Category Archives: Social välfärd

Assad kan inte avgå. Han måste störtas.

Posted on by
34

Så står det då klart att Bachar Assads löfte att följa Kofi Annans fredsplan bara var ett sätt att vinna tid. Löftet att dra tillbaka de tunga vapnen från städerna och deklarera eldupphör var tomt prat.
Efter att ha vunnit tid för mer mördande förklarade Assad att Kofi Annan missuppfattat hans löfte. Först måste ”terroristerna” ge skriftligt löfte att de lägger ned vapnen innan den syriska armén lägger ned sina, sa Jihad Makdissi, talesman för utrikesministern.
Kravet på ”skriftliga garantier” från oppositionen spelar medvetet på det faktum att det inne i Syrien inte finns en enad ledning för motståndet, vare sig det fredliga eller det väpnade. De lokala motståndskommittéerna har ingen nationell motsvarighet och den Fria Syriska Armén har inte heller en nationell ledning.
De enda som skulle kunna skriva under en garanti är oppositionsrådet SNC. Men det sitter i Turkiet och har hittills visat att det är mer angeläget att behaga USA, FN och Turkiet än att stimulera och hjälpa upproret i hemlandet. SNC saknar däremot verklig förankring i Syrien och dess diplomatiska manövrer möter lite sympati bland de tusentals aktivister som kämpar på plats.

Oppositionsrådet SNCs första kongress hölls i Tunis

Nej, det verkliga syftet med Kofi Annans ”fredsplan” är att hindra den syriska regimen från att falla samman. Inga stora internationella ”spelare”, som USA, EU, Israel och Turkiet vill se ett ”libyskt” scenario där statsapparaten bryter samman. Kärnan i FNs plan är att bidra till en förändring som inte ändrar någonting utom att Bachar Assad eventuellt ersätts av vice presidenten. Därför insisterar planen på att ”våldet upphör” och att förhandlingar om ”nationell försoning” inleds.
Planen är dödfödd och kommer aldrig att bli verklighet. Av flera anledningar. I ett år har tiotusentals och åter tiotusentals människor rest sig mot diktaturen och krävt frihet och värdighet. Månader av fredliga protester möttes av allt brutalare våld som i sin tur motiverade allt fler soldater och officerare att desertera och så småningom bilda den löst sammanknutna Fria Syriska Armén. Sett till deras usla beväpning och utrustning är naturligtvis ordet ”armé” missvisande. Det är mer en milis som tar vad den har och hoppas att allt fler kamrater i den reguljära armén ska följa deras exempel.

Fria syriska armén är mer en civil milis än en militär organisation

Allt lidande och heroisk kamp mot diktaturen har inte gjorts för att sluta vid ett förhandlingsbord med Bachar Assad som samtalspartner. Parollen som hela tiden symboliserat den arabiska våren, inklusive upproret i Syrien sammanfattar bäst situationen –Folket kräver regimens avgång.
Inte heller Bachar Assad är beredd att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Likt Khaddafis regim i Libyen är Assads tyranni framför allt en familjediktatur som inte frivilligt kommer att dela makten eller lämna den ifrån sig. Den kan bara störtas. Alla förhoppningar om ”demokratiska reformer”, ökad frihet och ”öppnade dörrar” är inget annat än illusioner.
Så varför är det den vägen som det ”internationella samfundet” försöker göra till den enda vägen för oppositionen? Svaret är nog ganska enkelt och bygger på den gamla machiavelliska sanningen att ”man vet vad man har men inte vad man får”. I fyra decennier har Bathregimen i Damaskus varit en garant för ”stabilitet” i regionen, det vill säga den stabilitet som USA och Israel har som första prioritet i Mellanöstern. Myterna om den ”anti-imperialistiska” regimen i Damaskus är obegripliga men florerar ändå som hjärnspöken inom delar av ”vänstern” i USA och Europa.

Syriens ”vänner” inte mycket till hjälp

Redan familjen Assads maktkupp i det ”socialistiska” Baathpartiet innebar början till slutet på den nasseristiska perioden av ”arabisk socialism”, vilket aldrig var något annat än borgerlig nationalism plus statsägd industri. De arbetande klassernas frihet och rätt att välja sina egna ledare fanns det inte en antydan om vare sig i Nassers Egypten eller i Hafez Assads Syrien. Att det är en bisak för den ”vänster” som slukar regimens proganda om utländska terrorister som angriper befolkningen vittnar om vart denna ”vänster” är på väg –rakt in i den internationella reaktionens famn.
Under det första Gulfkriget slöt Damaskus upp bakom USA och bidrog till Saddam Husseins nederlag. Inte precis en gloriös insats mot imperialismens inflytande i Mellanöstern. I fyra decennier har Assads makt bidragit till att Israels gränser säkrats. Israels ockupation av Golanhöjderna har inte ifrågasatts annat än i de högtidliga talen. Däremot spelade den syriska armén en viktig roll i Libanon där den till USAs uppskattning mattade den palestinska oppositionen och stod med armarna i kors när massakrerna i Sabra och Shatila ägde rum.
Inte heller kan regimen i någon mening kallas ”socialistisk”, eftersom den byråkratiska kontroll över marknaden som fanns ännu i början av nittiotalet har upphävts och ersatts med nyliberala reformer.

I flyktinglägret Sabra mördades hundratals palestinier

Kort sagt finns det ingen enda stat av betydelse som vill bli av med regimen i Damaskus. Enda orsaken till det är att vare sig Vita Huset, Kremlin, Paris, London eller Bryssel kan kontrollera vad som kan tänkas komma efter diktaturens fall. SNC i Ankara kan inte garantera utvecklingen i Syrien. Inte heller kan Saudiarabien eller Qatar styra det omfattande motståndet. De gör sitt bästa för att ge ryggrad åt syriska anhängare av salafismen som ändå är långt ifrån att kontrollera utvecklingen. Qatars prat om att beväpna oppositionen verkar bara vara prat sett till den utrustning som det väpnade motståndet har tillgång till.
Det är en vanföreställning att oppositionen domineras av extrema islamister, en vanföreställning som regimen och dess högtalare i väst sprider medvetet. Syrien, till skillnad från Libyen, har en lång tradition av sekulärt nationalistiska strömningar och många socialistiska grupperingar med rötter i landets politiska historia.

Demonstranter i staden Iblid den 6 april

I dag finns de närvarande i den hårda kampen mot Assads diktatur. SNC är långt ifrån den enda organiserade oppositionen. På plats i Syrien är det i stället de lokala koordinations- och motståndsråden som leder och organiserar den konkreta kampen utan och med vapen i hand. SNC är inte en homogen gruppering. Den främsta kraften är dock det Muslimska brödraskapet som vinnlägger sig om västliga regeringars stöd, vilket syntes tydligt under konferenserna med Syriens Vänner.
När ”vännerna” samlades i Istanbul nyligen lämnade den kurdiska delegationen konferensen efter att den anklagat SNC för att inte skriva in den kurdiska frågan på dagordningen.  ”Kommittén för nationell samordning av en nationell och demokratisk förändring” (CCNCD) som enbart verkar inne i Syrien var inte ens inbjudet till Istanbul och samma gäller några sekulära mycket respekterade radikala politiker, som advokaten Haitham al Maleh.

Haithem al-Maleh är en respekterad oppositionell advokat

Oppositionen inne i Syrien är organiserad i många separata grupperingar och partier i vardande, utan någon verklig nationell ledning. Nyligen bildades dock en front under namnet Watan (Nationen) mellan sjutton radikala och socialistiska organisationer. I Damaskus där stödet för regimen verkar bredare än i resten av landet är oppositionens arbete mycket svårt på grund av den omfattande repressionen av varje protest. Ändå utvecklas en kamp i huvudstaden. Till huvudsak förs den genom civil olydnad och symboliska protester som att hänga upp flaggor på murar och att placera kassettspelare i papperskorgar på gatorna.
I dag den 10 april kommer FNs fredsplan att explodera. Regimen kan inte acceptera den eftersom den är ”genetiskt” oförmögen att förhandla om en nationell demokratisk ”försoning” som Kofi Annan kallar det. Folket i revolt å sin sida vill inte försonas med en mördare som med brått mod dödat flera tusen demonstranter och avhoppade soldater. De kan kanske tvingas ned på knä med brutalt våld. Men de kan inte fås att sluta fred med tyrannen.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,AB1,SR1,SVT1,DN3,DN4,SR2,DN5,AB2,SVT2,

SR2,SVT2,GP2,SVD2,DN5,SVD3,DN6,SVT3,DN7,SVD4,SR3,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Posted on by
5

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Amsagor om börsens förträfflighet

Posted on by
30

När det nya pensionssystemet infördes skulle den individuellt skötta delen av pensionen, den så kallade premiepensionen, vara grädden på moset. Med smarta placeringar i fonder som lockade med hög avkastning sades det att individen skulle kunna sy guldkant på tillvaron som åldring.

Det blev i stället som att hälla för mycket vinäger i såsen –en sur överraskning. Att placera pengar i aktier framställdes som ett sätt att rädda de framtida pensionerna. Aktier hade ju gudskelov gett stor utdelning i flera år i rad och så skulle det förbli enligt experterna. Att det bara handlade om fartblindhet hos personer som aldrig hade upplevt sju magra år på börsen var det få som insåg.
Vi var inte många som varnade för marknadsgycklarnas ”mirakelmedicin” och som påpekade att det funnits många perioder i kapitalismens historia då placeringar i aktier varit en mycket dålig, för att inte säga katastrofal, affär.
I den seriösa brittiska finanstidningen The Economist hittar vi den 17 mars en genomgång av risker med och avkastning på aktier under längre perioder.
Det värsta exemplet på en deprimerad aktiemarknad hittar vi i Japan. När den vilda hysterin hade landets börs i sitt grepp 1980-89 steg aktieindexet till strax över 38 000. I dag 22 år senare oscillerar Nikkei kring 10 000, det vill säga 75 procent under sin toppnivå. Men det är inte bara den japanska aktiemarknaden som gått kräftgång under långa perioder.

I diagrammet här ovan visar The Economist att under decenniet 2000-2011 var aktieavkastningen i de stora industriländerna negativ i förhållande till avkastningen på riskfria statsobligationer. Skillnaden mellan aktieavkastning och återbäringen på riskfria statsobligationer kallas i fackpressen ”riskpremien”. I diagrammet ser vi att under perioden 1990 till 1999 låg riskpremien på plus fyra till sex procentenheter över obligationernas utdelning. Men under perioden 2000 till 2011 körde först internetbubblan och sedan bolånekraschen aktierna i botten och då var riskpremien plötsligt minus fyra till minus åtta under obligationerna.
För de amerikanska pensionsfonderna har utvecklingen varit katastrofal eftersom deras prognoser för utbetalningen till pensionärerna byggde på en positiv rispremie kring åtta procent medan den i verkligheten stannade på cirka fyra procent. I konkreta pengar saknar därför de amerikanska pensionsfonderna cirka 450 miljarder dollar inför framtida utbetalningar och de brittiska dito 144 miljarder dollar.
För pensionärerna i mottagaränden av systemet innebär det att de aldrig kommer att få de pensioner de lovats och The Economist skriver att löntagare måste börja spara 20 procent av sina inkomster för att kunna räkna med en hyfsad pension när det blir dags att lägga skorna på hyllan.
Med statistiska genomsnitt kan man bevisa vad som helst. Det gjorde Pensionsutredningen som hänvisade till att aktier i genomsnitt varit den bästa placeringen under nittonhundratalet. Men vem kan låta sina aktier ge frukt under hundra år. För oss dödliga är det kortare perioder som betyder något. Då ska vi veta att sedan 1926 har exempelvis börsen i USA gått back med mer är 20 procent under sju år.

Sedan det nya pensionssystemet infördes i Sverige har aktierna inte rosat marknaden och de som planerade ”reformen” men som aldrig hade upplevt en krasch på Wall Street och andra börser insåg plötsligt att förhoppningen om ständig tillväxt i stället var en utopi. Så nu ”får det bli vad det blir”, säger de som lovade gröna skogar för de som närmade sig pensionen. Vi ska bara acceptera och bita i det sura äpplet. Shit happens, som Rumsfeld sa när helvetet bröt ut i Irak.
Det finns bara en lösning för att skapa ett rättvist pensionssystem och den börjar med att riva upp det existerande systemet och förvisa det till marknadens sophög. Därefter kan ett nytt system införas baserat på idén att de äldres andel av inkomsterna i samhället ska förändras i takt med deras andel av befolkningen. Endast en skattefinansierad pension som bygger på en verklig solidaritet mellan generationerna kan skapa ett rättvist och generöst system.

Läs också Den stora pensionsbluffen

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den stora pensionsbluffen

Posted on by
9

 

Det nya pensionssystem som skulle ”rädda pensionerna” kommer att haverera. Den stora pensionsbluffen som fick hela Sveriges befolkning att utbilda sig till ”finlirare” i aktier rämnar. Allt fler inser att det i stället var en präktig snyting som förbereddes åt våra pensionärer och framför allt blivande pensionärer.

Det rämnar inte för att många lärt sig mer och insett att aktier inte är vad gycklarna utlovade. Utan därför att det nya pensionssystemet helt enkelt levererar mindre än utlovat, ja det till och med levererar sänkta pensioner i reda pengar.

Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg publicerade nyligen en bok med titeln ”Den stora pensionsbluffen” och i en artikel i SvD Näringsliv/E24 från den 16 mars skriver han att Sverige de senaste tio åren blivit en ”tigerekonomi” men att pensionerna under samma tid fallit med 4 procent.

I sin artikel visar Dahlberg att det framför allt är den så kallade premiepensionen som är byggd på en bluff, nämligen att sparande i aktier skulle vara ett säkert och bättre sparande än andra sparformer. ”Riskpremiepension” kanske vore en bättre benämning för den del av pensionssystemet som Dahlberg menar är den stora bluffen eftersom det inte gett vad politikerna lovade. Men det finns anledning att fråga sig om det var det som var den verkliga bluffen?

Trots rubriken på Dahlbergs bok, ”den stora pensionsbluffen”, sprider han själv vidare den verkliga bluff  politikerna körde över befolkniungen med då han skriver:

-Att man lämnade ATP:n som den var konstruerad var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension.

Det var ju just det som var den ”stora bluffen” då det begavs sig. Politikerna stod i kö, alltifrån socialdemokrater till moderater, för att intyga att ’vi har inte råd” att behålla ATP. De aktiva blir allt färre och de äldre allt fler. Snart går det en pensionär på var aktiv. Det begriper ju vem som helst att det inte håller. Så lät det och alla nickade ja och amen.

I Aftonbladet den 24 september 2007 skrev Göte och jag en debattartikel med rubriken Pensionsbluffen som började så här:

-Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt.

Den grundläggande frågan som ett samhälle måste ställa sig, innan tekniska detaljer om olika pensionssystem diskuteras, är följande:

Är det en moralisk och solidarisk skyldighet att de äldres andel av samhällets producerade rikedomar ökar när deras andel av befolkningen ökar? På den frågan svarade pensionsutredningen NEJ och vi svarar JA. Om den äldre befolkningen ökar från tolv till sjutton procent av befolkningen måste deras andel av BNP öka proportionellt om inte deras levnadsstandard ska minska jämfört med de aktivas.

När Pensionsutredningen sa nej till frågan ovan var det liktydigt med att förespråka en försämring av pensionärernas inkomster under mycket bla-bla om att det nya systemets roll var att ”rädda pensionerna” som sades vara dödsdömda om ATP behölls.

I vår artikel i AB och i en mer detaljerad artikel här på bloggen visade vi att pensionsutredningen bara tog hänsyn till sina egna prognoser vad gäller den demografiska utvecklingen men inte sina prognoser för den ekonomiska utvecklingen, framför allt prognoserna för produktivitetens utveckling.

Om vi bara stirrar oss blinda på hur många pensionärer som de aktiva måste ”försörja” då tornar ett stort problem upp sig vid horisonten, eftersom SCBs prognoser fram till 2050 visar att det då kommer att gå nästan en pensionär på två aktiva.

Det är det statistiska underlaget för den stora bluffen som ”bevisade” att vi inte ”hade råd” med ett korrekt pensionssystem. Men om vi använder oss av pensionsutredningens prognoser för produktivitetens utveckling då blir bilden en helt annan. Ökad produktivitet innebär att varje aktiv producerar mer rikedomar år för år. Pensionsutredningen antog att de närmaste decennierna ska produktiviteten öka med 1,6 procent per år, vilket historiskt sett är en låg siffra för Sverige.

-Enligt OECD:s statistik så har produktiviteten i Sverige i snitt ökat med 2,4 procent sedan 1970. En siffra som innebär att varje anställd i dag producerar 129 procent mer än 1970, skrev vi i AB 2007.

Det ger ett annat perspektiv på påståendet att vi ”inte har råd”. Konkret innebär siffran ovan att försörjningsbördan för varje aktiv har minskat under perioden 1970-2005 eftersom pensionärernas andel av befolkningen inte ökat i samma takt som produktiviteten.

Om pensionsutredningens prognos på 1,6 procent fram till 2050 håller finns det ingen som helst grund för talet om den kris som ATP hade skapat och som nu det nya systemet tack och lov räddat oss ifrån. Inte ens med en produktivitetsutveckling på futtiga 1 procent per år stod ATP- systemet inför ett problem.

-Får vi en så låg produktivitetsutveckling som 1 procent per år fram till 2050 så lättar ändå försörjningsbördan för de arbetande från att 10 aktiva i dag försörjer 7 yngre plus äldre, till 5,39 yngre plus äldre vid seklets mitt, skrev vi i AB 2007.

I artikeln tog vi hänsyn till att de yngre också ingår i de aktivas försörjningsbörda. Bortser vi från hur de yngres andel av befolkningen utvecklas räcker ändå 1 procents produktivitetsutveckling till att hålla försörjningsbördan för de äldre nere på en nivå som inte överstiger dagens. Nu är 1 procent en föga trolig siffra. I stället kommer den säkerligen att ligga mellan utredningens 1,6 procent och de 2,4 procenten för perioden 1970-2005.

I så fall blir allt tal om kris i pensionssystemet struntprat och bara dimridåer för den agenda som syftar till att försämra pensionerna för äldre med ett vanligt arbetsliv bakom sig. Endast de redan välbeställda ska kunna behålla en värdig standard under ålderdomen. Resten ska nöja sig med svålkanterna, såsom våra förföräldrar. Det var den verkliga motiveringen när ATP skrotades. Så såg den verkliga pensionsbluffen ut.

.

Media: SvD1,SvD2,SvD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,DN6,SVD4,DN7,DN8,SVD5,SVD6,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Se upp för vargen, ropar vargen

Posted on by
Reply

Morden i Toulouse har gett Marine Le Pen ny energi. Efter några veckor av tvivel på den egna kandidaturen känner hon vind i seglen igen. Tvivlet orsakades av rent ut dåliga opinionssiffror. I teve kallade hon förra veckan Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon ”obetydlig” och klagade över att hon jämställdes med honom. Tio dagar senare är det Mélenchon som gått om Le Pen i opinionsundersökningarna.

-Så här ser en vit man ut.

Tvivlet fanns också i Nationalfrontens toppskikt som inte kände sig bekväma med Marine Le Pens ekonomiska program för en fransk protektionism och ett avhopp från euron och eventuellt EU. De saknade de gamla käpphästarna ”massinvandring” och ”osäkerheten på gatorna”. Morden i Toulouse har löst Nationalfrontens dilemma. Nu ser de sin chans och order har getts om ”full fart framåt” för hetsen mot invandrare och ” den gröna fascismen” som Le Pen kallar den radikala islamismen.

Alla hämningar har släppts för att slå på Nationalfrontens två klassiska favoriter, invandringen och ”osäkerheten på gatorna”. När ett litet fascistiskt kryp i sin puppa angriper den ”krypande islamiseringen” av Frankrike då låter det så här:

-Kanske toppen på ett isberg, Marine Le Pen i södags i staden Nantes

-Det är inte en ensam galnings verk utan början till fascismens frammarsch i vårt land, sa det lilla krypet i ett tal i söndags och fortsatte:
-Mohamed Merah är kanske bara toppen på ett isberg, sa hon för att kunna kasta sig över de trista förorternas ungdomar som hon pekar ut som ”ockupanter”. Franska staten måste ta tillbaka kontrollen över dessa ”förlorade territorier” eldade Marine Le Pen på.
Mohamed Merah är fransk medborgare född i Frankrike. Vilket inte hindrade Le Pen från att blanda alla korten och peka ut desperata människor som tar sig till Europa på jakt efter arbete som blivande ”terrorister”.
-Hur många Mohamed Merah finns det i de båtar och flygplan som dagligen anländer till Frankrike fyllda med invandrare, hetsar Marine Le Pen och blandar medvetet samman flyktingar med religiösa fanatiker.

När hon sen kommer till vad som ska göras ser vi det lilla fascistiska krypet titta fram under mattkanten för att kolla om vägen är fri för att ytterligare skruva upp kravet på en apartheid mot folk med ”muslimskt utseende”, som den olycksalige Nicolas Sarkozy lyckades kläcka ur sig i går.                               Marine Le Pen – Står för det värsta

-Predikningarna i moskéerna ska ställas under ständig bevakning, sa Marine Le Pen.
-Salafistiska imamer ska förbjudas predika och deras anhängare sättas under bevakning och utstå regelbundna husundersökningar, lovar Le Pen genomföra om hon blir president.

-De som kommer tillbaka från misstänkta resor till Afghanistan eller andra länder där terrorism lärs ut kommer att utvisas omedelbart om de är utlänningar. Om de är franska medborgare ska de tvingas att ständigt bära ett elektroniskt övervakningsarmband, avslutar hon.
Om detta är vad Marine Le Pen lovar utföra innan hon blir president då vill jag inte tänka på vad hon kommer att ta sig till om hon verkligen en dag blir president. Då spränger det lilla krypet puppan och vecklar ut sina bruna vingar.
Gröna halvmånar att sy fast på kläderna är ett tips med låga odds.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,DN2,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Franska vänstern visar musklerna

Posted on by
8

Valkampanjen inför det franska presidentvalet ökar i tempo. Efter Nicolas Sarkozys och François Hollandes jättelika upptaktsmöten var det dags i söndag för Vänsterfronten att visa musklerna.

Närmare hundra tusen personer gick i den franska revolutionens fotspår från Place de la Nation till Bastiljen där Vänsterfrontens kandidat Jean-Luc Mélenchon talade i en knapp halvtimme till den enorma folksamlingen.

-Vi är tillbaka, revolutionens och upprorets folk i Frankrike, dånade Mélenchons röst över den jättelika öppna platsen kring den gamla fängelsehålan som Paris borgare och ”pöbel” stormade 1789. I söndags var det också årsdagen för den revolutionära resningen i Paris 18 mars 1871, då den stolta men kortlivade Pariskommunen öppnade portarna för kommande revolutionära resningar i Europa.

Men vem är Jean-Luc Mélénchon och vad är Front de Gauche (Vänsterfronten)? För svenska media är Mélénchon ny. Det är nog inte många ens en gång på vänsterkanten som tidigare hört talas om honom. Men det är ingen nykomling i politiken. Han har varit aktiv medlem i det franska Socialistpartiet sedan 1977 då han seglade upp som vältalig ”ungsocialist”, blev snabbt vald till regionala funktioner och till senator 1986.

Jean-Luc Mélenchon med Kommunistpartiets Marie-Georges Buffet.

Han utsågs till minister för yrkesutbildningen i Lionel Jospins regering 2000-2002. Men partiets briljante påläggskalv befinner sig ständigt i vänsteropposition inom Socialistpartiet och efter partiets nyliberala kursändring under Ségolène Royal lämnade han partiet och bildade Parti de Gauche efter Socialispartiets kongress i Reims november 2008. Efter en trög start för partiet öppnade årets presidentval nya möjligheter.

Mélenchon tog initiativ till en vänsterfront med det krakelerande kommunistpartiet och andra mindre vänstergrupper. Med honom själv som given presidentkandidat bildades så Front de Gauche. Samtidigt stod det klart att den mycket populäre Olivier Besancenot inte kandiderade inför årets val varefter de flesta med sympatier för vänstern till vänster om Socialistpartiet såg Mélenchon som förändringens röst.

-Ta makten, manar Vänsterfronten.

I de senaste opinionsundersökningarna har Mélenchon uppnått 11 procent och över inför första valomgången 22 april. Än en gång bekräftas att det i Frankrike finns ett mycket stort antal väljare som vänder sig till radikala anti-kapitalistiska alternativ. Så har det varit i alla viktiga val det senaste decenniet. Partierna på den yttersta vänstern samlar ständigt 10-13 procent vilket svarar mot flera miljoner röster.

Men nog om bakgrunden. Det var alltså i söndags som Mélenchon drog en enorm folkmassa till Bastiljen i Paris. Som vanligt beror uppskattningen av antalet deltagare på vem som uppskattar. Polisen talar om 50 000 och arrangörerna 120 000. Torget runt Bastiljen var fullpackat och det pekar mot minst 80 000 demonstranter.

Att besvara frågan om Vänsterfronten är ett revolutionärt alternativ i valet låter sig inte göras med ett enkelt ja eller nej. Det är både ja och nej, som ofta i politiken. Inför valet har Vänsterfronten gett ut ett program som är tänkt som valplattform. Ändå riktar det sig till en liten del av frontens väljare eftersom det är mer en bok än en plattform. På närmare hundra sidor manar fronten till ett ”folkligt uppror”, till en ”medborgarnas revolution” för att skapa en rättvis fördelning av rikedomarna och bekämpa de sociala orättvisorna, för att ta makten ifrån bankerna och finansmarknaderna, starta en ekologisk planering och kalla till en konstituerande församling med uppgift att skapa den 6e Republiken.

En 6e Republik. Det är Mélenchons käpphäst inför valet.

Redan frontens samansättning innebär att vi inte har att göra med ett revolutionärt alternativ för ett socialistiskt samhälle. De gamla resterna av det stolta franska kommunistpartiet, ett av Moskvas mest trogna långt in på 70-talet, har aldrig verkat för en revolutionär omvandling av samhället. Kontrollera de arbetandes organisationer, erhålla ministerposter när Socialistpartiet regerar och behålla sina kommunala mandat var och är partiledningens linje.

I Vänsterfronten finns också en strömning, under namnet Gauche Unitaire, som har sitt ursprung i Ligue Communiste Révolutionnaire och som absolut måste ses som en revolutionärt socialistisk tendens.

Jean-Luc Melenchon har å sin sida alltid verkat inom ramen för Socialistpartiets reformstrategi om än som oppositionell. Hans tal på Bastiljen speglar hans politiska fysionomi. Det var inte ett tal av en revolutionär socialist. Radikal, javisst men inte ens anti-kapitalistiskt till sitt innehåll. För övrigt uttalade han inte ordet ”kapitalism” eller ”socialism” en enda gång under sitt tal.

Torget runt Bastiljen var fylld av anhängare

 Däremot flödade en sorts gaullism, en fransk inåtvänd särprägel, ur högtalarna, då Mélenchon manade till en ”folkets revolution” och ett stort antal gånger talade om det ”franska folket”, ”fosterlandet” och de jakobinska honnörsorden, Jämlikhet, Frihet, Broderskap.

Mitt intryck är att hans tal var ett misslyckat försök att spela ”statsman” redo för presidentrollen. Trots hans stora retoriska förmåga och den stora folkmassan var det märkligt få spontana reaktioner under talet. Applåderna och jaropen saknade verklig entusiasm och det var bara ett par gånger som grytan kokade. En äldre dam som varit med förr sa –”han låter som de Gaulle”- till dagstidningen Le Mondes reporter.

Vänsterfronten har dock lyckats skapa ett drag i sin valkampanj. Allt talar för att fronten får mer än tio procent av rösterna i första valomgången den 22 april. Det är en stor framgång som också förpliktar inför framtiden. Bara två veckor senare, den 6 maj, röstar Frankrike mellan de två huvudkandidaterna som med all säkerhet kommer att vara Nicolas Sarkozy mot François Hollande.

Då kommer stödrösterna från andra kandidater att avgöra vem som blir Frankrikes näste president. Att den yttersta vänsterns väljare kommer att ge sin röst till Hollande den 6 maj råder det inget tvivel om. Hollande behöver dessa röster plus röster från andra utslagna kandidater för att nå över de 50 procent som krävs. Det är också klart att alla kandidater till vänster om Hollande kommer att uppmana till en röst mot Sarkozy, ett sätt att uppmana till en röst på Hollande med en klämma för näsan.

För det gamla kommunistpartiet är samarbetet med Mélenchon en

chans att bryta isoleringen

För Vänsterfronten kommer den stora prövningen efter presidentvalet. Vinner Hollande ställs fronten inför frågan hur den ska hålla sig till en ny regering med Socialistpartiet vid rodret. Till Mélenchons ära ska sägas att han redan deklarerat sig ointresserad av en ministerpost i en regering som fortsätter på den nyliberala vägen av åtstramningar och angrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Samma sak gäller inte Kommunistpartiet som varit mer luddiga i frågan. Därför kan valen till Nationalförsamlingen i juni bli en stöttesten för Vänsterfronten.

Men innan dess ska en ny president utses och de miljontals väljare som röstar till vänster om Socialistpartiet kommer att ha ett ord med i beslutet om vem som ska residera i Elyséepalatset.

Om du vill lyssna till Jean-Luc Mélenchons tal finns det här under.


Discours de Jean-Luc Mélenchon à Bastille le 18… par PlaceauPeuple
.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVT1,SR1,DN3,SVD2,SR2,SVT2,GP1,AB1,DN4,AB2,SVT3,

DN5,SVD3,SR3,SVT4,DN6,DN7,SVD4,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ett års uppror i Syrien

Posted on by
14

”Den syriska regeringen är fast besluten att skydda sina medborgare genom att avväpna terroristerna och fortsätter att leta en fredlig lösning på krisen genom att samarbeta med det särskilda sändebudet Kofi Annan”, skriver Syriens utrikesminister i ett brev till FN.

En ung flicka skadad i Assads bombning av Homs

Kofi Annan å sin sin sida säger att alla parter måste upphöra med våldshandlingar och förhandla fram en lösning.

Här har vi hela det syriska dramat i ett nötskal. Bachar Assad ger sig själv fria händer att ”avväpna terroristerna”, det vill säga fortsätta slakten på oppositionen i stad efter stad. Han vädrar seger. Kofi Annan vädjar samtidigt till alla att vara ansvarsfulla för annars kan ”hela regionen” störtas i kaos.

Vilket faller samman till att be förtryckaren vara lite mjukare och att be de förtryckta att sprattla lite mindre under militärens klackar. Så ser den diplomatiska situationen ut ett år efter att folket reste sig i fredliga protester i staden Deraa.

Protester, dödsskjutningar och begravningar i en infernalisk cykel.

Protesterna mor regimen började den 15 mars i fjol. Under parollen ”Värdighetens dag” krävde de fredliga demonstranterna att politiska fångar skulle befrias.  Säkerhetsstyrkor ingrep omedelbart och ett trettiotal demonstranter greps i huvudstaden. Dagen efter samlades på nytt tusentals demonstranter i Damaskus och ett hundratal arresterades.

Men det var i den lilla staden Deraa som protesterna fick den form de skulle ta under flera månader. Ett gäng unga pojkar hade sprejat regeringsfientliga slagord på husväggar och arresterats av säkerhetsstyrkor. Efter att ha misshandlats och i vissa fall torterats släpptes de efter en månad. När familjerna upptäckte att de torterats, bland annat med utdragna fingernaglar, exploderade staden i de första fredliga protesterna, inte omedelbart mot regimen i Damaskus men mot guvernören i regionen, vars avgång krävdes av de demonstrerande.

En son gråter över sin fader som dödats i bombningen av Homs

I stället för att möta stadsbornas krav på guvernörens avgång mötte Assad dem med kulor. Den 18 mars sköt regimens säkerhetsstyrkor skarpt mot obeväpnade demonstranter och dödade flera av dem. Cykeln av demonstrationer, dödskjutningar, begravningar, demonstrationer, dödsskjutningar och fler begravningar visade att regimen hade bara ett svar på oppositionens krav –våld följt av ännu mer våld.

Inom loppet av tio dagar spred sig massdemonstrationerna till nästan alla landets städer förutom till familjen Assads hemstad Aleppo. I huvudstaden Damaskus var dock säkerhetsstyrkornas närvaro så massiv att varje försök till protest omedelbart slogs ned.

Den spontana karaktären på protesterna var tydlig under upprorets första månader. Till att börja med var de inte ens direkt riktade mot Bachar Assad utan handlade mera om krav på frihet, värdighet och ett slut på den omfattande korruptionen. De religiösa hierarkierna uttryckte sitt stöd för regimen. Det gällde och gäller ännu i dag för även det islamska prästerskapet som avgett lojalitetsdeklarationer med regimen. Vilket inte hindrade moskéernas fotfolk att efter en viss tvekan också ansluta sig till protesterna i allt större omfattning. Idén att upproret skulle vara ett ”islamistiskt” verk är helt enkelt taget ur luften. Protesternas människor är unga studenter, lärare, hantverkare, ingenjörer och andra från alla ”moderna” delar av samhället.

Soldater i den Fria Syriska Armén deltar i en demonstration i staden Hula nära Homs

Nu har ett år gått sedan de första demonstrationerna ägde rum och tusentals människor, de flesta unga, har mist livet. Krisen i Syrien har förts upp på det internationella planet och en självutnämnd ”ledning”, under namnet Syriska Nationella Rådet, för upprorets talan från sitt säte i Turkiet och avhoppade soldater tillsammans med frivilliga samlas i den Fria Syriska Armén. Regimens extremt grova våld har skördat sin sådd och i dag, ett år efter upprorets början, liknar situationen ett öppet inbördeskrig.

Det är ett faktum som kan beklagas, som många beklagar och som vissa tagit till intäkt för att som ”neutrala” kritiker stå vid sidan om och predika försoning och återhållsamhet. Men det märkliga är inte att upproret delvis övergått i väpnat motstånd. Det märkliga är att cykeln av demonstrationer, dödsskjutningar och begravningar kunde pågå så lång tid utan att de angripna började försvara sig.

Det krävs ett oerhört mod att dag efter dag delta i fredliga protester där varje deltagare riskerar att skjutas till döds av säkerhetsstyrkor, armésoldater eller shabiha, regimens beväpnade slödder. Det är också denna stoicism och öppna hjältemod som skapat den så kallade fria armén. Så kallad, eftersom det inte handlar om en armé. Den stora majoriteten av den reguljära arméns soldater tillhör familjer med sunnitisk tro som omfattar hela tre fjärdedelar av befolkningen. Liksom i alla klassiska uppror där soldater ställs mot obeväpnade medborgare finns det bröder, systrar och vänner i gevärspipans förlängning. Avhoppen och ordervägran breder ut sig och vissa börjar vända sina vapen mot förtryckaren. Så har också skett i Syrien även om avhoppen verkar vara mindre talrika än vad SNC i Turkiet påstår. Dessutom är det uppenbart att det inte handlar om en armé i verklig bemärkelse. De avhoppade soldaterna och officerarna bildar tillsammans med upprorsmän lokala enheter som inte lyder under ett gemensamt nationellt kommando.

Även i Damaskus förorter reser sig befolkningen mot Assads diktatur

Den syriska revolutionen ställdes vid ett vägval på grund av regimens brutalitet och dödliga våld. De fredliga demonstrationerna räckte inte till för att tvinga fram ett regimskifte som i Tunisien och Egypten, även om det också där var många som fick sätta livet till. Men liksom i Libyen hade regimen i Damaskus inga säkerhetsventiler att öppna. Det är Bachar Assad eller regimskifte som gäller. Militären och de rika borgarna och handelsmännen i Damaskus och Aleppo har ingen ersättare i skjortärmen. De står och faller med diktaturen.

För tillfället står diktaturen till synes stadigt och de senaste veckorna antyder att militären kanske är på väg att besegra det väpnade ostrukturerade motståndet i stad efter stad. Samtidigt visade befolkningen att den inte skrämts till tystnad. Den 15 mars organiserades protester och demonstrationer över hela landet för att fira upprorets ettårsdag.

Att upproret till synes gått i stå har mäktiga objektiva orsaker som ligger utom verklig påverkan för de som reser sig mot regimen.

Till skillnad från Khaddafi har Bachar Assad ett reellt stöd hos delar av befolkningen. Främst från den egna minoriteten av alawiter som utgör tio-tolv procent av medborgarna. Dessutom har den kristna minoriteten, också cirka tio procent, lutat sig mot Assads regim i tron att det ska skydda dem mot reella eller inbillade hot från den sunnitiska majoriteten.

Många vittnar om att demonstrationerna till stöd för Assad är organiserade och består av statsanställda som beordras att ställa upp.

Det är populärt att anklaga alla som vill hjälpa oppositionen i Syrien för att ”blanda sig i landets interna angelägenheter”. Ryssland, Iran och Kina håller i taktpinnen för denna kör. Att Ryssland är den makt som blandar sig mest i Syriens inre angelägenheter hindrar inte Putin från att tala högt och brett. Ryssland förser den syriska armén med allt den behöver och den läckta e-posten i The Guardian visar att Iran aktivt deltar i ”rådgivningen” i Damaskus. Som parantes kan man säga att Assads behov av ”rådgivning” från utlandet om hur repressionen ska skötas visar att det råder ett stort politiskt tomrum runt hans presidentkansli.

Vad som är mindre uppenbart är att Assad också kan räkna på ett indirekt passivt stöd från USA och Israel. Sionisterna i Jerusalem visar tydligt att de inte strävar efter regimskifte i Damaskus. I decennier har Assads familj raljerat över sionisterna och låtsats stödja den palestinska saken. Men vid sidan av retoriken finns det inte mycken handling att peka på. Tvärtom visade den syriska armén när den hade tiotusentals soldater i Libanon att den inte gav mycket för den palestinska kampen.

Vare sig USA eller Israel är lyckliga över den arabiska våren eftersom den riskerar att rasera den geostrategiska stabilitet som USA strävar efter för att i lugn kunna kontrollera hur regionens fossila reserver exploateras.

Kan USA realisera sina intentioner? Det är en ostadig balansgång som Vita Huset tvingas till. Å ena sidan har Obama kastat handsken och sagt att Assad måste avgå. Å andra sidan vill USA inte beväpna oppositionen inne i landet eftersom strategerna i Pentagon inte kan förutse vad som kommer efter Assad om regimen störtas i ett inbördeskrig.

I staden Idlib har Assad inte många supporters.

Det är i den optiken som Kofi Annans mission ska ses. USA, Turkiet, Frankrike, Israel och Arabförbundet söker ett fredligt regimskifte i Damaskus. Det förklarar att Kofi Annan kan låtsas att han ser med optimism på situationen trots att Assad uppenbarligen använder Annans närvaro för att fortsätta den militära offensiven mot allt fler städer. Vid sidan av Kofi Annans mission verkar Qatar och Saudiarabien föra en egen linje. De båda staternas ledare säger att oppositionen måste få hjälp med vapen. Vad de troligen menar är att deras islamistiska anhängare ska beväpnas vilket skulle tillåta dem att kontrollera hur Bachar Assad faller och vilka som kontrollerar situationen efteråt.

Det är till synes formidabla krafter som står i vägen för den syriska revolutionen. Men trots Assads militära segrar är det långt ifrån klart att ordningen snart på nytt kommer att härska i Damaskus eftersom upproret mot diktaturen inte är begränsat till en väpnad resning. Frågan är om Assad kan behålla sina allierade. De som inbillar sig att härskarna i Kremlin kommer att stå fast vid Assads sida oavsett hur situationen utvecklas lever i en fantasivärld.

För Putin är den stora faran att han hamnar i en situation där det står klart för allt fler i Ryssland och internationellt att han försvarar en oförsvarbar regim. Det var innebörden i den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande häromdagen att Moskva inte stöder en regim i Damaskus utan fred och rättvisa i regionen. Lavrov anklagade dessutom Assad för att vara ”alldeles för långsam” i att genomföra reformer. Om Moskva rullar fram giljotinen för Assad då kan regimens huvud falla  omedelbart.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,SR1,SVD6,DN6,DN7,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ned med mördarna

Posted on by
8

En dag….

En dag kommer regimen i Damaskus att dyrt få betala för sina brott mot den syriska befolkningen.
En dag kommer Bachar Assad att dyrt få betala för sina, faderns och familjen Assads mord på tiotusentals syriska medborgare, allt ifrån massakern i Hama 1982 till massakern i Homs 2012.

En dag kommer diktaturens generaler och lojala elit att dyrt få betala för sina brott och profiterande på befolkningens förtryck i skydd av diktatorns bifall.
En dag kommer den alawitiska och den kristna minoriteten att få ångra sin lojalitet till huset Assad. De har blundat och vägrat se hur den stora majoriteten i landet förtrycks, brutaliseras och mördas av en regim som de tror är deras beskyddare. –Vi visste inget, vi bara lydde order, är inte längre en gångbar ursäkt.
En dag kommer Bachar Assads vänner i världen att få stå till svars för det cyniska stödet till diktaturens blodbad. I Moskva klagar Putin över den utländska inblandningen i Syrien samtidigt som Rysslands vapenleveranser till Damaskus fortsätter i oförändrad omfattning. I Moskva, Peking och Teheran kommer härskarna att en dag stå till svars inför den egna befolkningen för stödet till diktatur och förtryck världen över.

En dag kommer emirerna och kungarna på sina oljetroner att störtas och deras cyniska spel med de arabiska folkens uppror mot tyranniet att avslöjas. De saudiska petromiljardärerna pratar revolution utomlands och utövar kontrarevolution inom de egna gränserna.
En dag kommer imperialismen med USA i spetsen att dyrt få betala för sin sekellånga allians med all sköns diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika. Den arabiska befolkningens resning mot förtrycket med krav på frihet och dignitet kan inte ledas in i banor kontrollerade av Vita Huset samtidigt som sionisternas förtryck av det palestinska folket fortgår och en extremt liten minoritet av emirer och kungar berikar sig på olja och gas.

En dag kommer diktaturernas svansar bland de som ännu kallar sig vänster att dyrt få betala för sitt viftande inför de ”anti-imperialistiska” regimerna, de så kallade ”fienderna” till USA-imperialismen som blivit dessa rövslickares vänner. De kommer att dö bort som vänster, för det går inte att sitta i knäna på Assad, Putin och Hu Jintao och vifta med röda besudlade fanor.
En dag kommer den syriska befolkningen att besegra sina förtryckare. Då står vi på deras sida och jublar över ännu en diktators fall. Då är det upp till det segerrika upproret att forma en ny framtid.

 

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SR1,SVD2,DN5,SR2,DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVT1,SR3,DN8,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Lena Mellin i medialt magplask

Posted on by
6

Aftonbladets Lena Mellin som för två månader sedan var både jaktledare och riktkarl i det osmakliga massdrevet på Håkan Juholt jublar nu självfallet i sin kommentar till uppgången för (s) i opinionsmätningarna.

Först far hon med ren osanning. Fyrtiofem dagar har gått sedan Stefan Löfven blev ny partiordförande och:

”Under den tiden har inte politiken förändrats ett dugg. Däremot presenteras den på ett annat sätt eftersom Löfven inte är Juholt”.

Låt oss börja med politiken. I går publicerade Mellins kollega på AB, Olle Svenning, en huvudledare som bland annat handlade om EU:s nya finanspakt:

”I veckan har landsorganisationer runt om i Europa demonstrerat mot EU:s ­finansspakt,  som rekommenderar massiva sociala massakrer och inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Europa begraver den sociala välfärdsideologi som bars upp av såväl kristdemokrater som socialdemokrater, de två ­stora europeiska partierna.”

Stefan Löfven och ”hans nya lag” slöt upp bakom moderaterna och denna reaktionära finanspakt.  På samma sätt som Ingvar Carlsson över en natt en gång ändrade socialdemokratins syn på EU så fick vi här en ny helomvändning i linje med den tidigare  anslutningen. Juholts första snabba och spontana reaktion, ett tvärt nej, samlade hela den politiska och mediala eliten i ett gemensamt uppbåd för att bli av med denne i deras ögon nu helt opålitliga ledare. Detta lappkast, denna helt avgörande förändring i vår politik, noterar inte Mellin med ett enda ord. Hade (s) varit i regeringsställning hade den tvära vändningen gått till historien som Sveriges första mediala statskupp. Inte heller har hon ”en aaning” om att Löfvens nya team slagit fast att kongresslinjen om vinst i välfärden fortfarande ska gälla. Trots skandalen med Carema. Att min gamle ordförande i Metall har hunnit med att öppna för ny kärnkraft  har Mellin självfallet också missat. Avslutningsvis har han lovat att inte riva upp de skattesänkningar som det egna partiet kritiserat under sex år.

I stället skriver hon alltså att ”politiken inte har förändrats ett dugg”. Nästan så sanslöst att hon tycks tro att tidningens läsare är idioter. Lobotomerade från allt vad minne heter. Ett medialt magplask som går till historien.

När hon dessutom fortsätter med att berömma Löfven som lugn och sansad, som ”stabil och leveransduglig”. Ja, till och med som ”spänstig”, då kan man inte tro annat än att hon siktar in sig på jobbet som ”kommunikatör” i ett eventuellt nytt socialdemokratiskt regeringsbygge…

Själv går jag ut i vårsolens glans. Där är det åtminstone hänryckning och nytt snart spänstigt liv som börjar spira.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: AB1,AB2,DN1,DN2,GP1,DN3,SVD1,

Bloggare: RödaMalmö,

Bluffarnas Konung

Posted on by
1

Sarkozy tar ut högersvängen

.

Nicolas Sarkozy samlade i söndags sina anhängare till stor show i den lilla staden Villepinte nära Paris. Hans parti UMP hade hyrt in sju snabbtåg och massor av bussar som skjutsade supportrarna gratis från alla hörn i femkanten Frankrike.

.

Ett starkt Frankrike. Sarkozy missar inte en chans att spänna kindmusklerna.

.

-Ett starkt Frankrike, lyder presidentens valdevis. Glömda är alla vallöften från 2007 om mer köpkraft och jobb, eftersom arbetslösheten fördubblats och reallönerna minskat under Sarkozy fem år vid rodret. Inget att skryta om precis.
I stället gjorde Sarkozy klart inför de 50 000 som tog sig till mötet i Villepinte att gamla recept ska prövas igen. Inför valet 2007 lyckades bluffmakaren Sarkozy med en räd långt in i Le Pens tassemarker. Med en främlingsfientlig retorik, med löften om att ”rensa upp i förorterna med högtrycksspruta” och andra direkta angrepp mot invandrade i landet lyckades han att vinna över en stor del av Jean-Marie Le Pens väljare och slå ut Socialistpartiets kandidat Ségolène Royal med knapp marginal.
Inför årets val har Marine Le Pen lagt om kursen för Nationalfronten och centrerat propagandan kring ett tema om Frankrike först. Le Pen säger att Frankrike ska lämna EU, avskaffa euron, införa tullar och annan protektionism för att ”producera franskt i Frankrike”. Bland människor som drabbats av arbetslöshet och nedläggningar slår Le Pens program an. Inför valets första omgång den 22 april ligger hon igen på strax under 20 procent. Hotet om att Sarkozy inte ska gå vidare till andra valomgången och där ställas mot François Hollande är inte negligerbart.

.

Det förklarar den totalt sanslösa retorik som Sarkozy utvecklade inför den stora massan av anhängare i Villepinte.
-Det är för många utlänningar i Frankrike, dundrade häxmästaren och kittlade den rasistiska ådran i salen och lovade att invandringen ska minska från nuvarande 180 000 personer om året till 100 000.
För att ge mer tyngd till högersvängen släppte Sarkozy en bomb som ingen väntat sig.
-Om inte EU ser till att hålla bättre koll på invandringen till Schengenområdet kommer Frankrike att dra sig ur Schengenavtalet tills det omförhandlats, dundrade den gode Nicolas i hopp om att vinna lite röster och att hans ord sedan skulle glömmas.

.

Minsta lilla bluff är värd att testa.

.

För ett mer öppet röstfiskeri än detta kan man inte tänka sig. Ingen med vettet i behåll kan ta honom på orden. För vad är innebörden i hans ord om de ska omsättas i handling? Jo, att stänga landets gränser, återanställa tull- och passpersonal, sätta upp nya spärrar vid varje gränsövergång och kontrollera alla som vill ta sig in landet som turist eller arbetssökande. Det kommer inte att ske. Men det är inte heller meningen. Det handlar bara om en grov retorisk högersväng i hopp att vinna över röster från Le Pens ytterkanter.
Det är en högergir som riskerar att sluta i diket. Man kan lova mycket mellan himmel och jord i en valkampanj. Men inte allt. För då kan centrifugalkraften ta ut sin rätt.

.

Media: DN1,SVD1,SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,