.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.

I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.

Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.

.

Fackliga protester utanför Papademos residens

.

I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.

Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.

Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.

Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010.  I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.

Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,

Bloggare: Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro

Dela

Att lämna ett besked om att en nära anhörig blivit svårt skadad eller omkommit är svår uppgift. Ibland ber man en präst eller psykolog att vara med.

I politiken är det just nu Reinfeldt  som får vara en sorts medkännande präst och lämna över svåra besked om nedskärningar och attacker på kvarvarande välfärdssystem. Vi får inte heller reda på de svåra ingrepp som ska göras  i raka ordalag utan det hela meddelas med hjälp av omskrivningar och språkligt bedrägeri.

.

.

I Dagens Nyheter broderar han i dag om sina ”nya ídéer” om framtidens arbetsliv. I sak handlar det om att pensionsåldern ska höjas till 75 år. Rakt av. Allt prat om studielån i sextioårsåldern mm är bara trams.

Redan när moderater och socialdemokrater – hand i hand – skrotade det gamla ATP-systemet kallades försämringen för en ”ny pensionsreform”. Detta fast det till sitt innehåll handlade en omfattande kontrareform. Ska man i dag få ut lika mycket pengar som i det gamla systemet, då måste man också jobba till 67 års ålder. Detta kallas visserligen för frivillighet. Men samtidigt kan man inte få ut vare sig sjukpension eller a-kassa efter 65 års ålder. Många som slitit sönder sin kropp eller själ hänvisas till den förtida ålderspension som går att få ut när man fyllt 61 år. Men väljer man detta eller  att gå  vid den tidigare 65-årsgränsen, då svider det också rejält. Man kanske inte ens kommer upp i 50 procent av den tidigare lönen.

.

.

I en historisk tragedi kom socialdemokratin själv

att medverka till att riva upp ATP-pensionen från 1957…

.

Reinfeldt har nu laddat om. A-kassan och sjukförsäkringen har försämrats bit för bit och det har blivit dags för att än en gång ge sig på pensionssystemet och här ger han därför en tydlig ”hint”, ett varsel,  om att han vill  höja den verkliga ålderspensionen från 67 till 75 år.

LO-ekonomen Mats Morin säger i en undfallande och helt vansinnig kommentar att han vill tolka Reinfeldts förslag ”som något positivt”. Varför han nu ska göra det? Är det därför han betalas av LO:s medlemmar? ”Given rätt insatser ser han inte höjd pensionsålder som omöjligt”, heter det. Men de insatser han drömmer om existerar inte i verkligheten.  Det solidariska, förnuftiga samhälle som han och Reinfeldt samtidigt skissar, där folk jobbar med lite olika trivsamma saker fram och tillbaka långt upp i sjuttioårsåldern, det samhället kommer vi självklart aldrig att få uppleva  så länge som ett kapitalistiskt system med vinstmaximering bestämmer över hur den verkliga arbetsmarknaden ser ut.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfedlt, pensionssystemet, ATP-reformen,

I media: DN1,SVD1,GP1,AB!,SVT1,SVT2,SR1,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,HD1,SR2,DN4,AB2,SVD3,

DN5,SVT3,GP3,DN6,SVD4,SVD5,AB3,AB4,GP4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Sjöstedt,

Dela

Sista försöket att undvika kaos?

.

Greklands finansminister säger att förhandlingarna om nästa etapp i landets avbetalning av statsskulden måste avslutas senast i kväll söndag 5 februari.

Han säger också att förhandlingarna med EU, IMF och centralbanken ECB är mycket hårda. Hans beskrivning av Trojkans krav som ”hårda” är en verklig eufemism. Kraven är rent av katastrofala för den grekiska befolkningen och visar att i Bryssel, Frankfurt och Washington är bankirernas och spekulanternas intressen det enda som styr.

.

Finansministern Venizelos säger att sista chansen är kommen. Sedan väntar kaos.

.

Trojkan kräver att lönekostnaderna i Grekland ska sänkas ännu mer än vad som hittills gjorts. Redan nu har många tappat upp till 30 procent av sin köpkraft. Nu ska det bli ännu värre om Trojkan får som den vill. Det räcker tydligen inte med att BNP minskade med sex procent 2011. Nu ska recessionen drivas in i en verklig depression.

Den kräver också att beskattningen av befolkningen ska öka för att kompensera recessionen som slår hårdare än väntat mot statens inkomster. Att det skulle vara oväntat är helt enkel tomt prat. Herrarna och damerna i Trojkans ledning vet mycket väl att det strupgrepp som de tar på Grekland inte kan leda till annat än en djup recession. De gör det medvetet och föredrar en social katastrof i EUs utkant än förluster för vänner och bekanta i finansvärlden.

Risken för en social explosion ökar för varje ”sparåtgärd” som koalitionsregeringen inför. Tålamodet hos de som drabbas hårdast sinar snabbt. Det är också vad premiärministern Lucas Papademos fruktar. De aktuella styrkeförhållandena i landet antyder att en social explosion där människorna helt enkelt gör uppror mot den politik som politikerna försöker köra ned i halsen på dem kan springa iväg åt alla håll. Det är inte alls säkert att progressiva krafter kommer att stå i spetsen för en revolt mot Trojkans kriminella politik.

.

Finansens bästa vänner driver Grekland i en social katastrof.

.

Det högerextremistiska partiet Laos som sitter i regeringen kan, om det spränger koalitionen genom att vägra anta Bryssels diktat, vinna i popularitet och driva den politiska revolten i helt fel riktning. Det kan de också få hjälp med av det ortodoxa kommunistpartiet som tillsammans med den fackförening som partiet kontrollerar lika hårt som på den ”gamla goda tiden” driver en sekteristisk politik i masskampen genom att alltid uppträda i ”splendid isolation”.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,GP1,DN4,DN5,SVD3,DN6,SVT1,SR1,DN7,SVD3,SVD4,SR2,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papdemos, Merkel, EU, ECB, Trojkan, IMF

Dela

Vi är mitt uppe i högvintern. Det knakar i våra golvtiljor och knarrar i farstubron. Långt upp i det inre Lappland smäller det säkert även från väl fastspikade elproppar. Här hos oss, i Alefjäll fem mil nordost om Göteborg, är kölden lindrigare. Minus 23 grader i morse. Med  torpargrund från 1800-talet innebär det ändå kalla golv. Lägger vi en termometer på köksgolvet innan vedpannan fått upp draget är det inte ens 10 grader om morgonen…

Turen på två kilometer till brevlådan – fram och tillbaka – får vänta på att solen hunnit förbarma sig över oss. I stället för kaffe och papperstidning blir det kaffe och dator.

.

.

Var stadsjeepen en ängel eller en bov?

.

Ser då att prioriteringar, rubriksättning och innehåll, alltså den saluförda journalistiken, som vanligt smälter samman med politiken. Det kan röra sig om en alldaglig mindre nyhet. I Stockholm hade exempelvis en slarvig pappa inte märkt att sonen trillat ur snöpulkan, mitt på en utfart från ett garage. Nu tillhör jag den skara som tycker att stadsjeepar hör hemma på landet. Men det är en sak för sig. I det här fallet missar journalisten vad som skett, alltså fakta, därför att hon troligtvis tycker illa om stadsjeepar överhuvudtaget. För pojken hade inte ”änglavakt”, som det hävdas i artikeln. Sanningen var att han, trots en oförsiktig pappa kanske räddades till livet – tack vare att han blev överkörd av just en stadsjeep. Han klarade sig helt enkelt bra tack vare SUV:ens höga markfrigång. Hade pappan tappat honom framför en vanlig personbil hade det som nu blev en solskenshistoria kanske i stället varit en tragedi.

.

.

Är Carl Bildt en bov eller en ängel?

Här kokar han ihop något jävelskap

med EU: s och Portugals utrikesministrar.

.

Lika dålig journalistik levereras av DN:s utrikesredaktör för webbsidan, Anders Bolling. När en för många okänd ”tankesmedja” ute i Europa,  ger Sveriges och Bildts utrikespolitik toppbetyg, blåser han helt sonika upp det som en stor nyhet. Det institut han hänvisar till är den ”alleuropeiska tankesmedjan Europeiska rådet för utrikesrelationer”, ECFR”. Vad varje kritisk läsare sedan förväntar sig är naturligtvis en granskning av denna ”smedja” där så märkliga tankar uppstår. Kör man runt på Google en kvart blir det övertydligt att Bollings ”alleuropeiska råd” är finansierat med hjälp av en salig blandning av hedgefonder, vinstlystna storbanker och män som valutaspekulanten George Soros. Det hela är alltså som att låta en fotbollsdomare döma i en match där hans egen son spelar i ett av lagen. Men om dessa intressanta och viktiga fakta får DN:s läsare ingenting veta.

Uppenbart är syftet med artikeln bara att pumpa in mer luft i en redan uppblåst utrikesminister.

När jag kommit så här långt i DN har solen nått fram till trädtopparnas rimfrost och det ser ut som om någon har dröst  diamanter över skogsranden på andra sidan våra åkrar. Det är bara minus fjorton ute och snart är det dags för en liten skidtur. Det känns mer uppfriskande än att surfa runt på dagspressens hemsidor.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ashton, Carl Bildt, Stadsjeep, SUV,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,SVT3,

DN8,DN9,DN10,DN11,GP4,GP5,SVT4.AB1,AB2,DN12,DN13,DN14,DN15,SVT4,DN16,DN17,DN18,

SVD5,DN19.GP6, DN20,

Dela

Ärver barnen vår skuld ?

-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.

Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.

Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?

Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?

Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.

.

Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.

.

Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.

Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.

För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.

Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.

.

.

Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.

Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.

För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.

De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.

Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.

Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.

.

.

Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.

Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.

I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.

.

.

Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.

För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.

-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.

-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster

-Samt via utgivning av statsobligationer

I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.

I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.

USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.

USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.

;

Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.

Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,

Dela

Kommunpolitikern och vänsterpartisten Daniel Riazat som i lördags blev misshandlad av nazister från Svenska Motståndsrörelsen, planerar nu tillsammans med de andra medlemmarna i den partipolitiskt obundna organisationen Dalarna mot rasism en ny manifestation i Ludvika lördagen den 11 februari.

.

.

Dalademokraten i dag

.

”I lördags var de verkligen där för att skada, det var helt planerat, inget spontant. Det var tio personer och de hade kniv med sig som de aldrig hann använda”, säger Riazat till Dalademokraten. ”De försökte dra mig ut ur lokalen, men jag lyckades komma undan men blev slagen med flaskan i huvudet och kom undan med blodet rinnande mot ryggen”.

”Efter attacken kom vi överens om att det nu är ännu viktigare att stå upp för våra åsikter och kämpa mot främlingsfientlighet och rasism”, understryker Riazat i intervjun. ”Stödet har varit enormt från hela landet. Både i samtal, mail och sms”.

Självklart har han rätt. Oavsett om nynazismen har en nattstånden ideologi och aldrig blir en massrörelse i sina nuvarande former, är den ett fysiskt hot och samverkar direkt eller indirekt med rasismen i dess andra politiska skepnader.

‘

.

De senaste årens utveckling i Tyskland visar på en lika möjlig som skrämmande hotbild också för Sverige.  Där utsätts Vänsterpartiet, Die Linke, ständigt för grova hot eller terror från den rasistiska miljön. Det som blivit vardag för dess medlemmar och andra antirasister, men samtidigt något som det etablerade samhället inte gärna vill prata om, det uppmärksammades först stort efter den inrikespolitiska chock som kom i och med att den nynazistiska terrorcellen Zwickau, Nationalsozialistische Untergrund (NSU), i november bokstavligen sprängdes efter ett misslyckat rånförsök mot sparbanken i Eisenach.

.

.

Från attentatet i Köln 2004

.

Uwe Böhnhardt och Uwe Mondlos flydde då  till sin väntande husbil, tände eld på ekipaget och sköt sedan sig ihjäl sig själva. Efter tillslaget mot de två valde en tredje medlem i gruppens kärna, Beate Zchäpe, att spränga lägenheten i det hus i Zwickau där de haft sitt gömställe under 13 långa år. Försökte sedan själv fly, greps levande, men har vägrat att  svara på frågor. Beslagen i den förstörda lägenheten var övertydliga och mycket snart stod det klart att gruppen bland annat var ansvarig för seriemorden på elva utlandsfödda småföretagare med sin bakgrund i Turkiet/Grekland (Bosporenmorden). Men också för ett attentat med en spikfylld rörbomb i Köln samt mord på en kvinnlig polis i Heilbronn.

-

.

Det söndersprängda huset i Zwickau

.

Det hela har blivit en rättsskandal eftersom det visat sig att tyska SÄPO mycket tidigt kände till gruppens medlemmar och hade möjligheter att redan då ingripa. Varför gjordes ingenting? En talesperson för de parlamentariskt förankrade nationalisterna i NPD har också häktats för samarbete med terrorcellen. I Zwickau hittades dessutom adresser mm till ett femtiotal medlemmar i Die Linke…

Men oavsett kopplingar till NSU eller inte har den extrema högerns terror mot de tyska vänsterpartisterna trappats upp. Det går knappt en vecka utan att fönster till privabostäder eller partikontor krossas samtidigt med nazistiska slagord på väggarna. Partimedlemmar får lappar med dödshot omväxlat med kraftiga smällare i sina brevlådot. Bromsmekanismerna i deras bilar förstörs eller så lossar man på hjulmuttrarna.

Varje gång som exempelvis Gregor Gysi, gruppledare i riksdagen för Die Linke, besöker sitt partikontor i stadsdelen Niederschöneweide, utsätts han för olika former av förföljelse. Fönstren till huset där han har sitt arbete är ofta fulla med slagord i sprayfärg. Fler och fler högerextrema flyttar in i denna stadsdel. De köper också hus. ”De ser området som  sitt”, säger Gysi till Der Spiegel. ”Men jag vägrar att låta mig drivas bort”, fortsätter han. Mängder med andra partikamrater utsätts för liknande uppvaktning.

.

.

Uwe Böhnhardt och Uwe Mondlos

.

Inte minst Die Linkes talesperson i säkerhetsfrågor, Ulla Jelpke, som ständigt stör regeringen med obekväma frågor om exempelvis varför statistiken över högerns terrordåd är full med felaktigheter eller om var nynazisterna tillåts att ha sin konserter med vit maktmusik, är utsatt för övergrepp. Stålkulor har avlossats in mot hennes kontor och gatstenar har vräkts in genom hennes fönster. Den dystra statistik som Die Linke redovisar är 100 attacker på vänsterpartister eller partiets kontor under perioden januari 2010 t o m sommaren 2011.

.

.

Nyss släpptes en tysk film,  Krigarinnan (”Kriegerin”), av den unge regissören David Wnendt. Där gestaltas Marisa som en högerextrem våldsinriktad ung östtysk kvinna. Nazisternas Lisbeth Salander? Enligt många en mycket bra film som i förväg spelade in ett scenario likt det som sedan kom att bli verklighet. Vi får hoppas att den kommer till Sverige och blir åtkomlig för en bredare publik.

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Die Linke, NSU, Ludvika, Dalarna mot rasism,

I media:

Bloggare;

Dela

Belgiens arbetare storstrejkade

.

Gårdagens generalstrejk i Belgien var en framgång för de fackliga organisationerna som stod för initiativet. Trots den hätska kampanjen i media och från de politiska partiernas sida var uppslutningen i strejken i det närmaste total på de större arbetsplatserna.

En framgång i meningen att vanliga medlemmar i de fackliga organisationerna kunde visa vad de verkligen tycker om regeringens planer på att låta befolkningen betala för den kris som finansvärlden skapat och som Europas regeringar räddat den ur genom att lägga de privata skuldbergen på det offentligas axlar.

Om det ska bli en framgång i bredare bemärkelse beror i mycket på hur de fackliga ledningarna tänker fortsätta mobiliseringen och vilket tryck de kommer att utsättas för från sina medlemmar.

Här under hittar du en kort bildkvalkad från gårdagens generalstrejk i Belgien.

 Här filtreras infarten till tevestationen RTBF av aktiva från de fackliga

organisatörerna. Socialistiska FGTB är klädda i rött,

Kristdemokratiska CSC i grönt.

.

FGTBs ordförande Anne Demelenne lovar tuffare tag om

regeringen inte lyssnar till fackens krav.

 Infarten till Bryssels flygplats blockerades redan i arla morgon.

Tågen stod stilla hela dagen

 I minus 1°C värmde det med öppen eld i morgonstund.

Den röda och gröna enheten i kampen lovar gott för framtiden.

De flesta stora industrier i landet var i strejk,

både i Flandern och Vallonien.

Kampviljan är det inget fel på.

Alla stora hamnar i Flandern var blockerade.

Gent, Antwerpen och Zeebrugge var i strejk.

Bilder: Bilderna ovan finns i den flamländska dagsgtidningen De Morgen.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVT1,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Beglien, Strejk, Antwerpen, Gent, Zeebrugge, Namur

Dela

Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna

.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.

Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.

.

Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.

.

Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.

-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.

En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.

.

Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.

.

Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.

I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna.  ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.

.

Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.

.

Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.

I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.

-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.

I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR  systerparti till svenska SP.

-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.

.

Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.

.

Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.

.

Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.

.

I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.

Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?

.

Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel

Dela

.

.

Superbluffen i Expressen

.

Sent i går kväll bäddade svensk boulevardmedia med bolster och dun för Stefan Löfven.

Egentligen borde spaltmeter efter spaltmeter och extra nyhetssändningar på TV ha handlat om att Sverige kan vara på väg in i Europakten. Eller som det hette i Löfvens första mycket blygsamma linjetal: ”Sverige ska ta sitt ansvar i EU. Sveriges röst ska höras för alla människors lika värde”. Alltså en vacker omskrivning för att Juholts nej till finanspakten nu är på väg att bli ett ja.

Men  i stället för detta levererades  en ny opinionsundersökning från TV 4 /Novus där det slogs fast att socialdemokraternas nye partiordförande hade fått supersiffror. När Juholt dumpades hade bara  14 procent av väjarna stort förtroende för honom, hette det. Löfven däremot, han hade redan från första dagen ett stort förtroende från 58 procent av befolkningen. Supersiffror!

Att det sedan i mer finstilt och med lägre röster berättas att:

”24 procent aldrig har hört talas om Löfven, 42 procent känner inte till honom särskilt väl och det är bland de 34 procenten som väl känner till honom som han har stort förtroende…”

Det gör inget, hävdar man absurt nog:

– Det har ingen avgörande betydelse att det är så pass många som inte känner till honom ännu. Med den uppmärksamhet han nu får i alla medier kommer han snabbt bli en välkänd person, säger Ulf Kristoffersson, politisk kommentator på TV4.

Jag är ingen mästare på matematik. Men kokar man ner rubrikernas suppersiffra till fakta blir det inte så mycket kvar. Drygt hälften av 34 procent. Alltså bara lite mer än Juholts bottenrekord. Det som mätningen visar är att sjutton procent av de tillfrågade har ett mycket stort förtroende för den nye (s)-ordföranden.

Har jag bara drömt? Eller har salig dumbom återuppstått med detta ”nyhetsankare” som inte ens har bottenfäste…?

.

,

Superbluffen i Aftonbladet

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Håkan Juholt,

I media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVT1,SVD3,DN4,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,AB1,GP2,DN5,

SVD7,DN5,

Dela

Nära nog i samma stund som socialdemokraternas VU berättade att Stefan Löfven nu av den inre kretsen korats till partiets näste ordförande, meddelades från Sveavägen att  man svängt när det gäller synen på Europakten. Tillsammans med Håkan Juholt dumpades uppenbart dennes klara och entydiga nej till Angela Merkels skapelse. Anders Borg nickade säkert glatt nere i Davos och de borgerliga ledarsidorna hyllar rörelsens nye tronarvinge.

.

.

I meddelandet kränger man dessutom ut och in på sanningen genom att låtsas som om att det är den borgerliga regeringen som ändrat sig i denna strategiska fråga. Som brukligt är vid en sådan helomvändning bäddas den nya kursen in med lösa skrivningar om lika lösa villkor.

.

.

Var kampanjen mot Juholt,

egentligen en kampanj för Europakten?

.

Uppenbart tror partiets VU att dess medlemmar och väljare är idioter. Som om inte alla politiskt intresserade människor fortfarande skulle minnas Juholts raka besked om att  en svenskt medlemskap vore att bakvägen gå med i euron…

Var detta den verkliga och nästan besatta urkraften bakom partihögerns och medias medvetna kampanj för att göra slut på Juholt? Ja, uppenbart behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att svara jakande på den frågan. För några missade hyror och en del korkade felsägningar räcker inte för att förklara lidelsen bakom och styrkan i den förföljelse som skett av Juholt. Lika ojämn och vidrig som vore den ett av den brittiska överklassens spektakulära massdrev på en eller annan förskrämd rävstackare.

.

.

De europeiska kapitalens försök till politisk samordning i Europakten är i grunden riktad mot alla vanligare löntagare i Europa.  Därför var det rätt av Juholt att spontant säga nej. En spontanitet som nu tycks ha varit det verkliga skälet till hans fall.

Frågan är hur partiets ledning och Löfven ska kunna klara ut denna fråga med sina medlemmar och väljare. Löfven må vara ”ren som snö”, som Veronica Palm hävdar. Men ”kan samtidigt inte åka skidor eftersom han fryser om händerna”, säger mamma Irene. Många radikala röster får säkert svårt att hänga med borgarna i spåret. Här är en av många bittra kommentarer, uppsnappad på Facebook:

”Partiet hade en ordförande, vald av kongress. Nu väljer makteliten i partiet en ny, efter att ha svikit vår förra ordförande. Varför skall man då sluta leden runt denna odemokratiskt valde ledare?”

Protesten är skriven av en socialdemokrat i Malmö som avslutar med att berätta att han nu tagit kontakt med Arbetarkommunen och begärt sitt utträde.

Andra medlemmar och sympatisörer kanske nöjer sig med att vända sig om på soffan och somna om.

Socialdemokratins kris är uppenbart inte över.

Den har bara försvårats.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Håkan Juholt, Europakten, Angela Merkel, Davos,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVT1,SVT2,GP1,GP2,GP3,AB1,SVT3,DN6,SVT3,

SVD4,DN6,SVD5,SVD6,DN7,DN8,GP4,GP5,SVT4,GP5,AB2,DN9,

Bloggare: Sjöstedt,RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaLund,

Dela