Category Archives: Socialism

Befria Salameh Kaileh

Posted on by
7

Salameh Kaihle är en mycket välkänd marxist i Syrien. Han föddes 1955 på Västbanken men kom snart till Syrien där han studerade och blev en övertygad marxist. Han har skrivit en rad böcker om imperialismen, den arabiska nationalismen, sionismen och den arabiska vänstern.

På nittitalet satt han åtta år och elva dagar i regimens fängelser. Hans kritik från vänster av Assadfamiljens Baathparti gillades inte av diktatorn.

Från första dagen av det syriska upproret har Salameh aktivt deltagit i kampen. Den 24 april fängslades han på nytt. Dagen efter hans arrestering publicerades en text av Salameh på den libanesiska siten Al Akhbar. Här under har jag gjort en fri översättning av en fransk översättning av det arabiska originalet. Därför kan texten framstå som lite svårläst på en del ställen. Men det ska inte författaren lastas för utan översättningen i flera led.

Salameh behöver vårt stöd. På den här länken finns en text skriven av Omar Dahi och Vijay Prashad som ger en insikt i Salehs roll i den syriska revolutionen och en länk till en petition som du kan skriva under om du delar kravet att han ska friges omdedelbart.

Läs mer om Salameh och skriv på petitionen

************************

Var står Syrien efter ett års revolution?

Regimen vill bevisa att den löst alla problem, trots att den har intensifierat våldet med en systematisk förstörelse av flera städer och en bombning av zoner där oppositionen är stark. Antalet arresteringar ökar också. Assad verkar starta ett fullt krig över hela landet vilket visar att han fortfarande är oförmögen att stoppa revolutionen.

-Vi sjunker aldrig ner på knä, lyder texten på pojkens kropp.

Den senaste tiden har regimen allt mer litat till sina allierade utomlands -Ryssland, Kina, och Iran,- än till sin inhemska styrka.

Varje dag blir det allt tydligare att den fråga som ställs är mer vilket öde som väntar regimen än vilket tillstånd revolutionen befinner sig i. Alla regioner i landet är nu berörda, inklusive Aleppo och Damaskus, vilka tidigare setts som exempel där majoriteten av folket stödde regimen.

Vissa regioner i landet har inte deltagit i revolutionen på grund av rädsla för religiös splittring som regimen uppmuntrar. Många människor misstror de existerande alternativen till regimen därför att de fruktar att islamisterna ska komma till makten. Men det problemet kan komma att ses på ett annat sätt i nästa etapp tack vare nya perspektiv för revolutionen.

Situationen tvingar de styrande att skifta uppmärksamheten till hemmafronten för att driva ett totalt krig, med stöd utrikes av sina ”ryska allierade”.

Inrikes kan inte kriget besegra revolutionen. Risken finns att dess väpnade arm försvagas med tanke på statsmaktens överlägsna styrka. Men den folkliga mobiliseringen kan inte stoppas. Den visar inga tecken till att försvagas trots våldet och blodsspillan som rebellerna utstår.

För att begränsa upproret till en ”nivå av låg intensitet” krävs utan tvekan en total mobilisering av regimens förmåga att förtrycka, understött med hjälp av andra resurser. Detta tär på makten och undergräver staten på grund av avsaknaden av finansiering på lång sikt, sammanbrottet i statens ”etik” och av fragmenteringen av de krafter som strävar efter krig. Till det ska också läggas Rysslands minskade förmåga att förse regimen med ett ”internationellt skydd”.

Demonstration i staden Yabroud nära Damaskus 7 februari

Därför kan situationen utvecklas enligt två tänkbara scenarion. Först kan det leda till minskade resurser för staten och en försvagning av den repressiva apparaten som följs av en eskalerad revolt och till en ”ockupation av torg” enligt rebellernas dröm och slutligen till regimens fall.

Det andra scenariot vore en avgörande inhemskt sammanbrott som leder till att regimen faller av sig självt vilket kan framtvinga en lösning där dödandet stoppas och vissa krav från upproret förverkligas.

Utifrån kan inte Ryssland skydda regimen hur länge som helst, på grund av diktaturens oförmåga att stoppa resningen och sin allmänna interna svaghet.

Med tanke på Rysslands roll i stödet till regimen –inte bara politiskt (för Ryssland är också brottsligt skyldigt för dödande och förstörelse)- blir den internationella statusen svår att upprätthålla. Ryssland löper risken att slösa bort den ”förändring” som man uppnått tillsammans med Kina när de försökte ”stoppa Washingtons framfart” i FNs Säkerhetsråd och det arbete som gjorts för att förändra styrkeförhållandena inom den ”nya världsordningen”.

Dödsskjutningar, begravningar, fler dödsskjutningar, har varit en motor i upproret.

USA som inte vill att regimen faller (för tillfället åtminstone) driver skickligt på Ryssland ut i det syriska träsket. Det börjar likna vad som hände Sovjetunionen i Afghanistan, men utan en militär intervention, påverkat av regimens blodspillan som får ryssarna att framstå som försvarare av en ”barbari utan motstycke”.

USA och den sionistiska staten (Israel) vill därför inte se ett snabbt slut på konflikten i Syrien. De bryr sig inte om revolutionens seger. Tvärtom vill de kanske konsolidera sitt inflytande över revolutionen och trötta ut dess huvudkraft. (Glöm inte att de nya affärsledarna i Washington flörtade starkt med Syrien för inte så länge sedan). USA anser kanske att de kan lyckas med sin plan genom att trötta ut Ryssland eftersom Moskva är oförmögen att hitta en lösning på krisen och sin positiva hållning till regimen.

Genom sin solidaritet med och ohämmade stöd till regimen förlorar Ryssland allt man sökt realisera på det internationella planet, och utan att ens vinna Syrien. Ryssland visar därmed att det blivit en imperialistisk stat, men utan att lyckas ställa den i sin kapitalisms tjänst, kanske på grund av den ryska kapitalismens maffianatur. Därför framstår den följdriktigt som en idiotisk imperialism.

Även om ryssarna avstår från sin vetorätt i Säkerhetsrådet finns det inga tecken på en militär intervention i Syrien. De imperialistiska makterna önskar tvärtom en förvärring av situationen, som nämnts innan. Det får Ryssland att framstå som de som mer än annat utövar ”tryck” på regimen, vilket förlänger konflikten utan att staten faller samman.

Demonstration i staden Idlib 6 februari

Kommer Rysslands hållning att ändras? Med all säkerhet och det har redan börjat. Men det ska noteras att dess roll försvagas. Ryssland hade kunnat föreslå en lösning enligt den jemenitiska modellen, ett överlämnande av makten till vice-presidenten och bildande av en ”nationell samlingsregering” (eller Övergångsråd) som inleder en övergångsperiod, vilket regimen ensamt hade förkastat. Men att testa en mindre ambitiös lösning eller helt enkel bevara regimen är inte längre möjligt efter den senaste upptrappningen av dödandet, regimens militära offensiv och våldsvågen utan motsvarighet.

En lösning utan regimens avgång är därför inte möjlig, lika lite som ett påhitt om en ”nationell enhet” kan skapa en utväg. Konflikten har överspelat alla kosmetiska lösningar som Ryssland föreslår och nu är de i behov av en reell lösning. Moskva måste sluta stödja och beskydda regimen. Det är görbart, utan att frukta en icke-existerande och överdriven västlig intervention, som används som ursäkt för våldet mot det syriska folket.

Internationell solidaritet med kampen i Syrien behövs.

Regimen har inte lyckats finna en avgörande lösning utan använder i stället grovt våld som tröttar ut statens institutioner och sammanhållning, vilket inleder en process av upplösning. Dess ”internationella allierade” kommer inte att rädda den, inte Ryssland, inte Kina, inte heller Iran eller Hizbollah.

Ett år och en månad av revolution har drivit makten till isolering, maktlöshet och svaghet. När folket kräver förändring kan inget stoppa revolutionen, så länge inga förändringar realiseras.

Detta är något uppenbart som vi lärt oss av historien som i dag utspelas inför våra ögon då bomberna och raketerna (som inte riktas mot den sionistiska staten) slår ner i kvarter och städer.

2011 är inte 1980. Planen som fungerade då misslyckas i dag därför det är folket som kämpar inte bara ett litet religiöst skikt.

Salameh Kaileh

25 april 2012

.

Media;DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1 Maj i Paris, äkta och falska varor

Posted on by
Reply

De fackliga organisationernas demonstrationer i Frankrike blev en stor succés. Hundratals demonstrationer hölls över hela landet som enligt organisatörerna samlade kring sju hundra tusen deltagare tillsammans. Polisen halverar budet, som vanligt.

De fackliga centralernas ledare gick i täten för det riktiga 1 Maj.

I Paris var det närmare 200 tusen i de fackliga organisationernas demonstration. Enligt polisen deltog 48 000. I Paris ligger polisens siffror alltid långt under det verkliga deltagandet eftersom de aldrig räknar in de stora folkmassor som vandrar med på de breda trottoarerna i samma riktning som tåget. Det är uppenbart för alla att de också deltar i manifestationen, men inte för polisen.

I år fungerade 1 Maj också som avstamp inför presidentvalets andra omgång nu på söndag. Inte sedan 1981 har ett presidentval engagerat så starkt som det som nu äger rum. Fem år av ”sarkozism” är fem år för mycket för hela den arbetande befolkningen. Löftena att ”vara de arbetandes president” och att det är de ”som kliver upp tidigt” som ska hedras i samhället klingar i dag som tomma klyschor som i bästa fall lockar till hånfulla skratt. Sarkozy har besegrat sig själv och kommer med stor sannolikhet att avpolletteras om några dagar.

Mannen som är beredd att dra vilken lögn som helst.

På Första Maj slog han ytterligare en spik i sin egen kista. För första gången sedan 1941 arrangerade en sittande president en manifestation på Arbetets Dag. Då var det quislingen general Pétain som stod för bedrägeriet. I går var det Sarkozy som organiserade en ”fest för det sanna arbetet”. Underförstått, till skillnad från de fackliga organisationernas ”egoistiska” demonstrationer. Trots att regeringspartiet UMP bjöd på gratis bussresor från när och fjärran var esplanaden Trocadéro invid Eiffeltornet inte överfull. Det hindrade inte den inbitne lögnaren Sarkozy att utropa ”vi är två hundra tusen”. Sett till esplanadens yta gånger tre-fyra personer per kvadratmeter fanns det högst 50 tusen blå-vit-röda flaggviftare på plats, kanske inte mer än 30 tusen.

Syftet med Sarkozys ”sanna 1 Maj” var ett försök att splittra i de arbetarled som ställde upp i det riktiga första majtåget.

-Kasta de röda fanorna och tjäna Frankrike, skanderade han i en uppmaning riktade till de arbetare som slöt upp bakom de fackliga organisationerna. Han ilska mot framför allt fackföreningen CGT (förr ett lydigt redskap för franska kommunistpartiet) var inte att ta fel på sedan CGTs ledare Bernard Thibault, mot traditionen att inte stödja en kandidat, manar alla att rösta på François Hollande den 6 maj.

François Hollande föredrar spela allvarlig president i förväg.

-Jag kommer aldrig att acceptera moralkakor från de som höjer en fana som varit så många tyranniers symbol, hetsade Sarkozy i ett försök att lyfta fram gamla lik som fortfarande finns i kommunistpartiets garderober.

Vulgaritet och lögn har varit den avgående(?) presidentens kännemärke under hela valkampanjen. Hans utfall mot Hollande och försök att nåla fast stalinismens fana på sossens rygg visar att han inte drar sig för en lögn. Dagen innan de ”två hundra tusen” samlades på Trocadéro proklamerade han:

-I morgon kommer François Hollande att marschera under CGTs röda fanor, ljög Sarko. Att alla visste sedan länge att Hollande i stället för att demonstrera på Första Maj valt att böja sitt huvud vid socialisten Pierre Bérégovoys grav hindrade inte Sarkozy från att dra en medveten lögn.

Vad ska man sedan tycka om Hollandes val av aktivitet på Arbetets Dag? Visserligen var det 1 Maj 1993 som den gamle premiärministern tog livet av sig, men själv tycker jag att Hollandes plats, när han nu gör anspråk på att företräda de svaga i samhället, var i demonstrationsleden i Paris. Med sitt handlande ger han Sarkozy delvis rätt. De röda fanorna är de fackligt organiserades egoistiska symbol, säger Sarkozy och Hollande ger honom rätt i sak medan han säger motsatsen. Hollandes idé med gravbesöket är uppenbar. Han vill spela ”hela franska folkets president” redan innan valet är över.

Frankrike åt fransmännen säger den vulgära kopian av Jeanne d’Arc

-Alla vet att skuldkrisen inte ger något utrymme för radikala reformer och att budgetsaneringen blir tuff. Om några månader kanske massor av våra väljare börjar visa sitt missnöje och några månader senare har vi miljoner i protest på gatorna, sa en framstående ledare för Socialispartiet anonymt häromdagen till tidningen Le Monde.

Det kan bli Hollandes verkliga problem om han väljs till landets nye president. Hur ska de beska pillren tvingas i en arbetande befolkning som väntar sig en ny politik av en ny president?

Årets 1 maj i Paris blev till ett ”triangeldrama” sedan Sarkozy samlat trikolorens borgerliga anhängare. För med i spelat fanns som vanligt Nationalfrontens samling för ”de sanna patrioterna”. Omkring femton tusen samlades som vanligt vid foten av Jeanne d’Arc på sin häst. Med Marine som ledare i stället för halvfascisten Jean Marie Le Pen blir kopplingen till den franska nationens räddare ännu mer givande för Nationalfronten. En stark kvinna då –en stark kvinna nu.

Den stora frågan om vad Marine Le Pen skulle säga till sina väljare inför 6 maj besvarades som de flesta tänkt sig.

-Jag kommer personligen att rösta blankt, sa hon och manade samtidigt var och en att rösta enligt sitt eget tycke. Den hårda kärnan av frontens väljare kommer säkerligen att rösta blankt som Le Pen själv. Det kan röra sig om 25-30 procent av de 6,4 miljoner som röstade på Marine. Av resten pekar opinionsundersökningar mot att närmare 60 procent väljer Sarkozy eftersom han drivit en grov kampanj mot alla invandrare i landet.

CGT och SUD är två av de stora fackföreningarna som existerar

Till skillnad från pappa Le Pen, som alltid hyllat den liberala marknadsekonomin, försöker dottern Marine att framställa sig som den enda kandidaten med ett program mot ”systemet”.

-Alla bekämpar oss hand i hand. CGT och Medef (arbetsgivarföreningen), revolutionära kommunister och cheferna för CAC40 (40 största börsbolagen i Frankrike). De låtsas slåss inbördes, men de har bara en gemensam fiende –oss.

En grov demagogi naturligtvis men som går hem i de stugor där hoten från avindustrialiseringen och globaliseringen samt de inbillade hoten från invandringen skapar ett öppet hat mot ”systemet”.

Därför dominerade också de gamla slagorden under Jeanne d’Arcs bronsblick.

-Inte vänster, inte höger. Nationalfronten.

-Blå, vit, röd. Frankrike åt fransmännen;

-Fransk , stolt och stark, stod det på de ungas t-skjortor.

Ett program att forma framtida stormtrupper med.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN4,SVD2,SR2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Marine mäskar på djupare vatten.

Posted on by
4

Det stora slaget om de franska väljarnas röster är i full gång. Sarkozy och Hollande rusar runt i högt tempo för att vinna röster från Marine Le Pen och mittpolitikern François Bayrou.
För Nicolas Sarkozy finns det bara en strategi –full fart styrbord, eller höger för alla landkrabbor som jag själv. De senaste dagarna har Sarkozy slagit alla rekord i smicker över Nationalfronten och dess väljare. Det lär bli ännu värre dagarna innan 6 maj. Den bedrövlige opportunisten har redan förklarat Nationalfronten rumsren och i linje med ”Republikens värderingar”. Vilka värderingar han tänker på kan man undra över. Frihet, Jämlikhet och Broderskap är det i alla fall inte.

Hollande eller Sarkozy? Svar den 6 maj.

François Hollande har också gett sig in i fisket bland stimmen som snurrar kring Marine Le Pen. Många som röstar på ”fronten” hör hemma hos oss, förklarade han häromdagen och analyserade rösterna på Marine Le Pen som ”vredens och lidandets” röster. Gott nog. Men om man föreslår fortsatt ”globalisering” och ”budgetsanering” som huvudinriktning för ett nytt presidentskap är risken mycket stor att vredens röster slår mot honom själv nästa gång. För när Sarkozy säger att budgeten ska balanseras innan 2016 bjuder Hollande över och anger 2017 som datum för samma mål. Ingen vidare anledning till att slå klackarna i taket för de som väntar sig en progressiv och expansiv politik till fördel för de arbetande i samhället.

Men vilka är då de människor som förra söndagen röstade Marine Le Pen? Eller vilka är de som röstade på ”fronten” utöver den gamla kärnan av främlingshatare och ”patrioter” med läderstövlar i garderoben? En röntgenbild av Marine Le Pens väljarbas visar ett Frankrike som är delat i två delar, både geografiskt och socialt. Flera saker går att lyfta fram om Nationalfrontens väljare.
I år har FN för första gången etablerat sig som politisk kraft i hela landet. Det innebär inte att Marine Le Pen fått stora röstetal överallt, men att hon lyckats placera FN på kartan med 5-10 % där fronten förr saknade närvaro. Det gäller först alla stora städer där ”sarkozismen”, eller den gamla franska högern, fortfarande regerar och där den klassiska vänstern dominerar i de ”folkliga” stadsdelarna. Hennes mäskning på djupare vatten har lyckats.

En färgbild över Frankrike som graderas från mörkblått till mörkbrunt och med alla nyanser däremellan visar ett landskap av mörkblåa öar av olika storlekar i ett skärgårdsvatten av allt från ljusblått till mörkbrunt. De stora mörkblå öarna är alla större städer där FN oftast ligger under eller kring 10 %. I de berömda förorterna där ungdomen lät tala om sig för några år sedan finns inte Sarkozy närvarande. Där är det i stället mot alla förutfattade meningar vänstern som dominerar helt. I den omtalade förorten Seine-Saint-Denis nordost om Paris fick Hollande 38,68 %. I vissa förortskvarter med en stor proportion unga mellan 17-24 år har Hollande till och med fått 45 till 55 procent av alla röster och med närmare 75 procents valdeltagande. Något av ett historiskt rekord i modern tid.

Socialarbetare och lokalpolitiker i dessa nerslitna förortskvarter säger enstämmigt att Sarkozys hetskampanj mot utlänningar, islam och halalslakt mobiliserat hela samhället mot ”Bling-bling” vilket kristalliserats i en röst för Hollande och i mindre utsträckning för Mélenchon. Bland dessa medborgare med invandrarbakgrund göre sig Le Pen inget besvär.
När vi rör oss ut mot vad fransmännen kallar ”peri-urbana” villaområden då befinner vi oss plötsligt i Le Pens nya fäste. Det konstiga begreppet ”peri-urbana” täcker de områden utanför storstäderna där bebyggelsen oftast är villor med välbärgade ägare, tillräckligt långt från städernas centrum för att ”pöbeln” i de riktiga förorterna inte ska kunna ha råd att bosätta sig där. Också tillräckligt långt bort från stadskärnorna för att man måste ha bil för att ta sig till sina arbeten. I dessa områden fick Marine Le Pen genomgående över sitt nationella genomsnitt på 17,9 procent.

Seine-Saint-Denis,  en av de mest omtalade förorterna till Paris.

Vid sidan av dessa nya geografiska zoner där Le Pen gick starkt fram har hon också två klassiska väljarbaser att falla tillbaka på: den rena landsbygden och de nedslitna industrizonerna i nordost. Den franska bykulturen och kommunindelningen är rätt så unik i Europa. Det finns inte mindre än 36 tusen kommuner med en befolkning på 423 medborgare i snitt. Att jämföra med exempelvis Belgien med sina 589 kommuner med över 11 tusen medborgare i genomsnitt. Den franska landsbygden är en myriad av småbyar med få innevånare, ett bageri, en kiosk, ett charkuteri och en borgmästare men utan social service, sjukvård, post och polis. I den myllan frodas Nationalfrontens patriotism och främlingsfientlighet. I massor av dessa traditionens högborgar kom Marine Le Pen först av alla kandidater. Ofta med valsiffror över 30 procent.

Idylliska små landsbygdsbyar är öppna för Le Pens demagogi.

I de nordostliga provinserna på gränsen till Luxemburg och Tyskland hittar vi en annan bastion för Marine Le Pen. Där bor offren för globalisering av ekonomin och nedläggningar i den klassiska tunga industrin. I dessa områden är Nationalfronten det största ”arbetarpartiet”, tätt följt av Socialistpartiet. Däremot är Sarkozy utraderad bland dessa arbetargrupper, som 2007 gav honom stort förtroende. Han lovade ju dem ”att arbeta mer med bättre inkomster”.

Marine Le Pen har lyckats att bryta den ”sannitära barriär” som de traditionella partierna rest mot Nationalfronten. Hennes parti uppfattas nu av en stor del av befolkningen som ett ”normalt” parti med en nationella och ”franskvänlig” framtoning. Det har hon lyckats med tack vare Nicolas Sarkozys försök 2007 och i årets val att spela med i samma verbala hets mot ”islamiseringen”, våldet i samhället och invandringen.

En mix som inte passar Marine Le Pens smak.

Han har normaliserat idén att invandringen kostar samhället stora summor när i själva verket all seriös ekonomisk forskning visar att invandrarna bidrar till samhällsekonomin med mer än vad de ”kostar” därför att så många av dem befinner sig i aktiv ålder och bland annat betalar in stora summor till pensionssystemet och andra sociala försäkringar. Hela 64 procent av Sarkozys väljare anser nu att samarbete med Marine Le Pen inte stör dem.

Det verkar mycket troligt att Nicolas Sarkozy kommer att avtackas för sitt dåliga arbete och tvingas lämna över presidentskapet till François Hollande. Då kommer skördetiden för Marine Le Pens strategi. Redan nu syns tydliga tecken på djup splittring inom Sarkozys regeringsparti UMP. En rad mycket tunga namn i UMP, som Jean Pierre Raffarin och François Fillon låter oss förstå mellan raderna att Sarkozys strategi att vinna över Le Pens röster genom att tala samma språk som hon inte är acceptabelt.

En ny period för den franska borgerligheten verkar därför öppna sig. Marine Le Pens försök att placera sig som ledare för en hård republikansk höger kan förverkligas. Det skulle i så fall ske genom att delar av UMP:s högerflygel ger sig in i ett samarbete med Nationalfronten på ett nationalistiskt program. Då kan kanske mittenpolitikern François Bayrou lyckas samla den borgerliga mitt som han strävat efter i flera decennier. Det scenariot kan bara realiseras om Sarkozy förlorar mot Hollande nästa söndag. Det blir samtidigt slutet för Sarkozy som politisk ledare för den franska republikanska borgerligheten.

Gollnich, Le Pen och Mégret. Det gamla gardet som Marine avtackat för gott.

Samtidigt kan förra veckans framgång för Marine Le Pen utgöra avstampet för en politisk kris inom Nationalfronten. Det gamla gardet kring hennes far Jean-Marie Le Pen ser inte med blida ögon på hennes allt mer frenetiska försök att göra ”fronten” rumsren. Hennes strategi att rensa bort ”extremismen” i de egna leden för att kunna posera som en framtida ledare av den franska högern gillas inte av de gamla knektarna.

Inför första valomgången gick det rykten om en extremt dålig stämning i Nationalfrontens högkvarter. Många i det gamla gardet lär sura ordentligt och talar inte ens med Marine Le Pens närmaste medarbetare. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta av hennes rådgivare kommer från kretsen kring Bruno Mégret som var frontens andreman fram till 1998, då han splittrade fronten efter en dispyt med chefen Jean-Marie Le Pen. Mégret ville redan då strida för att göra fronten rumsren. Pappa Le Pen har däremot alltid velat behålla frontens ideologiska kärna av stenhård invandrarfientlig nationalism parat med ständiga ideologiska provokationer kring judeutrotningen under andra världskriget.

Efter parlamentsvalen i juni väntar kanske därför flera överraskningar i det borgerliga lägret. UMP exploderar och delar hamnar under Marine Le Pens vingar samtidigt som delar av hennes Nationalfront ger sig av i en mer extrem riktning. Men det innebär inte att Nationalfronten kommer att försvagas. Tvärtom öppnar det vägen för Marine Le Pen att ”förborgerliga” fronten och göra den mer rumsren i borgerlighetens ögon. Det gamla gardet med nostalgi för fascismen försvinner ut i periferin och Marine Le Pen blir en fransk variant av Italiens Gianfranco Fini, fascisten som kom in från kylan.

Blått= Sarkozy etta, Rött= Hollande etta, Svart= Le Pen etta.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,ETC1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Låga löner ger ingen konkurrenskraft

Posted on by
Reply

Än en gång publiceras bevis för att det nyliberala struntpratet om behovet av lägre löner för att öka konkurrenskraften är just inget annat än struntprat.
Skillnaden i timlöner inom EU27 varierar mellan 39,3 € i timmen och 3,5 € i timmen. Ja, men vad bra då är det väl enkelt att se vilket land som är mest konkurrenskraftigt. Bulgarien borde svaret vara om den dominerande propagandan vore sann, för där kostar en arbetstimme i industrin 3,5 €.
Siffrorna hittar vi i Eurostats senaste rapport om lönekostnaderna inom EU. I tabellen här under ser vi att det snarare råder ett omvänt förhållande mellan lönekostnaderna och ett lands industris konkurrenskraft. Länder som Norge, Sverige, Belgien, Danmark, Luxemburg, Frankrike och Tyskland har den mest konkurrenskraftiga industrin inom EU.
I en tidigare artikel här på bloggen gjorde jag en längre analys av just förhållandet mellan löner, produktivitet och konkurrenskraft. Här publicerar jag den igen eftersom Eurostats nya siffror aktualiserar min artikel. Håll till goda kära läsare med lite skåpmat. Uppstekt gröt är inte så tokigt ibland. Det tyckte i alla fall min gamle far.

 

Källa: Eurostat. Siffrorna i tabellen visar inte samma timlöner som i min artikel här under. Det beror på att de två tabellerna inte har exakt samma underlag.

*********************
.
Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.
Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.
Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.
Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem röstade vad i Frankrike?

Posted on by
Reply

Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Korrupta vapenaffärer bakom Greklands skuldkris?

Posted on by
2

.

Många människor i Grekland lider inte bara av de rikas skuldkris. De plågas också av de tyska och franska fordringsägarnas svulstiga dubbelmoral.

Inte minst gäller detta de korrupta vapenaffärerna med landet. Under många decennier har den grekiska staten haft spenderbyxorna på när det gällt pengar till militären. Detta oavsett om grekerna levt med militärdiktatur eller ett civilt styre. I genomsnitt har man varje år tryckt ner drygt sju procent av statsbudgeten i halsen på den ständigt hungriga militären. En synnerligen extravagant siffra i jämförelse med EU:s snitt på 2.2 procent. Enligt SIPRI i Stockholm var Grekland under åren 2002 – 2006 världens fjärde största importör av konventionella vapen.

 

.

Hade man under efterkrigstiden minskat denna utgiftspost till vad grannarna kostat på sig hade Grekland i dag varit skuldfritt, understryker den kände ekonomen Angelos Phillipides för Guardian i tidningens avslöjande reportage om dessa osmakliga affärer.

 

Ordföranden i den fackliga centralorganisationen GSEE, Yiannis Panagopoulos, berättar om sitt och andra fackliga företrädares möte med Angela Merkel i Berlin. När det blev hans tur att få ordet kunde han inte låta bli att fråga henne om varför Tyskland sålt vapen till Grekland, något man bevisligen inte har råd med eftersom löner och pensioner skärs ner. Merkel svarade omedelbart att ”vi aldrig har bett er om detta”. ”Vi väntar fortfarande på en restbetalning för våra ubåtar”. En ”restbetalning” på saftiga en miljard euro. En summa tre gånger så stor som den senaste kapningen av pensionerna!

 

.

Två av de tyska ubåtar som Grekland inte behöver…

.

Grekland importerar drygt tjugofem procent av sina vapen från Tyskland. Knappt tretton procent kommer från Frankrike och det är mer än en tillfällighet att det just är tyska och franska banker som gynnas av att EU spänt fast grekerna på en finansiell sträckbänk.

.

.

De lukrativa vapenaffärerna har visserligen bromsats upp i och med den skarpa blixtbelysningen av Greklands statsskuld. Men fortfarande ligger de på skyhöga fyra procent av BNP eller dubbelt så mycket som i övriga Europa. En förutsättning för den tyska ”handräckningen” för de olika ”räddningspaketen” har uppenbart varit att Grekland tvingats att garantera fortsatt vapenimport från sina krävande ekonomiska styvföräldrar.

.

.

Gödselvattnet för de stora vapenkontrakten har som vanligt varit korruption i alla led. De har tecknats i en frodig och för all insyn helt övervuxen miljö av mutor och svarta pengar.

Hos oss fick Sten Tolgfors gå för skumraskaffärerna med Saudiarabien. I Grekland har den förre försvarsministern Akis Tsochadzopoulos nyligen fängslats inför en rättegång där han kommer att anklagas för att ha tagit emot åtta miljoner euro i mutor som en ersättning för att ha godkänt just ett köp av fyra tyska ubåtar. Pengar som gått till ett köp av två egendomar i Aten, den ena ett eget luxuöst hem på stadens mest fashionabla boulevard. I Tyskland har det tyska företag Ferrostal, som förmedlade ubåtsaffären, gått med på att betala böter på 140 miljoner euro. Företagets vd och flera andra toppchefer har dessutom fått lämna sina jobb…

.

.

Den grundläggande orsaken till Grekland kroniskt sjuka statsfinanser kan härledas till högerns seger (med USA:s hjälp) i inbördeskriget 1946-49. Redare och bankirer, men också många små företagare och högt utbildade yrkesgrupper som advokater och läkare, belastades inte i dess efterdyningar med några märkbara skatter och den arbetarrörelse som nyss besegrats kunde naturligtvis inte bygga något socialt välfärdssamhälle.

 

De genomkorrumperade politiska eliterna i Grekland har hela tiden matat sina militärer med nya anslag. Deras hunger har aldrig stillats. Inför folket har delar av pengaflödet sekretessbelagts. Men framförallt har man lyckats att manipulera människors gamla turkskräck med en ohöljd nationalistisk retorik. Än med en botten många tusen år tillbaka i det gamla Hellas. Än med en i det Andra världskrigets motstånd mot den nazistiska ockupationen. Eller i en samvetslös exploatering av det egna fascistiska kuppförsöket på Cypern 1974. Turkiets militära försvar av öns turkiska befolkning beskrivs än i dag som blott och bart ”en invasion” där man valt bort att tala om att det handlade om en storgrekisk ”enosis” eller förening mellan hela Cypern och Grekland under styre av en militärdiktatur.

 

Hotbilden av ett Turkiet som vill invadera Grekland är genomfalsk. Bägge staterna är medlemmar i NATO, vars stab aldrig skulle tillåta något sådant. Men samtidigt vill man inte sudda alltför mycket i militärens nationalheroiska affischer. Vapenaffärer för de egna medlemsländerna är alltid bra och för det militärt strategiska Mellanöstern är det för NATO:s del ett vackert bidrag med ett väl rustad grekisk militär.

.

.

I sak betyder dessa hårda fakta om Greklands statsskuld och dess stora vapenimport att det skulle räcka med ett enda krav på den grekiska staten från EU:s sida:

 

Vi hjälper er finansiellt om ni för lång tid framöver inte överskrider en militärbudget på 2.2 procent av statens utgifter. Vapenkontrakt måste annulleras. Men gör vi så är alla problem lösta.

 

Som läsare kan du fundera över varför det inte har blivit så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVT1,SVD1,DN1,AB1,

Revolution och reaktion i Syrien

Posted on by
Reply

Medan FN och det så kallade internationella samfundet upprört ser på hur regimen i Damaskus använder Annans sexpunktsplan till ett sista försök att krossa upproret mot diktaturen vägrar de upproriska att kapitulera inför det grova våldet.

FN:s sexpunktsprogram ger Assad status som förhandlingspartner

Det är helt uppenbart att USA, EU, Israel och Turkiet inte önskar att oppositionens paroll – ”Folket vill att regimen faller”- blir verklighet. För dem alla är den regionala geostrategiska jämvikten viktigare än det syriska folkets krav på frihet och värdighet.
Även för vissa grupper och intellektuella är det syriska folkets kamp underordnat mer övergripande prioriteringar. ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får” och därmed ökar kanske risken för ett katastrofalt regionalt krig, menar de. Vissa går så långt att de villigt låter sig användas som megafon för den syriska regimens officiella propaganda om ett folk som skyddas av armén mot ”terrorister” i utländsk sold.

Här gräver ”utländska terrorister” ostört skyddsgrav i asfalten.

Men bland syrier i exil finns det också krafter som helt stöder upproret i hemlandet. Alla går inte i syriska ”vänskapsföreningars” ideologiska ledband. En av dem är Ghayath Naisse, kirurg till yrket som tvingats till exil i Frankrike. Där har han bildat ”Kommittén till försvar av demokratiska friheter och mänskliga rättigheter i Syrien”. I texten här under analyserar han kampen i Syrien som han stöder helhjärtat samtidigt som han avvisar en militär intervention och de reaktionära arabstaternas försök att kväva revolutionen till förmån för deras salafistiska anhängare i Syrien.
Texten publicerades ursprungligen i NPAs veckotidning Tout est à nous. Översättningen från franska här under är gjord av mig.

Ghayath Naisse talar på ett solidaritetsmöte med den syriska revolutionen.

”FNs resolution om Syrien hindrar inte regeringen att fortsätta massakern på den upproriska befolkningen. Saudiarabiens och Qatars försök att kidnappa revolutionen försvårar visserligen uppgifterna för revolutionärerna men kampen för att sätta punkt för Assads regim fortsätter.
FNs säkerhetsråd har antagit tre deklarationer under den tretton månader långa revolutionen. Senast antog Säkerhetsrådet den 14 april resolution 2042 med stöd av den kinesiska regeringen. Resolutionen tillåter FN att skicka observatörer till landet.
Efter en kraftig eskalering av repressionen i flera syriska städer utropade regeringen ett ensidigt eldupphör den 12 april. Men de militära operationerna har på intet vis avslutats.
Resolution 2042 faller inom ramen för Kofi Annans nominering som FNs och Arabförbundets specielle sändebud. Annan har presenterat ett sexpunktsprogram: – alla parter upphör omedelbart med allt våld, armén drar tillbaka sina styrkor från städerna, de som fängslats befrias, media släpps in i landet, en dialog öppnas mellan regeringen och oppositionen.
Fredagen 13 april ökade antalet demonstrationer mot regeringen kraftigt. De lokala samordningskommittéerna räknade till 750 demonstrationer.
Dagen efter, den 14 april, sköt arméenheter på plats i Aleppo skarpt mot ett begravningståg av en demonstrant som skjutits dagen innan, med ett tjugotal nya döda civila. Samtidigt bombades på nytt upproriska kvarter i Homs, Idlib, Deraa och i Damaskus utkanter.
Kofi Annans mission speglar i själva verket en instabil kompromiss mellan stormakter, med USA och Europa på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Men den syriska revolutionen har inte bara en internationell dimension. Den är också regional på grund av Syriens strategiska betydelse. Vilket förklarar reaktionära arabländers mer aggressiva hållning, med Saudiarabien och underhuggaren Qatar som försöker skapa en allians med Turkiet i syfte att ge tung beväpning till de små beväpnade grupper som står dem nära.
De manar till och med på Turkiet för att skapa en ”säkerhetszon”. Hittills har dessa försök varit fruktlösa. Dessa reaktionära länder söker att kidnappa den syriska revolutionen och styra dess riktning.  De har två motiv för sin politik, att klippa av banden mellan Teheran och Damaskus, och förhindra en social och demokratiska revolutions seger så att den inte blir ett exempel att följa för deras egna befolkningar.
Demonstrationerna förra fredagen gick fram under slagorden ”En revolution för alla syrier”. Det antyder en politisk mognad som sätter stopp för försöken att kidnappa revolutionen. I förbigående kan vi notera att Qatars och Saudiarabiens mediala och politiska inflytande via propaganda i Aljazeera, Alarabya och andra media tappat inflytande och misskrediterats i det upproriska folkets ögon. Samma sak gäller deras skyddsling, Nationella Syriska Rådet, som trots det massiv stöd de erhåller fallit samman till ett tomt skal så att det nu mer liknar en nyhetsbyrå.
Det är en tid av förlorade illusioner. Det revolterande syriska folket har, ställd inför en blodig regim, konkret och under blodsspillan lärt sig att skilja mellan verkliga vänner och fiender och redan prövat den återvändsgränd kontrarevolutionens krafter försökt leda dem in i.
Det är arbetarklassen och andra exploaterade som står i revolutionens centrum. Av den anledningen har diktaturen avskedat över 85 tusen arbetare mellan januari 2011 till februari 2012 och stängt 187 fabriker (enligt officiella siffror) i syfte att bryta dynamiken i den syriska arbetarklassens protester.
Även om vi är emot all militär intervention i Syrien, som för tillfället är mindre trolig, är vi ändå villkorslöst solidarisk med den folkliga syriska revolutionen. Vissa ”vänstergrupper” som lägger tonvikten endast vid ett fördömande av en imperialistisk intervention och de reaktionära arabstaternas inblandning är i syriska aktivisters och revolutionärers ögon inget annat än stödtrupp åt den blodiga borgerliga diktaturen och förrädare mot de arbetande och exploaterade massornas kamp för frihet, jämlikhet och social rättvisa.

Leve den syriska revolutionen!
Leve de förtrycktas revolution!

Ghayath Naisse”

 .

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,SVD2,SVD3,SR2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sprint inför franska valen

Posted on by
2

I går söndag avslutade presidentkandidaterna kampanjen inför presidentvalet nästa söndag med stora möten över hela landet. I första hand riktades blickarna mot de två huvudkandidaternas utomhusmöten i Paris.

Nicolas Sarkozy inför sina anhängare på Place de la Concorde

Den utgående presidenten Nicolas Sarkozy samlade sina anhängare på Place de la Concorde, där 1 119 personer giljotinerades under franska revolutionen.

Samtidigt samlade Socialistpartiets François Hollande också till ett utomhusmöte framför slottet i Vincennes i Paris utkant där Hollande manade till en ”nyttig röst” med orden –jag är den ende vänsterkandidaten som kan vinna valet.

Dagen till ära räknade inte polisen antalet deltagare. Varför det inte gjordes är oklart, men det gav dem båda chansen att tala om minst 100 000 deltagare. Av bilderna från Place de la Concorde att döma var det långt ifrån sexsiffrigt. Det var stora luckor i folkmassan och det tog inte heller många minuter att tömma platsen efter mötet. Uppgifterna från Hollandes möte går inte att verifiera eftersom platsen inte brukar användas till utomhusmöten så det finns inget att jämföra med.

François Hollande samlade många till mötet vid slottet i Vincennes

Däremot var det ingen översvallande entusiasm som dominerade stämningen i den kalla snålblåsten som svepte fram över Paris.

Nicolas Sarkozy har de senaste veckorna följt en valkampanjstrategi som skapat oro i de egna leden. Borta är talet om bättre löner och mer jobb. I stället har han dammat av det gamla receptet från 2007 som går ut på att försöka vinna över röster från extremhögern genom att måla fan på väggen. Invandrare, islamister, ja till och med halalkött har varit huvudrätt i en retorik som syftat till att kittla Marine Le Pens väljare. Funkade det 2007 –varför inte 2012?  Inom regeringspartiet UMP tvivlar många på strategin och det ryktas sedan en kort tid att tunga namn i partiet är desperata över Sarkozys taktik. De anser troligen att han lämnar fältet fritt för François Hollande bland ”mittenväljare”.

Jean-Luc Mélenchon har stark medvind

Dem ägnar däremot François Hollande all sin uppmärksamhet. Han räknar kallt med att alla röster som i första omgången läggs på Vänsterfronten, NPA och Lutte Ouvrière automatiskt blir hans i den andra valomgången. Då kommer nästan alla i den delen av vänstern att rösta emot Sarkozy genom att rösta för Hollande. Säkert utan entusiasm, men med en vilja att golva Sarkozy för gott.

Så Hollande kan lägga all sin energi på att framställa sig som det seriösa alternativet, den som med ett resonabelt program kan ta landet förbi alla krisberg som hotar vid horisonten.

-Om jag vinner valet blir jag hela franska folkets president, inte ett partis president, yttrade han i veckan. Den frasen är det ingen som kan ta miste på: -Jag kommer att regera i mitten. För att verkligen understryka att han som president inte kommer att sätta krokben på finansen och den ”fria marknadsekonomin” skämtade han inför ett möte i London med ett tusental franska affärsmän på plats genom att säga: -jag är inte farlig.

Marine Le Pen samlar de vanliga 14-15 procent som röstar extremhöger

 Då syftade han på det uttalande han gjorde för hemmapubliken veckan innan. –Finansen är huvudfienden, sa han då och lovade också att lägga marginalskatten på 75 procent för alla inkomster över en miljon Euro. Det är billig retorik som inte lurade många eftersom det bara berör cirka fyra tusen personer.

Däremot lovar han att avskaffa det aktuella budgetunderskottet på 6,5 procent av BNP innan 2015. Att det kräver en hård åtstramningspolitik talar han tyst om. Han har också sagt att han som president tänker begära en diskussion om ”Europakten” för att skriva in att det behövs tillväxt och inte bara stramhet för att bekämpa statsskulderna. Det är med all sannolikhet tomt prat som kommer att glömmas bort när han väl satt sig tillrätta i Elyséepalatset.

.

Media: SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Assad kan inte avgå. Han måste störtas.

Posted on by
34

Så står det då klart att Bachar Assads löfte att följa Kofi Annans fredsplan bara var ett sätt att vinna tid. Löftet att dra tillbaka de tunga vapnen från städerna och deklarera eldupphör var tomt prat.
Efter att ha vunnit tid för mer mördande förklarade Assad att Kofi Annan missuppfattat hans löfte. Först måste ”terroristerna” ge skriftligt löfte att de lägger ned vapnen innan den syriska armén lägger ned sina, sa Jihad Makdissi, talesman för utrikesministern.
Kravet på ”skriftliga garantier” från oppositionen spelar medvetet på det faktum att det inne i Syrien inte finns en enad ledning för motståndet, vare sig det fredliga eller det väpnade. De lokala motståndskommittéerna har ingen nationell motsvarighet och den Fria Syriska Armén har inte heller en nationell ledning.
De enda som skulle kunna skriva under en garanti är oppositionsrådet SNC. Men det sitter i Turkiet och har hittills visat att det är mer angeläget att behaga USA, FN och Turkiet än att stimulera och hjälpa upproret i hemlandet. SNC saknar däremot verklig förankring i Syrien och dess diplomatiska manövrer möter lite sympati bland de tusentals aktivister som kämpar på plats.

Oppositionsrådet SNCs första kongress hölls i Tunis

Nej, det verkliga syftet med Kofi Annans ”fredsplan” är att hindra den syriska regimen från att falla samman. Inga stora internationella ”spelare”, som USA, EU, Israel och Turkiet vill se ett ”libyskt” scenario där statsapparaten bryter samman. Kärnan i FNs plan är att bidra till en förändring som inte ändrar någonting utom att Bachar Assad eventuellt ersätts av vice presidenten. Därför insisterar planen på att ”våldet upphör” och att förhandlingar om ”nationell försoning” inleds.
Planen är dödfödd och kommer aldrig att bli verklighet. Av flera anledningar. I ett år har tiotusentals och åter tiotusentals människor rest sig mot diktaturen och krävt frihet och värdighet. Månader av fredliga protester möttes av allt brutalare våld som i sin tur motiverade allt fler soldater och officerare att desertera och så småningom bilda den löst sammanknutna Fria Syriska Armén. Sett till deras usla beväpning och utrustning är naturligtvis ordet ”armé” missvisande. Det är mer en milis som tar vad den har och hoppas att allt fler kamrater i den reguljära armén ska följa deras exempel.

Fria syriska armén är mer en civil milis än en militär organisation

Allt lidande och heroisk kamp mot diktaturen har inte gjorts för att sluta vid ett förhandlingsbord med Bachar Assad som samtalspartner. Parollen som hela tiden symboliserat den arabiska våren, inklusive upproret i Syrien sammanfattar bäst situationen –Folket kräver regimens avgång.
Inte heller Bachar Assad är beredd att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Likt Khaddafis regim i Libyen är Assads tyranni framför allt en familjediktatur som inte frivilligt kommer att dela makten eller lämna den ifrån sig. Den kan bara störtas. Alla förhoppningar om ”demokratiska reformer”, ökad frihet och ”öppnade dörrar” är inget annat än illusioner.
Så varför är det den vägen som det ”internationella samfundet” försöker göra till den enda vägen för oppositionen? Svaret är nog ganska enkelt och bygger på den gamla machiavelliska sanningen att ”man vet vad man har men inte vad man får”. I fyra decennier har Bathregimen i Damaskus varit en garant för ”stabilitet” i regionen, det vill säga den stabilitet som USA och Israel har som första prioritet i Mellanöstern. Myterna om den ”anti-imperialistiska” regimen i Damaskus är obegripliga men florerar ändå som hjärnspöken inom delar av ”vänstern” i USA och Europa.

Syriens ”vänner” inte mycket till hjälp

Redan familjen Assads maktkupp i det ”socialistiska” Baathpartiet innebar början till slutet på den nasseristiska perioden av ”arabisk socialism”, vilket aldrig var något annat än borgerlig nationalism plus statsägd industri. De arbetande klassernas frihet och rätt att välja sina egna ledare fanns det inte en antydan om vare sig i Nassers Egypten eller i Hafez Assads Syrien. Att det är en bisak för den ”vänster” som slukar regimens proganda om utländska terrorister som angriper befolkningen vittnar om vart denna ”vänster” är på väg –rakt in i den internationella reaktionens famn.
Under det första Gulfkriget slöt Damaskus upp bakom USA och bidrog till Saddam Husseins nederlag. Inte precis en gloriös insats mot imperialismens inflytande i Mellanöstern. I fyra decennier har Assads makt bidragit till att Israels gränser säkrats. Israels ockupation av Golanhöjderna har inte ifrågasatts annat än i de högtidliga talen. Däremot spelade den syriska armén en viktig roll i Libanon där den till USAs uppskattning mattade den palestinska oppositionen och stod med armarna i kors när massakrerna i Sabra och Shatila ägde rum.
Inte heller kan regimen i någon mening kallas ”socialistisk”, eftersom den byråkratiska kontroll över marknaden som fanns ännu i början av nittiotalet har upphävts och ersatts med nyliberala reformer.

I flyktinglägret Sabra mördades hundratals palestinier

Kort sagt finns det ingen enda stat av betydelse som vill bli av med regimen i Damaskus. Enda orsaken till det är att vare sig Vita Huset, Kremlin, Paris, London eller Bryssel kan kontrollera vad som kan tänkas komma efter diktaturens fall. SNC i Ankara kan inte garantera utvecklingen i Syrien. Inte heller kan Saudiarabien eller Qatar styra det omfattande motståndet. De gör sitt bästa för att ge ryggrad åt syriska anhängare av salafismen som ändå är långt ifrån att kontrollera utvecklingen. Qatars prat om att beväpna oppositionen verkar bara vara prat sett till den utrustning som det väpnade motståndet har tillgång till.
Det är en vanföreställning att oppositionen domineras av extrema islamister, en vanföreställning som regimen och dess högtalare i väst sprider medvetet. Syrien, till skillnad från Libyen, har en lång tradition av sekulärt nationalistiska strömningar och många socialistiska grupperingar med rötter i landets politiska historia.

Demonstranter i staden Iblid den 6 april

I dag finns de närvarande i den hårda kampen mot Assads diktatur. SNC är långt ifrån den enda organiserade oppositionen. På plats i Syrien är det i stället de lokala koordinations- och motståndsråden som leder och organiserar den konkreta kampen utan och med vapen i hand. SNC är inte en homogen gruppering. Den främsta kraften är dock det Muslimska brödraskapet som vinnlägger sig om västliga regeringars stöd, vilket syntes tydligt under konferenserna med Syriens Vänner.
När ”vännerna” samlades i Istanbul nyligen lämnade den kurdiska delegationen konferensen efter att den anklagat SNC för att inte skriva in den kurdiska frågan på dagordningen.  ”Kommittén för nationell samordning av en nationell och demokratisk förändring” (CCNCD) som enbart verkar inne i Syrien var inte ens inbjudet till Istanbul och samma gäller några sekulära mycket respekterade radikala politiker, som advokaten Haitham al Maleh.

Haithem al-Maleh är en respekterad oppositionell advokat

Oppositionen inne i Syrien är organiserad i många separata grupperingar och partier i vardande, utan någon verklig nationell ledning. Nyligen bildades dock en front under namnet Watan (Nationen) mellan sjutton radikala och socialistiska organisationer. I Damaskus där stödet för regimen verkar bredare än i resten av landet är oppositionens arbete mycket svårt på grund av den omfattande repressionen av varje protest. Ändå utvecklas en kamp i huvudstaden. Till huvudsak förs den genom civil olydnad och symboliska protester som att hänga upp flaggor på murar och att placera kassettspelare i papperskorgar på gatorna.
I dag den 10 april kommer FNs fredsplan att explodera. Regimen kan inte acceptera den eftersom den är ”genetiskt” oförmögen att förhandla om en nationell demokratisk ”försoning” som Kofi Annan kallar det. Folket i revolt å sin sida vill inte försonas med en mördare som med brått mod dödat flera tusen demonstranter och avhoppade soldater. De kan kanske tvingas ned på knä med brutalt våld. Men de kan inte fås att sluta fred med tyrannen.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,AB1,SR1,SVT1,DN3,DN4,SR2,DN5,AB2,SVT2,

SR2,SVT2,GP2,SVD2,DN5,SVD3,DN6,SVT3,DN7,SVD4,SR3,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Posted on by
5

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,