"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Volvo
När ordförande Li tog makten
30 Mar 10
.
”Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…”
.
Ordförande Li har nu tagit över Volvo personvagnar och med orientalisk artighet anser han att ”vi nu tillhör samma familj”. ”Han älskar Volvo och Göteborg”. Volvobilen ser han som ”en fjättrad tiger som nu ska släppas lös och få jaga fritt. De nya jaktmarkerna blir i Fjärran Östern, men tigern ska ha kvar sitt hjärta i Sverige”, understryker han. Företagsledning, forskning och utveckling, liksom viktig produktion, ska inom överskådlig tid vara kvar i Sverige.
.
.
När jag var liten låg ”min korvkiosk” vid Lundbyverken – som då var Volvos hjärta på Hisingen. Praktiskt och lönsamt nog mellan spårvagnens dåvarande ändhållplats vid Gropegårdgatan och fabriksporten. Dit kom en packe med eftermiddagstidningen GT som vi sålde utanför grindarna . Pengarna vi fick in omsattes för det mesta direkt på plats. En grillad ”halv special” med bostongurka var min favorit. Det var en modernitet som ännu inte gick att få hemma hos morsan…
En bit bort, uppåt Toredalsgatan hade vi en fotbollsplan. Allt som oftast dammade nya provbilar förbi i rasande fart och från grästuvorna följde vi med stort intresse alla nya modellbyten som passerade revy. När de första Volvo P 1800 kom i början på 1960-talet blev bollen liggande. Allt spel stannade. För där på vår egen gata var det Helgonets bil som fräste fram! Simon Templars eller Roger Moores bil!
.
.
Den första boken om Helgonet hade faktiskt lämnat tryckpressarna 1928 eller samtidigt som den första Volvon rullade ut från verkstadsladan vid Gropegården och långt innan han hamnade bakom ratten på en P 1800 hade brorsan och jag sträckläst alla böcker som kommit ut i Zebra-serien. Bilen hade först tillverkats i en liten serie i England ( Jensen ) och lyckades bli ”planterad” som Helgonets snabba vita åk i en succéartad TV-serie efter Leslie Charteris berömda deckare. Seglaren Pelle Pettersson hade designat en slank italiensk skönhet som passade till Templars svarta kalufs och alltid kritvita skjortor. Jaguar kom bittert att ångra att man först sagt nej till att visa upp sin E- type.
Efter uppmärksamheten från TV-serien blev den vita sportbilen en framgång för Volvo som tog hem tillverkningen till Göteborg där den självklart också blev vår favorit. Vi tävlade om vem som sett flest?
Javisst. Helgonet körde P 1800. Så han var nästan svensk. På gatan hemma fanns mest PV 544. Men också en och annan blänkande ny Amazon som stilenligt vaxades om söndagarna. Jobbade man inte på varven eller var till sjöss var det Volvo som gällde. Den myndige finansministern Gunnar Sträng hade dessutom förkunnat att ”Det som var bra för Volvo också var bra för Sverige”.
Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…
.
.
Men senare i livet förstod jag att Volvo inte var vårt ”på riktigt”. Det fanns så kallade ägare i bakgrunden. Människor som blott och bart levde av att andra arbetade. I sin tjänst hade de också starka verkställande ledare ålagda att ta fram nya vinster. Göteborg var en stad med skilda världar och för dess socitet runt S:t Sigfridsplan i Örgryte var det på många sätt både mer betydelsefullt och mer glamoröst när Pehr G Gyllenhammar, son till försäkringsdirektören Pehr Gyllenhammar ( för övrigt en del av samma maktsfär som sin gode vän, Olof Palmes far, försäkringsdirektören Gunnar Palme ), gifte sig med sin Christina, dotter till Volvos vd Gunnar Engellau, än när kronprinsen Carl Gustav äktade sin brasilianska Silvia. Sak samma för det planerade tronskifte som sedan följde, när ”PG” tog över efter svärfar. Det var viktigare än när Carl Gustav två år senare tog över kungakronan efter sin farbror Carl VI Adolf. För att göra bilden komplett av det som varit den verkliga ”Göteborgsandan” hade P G Gyllenhammars syster Anne tidigare, ”förmälts”, med Göteborgs-Postens ägare Lars Hjörne.”PG” är alltså morbror till deras son Peter Hjörne. I dag ägare till Sveriges största tidningskoncern Stampen AB…
.
.
PG Gyllenhammar fortsatte sin svärfar Engellaus försök att ratta Volvo ut i den stora världen. Han sökte marknader, volymer och vinster inte minst i Nord-Amerika. Volvo personvagnars varumärke förknippades inte med den tiger som ordförande Li nu vill se på språng utan snarast med en trygg och säker packåsna. En ”bussig” familjebil. ”PG” försökte också säkra en fortsatt långsiktig personbilsproduktion genom en rad strategiska initiativ: Bland andra ”Norgeaffären” där den norska staten skulle få 40 procent av aktieinnehavet i utbyte mot olje- och gasrättigheter i Nordsjön; försöket till fusion med Wallenbergarnas SAAB/Scania samt ”Renault-affären” där den franska staten skulle bli huvudägare..
Men med Volvos ”otydliga ägarintressen”, som det heter numer, gick dessa försök om intet. Den svenska kapitalismen starkaste intressen, med bergsingenjörerna från familjen Wallenberg som inspektörer, ville följa en huvudådra som löpte åt ett annat håll än den som ”PG” försökte bryta. Med de begränsade volymer som kunde vinnas gick det inte längre att tjäna pengar på att producera personbilar. Svensk personbilstillverkning var helt enkelt till salu.
Själv hade jag efter ett halvårsjobb vid Volvos nybyggda reservdelslager under ett drygt decennium lämnat Gropegården bakom mig för att se på världen utanför Hisingen . Men kom efter något decennium tillbaka till ”vårt” Volvo för att stanna för gott. Inte för att bygga nya sportbilar åt Helgonet. Men väl för att under 27 år arbeta som montör/materialhanterare vid Volvo Lastvagnar. Jag var hemma igen. Bokstavligen på min ”mammas gata”.
Under dessa år arbetade jag också som en fackligt och politiskt aktiv socialist. Under tjugo år var jag gruppordförande för Lastvagnars tunga montering. Först i Lundby. Sedan ute på Tuve. Bakom scenen till vårt dagliga fackliga gnet kring löner, försäkringar och arbetsvillkor rasade hela tiden maktkampen om Volvos framtid. Verkstadsklubbens socialdemokratiska ledning hade en tradition där dess ordförande ”gjorde upp i vd:ns kök”. Hos den fanns inte ens en idé om att Volvo på allvar skulle kunna bli ”vårt”. Det började men den gamle ordföranden Bengt Ekeblad som alltid ”var överens med PG” efter kaffet i dennes kök. Fackets ledning sa ja till norrmännen. Till SAAB/Scania. Till ”årets svensk” Refaat El-Sayed och hans ”gravade hund”, Fermenta. När Ekeblad gick i pension satte sig Olle Ludvigsson på hans plats i köket och sa ja till fransmännen. ..
Men ”PG” föll ändå till sist på ”Renaultaffären” och fick abdikera. Efter ett interregnum med ett maktvakuum under Zetterberg/Gyll tillträdde Wallenbergs torped Leif Johansson. Denne var son till SKF:s vd Lennart Johansson, alltså från en annan göteborgsfamilj i stadens industriadel, av tradition med sin förläning direkt under – just wallenbergarna. Skolad genom chefsjobb i dennes olika börsbolag, som Facit och Elektrolux, var hans uppdrag kort och gott att så snart som möjligt sälja Volvos personbilsproduktion.
.
.
Redan tidigare hade wallenbergarna sålt av sitt SAAB till General Motors och nu stod Volvos personvagnar på tur. 1999, bara två år efter Johanssons tillträde, fick verkstadsklubbens ordförande, Olle Ludvigsson, säga ja till ”amerikanarna”. Det legendariska Ford, ( med den nazianstuckne antisemiten Henry Ford som grundare ), köpte ut hela Volvos personvagnsdel. ”PG”:s dotter Cecilia Gyllehammar kunde komma med sitt eleganta efterord:
”Jag är byggd av Volvo, det är Volvo som skapat mig – och Göteborg, min uppväxtstad. Men Volvo har sjabblats bort av Stockholmsfolk som slickar Wallenbergare i arslet”
De senaste årens ekonomiska kris har snabbt förstorat en strukturell överproduktionskris inom världens totala personbilsproduktion. Gamla marknader är mätta så att de storknar. Efterfrågan stagnerar accentuerad av energibrist och svåra miljöhot. Samtidigt är Rysslands och Asiens nya marknader hungriga på bilar.
I denna situation har vi missat ett gyllene tillfälle. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly har ens försökt att få upp frågan om ägandet över fordonsindustrin på dagordningen. De har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna och gett Wallenbergs industrisfär och dess borgerliga regering helt fria händer. Aldrig har frågan om en socialisering av fordonsindustrin varit mer självklar. Aldrig har det stått mer klart att ”vårt” Volvo och ”vårt” SAAB skulle kunna drivas på ett helt annat sätt. Under löntagarstyre med forskning och produktion helt inriktade på så miljövänliga bilar. Men aldrig har heller så få pekat på denna lika fantastiska som spännande möjlighet . I den fackliga världen är det bara ett fåtal händer som har höjts för att ägandet ska upp på agendan.
Logiken blir som den blir. Kamrat ordförande Li tar makten över Volvo Personvagnar. En kinesisk miljardär ska försöka avla om packåsnan till en tiger. Med stöd av toppen för Kinas Kommunistiska Parti och den kinesiska regeringen. I praktiken har samtidigt den ryske miljardären Alexander Antonov genom sitt ombud Victor Müller tagit över SAAB. Trollhättans stolthet ska bli en rasande rysk björn…
.
Helgonets nästa bil?
I de sista avsnitten av serien med Simon Templar stred Helgonet framförallt mot grymma ”kommunister”. Både ryska och kinesiska. Jag undrar jag om Roger Moore skulle kunna tänka sig att på nytt köra en Volvo. Om det skulle bli några retroinspelningar av succén. Skulle han känna sig ”bekväm” med att sitta bakom ratten på en bil där glansen kommer från öster och den ”gula faran” ? För en gammal maoist som ”erraren” Frank Baude i Göteborg måste definitivt ägarskiftet vara svårsmält. Hans gamla dyrkade KKP står nu som ekonomisk garant för Volvo Personvagnar. Det var nog inte så han riktigt tänkt sig att den kinesiska kulturrevolutionen skulle nå Sverige…
Nåväl. Om vi tänker oss ett fackligt och politiskt Monopolspel. Då är vi, det arbetande Sverige, åter på ruta ett. Tärningarna kommer att rulla. En ny kamp kan börja. Märkvärdigare än så är egentligen inte detta historiska skifte.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Volvo personvagnar, Ford, Geely, Kina, peronsbilskris, AB Volvo, P G Gyllenhammar, Leif Johansson
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,
Bloggare: RödaMalmö,UppkäftigaUppsala,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,
Vad vet Peter Kadhammar om bilbyggare?
26 Nov 09
Kan Kadhammar skilja
mellan en hammare och en skiftnyckel?
Aftonbladets Peter Kadhammar vet ingenting om bilbyggare. Men leker ändå i dag besserwisser i branschen. Han upprörs över att socialdemokraternas Tomas Eneroth har kallat jobbarna i Trollhättan för ”Världens bästa bilbyggare”. Trots att denne säkert inte vet så mycket om industriell ekonomi och fordonsindustri.
Men Eneroth har väl bara gjort vad vi alla gör ibland. Vem har inte kallat sin mor för ”Världens bästa mamma” utan att ha prövat alla mammor i världen?
Det är värre med Kadhammar. Han är ”Världens bäste Karlsson” utan att ens kunna flyga…
För Peter Kadhammar kan skriva. Men han kan heller ingenting om bilbygge. Jag vet inte ens om han själv kan skilja mellan en skiftnyckel och en hammare? Han ser bara att Saab genom åren aldrig har kommit upp i lönsamma volymer. Punkt slut. Därmed är det fel av Eneroth att skapa ”en dolkstötslegend” om att regeringen skulle vara medansvarig för Saabs nuvarande kris.
Vet han skillnaden?
Kadhammar är uppenbart nyliberal. Det som inte är lönsamt ska bort. Oavsett kvalité och social nytta. Menar han verkligen att Toyota i dag skulle kunna ha varit världens ledande bilmärke utan decenniers exempellösa insatser från den japanska staten.
Jag är så pass kaxig att jag tror mig veta en del. Jag har själv varit bilbyggare i 27 år och har följt det mesta i press, informationskommittéer och förhandlingsrum. Ofta studerat kvalitetsuppföljningar mm. Saabs bilbyggare är förmodligen några av de bättre i världen. Att Saab aldrig haft tillräckliga resurser för att på allvar ta sig ut på världsmarknaden eller alltid goda strategier för sina modellval är i första hand ett misslyckande för det privata ägandet. De bägge ägarna, genom åren, Wallenberg och GM har bara haft ett förstrött intresse för Saab. Att Maud Olofsson nu skiter i Trollhättan och alla andra berörda orter förbättrar inte saken.
Eneroth försöker skapa en ”dolkstötslegend”, gapar Kadhammar. Själv slår han in en taskspark på människor som redan fått gå ner på knä.
Fotnot. I verkligheten används vid montering oftast en seg momentdragare. Vid passningsproblem en liten handslägga i gummi. Men att bli så specifik vore nog definitivt för mycket för Kadhammar.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Volvo, Fordonsindustrin, regeringen, Tomas Eneroth, Maud Olofsson, Trollhättan
Vallöfte från (s) – Olle Ludvigsson ger bort egna njurar
5 Jun 09
Ryck upp
byråkratin
med rötterna!
Billigt fett, ibland härsket valfläsk, känner vi alla till. Men Socialdemokratins andra namn i EU-valet, IF Metalls Olle Ludvigsson, överraskade ändå när han i sin valmeny bjöd på sina egna njurar! Bakgrunden var Daniel Westlings omskrivna operation där kronprinsessan Victorias kommande gemål fick överta en av sin pappas njurar. I den rojalistiska yran efter detta lät Ludvigsson i ett pressmeddelande världen få veta att han nu minsann själv precis fyllt i ett donationskort…
Egentligen borde inte Ludvigsson behöva nedlåta sig till ett så parodiskt röstfiske. Statliga partibidrag från (s) och dryga medlemsavgifter till IF Metall har redan betalat en svindyr valkampanj med allt som tänkas kan i rekvisitan. Videofilmer, Twitter, (s)-bloggar, påkostade utskick till oss medlemmar, affischer och annonser om att vi ska ”Kryssa Olle” finns överallt. I statliga SVT:s Västnytt visas en ren propagandafilm där han får vandra runt i solig skärgårdsmiljö och berätta om sin ”kamp för jobben”. Senaste numret av AB Volvos exklusiva månadsmagasin Globetrotter dominerades också av valpropaganda för Olle Ludvigsson. Den gamle ordföranden för dess verkstadsklubb i Göteborg som nu upp i åren försöker avsluta sin karriär med en plats i Europaparlamentet. Trots företagets skoningslösa massvarsel stänkte han där vigvatten över VD:n Leif Johansson och sig själv: ”Volvo och facket har hittat ett förhållningssätt som fungerar bra”, underströk han.
Men här talar han nog bara för sin egen plånbok När han nu packar för Bryssel kommer inte namnet Olle Ludvigsson precis att lysa upp den fackliga arenans Fame of Hall. Bakom sig lämnar han ett Volvo PV, plundrat av det amerikanska Ford vars ”stora resurser” han en gång menade skulle lyfta verksamheten. AB Volvos Lastvagnar å sin sida har snart lyckats avskeda 75 procent av sina metallare i Sverige och där sitter de lokala klubbarna just nu bakbundna och snärjda ner till fötterna av det nationella lönesänkningsavtal som han och Metalls övriga inre kärna kuppade igenom i vintras. Samtidigt som han på valmöten pratar lyriskt om att han som EU-parlamentariker ska värna jobben…
Allt detta vill han nu lämna bakom sig. Men i resväskan till Bryssel kan han trycka ner de 4-5 miljoner kronor som han tjänat på sina ”fackliga år”. För så mycket mer pengar har han håvat in än de arbetskamrater som han representerat. Han lämnar AB Volvos styrelse som ”senior” med sina 26 år och alla arvoden under denna tid har gått rakt ner i egen ficka i stället för att finnas med i verkstadsklubbens kontoutdrag. Ett nära nog perverst förhållande som dessutom inte skakande nog är ett individuellt undantag utan en regel för lejonparten av svensk fackföreningsrörelse.
I Volvos styrelse håller ”senioren” Ludvigsson på etiketten.
Både när han klär sig och röstar om aktieutdelningar…
I styrelsen har hans ord inte heller precis varit ”salt i såren” på ägarna och deras lystna jakt på vinster. Samtidigt som massvarslen rullade fram som våldsamma skred inne i AB Volvos verkstäder röstade han under senvintern lojalt med Handelsbankens och mångmiljardären Fredrik Lundbergs maktsfär i styrelsen och gav ägarna extra fyra miljarder kronor i utdelning.
Liksom de andra kandidaterna från (s) har Olle Ludvigsson också mage att påstå att han i Bryssels korridorer ska ”Värna jobben” och ”Svenska kollektivavtal”. Men redan 1995 i folkomröstningen om EU lovade Olle Ludvigsson på välbesökta debattmöten i regi av IF Metall på Volvo Lastvagnar att just svenska avtal skulle gälla! Nu när det visat sig att ja-sidan ljög i denna fråga och när (s) gett upp möjligheten att villkora Lissabonfördraget skäms vare sig han eller Marita Ulvskog för att återkomma med samma lockrop. I socialdemokratins egen press kallas Olle Ludvigsson för ”ett fackligt dragplåster”. Men för den människa som tänker efter och begrundar hans fackliga gärning är han ett tungt byråkratiskt blysänke…
När arbetarna vid AB Volvos anläggningar i Tuve, i våras samlades för ett massmöte utanför fabriksgrindarna där de skulle demonstrera mot varslen, gick Olle Ludvigsson runt inne i verkstäderna och försökta övertala metallarna att stanna kvar vid sina arbetsplatser. Detta samtidigt som Leif Johansson samlat ”sina” anställda för att försöka få tyst på de öppna protesterna. ”Skrubbar du min rygg, så skrubbar jag din” brukar det heta och bättre illustration för detta ordstäv kan man knappast få…
Som person är Olle Ludvigsson inte särskilt intressant. Till vardags uppfattas han av alla som en trevlig människa med väloljat munläder. Men i den fackliga och politiska världen representerar han den fackliga byråkrati som måste ryckas upp med rötterna. Den är betald av oss – genom skatter och medlemsavgifter – men arbetar ofta åt våra motståndare. Gräsrotsrevolten är bara möjlig om man rycker upp det frodiga ogräset med rötterna! Arbetarinitiativet uppmanar i valet alla fackföreningsrörelsens medlemmar till opposition mot och närkamp med de företrädare som inte längre företräder oss! Det kommer aldrig manna från vare sig himlen eller Bryssel. Det går inte att gå framåt utan att själv lyfta på fötterna!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.EU.val, socialdemokraterna, Olle Ludvigsson, Bryssel, arbetsrätt, varsel, IF Metall.LO
I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SD1,
Andra bloggare:
Scania: Don’t Shoot the Pianist…
14 Maj 09
«Please don’t shoot the piano player.
He is doing his best.»
Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…
– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.
Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.
Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.
I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.
Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:
”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”
Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.
Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:
Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.
I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.
Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.
IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…
Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. - Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.
Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet
Göteborgs hamnarbetare slår tillbaka
12 Maj 09
Hamnarbetarna kontrar strejkbryteri
”Porten slår igen med en smäll”
Göteborg kallas ibland Sveriges port mot väster. I dess väldiga hamnanläggningar pulserar en stor del av landets in- och utflöde av gods. Men när Arbetarinitiativets Margaux Leduc besökte Skandiahamnen tidigt i måndags morse fick hon se att hamnarbetarna kan slå igen porten med en väldig smäll. De gigantiska hamnkranarna hade slutat att svinga sina enorma containerlaster. De kilometerlånga kajerna var öde på folk som under en söndag eftermiddag. Infarterna blockerades snabbt av köande tradare. Hamnarbetarnas truckar och bilar flockades i stället utanför Rivöbaren…
Strejken i går blockerade snabbt hamnens infarter
Margaux kom ut hit till ytterhamnarna på Norra älvstranden för en stunds diskussion med Hamnfyrans styrelsemedlem Erik Helgesson, samtidigt som förbundets medlemmar med en tvär tvåtimmars repressaliestrejk mot Hamnstyret lamslog all verksamhet.
”Bakgrunden till den här bestraffningen är att vi vägrats vara med i den förhandling om så kallad övertalighet som Hamnen nu sitter i tillsammans med Transport”, berättar Erik för Margaux. ”Detta trots att åttio procent av alla arbetare här i hamnen är medlemmar hos oss. Transport representerar bara ett fåtal av de arbetare som man vill säga upp”.
Tvåtimmarsstrejken i måndags var en fortsättning på den stridsåtgärd som Hamnarbetarförbundet tvingades att gå in i för några veckor sedan. För att minska det ekonomiska bortfallet för den enskilde medlemmen strejkade i då i genomsnitt 100 av förbundets medlemmar varje vardag under en vecka. 24 timmar var. Skälet var just att Göteborgs Hamn AB förhandlingsvägrat när det gällde turordningslistorna. Under denna konflikt använde sig Hamnstyret av två ”blixtarbetare” som strejkbrytare. En förlöpning som nu bestraffades med tvåtimmarsstrejken.
Under ett livlig meningsutbyte fick Magaux Leduc höra Eriks berättelse om hur hamnarbetarna här i Göteborg under decennier tvingats att försvara sin kämpande och demokratiska fackförening, både mot Göteborgs Hamn och LO-styret. Margaux kunde samtidigt förtydliga bilden av de sociala protesternas Frankrike. Även ”på franska” och trots fri strejkrätt är det ingen lättvindig historia att ta till strejkvapnet. Den svåra ekonomiska krisen tvingar även den franska och mycket mer brokiga fackföreningsrörelsen att använda sig av endast korta punktstrejker eller bara protestmöten efter jobbets slut. Det är framförallt i den offentliga sektorn som längre strejker iscensatts. Eller vid de företag där ägarna vill lägga ner produktionen och där de anställda alltså har allt att vinna och ingenting att förlora med mer drastiska metoder, som ockupationer eller ”boss-snapping”.
Under samtalet passerar många glada miner fikabordet. Hamnarbetarna har vridit om portlåset ordentligt och flera strejkvakter passerar fackexpeditionen och rapporterar att strejken är framgångsrik. Hamnen står still. Protesten har gått fram.
Margaux får se fackliga standar från andra länder. Symboler för internationell solidaritet.
Diskussionen på Hamnfyrans expedition avslutas med en internationell utblick. Erik är väl bevandrad med stridbarheten hos inte minst Marseilles hamnarbetare och visar en del fackliga standar från förbund i andra länder. De är placerade på hedersplats i styrelserummet och är symboler för den internationella fackliga solidaritet som ofta funnits mellan hamnarbetarna i olika länder. ”Vi vet att vi kan räkna med ett handfast stöd från arbetarna ibland annat Frankrike och USA. Där finns stor facklig stridbarhet”, understryker Erik.
Från Skandiahamnen fortsätter Magraux`s besök i arbetarnas Göteborg med en kopp kaffe på Bilbitens mysiga lilla lunchrestaurang ute vid Volvo Lastvagnars Tuvefabrik. Här är Tomas Johansson stamgäst och med vid bordet sitter också Christer Lindsjö. Bägge är de fackordföranden i två av IF Metalls lokala gruppstyrelser inne i verkstäderna. Nu ger de Marguax en bild av hur de tillsammans med fabrikens andra gruppstyrelser, trots politisk splittring, lyckats med att nå ut med en kompakt facklig protest mot företagets massvarsel. Inne i fabriken diskuteras nu hur man kan gå vidare. Hur kan alla Lastvagnars alla fackliga organisationer i landet samlas? Hur långt är medlemmarna beredda att gå? Kan man pressa IF Metalls ledning?
Margaux tillsammans med Tomas Johansson och Christer Lindsjö.
Margaux berättar om hur många arbetare i Frankrike försöker att flytta ut sina protester till befolkningen i stort. Hur de ständigt försöker vinna opinionen på sin sida. Vid lunchbordet diskuteras också Arbetarinitiativet och den gemensamma EU-valskampanj som nu är i gång mellan svenska och franska arbetare. ”En av våra huvudkandidater är fackordförande på en av Peugeots fabriker”, berättar Margaux för Christer, som själv är en av Arbetarinitiativets kandidater. Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, hamnstrejk, facklig kamp, Arbetarinitiativet, IF Metall, AB Volvo, Volvo Lastvagnar,
Arbetare ockuperar Continentals fabrik
7 Maj 09
Allt tillhör oss…
I går onsdag ockuperade omkring fem hundra arbetare däcktillverkaren Continentals fabrik i Sarreguemines i nordöstra Frankrike. Arbetarna kom från företagets anläggning i Clairoix i norr. Syftet med ockupationen var att sätta press på den franska staten och koncernledningen för att få tillstånd ett förhandlingsmöte om jobbens framtid i Clairoix.
Ockupationen föregicks av en riktig gerillamanöver. Officellt skulle de femhundra till en demonstration i Aachen för att där tillsammans med tyska arbetare från Continental protestera mot nedläggningsplanerna. I stället for de femhundra i bilar till företagets anläggning i Sarreguemines och ockuparade fabriken.
-Alla var insatta i vart vi skulle åka. Men vi sa inget till utomstående, förklarar Bruno Levert, medlem i CGT, till dagstidningen Liberation och fortsätter :
-Hade vi sagt var vi skulle hade vi mötts av kravallpolisen CRS.
Arbetarnas krav på ett möte accepterades av franska regeringen som föreslog 27 maj som mötesdatum.
-Vi stannar här tills vi får ett annat möte närmare i tiden , förklarade CGT-ledaren Xavier Mathieu inför arbetarna i den ockuperade fabriken.
Myndigheterna i Forbach(Mosel) arrangerade ett möte med koncernledningen i Hannover den 12 maj vilket accepterades av arbetarna som därför avbröt ockupationen under kvällen.
I Hannover protesterade tyska och franska arbetare tillsammans
Bakgrunden till den långa kampen för jobben på Continentals anläggning i Clairoix är företagtes planerade nedläggning av två fabriker , en i Hannover och en i Clairoix. Sammanlagt blir det 1 290 arbetare som avskedas. Redan i fjol avskedade Continental 8 000 arbetare av sina 130 000 anställda och i år har redan 6 000 fått gå.
De anställda och de fackliga ledarna i Clairoix säger sig inte ha några illusioner om att fabriken ska kunna räddas. Men deras aktioner syftar till att tvinga fram maximala avgångsvederlag och socialt skydd för de anställda. Det går rykten om eventuella uppköpare som ingen riktigt tror på.
-Continental tänker inte missta marknadsandelar genom en försäljning av anläggningen i Clairoix. Stänger ledningen Clairoix så är det för att vinna marknadsandelar i resten av Europa, säger CGT-ledare Bruno Levert.
-Vi kräver bara att Continental ger oss vad vi kräver, nämligen ett korrekt avgångsvederlag, säger han.
Aktionerna i Hannover och ockupationen i Sarreguemines visar att de anställda inte tänker sitta still och vänta på stängningsdags. Även om det finns skillda kampmetoder mellan de tyska och de franska arbetarna har de hittills hållit flera gemensamma demonstrationer. Den 23 april samlades 3 000 av koncernens anställda utanför huvudkontoret i Hannover när aktieägarnas årsstämma gick av stapeln. Sex arbetare från Clairoix fick tillträde till mötet men ingen rätt att uttala sig eftersom de inte ägde aktier. Det löstes genom att tyska anställda läste upp en protest från sina franska kamrater som bland annat sa :
-Vi accepterar inte att tusentals familjers liv, underleverantörer inräknade, offras för att tillfredställa ert omättliga vinstbegär.
Clairoixs stridbara ledare Xavier Mathieu, om än utan aktier, hann dock rycka åt sig mikrofonen för att utropa vad arbetarna på Continental tycker.
-Skitstövel,(snällt översatt) utropade Xavier och pekade på Continentals VD Karl Thomas Neumann.
De tyska arbetarna som demonstrerade tillsammans med arbetarna från Clairoix lyssnade något storögda till de franska kollegornas slagord mot aktieägarna:
-Allt tillhör oss, inget tillhör er. Allt ni har, har ni stulit. Dela på jobben, dela på rikedomarna, annars smäller det.
I media: DN1,DN2,SVD1,Arbetaren,
Bloggare. Socialistiska partiet,Arbetariniativet,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Continental, Ockupation, CGT, Frankrike, Tyskland
AB Volvo: Som en fältskär med slö kniv…
6 Maj 09
”Som en fältskär
med slö kniv…”
Pressen mot AB Volvos ledning och dess massvarsel bara växer. Budkavlen från Tuvefabriken med dess skarpa protest mot sina högsta chefer är nu åter i Umeå där 1 000 arbetare på ett fackligt medlemsmöte krävde att Leif Johansson och hans ledningsgrupp skulle dra tillbaka sina sanslösa varsel. Den framtida tryggheten var också i centrum. Med rungande bifall från det stora mötet krävde man garantier för att en komplett hyttfabrik ska vara kvar i Umeå.
Det är nog nu – dra tillbaka varslet!
Som en fältskär med slö kniv amputerar Volvoledningen bort personal och kompetens.
Vid de tre första varseltillfällena har varje förslag från IF Metalls viftats bort på ett okänsligt sätt.
Kassaflöde och kostnadsbesparingar har varit det enda ledningen haft för ögonen. I ord har man beklagat de personliga ödena men i praktiken har man utan tvekan genomfört uppsägningarna hårdhänt och utan förbarmande.
Men nu växer kritiken. Från verkstadsgolvet och det fackliga basplanet möts ledningen av en storm av protester. Den stora manifestationen på Tuve visade djupet av missnöjet.
Även bland aktieägare, ekonomiska bedömare och ekonomijournalister hörs kritiska tongångar mot Volvos styrelse. Aktieutdelningen på 4 miljarder kritiseras. Ledningens omdöme och verklighetsförankring ifrågasätts.
Det är nog nu! Vi kräver att företaget drar tillbaka det senaste varslet. Vi är beredda att förhandla kring lösningar i den kris vi befinner oss i, men vi tar inga diktat under utpressning.
Inse att vi vill företagets bästa. Det är våra jobb och vår framtid det handlar om.
Till ledningarna för AB Volvo och Volvo Lastvagnar AB säger vi:
- Dra tillbaka varslen!
- Behåll personal och kompetens för den kommande vändningen.
Om inte, förlorar ni helt förtroendet bland anställda, anhöriga och andra som är beroende av fabrikens framtid.
IF Metall Volvo Lastvagnar AB, Umeå
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, AB Volvo, Volvo, Umeverken, facklig kamp, IF Metall. Leif Johansson, Tuveverken
I pressen:
Andra bloggare:
Blev IF Metalls Olle Ludvigsson lurad av Volvo?
5 Maj 09
VÄRRE ÄN
WANJA?
”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.
Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…
Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat
och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…
Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…
Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.
Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?
Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt
med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…
Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:
”Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”
I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:
”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.
För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.
Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.
Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.
Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.
De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.
För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”
Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.
I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora
manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….
På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.
Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.
Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.
Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Olle Ludvigsson, Arbetarinitiativet, Wanja Lundby Wedin,
SAAB, La dolce vita och Bersluskoni…
4 Maj 09
Vad händer sedan
med Trollhättans
oskyldiga, lilla
brudtärna?
Anita Ekberg i La Dolce Vita…
Veronica Lario, Silvio Bersluskonis hustru, har tröttnat på sin mans “alla krumsprång med minderåriga”. Hon begär nu skilsmässa. Han har varit och firat 18-årsdagen med en dotter till en kompanjon samtidigt som han struntat i sina egna barns myndighetsdagar. Han har inte minst raggat ”unga kvinnliga skönheter” som kandidater för det egna partiet till det kommande EU-valet. Bersluskoni är helt enkelt för betuttat i Det ljuva livet, La Dolce Vita.
Silvio Bersluskoni bönar om att få vara kvar i Veronica Larios famn…
Samtidigt förkunnar Fiatchefen Sergi Marchionne att han vill få till stånd ett ”Bröllop i himlen”. Familjen Agnellis biljätte vill ta över inte bara Chrysler utan också Opel, Vauxhall och SAAB, alltså General Motors viktigaste varumärken i Europa.
I dag är Marchionne på friarstråt i Tyskland och går ner på knä för flera tyska ministrar.
Blir det av stundar ett märkligt bröllop. Inte blir det katolskt sedesamt utan snarast en mer frisläppt ormgrop. Ingen av de bilmärken Marchionne vill para ihop har internationella erfarenheter, eller global spridning för att tala bilspråk. Chrysler, med sina gamla tunga jeepar och bensinslukare som Pontiac, har bara 8 procent av sin omsättning utanför USA. Fiat är baserat i Italien . Opel i Tyskland. Vauxhall i Storbritannien och lilla brudtärnan SAAB i Norden. För att det äktenskap som åstundas ska bli varaktigt krävs enorma kapitaltillflöden och en brutal omläggning av de olika företagens verksamheter. På en global marknad går det i dag bara att överleva med en global arbetsfördelning. Från forskning/utveckling över produktion till marknadsföring. Agnellis har inte många euros att tillföra utan Marchionnes affärsidé bygger på att dels kunna köpa konkursbon för nära nog symboliska summor, dels att få loss väldigt mycket statliga stödpengar från de olika regeringar som eventuellt blir inblandade. Ett lyckat bröllop kräver också väldiga fackliga eftergifter. Amerikanska bilarbetarförbundet, UAW, har redan accepterat grova försämringar när det gäller arbetsvillkor i stort, löner, sjuk- och pensionsförmåner mm i utbyte mot att den egna fackliga byråkratin går in som storägare i företaget. Naturligt nog skulle den nya biljätte som eventuellt skapas vara helt skild från Agnellis övriga tillgångar. Inte minst hans kanske mest älskade företag, ”La Forca Juventus”, alltså en av Italiens mest legendariska fotbollsklubbar, som definitivt inte kommer att vara en del av en generös hemgift. Skulle det ”Himmelska bröllopet” sluta med ett helvete ska familjens egna pengar vara säkrade och den kära fotbollen ska fortsätta att rulla på Agnellis planhalva.
För SAAB som är under rekonstruktion och där vare sig ägaren GM, regeringen eller fackföreningsrörelsens IF Metall, har haft eller har någon strategi för framtiden kanske utspelet kan ses som en räddning. Men som Veronica Lario nu visat så är baksidan av La Dolce Vita ofta Divorzio all’italiana. Vad händer då med den oskyldiga lilla brudtärnan från Trollhättan?
Marcello Mastroianni i en annan filmklassiker…
För SAAB som knappt längre säljer några bilar och som är mitt i bilkrisens stormcentrum finns framtiden i stället i en socialisering av den svenska fordonsindustrin, då framförallt med Volvo PV och just SAAB i blickpunkten. En socialisering, med klimatomställning av produktionen och som kan bli till en del av arbetarnas krisplan för hela Europa.
En politisk inriktning som Arbetarinitiativet driver i sin kampanj inför EU-valet 7 juni. Läs mer: ARBETARINITIATIVET.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAAB, FIAT, Volvo, Berlusconi, GM, Opel
I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3 ,
Andra bloggare: Svensson,
När våren kom till Göteborg
2 Maj 09
När våren kom…
Christer Lindsjö berättar om protesten från Volvo Lastvagnars arbetare
Ja, våren kom till Göteborg dagarna före I maj. För oss sammanföll den med Tuvearbetarnas skarpa och uppmärksammade misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning och strejken i Göteborgs hamn från Hamnarbetarförbundet mot Hamnstyrets diskriminering av dess egna medlemmarna. Åtta av tio hamnarbetare i Göteborg är anslutna till denna demokratiska och kämpande fackförening. Hettan från dessa konflikter fanns med i Socialistiska Partiets möte på Järntorget när Christer Lindsjö, ordförande på en av IF Metalls gruppstyrelser på Tuve, samt Erik Helgesson, medlem i Hamnarbetarförbundets styrelse, i två engagerande tal berättade om sina erfarenheter och perspektiven framöver. Publiken på den myllrande röda politiska marknad som Järntorget är I maj kunde verkligen känna att här fanns den arbetarkamp och den arbetarpolitik som borde ha varit i centrum för den gamla arbetarrörelsens tåg. Anders Svensson avslutade mötet med att peka på betydelsen av Arbetarinitiativet i den politiska kampen inför valet till EU-parlamentet 7 juni.
/På NPA:s hemsida finns i dag massa härliga videoklipp från partiets I majfirande. Olivier Besancenot, en viktig talesman, demonstrerade själv på Guadelope:http: www.npa2009.org /
Erik Helgesson gisslar socialdemokratin för dess fula roll i Göteborgs hamn
När Internationalen väl klingat ut efter Socialistiska Partiets majfirande fortsatte berättelsen, hand i hand, från den sista tidens arbetarprotester. På Rättvisepartiet Socialisternas möte, två kaffestånd bort, talade bilarbetaren Kaan Özsan som varit med och försökt bjuda fackligt spjärn mot alla nerskärningar inom personvagnsindustrin. Mötets banderoller om Arbetarinitiativet ramade in det som var i centrum. Själv var jag inbjuden som gästtalare, kanske mest för rollen som en av initiativtagarna till denna kampanj och kandidatur i EU-valet. Mitt anförande har jag lagt ut här:
Först tack för inbjudan till mötet. Jag har ombetts att tala som gammal facklig aktivist, medlem i Socialistiska partiet och en av eldsjälarna bakom Arbetarinitiativet och det ska jag göra genom att berätta när våren kom till Göteborg:
För efter en lång och kylslagen senvinter, med rimfrost om morgnarna, kom allt på en gång. I ett endaste huj var våren och värmen här.Alla liljorna och vitsippor på marken. Björkarnas solgröna himmel. All fågelsång i solglittret. Från en dag till en annan kunde vi öppna våra fönster mot sommaren.
Med våren kom också Volvos arbetare. Under förmiddagen vällde arbetarna från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik ut i vårgrönskan till ett protestmöte mot Leif Johansson och AB Volvos styrelse. En unik enhet hade smitts inne i verkstäderna – trots de ofta hårda politiska motsättningar som har funnits i de fackliga fejderna inne på fabriksgolven. Nu var det uppåt 800 arbetare som i en samlad och kraftfull protest tog en förlängd lunchrast och gick till storms mot AB Volvos ledning.
Lastvagnars arbetare har under den långa vintern manglats med ständigt nya varsel. Med en ständig oro över sig, nästan en psykisk terror, tack vare den salamitaktik som Leif Johansson och hans styrelse utsatt sina anställda för. Likt korvskivor har skikt efter skikt av arbetarkollektivet varslats bort.
Men nu brast det. Nu kom de ut i vårgrönskan med sin gemensamma misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning. Dra tillbaka varslen eller avgå! – var kravet från massmötet, en kompakt namninsamling och IF Metalls lokala gruppstyrelser.
Det här har inte varit en rolig vecka för Leif Johansson. Ändå försökte han i förrgår visa verkligt ledarskap genom att ”ta tjuren vid hornen” genom att kalla sina anställda till ett stort informationsmöte. Tanken var att ”dämma i bäcken”. Att vinna personalen för sin syn och slippa en besvärlig offentlig konfrontation vid huvudkontoret senare samma dag. Men det mesta gick snett. Folket buade och busvisslade. Ingen kunde förstå varför han och styrelsen bränt så mycket pengar under de goda åren. Varför den inte sparat i ladan som man säger. Varför den försökt slå nära nog världsrekord i utdelning till aktieägarna genom att bara under ett par år låta 35 miljarder kronor försvinna från bolagets kassa.
Uppvaktningen vid huvudkontoret gick inte att stoppa och Johansson valde att fly fältet genom att hänvisa till en fullspäckad agenda, som det så fint heter numer. Kanske flög han upp högt i det blå med sin svindyra privatjet. Hundratals arbetare höll sig i stället kvar på jorden och körde efter jobbet i kolonn på vägen upp till huvudkontoret för att vara med när namninsamlingens krav skulle lämnas över. En hälsning från IF Metall i Umeå lästes upp och möttes med jubel:
”Vi och våra medlemmar skulle gärna ha deltagit i protesten tillsammans med er. Företagets felaktiga diagnos – för att sedan amputera bort personal och kompetens på våra fabriker i Umeå och Göteborg måste få ett slut och mötas med starka protester.
En enad kamp från alla Volvos fabriker verkar idag vara den enda medicin som biter på Volvoledningen.
Allt stöd till er idag och vår gemensamma kamp till försvar för våra jobb.”
Javisst är det så. ”Det är bara enighet som ger styrka” var också den gamla fackföreningsparoll som gång på gång var med i Tuvearbetarnas protester. För tänk om? Tänk om IF Metall:s och LO:s ledningar öppnat alla fördämningar inför dagens I maj genom en landsomfattande politisk strejk i går mot varselekonomin, bonusdirektörerna och deras regering. Då hade det bara behövts ett enda tåg här i dag. En tanke ännu så länge ”otänkbar” för de flesta. Inte kommer den heller närmare genom det som sägs vara våra egna tidningar. Aftonbladet, Dagens arbete och LO-tidningen. Där tigs motstånd och protester ihjäl.
Här är jag själv i gång. Ett tack till Tomas Johansson för bilderna från I maj.
I stället har vi fått den tragiska debatten om vad Wanja ska säga i dag – och vad Mona i dag ska säga om Wanja. Om Olle Ludvigsson, Volvo Verkstadsklubbs gamle ordförande, i dag EU-kandidat och huvudtalare däruppe på Götaplatsen senare idag, om vad han ska säga behöver vi inte spekulera i. Han brukar nämligen inte säga så mycket. I vart fall kommer han inte att prata om veckans arbetarprotest från sina gamla arbetskamrater. Eftersom han själv nyss som fackets representant i AB Volvos styrelse röstade för den senaste aktieutdelningen på 4 miljarder.
Den här våren sägs också bankpesten ha kommit till Sverige. När det gäller svinpesten som inte är lika farlig, menar man nu internationellt att den ska kallas för Den nya influensan. Något som inte gillas i svenska regeringskretsar eftersom det osökt leder tankarna till De nya moderaterna. Svinpest och moderater kan ju förknippas med varandra. Men tillbaka till bankpesten, där Anders Borg säger att ”vi har exponerats i Baltikum” genom att Swedbank och SEB där skaffat sig en massa dåliga krediter. Men varför vi skulle ha exponerats är obegripligt. Ingen av oss här, väldigt få svenskar har lånat ut några pengar till balter. Men hur som haver med detta ansvar så handlar det denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm – som under i början på 90-talet. Denna gång handlar det om ett globalt virus som genom en mutation vid den finansiella sektorns sammanbrott nått den reala eller den verkliga ekonomin, all vår produktion av varor och tjänster. Den nyliberala revolutionen såg det internationella finanskapitalet – med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag – ta makten i samhällsekonomin. Industrikapitalismens era skulle vara över.
Men i en väldig strömvirvel försvinner nu denna värld av värdepapper utan värde. Som vore det pappersskräp som sugs ner i en gigantisk kloak. Den nyliberala revolutionen har segrat ihjäl sig och världens arbetare och alla andra utsatta grupper står nu inför massiva försök till globala sociala kontrarevolutioner. Vi lever i en bråddjup global recession som våra barnbarn kanske kommer att kalla den Stora Depressionen. Om tre år kanske varannan tjugoåring är arbetslös i vårt Göteborg. Av dagens 30 000 studenter som då är färdigutbildade kanske bara 15 000 får jobb. Hur kommerdå den här stan att se ut?
Och tänk då också om den hemska sanningen är att Leif Johansson har rätt. Inte med sin hantering av aktieutdelningarna eller med sina inköp av privata jetplan för nära nog en miljard – utan helt enkelt i den meningen att aktieägarnas jakt på kortsiktiga vinter faktiskt står i motsättning till långsiktig planering, viktiga personalbehov och samhälleliga intressen.
Vi lever mitt i en exceptionell kris som kräver exceptionella politiska svar. Från socialdemokratins sida finns det inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs. Den har avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt demokratiskt samhälle. Den kan inte föreställa sig ett samhälle där de finansiella och industriella naven för produktion av varor och tjänster är under demokratisk ledning och kontroll. I stället för som nu helt beroende av enskilda individer med den personliga girigheten som lockbete.
Från den stora gemensamma I Majdemonstrationen i Paris. Enligt fransk press
”tycktes NPA vara närvarande överallt”…
Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar första maj 2009. Det är därför som vi i Socialistiska Partiet, tillsammans med Rättvisepartiet Socialisterna och många politiskt oberoende människor inför årets val till Europaparlamentet samlats i opposition underifrån på europeisk nivå för att sprida budskapet att kapitalismen måste bort för att jobben, välfärden och klimatet ska kunna räddas. Som en del av denna europeiska budkavle, med det franska (NPA) som en viktig inspirationskälla, har vi beslutat att föra fram en svensk antikapitalistisk kandidatur i årets EU-val. Vi vill med detta sprida det växande europeiska motståndet och understryka behovet av nya kämpande arbetarpartier. Vi vill lyfta fram både behovet och möjligheten av att bryta kapitalismens förödande grepp och sätta, som det en gång hette, folkets väl före storfinansens.
I morse njöt jag av mitt morgonkaffe till engelska BBC:s morgonnyheter. Ni vet jag har en sån där parabol på ett träd hemma. Där diskuterade man med hetta i ett reportage om det franska samhället nu är på tröskeln till en social revolution. Det hela illustrerades med bilder från Det Nya Antikapitaliska Partiets aktiviteter: NPA sågs som spjutspetsen i många av de sociala rörelserna.
Något försvenskat tänkte jag avsluta med några av de franska kamraternas paroller:
Det är kapitalismen med dess
aktieklippare och bonusdirektörer:
DET ÄR NI SOM ÄR PROBLEMET
DET ÄR VI SOM ÄR LÖSNINGEN!
ALLT TILLHÖR OSS ALLA
OCH VI SKA JAGA BORT ER!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj, Volvo, AB Volvo, Hamnarbetarförbundet, arbetarkamp.Göte Kildén
Senaste kommentarer