Vår runt Medelhavet.
.
Vad händer? Enorma demonstrationer mot dyrtid och sociala orättvisor i Israel. Man tror knappt sina ögon. Var som helst men inte i Israel var nog den allmänna känslan bara för en månad sedan. Ändå sker det och därmed har Israel också fått sina ”arabiska vår”. Efter de omfattande sociala striderna i Spanien och Grekland borde det i stället kallas en vår runt Medelhavet.
.
I Tel Aviv samlas alla till protest på Rotschild boulevard.
.
Likheterna med den explosiva utvecklingen i Tunisien och Egypten är slående. Liksom i Tunisien var det en gnista som tände präriebranden. En ung kvinna kastades ut ur sin lägenhet när hon inte längre klarade av hyran. En händelse som kan ha föregåtts av många liknande under året. Men den här gången tog det eld. Hennes nödrop på Facebook hördes vida omkring. När hon slog upp sitt ensamma tält på det chicka Rotschild boulevard i Tel Aviv anslöt hundratals människor och ett tält blev till många. Snöbollen var i rullning. En månad senare demonstrerar 300 000 personer över hela landet under den gemensamma parollen ”Folket kräver social rättvisa”, under klart inflytande från den arabiska varianten ”Folket kräver regeringens avgång”.
Parollen ”Detta är Egypten” som var vanlig i demonstrationen den 6 augusti kanske fanns där för att understryka det som klicken kring Netanyahu vägrar att inse.
Om gnistan var en avhyst ung kvinna så är de nyliberala avregleringarna grunden till dagens kris i Israel. Dyrtiden och den stora sociala ojämlikheten i landet är brasved. Sedan den israeliska ”socialismen” lämpades överbord har nyliberalismens alla underbara mediciner prövats för att ge ekonomin styrka. Men det enda som stärkts är de stora sociala klyftorna och låglönernas andel bland de med jobb. Av alla industriländer tillhör Israel de med de största sociala klyftorna. Hyror, matpriser, avgifter till dagis och andra vanliga utgifter för en arbetande familj har rusat i höjden medan lönerna inte följt med i samma takt.
.
I lördags deltog 300 000 i den landsomfattande protesten.
.
I Israeliska och internationella media sägs det att ”medelklassen” gör uppror. Det är en sanning att ta med en nypa salt. Redan termen kan fås att inkludera allt mellan rik och fattig.
-Politikerna föredrar att kalla demonstranterna medelklass trots att de flesta är hyresgäster i offentliga bostäder, ensamstående mödrar, immigranter från Asien och Afrika och gästarbetare, skriver den radikala webbsiten Alternative Information Centre.
Dessutom täcker begreppet vanliga arbetande människor med arbetsvillkor som inte skiljer sig från den klassiske arbetarens med skit under naglarna och skiftnyckeln i bakfickan. Denna ”medelklass” reser sig mot följderna av de nyliberala avregleringarna som ägt rum de senaste decennierna.
-Människorna inser att problemet är hela det nyliberala systemet. De säger att det är en social protest och inte politisk därför att de är rädda att målas upp som radikala eller manipulerade av de politiska partierna, skriver AIC.
För den sionistiska högern under Netanyahus ledning är protesterna en enorm utmaning. Till att börja med försökte hökarna vifta bort det hela som verk av ett gäng ”vattenpiprökare och sushiätare” som rasisten Avigdor Lieberman uttryckte det. Även Netanyahu försökte dra löje över protesterna. Svaret gavs på gatan. Lördagen den 30 juli var demonstranterna närmare 200 000,enligt polisen och lördagen efteråt, den 6 augusti, 300 000 också enligt polisen, med över 200 000 i det sekulära fästet Tel Aviv. Demonstranterna säger att de ska organisera en ”miljonmarsch” i september, som ett eko från Tahrirtorget.
.
I det mer sekulära Tel Aviv finns det en plats även för Che.
.
Nu kommer det annat ljud ur skällan. Netanyahu har tillsatt en kommission för att utreda bostadsproblemen och mjuka toner sänds ut för att lugna de oppositionella som inte ännu har en politisk kritik av den sittande regeringen. Kraven är sociala och kan inte på samma sätt som i Egypten bli till ett krav på regimens avgång. Israel har en parlamentarisk regim och den avsätts genom allmänna val. I dag skulle antagligen ett krav på nyval bli till en manöver som avväpnar den sociala protesten i stället för att stärka den. ”Vi kan inte tillfredsställa allas krav” varnade dock ”Bibi”, medveten om att hans regeringskoalition sätter absolut prioritet för finansieringen av det fortsatta bygget i kolonierna.
I måndags publicerade camparna på Rotschild boulevard ett dokument med sex krav riktade till regeringen. Att ”Bibi” redan nu säger att han inte kan möta alla behov blir uppenbart när man tar del av demonstranternas krav.
-I decennier har Israels regeringar fört en privatiseringspolitik som gett
marknaden fria händer, inleds manifestet som kallas Visionsdokumentet och som visar att det är den nyliberala politiken människorna vänder sig emot vilket kraven här under visar.
-en politik för minskade sociala klyftor.
-ändra huvudprinciperna i det ekonomiska systemet.
-minska levnadskostnaderna
-skapa full sysselsättning och inför statlig priskontroll på basvaror
-prioritera de fattigas behov
-mer offentliga investeringar i utbildning och vård
-skapa lösningar på bostadskrisen, transportproblemen och krisen i den offentliga servicen.
Ett av problemen för regeringen är att den inte vet vem den ska ”diskutera med”. Högern säger att den inte har någon ”förhandlingspartner” bland palestinierna. Nu verkar det också gälla gentemot det egna folket. Demonstranterna kräver att alla ”diskussioner” ska ske inför helt öppen ridå. Vilket inte bara regeringen utan också fackföreningen Histadrut och det nationella studentförbundet vänder sig emot.
–Vi är ett demokratiskt land, vi är inte Egypten eller Syrien, sa Histadruts ordförande Ofer Eini för att skyla över decennier av kollaboration med den ena högerregeringen efter den andra. Att han därmed indirekt medger att kraven på öppenhet i den offentliga diskussionen i grannländerna står i kontrast till myglet i Knesset inser han nog inte.
.
Histadruts ordförande Ofer Eini i mitten.
.
Den enorma proteströrelsen som i ett slag ändrat den politiska scenen i Israel står också själv inför stora problem. I dag är spontaniteten och dynamiken i mobiliseringen en stor tillgång. Men samtidigt saknar den en ledning och en politik. Kraven är sociala och politiken skrämmer. Det är kanske anledningen till att det känsligaste problemet av alla –ockupationen av Palestina- inte finns med i debatten. Den svagheten kan förklara varför väldigt få av den arabiska minoriteten i Israel finns med i demonstrationerna. Men det kan också bero på en ryggmärgsreflex: ”vad gnäller ni över? Det är vi som har det svårt i Israel”. Det är ju sant men en lösning på den palestinska minoritetens problem kan bara nås om de själva ställer upp i kampen och kräver lika rättigheter på alla områden tillsammans med folket på Rotschild boulevard.
.
Här var det en gång träd och betesmarker tillhörande palestinska bönder.
.
Kampen i Tel Aviv och i alla andra städer kan inte heller utvecklas positivt i längden om inte motståndet mot ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem blir en del av kampen. Länken finns där. Demonstranternas krav på fler offentligägda billiga bostäder kan stärkas av de ekonomiska prioriteringar den sionistiska regeringen gör. Medan bara 20,7 procent av bostadsbyggandet i hela Israel(kolonierna inräknade) finansierades av staten under perioden 1994-2009 var siffran för kolonierna under samma period 50 procent.
Religiösa ledare för ”bosättarna” fattar faran och driver redan en kampanj mot demonstranterna för att vara ”vänsterister” i lånade kläder. De inser att kostnaderna för ockupationen står i konflikt med ett positivt svar på demonstranternas Visionsdokument och att enda vägen att tillfredsställa de sociala kraven inom Israel är en rättvis fred med Palestina. Det är ett skräckscenario för Bibi, Lieberman och extremisterna i Knesset. Det är helt otänkbart att de kan komma upp med ”lösningar” som avväpnar protesterna. Bibi har redan lovat att inte ett öre kommer att tas från den militära budgeten.
.
Bloggare: Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Tel Aviv, Rotschild boulevard, Palestina,
.
.
thousands of people with hatred in their hearts.
