Inlägg taggade 157

-Nou grangou! Vi är hungriga, ropade fattiga i Haiti på kreolska när de i tusental krävde mat för dagen. Polisen uppbackad av FN-trupper svarade med kulor. Minst fem personer dödades nyligen i hungerupplopp i huvudstaden Port-au-Prince.

Omkring åttio procent av landets befolkning lever i fattigdom och den senaste tidens explosionsartade prishöjningar på säd och andra grödor skapar omfattande svält. Benny Åsman ger här en bakgrund till utvecklingen.

Tidningarna rapporterar om allt fler hungerupplopp och gatudemonstrationer mot dyrtiden i Afrika, Asien och Latinamerika. I Elfenbenskusten sköts en demonstrant till döds den 1 april. Dagen innan demonstrerade stora folkmassor i Senegal. Samma sak hände i Burkina Faso, Egypten och Kamerun dagarna innan. I höstas hölls stora demonstrationer i Mexico och Marocko. I Haiti har nu fem personer skjutits till döds av polisen när de demonstrerat mot de höga priserna.

Folk klarar inte av att skaffa mat för dagen. Och det är inte att undra på när vi ser på prisutvecklingen för olika basvaror.

Enligt FN ökade priset på basvaror med 40 procent förra året. På två år har priserna på vete, majs, ris, kolza, soja och palmolja stigit med mellan 100 och 300 procent. De senaste veckorna har priset på ris skjutit i höjden med mer än 30 procent.

Att det blir hungerupplopp är det inte svårt att förstå när vi vet att för folkflertalet i fattiga länder går 60-90 procent av hushållskassan till mat. I den “utvecklade“ världen går omkring 20-25 procent av en vanlig familjs budget till matkassan. Effekterna av prishöjningarna slår omedelbart och stenhårt i fattiga länder. Enligt FN levde redan 850 miljoner på svältgränsen innan prischocken. Inom kort kan det handla om flera miljarder.

Men varför rusar priserna på matvaror i höjden? Det ligger flera orsaker bakom. I Kina, Indien, Vietnam, Brasilien och några andra länder finns i dag en “medelklass” som till antalet beräknas vara kring 300-400 miljoner personer. Skillnaden från förr för dessa människor är att de nu för första gången kan börja äta två mål om dagen. Deras konsumtion av köttprodukter ökar också kraftigt. Stora mängder säd går åt för att föda upp boskapen. Efterfrågetrycket skjuter därför priserna på matvaror i höjden.

Nästa orsak är det kriminella projektet att göra bensin av sädesslag och andra grödor. Det ekonomiska etablissemangets klimatpolitik leder rakt in i en social konflikt av enorma mått. Tillverkningen av biobränslen ställer 800 miljoner bilägares intressen i direkt motsättning till två miljarder fattiga människors behov av billiga basfödor.Vi minns alla oljebolaget Essos försök att “stoppa en tiger i tanken“. Effektiv energi var melodin. Som tur var fick aldrig någon levande tiger sätta livet till. Nu, i “klimatpolitikens” frenetiska dagar, ska vi i stället stoppa en tortilla i tanken. USA:s majsfarmare gör redan biobränsle av 23 procent av sin årsproduktion. Alltså finns det mindre majs till föda utan att antalet munnar att mätta minskat, tvärtom, det tillkommer nya var dag.

Följden blir självfallet högre pris på den majs som utblottade i Mexiko och andra latinmarikanska länder använder som basföda. Exemplet med biobränslen räcker för att redan slå fast ett som är säkert – alla kapitalistiska lösningar på klimathotet kommer att gå ut över de fattiga i världen.

Men den främsta orsaken till det senaste årets prishöjningar på majs, ris och andra stapelvaror är de alltid hungriga finansherrarnas spekulation i fortsatta höjningar av råvarupriserna. Ett fåtal skor sig redan utöver det anständiga på detta sätt.

New York Times publicerade i förra veckan en artikel som beskrev hur mycket direktörerna för de spekulativa hedge-fonderna tjänat det senaste året. Det är inte miljontals dollar utan flera miljarder dollar det handlar om. Sedan börsen gått ned och ingen längre vill höra talas om bostadslån, har de flesta hedge-fonderna i stället börjat spekulera vilt på råvarumarknaden, med allt ifrån olja och metaller till vete och majs. Talesättet “den enes bröd den andres död“ passar sällsynt bra in i sammanhanget. Ordspråket kommer snart att stå för en fruktansvärd verklighet där en tredjedel av vår jords befolkning ser sin mat spys ut ur miljövänliga bilars avgasrör.

På råvarubörsen i Chicago fixeras varje dag världsmarknadspriset för i stort sett alla råvaror. Där driver hedge-fonder och annat riskkapital ett dödligt spel med hungriga människors behov. De köper “futures“ (framtidskontrakt), ett sätt att spekulera i framtida prishöjningar på vete, ris, majs och annat som fattiga människor i Syd inte kan överleva utan. En sista orsak till vissa grödors, främst vetets, prishöjningar är dåliga skördar på grund av torka i bland annat Australien. Klimatförändringen hotar att förstöra stora arealer jordbruksmark och på sikt kan det bli den främsta orsaken till problemet med hunger.

Att fattiga länder i första hand i Afrika inte kan föda sin egen befolkning beror främst på den politik som Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken tvingat dem att följa under mer än ett kvartssekel. Bakom det fina ordet “strukturanpassning” skulle Senegal och andra fattiga länder koncentrera sig på export av bomull och andra industriråvaror och importera billig mat från världsmarknaden, exempelvis EU-subventionerad vete, eller smaklös men billig kyckling från Holland. De lokala jordbruken gick omkull. Bönderna kunde inte konkurrera på de lokala marknaderna med de billiga importvarorna från USA och EU. Utblottade bönder tvingades in till städernas slumkvarter för att ansluta sig till de arbetslösas skaror.

Som en parentes ska det sägas att många lokala industrier också krossades av billig påtvingad import. Textilindustri fick läggas ned när i Europa insamlade andrahandskläder såldes till vrakpriser på de lokala marknaderna i Zimbabwe och andra fattiga länder . Så plötsligt börjar priset på den “billiga” importerade maten att rusa i höjden. De nu arbetslösa, före detta bönder, har inga inkomster att köpa den dyrare maten med och det i ruiner lagda jordbruket kan inte producera den mat som behövs.

Nu hotas miljontals människor av svält, allt tack vare påtvingade nyliberala modeller för “utveckling” i Syd. FN : mat- och jordburksorganisation, FAO (Food and Agricultural Organisation) har redan varnat för kommande hungerkatastrofer. Ja, till och med Världsbanken börjar dra åt sig öronen. Bankens nya chef, amerikanen Robert Zoellick, sade den 2 april att det krävs en “New Deal” (välfärdsprogram) för att hindra upplopp och social oro i 33 länder som drabbas hårt av de stigande priserna på basfödor. Samme Zoellick var förr USA:s benhårda chefsförhandlare i Världshandelsorganisationen, nyliberalismens murbräcka.

Under det andra veckoslutet i april samlades G7-ländernas finansministrar för att diskutera nödåtgärder mot den finansiella krisen. De passade också på att mana rika länders regeringar att tackla “matkrisen“. Mer än så blev det inte. Inga beslut. Inga konkreta åtgärder. FAO konstaterar kort och lakoniskt att av de 500 miljoner dollar som redan för ett år sedan lovades i mathjälp har knappt hälften flutit in. När det krävs hundratals miljarder för att rädda spekulerande banker från att gå omkull saknas det inte handlingskraft. Men då handlar det ju inte om något så banalt som svältande människors dagliga behov.

Intressant?
I media: Politiken,
Läs även andra bloggares åsikter om Klimathotet, Hedgefonder, USA, Biobränsle, Etanol, Miljö, Politik, Samhälle

Dela