Ett rött Europa – men hur?

Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.

Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.

Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.

Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.

*****

En europeisk strategi för vänstern.

Av Michel Husson

.

Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.
Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.

.

Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat.   Foto: Benny Åsman

.

Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.
Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.

Det borgerliga projektets sammanbrott.

Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.
Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.
Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.
Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.
Spekulationen är alltså bara möjlig  tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på  regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.

.

https://lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TU5kus5WPjI/AAAAAAAAGKU/a07DvkPcUJg/139_3936.JPG

.

Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman

.

Omedelbara uppgifter.

Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.
Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.
Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.
För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.

Lämna euron?

Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.
Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.

.

Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen.  Foto: Benny Åsman

.

Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.
Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.
För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.
Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.
Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.
I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.
Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.

.

Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna

i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman

.

Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.
Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.
Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.
Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.
Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.

;

Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas.  Foto: Benny Åsman

.

Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.
Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.
För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?
Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.

För en europeisk strategi.

Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.
  • Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.
  • En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.
  • En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.
.

Vänd dem aldrig ryggen!  Foto: Benny Åsman

Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga  eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.
Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.
Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.
En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.
Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.
Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.
Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.
Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.

(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.

.

Översättning: Benny Åsman

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mubarak skjuter skarpt

Betald mobb i regimens tjänst.

.

Kontrasten mellan revolution och kontrarevolution stod i natt glasklar i skenet från brandbomber som den organiserade pöbeln kastade mot frihetskämparna på Tahrirtorget.
Å ena sidan en folkfest som ger hopp om en bättre framtid, å andra sidan en hord av mordiska, hatiska galningar som krälar vid förtryckarnas fötter. Det är revolutionens och kontrarevolutionens ansikten vi kan se i den dramatiska gatustrid som nu pågått sedan onsdag morgon.

.

Revolutionens lyckliga ansikte.

.

Redan onsdag morgon stod det klart att reaktionen tänkte attackera folket på torget. Det fanns inget spontant över regimanhängarnas uppmarsch. BBCs reporter på plats sa exempelvis att ”demonstranterna” kom i numrerade bussar till utgångspunkter runt torget för en samlad attack. Plakat och banderoller var snyggt upptryckta med professionell lay-out. Enligt flera vittnen som pratat med deltagare hade de betalats för att delta. Det skulle inte förvåna eftersom Mubaraks parti NDP haft för vana att betala sina hejdukar för att terrorisera folk till att rösta på rätt parti när val hålls.
Nu vet vi också var generalerna står. Under några dagar har de visat upp sitt vackraste solskensgrin.
-Vi kommer aldrig att angripa det egyptiska folket. Vi förstår era rättmätiga krav och garanterar rätten att demonstrera fredligt, löd andemeningen i arméns deklaration i TV under tisdagens enorma miljondemonstration. Men nu vet vi att det bara var ett taskspeleri för att vinna tid. Tid för att organisera NPDs kriminella gäng, tid för att ställa dem under civila säkerhetspolisers ledning, tid för att trycka upp propagandamaterial att visas upp i den statliga tevens sändningar, tid för att piska upp hatet mot de som skapar ”kaos”, tid för att betala mobben mellan 200-500 egyptiska pund som annonserats av vittnen.

.

-Tack Mubarak för ”stabiltet” och 17 dollar.

.

-Aldrig angripa …..,
Nu vet vi att det var en formulering till för att stå med korsade armar och se på när Mubaraks beväpnade pöbel attackerade. Det är möjligt att den förbrödring mellan soldater och demonstranter som det fanns tecken till under miljondemonstrationen var reell men vi kan nu dra slutsatsen att den inte var tillräckligt omfattande för att generalerna skulle tappa greppet över sina soldater. Rädslan för följderna av en ordervägran väger tungt, speciellt om revolutionen inte ser ut att gå mot en klar seger.
Här kommer vi till rollen som det självproklamerade ledarskapet för oppositionen spelat. Efter händelserna i Alexandria under tidagen, då Mubaraks pöbel gick till angrepp på den fredliga demonstrationen, var det minst sagt naivt, eller idiotiskt om man så vill, av El Baradei och andra ledare, som självfallet var informerade om händelserna i Alexandria, att inte förbereda demonstranterna på vad som kunde ske i Kairo.
Från sin bekväma trädgård uppmanade El Baradei armén att ingripa mot ”motdemonstranterna” just i det ögonblick som soldaterna vände ryggen till och släppte igenom den beväpnade pöbeln in på sidogatorna som leder in till torget. Ska man göra anspråk på att leda en revolution då kan man inte likt aristokratiska generaler luta sig tillbaka i fåtöljerna, smutta på champagnen och se ut över slagfältet i tubkikare. Då ska man vara mitt i striden och inte sprida livsfarliga illusioner om Mubaraks generaler.

.

Slaget om soldaternas lojalitet kan avgöra revolutionens framtid.

.

Liksom självförsvaret organiserade sig i bostadskvarteren mot plundring var det nödvändigt att uppmana alla som tog sig till torget att förbereda sig på att försvara sig. Argumentet att det skulle ha provocerat fram våld från soldaternas sida är ihåligt. Alla erfarenheter säger att soldaterna vinns över av den kraft som visar sig mest beslutsam att kämpa till seger. El Baradei och resten av den ”ledarskapskommitté” som proklamerat sig själv borde ha riktat energiska budskap till demonstranterna att vinna över soldaterna på plats och uppmanat soldaterna på torget att ansluta sig till demonstranterna och aktivt försvara revolutionen mot regimens kontrarevolution.
Redan tidigt i går borde också ”ledarna” ha skickat ut budskapet till alla att ta sig till torget, vilket i ett slag hade stängt in Mubaraks pöbel på alla tillfartsgator i stället för att den i stället ohindrad kunde omringa demonstranterna på torget.
Tack vare ett heroiskt improviserat motstånd kunde demonstranterna försvara torget. Hade de blivit skingrade vågar jag inte tänka på vad som kunnat hända.
-Vi stannar till varje pris. Går vi hem nu kommer de att jaga oss till döds en efter en, sa en ung kvinna till Al Jazeera tidigt in på kvällen. Hennes mörka föraningar om vad ett nederlag kan leda till är säkert helt korrekta.

.

Även en revolution måste andas ut och vila inför nya uppoffringar.

.

Nu på torsdag förmiddag visar revolutionen att den inte är besegrad. Folk strömmar på nytt in till torget och barrikader har byggts för att skydda folket mot ett eventuellt nytt angrepp under dagen.
Vad som kan hända innan natten till fredag faller på är det nästan omöjligt att förutsäga. Det finns många faktorer som kan avgöra utvecklingen. Ska mobben anlända igen? Är ryktet som sprids nu på torsdagsmorgon sant om att många busslaster fulla med beväpnat slödder är på väg? Kommer armén att som i går släppa igenom dem? Kommer revolutionens anhängare att mobiliseras i hundratusentals för att slå tillbaka regimens bärsärkar?
Och till sist. Finns det någon substans i det rykte som BBC sprider om att Mubarak kommer att avgå i morgon fredag?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,GP2,VG1,SVD3,AB1,GP3,SVT1,DN5,DN6,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Från Kairo…,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kairo min älskade.

En historisk fest för miljoner.

.

-Jag avgår i september som Barack Obama vill.

-Avgå nu, du och dina ministrar, vi skiter i Obama.

.

Så lät svaret på Mubaraks inspelade tal till nationen sent i onsdagskväll. I Washington slog alla rådgivare sina kloka hjärnor samman för att till slut komma upp med en plan för en ”stabil” övergång till en tid efter Mubarak, garanten för USAs och Israels strategiska intressen.
Timmarna innan talet visade redan det egyptiska folket hur totalt tondöva både husbonden och hans röst är. Varje ord som kom över den politiska mumiens läppar häcklades av de hundratusentals demonstranter som ännu var kvar på Befrielsetorget närmare midnatt.

.

Ännu sent på kvällen var det folkfest på Befrielsetorget.

.

Innan upplevde vi live hur ett hav av människor som ropar på Mubaraks avgång, sjunger, skrattar, ber, kramas, jublar i euforisk glädje och firar en ny upptäckt, att miljoner skuldra vid skuldra känner att de kan fälla härskarna i de luftiga palatsen utan att det krävs en militärkupp.
Befrielsetorget Tahrir är inte längre bara ett torg och en rondell för bilar, det är också en gigantisk skola i politiska realiteter. På några dagar har hundratusentals ungdomar lärt sig mer om sociala krafter än under hela deras liv. Skräcken för polisen, tortyren och repressionen bar bytts till stolt självförtroende över den egna styrkan.
Scenerna på Tahrir påminner mig om scenerna i Teheran 1979. Men det finns en enorm skillnad. I Teheran dominerade svart – män i svart och kvinnor i svart, miljoner av dem. På Befrielsetorget dominerar ingen färg. Den miljonhövdade folkmassan liknar ett färggrant lapptäcke i Al Jazeeras direktsändning. I Teheran dominerade Khomeinis svartklädda anhängare i folkmassorna. På Tahrirtorget dominerar ungdomens friska färger.
Är det slutet för slutet för Mubarak och hans militärstyre? När det här skrivs sitter han fortfarande i sitt palats, hälarna nedkörda i de mjuka mattorna som om han skulle kunna bromsa historien. Det är nästan säkert att det är hans sista timmar eller dagar vid makten, men bara nästan. En plötslig omkastning av situationen är inte omöjlig även om det känns otänkbart.

.

Mer än en diktator har slutat i en lycktstolpe. Än finns det tid för Mubarak att hoppa av.

.

Nyckeln till den fortsatta utvecklingen består av två delar som måste passas ihop för att steg framåt ska kunna tas. Den ena biten håller militären i sin hand. Den andra finns i oppositionens ägo.
Hur militären till sist kommer att agera är inte uppenbart. Just nu säger arméledningen att våld mot folket är uteslutet, men situationen kan ändras. Det psykologiska kriget om soldaternas och de yngre officerarnas lojalitet är inte vunnet ännu för demonstranterna. För samtidigt har Mubarak utsett en militär hök, general Omar Suleiman, till vicepresident och flygvapenchefen till premiärminister. Det kan ses som förberedelser till en sorts militärjunta att ersätta Mubarak med. Ju fler timmar och dagar som soldaterna och officerarna frotterar sig med demonstranterna desto större chans att generalerna kommer att ge order i det tomma.

.

En skräckscen för generalerna i Mubaraks kabinett.

.

Den organiserade plundringen och stöddemonstrationer till Mubarak kan vara ett led i en gradvis militär repression av demonstrationerna under förvändning att folkets säkerhet kräver det. Men det är bara en tänkbar utveckling där vi inte befinner oss än.
Den andra nyckelhalvan håller oppositionen i sin hand. I går tisdag bildades en lös kommitté som i ett gemensamt uttalande avfärdade alla förhandlingar med Mubarak och hans regering. Det är ett viktigt beslut om det hålls av alla inblandade organisationer och individer som exempelvis El Baradei. Utöver denna vägran finns det ingen gemensam plattform eller handlingslinje. Det kommer uppenbarligen att bli ett handikapp inom kort. För inför Mubaraks vägran att avgå kommer det att krävas en taktik från oppositionen. Miljoner demonstranter kan inte mobiliseras ur många gånger som helst utan ett alternativ till maktens planering av övergången.

.

Miljoner demonstranter behöver en konkret handlingslinje för de kommande veckorna.

.

Att El Baradei är en verklig representant för den civila egyptiska borgerligheten visade han tydligt då närmare två miljoner samlades till en folkfest utan like. Han stannade hemma i sin trädgård med hänvisning till hans personliga säkerhet. Vi kan gissa vad de som riskerat sina liv under åtta dagars protester tycker om det.
Den starkaste och bäst organiserade kraften i oppositionen är utan tvekan det Muslimska broderskapet. De har inget gemensamt med den skräckbild av extrem fundamentalism som media i väst försöker sprida. Broderskapets sociala program är till hundra procent liberalt, ja till och med nyliberalt. Det förordar privatisering av hälsovård, undervisning och andra statliga funktioner. Ledarskapet är till stor del rika affärsmän. De anser strejkvapnet ”ogudaktigt” och förordar att fackföreningarna ska främja klassamarbetet.

.

Att bäras fram på lyckliga föräldrars axlar blir ett minne för livet.

.

Deras religiösa agenda syns främst i idén att rika människor ska vara givmilda och skänka pengar till välgörande ändamål bland de fattiga som i sin tur inte ska strida för sina egna klassintressen utan ingå i den andliga gemenskapen där de sociala frågorna evakuerats, ungefär samma hållning som många rika borgare i USA förespråkar.
Den radikala sekulära vänster som finns både bland unga studerande och i de fackliga organisationerna är numerärt svag men kan komma att spela en viktig roll eftersom de är de enda som kan resa krav som svarar mot den fattiga majoritetens krav på inte bara frihet utan också på bröd och arbete.

.

En revolution är alltid en folkfest.

.

I tio dagar har vi kunnat följa en levande revolution. Det ger vingar som kan bära långt bortom dagens snäva horisonter. Den arabiska revolutionen är det här århundradets första segerrika politiskt demokratiska resning. Ska den gå vidare och ta på sig uppgiften att revolutionera de sociala relationerna och bryta de bojor som fattigdomen bjuder den stora majoriteten av de arabiska folken att bära? Vår uppgift är att med all kraft bygga solidaritet med den totala frigörelsen från materiellt och andligt förtryck i en region som alltid styrts av envåldshärskare och militärjuntor.

.

Vintermodet 2011

Stick älskling

-Det ligger i tiden just nu.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,GP1,GP2,AB1,DN6,SVD7,SVD8,DN6,

DN7,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Från Kairo till Världen,Röda Berget,Sjöstedt,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Revolutionen i våra hjärtan

Game over eller time-out i Tunisien ?

Dagen D i Egypten?

.

Kära läsare, i dag gäller det att hålla i hatten i Egypten. Sedan armén sagt att det är uteslutet att dess soldater beordras skjuta på fredliga demonstranter talar allt för att dagens ”miljonmarsch” verkligen mobiliserar miljoner medborgare i en kraftsamling som kan fälla Mubarak.

Men det får vi komma tillbaka till när informationen finns tillgänglig. Här följer i stället en lägesbeskrivning av situationen för den tunisiska revolutionen.

********

I larmet från Kairo hörs inte längre den tunisiska revolutionens röst. Tidpunkten för utbrottet i Egypten påverkades mycket av vad som skedde i Tunisien. De första dagarna i Kairo, Alexandria och andra städer syntes den tunisiska flaggan överallt. Ben Alis flykt stimulerade till kravet på Mubaraks avgång.
Nu är situationen den omvända. För att den tunisiska revolutionen ska kunna gå vidare behöver den hjälp av en seger i Kairo. Just nu härskar lugnet i Tunis och de revolutionära massorna från inlandet har lämnat huvudstaden. Det är ett lugn som endera signalerar game over för ytterligare framsteg i revolutionen eller så andas bara de revolutionära krafterna ut.

.

För Ben Ali är det definitivt game over. Men det tunisiska borgarskapet är på motoffensiv.

.

Vänpunkten i huvudstaden kom i fredags då kravallpolis kunde driva iväg demonstranterna utanför premiärminister Ghannouchis kontor utan att de fick hjälp av lokalbefolkningen. I går måndag visade den ”demokratiska” övergångsregeringen vad den går för. Ett hundratal ungdomar som samlades framför inrikesministeriet för att kräva alla RCD–funktionärers avgång attackerads våldsamt av kravallpolisen som fick visa att den inte tappat handlaget sedan tiden under Ben Ali.
Alla, utom ett fåtal korrumperade ja-sägare, ville bli av med Ben Ali. Även rika borgare som inte tillhörda hans familj hade fått nog av diktatorns nepotism, den extrema favoriseringen av den egna familjen. Men när han väl var borta började intressemotsättningarna mellan en välbärgad elit och en relativt välbeställd ”medelklass”, å ena sidan, och de fattiga förtryckta från inlandet och de arbetande i Tunis fattigare kvarter, å andra sidan, att inta en central plats i den politiska processen.
Därför började de förstnämnda att tröttna på kaoset och den ekonomiska förlamningen och accepterade den regering som rensats från alla personligheter ur Ben Alis parti RCD. Att Mohamed Ghannouchi var Ben Alis närmaste man verkar inte ha vägt tillräckligt tungt i de välbärgades önskan efter lag och ordning och business as usual men utan diktator. De litar på att övergångsregeringen ska organisera fria och demokratiska val till parlamentet och presidentskapet inom de utlovade sex månaderna.

.

Segern är inte säkrad och på stället marsch slutar med nederlag.

.

Detta syns på Facebook där grupper bildats för att stödja regeringens linje för lugn och återgång till en fungerande vardag. En av grupperna har 50 000 inskrivna och vid sidan av stöd till regeringen sprider gruppen mycket besk kritik av ”pöbeln från landet” som inte förstår att respektera tunisbornas borgerliga dignitet. Facebook var centralt i att sprida information om de första upproren i Sidi Bouzid och nu visar mediet att det också kan användas som vapen mot revolutionen.
-Bröd, frihet och värdighet.
Det var den slogan som människorna i Sidi Bouzid, Kasserinne, Thale och andra städer i inlandet samlades kring. Om revolutionen avstannar där den står nu kan de som riskerade sina liv för att störta Ben Ali möjligtvis få kravet på frihet bemött i form av formella demokratiska fri- och rättigheter i val. Men både brödet och värdigheten kan det bli sämre med.

.

De välbärgade i Tunis är glada över Ben Alis fall. Men tycker att ”någon jävla ordning får det väl andå vara även i en revolution”.

.

Brödet för den fattiga befolkningen i landet blir lika knapert och torrt som förr. Den tunisiska ekonomin är oförmögen, under nuvarande ägandestruktur och diktat från IMF om liberalisering och öppna marknader för det utländska kapialet, att skapa arbete åt landets ungdom som utgör halva befolkningen. Med usla löner, arbetslöshet och underutveckling i inlandet blir värdigheten därefter.
Den tunisiska revolutionen har stannat upp inför de höga hinder som regeringen och kapitalet har lyckats resa den senaste veckan. Efter en time-out och förhoppningsvis med kraftig stimulans från Egypten kan hindren kanske rivas.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3, SVD5,SVD6,SVD7,GP4,AB1,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Intis,Från Kairo till Världen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Glöm inte Tunisien.

Nya regeringen – kapitalets regering.

.

Regeringschefen Mohamed Ghannouchi gav efter för trycket från gatan och avskedade alla ministrar från Ben Alis parti RCD. Men hans val av ersättare visar att regeringen inte avvikit från sitt mål – att stjäla revolutionen från folket.
Till att börja med sitter han själv kvar och trots att han hoppat av från RCD är och var han en viktig kugge i RCDs maskineri för att kontrollera staten. I stället för att skapa en expeditionsministär med bara tillfälliga ministrar med som enda uppgift att organisera val till en konstituerande församling valde den gamle räven att ge plats åt tunisiska kapitalister i regeringen. Tre ägare av privata företag och en universitetsprofessor sitter nu i regeringen.

.

Ben Ali är borta men de 40 rövarna är kvar.

.

Samtidigt skickade regeringen ut sin kravallpolis för att skingra den tusenhövdade demonstrationen utanför premiärministerns kontor, där de campat sedan fem dagar tillbaka. Alla av dem kom med ”frihetskaravanen” från fattiga städer i inlandet som Sidi Bouzid och Kasserine.
Att de kunde skingras utan att få stöd från befolkningen i Tunis är ett dåligt omen. Det speglar tyvärr den nersättande attityd mot ”fattighjonen” från inlandet som befolkningen i de rikare kuststäderna och badorterna har. I Alma Allendes dagbok, som jag skrev om häromdagen, återger hon hur unga demonstranter utanför premiärministerns kontor skäller på tunisborna som de menar nöjer sig med Ben Alis fall och att de nu på nytt sitter i sina caféer.

.

Många vill inte acceptera en enda person från RCD i regeringen.

.

Inte heller fick de hjälp av den mäktiga men tvehågsna fackföreningen UGTT, som visserligen sagt att de inte tänker sätta sig i den nya regeringen men att den samtidigt anser den legitim sedan RCDs ministrar avgått. Det vill säga att UGTT inte kräver Muhamed Ghannouchis avgång och inte heller ställer krav på ett nytt parlament och en ny konstitution.
I stället har UGTTs ledning uppmanat demonstranterna att åka hem till sina hemorter eftersom ”80 procent av era krav realiserats”, som UGTTs generalsekreterare Abdessalam Jrad sa till dem.
Den tunisiska revolutionen kanske nu går in i ett svårare läge. Om mobiliseringen mot den sittande regeringen sjunker tillbaka kommer många att bli överraskade om de inbillar sig att vad som vunnits är säkrat. Det finns flera hundra tusen medlemmar i RCD som förlorat sin plats vid köttgrytorna och som bara väntar på tillfället att ta hämnd på revolutionen.

.

En baguette kan göra underverk.

.

Inte heller Ghannouchis regering kommer att garantera frukterna som revolutionen redan gett om den folkliga mobiliseringen mattas av och tillåter reaktionen att sticka upp huvudet.
Då kanske de tusentals demonstranter som samlades utanför inrikesministeriet och drev Ben Ali på flykten kommer att få göra bekantskap med källarlokalerna i byggnaden. Utgången av vad som nu pågår i Egypten kan i mycket bestämma framtiden för revolutionen också i Tunisien.

Egypten dagen efter.

-Jag avskedar regeringen så att inget ändras.

.

Så kan man kanske i en rubrik sammanfatta det sena, troligen alltför sena, budskap som Hosni Mubarak gav vid midnatt.
–Jag förstår er, sa Mubarak likt en general de Gaulle. Skillnaden är bara att de Gaulles tal signalerade slutet på Frankrikes kolonialstyre av Algeriet.

.

Det finns kanske plats för en mumie till i Kungarnas dal?

.

Om Mubarak har förstått något så inte är det folkets hat mot diktaturen, förtrycket, den misär som tiotals miljoner lever i. Det okuvliga kravet på frihet och demokrati hörs inte ända upp i Mubaraks partihögkvarter, som i natt för första gången lyste upp Kairo.
Nu finns bara en ruin kvar NDPs högborg. Det är en symbolik som om Gestapos byggnad brunnit ned en kall januarinatt i Berlin.
I går fredag var vi vittne till en vändpunkt i flera avseenden. Så sent som fredagsmorgon sa inrikesministern att landets säkerhetsstyrkor och kravallpolis inte tänkte tolerera några former av protester efter den traditionella fredagsbönen.

.

Fruktan var bortblåst. Utegångsförbudet brydde sig ingen om.

.

När arméns pansar under eftermiddagen och kvällen rullade in i Kairo, Alexandria och Suez var det beviset för regimens nederlag. Polisstyrkorna sveptes undan av folkmassorna på ett sätt ingen vågat hoppas på. Beslutet att kalla in armén krossade i ett slag polisens image av oövervinnerlighet.
Plötsligt framstår Mubarak som svag. Hans besked att regeringen avsätts och att reformer ska genomföras för att möta folkmassornas krav är inte längre trovärdigt. Den upproriska ungdomen är inte längre intresserad av Mubaraks löften. Den är bara intresserad av hans avgång och diktaturens fall. Enligt rapporter från i går är flygen ut från landet full av rika affärsmän och societetens grädda som sätter sig och sina rikedomar i säkerhet utomlands. Börsen i Kairo störtdök i går och bekräftade de rikas föraningar om ”pöbelns” seger.

.

-Don’t rock the boat.
Vi bevittnade också ett bedrövligt skådespel i Washington. Först viskar Hillary Clinton räddhågad och förvånad att alla bör visa ”återhållsamhet” och att den allierade regimen är ”stabil”. Kort därefter säger både hon och Obama att Kairo måste låta människorna ”fredligt demonstrera” och kräva reformer. Obama manade, ja nästan beordrade sin allierade, att snabbt vidta omfattande ”reformer”.

.

Dagen efter. När röken skingras kommer det att klarna vilken roll armén kommer att spela de närmaste dagarna.

.

Positivt eller negativt för upproret? Snarare för sent, åtminstone ur amerikanska intressens synvinkel. Från att ha stött Mubarak i decennier, försett honom med vapen och stora belopp och räknat in hans armé som den viktigaste strategiska partnern i regionen efter Israel, hoppar Obama upp på staketet för att vänta på upprorets utgång i hopp om att inte tappa alla korten. Jämfört med hans ”blomstertal” i Kairo för ett par år sedan var gårdagens uttalanden ett slag i ansiktet på de som kräver sin frihet.
-Ge dem reformer, var hans budskap. Innebörden av det är att Washington hoppas att viktiga men inte grundläggande förändringar av regimen ska vara tillräckligt för att Egypten som strategisk militär partner ska överleva berusningen av jasminernas doft.

.

Media: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,DN5,DN6,SVD5,AB3,

GP6,GP7,

Bloggare: Svensson,Jinge,Fluetankar,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

-Vi hatar dig Mubarak

-Mubarak, flyget väntar på dig.

.

Efter den traditionella fredagsbönen vällde folkmassorna ut på många egyptiska städers gator och torg. Hur många var de? Det vet ingen än eftersom regimen lagt locket på alla internetkommunikationer och gör sitt bästa för att stoppa all kommunikation med omvärlden.

http://lh5.ggpht.com/_hFyIVHLPW40/TUMZHYm4mCI/AAAAAAAAGBY/L2Z4P7gulHw/Fullsk%C3%A4rmsinf%C3%A5ngning%202011-01-28%20202856.jpg

Klart står redan att det är hundratusentals som protesterar. Kuwait Airlines har ställt in allt flyg till  landet.Regeringspartiets huvudkotor i Kairo står i brand samtidigt som lokalerna plundras på allt av värde. Runt landets viktiga Nationalmuseum bildar andra demonstranter däremot en mänsklig sköld för att förhindra vandalism och stölder av värdefulla kulturskatter. Aljazeeras TV-sändningar  på arabiska har släckts ner.  Det råder undantagstillstånd och utegångsförbud i hela landet. Men dekreten trotsas öppet av mängder med demonstranter. Från Suez och Alexandria  finns  det vittnesmål om regelrätta uppror.  Reuters säger att bara i Kairo har fem människor dödats och 800 skadats. Mubarak har beordrat militären att gripa  in och skottlossning rapporteras. Från Kairo visar Aljazeeras direktsändning på engelska hur en folkmassa satt eld på en av säkerhetstjänstens stora bepansrade bilar.  Åtta andra av dess fordon sägs brinna.  I TV-kanalens direktsändning under kvällen hörs  oavbrutet  eldgivning nära flera regeringsbyggnader. AP rapporterar att utrikesministeriet angrips av folkmassor. Aljazeera visar  fantastiska bilder när militär från sina  pansarfordon håller upp  – i stället för vapen -egyptiska flaggor i händerna och hälsas med jubel av människor.  Men sen egyptisk kväll rullar det in massor med nya stridsvagnar i huvudstaden. Är det på order från försvarsministern Mohamed Tawari? Förbereder han ett eget maktövertagande? Det senaste från Suez är däremot att både polis och millitär har dragit sig undan från folkmassorna. Det börjar att se ut som i Tunisien. Överallt fokuserar massorna sin ilska på Mubaraks presidentskap. Från den statliga televisionens sida har man annonserat att denne skulle tala ”till nationen”. Men av skäl som inte meddelats har det gång på gång skjutits upp. Kanske för att TV-huset är omringat av människor som försöker att ta sig in i byggnaden…

.

Hatet mot diktatorn syns överallt.

.

-Mubarak, vi hatar dig, som mannen på bilden ropar ut är en slogan som i koncentrat visar vad demonstrationerna handlar om. Trettio år av envälde och korruption är nog. Folket vill inte längre leva under de villkor som Mubarak erbjuder.
Klart står också att nojan i väst om det ”islamistiska hotet” är just noja. Lika lite som i Tunisien har det rests religiösa krav och från Muslimska broderskapets sida manar man nu, efter tre dagars passivitet, sina anhängare att delta men inte under religiösa förtecken utan bakom parollen ”slut på diktaturen”.
-Egyptens muslimer och kristna är ute för att kämpa mot korruption, arbetslöshet och mot förryck och ofrihet, står det att läsa på Facebooksida med 70 000 underskrifter. Samtidigt sa Mubaraks partisekreterare Safwat el-Sherif att ”NDP är öppen för en dialog med folket, ungdomen och lagliga partier. Men demokratin har sina regler och procedurer. Minoriten får inte tvinga på majoriteten sin vilja”. Ett fantastiskt uttalande av en person som leder ett parti som förtrycker den överväldigande majoriteten av landets befolkning.

.

Om El Baradei ska kunna kanalisera oppositionen mot Mubarak är oklart.

.

Från bilder och videoklipp framträder också att protesterna är drivna av sekulära jordnära krav som slut på tortyren, korruptionen och jobb åt de unga.
De närmste dagarna kommer bilden att klarna. Då kan vi se om Egypten följer Tunisien i hälarna och vilka som sedan står i tur. Rubriken, -Mubarak flyget väntar på dig, var en av parollerna i en demonstration i dag i Jordanien då omkring 3 000 personer deltog i en facklig demonstration mot dyrtiden.

.

Ungdomen har förlorat sin fruktan för maktens beväpnade väktare.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,AB2,VG1,SVD4,DN4,GP2,GP3,GP4,AB3,VG2,DN5,GP5,GP6,GP7,

DN6,VG3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tunisien på fjortonde dagen.

Revolutionen bryter sig väg.

.

Trycket från gatan blev för stort. Regeringen gav efter för folkmassornas krav och i går avskedades alla ministrar som representerade den hatade regim som lydde under Ben Ali. De fyra ministrar från partiet RCD som besatt inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministerposterna avtackades under stort jubel av de tusentals människor som belägrat premiärministerns byggnad i snart en vecka.
Jublet dämpades något av att premiärministern, Ben Alis före detta högra hand, Muhamed Ghannouchi sitter kvar som regeringschef.
-Det är en tillfällig regering med en klar uppgift – att tillåta en övergång till demokrati. Dess uppgift är att organisera val i vilka folket har total valfrihet, sa Ghannouchi i ett tv-tal till nationen.

.

Ben Alis gamle hantlangare  Mohamed Ghannouchi klänger sig fast vid makten som en kardborre.

.

Eftergifterna till gatan visar på det styrkeförhållande som råder för tillfället. De härskande vacklar och fruktar alla folkliga initiativ. Samtidigt är det faktum att Ghannouchi sitter kvar ett bevis på att makten ligger i en vågskål som kan tippa åt båda hållen.
Det psykologiska kriget är en viktig del i kampen. I sitt tal riktade sig Ghannouchi till demonstranternas självkänsla.
-Visa ett civiliserat beteende så att revolutionen kan segra, manade den gamle räven i hopp om att alla ska gå hem och vänta på att ”experterna” ska fixa det hela.
Så här skrev en av arbetarrörelsens mest framträdande revolutionärer om skillnaden mellan vardag och historia.
Revolutionens mest framträdande drag är massornas direkta deltagande i historiska händelser. Staten, monarkin eller demokratin, dominerar vanligtvis nationen, historien görs av specialister i hantverket: kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid avgörande vändningar, när en gammal regim blir outhärdlig för massorna, bryter de ned palissaderna som skiljer dem från den politiska arenan…För oss är revolutionens historia framför allt historien om massornas våldsamma inbrytning på den terräng där deras eget öde avgörs.  (Leon Trotskij, Den ryska revolutionens historia)

.

Palissader och taggtråd är till för att rivas.

.

Revolutionen i Tunisien visar än en gång att Trotskijs syn på vad som händer när ett förtryckt folk inte längre står ut med sina härskare stämmer även i dag. Palissaderna rivs ned och folkmassorna tar historien i egna händer.
”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”. Så skriver Alma Allende, en ung tunisisk-spansk kvinna, i en fascinerande dagbok över händelserna i Tunisien, timme för timme, den 18-26 januari.
Det här leder oss fram till viktiga saker som sker i det tysta efter Ben Alis fall. Som i alla uppror och revolutioner uppstår kaos, vardagen bryts upp och många viktiga funktioner i samhället upphör att fungera. Det blir en kraftmätning där uthållighet och trötthet avgör utgången. Medan regeringen och de som fruktar det nya hoppas att folket i uppror ska tröttna, fruktar folket i sin tur tröttheten, tvivlet som uppstår om man ska orka hålla ut tills segern är nådd.

.

Demonstranter från Sidi Bouzid utanför premiärministerns byggnad. De har inte tröttnat.

.

Kaoset och nedbrytandet av viktiga samhällsfunktioner blir till ett handikapp när problemen som den paralyserade ekonomin och stängd administration skapar även för det strejkande och demonstrerande folket.
När problemen blir akuta då tar folket saken i egna händer och skapar sin egen administration av samhälleliga funktioner. Det är vad som just nu sker i flera städer och kommuner i Tunisien och på offentliga och privata arbetsplatser. Där den gamla makten inte fungerar eller har abdikerat skapar människorna strukturer som börjar ersätta den vacklande makten – det uppstår parallella administrationer, som vi kan kalla en dubbelmakt.
Hur utbrett fenomenet är i Tunisien är inte klart. Men det existerar och sprider sig. Jag har redan i tidigare bloggar citerat exempel där de anställda i offentlig administration, i media, i företag och även privata bolag helt sonika slängt ut de gamla cheferna och själva tillsatt kommittéer för att organisera arbetet.

.

När rädslan ger vika för modet och självförtroendet finns det inga gränser kvar.

.

I städer och kommuner ställs problemen annorlunda än på arbetsplatserna. Distributionen av matvaror måste organiseras. Sjukhus och skolor fås att fungera igen. Renhållningen sättas i arbete igen. Polis och administration som flytt sin kos kräver organisering av vakthållning i bostadskvarter, osv osv.
Vad gör man då? Jo, folket i uppror tar saken i egna händer, organiserar sig i råd och kommittéer som tar över de uppgifter som inte längre statsapparaten löser. Det är vad folket i staden Siliana gjort. Samma sak sker i staden Sidi Bou Ali där följande deklaration publicerats av det nya ”stadsrådet”:

”Deklaration av lokala provisoriska rådet för löpande ärenden i staden Sidi Bou Ali.

Till följd av det administrativa vakuumet förklarar vi medborgare av Sidi Bou Ali samlade på ”Folkets torg” att:
-vi gemensamt valt ett lokalt tillfälligt råd som ska sköta stadens affärer och arbeta inom ramen för regional och nationell samordning för att återskapa ett normalt liv, civilt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt i landet tills en ny Konstitution i ett demokratiskt och folkligt samhälle öppnar vägen för val som garanterar en fredlig utveckling av makten utan monopol för någon och som representerar alla partier;

Rådets uppgift är,

-att skapa en säkerhetskommitté för att skydda våra bostadskvarter
-hjälpa till att sätta igång vardagsekonomin och garantera medborgarnas nödvändigheter
-garantera att civila institutioner som banker, sjukhus, administration, skolor och andra inrättningar öppnas
-sköta om stadens renhållning
-sköta samordningen med andra lokala och regionala råd
- hålla kontakt med landets armé som i dag är den enda institutionen som vakar över samhället
Vi beslutar att dela upp oss i följande kommittéer:
-en propaganda- och presskommitté
-en kommitté för kommunikation med armén
-en kommitté för säkerheten i bostadskvarteren
-en kommitté för renhållning i staden
-en kommitté för logistik
-en kommitté för upplysning och kultur”
Med en blandning av hopp och oro väntar vi på vilken väg den tunisiska revolutionen ska ta.

.

Här är det ”Game Over” för Ben Ali. Demonstranter jublar utanför inrikesministeriet den 14 januari.

.

Ska den visa upp ”ett civiliserat beteende” och låta de professionella hantverkarna sköta revolutionen, vilket är detsamma som att lämna fältet öppet för reaktionen. Eller ska folkets organisering av sin egen makt sprida sig till varje vrå av samhället? Ska exemplen från Siliana och Sidi Bou Ali bli slå rot och bana väg för ett totalt brott med 55 års diktatur?

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

-Ned med Mubarak

-Ska dom åka bort ?

.

I alla sociala uppror och revolutioner blomstrar skämten om de hatade regenter och statschefer som enbart håller sig kvar med grovt våld. Egypten och skämten om Hosni Mubarak är inget undantag. Här följer ett som prickar mitt i.

”Ärkeängeln stiger ned till Mubaraks dödsbädd och säger: – Hosni det är dags att säga adjö till folket.

Hosni: Varför då, ska dom åka bort?”

.


Det hatade ansiktet slits i stycken.

.

Ett av många skämt som driver med makten och samtidigt stryker under det dramatiska läge som nu råder i landet. I dag torsdag är i stort sett alla kontakter med landet brutna. Facebook, Twitter, mobiltelefoni, fast telefoni, allt har tystats ned av diktaturen som verkar satsa på absolut våld sedan det relativa våldet i tisdag och onsdag inte lyckades rensa gatorna från den ungdom som reser sig mot presidenten, tortyren, korruptionen och arbetslösheten.

I staden Suez var det mycket hårda sammanstötningar mellan protesterande ungdomar och kravallpolis i går då enligt uppgifter en regeringsbyggnad brändes ned. I dag torsdag är Suez helt avskuret från omvärlden. Rykten talar om kanske tusen fängslade demonstranter enbart i Suez.

I dag torsdag följer nya protester trots det omfattande polisvåldet. Redan nu på morgonen meddelar Al Jazeera att en polisstation bränts ned i Suez, där demonstrationerna verkar övergå i uppror. I dag kommer också fredspristagaren Muhamed El Baradei tillbaka till landet för att som han säger:

-Jag åker tillbaka till Kairo för att delta på gatorna, för det finns inget annat alternativ.

Om hans närvaro kan stärka mobiliseringen återstår att se.

.

Trots massiva insatser av kravallpolisen kunde ungdomarna bryta sig fram.

.

Mumien i Kairo vill inte släppa taget om makten och verkar fortfarande hålla sig till planen att sonen Gamal ska ta över när benen inte längre bär. Problemet är bara att Gamal är en  mycket avskydd person och att armécheferna, som har den verkliga makten i landet, sägs vara emot en tronföljd med Gamal i huvudrollen.

Vågorna från den tunisiska revolutionen verkar växa till en tsunami som kan dränka alla mossiga diktaturer på sin väg. I Jordanien låtsas Kungen att det regnar och låter folket protestera mot regeringen och dyrtiden. I Jemen, av alla platser, var det i går på nytt demonstrationer som krävde frihet och som skanderade att ”trettio år är nog” och krävde president Salehs avgång samtidigt som de tusentals demonstranterna sa nej till sonen som efterföljare.

.

Med stort mod möts kravallpolisen ansikte mot ansikte.

.

Vem kunde ana att den gnista som tändes i Sidi Bouzid den 17 december skulle bli till en präriebrand inom loppet av en månad. Den tunisiska ”legala” oppositionen togs på sängen och visade sedan upp sitt rätta ansikte genom att sätta sig i den nya regeringen. I Egypten händer samma sak. De många ”legala” oppositionspartierna, som egentligen bara är kotterier kring enskilda personligheter utan massbas, togs på sängen av ungdomens revolt och har hittills inte spelat någon roll alls.

Även det Muslimska broderskapet saknade röst i mobiliseringen. Rörelsens ledning var i stället milt avog mot initiativen till protester och uppmanade inte sina anhängare att delta. Bedömare anser att cirka en femtedel av landets över åttio miljoner medborgare ansluter sig till broderskapets ideoligiskt/religiösa strömning. De organiserar skolor och sköter sociala inrättningar som staten inte tillhandahåller och vill säkerligen inte dra på sig maktens vrede.

.

Unga kvinnor som säger vad de vill och klär sig som de vill.

.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar styra broderskapets handlande. Med sin djupa konservatism och medeltida kvinnosyn har de säkert svårt att acceptera den revolterande ungdomens frispråkighet och ”omoral”.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar också ha varit devisen i Washington. Hillary Clintons uttalande i tisdags om den ”stabila regimen” i Kairo var så hårresande att det följdes dagen efter av ett nytt uttalande som bad Mubarak lyssna till folket och att inte censurera cyberrymden. Det senare kravet verkar ha fallit för döva öron.

Oavsett hur revolterna i regionen utvecklas den närmaste tiden stirrar den bittra sanningen Barack Obama och Pentagon i ögonen: ”kriget mot terrorismen” är en diplomatisk katastrof för USAs intressen i hela Nordafrika och Mellanöstern. Vad vi ser nu är rekylen av Georg W. Bushs kanonsalvor mot hela arabvärldens befolkning.

.

Frihet ger vingar.

.

I Tunisien och Egypten finns det inte en människa som vänder sig till ”den amerikanska demokratin” efter förebilder för det samhälle ungdomen ropar efter. Barack Obamas berömda tal i Kairo är glömt och begravt under ruinerna efter ”kriget mot terrorismen” och det diplomatiska haveriet efter WikiLeaks avslöjanden.

”På sin dödsbädd frågar sig Mubarak vad som ska hända hans folk när han går bort.

–Herr president oroa er inte, svarar hans rådgivare, egyptierna är ett solitt folk som kan äta grus för att överleva.

Mubarak (efter lång stunds eftertanke) till sin rådgivare:

-Kan du ordna monopol på handeln med grus åt min son Alaa?

.

EFTER ” AVGÅ BEN ALI”

”AVGÅ MUBARAK”

-Hörru Hosni, om du tar med dig Bouteflika och Khadaffi fixar jag gruppbiljett.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,DN8,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ned med sjuan.

En diktators lilla egenhet.

.

Det fanns många likheter mellan Ben Alis regim i Tunisien och exempelvis den östtyska diktaturen under Walter Ulbricht. Personkulten fanns där, partiets pressmonopol, censuren, partiet som var staten och vice versa. För att få något uträttat var det bekvämt att äga en partibok som nästan fungerade som id-kort.

.

Ben Ali byggde en kult av siffran 7.

.

När Ben Ali tog makten 1987 genom att avsätta Habib Bourguiba rådde en omfattande personkult runt den då 84-årige diktatorn. Till att börja med undvek därför Ben Ali att bara byta ut Bourguibas porträtt mot sitt eget. I stället startade något som världen troligen aldrig skådat förr.
Ben Ali, som tydligen var vidskeplig, byggde en kult av siffran 7. Hans kupp ägde rum den 7 november efter att 7 läkare förklarat Bourguiba senil, vilket säkerligen var en korrekt diagnostik. Sedan dess figurerar siffran 7 i de mest otänkbara sammanhang.

.

Smaklöshet saknades inte i Ben Alis monument.
Det var på TV7 som Ben Ali höll sitt sista tal. Stationen har nu bytt namn. Avenue 7 november, boulevard 7 november, Café 7, Taverne 7, ja allt skulle döpas med en sjua i namnet, det var en garanti för en god relation med diktatorns parti RCD. Det var bara en gång det gick för långt. Slakteriet 7 november fick aldrig sitt namn godkänt. Vad som hände med slaktaren är inte känt. Han fick kanske omskola sig i grönsaker. Landets flygbolag hette Sevenair till för ett par dagar sedan.

.

Direktflyg Tunis – Saudiarabien med Sevenair.
Den totala fusionen mellan partiet och staten ägde rum under Ben Alis ledning. Två miljoner medlemmar kunde RCD stoltsera med, på en befolkning av tio miljoner. Ingen anslöt sig av ideologiska skäl. Intern diskussion var helt otänkbar. Apparaten var bara ett verktyg för Ben Alis och hustruns familjer för att organisera korruptionen så att det mesta av profiterna hamnade i rätt fickor. För den vanlige medlemmen var det i stället en garanti för att erhålla ett banklån, att barnen fick plats i en skola nära hemmet, att ett nybygge anslöts till elnätet, ja allt som eventuellt kunde underlätta vardagen erhölls lättare med partiboken i fickan.
Nu ligger RCD i ruiner. Det gigantiska huvudkontoret i Tunis är i det närmsta tomt. Centralkommittén är upplöst. Utanför Tunis var RCDs partistruktur lika med en med statsapparaten parallell administration. Nu har de höga funktionärerna gömt undan partiboken i gamla skokartonger och lämnat administrationen åt sitt öde. Ändå hänger skuggan av RCD över hela den politiska kamp som pågår. Går inte revolutionen vidare och begraver RCD kan liket börja röra på sig igen.

.

RCDs huvudkontor i Tunis.
Att RCD kunde behålla sitt medlemskap i sossarnas internationella brödraskap Socialistinternationalen säger egentligen mer om denna Internationals program och principer än om Ben Alis RCD. Men det är en fråga för Monas efterträdare att svara på.
En vidskeplig, korrupt tyrann har störtats. Bara det tunisiska folket kan ta åt sig äran. In i det sista hölls diktatorn under armarna av det ”internationella samfundet”. Det kommer Tunisiens folk inte att glömma i första taget. Inte de förtryckta folken i resten av den arabisktalande världen heller.

.

RCDs byggnad i Sfax brinner.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,DN3,SVD2,SVD3,GP2,

Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Intis,Röda Berget,

läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,