The American way of life

Fyra miljoner amerikanska familjer har förlorat sina hem sedan ”sub primekrisen” skakade finansvärlden hösten 2007. Härbärgen för hemlösa har fyllts. Släkt och vänners gästrum är fulla. Andra har helt enkelt blivit uteliggare.

Det finns en till kategori av offer för bostadskraschen. De som gjort om bilen till sitt tak över huvudet. Det finns ingen känd statistik över hur många familjer som lever dag och natt i sin bil. Men det handlar säkerligen om femsiffriga tal.

Det finns till och med en hitlista över de mest eftertraktade ”husbilarna” på vilken Volvo 740 placerar sig bland de tio ”bästa”.

”Bilfolket” kallas de i amerikanska media och det finns redan webbsidor med goda råd och tips om hur att göra det bästa av situationen, om var man kan parkera på dagarna och var parkera under dygnets mörka timmar, vilka rastplatser på motorvägarna som har dusch för en billig penning.

De hemlösa barnen gör sin morgontoalett i bensinmackars tvättrum innan de ger sig av till skolan. I videoreportaget längst ner på sidan kan du se ett program av CBS som kallas ”60 Minutes”. Det är sevärt trots all idiotreklam som inleder och avbryter reportaget.

Henry Ford hade som devis att arbetarnas löner skulle var så pass höga att de kunde köpa de bilar de tillverkade. Han skulle bara veta att nu är det ”uteliggare” som gjort hans bilar till ett allt-i-allo, transportmedel, salong och sovrum.  

Honda Element på 7e plats. 

Volvo 740 Wagon på 5e plats

Wolkswagen Westfalia på 2a plats

Dodge Sprinter är den mest populära ”husbilen”

 CBS specialreportage ”60 Minutes” beskriver vardagen i ”husbilen”

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Sub-prime, Car People, Hemlösa, Volvo, Honda, Ford,

Dela

.

-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.

Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.

Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.

Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.

.

Det är de arbetande som skapar rikedomen.

.

Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.

.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.

.

Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.

Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.

.

.

Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.

Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.

Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft.  Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.

.

Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China

.

Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.

Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.

.

Bygger Kina en koloss på lerfötter ?

.

I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.

Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.

.

Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.

.

Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.

Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten.  Man får inte vara dum.

Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.

Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

.

Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.

Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.

.

Av EU icke godkända morötter.

.

I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.

I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ.  De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

.

.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

.

48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.

.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

.

Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen

.

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.

Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,

AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,

Dela

”Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…”

.

Ordförande Li har nu tagit över Volvo personvagnar och med orientalisk artighet anser han att ”vi nu tillhör samma familj”.  ”Han älskar Volvo och Göteborg”. Volvobilen ser han som ”en fjättrad tiger som nu ska släppas lös och få jaga fritt. De nya jaktmarkerna blir i Fjärran Östern, men tigern ska ha kvar sitt hjärta i Sverige”, understryker han. Företagsledning, forskning och utveckling, liksom viktig produktion, ska inom överskådlig tid vara kvar i Sverige.

.

.

När jag var liten låg ”min korvkiosk” vid Lundbyverken – som då var Volvos hjärta på Hisingen. Praktiskt och lönsamt nog mellan spårvagnens dåvarande ändhållplats vid Gropegårdgatan och fabriksporten. Dit kom en packe med eftermiddagstidningen GT som vi sålde utanför grindarna .  Pengarna vi fick in omsattes för det mesta direkt på plats. En grillad ”halv special” med bostongurka var min favorit. Det var en modernitet som ännu inte gick att få hemma hos morsan…

En bit bort, uppåt Toredalsgatan hade vi en fotbollsplan. Allt som oftast dammade nya provbilar förbi i rasande fart och från grästuvorna följde vi med stort intresse alla nya modellbyten som passerade revy.  När de första Volvo P 1800 kom i början på 1960-talet blev bollen liggande. Allt spel stannade. För där på vår egen gata var det Helgonets bil som fräste fram! Simon Templars eller Roger Moores bil!

.

.

Den första boken om Helgonet hade faktiskt lämnat tryckpressarna 1928 eller samtidigt som den första Volvon rullade ut från verkstadsladan vid Gropegården och långt innan han hamnade bakom ratten på en P 1800 hade brorsan och jag sträckläst alla böcker som kommit ut i Zebra-serien. Bilen hade först tillverkats i en liten serie i England ( Jensen ) och lyckades bli ”planterad” som Helgonets snabba vita åk i en succéartad TV-serie efter Leslie Charteris berömda deckare. Seglaren Pelle Pettersson hade designat en slank italiensk skönhet som passade till Templars svarta kalufs  och alltid kritvita skjortor. Jaguar kom bittert att ångra att man först sagt nej till att visa upp sin E- type.

Efter uppmärksamheten från TV-serien blev den vita sportbilen en framgång för Volvo som tog hem tillverkningen till Göteborg där den självklart också blev vår favorit. Vi tävlade om vem som sett flest?

Javisst. Helgonet körde P 1800. Så han var nästan svensk. På gatan hemma fanns mest PV 544. Men också en och annan blänkande ny Amazon som stilenligt vaxades om söndagarna. Jobbade man inte på varven eller var till sjöss var det Volvo som gällde. Den myndige finansministern Gunnar Sträng hade dessutom förkunnat att ”Det som var bra för Volvo också var bra för Sverige”.

Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…

.

.

Men senare i livet förstod jag att Volvo inte var vårt ”på riktigt”. Det fanns så kallade ägare i bakgrunden. Människor som blott och bart levde av att andra arbetade. I sin tjänst hade de också starka verkställande ledare ålagda att ta fram nya vinster. Göteborg var en stad med skilda världar och för dess socitet runt S:t Sigfridsplan i Örgryte var det på många sätt både mer betydelsefullt och mer glamoröst när Pehr G Gyllenhammar, son till försäkringsdirektören Pehr Gyllenhammar  ( för övrigt en del av samma maktsfär som sin gode vän, Olof Palmes far, försäkringsdirektören  Gunnar Palme ), gifte sig med sin Christina, dotter till Volvos vd Gunnar Engellau, än när kronprinsen Carl Gustav äktade sin brasilianska Silvia. Sak samma för det planerade tronskifte som sedan följde, när ”PG” tog över efter svärfar. Det var viktigare än när Carl Gustav två år senare tog över kungakronan efter sin farbror Carl VI Adolf. För att göra bilden komplett av det som varit den verkliga ”Göteborgsandan” hade P G Gyllenhammars syster Anne tidigare, ”förmälts”, med Göteborgs-Postens ägare Lars Hjörne.”PG” är alltså morbror till deras son Peter Hjörne. I dag ägare till Sveriges största tidningskoncern Stampen AB…

.

.

PG Gyllenhammar fortsatte sin svärfar Engellaus försök att ratta Volvo ut i den stora världen. Han sökte marknader, volymer och vinster inte minst i Nord-Amerika. Volvo personvagnars varumärke förknippades inte med den tiger som ordförande Li nu vill se på språng utan snarast med en trygg och säker packåsna. En ”bussig” familjebil. ”PG” försökte också säkra en fortsatt långsiktig personbilsproduktion genom en rad strategiska initiativ: Bland andra  ”Norgeaffären” där den norska staten skulle få 40 procent av aktieinnehavet i utbyte mot olje- och gasrättigheter i Nordsjön; försöket till fusion med Wallenbergarnas SAAB/Scania samt ”Renault-affären” där den franska staten skulle bli huvudägare..

Men med Volvos ”otydliga ägarintressen”, som det heter numer, gick dessa försök om intet. Den svenska kapitalismen starkaste intressen, med bergsingenjörerna från familjen Wallenberg som inspektörer, ville följa en huvudådra som löpte åt ett annat håll än den som ”PG” försökte bryta. Med de begränsade volymer som kunde vinnas gick det inte längre att tjäna pengar på att producera personbilar. Svensk personbilstillverkning var helt enkelt till salu.

Själv hade jag efter ett halvårsjobb vid Volvos nybyggda reservdelslager under ett drygt decennium lämnat Gropegården bakom mig för att se på världen utanför Hisingen . Men kom efter något decennium tillbaka till ”vårt” Volvo för att stanna för gott. Inte för att bygga nya sportbilar åt Helgonet. Men väl för att under 27 år arbeta som montör/materialhanterare vid Volvo Lastvagnar. Jag var hemma igen. Bokstavligen på min ”mammas gata”.

Under dessa år arbetade jag också som en fackligt och politiskt aktiv socialist. Under tjugo år var jag gruppordförande för Lastvagnars tunga montering. Först i Lundby. Sedan ute på Tuve.  Bakom scenen till vårt dagliga fackliga gnet kring löner, försäkringar och arbetsvillkor rasade hela tiden maktkampen om Volvos framtid. Verkstadsklubbens socialdemokratiska ledning hade en tradition där dess ordförande ”gjorde upp i vd:ns kök”. Hos den fanns inte ens en idé om att Volvo på allvar skulle kunna bli ”vårt”. Det började men den gamle ordföranden Bengt Ekeblad som alltid ”var överens med PG” efter kaffet i dennes kök.  Fackets ledning sa ja till norrmännen. Till SAAB/Scania. Till ”årets svensk” Refaat El-Sayed och hans ”gravade hund”, Fermenta. När Ekeblad gick i pension satte sig Olle Ludvigsson på hans plats i köket och sa ja till fransmännen. ..

Men ”PG” föll ändå till sist på ”Renaultaffären” och fick abdikera. Efter ett interregnum med ett maktvakuum under Zetterberg/Gyll tillträdde Wallenbergs torped Leif Johansson. Denne var son till SKF:s vd Lennart Johansson, alltså från en annan göteborgsfamilj i stadens industriadel, av tradition med sin förläning direkt under – just wallenbergarna. Skolad genom chefsjobb i dennes olika börsbolag, som Facit och Elektrolux, var hans uppdrag kort och gott att så snart som möjligt sälja Volvos personbilsproduktion.

.

.

Redan tidigare hade wallenbergarna sålt av sitt SAAB till General Motors och nu stod Volvos personvagnar på tur.  1999, bara två år efter Johanssons tillträde, fick verkstadsklubbens ordförande, Olle Ludvigsson, säga ja till ”amerikanarna”. Det legendariska Ford, ( med den nazianstuckne antisemiten Henry Ford som grundare ),  köpte ut hela Volvos personvagnsdel. ”PG”:s dotter Cecilia Gyllehammar kunde komma med sitt eleganta efterord:

”Jag är byggd av Volvo, det är Volvo som skapat mig – och Göteborg, min uppväxtstad. Men Volvo har sjabblats bort av Stockholmsfolk som slickar Wallenbergare i arslet”

De senaste årens ekonomiska kris har snabbt förstorat en strukturell överproduktionskris inom världens totala personbilsproduktion. Gamla marknader är mätta så att de storknar. Efterfrågan stagnerar accentuerad av energibrist och svåra miljöhot. Samtidigt är Rysslands och Asiens nya marknader hungriga på bilar.

I denna situation har vi missat ett gyllene tillfälle. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly har ens försökt att få upp frågan om ägandet över fordonsindustrin på dagordningen. De har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna och gett Wallenbergs industrisfär och dess borgerliga regering helt fria händer. Aldrig har frågan om en socialisering av fordonsindustrin varit mer självklar. Aldrig har det stått mer klart att ”vårt” Volvo och ”vårt” SAAB skulle kunna drivas på ett helt annat sätt. Under löntagarstyre med forskning och produktion helt inriktade på så miljövänliga bilar. Men aldrig har heller så få pekat på denna lika fantastiska som spännande möjlighet . I den fackliga världen är det bara ett fåtal händer som har höjts för att ägandet ska upp på agendan.

Logiken blir som den blir. Kamrat ordförande Li tar makten över Volvo Personvagnar. En kinesisk miljardär ska försöka avla om packåsnan till en tiger. Med stöd av toppen för Kinas Kommunistiska Parti och den kinesiska regeringen. I praktiken har samtidigt den ryske miljardären Alexander Antonov genom sitt ombud Victor Müller tagit över SAAB. Trollhättans stolthet ska bli en rasande rysk björn…

.

Helgonets nästa bil?

I de sista avsnitten av serien med Simon Templar stred Helgonet framförallt mot grymma ”kommunister”. Både ryska och kinesiska. Jag undrar jag om Roger Moore skulle kunna tänka sig att på nytt köra en Volvo. Om det skulle bli några retroinspelningar av succén. Skulle han känna sig ”bekväm” med att sitta bakom ratten på en bil där glansen kommer  från öster och den ”gula faran”  ? För en gammal maoist som ”erraren” Frank Baude i Göteborg måste definitivt ägarskiftet vara svårsmält. Hans gamla dyrkade KKP står nu som ekonomisk garant för Volvo Personvagnar. Det var nog inte så han riktigt tänkt sig att den kinesiska kulturrevolutionen skulle nå Sverige…

Nåväl. Om vi tänker oss ett fackligt och politiskt Monopolspel. Då är vi, det arbetande Sverige, åter på ruta ett. Tärningarna kommer att rulla. En ny kamp kan börja. Märkvärdigare än så är egentligen inte detta historiska skifte.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Volvo personvagnar, Ford, Geely, Kina, peronsbilskris, AB Volvo, P G Gyllenhammar, Leif Johansson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,

Bloggare: RödaMalmö,UppkäftigaUppsala,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,

Dela

Kan Kadhammar skilja

mellan en hammare och en skiftnyckel?

Aftonbladets Peter Kadhammar vet ingenting om bilbyggare. Men leker ändå i dag besserwisser i branschen. Han upprörs över att socialdemokraternas Tomas Eneroth har kallat jobbarna i Trollhättan för ”Världens bästa bilbyggare”. Trots att denne säkert inte vet så mycket om industriell ekonomi och fordonsindustri.

Men Eneroth har väl bara gjort vad vi alla gör ibland. Vem har inte kallat sin mor för ”Världens bästa mamma” utan att ha prövat alla mammor i världen?

Det är värre med Kadhammar. Han är ”Världens bäste Karlsson” utan att ens kunna flyga…

För Peter Kadhammar kan skriva. Men han kan heller ingenting om bilbygge. Jag vet inte ens om han själv kan skilja mellan en skiftnyckel och en hammare? Han ser bara att Saab genom åren aldrig har kommit upp i lönsamma volymer. Punkt slut. Därmed är det fel av Eneroth att skapa ”en dolkstötslegend” om att regeringen skulle vara medansvarig för Saabs nuvarande kris.

Vet han skillnaden?

Kadhammar är uppenbart nyliberal. Det som inte är lönsamt ska bort. Oavsett kvalité och social nytta. Menar han verkligen att Toyota i dag skulle kunna ha varit världens ledande bilmärke utan decenniers exempellösa insatser från den japanska staten.

Jag är så pass kaxig att jag tror mig veta en del. Jag har själv varit bilbyggare i 27 år och har följt det mesta i press, informationskommittéer och förhandlingsrum. Ofta studerat kvalitetsuppföljningar mm. Saabs bilbyggare är förmodligen några av de bättre i världen. Att Saab aldrig haft tillräckliga resurser för att på allvar ta sig ut på världsmarknaden eller alltid goda strategier för sina modellval är i första hand ett misslyckande för det privata ägandet. De bägge ägarna, genom åren, Wallenberg och GM har bara haft ett förstrött intresse för Saab. Att Maud Olofsson nu skiter i Trollhättan och alla andra berörda orter förbättrar inte saken.

Eneroth försöker skapa en ”dolkstötslegend”, gapar Kadhammar. Själv slår han in en taskspark på människor som redan fått gå ner på knä.

Fotnot. I verkligheten används vid montering oftast en seg momentdragare. Vid passningsproblem en liten handslägga i gummi. Men att bli så specifik vore nog definitivt för mycket för Kadhammar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Volvo, Fordonsindustrin, regeringen, Tomas Eneroth, Maud Olofsson, Trollhättan

I pressen:AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB4,

Dela

Ryck upp

byråkratin

med rötterna!

Billigt fett, ibland härsket valfläsk, känner vi alla till. Men Socialdemokratins andra namn i EU-valet, IF Metalls Olle Ludvigsson, överraskade ändå när han i sin valmeny bjöd på sina egna njurar! Bakgrunden var Daniel Westlings omskrivna operation där kronprinsessan Victorias kommande gemål fick överta en av sin pappas njurar. I den rojalistiska yran efter detta lät Ludvigsson i ett pressmeddelande världen få veta att han nu minsann själv precis fyllt i ett donationskort…

Egentligen borde inte Ludvigsson behöva nedlåta sig till ett så parodiskt röstfiske. Statliga partibidrag från (s) och dryga medlemsavgifter till IF Metall har redan betalat en svindyr valkampanj med allt som tänkas kan i rekvisitan. Videofilmer, Twitter, (s)-bloggar, påkostade utskick till oss medlemmar, affischer och annonser om att vi ska ”Kryssa Olle” finns överallt. I statliga SVT:s Västnytt visas en ren propagandafilm där han får vandra runt i solig skärgårdsmiljö och berätta om sin ”kamp för jobben”. Senaste numret av AB Volvos exklusiva månadsmagasin Globetrotter dominerades också av valpropaganda för Olle Ludvigsson. Den gamle ordföranden för dess verkstadsklubb i Göteborg som nu upp i åren försöker avsluta sin karriär med en plats i Europaparlamentet. Trots företagets skoningslösa massvarsel stänkte han där vigvatten över VD:n Leif Johansson och sig själv: ”Volvo och facket har hittat ett förhållningssätt som fungerar bra”, underströk han.

Men här talar han nog bara för sin egen plånbok När han nu packar för Bryssel kommer inte namnet Olle Ludvigsson precis att lysa upp den fackliga arenans Fame of Hall. Bakom sig lämnar han ett Volvo PV, plundrat av det amerikanska Ford vars ”stora resurser” han en gång menade skulle lyfta verksamheten. AB Volvos Lastvagnar å sin sida har snart lyckats avskeda 75 procent av sina metallare i Sverige och där sitter de lokala klubbarna just nu bakbundna och snärjda ner till fötterna av det nationella lönesänkningsavtal som han och Metalls övriga inre kärna kuppade igenom i vintras. Samtidigt som han på valmöten pratar lyriskt om att han som EU-parlamentariker ska värna jobben…

Allt detta vill han nu lämna bakom sig. Men i resväskan till Bryssel kan han trycka ner de 4-5 miljoner kronor som han tjänat på sina ”fackliga år”. För så mycket mer pengar har han håvat in än de arbetskamrater som han representerat. Han lämnar AB Volvos styrelse som ”senior” med sina 26 år och alla arvoden under denna tid har gått rakt ner i egen ficka i stället för att finnas med i verkstadsklubbens kontoutdrag. Ett nära nog perverst förhållande som dessutom inte skakande nog är ett individuellt undantag utan en regel för lejonparten av svensk fackföreningsrörelse.

I Volvos styrelse håller ”senioren” Ludvigsson på etiketten.

Både när han klär sig och röstar om aktieutdelningar…

I styrelsen har hans ord inte heller precis varit ”salt i såren” på ägarna och deras lystna jakt på vinster. Samtidigt som massvarslen rullade fram som våldsamma skred inne i AB Volvos verkstäder röstade han under senvintern lojalt med Handelsbankens och mångmiljardären Fredrik Lundbergs maktsfär i styrelsen och gav ägarna extra fyra miljarder kronor i utdelning.

Liksom de andra kandidaterna från (s) har Olle Ludvigsson också mage att påstå att han i Bryssels korridorer ska ”Värna jobben”  och  ”Svenska kollektivavtal”. Men redan 1995 i folkomröstningen om EU lovade Olle Ludvigsson på välbesökta debattmöten i regi av IF Metall på Volvo Lastvagnar att just svenska avtal skulle gälla! Nu när det visat sig att ja-sidan ljög i denna fråga och när (s) gett upp möjligheten att villkora Lissabonfördraget skäms vare sig han eller Marita Ulvskog för att återkomma med samma lockrop. I socialdemokratins egen press kallas Olle Ludvigsson för ”ett fackligt dragplåster”. Men för den människa som tänker efter och begrundar hans fackliga gärning är han ett tungt byråkratiskt blysänke…

När arbetarna vid AB Volvos anläggningar i Tuve, i våras samlades för ett massmöte utanför fabriksgrindarna där de skulle demonstrera mot varslen, gick Olle Ludvigsson runt inne i verkstäderna och försökta övertala metallarna att stanna kvar vid sina arbetsplatser. Detta samtidigt som Leif Johansson samlat ”sina” anställda för att försöka få tyst på de öppna protesterna. ”Skrubbar du min rygg, så skrubbar jag din” brukar det heta och bättre illustration för detta ordstäv kan man knappast få…

Som person är Olle Ludvigsson inte särskilt intressant. Till vardags uppfattas han av alla som en trevlig människa med väloljat munläder. Men i den fackliga och politiska världen representerar han den fackliga byråkrati som måste ryckas upp med rötterna. Den är betald av oss – genom skatter och medlemsavgifter – men arbetar ofta åt våra motståndare. Gräsrotsrevolten är bara möjlig om man rycker upp det frodiga ogräset med rötterna! Arbetarinitiativet uppmanar i valet alla fackföreningsrörelsens medlemmar till opposition mot och närkamp med de företrädare som inte längre företräder oss! Det kommer aldrig manna från vare sig himlen eller Bryssel. Det går inte att gå framåt utan att själv lyfta på fötterna!

Kämpa och

Rösta med

ArbetarInitiativet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.EU.val, socialdemokraterna, Olle Ludvigsson, Bryssel, arbetsrätt, varsel, IF Metall.LO

I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SD1,

Andra bloggare:

Dela

«Please don’t shoot the piano player.

He is doing his best.»

Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…

– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.

Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.

Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.

I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.

Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:

”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”

Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.

Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:

Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.

Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.

När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.

I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.

Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.

IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för  en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje  och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…

Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. - Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.

Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet

I pressen:DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SVD4,ETC,

Dela

Hamnarbetarna kontrar strejkbryteri

”Porten slår igen med en smäll”

Göteborg kallas ibland Sveriges port mot väster. I dess väldiga hamnanläggningar pulserar en stor del av landets in- och utflöde av gods. Men när Arbetarinitiativets Margaux Leduc besökte Skandiahamnen tidigt i måndags morse fick hon se att hamnarbetarna kan slå igen porten med en väldig smäll. De gigantiska hamnkranarna hade slutat att svinga sina enorma containerlaster. De kilometerlånga kajerna var öde på folk som under en söndag eftermiddag. Infarterna blockerades snabbt av köande tradare. Hamnarbetarnas truckar och bilar flockades i stället utanför Rivöbaren…

Strejken i går blockerade snabbt hamnens infarter

Margaux kom ut hit till ytterhamnarna på Norra älvstranden för en stunds diskussion med Hamnfyrans styrelsemedlem Erik Helgesson, samtidigt som förbundets medlemmar med en tvär tvåtimmars repressaliestrejk mot Hamnstyret lamslog all verksamhet.

”Bakgrunden till den här bestraffningen är att vi vägrats vara med i den förhandling om så kallad övertalighet som Hamnen nu sitter i tillsammans med Transport”, berättar Erik för Margaux. ”Detta trots att åttio procent av alla arbetare här i hamnen är medlemmar hos oss. Transport representerar bara ett fåtal av de arbetare som man vill säga upp”.

Tvåtimmarsstrejken i måndags var en fortsättning på den stridsåtgärd som Hamnarbetarförbundet tvingades att gå in i för några veckor sedan. För att minska det ekonomiska bortfallet för den enskilde medlemmen strejkade i då i genomsnitt 100 av förbundets medlemmar varje vardag under en vecka. 24 timmar var. Skälet var just att Göteborgs Hamn AB förhandlingsvägrat när det gällde turordningslistorna. Under denna konflikt använde sig Hamnstyret av två ”blixtarbetare” som strejkbrytare. En förlöpning som nu bestraffades med tvåtimmarsstrejken.

Under ett livlig meningsutbyte fick Magaux Leduc höra Eriks berättelse om hur hamnarbetarna här i Göteborg under decennier tvingats att försvara sin kämpande och demokratiska fackförening, både mot Göteborgs Hamn och LO-styret. Margaux kunde samtidigt förtydliga bilden av de sociala protesternas Frankrike. Även ”på franska” och trots fri strejkrätt är det ingen lättvindig historia att ta till strejkvapnet. Den svåra ekonomiska krisen tvingar även den franska och mycket mer brokiga fackföreningsrörelsen att använda sig av endast korta punktstrejker eller bara protestmöten efter jobbets slut. Det är framförallt i den offentliga sektorn som längre strejker iscensatts. Eller vid de företag där ägarna vill lägga ner produktionen och där de anställda alltså har allt att vinna och ingenting att förlora med mer drastiska metoder, som ockupationer eller ”boss-snapping”.

Under samtalet passerar många glada miner fikabordet. Hamnarbetarna har vridit om portlåset ordentligt och flera strejkvakter passerar fackexpeditionen och rapporterar att strejken är framgångsrik. Hamnen står still. Protesten har gått fram.

Margaux får se fackliga standar från andra länder. Symboler för internationell solidaritet.

Diskussionen på Hamnfyrans expedition avslutas med en internationell utblick. Erik är väl bevandrad med stridbarheten hos inte minst Marseilles hamnarbetare och visar en del fackliga standar från förbund i andra länder. De är placerade på hedersplats i styrelserummet och är symboler för den internationella fackliga solidaritet som ofta funnits mellan hamnarbetarna i olika länder. ”Vi vet att vi kan räkna med ett handfast stöd från arbetarna ibland annat Frankrike och USA. Där finns stor facklig stridbarhet”, understryker Erik.

Från Skandiahamnen fortsätter Magraux`s besök i arbetarnas Göteborg med en kopp kaffe på Bilbitens mysiga lilla lunchrestaurang ute vid Volvo Lastvagnars Tuvefabrik. Här är Tomas Johansson stamgäst och med vid bordet sitter också Christer Lindsjö. Bägge är de fackordföranden i två av IF Metalls lokala gruppstyrelser inne i verkstäderna. Nu ger de Marguax en bild av hur de tillsammans med fabrikens andra gruppstyrelser, trots politisk splittring, lyckats med att nå ut med en kompakt facklig protest mot företagets massvarsel. Inne i fabriken diskuteras nu hur man kan gå vidare. Hur kan alla Lastvagnars alla fackliga organisationer i landet samlas? Hur långt är medlemmarna beredda att gå? Kan man pressa IF Metalls ledning?

Margaux tillsammans med Tomas Johansson och Christer Lindsjö.

Margaux berättar om hur många arbetare i Frankrike försöker att flytta ut sina protester till befolkningen i stort. Hur de ständigt försöker vinna opinionen på sin sida. Vid lunchbordet diskuteras också Arbetarinitiativet och den gemensamma EU-valskampanj som nu är i gång mellan svenska och franska arbetare. ”En av våra huvudkandidater är fackordförande på en av Peugeots fabriker”, berättar Margaux för Christer, som själv är en av Arbetarinitiativets kandidater. Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, hamnstrejk, facklig kamp, Arbetarinitiativet, IF Metall, AB Volvo, Volvo Lastvagnar,

Dela

I går onsdag ockuperade omkring fem hundra arbetare däcktillverkaren Continentals fabrik i Sarreguemines i nordöstra Frankrike. Arbetarna kom från företagets anläggning i Clairoix i norr. Syftet med ockupationen var att sätta press på den franska staten och koncernledningen för att få tillstånd ett förhandlingsmöte om jobbens framtid i Clairoix.

Ockupationen föregicks av en riktig gerillamanöver. Officellt skulle de femhundra till en demonstration i Aachen för att där tillsammans med tyska arbetare från Continental protestera mot nedläggningsplanerna. I stället for de femhundra i bilar till företagets anläggning i Sarreguemines och ockuparade fabriken.

-Alla var insatta i vart vi skulle åka. Men vi sa inget till utomstående, förklarar Bruno Levert, medlem i CGT, till dagstidningen Liberation och fortsätter :

-Hade vi sagt var vi skulle hade vi mötts av kravallpolisen CRS.

Arbetarnas krav på ett möte accepterades av franska regeringen som föreslog 27 maj som mötesdatum.

-Vi stannar här tills vi får ett annat möte närmare i tiden , förklarade CGT-ledaren Xavier Mathieu inför arbetarna i den ockuperade fabriken.

Myndigheterna i Forbach(Mosel) arrangerade ett möte med koncernledningen i Hannover den 12 maj vilket accepterades av arbetarna som därför avbröt ockupationen under kvällen.

I Hannover protesterade tyska och franska arbetare tillsammans

Bakgrunden till den långa kampen för jobben på Continentals anläggning i Clairoix är företagtes planerade nedläggning av två fabriker , en i Hannover och en i Clairoix. Sammanlagt blir det 1 290 arbetare som avskedas. Redan i fjol avskedade Continental 8 000 arbetare av sina 130 000 anställda och i år har redan       6 000 fått gå.

De anställda och de fackliga ledarna i Clairoix säger sig inte ha några illusioner om att fabriken ska kunna räddas. Men deras aktioner syftar till att tvinga fram maximala avgångsvederlag och socialt skydd för de anställda. Det går rykten om eventuella uppköpare som ingen riktigt tror på.

-Continental tänker inte missta marknadsandelar genom en försäljning av anläggningen i Clairoix. Stänger ledningen Clairoix så är det för att vinna marknadsandelar i resten av Europa, säger CGT-ledare Bruno Levert.

-Vi kräver bara att Continental ger oss vad vi kräver, nämligen ett korrekt avgångsvederlag, säger han.

Aktionerna i Hannover och ockupationen i Sarreguemines visar att de anställda inte tänker sitta still och vänta på stängningsdags. Även om det finns skillda kampmetoder mellan de tyska och de franska arbetarna har de hittills hållit flera gemensamma demonstrationer. Den 23 april samlades 3 000 av koncernens anställda utanför huvudkontoret i Hannover när aktieägarnas årsstämma gick av stapeln. Sex arbetare från Clairoix fick tillträde till mötet men ingen rätt att uttala sig eftersom de inte ägde aktier. Det löstes genom att tyska anställda läste upp en protest från sina franska kamrater som bland annat sa :

-Vi accepterar inte att tusentals familjers liv, underleverantörer inräknade, offras för att tillfredställa ert omättliga vinstbegär.

Clairoixs stridbara ledare Xavier Mathieu, om än utan aktier, hann dock rycka åt sig mikrofonen för att utropa vad arbetarna på Continental tycker.

-Skitstövel,(snällt översatt) utropade Xavier och pekade på Continentals VD Karl Thomas Neumann.

De tyska arbetarna som demonstrerade tillsammans med arbetarna från Clairoix lyssnade något storögda till de franska kollegornas slagord mot aktieägarna:

-Allt tillhör oss, inget tillhör er. Allt ni har, har ni stulit. Dela på jobben, dela på rikedomarna, annars smäller det.

I media: DN1,DN2,SVD1,Arbetaren,

Bloggare. Socialistiska partiet,Arbetariniativet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Continental, Ockupation, CGT, Frankrike, Tyskland

Dela

”Som en fältskär

med slö kniv…”

Pressen mot AB Volvos ledning och dess massvarsel bara växer. Budkavlen från Tuvefabriken med dess skarpa protest mot sina högsta chefer är nu åter i Umeå där 1 000 arbetare på ett fackligt medlemsmöte krävde att Leif Johansson och hans ledningsgrupp skulle dra tillbaka sina sanslösa varsel. Den framtida tryggheten var också i centrum. Med rungande bifall från det stora mötet krävde man garantier för att en komplett hyttfabrik ska vara kvar i Umeå.

Det är nog nu – dra tillbaka varslet!

Som en fältskär med slö kniv amputerar Volvoledningen bort personal och kompetens.

Vid de tre första varseltillfällena har varje förslag från IF Metalls viftats bort på ett okänsligt sätt.

Kassaflöde och kostnadsbesparingar har varit det enda ledningen haft för ögonen. I ord har man beklagat de personliga ödena men i praktiken har man utan tvekan genomfört uppsägningarna hårdhänt och utan förbarmande.
Men nu växer kritiken. Från verkstadsgolvet och det fackliga basplanet möts ledningen av en storm av protester. Den stora manifestationen på Tuve visade djupet av missnöjet.

Även bland aktieägare, ekonomiska bedömare och ekonomijournalister hörs kritiska tongångar mot Volvos styrelse. Aktieutdelningen på 4 miljarder kritiseras. Ledningens omdöme och verklighetsförankring ifrågasätts.

Det är nog nu! Vi kräver att företaget drar tillbaka det senaste varslet. Vi är beredda att förhandla kring lösningar i den kris vi befinner oss i, men vi tar inga diktat under utpressning.

Inse att vi vill företagets bästa. Det är våra jobb och vår framtid det handlar om.

Till ledningarna för AB Volvo och Volvo Lastvagnar AB säger vi:

• Dra tillbaka varslen!
• Behåll personal och kompetens för den kommande vändningen.

Om inte, förlorar ni helt förtroendet bland anställda, anhöriga och andra som är beroende av fabrikens framtid.

IF Metall Volvo Lastvagnar AB, Umeå

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, AB Volvo, Volvo, Umeverken, facklig kamp, IF Metall. Leif Johansson, Tuveverken

I pressen:

Andra bloggare:

Dela

VÄRRE ÄN

WANJA?

”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.

Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…

Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat

och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…

Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…

Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.

Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?

Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt

med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…

Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:

”Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”

I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:

”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.

För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.

Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.

Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.

Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.

De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.

För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”

Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.

I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora

manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….

På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.

Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.

Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.

Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Olle Ludvigsson, Arbetarinitiativet, Wanja Lundby Wedin,

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SD1,

Dela