"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Socialism
Mer om attacken mot Grekland
11 Mar 10
Nytt om marknadens pyromaner.
För ett par dagar sedan skrev jag en blogg om vilken roll Credit Deafult Swaps (CDS) spelat i den « grekiska krisen ». Ett par kommentarer menade att jag helt hamnat fel och att det verkliga problemet var grekernas leverne på för stor for utan att ha råd med det.

Nicolas Sarkozy verkar inte övertygad.
Två artiklar i gårdagens internationella press belyser i blixtljus den roll som spekulationen spelat och hur den i sista hand skapar rikedomar åt de som redan har mer än de behöver.
I New York Times publiceras en artikel(NYT) som hänvisar till en rapport av Goldman Sachs (namnet bekant?) som i fjol sommar uppmanade sina rika kunder att köpa CDS på ”utvecklade ekonomiers” statsskulder vars risker enligt Goldman var undervärderade.
-Precis när den grekiska skulden började oroa investerare bytte Goldman hatt och skickade ut ett 48-sidigt memo till sina kunder om en ”CDS-101”. Enligt rapporten gav det kunderna möjlighet ”to short credit easily”, det vill säga att spekulera mot vissa statsobligationer, skriver NYT.
I en rapport av Goldman en månad senare står det att, ”CDS är för billiga eftersom de underskattar riskerna med de utvecklade ländernas skulder som nyligen ökat kraftigt”.
-Köp CDS på de utvecklade ländernas statsskuld, uppmanade rapporten sina rika kunder.
De som fortfarande tror att det är den grekiska befolkningen som levt över sina tillgångar vill vara sig se eller höra någon annan version. Det gäller i högsta grad Anders Borg som envetet i alla media mal på om att ”grekerna fuskade” och att de har sig själva att skylla.

-Nu har grekerna ställt till det igen
Den andra artikeln som indirekt knyter an till de rikas spekulation finns i veckans nummer av Business Week. Den visar hur antalet dollarmiljonärer i USA ökat under ”krisåret” 2009.
-Miljonärsklubben i USA växte med 16 procent 2009, skriver B.W. och fortsätter:
-Familjer med en förmögenhet på mer än 1 miljon dollar , exklusive bostaden, ökade till 7,8 miljoner upp från 6,7 miljoner hushåll, skriver B.W. och hänvisar till den rapport som Spectrem Group ställt samman.
Det är klirr i kassan. Om det funnes en vettig beskattning av de rika skulle det också klirra i statskassan. Med en modest beskattning av rikedomen på 50% , i stället för dagens noll procent för många rika, handlar det om 500 miljarder dollar mer i statskassan. Utan att lämna de rika i ”nöd” skulle det räcka till hälsovård och vettiga skolor för många i riktig nöd.

Bakom Goldmans murar är många järn i elden
Men det är ju bara en tanke. Det finns ingen kraft i dagens USA som kan förverkliga den tanken. Goldman Sachs kan lugnt arbeta vidare med sin konsultverksamhet åt den grekiska staten och kassera in 100-tals miljoner euro i kommission och samtidigt uppmana sina kunder att berika sig i den spekulativa karusell som banken driver. Sällan har uttrycket att vinna på både karusellerna och gungorna varit mer passande
.
Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,Dagens Arena,DN3,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Göinge,Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Goldman Sachs, Spekulation, CDS, Anders Borg,
Hur leder egentligen Wanja det fackliga motståndet i Europa?
4 Mar 10
”Blod ska rinna”
.
”Blod måste rinna” förkunnade igår Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.
.
Det är låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och alla arbetslösa han vill åderlåta med den tredje omgång av skattehöjningar och nerskärningar som klubbades i går. Det är inte de stenrika grekiska redarna som får släppa till av sitt blod. Inte heller investmentbanken Goldman Sachs som med hjälp av fiffiga lån hjälpte Grekland att dölja sina budgetunderskott och få klart med entrébiljetten till EU. Inte heller de valutajägare som spekulerar i fallet för euron.
.
Mest drabbas pensionärerna…
.
Bakgrunden är stenhårda krav från EU. Tysklands och Frankrikes regeringar vill ha en stabil euro och är inte, som Anders Borg, intresserade av att IMF, med amerikansk dominans, går in och styr och ställer med den ekonomiska politiken i ett av unionens medlemsländer. Både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är beredda till handräckning – med långfristiga lån under den haussade marknadsräntan. Men inte villkorslöst. Bara om blodet rinner. Bara om Papandreou öppnar ådrorna på sitt eget folk.
.
Det ”broderskap” som hyllas i Beethovens underbara nionde symfoni och som EU annekterat som sin signaturmelodi gäller bara den sammanhållning som är till gagn för de rika i Europa. EU är bankernas, storföretagens och militarismens inglasade högborg.
.
.
De kort som nu spelas ut är tummade och märkta av nattstånden nationalism. Grekiska ministrar pratar yvigt om den grekiska motståndsrörelsen under Andra världskriget och säger att frågan om Tysklands skadeståndskrav ännu inte är löst. Den socialdemokratiska och stalinistiska fackbyråkratin sår samma draksådd.
.
Fackföreningarnas ledningar har gett och ger Papandreou och hans PASOK sitt fulla stöd och skyller åtstramningen på Tysklands och EU:s ultimatum. När det gäller de konkreta åtgärderna går man bara så långt som att man vill ha en ”mer rättvis profil”. Den enorma kampvilja som finns bland Greklands utsatta människor tyglas och tämjs i demonstrationer där ”ångan” släpps ut lite i taget.
.
.
Här bränns EU-flaggan av uppretade demonstranter
.
.
Den i grunden så avgörande frågan om arbetarklassens nödvändiga uppbrott bort från PASOK och kampen för ett nytt verkligt arbetarparti och en socialistisk regering med ett Rött Europa som sin ledstjärna, den frågan ska hållas så långt bort från dagordningen som möjligt. Frågan om ett fackligt och politiskt broderskap/systerskap över unionens nationsgränser suddas ut.
.
Som stat är EU ett ofullgånget foster. En hybrid. De fackliga organisationernas ledningar lever fortfarande som nationella byråkratier. De lär också ut som de lever. Hos gemene man och gemene kvinna är tanken på en gemensam motståndare långt borta. Länderna i Europa ses som vore de deltagare i schlagerfestivalen eller i en idrottstävling. ”Grekerna” har fifflat med sin budget och levt över sina tillgångar och då måste också ”grekerna” finna sig i att dra ner. Den strejkvåg som rullat runt EU:s kärnländer samordnas inte. Ingen gemensam politisk dagordning diskuteras.
.
Här är LO:s Wanja Lundby-Wedin en huvudfigur. Eller skulle vara det. Hon är ordförande i det på pappret så mäktiga Europafacket. Med 82 medlemsorganisationer från 36 länder representerar Lundby-Wedin 60 miljoner löntagare. I Bryssel har hon ett sekretariat, eller det som borde vara en kampstab, med 40 heltidsanställda medarbetare. Utöver Wanja har LO ytterligare två ledamöter i styrelsen. Landsorganisationen har dessutom två representanter i EU:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté. Men inte nog med detta. Svensk fackföreningsrörelse är dessutom representerat i ett tjugotal rådgivande och partssammansatta kommittéer inom EU:s ramar.
.
Vad gör Wanja för de offentliganställda i Grekland? Nästa gång är det vår tur…
.
Den fråga som då ska besvaras är vad alla dessa människor gör. För alla sina goda löner och feta arvoden. Vad gör Wanja och hennes Europafack nu när det är ett skarpt läge? I Lettland, i Grekland, i Italien, i Portugal, i Spanien, i Storbritannien. Överallt är det strejker och protestdemonstrationer mot de svångremmar som dras åt allt hårdare.
.
Svaret är lika enkelt som nedslående. De gör ingenting. Inte ett skvatt i detta som borde vara den europeiska fackföreningsrörelsens huvudfråga. Olle Ludvigsson, portalfigur från Metall och Volvo, som valdes in i EU-parlamentet för snart ett år sedan som ”löntagarnas representant”, han gör heller ingenting för att samordna kampen. Under fjolårets valrörelse var det glitter och twitter varenda dag. I gårdagens Rapport poppade han tillfälligt upp och menade att EU-kommissionen måste bli mer konkret med sina drömmar om ett bättre Europa. En insikt som alla delar. Frågan är bara hur?
.
Ett av skälen till denna nästan outhärdliga passivitet är att det oftast är socialdemokratiska regeringar, som i arbetsfördelningen med de mer öppet borgerliga partierna, tar på sig rollerna som ”mer rättvisa” förvaltare av det krisade kapitalistiska systemet.
.
.
”Frågan om nya antikapitalistiska eller öppna, breda socialistiska partier i Europa är brännhet”
.
Under en totalstrejk vid Greklands hamnar slog hamnarbetarnas ordförande i Pereus nyligen fast att det som gällde var att:
.
”Vi ska ta pengarna från dom som skapat krisen”
.
För att detta ska bli möjligt innebär detta också att den fråga som väcktes i fjolårets val till Europaparlamentet, I Sverige genom Arbetarinitiativet, om nödvändigheten av nya och internationellt samordnade antikapitalistiska, eller breda och öppna socialistiska partier, blir mer brännhet än någonsin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Portugal, Aten, Lissabon, EU, euron, IMF, EU-kommissionen, Europafacket
Nato tränar för krig
3 Mar 10
Nato tränar krig i Afghanistan.
.
-Avmilitariseringen av Europa som under förra seklet var en välsignelse är nu ett hinder för säkerheten och en varaktig fred i det nya århundradet, sa den amerikanska försvarsministern Robert Gates härom dagen.
.

Robert Gates är en hök utvald av Bush och bevarad av Obama.
.
Vad som vid första ögonblick liknar en vidlyftig tanke är i själva verket i högsta grad en konkret uppmaning till Europas Natomedlemmar att kraftigt öka militärutgifterna och förbereda sig för mer offensiva militära uppgifter än de ”fredsbevarande” uppdrag som gällde i Balkan.
.
Vi står inför en ny period av imperialistisk offensiv. Nato ska bli en riktig krigsmaskin som inte längre bara verkar inom alliansens nordamerikanska och europeiska landområden utan också sträcker ut sina tentakler i Mellanöstern och långt in i Centralasien för att försvara och befästa den västliga imperialismens strategiska intressen i framför allt Asien.
.
Droner och virtuellt krig räcker inte. Det krävs soldater till fots.
.
USA kräver av sina allierade att ta ett större ekonomiskt och militärt ansvar för Natos roll som världspolis. I det projektet är Afghanistan centralt. Det är där som officerare och trupper från Natos dvärgar, som Danmark, Norge, Holland, Polen med flera, ska lära sig att på nytt delta i riktiga strider i en främmande terräng.
.
För vad Robert Gates säger är att Europas arméer inte längre har någon verklig erfarenhet av riktigt krig, strider där de egna soldaterna varje dag riskerar att dödas, att anfalla och anfallas i en riktig terräng, inte i övningar på kartor med fiende Röd och vän Blå och domare som säger vem som är död eller inte.
.
Fransk militär ser mycket seriöst på sina uppgifter i Afghanistan och att dess armé för första gången sedan kolonialkriget i Algeriet är inbegripna i omfattande markstrider med soldater på patrull till fots eller i lätta pansarfordon.
.
-Vi står inför en krigssituation som fransk armé inte upplevt på länge, sa Nicolas Sarkosy i ett tal nyligen. Vad han menar är att inte sedan Algeriet har franska trupper varit med om strider som de i Afghanistan.
.
Edouard Manets målning mot fransk kolonialism i Mexiko var för sin tid.
.
-Strid till fots är tillbaka, säger en fransk militärchef till dagstidningen Le Monde.
.
Den polska armén som är på plats i Afghanistan med 2 600 soldater upptäckte att deras utrustning var mer anpassad till det kalla krigets dagar har beställt både nya helikoptrar och droner. Däremot har perspektiven för Nato och kriget i Afghanistan lett till att regeringen i Nederländerna spruckit mitt itu. Till de holländska socialdemokraternas heder vägrade de att vika sig för den borgerliga regeringspartnerns krav på fortsatt närvaro i Afghanistan och valde i stället att spräcka koalitionen med kravet att alla trupper skulle tas hem innan årets slut.
.
Kriget i Afghanistan har blivit ett militärt laboratorium för Pentagon och de allierade i Europa. Nya baser ska öppnas allt längre in i Centralasien med syftet att inringa inte bara Ryssland utan framför allt Kina, vars behov av farleder och hamnar för sin exportflotta ökar ständigt.
.

Mer och mer baser ska säkra USAs framtida strategiska intressen.
.
Det är en ny form av kolonialism som Natos styrkor ska garantera. Kontroll över handelsleder och hamnar, råvarukällor och brukbar jord, är en central axel i den nya strategin som utarbetats i Washington och som de allierade ska lära sig att delta i. I Afghanistan finns den skola som europeiska officerare och soldater ska utbildas i. I svensk riksdag lovsjunger alliansen och oppositionen ”våra pojkars kamp för demokratin” och ljuger svenska folket rätt upp i ansiktet om Natos strategi och mål.
.
Den verkliga motståndaren för Washington och Nato är Kina. Eller rättare sagt den potentiella motståndaren. Kinas framväxt som en ekonomisk och militär stormakt ses i Washington som ett direkt hot mot den amerikanska imperialismens världsdominans. Bygget av nya baser och utformningen av en ny roll för Nato är ett sätt att stämma i bäcken, utan en garanti att det kommer att lyckas.
.
Förra veckan avslutade USAs Richard Holbrooke en rundresa i hela Centralasien som uppenbart ingår i planerna för Natos roll i regionen. I Georgien visade Holbrooke att Vita Huset inte har gett upp tanken på att ansluta landet till Nato, trots motståndet från Ryssland och europeiska Natomedlemmar. Däremot blev besöken i Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan mer en test på vad Kina och Ryssland skulle säga om hans resa. En klassisk testballong kan man säga. Förutom i Uzbekistan där USA hoppas på nytt få öppna upp den flygbas som stängdes av den uzbekiska regeringen 1995.
.

USA breder ut sig över hela Asien.
.
- Utan tvekan kommer vi att hålla Natos dörrar öppna för nya medlemmar. Vi har redan lagt fast Natos behov av att kunna operera på strategisk distans. Vi måste odla strategiska relationer för att uppnå det målet, sa Hillary Clinton nyligen till Natochefer samlade till ett geopolitiskt seminarium i Washington.
.
Tydligare än så kan det inte sägas. Vi förbereder oss för krig för att bevara den västliga imperialismens politiska, ekonomiska och militära intressen i världen. I den strategiska vyn är Afghanistan ett viktigt träningsläger. Där tycker Reinfeldt och Sahlin att svensk trupp ska vara med.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,ETC,Dagens Arena,DN4,SVD2,
Bloggare;Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nato, Afghanistan, Centralasien, USA, Imperialism, Kina, Krig, Strategi,
.
Synd att Jan Guillou inte är marxist
28 Feb 10
Obama bombar inte Afghanistan
av demokratisk omtanke
.
Jan Guillou är en skarpsint och oftast alldeles utmärkt moralist.
.
Synd bara att han inte är marxist.
.
Synd att han inte är marxist…
.
I sin söndagskrönika för Aftonbladet argumenterar han på ett bra sätt för varför det för honom är viktigare att kritisera USA:s utrikespolitik än talibaner, den fundamentalistiska regimen i Iran eller den galna diktaturen i Nordkorea. Varför lägga ner begränsad tid på att kritisera något där i stort sett alla som läser svenska är överens? Bättre att lägga ner sin tid på en viktig fråga där det finns skilda uppfattningar, menar han. Det är bara att hålla med. Självklart är det så.
.
Det går bra utan att dela hans underliggande analys:
.
”Men om demokratin skall segra måste dess starkaste företrädare, USA, bli bättre på att tillämpa demokrati, särskilt i sin utrikespolitik. De metoder som USA valt för att lansera vårt politiska system runt om i världen har inte varit framgångsrika. Mest beroende på att det inte går att bomba barbarerna till demokrati eller att med våld övertyga dem om att kvinnor måste klä sig oanständigt.”
.
Guillous grunduppfattning är att USA – och vi svenskar – ingår i ”världens demokratiska gemenskap”. Därför blir det en plikt ”en tvingande nödvändighet att kritisera USA för alla dem som vill kalla sig demokrater”. Men med det sättet att beskriva världen arbetar vi med idealistiska begrepp när det gäller att beskriva verkligheten och historiens förlopp. Vi förleds att tänka i banor som att det är idéer, moral och allehanda dygder som är drivkrafterna bakom förändringar. Den värsta avarten av denna historieskola i dag är Herman Lindqvist som blivit hovkrönikör på ålderns höst och än en gång försöker få oss att tro att ”Sverjes historia är dess konungars”. När man läser dagens Guillou kan man förledas till att tro att det är svåra misstag som ligger bakom USA:s försök att bomba talibanerna till demokrati. Administrationen i Vita huset vill egentligen fred och demokrati, men har valt fel sätt. På samma sätt med ockupationen av Irak. Det var goda syften. Men det mesta gick snett.
.
Nu arbetar inte President Barak Obama och Hillary Clinton för att utöka ”den demokratiska värdegemenskapen i världen”. Vita Huset i Washington arbetar åt Wall Street och vapenindustrin. Krigen i Somalia, Jemen, Irak, Afghanistan och Pakistan handlar om olja, naturgas och militärkontroll. Inte om demokrati. Det är därför man bombar innan psalmerna ska sjungas. Visst finns det mycket värdefulla demokratiska rättigheter både i Sverige och USA. Men de finns oftast trots den ”förtryckande nationen” i våra länder: borgerligheten eller borgarklassen. Det är rättigheter ”som den förtryckta nationen” erövrat. Dessutom rättigheter som ständigt hotas.
.
Jag vill inte vara småknusslig när det gäller Jan Guillou. Han har ett charmant handlag i det skrivna och han är oftast rätt ute. Men jag måste varna för bakomliggande analys. Med den kan han i ett verkligt skarpt läge komma att trampa helt galet. Det är synd att han inte är marxist.
.
![]()
.Omslag till Kommunistiska Manifestets originalutgåva 1848
.
Som en jämförelse två längre, fortfarande mycket läsvärda bitar från ”Det Kommunistiska Manifestet” , 1848, av Friedrich Engels och Karl Marx:
.
.
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
.
I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.
Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.
.
Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat”
.
”Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.
.
Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De utträngs av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier, som icke längre bearbetar inhemska råämnen, utan råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas fabrikat förbrukas icke blott i det egna landet utan i alla världsdelar. I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda.”
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, talibaner, Jan Guillo, Carl Bildt, Barak Obama, USA, demokrati
Med sjal i politiken
22 Feb 10
Något är ruttet i republiken Sarkozy.
.
Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är kan vi säga den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.
.

Bar Marianne huvudbonad av religiösa skäl? För revolutionens utgång spelade det ingen roll.
.
Redan begreppet –nationell identitet- får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparket. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burkan, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland. Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja. Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kipa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska fränder i NPA inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media. Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
.

.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets(utbrytning ur Socialispartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPAs sida.
.
Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister men däremot till antikommunister.
.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”
.
Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Helgels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen. Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?
.

Irans unga kvinnor står i spetesen i kampen mot prästerskapets diktatur.
.
Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde i lördags, den 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPAs kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPAs kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket däribland tvånget att vara beslöjad.
.
-Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han. Problemet som jag ser är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPAs kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?
.
För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt. För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val. Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA. Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
.

Tariq Ali – en stor frihetskämpe.
.
-Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna?, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal men att för kampen spelade det ingen roll.
.
-De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
.
-Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel o.s.v., det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver vår pakistanske vän som sedan decennier är bosatt i London.
.
Isabelle Stengers är knappt känd i Sverige men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland många av hennes verk kan nämnas Kapitalismens Häxkonster från 2007.
.

Isabelle Stengers undervisar på Fria Universitetet i Bryssel
.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
.
-Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång?, frågar sig Isabelle.
.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.
.
Media:SVD1,SVD2,AB1,Dagens Arena,SSD1,DN1,DN2,
Bloggare:Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, NPA, Muslimer, Islamofobi, Religion, Islam, Sjal, Slöja, Burka, Sarkozy, Tariq Ali,
Vad händer med euron?
10 Feb 10
Vad händer med euron ?
.
Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner
.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.
.
Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
.
EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.
.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.
.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.
.
Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.
.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.
.
Rent konkret.
Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.
.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.
.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?
.
Nu kommer räkningen
Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
.
-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
.

.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.
.
I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
.
Land |
Budgetunderskotti av % BNP |
Statsunderskotti % av BNP |
Grekland |
12,7 |
112,6 |
Irland |
12,2 |
65,8 |
Spanien |
11,2 |
54,3 |
Portugal |
6,4 |
77,4 |
EU-15 |
6,4 |
78,2 |
Källa: The Economist 6 feb. 2010
.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,
Sarah Palin på språng
9 Feb 10
-Run, Sarah, Run !!!
.
Jublet ville inte sluta efter Sarah Palins 40 minuter långa tal till Tea-partyrörelsens konvent i Nashville häromdagen.
.

Sarah Palin lämnar inte scénen för gott.
.
-Run, Sarah, Run, rungade det i hallen då de samlade manade den karismatiska Sarah Palin att ställa upp i presidentvalet 2012. Den bigotta, djupt konservativa, medelklassamerikanen utanför de stora metropolerna har funnit sin hjältinna.
.
Tea-partyrörelsen började som lokala möten för att mobilisera det moraliskt rättänkande Amerika mot etablissemanget, mot allt som kan förknippas med överhet och ”big government”, ”liberaler” i New York, moraliskt förfall på västkusten och maktmissbruk i Washington, kort sagt mot den svarta ”socialisten” i Vita Huset.
.

.
I Nashville tog rörelsen ett steg mot att endera bilda ett nytt konservativt parti eller mot att lägga om det republikanska partiets färdriktning. Barack Obamas makttillträde blev droppen som fick bägaren att rinna över för ”verklighetens” folk som Göran Hägglund kallar dem.
.
Om Tea-partyrörelsen ska liknas med något i vår europeiska bild av det politiska landskapet handlar det närmast om ett populistiskt medelklassuppror. Det är mer Glistrup och Ian Wachtmeister än Le Pen över rörelsens budskap. Det är den lille i samhället som slår uppåt mot alla ”lika goda kålsupare”.
.
-Amerika är redo för en ny revolution, ropade Sarah Palin och strålade i sin chicka klädsel som får Maud Olofssons, enligt egen utsago , modesta klädkonto på 10 000 kronor i månden att likna fickpengar.
.

Vadå 100 000 $? Du skulle se mitt klädkonto.
.
-Jag vill leva och jag vill dö för Amerika. Partiet som vi kallar Tea-partiet, den här rörelsen, säger jag är framtidens politik för Amerika, avslutade hon sitt tal med. Ett tal som det kostade 549 dollar att lyssna till och som den goda damen tog 100 000 dollar för att ge.
.
Likt alla andra populistiska rörelser kommer säkerligen tea-partyrörelsen också den att falla samman som en dåligt bakad sufflé eftersom dess enda program är att vara emot allt och alla, emot politikerna, emot ”socialisten” Obama, emot ”dödspaneler”, emot allt som luktar annorlunda än den egna armsvetten. Sarah Palin är en tolk som säger högt vad de som inte tänker tänker. För henne själv kan dock rörelsen bli en trampolin inför 2012.
Media: SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sarah Palin, Tea Party, Republikaner, Obama, USA, Nashville
En framtid för Haiti?
21 Jan 10
En framtid i Haiti ?
De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.
Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar
för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.
Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.
Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?
Det är en lång historia, som med mycket annat, som
leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.
Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.
Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.
Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts
familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.
Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide
Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.
Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.
Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.
Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.
Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?
Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.
En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.
Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.
Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.
I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, FN, Frankrike, Slaveri, Plantager, Världsbanken
Jemen på tapeten
16 Jan 10
Jemen- en länk i USAs strategiska kedja.
I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppar landet världspressens förstasidor, sedan en ung nigerian nära lyckats spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.
Det gav Vita Huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon- landets läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.

Därför allierar sig nu Washington på nytt med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahle’s i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.
Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Av landets 23 miljoner innevånare är nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets
största inhemska produkt- den svagt narkotiska plantan Khat. Att tugga Khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.
I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten, maktelit med shiitiska förtecken som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.
USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.
Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen till islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.

Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USAs globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.
I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Maynmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade- nämligen Iran. Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M.K. Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att den verkliga målet för USAs race efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första påsyn lite långsökt men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.

Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent. Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USAs militära budget dubblerats och är nu större än alla andra länder tillsammans.
Många såg Barak Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. Georg W. Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.

Någon har sagt att en amerikansk president är en lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barak Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.
Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyller Jemen massmedias huvudrubriker.
I media; DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,
Andra bloggar: Svensson,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Jemen, al-Qaida, Talibaner, Jihad,
Potatis och andra knölar.
15 Jan 10
Svensk färskpotatis i februari.
Så här lyder en artikel i dagens DN :
”Snart premiär för årets knöl
Publicerat i dag. 09:22
Om ett par veckor skördas de första färskpotatisarna hos lantbruksföretaget Kingson i Varalöv, Ängelholm, som deltar i ett utvecklingsprojekt tillsammans med Lantbruksuniversitetet i Alnarp.

Är de värda 350 kronor kilot?
Premiärskörden då? Torle hoppas på 1,6 kilo potatis per kvadratmeter. Priset väntas hamna kring 350 kronor per kilo.
De små knölarna kommer att förpackas i plasttråg med lock och säljas i mataffärer med ett sortiment lite utöver det vanliga.”
Fråga ett? Finns det inte redan tillräckligt med knölar?
Fråga två? Varför producera potatis som kostar 350 kr kilot i handeln?
Fråga tre? Hur mycket energi kräver varje potatis?
Kort sagt. Kan man tänka sig något mer absurt än att producera svensk färskpotatis mitt i vintern?

Fin miljö för svenska knölar.
Det är väl ungefär vad alla med sunt förnuft frågar sig. Men inte de som har pengar att investera och som tror sig ha hittat en vinstgivande produkt. Och inte de konsumenter som badar i pengar och som vill glänsa över grannen genom att servera svenska knölar i februari.
Var inte för hård i domen över producenterna och konsumenterna. De är inget annat än svenska knölar.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Potatis, Knölar







Senaste kommentarer