och ingen stat

.

Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.

.

.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.

I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida.  Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.

.

.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.

-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi,  är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.

.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.

.

Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.

.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.

.

Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.

.

Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.

Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.

-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.

Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.

***

PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:

Egyptens revolution – ett år senare

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,

Dela

.

Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.

.

I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.

.

I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.

För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.

.

Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.

.

De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.

Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.

.

Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.

.

Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.

Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?

.

Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.

.

Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.

En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.

.

Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.

En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.

Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Arabförbundet, Revolution, EU, USA,

Dela

.

Frågan ovan kan också ställas till Anders Borg. Tror han på Gud? Ja, jag vet ärligt talat inte om Merkel, Sarkozy eller Borg tror på Herren. Och jag bryr mig inte det minsta.
Däremot är det uppenbart att alla tre tror på den heliga treenigheten AAA –Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. Vad dessa gudomligheter tycker och säger står över allt i politikernas värld, över parlamenten, över centralbankerna och över andra regeringars åsikter.

.

.

Det stora mysteriet är varför någons ens bryr sig om att lyssna till de tre kreditvärderarna. En företagsledning eller en statschef som hade gjort sådana totala felbedömningar som de tre privata kreditvärderarna gjort under det senaste decenniet hade fått hoppa utan fallskärm.
Redan 2001utmärkte sig Standard & Poor’s då energibolaget Enron gavs AAA ända in i företagets bankrutt. Världens dittills största konkurs var ett faktum med tusentals avsked och 11 miljarder dollar upp i rök. Gudarna som delade ut AAA hade inte ens känt lukten av rök. När väl Enrons kriminella svindel slutade i konkurs då sänkte plötsligt Standard & Poor’s betyget för alla energibolag i USA och skadade hela branschen.
Men den verkliga floppen ägde rum innan subprime-krisen i bygg- och bostadsbranschen 2007. Giriga bankers långivning till hugade husköpare utan resurser att betala tillbaka lånen gavs AAA av i första hand S&P. Därmed värderade de bankernas aktivitet som helt riskfri trots att allt fler redan under 2006 kallade bostadsboomen för absurd.
Egentligen är ordet ”flopp” missvisande för S&Ps del. Bolaget tjänade nämligen stora pengar på sina AAA på obligationer inte ens värda pappret. De tre ”gudarna” får betalt för sina riskkalkyler både av utgivare och köpare av obligationer och andra värdepapper som de betygsätter.

.

.
Inte nog med det. De fick en kommission i betalning för varje obligation, byggda på subprimelånen, som bankerna sålde på marknaden. Inte undra på att de villigt satte sina AAA på papper som bara några veckor senare var värda noll och intet. Ett system av dubbla lojaliteter existerar. Kreditvärderarna ska sätta riskbetyg på bankernas värdepapper samtidigt som de har finansiellt intresse av att bankernas värdepapper säljer bra.
Inte ens när Standard & Poor’s gjorde en felkalkyl på 2 000 miljarder dollar och sänkte USAs kreditbetyg ett snäpp rubbades politikernas förtroende för de tre kreditvärderarna.
Att dessa privata kreditvärderare fått status av marknadsgudar bevisas kanske bäst av att regeringar och riksbanker skrivit in i sina finansregler att AAA är ett måste att behålla eller att sträva efter. Varför kan man undra, efter alla groteska fadäser som S&P och de andra begått.

.
Sarkozys uttalande att Frankrike kommer att göra allt för att bevara sitt betyg AAA och hans ilska när S&P ändå gav AAa i betyg står ut som helt irrationellt. I stället för att be dessa privata marknadsgudar dra dit pepparn växer och uppmana hela världens regeringar att helt ignorera dem klagar han som en liten skolgosse som fått bock i kanten.
Fortfarande vet vi inte om Sarkozy, Merkel och Borg tror på Gud. Men att de tror på den gudomliga treenigheten AAA råder det inget tvivel om. Enfaldet har nått den absoluta nollpunkten.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,ETC,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Standard&Poor’s, Merkel, Sarkozy, Borg,

Dela

.

Färska opinionsundersökningar visar att den franska extremhögern seglar i stark medvind. I en ny gallup svarar inte mindre än 31 procent att de ansluter sig till Marine Le Pens och Nationalfrontens värderingar. Ännu värre är kanske att bara 35 procent säger att de tar helt avstånd från frontens idéer, något som över 50 procent sa sig göra för knappt ett år sedan.

.

Respektabelt och med siffror i handen är Marine Le Pens giv.

.

Samtidigt visar en annan undersökning att 21,5 procent svarar att de skulle rösta på Marine Le Pen om presidentvalet hålls i dag. I vilken riktning siffrorna kommer att peka i maj när valet äger rum kan vi bara gissa. En kvalificerad sådan är kanske att hennes resultat i första valomgången kommer att ligga just kring 21 procent. Eller kanske mer ändå om hon får benäget bistånd från Socialistpartiet som bara har uppoffringar och en mörk finanshorisont att erbjuda och från Sarkozys UMP som den här gången inte kommer att kunna vinna väljare från Marine Le Pen med en ”tuff” agitation mot utlänningar, läs muslimer.

Marine Le Pen har lagt om pappa Jean-Maries strategi, från att uteslutande hacka på immigrationen och islamismen till att koncentrera frontens propaganda till det ekonomiska planet. Receptet som Marine Le Pen kokat ihop kan sammanfattas i ett ord –protektionism.

Som första parti ut på plan presenterade hon häromdagen i en två timmars lång presskonferens partiets program inför presidentvalet. Himmel och gröna skogar lovas till småföretagare och arbetare i ett program som bryter med frontens tidigare anslutning till de nyliberala dogmerna om den fria marknadens gudomlighet.

Den nya linjen har tre grundpelare: lämna euron och EU, stoppa immigrationen och skydda franska småföretagare. Om väljarna ger fronten sitt förtroende lovas de jobb, högre löner och stora besparingar tack vare ett stopp på immigrationen.

.

-Finanskris.  alla partier(UMP etc) , alla är globalister, alla är skyldiga,

Slut upp i Nationalfronten.

.

Det hela är ett jonglerande med siffror utan någon som helst seriös bevisföring i en femårsplan fram till 2017.

Att lämna euron och återinföra den franska francen kommer enligt programmet att spara in 87,6 miljarder euro. Varför finns det inget svar på. I presentationen menade Marine Le Pen att den nya francen kommer att devalveras med 9,4 procent. En siffra helt tagen ur luften samtidigt som de flesta beräkningar som finns pekar mot en devalvering på minst 20 procent om francen återinförs.

Om fronten får makten ska den inför punktskatter på vissa varor plus en 3-procentig skatt på alla importerade varor och tjänster. Inkomsterna från dessa tullar ska finansiera en fond för ”nyindustrialisering” och en löneökning netto på 200 euro i månaden för alla med en nettolön under 1 500 euro i månaden. Enligt fronten kommer de protektionistiska åtgärderna att ge strax över 200 miljarder euro fram till 2017. Hur andra länder kommer att reagera på frontens tullavgifter berörs inte med ett ord. Det är rena Alice i Underlandet.

Den andra huvudpunkten i Marine Le Pens krigsplan för presidentvalet är den gamla käpphästen –stoppa invandringen. Den här gången har fobin försetts med siffror. Från dagens 200 000 invandrare per år ska invandringen strypas till 10 000 per år när vi nått 2017. Det ska spara in 40,8 miljarder euro säger hon som alltid framställer sig som Jean d’Arcs reinkarnation. Hur ska det gå till?  Genom att skära ned på sociala bidrag till ”utlänningarna”, och genom att avskaffa hjälp till äldre och slopa vårdbidrag från staten ska 22 miljarder euro sparas.

.

Far och dotter. Där den ene provocerade med klavertramp försöker dottern visa upp en fasad av omtanke för de små i samhället.

.

Utöver det ska bidrag, jobb och bostad reserveras för franska medborgare och de invandrare som gått arbetslösa i ett år och som inte ännu bott i landet mer än tio år kastas ut. Det ska spara 14 miljarder.

Marine Le Pen berör inte med ett ord vilka inkomster staten får från invandrarna, i form av inkomstskatter, i form av minskade pensionsavgifter eftersom nästan alla invandrare är i arbetsför ålder. Hennes kalkyl att invandringen kostar 40,8 miljarder är helt enkelt nonsens, ren rasistisk propaganda som tyvärr har en resonansbotten tack vare de borgerliga och socialistiska ”demokraternas” ryggradslösa hållning gentemot invandrare. De ses som en tillgång för att städa i tunnelbanan och för att tvätta och stryka åt herrskapen och som en lämplig slagpåse för att så split i samhället. Nu skördar Marine Le Pen borgerlighetens draksådd.

Hur ska man placera frontens nya ”arbetarpolitik”? Rent ideologiskt finns det mycket som har rötter i den rena fascismen. Främlingsfientligheten känner alla igen. Att det inte kläds i en hatpropaganda om de kosmopolitiska judarnas internationella sammansvärjning är förståligt. I stället får arabiska muslimer stå som syndabockar för det ”ofranska” och den internationella finansen tar de ”kosmopolitiska judarnas” plats i ekonomin. Det är dess fel att ”jobben flyttar utomlands”.

Den reaktionära, nationalistiska och protektionistiska politiken får vind i seglen från den etablerade politikens budskap att i finanskrisernas och statsskuldernas epok finns det ingen annan framtid för den arbetande befolkningen än uppoffringar. Svett och tårar för att bankirernas och spekulanternas vinster inte ska naggas i kanten. Med ett sådant budskap till människorna blir allt prat om tolerans och förståelse, det vackra med ett ”multikulturellt samhälle” och alla andra pratbubblor totalt ineffektiva argument mot Marine Le Pens chimär om ett nytt franskt folkhem.

.

Media:DN1,SVD1,AB1,DN2,DN3,GP1,DN4,SVD2,ETC,DN5,DN6,SVD3,

Bloggare;Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Nationalism, Protektionism, EU, Euro

Dela

Mina önskningar inför 2012

.

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.

Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.

Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.

Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.

.

.

Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.

Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.

.

.

Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.

.

.

Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

.

Gott Nytt År till Er alla.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass

Dela

-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.

Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.

-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.

.

Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.

.

Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.

Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.

Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.

.

Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.

.

Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.

Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.

Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.

.

I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.

.

Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.

Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.

.

Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution

Dela

De välkända vinner

.

Stora svarta rubriker om islamistisk jordskredsseger i de egyptiska valen har fyllt världspressen.

-Är detta resultatet av den arabiska våren då föredrar vi senvintern under Mubarak, sägs inte rakt ut av media i väst, men det finns där outtalat.

Som socialist kunde man naturligtvis önska sig ett annat resultat. Men egentligen är det inget överraskande som skett i valurnorna. Revolutionens ansikte på Tahrir var ungdomlig och stridbar. Men val till ett parlament speglar nästan aldrig vad som sker i den öppna dagliga kampen för frihet.

Utgången av första valomgången gav Muslimska Brödraskapet 3,5 miljoner röster eller 40 procent. De islamska extremisterna i Al-Nour tog 2,3 miljoner röster motsvarande 25 procent. Det var den stora överraskningen i valet eftersom partiet är nybildat. Till sist fick det liberala Egyptens Block 1,3 miljoner röster, 15 procent. Den fördelningen av rösterna kommer troligen att bekräftas i de fortsatta valen i januari då resten av landet går till val.

Liksom i Tunisien var det de kända partierna som vann största framgångarna. Muslimska Brödraskapet är känt av alla egypter. Det har verkat i decennier och har framför allt setts som offer för Sadats och Mubaraks förföljelser. Många av dess medlemmar har förtvinat i säkerhetspolisens tortyrkamrar. I flertalets ögon har brödraskapet stått för ett modigt motstånd mot diktaturen och betalat ett högt pris i döda och fängslade. Det ger röster i urnorna.

Det var flera miljoner som deltog i störtandet av diktaturen varav de flesta är unga, många har inte ens rösträtt ännu. På Tahrirtorget besegrades Mubarak. Men i valet fanns det inget känt ”Tahrirparti” att rösta på. Därför är det inget ologiskt i att parlamentsvalet inte speglar de krafter som ledde revolutionen. De islamska partierna har fått röster från de som störtade Mubarak men också röster från de som nu vill ha ”lag och ordning”, de som inte begriper sig på det ”kaos” som ungdomen orsakar och röster från de extremister som lyssnar till Al-Nours budskap att ”demokrati är synd”.

.

Al Nours sociala konservatism och extrem islamism vinner röster

.

De aktiva på Tahrirtorget och de som modigt stått upp mot säkerhetsstyrkorna utanför inrikesministeriet brottades också med en svår valtaktisk fråga: delta eller uppmana till bojkott. Flera revolutionära organisationer på vänsterkanten beslöt att mana till bojkott av valen med huvudargumentet att det inte gick att hålla val medan militären och kravallpolisen dödade och misshandlade revolutionens försvarare utanför inrikesministeriet.

I pressen har både Andreas Malm och Per Björklund uttryckt åsikten att det var ett taktiskt misstag att mana till bojkott. Jag har samma uppfattning. Revolutionärernas argument för att bojkotta valet var mer uttryck för en moralisk indignation över polisens framfart än politisk taktisk analys av handlingsalternativen. Men det måste ses som en mild reservation över deras taktik. Det är inte första gången i de socialistiska rörelsernas historia som partier agerat tvivelaktigt i parlamentariska val, speciellt när det handlar om nya unga partier med total renons på erfarenhet av val till parlamentariska församlingar. I de nyligen avslutade valen i Tunisien begicks samma misstag av nybildade socialistiska grupper.

.

I valurnorna speglas inte den revolutionära ungdomens entusiasm och kampvilja

.

Samtidigt är segern för det Muslimska Brödraskapet ingen enkel historia. Med 40 procent av rösterna kan de inte ensamma bilda regering, om nu militären tillåter det. Men med vem ska de bilda en koalition? Med extremisterna i El-Nour eller det liberala Blocket? Nu verkar det som att Al-Nour löst problemet för brödraskapet genom att förklara att Al-Nour under inga omständigheter tänker inordna sig som n°2 i en regering med brödraskapet. Kvar för ”bröderna” blir då alternativet koalition med liberalerna. Ett val som de antagligen skyr som pesten eftersom det lämnar en hel flygel öppen för extremisterna i Al-Nour.

.

Media;DN1,AB1,Intis,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Revolution, SCAF,

Dela

Den engelskspråkiga webbtidskriften CounterPunch är i många stycken unik. Den kan ståta med en rad mycket kända skribenter som regelbundet återkommer med bidrag till debatten inom den breda vänstern. Chomsky, Uri Avnery och Tariq Ali är några av dem.

Alexander Cockburn och Jeffrey St.Claire är chefredaktörer och brodern Patrick Cockburn mycket flitig skribent. I debatten kring Libyen visade bröderna Cockburn kalla handen redan från första dagen och när rebellerna i Benghazi bad om hjälp förkastades de som imperialismens nickedockor.

Inför helgen 26-27 november publicerade Alexander Cockburn en mycket lång artikel med titeln – The ”left” and Libya. Innan jag behandlar artikeln vill jag ägna ett par rader åt det jag och andra anser vara den arabiska revolutionens essens.

-Frihet, rättvisa, värdighet. Tre ord som från första dagen var på allas läppar i Tunisien och sedan upprepades av alla från Egypten till Jemen, via Bahrain till Libyen och vidare till Syrien. Den arabiska revolutionen kan inte förstås av den som inte ser kampen för att realisera ett samhälle med de tre ordens förverkligande som drivkraft i kampen.

I Cockburns artikel finns det många konkreta detaljer att hålla med om och samma sak vad gäller en viss kritik mot de libyska rebellernas uppförande. Men helheten känns mycket fel. Artikeln är på tio A4-sidor och innehåller 5 335 tecken. Det är alltså inte en liten ogenomtänkt notis utan mera att bokslut över vad Cockburn anser om revolutionen och vänsterns agerande.

Jag fick idén att söka ord i hans artikel. En artikel om ett folkligt uppror mot en despot (som han själv kallar Khaddafi) borde spegla det centrala i revolutionen och diktaturens karaktär.

.

I Cockburns långa artikel finns inte ett ord om striderna i Misrata, men desto mer om Sirte.

.

Så här blev utfallet för hur många gånger centrala ord för de arabiska upproren förekommer i hans artikel:

Frihet = 0, Demokrati = 0, Värdighet = 0, Rättvisa = 0, Diktatur = 0, Korruption = 0, Jämlikhet = 0, Yttrandefrihet = 0, Pressfrihet = 0, Förtryck = 1.

Resultatet talar för sig självt. Alla magiska ord som eldat på upproret mot Khaddafi är totalt frånvarande i artikeln. Det kan liknas med en historiker som skriver en tjock volym över den franska revolutionen utan att nämna Frihet, Jämlikhet och Broderskap, eller en artikel om Vietnamkriget utan orden ”nationell befrielse” och ”imperialism”.

Det är ingen tillfällighet att Cockburn kan skriva en tio sidor lång text om den libyska revolutionen utan att en enda gång nämna något av orden ovan. Det beror på att han och många med honom i den ”anti-imperialistiska” vänstern aldrig har förstått vad som driver människors uppror mot förtryck och förnedring. Kort sagt de begriper inte vad frihet, rättvisa och värdighet betyder efter decenniers diktatur.

.

I sin artikel för han samma sorts resonemang som många andra förirrat sig i.

-Visserligen var Khaddafi en despot och visserligen mördade han oppositionella, men under hans styre fick folk det bättre. Fler skolor, mera bostäder, gratis sjukvård och alla andra ”gåvor”, som Cockburn radar upp. Så vad klagar de egentligen över? Han visar samma oförståelse som en del av vänstern visade då den fällde tårar över murens fall. –Nu kommer folket att förlora alla sina sociala förmåner, klagade gamla anhängare i förkalkade europeiska kommunistpartier.

Men folk gör inte revolution bakom banderoller om ”Högre BNP per capita”. De gör revolution med krav på FRIHET. I debatten om den arabiska revolutionen har en stor del av vänstern i väst visat att den inte förstår denna centrala axel kring vilken ett uppror mot decennier av despoti, förtryck och korruption roterar.

.

.

Själv skulle bröderna Cockburn inte ha kunnat leva två dagar i Khaddafis diktatur utan att göra uppror. Varje artikel de skrivit hade först behövt ett klartecken från censuren. Publicering utan grönt ljus från censuren betydde oftast fängelse och i värsta fall offentlig hängning som oppositionell. Något de borde tänka på innan de förnedrar och förminskar revolten mot Khaddafis ”välfärdssamhälle”.

Men det kanske är andra normer för frihet som ska gälla för bröderna Cockburn än de araberna ska nöja sig med?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Demokrati, Khaddafi, Tripoli, CountrePunch

Dela

-Vi håller ett öga på er

.

Tunisien var första aktör i den arabiska våren. Sedan dess har fyra despoter störtats. De första demokratiska valen hölls följdenligt i Tunisien för några veckor sedan och följs nu av Egypten som också gått till val.

I Tunisien valdes 217 delegater till den Konstituerande Församlingen vars enda uppgift är att skriva en ny konstitution och leda landet under tiden fram till presidentval och parlamentsval med en ny konstitution som bas.

.

De står inte i rätt ordning, annars är det rätt.

.

För de som inte avfärdar valet i Tunisien med en handviftning om ”islamism” och ”sharialagar” är det intressant att se lite närmare på vilka som valts till den nya lagstiftande församlingen. I media har framför allt det islamska partiet Ennahdhas seger använts för att stryka under ”faran för fundamentalism”, även om den journalistiska etiken kräver att Ennahdahs ”moderation” påpekas.

.

Efter tre decenniers förföljelse och förtryck fick Ennahadha överlägst flest röster i valen.

.

Tre personer tar plats i toppen av landets styre den närmaste tiden. Till regeringschef och premiärminister utsåg de 217 lagstiftarna Hamadi Jebali från Ennahdah. Partiets ”starke man” Rached Ghannouchi stod åt sidan, eventuellt för att inte bränna sitt krut för tidigt utifall regeringen hamnar i blåsväder.

Vänsterpartiet Ettakatols chef Mustapha Ben Jaafar valdes till den nya församlingens talman och medborgarrättskämpen från Republikanska Kongresspartiet Mancef Marzouki utsågs till Tunisiens nye president.

-Tunisien vill visa omvärlden en modell där Islam inte är en synonym för terrorism, fanatism, extremism eller fientlighet mot demokratin, sa Rached Ghannouchi efter valet av den nya statsledningen som ska garantera att en ny konstitution skrivs följt av fria val.

Medan de 217 delegaterna samlades i det gamla palatset Bardo i Tunis utkant samlades hundratals demonstranter utanför under paroller som ”vi håller ett öga på er” och ”nej till utländsk inblandning i våra affärer”. Speciellt i landets fattiga inre regioner väntar sig människorna förbättringar i vardagslivet med fler arbeten och bättre infrastruktur. Det är behov som de nya ledarna måste börja tillfredsställa om de ska behålla det folkliga stödet de har i dag.

.

Mancef Marzouki lät sig aldrig kuvas av Ben Alis diktatur.

.

Den nye presidenten Moncef Marzouki är en intressant person. Han har aldrig haft ett samröre med Ben Alis diktatur, eller mera precist har ”samröret” bara bestått i insyn i despotens fängelsehålor. Jag har haft nöjet att läsa en bok som Marzouki publicerade nyligen med titeln; ”Diktaturer på fall – de arabiska folkens revansch”. Marzouki är i första hand humanist och kan politiskt placeras som ”socialreformist”.

Själv tycker jag att de starkaste kapitlen i boken är de där han beskriver hur vardagslivet för människorna gestaltar sig i en diktatur. Han gör det bland annat genom att vända sig mot två förutfattade meningar i våra västliga samhällen. Den ena är idén att de ”arabiska massorna” historiskt anpassat sig till diktaturen vilket han avfärdar med att det finns inga folk som ”anpassar” sig till en diktatur och att det finns ingen ”homo arabicus dictator”. Den andra vanföreställningen som vissa på vänsterkanten hos oss ägnar sig åt är att det bara handlar om kvantitativa skillnader mellan demokrati och diktatur.

-Hur många gånger, säger han, hör man inte folk säga att vi här i väst har väl ingen demokrati att skryta över heller.

I stället för att skriva högtravande teser om diktaturerna i arabvärlden ger han ett litet exempel på hur det fungerar i vardagen. När han kom tillbaka från Frankrike 1978 som utbildad läkare kunde han inte förstå varför han ständigt arresterades av trafikpolis och fick böta för fortkörning trots att han var säker på att ha följt alla trafikregler. Det var en kollega på jobbet som avslöjade hemligheten för den unge läkaren.

-När du ser en polis måste du bromsa in farten även om du inte kör för fort. Du måste visa underdånighet inför polisen.

Moncef Marzouki skriver att det inte räcker med att vara rädd för polisen. Man måste också visa att man är rädd. Bromsar man inte in tolkas det som ett tecken på respektlöshet inför makten. I varje vardaglig situation gäller det att visa underkastelse och respekt inför en makt som agerar totalt godtyckligt. Alla vet att ett besök på en polisstation oavsett orsaken slutar med åtminstone ett blåmärke.

Marzouki skriver att skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer är kvalitativa och att det kan vara svårt att förstå för oss i väst. För polis och säkerhetstjänst finns inga regler.

-Godtyckligt förfarande som är undantag i demokratierna är normen i diktaturerna och vice versa, det som är regel i diktaturerna är undantag i demokratierna.

Efter sin återkomst till Tunisien och några år i läkaryrket valdes Marzouki till ordförande för Tunisiens kommitté för Mänskliga Rättigheter och när han vågade ställa upp som oberoende kandidat mot Ben Ali 1994 fängslades han och satt i isoleringscell i fyra månader. Senare gick han i exil i Frankrike efter att ha släppts ur fångenskapen. Han säger själv att tack vare den internationella solidariteten slapp han undan tortyr och tilläts lämna landet.

Nu står Moncef Marzouki kanske inför sitt livs största utmaning –delta i bygget av ett Tunisien där makten inte ostraffat kan agera godtyckligt mot sina medborgare och ett Tunisien där medborgarna kan protestera mot maktfullkomlighet utan att hamna i fängelse.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SVD2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Tunis, Val, Tortyr, Diktatur

Dela

Efter den samordnade attacken på Occupy-rörelsen i USA väljer denna nu att steg för steg både söka sig nya vägar och att bredda den sociala basen för sina protester mot de miljardärer och det finanskapital som bestämmer över så många amerikaners liv.

.

.

Occupy-rörelse sätter strålkastarna på Wal Mart

.

Vi har tidigare berättat om att Occupy-Oakland i samarbete med organiserad fackföreningsrörelse arbetar för att stänga Västkustens alla hamnar den 12 december. Detta i solidaritet med de arbetare som angrips av terminalernas och redarnas giriga ägare. Från Occupy-Seattle`s sida har nu fattats ett beslut om att förena sig med systergrupperna i Tacoma, Bellingham och Everett i en protest runt om i delstaten Washington mot den gigantiska varuhuskedjan Wal Mart. Här är en del skarpa stycken från deras uttalande:

.

“Wal-Mart har en lång historia där företaget har misshandlat sina anställda och leverantörer och med de nyss annonserade nedskärningarna av de anställdas sjukförsäkringar samtidigt med obscena profiter är företaget ett förstklassiskt exempel på hur de nittionio procenten av befolkningen lider av att vara i händerna på ”enprocentarna”.

Wal Mart är det största bolaget I världen och ett bevis för hur destruktiv big business är för vår demokrati. När amerikanarna handlar hos Wal-Mart köper Wal Mart samtidigt Kongressen. Vid sidan av donationer som kanaliseras till lobbyorganisationer betalar företaget 28 miljoner i kampanjbidrag för att skydda sina egna intressen.

Dessvärre är nu dess intressen inte de samma som gäller för de anställda. Trots hundra miljarder i vinst valde man att helt sluta med att bidra till sjukförsäkringen för sina deltidsanställda och att minska sina bidrag till samma försäkring för övrig personal med 50 procent. För 2.1 miljoner anställda världen över innebär detta att försäkringspremien ökar från 17 till 61 procent. Enligt en artikel i Huffington Post tjänar en anställd hos Wal Mart i genomsnitt 70 kronor i timmen samtidigt som en VD tar hem 70 000 kronor under samma tid.

.

.

Familjen Walton (största aktieägare och arvtagare till företagets grundare) är den mest förmögna familjen i USA och har enligt Forbes`ranking på 92 miljarder dollar, vilket är mer rikedom än vad de 40 procenten av USA:s hela befolkning med lägst inkomster äger tillsammans. Den gav 60 miljoner i direkta politiska bidrag 2010 och miljarder mer genom familjens stiftelser för att köpa lagstiftningen. Det är dags att ockupera Wal-Mart, att sätta strålkastaren på dess många övergrepp och att stödja dess anställda i deras kamp för en lön som går att leva av.”

.

Occupy Wall Street-New York tar samtidigt ett annat stort steg den 6 december när man ”förenar sig med de familjer och samhällen som har varit i första linjen för ekonomisk rättvisa” när de har kämpat mot vräkningarna av boende från deras hem. ”Vi ska kämpa med ”sit-ins” mot Wall Street`s långa arm i varje kvarter, på varje gård och i alla hus där vräkningar har varslats”, heter det i ett beslut från rörelsen. I uttalandet sammanfattas dessutom den verklighet som är grunden till den nya rörelseriktningen:

 ”Occupy-rörelsen föddes ur den enkla tron att mänskligheten kan klara sina gemensamma behov om det inte vore för glupskheten och girigheten hos de få. Ingenstans är ojämlikheten när det gäller rikedom och makt mer tydlig än när det gäller kampen för att tillgodose den mänskliga rätten till boende. I en nation som sätter rätten till ett hem som central i sin grundläggande dröm, där har miljoner människor förlorat dessa eller fruktar att de snart skall göra det. Det är en kris som har skapats av Wall Street med hjälp av lögner och girighet. Samtidigt sitter Washington i lönndom och godkänner uppgörelser som låter bankvärlden undkomma rättvisan – trots sina brott. Detta i stället för att undersöka det som skett.”

.

.

Den första Tacksägelsedagen

.

Men redan i dag när den riktigt stora familjehögtiden ”Thanksgiving” eller Tacksägelsedagen börjar i USA firar Occupy-New York enhet och gemenskap med en öppen fest på ”Frihetstorget”, före detta Zuccotti Park. ”Alla medlemmar i vår globala gemenskap är välkomna att bryta bröd tillsammans med oss”, heter det. ”Thanksgiving” i USA har sitt ursprung tillbaka från den tid när en grupp puritanska immigranter som kom till landet i slutet av sjuttonhundratalet. Under de första åren misslyckades den med sina skördar och  överlevde med  hjälp av de indiansamhällen som var deras grannar. När deras första egna skörd väl var bärgad bjöd de in indianerna till den tacksägelsefest de ordnat till Guds ära. På menyn fanns bland annat gott vilda ankor och gäss. I dag är det mest paj på pumpa och kalkon som utgör huvudrätterna.

Rörelsens köksansvarige kommer att servera minst tretusen måltider som redan betalats med donationer. Mängder med familjer och restauranger bistår dessutom med egna rätter.

.

.

Bild från Frihetstorget före polisattackerna

.

Röster från ursprungsbefolkningen, religiösa ledare, aktivister för rättvis mat och ledare för folkliga rörelser från hela världen kommer att tala om sin syn på hur Wall Street ska bekämpas.

Men sitt enkla, oerhört pedagogiska budskap och sina medvetna försök att bredda rörelsen socialt, inte minst till den fackliga rörelsen, är det något fascinerande som håller på att födas ur denna ockupationsrörelse som över hela USA har dragit in tiotusentals nya, ofta unga människor i sina led. Att den sedan fortplantats till många andra håll i världen, mer eller mindre framgångsrikt, gör det hela än mer spännande.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Occupy Wall Street, Thanksgiving, Wal Mart

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,

Dela