"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Saab
Slutkört för SAAB?
21 Dec 11
.
.
Det är åtta månader sedan arbetarna vid SAAB gick hem från sitt senaste skift.
Kommer de någonsin tillbaka?
Är det slutkört för SAAB? Av många ett älskat varumärke som fått fem stjärnor i viktiga krocktester och varit pionjärer inom många andra teknikområden, som aerodynamik och turbo. Men konkursen är en smäll, en svår frontalkrock där det blir svårt att samla ihop delar så att det räcker för att åter komma upp på banan.
.
.
Näriga köpare finns redan till de maskiner och patent som blir kvar i konkursboet. De hoppas på ”en mellandagsrea” där de begärligt kan slita åt sig vad GM dumpat. Vid brinken ut mot Göta älv har det byggts bilar sedan 1949. Ska det bara bli kvar industriell slum och rivningstomter? Skjul och urblåsta verkstäder och kontor. Kanske värmestugor för nästa ungdomsgeneration? Redan i dag har Trollhättan länets högsta arbetslöshet med 14.2 procent. Eller kanske billiga bakgrundsmiljöer, kulisser och rekvisita för närbelägna Film i Väst.
I närtid är det givetvis amerikanska GM som är ansvarigt för det som skett. Efter den egna konkursen under finanskrisen – gjorde man sig av med varumärken som Pontiac, Hummer – och SAAB. Samtidigt intensifierades den egna storsatsningen i Kina med Chevrolet och Buick som flaggskepp och med bilar av lågprismärket Baojun som kanonbåtar.
.
.
Den kinesiska marknaden är så viktig att den
senaste ”Chevan”, Malibu, premiärvisades i Shanghai.
.
GM, världens största bilproducent, med i dag absurt nog det amerikanska bilfacket UAW som en av de viktigaste ägarna, ökade år 2010 försäljningen med 28.8 procent och hade då sålt 2.351 610 bilar i Kina. Den globala jätten vill inte se en uppstickare i det som är ”Den nya världen” för världens biltillverkare utan blockerar därför logiskt nog med hjälp av sina åtråvärda licensavtal det kinesiska Youngman´s köp av SAAB. Varför skulle det frivilligt hjälpa fram ännu en konkurrent till en position på en redan stenhård marknad? Syftet med GM:s verksamhet är inte välgörenhet eller samhällstjänst utan att maximera vinsterna åt sina ägare. Det är inte bara Carema`s riskkapitalister som hänsynslöst jagar profiter utan en gnutta av medkänsla eller social omtanke.
Av taktiska skäl skyller Victor Muller konkursen på rekonstruktören Guy Lofalk. Andra har bara haft spy, spott och spe till övers för Muller själv. ”En skojare i armkrok med en rysk gangster”, brukar det heta. Som om detta inte skulle vara det naturliga när uppkomlingar tar sig upp och hävdar revir i det kapitalistiska marknadssystemet…
.
.
”Det enda bra med SAAB har varit bilarna”, har det sagts när börsanalytikerna värderat företaget. Med decennier av pyttesmå volymer och dålig aktieutdelning har den lilla biltillverkaren i Trollhättan aldrig varit deras favorit. Själv växte jag upp på Hisingen några stenkast från Volvos verkstäder i Lundbyverken. Bilarna hade fortfarande registreringsskyltar med länsbokstäver. A var givetvis Stockholm. Göteborg hade tilldelats ett O och Trollhättans Västergötland skyltades med ett P. Som kavata grabbar kallade vi alla bilar med P-skylt för ”P-bönder” och flinade glatt när de inte klarade av ”storstadens” filbyten. I logik med detta var omdömet om SAAB bara ett överlägset ”jäkla P-bil”. ”Volvos tafatta kusin från landet”,
Wallenbergs maktsfär insåg tidigt, med den snabba globaliseringen av personbilsproduktionen under 1970- och 80-talen, att det oavsett all genial teknik i världen var utsiktslöst att försöka komma i kapp de stora konkurrenterna. Deras väldiga försprång i kraft av sina stora volymer i kombination med den blygsamma svenska hemmamarknaden och för klent eget kapital gjorde detta till en alltför vansklig utmaning och 1990 såldes därför personbilsdivisionen till amerikanarna. 2008 var det dags att helt avveckla fordonsindustrin och den tyska familjen Porsche och deras Wolkswagen kunde köpa på sig lastvagnsdelen, Scania. Även den civila flygplansproduktionen ratades. Kvar blev bara den produktion av stridsflyg där vi skattebetalare år efter år garanterar wallenbergarnas profiter, samt en del lönsamma biprodukter som robotar, fjärrstyrda militärfordon, säkerhetssystem för kärnkraftverk m fl.
.
.
Stridsflygplanen och andra militära biprodukter är det enda som är kvar
.
Bakgrunden till SAAB:s utdragna dödskamp är inte personliga skavanker eller tillkortakommanden hos den ena eller andra ägaren. Dessa har vare sig varit gudar eller jävlar utan helt normala kapitalister. Vinstmaximering, på kort eller lång sikt, oavsett om den egna verksamheten är till nytta eller inte. Varje ny ”tigerekonomi” har sina predatorer. Liksom sina bytesdjur…
Vid GM:s beslut att göra sig kvitt SAAB för två år sedan var Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson helt kallsinniga till varje idé om statliga insatser. I deras värld fanns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, underströk statsministern och ryckte likgiltigt på axlarna när han i TV fick frågan om den tänkbara konkursen. Varför skulle hans regering gå in med pengar där hans uppdragsgivare Wallenberg valt att gå ur? Bättre att fortsätta med subventionerna av stridsflygplanet JAS Gripen. Att det verkligt värdefulla i Trollhättan skulle förstöras, alltså den industriella infrastrukturen tillsammans med människors kunskaper och erfarenheter, det var inget bekymmer för regeringen.
Efter måndagens beslut om konkurs uppträder regeringens nya ansvariga, näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, lite mer sorgesamt och med ett sken av mer empati. De flyger ner till Trollhättan för att ”lyssna” deltagande till vad alla parter runt SAAB:s dödsbädd har att säga. Likt själavårdare.
.
.
På väg hem efter sista skiftet.
”Arbetsförmedlingen har de pengar som behövs…”
.
Men i sak är deras enda besked ”Arbetsförmedlingen har de pengar som den behöver”. ”Det finns mer resurser om det behövs”.
För SAAB:s alla arbetare och tjänstemän är detta ren nonsens. De behöver inte en regering som ”lyssnar” utan en regering som regerar. Ministrar som leder.
I går skrev moderata Corren i sin ledare att det som sker inte är någonting annat än den fria marknadens ”kreativa förstörelse”. Kollegan, den än mer mörkblå, Wermlandstidningen menade att hela förloppet har varit bisarrt. Nu kan de anställda ”äntligen få ett avslut och se sig om efter andra jobb”. Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vi ser inte till vare sig den ena eller andra kapitalgruppens väl eller ve utan utgår ifrån vad som är bra och nyttigt för både de anställda och samhället i stort. Inte minst blir det viktigt att då svara på den brännande frågan om det behövs en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en fordonsproduktion där de människor och de resurser som redan finns kommer till nytta? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bli till arbetslöshet och skitiga ödetomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet med den nuvarande produktionsordningen?
.
.
Massbilismen har sett sina bästa dagar…
.
Naturligtvis inte. För det första måste den medvetna avindustrialiseringen av Väst-Europa stoppas. I en förnuftig världsordning tillverkar vare sig turkar, koreaner och eller kineser våra datorer, kylskåp och bilar. De skapar i stället sin egen välfärd. Ur en mängd aspekter är det ur miljösynpunkt vansinne att transportera industriprodukter fram och tillbaka runt jordklotet. Massbilismen har sett sina bästa dagar i våra storstadsregioner och måste till största delen ersättas med en förstklassig och gratis kollektivtrafik. Men även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del med en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider. Med en plattform som fungerar också för taxi; hantverksbilar och ambulanser mm.
Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. En plan där den demokratiska socialismens alla enorma synergieffekter skulle kunna samordnas och samverka. Trollhättan är inte unikt. I land efter land i vår del av världen plågas bilindustrin av överproduktion. En socialisering av SAAB där företaget och de anställda befrias från sina ägare och får utveckla sin egen kreativitet med målet om en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.
Många har kommenterat de år som gått med att förlöjliga SAAB:s naiva tjänstemän och arbetare som hyllat Victor Muller i stället för att lita till den kollektiva styrkan i de egna fackföreningarna. Men har de verkligen varit så naiva? För vem skulle de annars ha hoppats på? Mona Sahlin eller Håkan Juholt? Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt? Knappast. För ingen av dem har ens skissat på ett trovärdigt socialistiskt alternativ till dagens konkurs. Att ens prata om att staten eller samhället skulle ta över, och ifrågasätta nyliberalismens maktordning, tycks för dem vara som att lägga handen på en het kokplatta. Ett statligt ägande kan möjligtvis vara ett mycket hastigt ingrepp, där vi får betala alla skulder. Ingenting mer. Med en sådan inställning från den traditionella arbetarrörelsen i Sverige är SAAB:s anställda verkligen inte naiva – utan i stället synnerligen kloka. Man biter inte den hand som kommer med föda. Om än bara för två år. Likt regeringen är det från (s) och (v) bara omskolning, utbildning och omskolning som predikas. Under en tid blir det att leva på en anorektisk A-kassa, som blivit ”en omställningsförsäkring”, sedan blir det bara Fas 3 som gäller.
Göran Greider är en ständigt lika eldig och fängslande företrädare för en möjlig socialdemokratisk vänster. I gårdagens Aftonbladet skrev han att vi kan vara i färd med att ta farväl av ”nyliberalismens välfärdsfientliga experiment” och hoppades på: ” Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner. Det och inget annat kan besegra nyliberalismen.”
Det är bara att hålla med. Men samtidigt måste denna rörelse bäras fram av ett begripligt politiskt alternativ. Annars försvinner energin snabbt från varje aktivitet. Hur blygsam den än är. Greider eller en Suhonen utelämnar för det mesta politiken. I Greiders egen Dalademokraten där han är chefredaktör kunde vi i går i stället, på ledarplats, läsa att:
.
”Kanske hade Saabs väg kunnat bli en annan. Med en karismatisk ledare av Steve Jobs typ några år in på 80-talet hade företaget kunnat få en bättre säljeffekt av personbilsturbon och annat. Saab hade kunnat bli lönsamt. De många intellektuella, i främst USA, som hade den udda bilen Saab hade då kunnat behållas som köpare. De hade kunnat betala det pris en sådan bil betingat.
Men Saabs era som svensk folklig bil var på väg att gå över redan någon gång på 80-talet. Att vara sådan kräver stor volym med låg vinst per bil vilket är svårt att uppnå.”
.
Vad är detta annat än fullständig uppgivenhet inför nyliberalismen? Endera lyxbilar, med en Steve Jobs eller en Victor Muller på 80-talet, tänkta att köras av amerikanska intellektuella, eller en bil som alla andra med väldiga volymer – och – låga löner som vi aldrig ska acceptera.
.
.
Konceptbilen 0-X Air slog an tanken med
lyx som en väg ur krisen. Foto: Jonas Fröberg.
.
Varför inte börja berätta om hur arbetarrörelsen kan börja bryta med nyliberalismen? Varför inte se till att alla möjliga möten, aktioner och demonstrationer handlar om vårt eget program?
Vi ska inte lägga våra händer på en het kokplatta. Vi ska ta hand om hela spisen och helt enkelt bli kockar i eget kök.
Märkvärdigare – eller svårare – än så är det inte.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, GM, SAAB, GM, Trollhättan, Annie Lööf,
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,SVT1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,GP6,SVD5,GP7,SVD6,DN3,
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.
Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.
.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Ungmoderat sommarröta
28 Jun 11
.
Augusti kallas ofta för rötmånad. Värme och hög luftfuktighet gör att mögel och alla andra former av svampar frodas både i naturen och i våra kök. Potatisen får bladmögel. Mjölken surnar och limpan blir grön. Apelsinen kan snabbt anta skepnaden av en utomjording.
.
.
I tidningsvärlden brukar man prata om ”sommarröta” när det nalkas semestertider. Allt möjligt kan få spaltutrymme. Mögliga argument liksom nattstånden politik.
I år kom den rötan tidigt, redan till midsommar, när ungmoderaternas ordförande Erik Bengtzboe i en debattartikel på SVD Brännpunkt fick utrymme för att gå till angrepp mot sina ”fackpampar”.
Bakgrunden är landets massarbetslöshet. Regeringen låter marknaden regera. Som när det gäller SAAB i Trollhättan.
Inte minst drabbar arbetslösheten ungdomen. Som Bengtzboe själv slår fast:
”I januari 2011 var det 24,6 procent som var arbetslösa i åldersgruppen 15-24 år. Nästan var fjärde ungdom var arbetslös under årets första månad. Många ungdomar får se sina framtidsdrömmar grusade på grund av bristen på jobb. Planer på att flytta hemifrån, resa utomlands med kompisarna eller köpa sin första bostad får skjutas till framtiden. Just nu riskerar Sverige att tappa en hel ungdomsgenerations idéer och skapandekraft.
Vad göra? Det är naturligtvis inte lätt för en ungmoderat att försvara den egna överklassregeringens arbete – inte när detta innebär att man gör sig av med ”en hel ungdomsgenerations idéer och skaparkraft”.
.
.
Jo, Bengtzboe väljer helt enkelt att lita till den gamla devisen om att anfall är bästa försvar. I ett löjligt fiktivt brev riktat till sina ”Kära fackpampar” förklarar han för dem att det är turordningen på arbetsmarknaden och de höga lägstalönerna som är skulden till allt ont. Alltså i stort sett snart det enda som är bra med fackföreningsrörelsen. De fackliga ledarna med sina cementarslen är helt visst hårt fastgjutna byråkrater – men av självbevarelsedrift försvarar de ändå delar av det som ger fackföreningsrörelsen sitt existensberättigande. Vem vill vara med i ett fack som tar strid för lägre lägstalöner? Det finns inte heller ett enda vetenskapligt belägg, inte en enda seriös undersökning, som visar att lägre löner skulle ge mera jobb.
När det gäller turordningen är det troligen så att ett fullständigt godtycke på en arbetsplats ibland kan innebära att ett eller annat jobb blir ledigt. En allsmäktig chef sparkar någon som är sjuk för ofta eller som har börjat bli gammal och lite stel i lederna och erbjuder i stället en tillfällig anställning med låg lön till en yngre person. Bra för chefen och företagets ägare. Men fruktansvärt för den som slängs på arbetsmarknadens sophög. Dessutom innebär ett sådant godtycke i sig att arbetsplatsen infekteras av underdånighet och fjäsk för ledningen. Vem ska bli nästa hackkyckling? Vem står i tur att sparkas?
Moderaternas gamle arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvann ”backstage” efter medias påståenden om en sexskandal. Oavsett detta och oavsett sin falska examen var han ändå en av arkitekterna bakom ”De nya moderaterna”. En av den intima och täta grupp i partiledningen som skapade varumärket ”Det nya arbetarpartiet”. I den nya ideologin ingick bland annat ett försvar av turordningen på den svenska arbetsmarknaden. Som här när Littorin skrev en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri:
”Att ändra till exempel turordningsreglerna ger inte fler jobb. Det leder i stället till att andra människor blir arbetslösa. Vi har konsekvent arbetat för att underlätta inträde på arbetsmarknaden och göra det möjligt för dem som har varit borta länge att komma tillbaka”
Bengtzboes argument är alltså ideologiska rester från ”De gamla moderaterna”. De var mögliga redan när han dukade fram dem.
Kort och gott ett ruttet försvar av en rutten regering.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Erik Bengtzboe, MUF, Det nya arbétarpartiet, Fredrik Reinfeldt, regeringen
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,E24,AB1,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,SVD6,
När ordförande Li tog makten
30 Mar 10
.
”Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…”
.
Ordförande Li har nu tagit över Volvo personvagnar och med orientalisk artighet anser han att ”vi nu tillhör samma familj”. ”Han älskar Volvo och Göteborg”. Volvobilen ser han som ”en fjättrad tiger som nu ska släppas lös och få jaga fritt. De nya jaktmarkerna blir i Fjärran Östern, men tigern ska ha kvar sitt hjärta i Sverige”, understryker han. Företagsledning, forskning och utveckling, liksom viktig produktion, ska inom överskådlig tid vara kvar i Sverige.
.
.
När jag var liten låg ”min korvkiosk” vid Lundbyverken – som då var Volvos hjärta på Hisingen. Praktiskt och lönsamt nog mellan spårvagnens dåvarande ändhållplats vid Gropegårdgatan och fabriksporten. Dit kom en packe med eftermiddagstidningen GT som vi sålde utanför grindarna . Pengarna vi fick in omsattes för det mesta direkt på plats. En grillad ”halv special” med bostongurka var min favorit. Det var en modernitet som ännu inte gick att få hemma hos morsan…
En bit bort, uppåt Toredalsgatan hade vi en fotbollsplan. Allt som oftast dammade nya provbilar förbi i rasande fart och från grästuvorna följde vi med stort intresse alla nya modellbyten som passerade revy. När de första Volvo P 1800 kom i början på 1960-talet blev bollen liggande. Allt spel stannade. För där på vår egen gata var det Helgonets bil som fräste fram! Simon Templars eller Roger Moores bil!
.
.
Den första boken om Helgonet hade faktiskt lämnat tryckpressarna 1928 eller samtidigt som den första Volvon rullade ut från verkstadsladan vid Gropegården och långt innan han hamnade bakom ratten på en P 1800 hade brorsan och jag sträckläst alla böcker som kommit ut i Zebra-serien. Bilen hade först tillverkats i en liten serie i England ( Jensen ) och lyckades bli ”planterad” som Helgonets snabba vita åk i en succéartad TV-serie efter Leslie Charteris berömda deckare. Seglaren Pelle Pettersson hade designat en slank italiensk skönhet som passade till Templars svarta kalufs och alltid kritvita skjortor. Jaguar kom bittert att ångra att man först sagt nej till att visa upp sin E- type.
Efter uppmärksamheten från TV-serien blev den vita sportbilen en framgång för Volvo som tog hem tillverkningen till Göteborg där den självklart också blev vår favorit. Vi tävlade om vem som sett flest?
Javisst. Helgonet körde P 1800. Så han var nästan svensk. På gatan hemma fanns mest PV 544. Men också en och annan blänkande ny Amazon som stilenligt vaxades om söndagarna. Jobbade man inte på varven eller var till sjöss var det Volvo som gällde. Den myndige finansministern Gunnar Sträng hade dessutom förkunnat att ”Det som var bra för Volvo också var bra för Sverige”.
Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…
.
.
Men senare i livet förstod jag att Volvo inte var vårt ”på riktigt”. Det fanns så kallade ägare i bakgrunden. Människor som blott och bart levde av att andra arbetade. I sin tjänst hade de också starka verkställande ledare ålagda att ta fram nya vinster. Göteborg var en stad med skilda världar och för dess socitet runt S:t Sigfridsplan i Örgryte var det på många sätt både mer betydelsefullt och mer glamoröst när Pehr G Gyllenhammar, son till försäkringsdirektören Pehr Gyllenhammar ( för övrigt en del av samma maktsfär som sin gode vän, Olof Palmes far, försäkringsdirektören Gunnar Palme ), gifte sig med sin Christina, dotter till Volvos vd Gunnar Engellau, än när kronprinsen Carl Gustav äktade sin brasilianska Silvia. Sak samma för det planerade tronskifte som sedan följde, när ”PG” tog över efter svärfar. Det var viktigare än när Carl Gustav två år senare tog över kungakronan efter sin farbror Carl VI Adolf. För att göra bilden komplett av det som varit den verkliga ”Göteborgsandan” hade P G Gyllenhammars syster Anne tidigare, ”förmälts”, med Göteborgs-Postens ägare Lars Hjörne.”PG” är alltså morbror till deras son Peter Hjörne. I dag ägare till Sveriges största tidningskoncern Stampen AB…
.
.
PG Gyllenhammar fortsatte sin svärfar Engellaus försök att ratta Volvo ut i den stora världen. Han sökte marknader, volymer och vinster inte minst i Nord-Amerika. Volvo personvagnars varumärke förknippades inte med den tiger som ordförande Li nu vill se på språng utan snarast med en trygg och säker packåsna. En ”bussig” familjebil. ”PG” försökte också säkra en fortsatt långsiktig personbilsproduktion genom en rad strategiska initiativ: Bland andra ”Norgeaffären” där den norska staten skulle få 40 procent av aktieinnehavet i utbyte mot olje- och gasrättigheter i Nordsjön; försöket till fusion med Wallenbergarnas SAAB/Scania samt ”Renault-affären” där den franska staten skulle bli huvudägare..
Men med Volvos ”otydliga ägarintressen”, som det heter numer, gick dessa försök om intet. Den svenska kapitalismen starkaste intressen, med bergsingenjörerna från familjen Wallenberg som inspektörer, ville följa en huvudådra som löpte åt ett annat håll än den som ”PG” försökte bryta. Med de begränsade volymer som kunde vinnas gick det inte längre att tjäna pengar på att producera personbilar. Svensk personbilstillverkning var helt enkelt till salu.
Själv hade jag efter ett halvårsjobb vid Volvos nybyggda reservdelslager under ett drygt decennium lämnat Gropegården bakom mig för att se på världen utanför Hisingen . Men kom efter något decennium tillbaka till ”vårt” Volvo för att stanna för gott. Inte för att bygga nya sportbilar åt Helgonet. Men väl för att under 27 år arbeta som montör/materialhanterare vid Volvo Lastvagnar. Jag var hemma igen. Bokstavligen på min ”mammas gata”.
Under dessa år arbetade jag också som en fackligt och politiskt aktiv socialist. Under tjugo år var jag gruppordförande för Lastvagnars tunga montering. Först i Lundby. Sedan ute på Tuve. Bakom scenen till vårt dagliga fackliga gnet kring löner, försäkringar och arbetsvillkor rasade hela tiden maktkampen om Volvos framtid. Verkstadsklubbens socialdemokratiska ledning hade en tradition där dess ordförande ”gjorde upp i vd:ns kök”. Hos den fanns inte ens en idé om att Volvo på allvar skulle kunna bli ”vårt”. Det började men den gamle ordföranden Bengt Ekeblad som alltid ”var överens med PG” efter kaffet i dennes kök. Fackets ledning sa ja till norrmännen. Till SAAB/Scania. Till ”årets svensk” Refaat El-Sayed och hans ”gravade hund”, Fermenta. När Ekeblad gick i pension satte sig Olle Ludvigsson på hans plats i köket och sa ja till fransmännen. ..
Men ”PG” föll ändå till sist på ”Renaultaffären” och fick abdikera. Efter ett interregnum med ett maktvakuum under Zetterberg/Gyll tillträdde Wallenbergs torped Leif Johansson. Denne var son till SKF:s vd Lennart Johansson, alltså från en annan göteborgsfamilj i stadens industriadel, av tradition med sin förläning direkt under – just wallenbergarna. Skolad genom chefsjobb i dennes olika börsbolag, som Facit och Elektrolux, var hans uppdrag kort och gott att så snart som möjligt sälja Volvos personbilsproduktion.
.
.
Redan tidigare hade wallenbergarna sålt av sitt SAAB till General Motors och nu stod Volvos personvagnar på tur. 1999, bara två år efter Johanssons tillträde, fick verkstadsklubbens ordförande, Olle Ludvigsson, säga ja till ”amerikanarna”. Det legendariska Ford, ( med den nazianstuckne antisemiten Henry Ford som grundare ), köpte ut hela Volvos personvagnsdel. ”PG”:s dotter Cecilia Gyllehammar kunde komma med sitt eleganta efterord:
”Jag är byggd av Volvo, det är Volvo som skapat mig – och Göteborg, min uppväxtstad. Men Volvo har sjabblats bort av Stockholmsfolk som slickar Wallenbergare i arslet”
De senaste årens ekonomiska kris har snabbt förstorat en strukturell överproduktionskris inom världens totala personbilsproduktion. Gamla marknader är mätta så att de storknar. Efterfrågan stagnerar accentuerad av energibrist och svåra miljöhot. Samtidigt är Rysslands och Asiens nya marknader hungriga på bilar.
I denna situation har vi missat ett gyllene tillfälle. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly har ens försökt att få upp frågan om ägandet över fordonsindustrin på dagordningen. De har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna och gett Wallenbergs industrisfär och dess borgerliga regering helt fria händer. Aldrig har frågan om en socialisering av fordonsindustrin varit mer självklar. Aldrig har det stått mer klart att ”vårt” Volvo och ”vårt” SAAB skulle kunna drivas på ett helt annat sätt. Under löntagarstyre med forskning och produktion helt inriktade på så miljövänliga bilar. Men aldrig har heller så få pekat på denna lika fantastiska som spännande möjlighet . I den fackliga världen är det bara ett fåtal händer som har höjts för att ägandet ska upp på agendan.
Logiken blir som den blir. Kamrat ordförande Li tar makten över Volvo Personvagnar. En kinesisk miljardär ska försöka avla om packåsnan till en tiger. Med stöd av toppen för Kinas Kommunistiska Parti och den kinesiska regeringen. I praktiken har samtidigt den ryske miljardären Alexander Antonov genom sitt ombud Victor Müller tagit över SAAB. Trollhättans stolthet ska bli en rasande rysk björn…
.
Helgonets nästa bil?
I de sista avsnitten av serien med Simon Templar stred Helgonet framförallt mot grymma ”kommunister”. Både ryska och kinesiska. Jag undrar jag om Roger Moore skulle kunna tänka sig att på nytt köra en Volvo. Om det skulle bli några retroinspelningar av succén. Skulle han känna sig ”bekväm” med att sitta bakom ratten på en bil där glansen kommer från öster och den ”gula faran” ? För en gammal maoist som ”erraren” Frank Baude i Göteborg måste definitivt ägarskiftet vara svårsmält. Hans gamla dyrkade KKP står nu som ekonomisk garant för Volvo Personvagnar. Det var nog inte så han riktigt tänkt sig att den kinesiska kulturrevolutionen skulle nå Sverige…
Nåväl. Om vi tänker oss ett fackligt och politiskt Monopolspel. Då är vi, det arbetande Sverige, åter på ruta ett. Tärningarna kommer att rulla. En ny kamp kan börja. Märkvärdigare än så är egentligen inte detta historiska skifte.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Volvo personvagnar, Ford, Geely, Kina, peronsbilskris, AB Volvo, P G Gyllenhammar, Leif Johansson
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,
Bloggare: RödaMalmö,UppkäftigaUppsala,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,
I skydd av Julen
6 Jan 10
Ta aldrig ledigt – då brakar det loss.
Det är något förtrollat med Julen. Ja, inte stillheten, skinkan, klapparna och alla andra tillgjorda må-bra-rutiner.
Nej, men däremot hinner man knappt stänga ner datorn och hänga ut bloggskylten – stängt för Julledigt- så brakar det loss på alla fronter.
I fjol passade Israel på att attackera den oskyddade och oskyldiga civilbefolkningen i Gaza under Julfridens skydd. Nu hjälpte det inte så mycket eftersom det brutala angreppet öppnade ögonen på miljontals människor som såg det vidriga i ockupationspolitiken. Det var bara västliga politiker och ledarskribenter som fortsatte sitt envetna försvar av den Israeliska statens brott mot alla internationella lagar och fördrag.
–Satans mördare, skulle Olof Palme ha sagt i stället för Mona Sahlins mumlande om Israels rätt att försvara sig.
I år blev det likadant när jag lämnade bloggen att vila. Det började redan på Bromma flygplats. När planet från Bryssel landade hade vädrets makter beslutat att slå till obarmhärtigt. Det var med återhållsamt nöje jag kunde beskåda hur planets last med EU-funktionärer trippade fram i djupsnön på tunna och högklackade inneskor, framåtlutade och svärande i snöyran kämpande sig fram till ingången.
Väl framme i ett kyligt och snöigt Timrå stod det klart att dvärgarna som möttes i Köpenhamn för att ”rädda världen” inte ens var kapabla att virka ihop ett skynke att gömma sin egen totala nakenhet bakom.
Att det inte skulle antas ett bra och socialt rättvist avtal i Köpenhamn var uppenbart långt innan limousinerna dammades av. Men att det skulle bli ett så till den grad ynkligt papper som visades upp för världen var ändå en överraskning. Fiaskot är totalt. Bara dvärgarna själva lyckas se ”positiva aspekter” i mötets slutdeklaration. Reinfeldt ska ha heder. Med molokna ögon och slokande öron medger han att det var skit som producerades på andra sidan sundet. Men skit ska han själv ha för att han lägger hela skulden på Kina.
Utgången av mötet visar att kapitalägarna och deras representanter i de valda församlingarna inte kan och inte vill ta beslut som svarar mot vad som verkligen krävs för att ge mänskligheten en chans att effektivt tackla miljöhoten. De är bundna av kapitalets logik. Det som det inte går att göra profit på ligger inte inom deras horisont. Obamas, Sarkozys, Hu Jintaus, Merkels, Browns och Reinfeldts uppenbara oförmåga att ta tag i de verkliga problemen leder oss rakt in i väggen. Miljontals människor kommer att få lida på grund av deras patetiska käbbel och strid för det egna kapitalets intressen.
På hemmafronten brakade det också loss.
-SAAB ska läggas ned, utropade stora feta rubriker innan Jul. General Motors som gjort allt fel under 00-talet och satt sig självt på ruinens brant kunde aldrig ta till sig det som var bra med SAAB- nämligen en bra och tekniskt avancerad bil tillverkad i en av världens mest produktiva bilfabriker. I stället sattes bolaget på undantag och tvingades långsamt in i ett hörn där det saknades en utgång. Svenska kapitalister och deras regering inbillar sig att Sverige ska bygga sin framtid på innovationer, systemlösningar och kunskapsproduktion.
–De anser det ovärdigt att hålla i en skiftnyckel, som Veckans Affärer skrev i sin dödsruna över SAAB. Maud Olofsson tycker att kunde vi göra oss av med varvsindustrin kan vi väl skrota 
bilindustrin också. Det finns ju så många andra jobb som jobblinjen lägger grunden till: hembiträden, städpersonal, gräsklippare och annan så kallad närservice. Ja varför inte skoputsare? Så slipper direktörerna på Östermalm svärta ned fingrarna.
I Iran tog oppositionen ingen hänsyn till vår bloggtystnad. Med ett heroiskt mod visar landets unga människor att det medeltida prästerskapets samhällsagenda inte accepteras.
–Död åt diktatorn, skanderar folkmassorna och visar att ”revolutionsguiden” Khamenei inte längre kan framställa sig som vågmästare stående över futila världsliga angelägenheter. Han ses nu alltmer som en ledare för det stenreaktionära blocket vid makten. Det brutala våldet verkar minska i effektivitet. Irans folk har redan visat att det kan fälla en till tänderna beväpnad regim. Hoppas att det sker igen under det år som just inletts. Ledarna vid makten tvekar inför hur mycket våld som kan användas innan det får motsatt effekt mot det eftersökta. När shahen fälldes blev repressionen bara tändvätska för mer motstånd. Det är ännu oklart vilken dynamik dagens protester kan få.
Ironiskt nog kan det bli Israel som räddar det iranska prästerskapets makt. Krigsgalningarna i Jerusalem gapar vitt och brett om att de tänker bomba sönder Irans ”kärnvapenanläggningar”. Får Netanyahu grönt ljus från Obama punkteras oppositionen i Iran. Den nationella reflexen tar över och prästerna räddas kvar vid makten.
För att fortsätta med Israel är det bara att konstatera att Netanyahu &Co gör som det behagar dem. Vita Huset fick sig en ny ordentlig knäpp på näsan när regeringen i Jerusalem helt obekymrat meddelade att hundratals nya bostäder ska byggas i östra delen av staden och att byggandet på Västbanken fortsätter obehindrat. Vare sig polis eller militär visar något verkligt intresse i att upprätthålla Netanyahus tillfälliga ”byggstopp”. Vilket självfallet speglar premiärministerns dubbelspel: ge västs politiker några lufttorkade fraser att gnaga på medan han ger grönt ljus till de värsta extremisterna bland bosättarna på Västbanken, vilka inte tänker ge sig innan deras dröm om ett etniskt rent Stor-Israel gått i uppfyllelse.
Den svenska bombhögerns ledarskribenter fick sig också en knäpp på näsan under helgen. Till sist visade det sig att journalisten Boström hade rätt i anklagelsen om organstölder utförda av den israeliska armén. Alla anklagelser om antisemitism och usel journalistik föll platt till marken. Den totala tystnaden i den borgerliga pressen talar sitt tydliga språk. De visste helt enkelt inte vad de skulle säga och föredrog därför att knipa käft.
Så var en Julhelg över igen. Nu tar vardagen lyckligtvis vid. Mysandet får vika för den hårda verkligheten. Det nya århundradets andra sekel tar vid och mycket talar för att det blir ett ännu sämre årtionde för den arbetande befolkningen än det som just gått i graven. Borgerlighetens agenda för 10-talet är nolltillväxt i jobb och inkomster för ”verklighetens folk” och fortsatt guldrush för de som redan har mer än de behöver.
I det kommande riksdagsvalet kommer ingen att föreslå ett politiskt program som kan sätta stopp för borgerlighetens agenda. Tyvärr bjuder den rödgröna oppositionen inte på annat än plåster och samarin, eftersom den inte vill och inte kan ta konfrontation med den kapitalistiska marknadsekonomin då den inte förstår att borgerligheten sagt adjö till klassamarbetet och ett solidariskt samhälle.
I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,
Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Miljö, Köpenhamn, Reinfeldt, Obama, Israel, Gaza, Palme, Saab, GM, Iran, Präster, Arbetslöshet, Rika,
Maud Olofsson: hånlog mest – men först ut att beklaga
19 Dec 09
Liekvinnans
DÖDSDANS…
”Jag är den förste att beklaga” sa Maud Olofsson i natt när det stod klart att GM tänker likvidera Saab. Men för snart ett år sedan, när det första beskedet kom, då skrattade hon i mjugg, hånlog åt arbetarna och tjänstemännen i Trollhättan samt tänkte högt om ”den olönsamma och därmed värdelösa svenska fordonsindustrin”.
Vad den verkliga innebörden är med hennes redan bevingade ord om att ”vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar” – det vet i dag. Arbetslinjen har blivit massarbetslöshet.
För snart ett år sedan skrev jag om att ”Liekvinnan” dansade sin dödsdans i Trollhättan. Nu är alla turerna färdiga. Dansen är över och det är bara att lägga ut min gamla blogg en gång till. Den står sig. Mer än väl:
Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.
Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.
Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.
Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.
Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.
Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.
En tidig modellbil. Kunde Saabs ingenjörer ta fram en sådan pärla har de säkert alla möjligheter i världen att utveckla den miljöbil vi behöver…
”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.
Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:
SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.
Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.
I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar “till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.
Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.
Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, Maud Olofsson, regeringen, arbetslinjen,
I oressen:AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,GP1.GP2,GP3,GP4,
Saab- det räcker inte med rena kalsonger
2 Dec 09
Drömmen
är över…
Som liten gällde det att ha rena kalsonger och nytvättade öron när man skulle till skoldoktorn.
I dag är det samma förmaning som tycks gälla för Saabs alla anställda och alla andra som kan tänkas vara berörda. ”Det är dags att samla regeringen, oppositionen, myndigheter, företag och fack i arbetet för Saabs – och fordonsindustrins – framtid”, manar Aftonbladets ledare. ”Det är inte tid att kasta paj”, säger Stefan Löfven från IF Metall som i går rest ner till Trollhättan.
Alla ställer de upp sig. Nytvättade och glada. Kanske också rena mellan bena. De lokala fackklubbarna och alla anställda sägs vara fulla med ”energi, optimism och framåtanda”. ”Vi västgötar är envisa och jag har hela tiden känt det här inne”, säger socialdemokraternas kommunalråd i Trollhättan Gert-Inge Andersson och tycker att det är mycket positivt att GM ger Saab en månads nådetid. Till och med Maud Olofsson säger sig hoppas på ett ”bra slutresultat”. Vad det nu är…
I sak handlar det om att Saabs tillgångar nu är ute på superrea. Allt ska bort. I parti och minut.
”Herre min Je”, skulle min gamla faster Jenny ha sagt…
Det är sorgligt och fasansfullt att se hur fackens reprepresentanter står där med nytvättade halsar och bjuder ut sig. Vad det verkligen så här ”Den sista striden” skulle utkämpas? I ”rörelsens” partiprogram från 1944 fanns det fortfarande kvar tankar om att de stora företagen skulle befrias från sina ägare:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”
En liknande paragraf fanns länge kvar i Metalls stadgar. Under Göran Perssons tid med ordförandeklubban löstes de gamla programskrivningarna upp i en formlös och innehållslös ordmassa:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”
Den senaste (s)-kongressen gick ännu längre i sina praktiska beslut. Mona Sahlin öppnade alla dörrar för privatiseringar och vinstjakt även inom verksamheter som finansieras av skattemedel. Det som jag skrev i lördags är ännu mer aktuellt i dag:
I själva verket borde Saab omedelbart räddas från sina ägare!
Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar som kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik.
Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, IF Metall, regeringen
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,AB4,
Vad vet Peter Kadhammar om bilbyggare?
26 Nov 09
Kan Kadhammar skilja
mellan en hammare och en skiftnyckel?
Aftonbladets Peter Kadhammar vet ingenting om bilbyggare. Men leker ändå i dag besserwisser i branschen. Han upprörs över att socialdemokraternas Tomas Eneroth har kallat jobbarna i Trollhättan för ”Världens bästa bilbyggare”. Trots att denne säkert inte vet så mycket om industriell ekonomi och fordonsindustri.
Men Eneroth har väl bara gjort vad vi alla gör ibland. Vem har inte kallat sin mor för ”Världens bästa mamma” utan att ha prövat alla mammor i världen?
Det är värre med Kadhammar. Han är ”Världens bäste Karlsson” utan att ens kunna flyga…
För Peter Kadhammar kan skriva. Men han kan heller ingenting om bilbygge. Jag vet inte ens om han själv kan skilja mellan en skiftnyckel och en hammare? Han ser bara att Saab genom åren aldrig har kommit upp i lönsamma volymer. Punkt slut. Därmed är det fel av Eneroth att skapa ”en dolkstötslegend” om att regeringen skulle vara medansvarig för Saabs nuvarande kris.
Vet han skillnaden?
Kadhammar är uppenbart nyliberal. Det som inte är lönsamt ska bort. Oavsett kvalité och social nytta. Menar han verkligen att Toyota i dag skulle kunna ha varit världens ledande bilmärke utan decenniers exempellösa insatser från den japanska staten.
Jag är så pass kaxig att jag tror mig veta en del. Jag har själv varit bilbyggare i 27 år och har följt det mesta i press, informationskommittéer och förhandlingsrum. Ofta studerat kvalitetsuppföljningar mm. Saabs bilbyggare är förmodligen några av de bättre i världen. Att Saab aldrig haft tillräckliga resurser för att på allvar ta sig ut på världsmarknaden eller alltid goda strategier för sina modellval är i första hand ett misslyckande för det privata ägandet. De bägge ägarna, genom åren, Wallenberg och GM har bara haft ett förstrött intresse för Saab. Att Maud Olofsson nu skiter i Trollhättan och alla andra berörda orter förbättrar inte saken.
Eneroth försöker skapa en ”dolkstötslegend”, gapar Kadhammar. Själv slår han in en taskspark på människor som redan fått gå ner på knä.
Fotnot. I verkligheten används vid montering oftast en seg momentdragare. Vid passningsproblem en liten handslägga i gummi. Men att bli så specifik vore nog definitivt för mycket för Kadhammar.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Volvo, Fordonsindustrin, regeringen, Tomas Eneroth, Maud Olofsson, Trollhättan
Arbetare ockuperar Continentals fabrik
7 Maj 09
Allt tillhör oss…
I går onsdag ockuperade omkring fem hundra arbetare däcktillverkaren Continentals fabrik i Sarreguemines i nordöstra Frankrike. Arbetarna kom från företagets anläggning i Clairoix i norr. Syftet med ockupationen var att sätta press på den franska staten och koncernledningen för att få tillstånd ett förhandlingsmöte om jobbens framtid i Clairoix.
Ockupationen föregicks av en riktig gerillamanöver. Officellt skulle de femhundra till en demonstration i Aachen för att där tillsammans med tyska arbetare från Continental protestera mot nedläggningsplanerna. I stället for de femhundra i bilar till företagets anläggning i Sarreguemines och ockuparade fabriken.
-Alla var insatta i vart vi skulle åka. Men vi sa inget till utomstående, förklarar Bruno Levert, medlem i CGT, till dagstidningen Liberation och fortsätter :
-Hade vi sagt var vi skulle hade vi mötts av kravallpolisen CRS.
Arbetarnas krav på ett möte accepterades av franska regeringen som föreslog 27 maj som mötesdatum.
-Vi stannar här tills vi får ett annat möte närmare i tiden , förklarade CGT-ledaren Xavier Mathieu inför arbetarna i den ockuperade fabriken.
Myndigheterna i Forbach(Mosel) arrangerade ett möte med koncernledningen i Hannover den 12 maj vilket accepterades av arbetarna som därför avbröt ockupationen under kvällen.
I Hannover protesterade tyska och franska arbetare tillsammans
Bakgrunden till den långa kampen för jobben på Continentals anläggning i Clairoix är företagtes planerade nedläggning av två fabriker , en i Hannover och en i Clairoix. Sammanlagt blir det 1 290 arbetare som avskedas. Redan i fjol avskedade Continental 8 000 arbetare av sina 130 000 anställda och i år har redan 6 000 fått gå.
De anställda och de fackliga ledarna i Clairoix säger sig inte ha några illusioner om att fabriken ska kunna räddas. Men deras aktioner syftar till att tvinga fram maximala avgångsvederlag och socialt skydd för de anställda. Det går rykten om eventuella uppköpare som ingen riktigt tror på.
-Continental tänker inte missta marknadsandelar genom en försäljning av anläggningen i Clairoix. Stänger ledningen Clairoix så är det för att vinna marknadsandelar i resten av Europa, säger CGT-ledare Bruno Levert.
-Vi kräver bara att Continental ger oss vad vi kräver, nämligen ett korrekt avgångsvederlag, säger han.
Aktionerna i Hannover och ockupationen i Sarreguemines visar att de anställda inte tänker sitta still och vänta på stängningsdags. Även om det finns skillda kampmetoder mellan de tyska och de franska arbetarna har de hittills hållit flera gemensamma demonstrationer. Den 23 april samlades 3 000 av koncernens anställda utanför huvudkontoret i Hannover när aktieägarnas årsstämma gick av stapeln. Sex arbetare från Clairoix fick tillträde till mötet men ingen rätt att uttala sig eftersom de inte ägde aktier. Det löstes genom att tyska anställda läste upp en protest från sina franska kamrater som bland annat sa :
-Vi accepterar inte att tusentals familjers liv, underleverantörer inräknade, offras för att tillfredställa ert omättliga vinstbegär.
Clairoixs stridbara ledare Xavier Mathieu, om än utan aktier, hann dock rycka åt sig mikrofonen för att utropa vad arbetarna på Continental tycker.
-Skitstövel,(snällt översatt) utropade Xavier och pekade på Continentals VD Karl Thomas Neumann.
De tyska arbetarna som demonstrerade tillsammans med arbetarna från Clairoix lyssnade något storögda till de franska kollegornas slagord mot aktieägarna:
-Allt tillhör oss, inget tillhör er. Allt ni har, har ni stulit. Dela på jobben, dela på rikedomarna, annars smäller det.
I media: DN1,DN2,SVD1,Arbetaren,
Bloggare. Socialistiska partiet,Arbetariniativet,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Continental, Ockupation, CGT, Frankrike, Tyskland
SAAB, La dolce vita och Bersluskoni…
4 Maj 09
Vad händer sedan
med Trollhättans
oskyldiga, lilla
brudtärna?
Anita Ekberg i La Dolce Vita…
Veronica Lario, Silvio Bersluskonis hustru, har tröttnat på sin mans “alla krumsprång med minderåriga”. Hon begär nu skilsmässa. Han har varit och firat 18-årsdagen med en dotter till en kompanjon samtidigt som han struntat i sina egna barns myndighetsdagar. Han har inte minst raggat ”unga kvinnliga skönheter” som kandidater för det egna partiet till det kommande EU-valet. Bersluskoni är helt enkelt för betuttat i Det ljuva livet, La Dolce Vita.
Silvio Bersluskoni bönar om att få vara kvar i Veronica Larios famn…
Samtidigt förkunnar Fiatchefen Sergi Marchionne att han vill få till stånd ett ”Bröllop i himlen”. Familjen Agnellis biljätte vill ta över inte bara Chrysler utan också Opel, Vauxhall och SAAB, alltså General Motors viktigaste varumärken i Europa.
I dag är Marchionne på friarstråt i Tyskland och går ner på knä för flera tyska ministrar.
Blir det av stundar ett märkligt bröllop. Inte blir det katolskt sedesamt utan snarast en mer frisläppt ormgrop. Ingen av de bilmärken Marchionne vill para ihop har internationella erfarenheter, eller global spridning för att tala bilspråk. Chrysler, med sina gamla tunga jeepar och bensinslukare som Pontiac, har bara 8 procent av sin omsättning utanför USA. Fiat är baserat i Italien . Opel i Tyskland. Vauxhall i Storbritannien och lilla brudtärnan SAAB i Norden. För att det äktenskap som åstundas ska bli varaktigt krävs enorma kapitaltillflöden och en brutal omläggning av de olika företagens verksamheter. På en global marknad går det i dag bara att överleva med en global arbetsfördelning. Från forskning/utveckling över produktion till marknadsföring. Agnellis har inte många euros att tillföra utan Marchionnes affärsidé bygger på att dels kunna köpa konkursbon för nära nog symboliska summor, dels att få loss väldigt mycket statliga stödpengar från de olika regeringar som eventuellt blir inblandade. Ett lyckat bröllop kräver också väldiga fackliga eftergifter. Amerikanska bilarbetarförbundet, UAW, har redan accepterat grova försämringar när det gäller arbetsvillkor i stort, löner, sjuk- och pensionsförmåner mm i utbyte mot att den egna fackliga byråkratin går in som storägare i företaget. Naturligt nog skulle den nya biljätte som eventuellt skapas vara helt skild från Agnellis övriga tillgångar. Inte minst hans kanske mest älskade företag, ”La Forca Juventus”, alltså en av Italiens mest legendariska fotbollsklubbar, som definitivt inte kommer att vara en del av en generös hemgift. Skulle det ”Himmelska bröllopet” sluta med ett helvete ska familjens egna pengar vara säkrade och den kära fotbollen ska fortsätta att rulla på Agnellis planhalva.
För SAAB som är under rekonstruktion och där vare sig ägaren GM, regeringen eller fackföreningsrörelsens IF Metall, har haft eller har någon strategi för framtiden kanske utspelet kan ses som en räddning. Men som Veronica Lario nu visat så är baksidan av La Dolce Vita ofta Divorzio all’italiana. Vad händer då med den oskyldiga lilla brudtärnan från Trollhättan?
Marcello Mastroianni i en annan filmklassiker…
För SAAB som knappt längre säljer några bilar och som är mitt i bilkrisens stormcentrum finns framtiden i stället i en socialisering av den svenska fordonsindustrin, då framförallt med Volvo PV och just SAAB i blickpunkten. En socialisering, med klimatomställning av produktionen och som kan bli till en del av arbetarnas krisplan för hela Europa.
En politisk inriktning som Arbetarinitiativet driver i sin kampanj inför EU-valet 7 juni. Läs mer: ARBETARINITIATIVET.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAAB, FIAT, Volvo, Berlusconi, GM, Opel
I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3 ,
Andra bloggare: Svensson,
Senaste kommentarer