Kristid för Kung Bil

Bilen kom , sågs och segrade ihjäl sig.

Nittonhundratalet var bilens århundrade. Ingen annan produkt fångade så till den grad människors fantasier och vardag. Bilen erövrade världen i ett segertåg som får Alexander den Stores krigarbedrifter att blekna. I början av seklet fanns det tjugofemtusen bilar på gatorna. När första världskriget bröt ut 1914 rullade redan femhundratusen fram på kullersten och trampad jord. När det andra världskriget slutade spydde femtio miljoner fyrhjulingar ut avgaser och smuts. Strax innan oljekrisen 1974 fanns det trehundra miljoner spridda över världen och i storstäderna stod de redan fast i långa köer. Men det stoppade inte monstrets framfart. År 2007 var de till sist niohundra miljoner och Moder Jords luftrör på väg att förstöras. Bilen har besegrat sig själv på exakt hundra år.

En Rolls Royce från 1905

I dag står bilindustrin inför sin första världsomfattande strukturella kris. Strukturell inte konjunkturell. De senare har drabbat branschen många gånger, med fallande försäljning och lägre vinster under ett par kvartal. Nu handlar det om en strukturell kris där hela branschens framtida inriktning står på spel. Personbilen kan inte längre lösa den moderna stadsmänniskans transportbehov. Drömmen om den individuella friheten bakom ratten har för många blivit en två-tre timmar lång daglig mardröm i ringlande köer med snigelfart. Redan syns det problemet i skillnaden i biltäthet mellan storstäder och mindre orter och ren landsbygd. I tabellen nedan ser du hur många bilar det går per tusen innevånare i olika delar av världen. I de äldre industriländerna är det uppenbart att bilens erövring av marknaden nått ett maximum.

Land/år

USA

Tyskland

Frankrike

Sverige

Japan

Kina

Indien

2007

824

604

598

466

594

28

13

1985

708

450

446

380

375

3

3

I Stockholm och Göteborg är biltätheten lägre än i mindre städer och på landsbygden. Samma mönster går igen i alla större europeiska städer. I de finare innerstadskvarteren är biltätheten lägre än i de vitt utspridda förorterna. Ett resultat i exempelvis Frankrike är att det nu är fler arbetare som äger en bil än de högre tjänstemännen.

Överkapacitet och låga marknadsandelar

När vi tittar på branschen tänker vi oss några få jättar som producerar miljontals fordon och som tillsammans kontrollerar marknaden. Det märkliga med bilindsutrin, trots dess ålder, är att den är relativt utspridd och att ingen dominerar marknaden. Tillverkare av mobiltelefoni eller personliga datorer som är unga industrier är mer koncentrerade än bilindustrin, vilket kan tyckas märkligt. Men priset på bilar, till skillnad från elektronikprodukter, har alltid kunnat anpassas uppåt genom modellbyten, lockande finesser och spel på mångas behov av sociala statussymboler.

Finns det en framtid för fyrhjulingen?

I tabellen här under kan du se att de stora jättarna som GM, Toyota och resten av de för oss alla kända märkena tillsammans kontrollerar en relativt liten del av världsmarknaden.

Produktion och andelar av världsmarknaden 1998 och 2007

Produktion i miljoner bilar.

Marknadsandelar

i procent.

Toyota

GM

VW

Ford

Honda

PSA

Nissan

Fiat

Renault

1998

5.21

7.58

4.81

6.55

2.33

2.25

2.62

2.70

2.28

2007

9.50

9.35

6.27

6.25

3.91

3.46

3.43

2.68

2.67

1998

9,8

14,3

9,1

12,4

4,4

4,2

4,9

5,1

4,3

2007

13,2

13,0

8,7

8,7

5,4

4,8

4,8

3,7

3,7

Under den tioårsperiod som tabellen ovan visar ser vi att de nio jättarnas andel av världsproduktionen bara ökat från 71,9 procent till 74 procent, det vill säga att industrin helt saknat en tendens till koncentration och större enheter under decenniet och Toyota, nu störst av alla, står bara för 13,2 procent av marknaden. De resterande 26 procenten av världsproduktionen är utspridd på ett mycket stort antal producenter. Det gäller speciellt på den kinesiska marknaden. Det finns inte mindre än ett hundratal kinesiska bilfabrikanter , nästan alla med mycket små volymer. Likt i bilens barndom i Europa, då varje land producerade märken som ingen ens längre minns, kommer nästan alla av dem att försvinna. Men i toppen av Kinas bilindustri finns tretton företag med årsvolymer på mellan 100 000 och 700 000. De flesta kommer att slås ut eller slås samman och ur processen kan ett par kinesiska jättar födas som om några år kan ta upp konkurrensen med de riktigt stora på världsmarknaden.

Vem minns vad den här hette?

Världspressen har inte missat att den kinesiska marknaden de första tre månaderna i år seglat upp på första plats , med fler sålda bilar än i USA. Det beror naturligtvis mer på den djupa krisen i USA och Europa , med sjunkande försäljning på upp till 50 procent för vissa märken, än på en säljexplosion i Kina. Krisen drabbar också Kina, men försäljningen av bilar ökade ännu med 5 procent mellan mars 2008 och mars 2009, dock att jämföra med 22 procent 2007.

Riktning Asien

Kombination av mättade marknader i väst och snabb ekonomisk expansion i Asien har på kort tid förflyttat bilproduktionens centra, från Europa och USA till Japan, Sydkorea, Kina och snart också Indien. Trots den enorma överproduktionen och det låga kapacitetsutnyttjandet i världen i sin helhet försöker ändå alla större bilproducenter att bygga nya fabriker i framför allt Kina. Det gäller att vara med och slåss om de få marknader som ännu växer snabbt. Själva storleken på Kinas befolkning borgar för miljontals potentiella kunder.

I tabellen här under kan vi se hur bilproduktionen fördelas över världen.

Region

Producerade bilar 2007 (i tusental)

Ökning sedan 1997 (%)

Andel av världs-produktion (%)

Världen

73 152

+37,7

100

Asien

29 631

+68,8

40,5

Japan

11 596

+5,7

15,8

Kina

8 882

+462,3

12,1

Västeuropa

16 921

+4,6

23,0

Tyskland

6 213

+23,7

8,4

Frankrike

3 016

+16,9

4,1

Alena*

15 454

-1,9

21,0

USA

10 781

-11,1

14,7

Latinamerika

3 515

+39,7

4,8

Ex-östeuropa

3 063

+175,0

4,2

Ex-URSS

1 254

+80,5

3,0

* Alena= USA, Kanada och Mexiko

Trenden är övertydlig. I Västuropa koncentreras produktionen allt mer till Tyskland och Frankrike samtidigt som produktionen ökat med knappa 4,6 procent under tioårsperioden. I handelsblocket Alena och framför allt i USA har antalet producerade bilar faktiskt minskat under perioden, vilket visar bakgrunden till att GM, Ford och Chrysler knappt håller sig flytande. Samtidigt har produktionen i Asien ökat med nästan 70 procent under decenniet och regionen står nu för 40 procent av hela världsproduktionen.

Färre och större.

Fiananskraschen och den pågående recessionen skakar om bilbranchen ordentligt.

-Det är när tidvattnet drar sig tillbaka som man ser vilka som badar nakna, sa den amerikanska finansgurun Warren Buffet om bankerna. Samma sak gäller för bilkoncernerna. Och där står de. GM, Ford, och Chrysler utan badbrallor och lilla Volvo och Saab som inte kan annat än hoppas på en lycklig skilsmässa från de partners som de så villigt sålde sig till för snart 20 år sedan. Det verkar nästan otänkbart att GM och Ford ska gå i konkurs och ändå är det en möjlighet som kanske blir verklighet redan innan sommaren, speciellt för GM. Fords ledning påstår att de har tillräckligt med cash för att rida ut stormen i väntan på nya energisnåla modeller klara till 2011.

Men oavsett hur det går med enskilda tillverkare är det helt klart att inom tre-fyra år kommer flera av de välkända märkena att försvinna i sammanslagningar eller nedläggningar. Den internationella bilmarknaden klarar inte längre av att absorbera den enorma överproduktion som råder. Delar av industrin kommer helt enkelt att slaktas. Hur den processen ska gestalta sig och vilka som försvinner är det inte möjligt att säga än. Miljoner arbetares framtid står på spel. I USA sysselsätter branschen tillsammans med underlevrantörerna och distributionskedjan 3,3 miljoner personer. I Europa är det inte mindre än tio miljoner arbetare som direkt och indirekt får sin utkomst av bilbranschen.

Inte längre statussymbol

Vid sidan av fabrikanternas problem med överproduktion växer ett nytt och alltmer skrämmande hot fram mot bilkapitalisternas intressen av allt större produktionsvolymer. För en växande grupp av konsumenter fyller inte bilen längre rollen som statussymbol. För andra konsumenter möter den inte längre kraven på funktionalitet. För ännu andra innebär de stagnerande reallönerna att de allt dyrare bilarna hamnar utom räckhåll och ersätts med begagnade.

Plåt om än röd inte längre status.

Bilen som symbol för frihet och framgång har fått sig en knäck. De miljöproblem som bilen orsakar väger allt tyngre i människornas syn på dess roll i samhället. Samtidigt har kostanderna lett många till att minska bilåkandet. Det är en trend som uppmärksammats i flera europeiska länder. I Frankrike har exempelvis bilåkandet minskat sedan 2005. Knappt 30 procent av bilförsäljningen i Västeuropa är nya bilar och bilparkens medellivslängd har ökat från cirka fem år till åtta år. Köparen av en ny bil är oftast en person strax över 50 år. Bland yngre generationer intar inte bilen längre samma plats i livet. Detta är trender som gäller i våra industrisamhällen där över 80 procent av hushållen har tillgång till bil. I Kina däremot rapporterar branschkännare att bland yngre framgångsrika män är bilen det första och största beviset på social status.

En bilfri framtid ?

Svaret är självfallet nej. Bilen som ett transportmedel för en eller några personer kommer alltid att behövas. Men bilen som smutsar ner atmosfären och sitter fast i köer har ingen framtid. Hela transportsystemet måste tänkas om. Dagens bensindrivna fyrhjulingar med plats för 4-5 personer används för det mesta av en ensam person och två tredjedelar av allt bilåkande är kortare än tre kilometer. Nya och friska svar krävs för att dagens destruktiva personbilar ska bli en nyttig och viktig del i ett transportsystem som i första hand riktas in på människornas verkliga behov och naturens behov av skydd. Men det innebär inte att bilen som idé är död. Så här skrev bloggkompisen Göte för någon vecka sedan.

-Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Efter den här genomgången av bilindustrins strukturella och konjunkturella kris kan vi bara utropa:

Kung Bil är död. Leve tronföljaren.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,SSD2,Dagens Arbete1,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Besancenot stöder radikala metoder

Olivier Besancenot stöder kampen för jobben.

Den senaste tiden har franska arbetare tagit till allt mer radikala metoder för att försvara sig mot avsked och företagsnedläggningar. Vid flera företag har de tagit cheferna som gisslan och häromdagen slog de en polisstation sönder och samman efter att en domstol godkänt däcktillverkaren Continentals beslut att stänga en fabrik i norra Frankrike nästa år.

Regeringen Sarkozy försöker anklaga arbetarna för ”sabotage” och ”tagande av gisslan” som enligt fransk lag kan straffas med upp till 20 års fängelse. Men en stor majoritet av den franska befolkningen tycker inte att arbetarnas aktioner är överdrivna eller att de ska bestraffas.

Inför valet till Europaparlamentet kan de franska arbetarnas kampmetoder stimulera hela den europeiska arbetarklassen till en mer effektiv kamp mot den djupa kris som i dag hotar att slänga ut miljoner anställda i arbetslöshet. De nya avskeden vid Volvo AB visar att LOs taktik att sitta still i båten i hopp om att stormen ska mojna är dagdrömmeri.

Deklaration av Olivier Besancenot:

Sarkozy-Fillon förklarar krig mot samhället.

Arbetarnas kamp mot företagsnedläggningar och avsked ökar de sociala motsättningarna och de anställdas kamp radikaliseras som på Continental(däcktillverkare) och Molex(underleverantör till bilindustrin)

Premiärminister François Fillon födömmer arbetarnas aktioner, speciellt de vid Continental, samtidigt som han säger sig förstå de « anställdas desperation ». Han anklagar en minoritet för aktionerna på Continental och hyllar i förbigående den fackliga byråkratins medlare.

Regeringen använder mer generellt en social krigsretorik som fördömer arbetarnas val av aktioner i termer av «tagande av gisslan » och « sabotages ».

Dessa hycklande deklarationer, som än en gång syftar till att rättfärdiga förtrycket, ger sken av att inte se att det verkliga våldet är det som företagarna och regeringen utövar mot arbetarna när de tvingas betala räkningen för en kris de på intet sätt är ansvariga för.

Arbetarna som hotas av företagarnas åtgärder gör rätt i att använda alla metoder som står dem till buds. Deras aktioner är inte bara förståeliga de är också legitima och de förtjänar den arbetande befolkningens stöd.

NPA ger speciellt sitt stöd till de anställda vid Continental som inom kort kommer att demonstrera i Hanover vid aktieägarnas årsmöte.

Inför kaskaden av avsked är det mer än någonsin nödvändigt att ge ett största möjliga enhetliga stöd till den pågående kampen, hjälpa till att ena den för att mynna ut i en generalstrejk, enda möjligheten att tvinga företagarna och regeringen, som stöder dem, till reträtt.

Montreuil 22 april.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SSD,Dagens Arbete,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Jinge,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Är Volvo PV och SAAB på väg till skroten?

Ska Volvo till

SKROTEN?

I går gick Volvo PV:s och SAAB:s åtta främsta fackliga ledare gemensamt ut med en kravlista riktad till regeringen. Främsta önskemålet och det man valde att slå på trumman för var en rejäl skrotningspremie för gamla bilar på 15 000 kronor. Dessutom krävde de ett extra avdrag för tjänstebilar, skattelättnader för personalrabatterna vid bilköp samt längre skattebefrielse för miljöbilar.

Visst står många bilvrak och rostar i skogen. Här står resterna av det som en gång

var en en flådig Volvo. På en avtagsväg där jag brukar promenera med min hund Freja.

Det kunde ha varit en dålig fars. I sig är det naturligtvis en bra sak med skrotpremier och detta krav kunde haft en plats i någon sidoficka på bagaget vid uppvaktningen av Näringsdepartementets Jöran Hägglund. I dag står många bilvrak och rostar i skogen. Andra rullar fortfarande, är en fara för både förare och passagerare, spottar dessutom ut helt onödiga avgaser och borde bytas ut med en gång. Men att sätta detta krav i centrum, för en viktig gemensam facklig uppmarsch från IF Metall, Unionen, Ledarna och Akademikerna, när det gäller den svenska fordonsindustrins framtid, det vittnar bara om en facklig tragedi.

Detta därför att så många människor berörs. Precis som de åtta fackliga ledarna understryker handlar det direkt om 140 000 jobb. Försvinner de från arbetsmarknaden är logiken obönhörlig. Den oerhörda förlust av konsumtionskraft och skatteintäkter som detta innebär raderar ut minst lika många arbeten i service, handel och offentlig sektor. Redan i dag är 25 000 jobb inom fordonssektorn borta eller på väg bort. En nergång som snabbt sprider sig som ringar på vattnet till alla andra näringar.

Att fordonsindustrin kört in i väggen handlar egentligen inte främst om en kollaps för den globala kapitalismens finansiella system. I grunden har länge ruvat en klassisk överproduktionskris. Bara i Europa finns det en kapacitet för att bygga uppåt tjugo miljoner personbilar om året – samtidigt som behovet– i ett stabiliserat marknadsläge – ligger kring 13 miljoner fordon. Åren med bensinen som ett enkelt och billigt drivmedel är dessutom förbi. Dels sinar den för att till sist ta slut. Vid minsta uppgång i ekonomin kommer nya våldsamma prishöjningar. Dels är alla fossila bränslen en klimatfara. Alltsedan sjuttiotalets början har vi också sett en större nedåtgående våg i framförallt de mättade marknadernas ekonomier. Det blir helt enkelt svårare för kapitalisterna att ta hem vinster i traditionell industriproduktion. Ett bekymmer de tillfälligt lyckades skjuta framför sig genom att flytta pengar till IT-revolutionen eller till den spekulativa bostadsmarknaden. Uppskov som nu är havererade.

Här ler Leif Johansson glatt när han med hjälp från verkstadsklubbens Olle Ludvigsson

lyckades sälja av Volvo PV till Ford för en bra peng. Säkert hade han med sig denna

agenda från Wallenbergsfären där han uppfostrats mycket nära familjens innersta kärna.

Fordonsindustrins chocktillstånd går inte att lösa med tillfälliga skrotningspremier eller rabatter. På sin höjd kan dessa ge de svårt skadade personvagnstillverkarna lite svalka och en stunds andhämtning, inte mer. Det är därför Näringsdepartementets Jöran Hägglund är helt kallsinnig till fackens förslag. Hans chef och vår vice statsminister Maud Olofsson regerar sitt fögderi framförallt på uppdrag av de stora kapitalgrupper – främst Wallenbergs Investor – som flyttat sina tillgångar bort från fordonsindustrin. De vill inte att deras regering ska ”kasta goda pengar i sjön”. Men tar gärna emot skattemiljarder exempelvis till produktionen av krigsflygplanet JAS. Att stora delar av Sverige lever under hotet av en hänsynslös avindustrialisering bekymrar dem inte ett skvatt. Massarbetslöshet ser de som något av godo – eftersom denna effektivt håller nere både löner och sjukfrånvaro samt slår undan benen för alla anställda som försöker resa skyddsfrågor eller fackliga krav…

Att bilindustrin är inne i en bråddjup kris bekräftas nu också av allt starkare rykten om att SAAB:s ägare General Motors (GM) verkar bottna först med en konkurs. I Financial Times höjs gälla varningsrop om faran med detta. På samma sätt som konkursen för Lehman Brothers var en ödeshändelse för finansindustrin kan ett sönderfall av GM bli till en katastrof för tillverkningsindustrin, menar exempelvis Malcom McKenzie från rekonstruktionsfirman Alvarez&Marsal. Deutsche Banks chefsekonom Joseph LaVorgna säger att politikerna inte får underskatta ett GM i putten på samma sätt som de gjorde med Lehmans. I Financial Times sägs vidare att GM tycks vara berett att skänka bort europeiska Opel/Vauxhall – liksom SAAB. De mindre summor man begär vid en överlåtelse skulle direkt bollas tillbaka i form av ett aktieinnehav.

http://fc01.deviantart.com/fs16/f/2007/209/0/0/Violent_wind__setting_sun__war_by_azazel1944.jpg

Både Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga…

Förr i tiden skrämdes vi upp med hotet om den ”Gula faran”. Horder av mongoler eller kineser skulle välla in över gränserna, plundra och våldta vårt land. Nu hoppas många i stället på att kapitalstarka indiska eller kinesiska företag ska ta över både SAAB och Volvo PV. En del fackliga ledare kramar händerna förtjust och tittar längtansfullt österut. Både kinesiska Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga utanför Volvo PV:s Hisingen. Men varje sådant övertag eller uppköp, oavsett var ägarna har för färg eller var de hör hemma i geografin, kommer säkert mest att handla om att köpa varumärken och kunskaper, mindre om att utveckla produktionen i Sverige.

Regeringen Reinfeldt har vunnit opinionen när det gäller den svenska fordonsindustrin. Detta därför att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin helt och hållet accepterat nyliberalismen och med den tanken att Volvo PV och SAAB måste drivas som affärsrörelser. Allt eventuellt statligt engagemang ska vara kortsiktigt. I det långa loppet måste däremot företagen vara framgångsrika och vinstrika tillverkare på en global marknad. Med den globala arbetsdelning som kapitalismen upprättat är detta mest fantasier. De flesta svenskar vet att SAAB aldrig var en särskilt ”bra affär”. Det var därför Wallenberg drog sig ur redan i början på nittiotalet. Volvo PV har en annan historia. Med stundtals ”mycket goda rekordår” bakom sig. Men Ford vill nu bara borsta av sig företaget och som en liten skuta på ett stormande hav är det svårt att se hur Volvo åter ska kunna få sikte på fast land och där börja räkna hem nya rekordvinster.

Det är mot denna dramatiska bakgrund vi måste se det som en tragedi med den gemensamma fackliga uppmarsch, med skrotpremien som främsta krav, som nu kom till stånd inför arbetarrörelsens I maj. Dels för att den bara sker på Dagens Nyheters debattsida. I stället för att komma som en stormande politisk strejk över hela landet. Dels för att kraven bara är futtiga bagateller i förhållande till krisens orsaker.

Stefan Löven, Metalls ordförande, och Paul Åkerlund, ordförande för SAAB:s verkstadsklubb

förvandlade demonstrationen i det vintriga Trollhättan till en partimanifestation för social-

demokratin och den nyliberala regering man vill bilda nästa val tillsammans med borgarna

i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den fråga vi måste ställa är i stället följande: Måste vi rätta oss efter marknadens logik? Måste produktionen av personbilar gå med vinst. Varför kan inte denna näring fungera som skolan eller våra stora sjukhus? Kan vi inte bryta med kapitalismens grymma, omänskliga ekonomiska ”lagar”? Javisst kan vi det. En socialisering av fordonsindustrin borde vara en självklarhet som ett framgångsrecept när det gäller hur kapitalismens kris kan brytas. Både Volvo PV och SAAB måste socialiseras. Konfiskeras eller köpas till en billig penning. Samhällsnyttan är här viktigare än aktieägarnas intressen. Samma sak måste gälla för alla större transportsystem. För att klara en verklig socialisering krävs också att alla krediter hamnar under samhälleligt ägande och att makten över våra svindlande banker därmed kan bli demokratisk. Med arbetar- och tjänstemannakontroll i företag och banker får vi en dynamisk maktfördelning och balans mellan anställda och folkvalda där vi kan utveckla fordonsindustrin i stället för att som nu få se hur arbete och kunskaper från generationer av arbetare och tjänstemän ödeläggs vecka, för vecka.

Men kan vi verkligen fortsätta med att hålla i gång vår fordonsindustri frågar kanske en del människor som ser även en begränsad bilism som ett hot mot miljön. Borde vi inte för gott skrota all biltillverkning. Men även här är svaret lika självklart. Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Det krävs också en fortsatt fordonsproduktion för att hålla hela Sverige levande i väntan på de alternativ som vi kan börja bygga. Kalla det för en övergångslösning. Där vi – efter demokratiska beslut – samtidigt använder alla våra befintliga och tillkommande resurser för att skyndsamt utveckla framtidens koldioxidfria transportsystem – vilka även måste innefatta en hel del personbilar. En produktion där alla komponenter ska vara uthålliga och kunna återanvändas. En produktion med värdiga arbetsförhållanden och korta arbetstider. Stannar vi monteringsbanden klipper vi sönder hela kedjan av producenter. Företag försvinner över en natt. Människor skingras och kunskaper går om intet. Alternativen i dag och i morgon vore då att bara acceptera kapitalismens globala arbetsdelning. Säger man i dag nej till fortsatt produktion av personbilar i Sverige – säger man samtidigt ja till ett väldigt slöseri med världens resurser. Varför ska bilar byggas i Asien bara för att skeppas till oss? När vi själva har energin, malmen, tillverkningsindustrin och de kunskaper som krävs för en fortsatt produktion. Om än med en helt ny färdriktning?

Detta systemskifte. Denna totala förändring av vårt ekonomiska system och vårt sätt att arbeta är i sak en förhållandevis enkel historia. Det svåraste är den väldiga omvälvning som krävs när det gäller vårt sätt att tänka. En omvälvning som kräver en återfödsel av en kämpande arbetarrörelse med ett eller flera politiska partier som kan kan erövra människors förtroende för ett antikapitalistiskt övergångsprogram. För en regering som kastar loss från kapitalismen med kurs mot demokratiska socialistiska lösningar.

Systemskiftet kräver en omvälvning av vårt sätt att tänka. När saven frusit till

is i den gamla arbetarrörelsen måste något nytt börja att spira.  Det är därför

Arbetarinitiativet har bildats.

Det är därför Arbetarinitiativet bildats inför EU-valet den 7:e juni. Det har bildats av människor som vill bjuda motstånd mot borgerlighetens och den gamla arbetarrörelsens krislösningar när det gäller den kapitalism som nu ruttnar ihop som gammalt köksavfall. På dess valsedel finns kandidater både från fordonsindustrin och från de senaste årens arbetarprotester. Både från gruvstrejken i norr 2007 och från vinterns sopstrejk i Stockholm.Vi kan ta socialdemokratins andra namn i det kommande EU-valet, Olle Ludvigsson som under åratal varit ordförande för Volvos anrika Verkstadsklubb i Göteborg. Vad ska han driva i valet? Han säger sig vilja tillvarata de fackliga medlemmarnas och industrins (?) intressen nere i Bryssel. Hur då? Med mera skrotpremier? Genom ett fortsatt försvar för Lissabonfördraget och EU:s konstitution vars grundstomme är det liberala marknadsystem som nu bryter ihop? Eller ta LO:s Wanja Lundby-Wedin som uppenbart i sin roll som ordförande för EU-facket valt att demobilisera och skingra all systemkritik och allt verkligt motstånd.

Arbetarinitiativet är inte EU-kritiskt. Arbetarinitiativet vill inte heller reformera EU. Arbetarinitiativet vill kort och gott bekämpa EU och ersätta denna kapitalets egen inglasade högborg med ett gemensamt folkvalt styre för de gemensamma antikapitalistiska lösningar som krävs när det gäller produktion, transporter, energi och miljö. Ett folkens Europa fritt från klassförtryck. Fordonsindustrin är ett av de viktiga områden där det krävs ett sådant europeiskt samarbete. Gemensamt kan vi revolutionera transportsystemen i Europa. Redan i dag är SAAB djupt integrerat med det Opel/Vauxhall som GM vill göra sig av med. Vad är då naturligare än att kämpa för en socialisering tillsammans med tyska IG Metall och den brittiska fackföreningsrörelsen. En tanke som aldrig ens skulle kunna dyka upp i Ludvigssons eller Lundby-Wedins skallar. De tänker mest på sina egna pensioner och ser varje verklig proteströrelse mot systemet som något som katten släpat in i finrummen.

Vill du läsa mer om Arbetarinitiativet. Kanske aktivera dig? Då klickar du här:

ARBETARINITIATIVET

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I pressen: DN1, DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVD1.SVD2,SD1,SD2,

Lars Ohly med nyoljat PR-maskineri…

Det hjälper inte

att maskinoljan

flyter så att det skvätter

Allt ska nyoljas!

I dag fick vi reda på att Vänsterpartiet fått ett ”nyoljat” PR-maskineri.

Hela fyra nyanställningar har gjorts med fokus på IT och mediaträning för partiets företrädare. PR-avdelningen har nu nio heltidsanställda personer. Det statliga presstödet tycks räcka till mycket. Själv menar jag att det hade varit bättre om vänsterpartisterna både förr och nu satsat pengar på en bra tidning. En pappersutgåva i veckan kombinerat med en sprakande daglig nätutgåva.

Men efter vad jag förstått var detta en av de saker som en gång förenade den framgångsrika trojkan Johan Lönnroth, Lars Ohly och Gudrun Schyman. Nämligen rädslan för en egen livaktig partipress. Uppenbart hade man och har partiet nu resurser för en riktigt bra tidning. Norrskensflamman räcker inte till. Men en egen livfull och öppen tidning skulle också ohjälpligt ha inneburit en generös debatt om de snabba och dramatiska politiska förändringar som skett och sker. En debatt som ingen av dem ville ha när det begav sig och som uppenbart man inte heller vill ha i dagsläget. I stället satsar man på en efter förhållandena rentav gigantisk PR-byrå.

Att oljan sedan flyter så att det skvätter hjälper inte mycket när man ska förbereda och försvara den kommande regeringsbildningen med socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det räcker med att titta på dagens insats av Lars Ohly för att se detta. Hans besök i Trollhättan, mitt i den största krisen för svensk verkstadsindustri någonsin, kunde ha blivit en hästspark både mot General Motors, regeringen, socialdemokraterna och den fackliga byråkrati inom Metall som vikt ner sig till platt ingenting. Men av detta intet. I stället talar han om ”fackets kamplust” och behovet av ett längre, stabilt statligt engagemang i fordonsindustrin. Men vem har sett någon ”facklig kamplust”? Jag har då bara sett facklig olust och en from önskan om nya ägare. Ska inte socialister sedan kvalificera det statliga engagemanget? Ska vi inte diskutera hur verksamheten socialiseras i verklig mening? I längden behöver ingen ett litet statligt SAAB som bara kör vidare i gamla hjulspår…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,AB1,

Mauds dödsdans för trollhätteborna

Liekvinnan

i virvlande

DÖDSDANS

Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.

Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.

Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.

Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.

Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.

Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum  nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.

”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.

Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:

SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken  vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar ”till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.

Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.

Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.

I Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SDS1,DI,GP,AB1,DN3,DN4,SVD6,

AB2,SVD7,

Andra bloggare: Röda Malmö,Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,