktenskapsbrott sedan hon våldtagits av sju män.

Men hur kunde den amerikanska statsledningens vision om ett nytt Mellanöstern bli till en hägring över ökensanden? Svaret är att USA aldrig kan mötas med annat än hat och avsky från de muslimska folkmassorna så länge Vita huset till hundra procent stöder Israels politik. Det spelar ingen roll att verbal kritik ibland faller från Condoleezza Rices läppar.

Dagen efter tillkännager Israels premiärminister Ehud Olmert att fler bostäder ska byggas på det ockuperade Västbanken, vilket följs av några buttra ord i Washington. Men ingen handling – jo, ändå. Eftersom Bush delade ut nya stora vapenkontrakt till oljekungarna fick naturligtvis även Israel löfte om nya vapen, och då till ett mer än dubbelt så stort värde. Israels militära överlägsenhet gentemot de arabiska grannarna upprätthålls till varje pris.

USAs oförmåga att ensamt bestämma dagordningen i Mellanöstern beror dock inte enbart på det hundraprocentiga stödet till sionismen. Det speglar också det faktum att USAs roll i världen inte öppet ifrågasätts, men långsamt undergrävs.

Betraktar man världsekonomin råder det ingen tvekan. USAs dominanta roll efter andra världskriget är över. Landets andel av världshandeln minskar stadigt, dollarn har förlorat mycket av sin roll som internationell reservvaluta, Wall Street är inte det centrum för finansvärlden det en gång var och de teknologiska nyheterna presenteras inte längre av enbart amerikanska företagsjättar.

Det är bara inom militärteknologin som USA bevarar sin överlägsenhet, en överlägsenhet som till sist ändå är relativ, vilket USAs svårigheter i de ockuperade Irak och Afghanistan visar. Man kan, som Napoleon sa, göra mycket med bajonetter men inte sitta på dem. I glappet mellan supermaktens vikande ekonomiska herravälde och militärteknologiska övermakt lurar den verkliga faran för jordens befolkning. USA är ingen koloss på lerfötter, redo att störta till marken. Men imperiet befinner sig på ett sluttande plan och det är bara friktionen och lutningen som bestämmer fallhastigheten.

Efter Sovjetunionens fall och Kinas inslag på den kapitalistiska vägen saknar USA konkurrenter som vill eller kan påskynda fallet. Militärt når vare sig Kina, EU, Japan, Ryssland eller Indien ens upp till knäna på USA. Ingen av dessa länders härskare har än så länge något annat perspektiv än att manövrera i skydd av den amerikanska örnens vingar för att ta till vara sina egna intressen och tillsammans med USA upprätthålla det rådande maktsystemet.

Inför attacken på Irak uppstod en verklig intressekonflikt mellan Vita Huset och ledarna i Paris och Berlin. Jacques Chirac och Gerhard Schröder såg angreppet som ett direkt hot mot den europeiska imperialismens intressen i Mellanöstern och hindrade USA att i Förenta Nationernas namn attackera Saddam Husseins Irak. Bush fick nöja sig med de ”villigas koalition”.

Den konflikten är bilagd. Angela Merkel har rättat in sig i ledet och linslusen Nicolas Sarkozy ser sig själv som ledare för Vita Husets förtrupper i världens krishärdar. En ny, verklig allians mellan de villiga svetsas samman. Det är en allians för fortsatt utsugning av människorna och jordens resurser.

Bloggat: Progressiva USA, Trotten, Svensson
Andra bloggar om: USA, Saudiarabien, Mellanöstern, George Bush, Irak, Saddam Hussein, Iran, Imperialism, Politik, Samhälle