Libyen – en revolution i våra hjärtan

Posted on 25 Mar 2011 by Göte Kildén

Den här bloggposten ser inte ut som alla andra. Den är lång och snäv när det gäller sitt ämnesval. Stilen är dessutom ovanlig för många, i huvudsak en polemisk diskussion om vårt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Men jag har valt att lägga ut den eftersom det är en fråga som berör många av oss djupt in i våra hjärtan.

I dag för en vecka sedan hade den libyska revolutionen varit likviderad – om inte USA, Frankrike och Storbritannien hade satt in sina luftangrepp mot Khaddafis flyg- och stridsvagnskrafter.

Det är en sanning som en del människor med anspråk på att vara socialister vägrar att ta i sin mun. Eller så väljer de att spotta ut den så fort som det bara är möjligt.

Men ibland måste man svälja en besk medicin. Hur illa den än smakar!

Det går inte heller att lösa upp en gordisk knut genom att likt en struts bara låtsas som att den inte finns, strosa förbi och sedan gömma huvudet djupt ner i ökensanden tills allt är över.

Diskussionen om solidariteten med de libyska revolutionärerna och FN:s beslut om att med militära medel upprätta ett stopp för diktaturens stridsflygplan och dess tunga vapen hade uppenbart varit helt meningslös om inte franskt attackflyg under lördag/söndag förra veckan slagit ut lojalisternas stridsvagnskolonn med dess rader av försörjningsfordon och pansarinfanteri. I stället för revolutionärer i likkistor fick vi dagen efter se bilder på hur hela den långa reträttvägen söderut till Ajdabiya var kantad med söndertrasade, förvridna och utbrända militärfordon.

Hade dessa mordvapen inte för gott begravts i ökensanden. Ja, då hade tveklöst samma vapen med furiös eldgivning in över rebellernas ställningar i stället skrivit det sista kapitlet i det månadslånga upprorets historia.

De filmer som tidigare tagits på stridsvagnarna med dess skurar av automatisk raketammunition inför stormanloppet mot Bengazir var entydiga. Liksom all rapportering från media dagarna innan. Med sitt monopol på flyg, mobilt artilleri, stridsvagnar och specialtränade miliser hade Khaddafis regim på kort tid förintat rebellfäste efter rebellfäste i stora delar av landet. Det folkliga upproret mot diktaturen var på väg att sluta med en hämndlysten orgie i massterror där Zaif Khaddafis mördarband, med hans egna ord, skulle gått från ”hus till hus och från garderob till garderob” för att jaga upp och döda de sista upprorsmännen. Tusentals unga revolutionärer hade redan dödats. Nu skulle alla överlevande kämpar likvideras.

Här en rebellkvinna i Bengazir som firar

förstörelsen av Khaddafis stridsvagnar

Mina och andras förhoppningar, om att revolterande meniga soldater och lägre befäl i Egyptens och Tunisiens vältränade armékårer skulle vända ryggen åt sina egna generaler för att i stället undsätta den libyska revolutionen, infriades aldrig. Därför hade både jag och min bloggkompis Benny en positiv inställning till att FN:s säkerhetsråd – efter lång tvekan och i sista stund – gav efter för upprorsrörelsen som på sina bara knän bad om militärt understöd. Så här skrev jag själv dagen före den franska flyginsatsen:

”Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:

Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

Samtidigt ansåg ledaren i den tidning där jag själv brukar medverka, Internationalen, att FN:s beslut var felaktigt därför att:

”Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen.”

En i och för sig helt rimlig analys. Utan FN-insatsen hade kriget inte förlängts. Det hade avslutats samtidigt med att tidningens trycksvärta torkat. Men dessvärre med garantier för oppositionens nederlag och revolutionärernas död…

.

Vad hjälper en personbil mot en stridsvagn?

Det är den sanning vi måste svälja. Hur vidrigt det än smakar med en insats av flygstridskrafter från NATO-länder. Det är den sanning som inte kan undgå någon som försöker analysera verkligheten. Det är på samma sätt magstarkt att ”ta en tupplur” när det hela händer för att en vecka senare, som exempelvis Fjärde Internationalens sekretariat, när man i ett färskt uttalande helt hoppar över den libyska revolutionens ödestimmar. I stället väljer sekretariatets byrå bekvämt nog att helt fokusera på de framtida riskerna med den militära interventionen.

Gilbert Achcar är en libanesisk revolutionär socialist. Under många år på 1980- och 90-talen medlem i Fjärde Internationalens sekretariat. I dag författare och professor vid universitetet i London med ämnen kring studier av Nordafrika och Mellanöstern. Han hade till skillnad från sina kamrater i dagens sekretariat hunnit inse vad som höll på att hända och var snabb att ta ställning:

”Inte desto mindre återstår fakta. Hade Khaddafi tillåtits att fortsätta sin militära offensiv och inta Bengazi hade det blivit en stor massaker. Här har vi ett fall där befolkningen i sanning är i fara och det finns inget annat tänkbart alternativ som kan ge skydd. Det handlade om timmar, som mest om dagar och man kan inte i namn av antiimperialistiska principer sätta sig emot en aktion som kommer att förhindra en massaker på civila. Detta på samma sätt som när det gäller polisens natur och dess dubbla roll i en borgerlig stat. Det går inte att klandra någon för att denne ropar på polisen, i namn av antikapitalistiska principer, när någon håller på att bli våldtagen och det inte finns något annat sätt att stoppa våldtäktsmännen.”

Nu är rädslan för att händelserna i fortsättningen ska komma att bestämmas av imperialismens egen dagordning självklart befogad. Jag är också övertygad om att de av mina kamrater som har tagit ställning mot flyginsatserna har gjort detta med omtanke och i omsorg om den arabiska revolutionens framtid. Den matris eller gjutform, som kamraterna använt sig av när det gäller USA-imperialismens roll, har under alla år i mitt vuxna liv dessutom fungerat alldeles utmärkt. Alla USA:s krigsinsatser, från Vietnam över Grenada till Balkan, Irak och Afghanistan har ytterst syftat till att skydda de egna kapitalisternas klassintressen. ”USA har inga vänner. Bara intressen”, som Vita husets talesmän brukar säga i sina filosofiska stunder.

Men detta betyder inte att vi kan återanvända samma matris gång på gång utan att vid varje särskild händelse stanna till, göra en konkret analys av denna och försöka bestämma olika konsekvenser för dess tänkbara framtida förlopp i ett vidare globalt sammanhang, allt beroende av vilka beslut som fattas vid det givna tillfället. Ser vi exempelvis långt tillbaka i backspegeln, bortom Vietnam, när USA och FN 1956 med militära hot tvingade Israel, Frankrike och Storbritannien att retirera med sina trupper från det egyptiska Sinai och kanalstaden Port Said i en långtgående eftergift åt Egyptens dåvarande revolutionsledare Gamal Nasser, var det exempelvis ett beslut som hade förtjänat vårt stöd (Sammanlagt 12 160 svenskar deltog i detta FN-uppdrag). Spanar vi ännu längre tillbaka i tiden, till den Spanska revolutionen under 1930-talet, var den tidens socialister självklart för att de demokratiska imperialiststaterna skulle undsätta den republikanska sidan med vapenhjälp. Tyska Kondorplan bombade Guernica och revolutionärerna i Spanien hade säkert gärna sett att den franska folkfronten i regeringsställning, om än under fransk imperialistisk flagg, hade bombat Francos ställningar.

.

En FN-soldat möter människor i Gaza

sedan Israel tvingats att dra sig tillbaka

För att helt undvika frågan har en del partier och grupperingar valt att förneka att det handlar om ett folkligt uppror i Libyen. Andra förnekar att det överhuvudtaget finns en arabisk revolution. Till sist finns det grupper som skriver om hur det hela ”borde ha gått till”.

”Om inte verkligheten passar för våra gamla matriser. Ja, då skriver vi om den…”

Dettta skulla kunna vara devisen för gruppen bakom den dagliga webbsidan för ICFI, ”International Committee of the Fourth International” som förenklar sin tillvaro när man konstaterar att:

”Västmakternas koalition har gått in i ett inbördeskrig till stöd för en rivaliserande fraktion av den libyska eliten baserad i Bengazi…”

När detta konstaterande väl är gjort är det bara för ICFI att blåsa på mot den krigsinsats som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Här finns ingen konkret analys av upproret. Inga tveksamheter. För tidningens redaktion handlar striderna bara om att Västmakterna utnyttjar ett inbördeskrig mellan två olika fraktioner av den libyska borgarklassen i syfte att ta kontrollen över landet och dess oljeflöden. Att man redan har fått en stor del av denna kontroll från Khaddafi och att IMF applåderat landets privatiseringar och öppenhet för utländska investeringar så sent som för två månader sedan är inget som bekymrar hemsidan.

I dag är mötesplatsen i Bengazir omdöpt till Tahirtorget

Här en fotoutställning med bilder på alla de

politiska fångar som Khaddafi lät hänga offentligt

efter ett fängelseuppror 1996

Kommunistiska Partiet (KP) med sin tidning Proletären friserar inte verkligheten lika hårt, inte lika kortsnaggat som ICFI utan väljer att låta en och annan hårtest vara kvar. Vi har fått se ”storslagna folkuppror i Nordafrika”, menar man. Men väljer sedan att medvetet krympa betydelsen av det som hänt:

”Storslaget, som sagt. Men är det verkligen revolutioner vi sett och ser i Nordafrika, som påstås av nybliven imperialistisk vänster?

Nej, tyvärr. Politiska revolutioner stannar inte vid tyranner, utan de sveper undan en gammal social ordning och ersätter den med en ny; revolutioner störtar härskande klasser och bär fram undertryckta klasser till den makt de tidigare varit uteslutna från; revolutioner vänder upp och ned på maktordningen i samhället, sveper undan den tidigare maktens institutioner och banar väg för nya sociala relationer.

Hur storslagna folkupproren i Nordafrika än är, så uppfyller de inte något av dessa kriterier. Hosni Mubarak ersattes av militärstyre. Ben Ali av sin tidigare premiärminister (som nu ersatts av andra företrädare för en regim som inte avsatts).

Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om. Men ännu bara inom ramarna för en befintliga social och politisk ordning. För att i grunden ändra de sociala relationerna krävs betydligt mer, krävs den revolution vi ännu bara sett det spontana preludiet till.”

Här försöker man sparka omkull vedertagna och användbara marxistiska begrepp. En politisk revolution måste helt plötsligt vara en social revolution för att godkännas. Om än en järnhård politisk diktatur störtas i graven är det ingen revolution. En demokratisk revolution är ingen revolution. Hur det var med Pariskommunen 1871 borde man fundera över.

Dess program, älskat av Marx, hade många likheter med de krav som formulerats av de arabiska massrörelserna. Upproren i Egypten och Tunisien beskrivs som avslutade kapitel. Trots att det i Egypten rapporteras så gott som varje dag om nya strejker eller om anställda som försöker göra sig kvitt sina av diktaturen utsedda chefer. Politiska partier är tillåtna. En oberoende fackföreningsrörelse växer fram. Inte heller i Tunisien ser vi en avslutad process. I hela regionen flammar protesterna och spännande politiska diskussioner förs överallt. Allt detta viftas bort med orden om att ”Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om”…

”Något mer”? Handlar det inte i stället om väldiga kliv? Om språng framåt som ingen kunde drömma om för bara tre månader sedan?

Vare sig Marx eller människomassorna på Tahirtorget i Kairo skulle förstå det nyspråk som Proletären skapat och som man säkert tar till bara för att partiets nuvarande förebilder Hugo Chavez i Venezuela eller Fidel Castro på Kuba negligerat eller underskattat de väldiga massrörelserna i arabvärlden. När det gäller Libyen har dessa hela tiden sett Khaddafi som en legitim företrädare för den libyska staten. De har inte heller formulerat ett enda ord till försvar för upproret utan har i stället förespråkat olika fiktiva ”fredsinitiativ”. En linje som KP gjort till sin. Proletären har inte heller i någon enda artikel försökt ge sina läsare en konkret analys av det väpnade uppror mot diktaturen som nu har pågått i över en månad.

Proletären har dessutom levererat en sensationell nyhet, ett scoop som man är ensam om i världspressen: som dock tycks vara helt uppdiktad:

”Det påstås att den libyska oppositionen begärt den assistans som bomberna nu ger. Men det betyder inte att det libyska folket välkomnar bombkriget, bara att de finns krafter inom oppositionen som står beredda att pantsätta en seger hos de krigförande makterna.”

Vad jag har kunnat läsa och höra under dessa dramatiska dagar är sanningen den rakt motsatta. Vad man än tycker om det så är det en fullständigt enad opposition som inför risken för ett nederlag och en massaker till sist begärt flygunderstöd. Men samtidigt fortsatt vara emot ”boots on the ground”. Alltså en markinvasion. Jag förstår att många kan ha invändningar mot denna begäran. Men det behövs inga falskmyntare i politiken. Proletärens ”scoop” har man kratsat ihop på egen hand i redaktionslokalerna på Fjärde Långgatan i Göteborg

Rättvisepartiet socialisterna har till skillnad från ICFI och KP en positiv grundinställning till den libyska revolutionen, men har inte presterat en analys av det som faktiskt sker utan mästrar i stället upprorsrörelsen. På sin hemsida har man översatt en artikel från Robert Bechert i den egna internationella organisationen, Committee for a Workers´International, som får stå för den tunga argumentationen i den libyska frågan. Hans inledande ord berättar om en egen önskedröm. Men inte om verkligheten:

”Det är emellertid, trots Gaddafiregimens blodisande ord, inte alls säkert att dess relativt små styrker skulle ha kunnat gå till en fullskalig attack mot Benghazi, Libyens näst största stad med omkring en miljon invånare. Ett massbaserat försvar av staden skulle ha kunnat ta udden av attacken från Gaddafis relativt små styrkor.”

Det här skrevs samtidigt med att Khaddafis stridsvagnar börjat öppna eld mot Bengazi och beskrivs som ett alternativ till ”den imperialistiska interventionen”. Hur Bechert tänkt sig att revolutionärerna i Bengazi över en natt skulle kunna byta ut sina egna försvarsställningar mot ”ett massbaserat försvar av staden” är för mig obegripligt. Framförallt som Khaddafis styrkor visserligen var relativt få i förhållande till ett konventionellt krig. Men stora och med en fruktansvärd eldkraft i förhållande till det illa beväpnade, helt otränade och amatörmässigt organiserade försvaret av staden. ”Vi möts av vapen som stater använder mot varandra”, som en retirerande rebell uttryckte det i en intervju med Aljazeera.

”Flygförbudszonen kommer inte automatiskt att leda till störtandet av Gaddafi”, skriver Bechert vidare. ”Nyckeln till störtandet av diktaturer är, som de egyptiska och tunisiska erfarenheterna visar, arbetarklassens och ungdomars rörelse”, fortsätter han och levererar sedan en schablon för ett program som alla socialister kan instämma med.

Så långt allt väl. Dessa truismer kan vi alla vara överens om. Men det som hänt i Libyen skiljer sig dramatiskt från det som utspelats i grannländerna. Den egyptiska matrisen kan inte tryckas ner över den libyska revolutionen. Vad vi såg i Bengazi den 17 februari när det hela började var att tålamodet hos framförallt ungdomen brast långt innan man hade fått denna ”nyckel” till framgång. Med ett furiöst ursinne slog man i stället sönder dörrar och portar till diktaturens fängelse. Snart nog två generationer i Libyen har levt under ett förtryck som skingrat varje försök till en organisering självständig från Khaddafis statsapparat med ett hänsynslöst våld. Barn och ungdomar har fått lära sig raderna i Khaddafis Gröna bok utantill ( hans försök att apa efter Maos lilla röda ) och har i hans statstelevision fått se de offentliga hängningarna av de oppositionella som inte torterats till döds. De har levt i ett orwellskt samhälle. För övrigt under samma årtionden som KP såg Khaddafi som ”en antiimperialistisk bundsförvant”. Dessa våldsamma februaridagar i Bengazi minner mer om Spartacus` slavuppror och Pariskommunen 1981.

.

Med nära nog sina bara händer besegrade ungdomarna stadens soldater och säkerhetsstyrkor. Många av revolutionärerna dog. Andra skadades svårt. Vid stormningen av den avskyvärda säkerhetspolisens baracker använda man i brist på vapen grävskopor och schaktmaskiner. En ung kille sägs ha spelat en avgörande roll för framgången när han offrade sitt eget liv genom att använda en fullastad tankbil som murbräcka mot huvudkasernens väggar…

På bara fyra dagar svepte sedan upproret över landet. Hundratusentals. Ja, miljoner människor jublade över sin frihet. Rebellerna med sin ”armé av trashankar” spred sig med hjälp av sina pickups över hela landet. Även i stora städer i västra Libyen som Misrata och al-Zawiya kastade människor av sig sina bojor. I stora delar av Tripoli, dit Khaddafi dragit tillbaka sina kärntrupper, demonstrerade människor mot regimen. Som i arbetarklassens förorter Tajoura och Gurgi. Arbetarna och ledningarna för landets sex oljeterminaler solidariserade sig med upproret. Skar av alla flöden till Khaddafi men fortsatte att leverera till de städer som hölls av rebellerna.

Skälen till den snabba vändning som kom är många. Det främsta var att Kahaddafi hade ”de vapen som stater har när de krigar”. Upprorsrörelsen hade bara sina pickups och lättare automatvapen. I Egypten var – och är – armén i viktiga avseenden den inhemska borgarklassens främsta politiska parti. Mubarak hade en relativ självständighet. Men bara relativ. När militären till sist fann honom förbrukad fick han gå. I Libyen hade armén en relativ självständighet. Men bara relativ. När Khaddafi fann någon general förbrukad kunde denne bli avrättad. Den våldsapparat som garanterade hans egen familjediktatur var egna personliga miliser utan konkurrerande högre befäl ( han hade lärt sig av sin egen militärkupp ). Miliser där var och en av de enskilda soldaterna personliga öden bokstavligen hängde i det rep som stramt hölls av Khaddafi själv. Inte minst den Afrikanska legionen, rekryterad från det Svarta Afrika, hade och har en utsatt situation.

Libyens karta och demografi skiljer sig också helt och hållet från Egyptens. Med en gles befolkning, med mindre städer och oerhörda avstånd mellan olika befolkningscentra, spelar såväl flyg som stridsvagnar en helt annan roll. I Kairo eller Alexandra kunde Mubarak inte använda sig av stridsflyg.

Till sin natur är vare sig raseriutbrott eller spontana väpnade resningar särskilt förberedda eller välorganiserade. Detta gäller inte minst för upprorsrörelsen i Libyen. Har man några timmar eller dagar på sig för planering hinner man inte med så mycket av förberedelser. Rättvisepartiets förslag om hur det i stället skulle kunna ha gått till, då för en vecka sedan, är därför skrivna i lösan ökensand.

Dessutom. I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen. Under upproret har det gått att läsa att en del egyptiska arbetare stannat kvar och gått med på rebellsidan. Men hundratusentals andra, kanske över en miljon har flytt kriget.

I en annan skrivning devalverar Bechert motståndsrörelsen politiskt:

”Revolutionärernas utbredda användande av den gamla styrande monarkins flagga kunde inte annat än att stöta bort de som inte vill ha en tillbakagång till det förflutna och som Gaddafi använde sig av för att rättfärdiga sitt styre.”

Det här påståendet är rent nonsens. Libyens gröna flagga är en symbol för diktaturen. Den gamla flaggan som nu vajar över befriade områden svarar inte mot en vurm för monarkin. Den är i stället en symbol för den långa kampen för självständighet från den italienska ockupationen. Dess tre färger symboliserar Libyens tre regioner. Ingenting annat.

När Kahaddafi i sina senaste tal gång på gång åberopar sig på kampen mot den italienska ockupationen känns det dessutom lite förmätet. Han var bara nio år 1951 när Libyen blev självständigt och den kung Idris al-Mahdi as-Senussi som han störtade i en militärkupp 1969 hade trots allt den goda smaken att vägra sätta sin fot på libysk jord så länge det fanns kvar en enda utländsk kolonisatör. I sin diskriminering av östra Libyen och då inte minst av Bengazir har Khaddafi dessutom avlägsnat det mausoleum som fanns i staden till minnet av den legendariske frihetskämpen Omar Mukthar, som under många år ledde motståndet mot Italiens ockupation…

Genomgående för alla texter som menar att det var fel av FN att acceptera den libyska oppositionens begäran om flygunderstöd från Väst är att de alla rasar mot USA hyckleri. Mot dubbelmoralen, mot att Vita huset har två tumstockar eller dubbel bokföring när man å ena sidan i praktiken gett klartecken för saudiernas militära invasion av Bahrein, vilar på hanen när det gäller Jemen och stödjer Israels ockupation av palestinska landområden, samtidigt som man nu säger sig undsätta civila i Libyen.

Det är bara att hålla med. Men gör de inte alla en logisk saltomortal? Visst det är dubbelmoral. Accepterar man libyernas begäran om undsättning varför inte då också vara lika välvilliga när det gäller samma begäran om hjälp från oppositionen i Bahrein? Eller hörsamma palestiniernas krav på att USA ska stoppa alla Israels bosättningar? Är det rim och reson att uppmana USA att ge f-n i att lyssna till den libyska oppositionen bara för att man helt negligerar krav på demokrati och rättvisa i andra länder?

Till sist. Varför gör dom då på detta viset? Ja, jag har inga tvärsäkra svar. USA har militär hegemoni i världen. Det visar inte minst den inpiskning i Libyenfrågan som kom, när Obama efter en lång tvekan och trots avrådan från Pentagon, ändå valde att ingripa. Men landets absoluta ekonomiska makt är definitivt bruten och det går utan vidare att påstå att det sker en snabb förändring av styrkeförhållandena mellan världens stormakter. USA ”har inga vänner och inte heller några intressen i Libyen” hävdar inflytelserika republikaner. Jag vågar påstå att USA:s oklarheter och tvekan de senaste månaderna inför varje beslut som rört hela arabregionen ytterst handlar om något så banalt som en djup strategisk osäkerhet hos USA:s härskande eliter när det gällt framtiden. Den här bloggen har redan blivit mer än för lång. Så inte minst denna del av diskussionen måste vi på vår blogg och alla andra fördjupa.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libien, Khaddafi, NATO, FN,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD2,DN3,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN5,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,Jonas Sjöstedt,Jinge,RödaMalmö,Warlenius,RödaLund,B&P,

Debatten om no-fly zon.

Posted on 25 Mar 2011 by Benny Åsman

Revolutioner styrs inte

med en joystick !

Den debatt om imperialismens inblandning i det libyska upproret mot Khaddafis regim som pågår inom vänstern i Sverige och utomlands är inte lätt att föra. Många kniviga frågor binds samman och det är lätt att gå vilse.

I polemiken blandas påståenden om vad imperialismen har för dolda motiv bakom bombningen av Khaddafis militäranläggningar med allmängiltiga påståenden om revolutionära processer, taktik och kontrarevolution.

Natos chef har en egen agenda för Libyen. Men vem överraskas av det?

Ett tungt inlägg finns att läsa på Erik Svenssons hemsida Biology&Politics. Tungt därför att det anger en hållning som enligt författaren borde guida alla som kallar sig revolutionärer. Kortfattat säger Erik Svensson att chanserna för att en revolution ska segra måste analyseras grundligt innan den påbörjas. I det långa citatet här under sammanfattas hans centrala ståndpunkt som verkligen förtjänar att synas i sömmarna.

”Kritiska frågor som marxister måste ställa sig är: Vilka klasser och skikt stöder Khadaffi och revolutionärerna? Hur ser styrkeförhållandena ut, i såväl antal sympatisörer som i militär slagkraft och erfarenhet? Hur stora är möjligheterna för varje sida att lyckas? Hur påverkar den nu pågående militära interventionen styrkeförhållandena mellan parterna? Inte minst revolutionärer måste ställa sig dessa frågor och självkritiskt konstatera när revolutionen har möjlighet att lyckas, och när den riskerar att misslyckas. Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle. Misslyckas man att göra det riskerar man inte bara revolutionen, utan också tiotusentals människoliv. Då är det inte revolution – utan vansinne och naiv heroism.”

Biology&Politics för en diskussion om likheter mellan Libyen 2011 och Tyskland 1918.

En knivig jämförelse som leder fel.

Vid en första läsning verkar ovanstående rader mycket förnuftiga. Finns det stor risk för att ”man” ska misslyckas är det naturligtvis bättre att avstå från att handla, är Erik Svenssons budskap. Men om vi penetrerar djupare i de idéer som finns i citatet ovan hamnar vi framför en spegelbild av högerns klassiska syn på revolutioner som konspirationer där farliga revolutionärer sitter i sina kontrollrum, planerar och utlöser revolutioner när de anser det passar.

”Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle.”

-Retirera, lägga på is eller avstå! Vilken syn på en revolutionär process speglas i citatet? Svaret finns i vilka ”man” är. I Erik Svenssons idé om revolutionen är ”man” det revolutionära partiet, historiens subjekt, eller ”marxisterna” som han säger ska agera enligt säkerhetsprincipen att avstå från en revolution om den saknar hyfsade chanser att lyckas.

Sociala revolutioner utspelas inte i en cok-pit med en Joystick som guidar trupperna.

Det finns dock ett litet, men irriterande problem i resonemanget om ”marxisterna” som trycker på eller av startknappen för revolutionen. Alla verkliga revolutioner jag känner till har startat som spontana uppror utan att bry sig om vad ”marxisterna” tycker om det lägliga i tillfället. Det är sant som Erik Svensson säger att Rosa Luxemburg ansåg Spartacusupproret hade stora odds emot sig. Men när väl upproret startade stod hon helhjärtat i spetsen för det utan att hytta med pekfingret från läktarplats om att det var ute i otid.

Ser vi mer konkret till dagens händelser i Libyen finns Erik Svenssons ”man” inte ens på plats. Ingen har hittills hittat några marxister i vare sig Benghazi eller Tripoli. Där finns säkert någon isolerad marxist men utan varje betydelse för det uppror vi varit vittne till.

Så nu hamnar hela analysen av upproret i Libyen i stora bryderier. Människorna i Benghazi, Tripoli och en rad andra städer startade en revolution utan att vänta på några ”marxister” som bedömde läget moget och tryckte på startknappen.

Det är uppenbart inga socialistiska revolutioner vi ser i arabvärlden. Vilket inom parantes leder förstockade stalinister på Proletärens redaktion att pompöst nedklassa revolutionen till ett uppror av ringa betydelse.

Men det är likafullt revolutioner vi ser utvecklas alltifrån Libyen till Jemen. Det är sociala revolutioner där de förtryckta klasserna och samhällsskikten kastar av sig decennier av diktatoriskt tyranni. Bara det i sig är historia som vi socialister måste stödja till 100 %. Hur långt dessa sociala revolutioner kan gå beror på ett stort antal faktorer som de interna styrkeförhållandena mellan samhällets klasser och sociala krafter, ideologi och religion, imperialismens inflytande i landet och många andra faktorer.

Samtidigt vet vi att i imperialismens epok kan inte den lokala borgarklassen i länder som Egypten, Tunisien, Libyen för att inte tala om Jemen, leda en revolution till en fullfjädrad borgerlig demokrati med allt vad det innebär av medborgerliga rättigheter, formell social rättvisa och frihet. Redan i våra västerländska samhällen är det som bekant si och så med friheten och rättigheterna.

Ändå kan revolutionerna i arabvärlden gå utöver den formella borgerliga demokratin utan att omedelbart övergå i en socialistisk revolution. Allt beror på dynamiken i de revolterande folkmassornas anstormning. Allt bestäms i den konkreta kampen, i framgångarna och i motgångarna.

Här kommer vi nu fram till det fatala ögonblicket i den libyska revolutionen. Det vill säga lördagen 12 mars då Khaddafis styrkor attackerade Benghazi efter en veckas segrar i stad efter stad. För att följa Erik Svenssons råd måste vi alltså analysera de konkreta förhållandena innan vi som socialister, eller ”marxister” som han skriver, beslutar oss för en handlingslinje.

De oppositionella i Benghazi saknade organisering och adekvata vapen för att stå emot Khaddafis styrkor.

Konkret analys i det här fallet innebär att svara på frågan vad som hade hänt med alla aktiva i oppositionen i Benghazi om Khaddafis pansar och trupper hade intagit staden? Finns det något tvivel om det blodbad som hade följt? Khaddafi visade redan 1996 medborgarna i Benhgazi vad han tycker om dem då han avrättade mer än tusen fångar som gjort uppror i stadens fängelse.

Nästa fråga är naturligtvis vilka alternativ som fanns för att undvika det blodbad som väntade inom mycket kort tid, kanske några timmar. Vapen från Egypten fanns inte tillgängligt i tillräcklig stor omfattning. Ingen har kunnat peka på något alternativ till flygbombningarna av Khaddafis styrkor för att konkret stoppa vad som väntade de revolutionära krafterna i Benghazi. Prat om att de borde ha fått mer vapenhjälp innan är ju vackert men saknade all praktisk effekt när nederlaget stod för dörren.

Så länge ingen kan visa att det fanns konkreta alternativ för att undvika ett blodbad återstår bara en fråga:

Var det bättre att låta de revolutionära krafterna i Benghazi krossas än att öppna dörren för alla de faror som naturligtvis finns förknippade med USAs, Frankrikes och Storbritanniens flygbombningar och eventuella framtida nackgrepp på de revolutionära krafterna? Det är en fråga ingen kan komma förbi genom att prata i allmänhet om riskerna med imperialismens inblandning i Libyen.

Khaddafis moderna stridsvagnar krossade allt motstånd på sin väg.

I Erik Svenssons kontrollrum hade naturligtvis de välinsatta ”marxisterna” tryckt på stoppknappen, lagt revolutionen på is och inväntat ett bättre läge. Men det kände ju de okunniga libyska folkmassorna inte till och i sin naivitet drog de i stället ut i ett uppror mot Khaddafis regim utan ”överväldigande tecken” om chans till framgång.

I min värld är det i ett sådant läge en enda uppgift som åligger socialister. Att med alla tillgängliga medel kasta sig in i striden för att hjälpa revolutionen till seger.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Benghazi, No-fly zon,

Bryssel i Rött

Posted on 24 Mar 2011 by Benny Åsman

I går var det vår i Bryssel. Solen sken i kapp med glada ansikten som alla protesterade mot toppmötet i staden. Här under hittar du ett litet fotoreportage som jag hoppas ska värma i den svenska senvintern.

-Grundtonen är röd. Så poetisk var Metall i Namur.

-Nej tack till ett antisocialt Europa.

Det tycker det socialistiska fackförbundet FGTBs flamländska sektion.

Inga sura miner när solen och solidariteten värmer.

-Se upp. Ett socialt Europa i fara. Ja till ett solidariskt Europa.

En beskattning av alla finansiella transaktioner kräver FGTB.

Det Europeiska Fackförbundet deltog också i organisationen.

Det fina vädret lockade fram klara toner. Lägre pris på hushållsenergin kräver FGTB.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dem.

De fackliga ungdomssektionerna av FGTB deltog massivt.

FGTBus finns med i alla demonstrationer som organiseras i Bryssel.

-Solidaritet i kampen. Det är melodin för fackets avdelningar i södra Belgien

I Bryssel är en demonstration utan en frit-kop otänkbar.

En strut med pommes-frites och majonäs kan inte många belgare motstå. Tyvärr.

I den sociala protesten enas det mångkulturella samhället.

Ingen ber kvinnan att gå hem och ta av sig sjalen innan hon öppnar munnen.

De anställda i sjukvården fanns på plats.

Vart tog pengarna till bankerna vägen?

Kapitalismen är farlig för hälsan.

-Metall i Liège i står i spetsen för kampen.

De sociala protesternas skiftande ansikten. Ingen lämplig miljö för Åkessöner.

En grekisk arbetare mitt i allt rött.

Här under hittar du två länkar till amatörvideon jag gjort själv. Sett till kvaliten ligger betoningen på ”amatör”. Men de ger i alla fall lite av den stämning som råder när belgiska arbetare samlas till protest.

PS; Notera att Dagens Nyheter lyckats sätta rubriken ”Upplopp i Bryssel” på sin artikel om dagens demonstration. Kan det ingå i en policy för att tävla med kvällstidningarna?

MVI_0693

MVI_0671

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Bryssel, EU, FGTB, Fackförening.

Vad sker i Algeriet ?

Posted on 23 Mar 2011 by Benny Åsman

Omfattande kamp i det tysta.

Algeriet lyser med sin frånvaro i våra media. De omtumlande händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och alla andra arabiska stater ger sken av att det inget sker i Algeriet. Inget kan vara mer felaktigt.

Det som sker i det tysta och i smått når inte fram till våra drakars ettor och hemsidor. I själva verket pågår sociala strider över hela landet och i alla sektorer av samhället. Det går inte en dag utan att det äger rum strejker och sit-in på arbetsplatserna. Regimen i Alger är totalt döv för alla protester och inbillar sig att problemen ska försvinna om de ignoreras.

Arbetarna vid en marmorfabrik i Guelma strejkar sedan åtta dagar.

I stället ökar trycket i samhället och en ny explosion som i december kanske närmar sig. Men då kommer den inte bara att omfatta åsidosatta arbetslösa ungdomar från storstädernas fattigkvarter. Sedan klockan sex i dag drabbar ungdomar i en förort i Alger samman med kravallpolis. Ungdomarna protesterar mot att myndigheterna beslutat riva ett 40-tal plåthus som saknar byggtillstånd. Bostäderna har byggts av ungdomen i stadsdelen eftersom det råder total brist på billiga lägenheter för de unga.

På universiteten är studenterna mobiliserade ett regeringsdekret från den 13 december 2010 som kraftigt försämrar de studerandes villkor. De senaste dagarna har studenternas krav radikaliserats. De kräver nu en demokratisering av universiteten och att alla funktionärer i hierarkin ska tillsättas i demokratiska val.

Kommunala ordningsvakter demonstrerar i Alger den 7 mars.

Läkare på landets sjukhus som inte fast tjänst befinner sig en hård konflikt med regeringen. Över hela landet genomför dessa läkare punktstrejkar med krav på fast anställning. Utan positivt svar från hälsoministeriet planerar de en längre strejk i april.

Lärare med tillfälliganställning avslutade just en tredagars sit-in framför presidentpalatset El Mouradia och kräver de också fast anställning. I stället för att ta emot en delegation från lärarna skickades kravallpolisen ut med svingande batonger. Det hindrade inte lärarna att fortsätta den fredliga protesten.

De arbetslösa har bildat en egen organisation och genomför ett stort antal aktioner med krav på arbete och uppmärksamhet.

Militärer som avskedats från armén på grund av handikap de inte ådragit sig under tjänsten protesterar mot de usla sjukpensioner de får och kräver sjukförsäkring, a-kassa och hjälp med att få nya arbeten. I flera dagar har de protesterat utanför försvarsministeriet.

Familjer som föll offer för inbördeskriget mellan armén och islamisterna kräver ersättning. Kommunanställda hotar att gå ut i strejk liksom kommunal säkerhetspersonal.

Statens representanter vänder samhållet ryggen.

Inför alla dessa protester och strejker slår regeringen dövörat till. Den spelar ett högt spel. Traumat från inbördeskriget kommer inte att hålla tillbaka människornas protester. De börjar se igenom de tomma fraserna från president Bouteflika och arméledningen om att valet står mellan islamistisk terror eller en stark stat.

När det valet inte längre accepteras av befolkningen kommer maktens skyddsvallar att rämna.

Media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Arabiska revolutionen,

Jemen nästa

Posted on 22 Mar 2011 by Benny Åsman

Jemen talar Egyptiska.

I röken från bomberna över Libyen blir händelserna i resten av den arabiska världen mindre synliga. Ändå var de senaste 48 timmarna fulla av viktiga händelser. Revolutionen har inte gjort halt.

I Jemen pekar allt mot att president Saleh är färdig för avpollettering. Efter det kriminella blodbadet på närmare femtio demonstranter vände i går stora delar den militära ledningen i en sensationell vändning presidenten ryggen. Det luktar jemenitisk revolution à la Egypten.

En soldat som gått över till demonstranternas sida.

-Krisen kompliceras och den driver landet in i våld och inbördeskrig. Jag och mina kollegor befälhavare och soldater förklarar vårt stöd och fredliga uppbackning av ungdomens revolution.

Det sa befälhavaren över nordvästra militärdistriktet, generalen Ali Mohsen al-Ahmar när han deklarerade att han ansluter sig till revolutionen.

Generalen följdes i sitt avhopp från president Salehs sida av det östra militärdistriktets befälhavare Mohammed Ali Mohsen och två andra regionala befälhavare. Ett dussintal officerare gick till demonstranternas tältläger vid universitetet i Sanaa för att offentligt uttala sitt stöd för revolutionen.

Samtidigt avgick både parlamentets vice talman Himyar al-Ahmar och Ahmed Qaatabi, guvernören för nyckelprovinsen kring staden Aden i protest mot dödsskjutningarna i fredags.

Vad är det som verkligen händer? Har helt plötsligt militären fått ömma känslor för den revolterande ungdomen? Nej, det är snarare samma process vi ser i Jemen som den som ledde fram till Mubaraks fall i Egypten.

Den militära ledningen ser att presidentens tid är ute. Den har att välja mellan ett blodbad på landets ungdom för att hålla den gamle diktatorn kvar vid makten eller att släppa honom till vargarna för att rädda landet undan en social kris som ingen vet hur den kommer att sluta. Likt den egyptiska militären hoppas säkerligen generalerna att deras stöd till ungdomarnas krav på frihet och rättvisa ska hindra att kraven radikaliseras och sätter mer på spel än vad den härskande eliten vill acceptera.

Jemens unga vill inte längre leva under president Salehs klack.

Ännu en gång sitter Vita Huset med skägget i brevlådan. President Saleh har varit en trogen allierad i ”kampen mot terrorismen” och USA har viktiga marina anläggningar i Aden. Nu är en balansgång mellan realpolitik och stöd till den demonstrerande ungdomen inte längre möjlig. Med stora delar av militären i direkt opposition till president Saleh kommer Barack Obama att tvingas välja sida, än en gång.

President Salehs tid är över. Ännu en arabisk diktator får lämna scenen. Det som sker i den arabisktalande världen är det viktigaste politiska skeendet sedan Vietnamkrigets slut. Jemen är ett extremt fattigt land utan nämnvärda naturresurser. Men med stöd och solidaritet från andra arabiska folk i uppror kan även det jemenitiska folket kasta av sig förtryckets ok.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Militär, Saleh, Diktatur, Revolution

Revolution i vår tid.

Posted on 21 Mar 2011 by Benny Åsman

En revolution på marsch lockar till debatt. Det var meningen med det möte som organiserades i Göteborg lördag 19 mars. Jag hade nöjet att vara inbjuden som talare. Mötet var organiserat av ett antal organisationer i Göteborg. Här under hittar du det tal som jag höll som inledning.

Grunderna för den arabiska revolutionen.

Det är fantastiska tider vi lever i. Det är revolution och historia skrivs snabbare än bläcket hinner torka. Under decennier vande vi oss vid att åren släpade sig fram utan att något hände. Visserligen föll sovjetimperiet samman men det kändes ändå bara som en trist bekräftelse på nyliberalismens segertåg.

Nu kastas vi tillsammans med de arabiska folkmassorna mellan glädjefnatt, över till ängslan och rädsla och sedan tillbaka till segervisshet. Sådan är revolutionen. Det är snabba framgångar, på stället marsch och kontrarevolutionära motattacker.

Hotet om nederlag i Libyen och Bahrain visar att historien inte går på räls, även om den känns mer pålitlig än SJ.

Den arabiska revolutionen ställer minst två stora frågor som kräver sina svar.

Den första frågan man måste ställa är varför den sker just nu och inte för ett par år sedan eller nästa år.

Svaret på frågan är naturligtvis att det inte finns något svar.

-Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!

Orden är Karl Marx’ och beskriver hur den europeiska revolutionen 1848 tog många på sängen.

Vi vet alla att den finns där i sina underjordiska gångar och gräver sig fram för att helt plötsligt utan att någon kunde förutse exakt när och var dyker den så upp mitt framför näsan på oss.

Vad som får samhället att explodera i en revolution kan vara en enkel gnista som den som tände eld på krutdurken i Tunisien. Att Muhammed Bouazizis självbränning skulle starta den präriebrand som drev hyenan Ben Ali på flykten var inte givet. Andra hade begått samma drastiska handling innan utan att något hände.

I Egypten var det den tunisiska revolutionen som var den tändande gnistan. När folkmassorna mot all förmodan bara vällde in på Tahrirtorget den 25 januari gapade omvärlden med förvåning.

Nu i efterhand vet vi att Mullvaden grävt sig fram i den egyptiska myllan under flera år innan den slog världen med häpnad. Många små protester och strejker hade lagt grunden. 6-aprilrörelsen hade arbetat i flera år för att skapa ett nätverk av aktivister och organiserat ett stort antal mindre protester och sit-ins.

Fjärde Internationalens brittiska sektion, IMG, kallade under sjuttiotalet sin

veckotidning för Red Mole, Röda Mullvaden. Här John Lennon med en löpsedel.

Men nu ska vi lämna Mullvaden i sina gångar och kanske hoppas att nästa gång den sticker upp sitt sympatiska nylle är det i Kina eller varför inte här hos oss i Europa.

Den andra med grundläggande frågan vi kan ställa är varför revolutionen sker nu och inte för 15-20 år sedan?

Tahrirtorget står som den verkliga symbolen för den revolution

som sveper fram över den arabiska världen.

Det blir som att lägga ett pussel med bitar av olika betydelse men där de tillsammans ger oss den bild som tillåter att förstå vad som sker i dag i den arabisktalande världen.

Internationella valutafondens diktat.

Den första pusselbiten handlar om hur den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden drog in länder som Egypten och Tunisien i det som kallats Washington Koncensus. Vilket handlar om IMFs program för en så kallad strukturanpassning av fattiga länders ekonomiska strukturer. A och O i programmet går ut på att de interna marknaderna ska öppnas för det internationella storkapitalet, att de statliga monopolen ska privatiseras och att det ska byggas en ekonomi som exporterar landet ur fattigdom.

-För arabvärlden har det inneburit att de fått en exportsektor som väldigt mycket bygger på jordräntor, det vill säga inkomster från olja och gas och i andra hand turismen som också ska ses som en ”exportsektor”.

Ett huvudargument från nyliberalernas sida är att de rikedomar som skapas i toppen på samhället tack vare öppningen mot världsmarknaden kommer att sippra ner i samhället och skapa välstånd för alla.

Efter decennier av nyliberal tvångströja vet vi att ”trickle down-effekten” som den kallats är nonsens. Pengarna stannar på vägen ner i fickorna på en klass av profitörer som blir mer en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin.

Vi hittar dessa kapitalismens underhuggare i importsektorn för konsumtionsvaror för eliten. Det handlar om entreprenörer i byggsektorn och importörer. Som resultat har det bildats en stenrik elit som lever helt avskild från det civila samhället.

.I Katameya Heights kan den härskande eliten njuta det goda livet.

I Kairo finns det en stadsdel som heter Katameya Heights. Där ligger lyxvillorna i lummiga områden runt en stor golfbana där bankirer, importkapitalister, utlandsegyptier och höga dignitärer kan utbyta sina sarkasmer om pöbeln i landet. Infarten till området är självfallet bevakad.

På den andra sidan av myntet hittar vi den stora folkmassan som bara sett de negativa effekterna av IMFs strukturanpassning. I Egypten lever nästan halva befolkningen under det officiella fattigdomsstrecket, det vill säga 2 amerikanska dollar per dag.

Enligt samma definition lever 20% av tunisiens befolkning i fattigdom, 37 % i Algeriet, 25% i Marocko och otroliga 62% i Jemen.

På grund av ekonomiernas inordning under världsmarknadens diktat skapas inte tillräckligt med arbeten för att de stora ungdomskullarna ska kunna få jobb.

Och det handlar inte längre om outbildade analfabeter i den arabiska världen. För ett av dragen i de diktaturer som dominerat är att den satsat på en utbildningssektor för att hålla arbetslösheten nere bland de unga.

I Tunisien fanns det bara 11 000 universitetsstudenter år 1970. 2007 var de inte färre än 340 000. I dag kan inte ekonomin erbjuda jobb till alla som är klara med sina studier eftersom landets ekonomi är inriktad på världsmarknadens behov och inte de interna sociala behoven.

Vi minns att media strax efter Ben Alis fall talade om att utländska investerare var less på korruptionen och de kommissioner de tvingades betala till diktatorns familj för att kunna bedriva sin affärsverksamhet.

Ingen kunde 2009 tänka sig att Ben Alis dagar var räknade.

I själva verket kan man säga att Ben Alis diktatur var det internationella kapitalets diktatur. Det finns 1 200 franska företag i landet och lilla Belgien har inte mindre än 260 företag i landet. De flesta av bolagen finns inom textil, turism, och telekommunikation. Man kan undra vad det klagade över eftersom produktiviteten per arbetad timme i den tunisiska textilindustrin ligger kring 80% av Frankrikes medan lönerna i Tunisien är en tjugondel av vad arbetare tjänar i likvärdiga arbeten i Frankrike. Det behövs inte någon miniräknare för att inse vilka profitmarginaler vi talar om. Inte mindre än 60% av Tunisiens industriproduktion ligger i utländska händer och 30 % ansågs ha legat i Familjen Alis kontroll.

En demografisk bomb.

Den andra pusselbiten vi kan lägga på plats handlar helt enkelt om den demografiska utvecklingen i de arabiska länderna.

I alla revolutioner genom tiderna är det ungdomen som stått i spetsen när en samhällsordning störtats. Det gäller alltifrån den franska revolutionen, via revolutionerna i Europa 1848, över Pariskommunen 1871 och till den ryska revolutionen 1917.

I den arabiska revolutionen är det mer sant än någonsin att ungdomen står i första ledet. Det beror mycket på den rent demografiska bilden.

I alla arabiska stater är minst hälften av befolkningen yngre än 30 år samtidigt som en mycket stor del av dem har en relativt god utbildning.

Stora barnaskaror ligger bakom dagens revolter i den arabiska revolutionen.

Vi kan ta några exempel:

I Tunisien är 41% yngre än 25 år och inte mindre än 34 % av de unga i studentålder går på universitet. Bara 4% av unga mellan 15 till 25 år räknas som analfabeter.

I Egypten är hela 57% under 25 år och 30% av de i studieålder går på universitet medan cirka 15% procent är analfabeter bland 15-25-åringarna.

I resten av regionen är cirka 50 % under 25 år med ett extremfall i Jemen där hälften av befolkningen är under 18 år.

Demografiska experter säger att numera är antalet födda barn per kvinna i arabvärlden nere i nivåer jämförbara med Europa. I Frankrike som tillsammans med Irland har det högsta barnafödandet i Europa handlar det om strax över 2 barn per kvinna. I arabvärlden ligger genomsnittet kring 2,3-2,5 barn per kvinna och ett så lågt tal som 1,83 barn per kvinna i Tunisien. Jemen utgör enda undantaget där siffran fortfarande är 4,85 barn per kvinna.

Men om vi går tillbaka 25 år i tiden då var dagens siffra i Jemen i underkant för genomsnittet i hela regionen. Mellan fem och sex barn per kvinna var det vanligaste.

Därför ser ländernas befolkningspyramider i dag ut som ett päron med en enorm undre halva med tjockaste delen för gruppen 15-25 år och med en avsmalnande del för det senaste decenniet.

Det här är förklaringen till det vi sett från Tahrirtorget i Kairo, från Tunis och andra ställen. En enorm massa av unga utbildade människor frontalkrockar med ett förstelnat korrupt samhällsystem som bara erbjuder arbetslöshet, ströjobb och tomma löften.

De arabiska staternas karaktär och funktionssätt.

Den tredje pusselbiten visar hur staten utövar sin makt. Det var i striden för att kasta av sig det koloniala styret som den arabiska nationalismen blev dominerande ideologi. Ledare som Nasser i Egypten, Bourguiba i Tunisien och Ben Bella i Algeriet fick ett starkt stöd bland befolkningen tack vare deras kamp för en nationell lösning på vad kolonialismen lämnat efter sig.

Den arabiska revolutionen inger hopp om frihet för en hel världsdel.

Under en viss period kunde de även skapa en viss nationell självständighet genom att manövrera mellan de två blocken i det kalla kriget.

Men den nationella befrielsen blev bara nationell. Den övergick aldrig i en social befrielse. Från Nassers Egypten till Bourguibas Tunisien och senare Algeriet under Boumédiène, växte en form av stat fram där all kontroll av samhället låg i arméns och säkerhetsapparatens händer.

Den här utvecklingen befästes definitivt efter Sovjets fall då de alla drogs in under IMFs beskyddande vingar.

Jag har sett någon kalla de här samhällena en ”sekuritokrati”, en ”snutokrati” på lite mera slang. Man kan säga att det är ett tillstånd där armén och säkerhetsapparaten får varsin uppgift.

Armén blir garanten för staten medan säkerhetsapparaten har till uppgift att skydda regimen på plats, det vill säga en diktator eller en monarki i de flesta fall.

Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de två. I Algeriet kan man säga att de båda grenarna av maktapparaten växer på samma stam.

I Tunisien var de helt åtskilda och i Egypten delvis sammanvävda.

I den tunisiska och egyptiska revolutionen kan vi se vilken fördel det ger den härskande eliten när det kommer till att bevara det väsentliga, det vill säga kontrollen över statsapparaten.

När säkerhetspolisen i Tunisien gjorde bort sig genom att skjuta skarpt på demonstranterna kunde armén stiga in på scenen och be Ben Ali packa sina pinaler och dra. Säkerhetsapparaten var Ben Alis personliga styrkor. De fanns överallt och räknade in närmare 200 000 poliser men ändå vägde de ganska lätt i slutet eftersom de just var knutna till Familjens makt.

I det kritiska skedet dagen innan hans flykt till Saudiarabien stegade armén in och sa att den vägrade skjuta på demonstranterna. Det var slutet för Ben Ali.

I Egypten var säkerhetsapparaten om möjligt ännu mer inflytelserik. Alla beskrivningar av dess sätt att fungera talar om hundratusentals agenter som kontrollerade det mesta ända ner i lokal administration och enskilda företag.

Men när trycket från gatan blev för stort kunde armén stiga in med sin roll som garant för staten och släppa Mubarak till vargarna.

Det fanns en säkerhetsventil och armén kunde helt enkelt släppa Mubarak och Ben Ali för att rädda det väsentliga, arméns plats som statens ryggrad.

Med det här som bakgrund kan vi se skillnaden mot utvecklingen i Libyen. Där har alltid armén varit svagt utrustad och satt åt sidan. Den var aldrig statens ryggrad. Sedan Khaddafi byggt upp sin diktatur som helt koncentrerades kring hans person och klanens lojalitet höll han arméns officerare mycket kort. Alla tänkbara rivaler rensades systematiskt undan.

Däremot var säkerhetsapparaten, bland annat hans söners milisbrigader, rustade till tänderna och de var inte ens en garant för regimen utan en garant för personen Khaddafis makt.

Nu kan vi förstå varför Khaddafi kunde bita sig fast de dagar då även gatorna i Tripoli var fylld av protesterande folkmassor. Vare sig armén eller säkerhetsapparaten hade tillgång till en säkerhetsventil. Ingen kunde helt enkelt ersätta Khaddafi.

-Jag kan inte avgå, Jag är revolutionen, gapade Khaddafi och det hade han rätt i. Han är regimen och den står och faller med honom.

Inget annat än total frihet är nog.

Så kommer vi fram till den sista pusselbiten som passar in i bilden som visar grunderna till den arabiska revolutionen.

Föräldrarna till dagens revolterande ungdom trodde ännu på den arabiska nationalismens löften om nationell frihet och ett bättre liv. Men med nyliberalismens triumfer, den ekonomiska världskrisen, med krigen i Irak och Afghanistan tappade de arabiska regimerna sin legitimitet och kvar blev bara det rena förtrycket och den kroniska korruptionen, den nakna makten.

Den stora relativt välutbildade ungdomsskarorna kunde se att samhället inte hade en meningsfull framtid att erbjuda. Maktens tomma retorik gick inte hem längre.

När Obama höll sitt berömda tal i Kairo om en demokratisk framtid i den arabiska världen trodde han kanske att det skulle puffa regimerna att skapa mer legitima styrelsesätt. I regeringspalatsen föll hans ord för döva öron.

Däremot legitimerade hans tal ungdomens krav på frihet. Frihet att tänka högt. Frihet att skriva vad man vill. Frihet att välja vilka som styr i samhället. De unga vill inte längre leva i ett totalitärt samhälle och hade kunskap om omvärlden och medel att organisera sig.

De radikala islamisterna har inget att erbjuda den stora massan av arabiska ungdomar.

De kan inte längre leva i samhällen där den stora majoriteten är under 30 år men kontrolleras av mossiga gubbar med en moralkod från gången tid. I den meningen är jag övertygad om att den radikala politiserade islamismen är en historisk utvikning av kortvarig betydelse. Den har inget att erbjuda arabvärldens ungdomar.

Därför har den arabiska revolutionen i ett slag krossat en rasistisk myt. Det reaktionära pratet om att de arabiska massorna är omogna för demokratiska friheter har visat vad det är värt. Det är bara en utlöpare av de europeiska kolonialisternas rasbiologi om de svartas underlägsenhet.

Revolutionens betydelse för oss.

Till slut tänkte jag dra fram en del politiska och ideologiska lärdomar av de senaste månadernas omtumlande händelser.

1. En reaktionär klyscha som vi tvingats bekämpa genom åren är synen på revolutionen som en blodig historia där våldet marscherar fram i taktfast stöveltramp.

I stället kan vi nu konkret visa att revolutionen är en stor folkfest. Glädje, öppen debatt, solidaritet och engagemang är vad människorna på Tahrirtorget, i Tunis och Manama visat hela världen.

I stället är det bevararna av det etablerade, kontrarevolutionens krafter, som passar in på mytbilden om blodtörstiga revolutionärer.

Kontrarevolutionen står för ilska, bitterhet, småaktighet och gränslöst brutalt våld.

Ett par exempel visar på reaktionens totala likgiltighet för mänskligt liv.

I staden Kasserinne i Tunisien hindrade Ben Alis milis kvinnor i en hamam att komma ut. När män och söner kom till undsättning sköts de till döds av milisens prickskyttar.

Ni minns säkert bilderna av ryttarna som med piskor i handen red in på Tahrirtorget. På en bild syns en av ryttarna med ett brett leende piska demonstranter under sin vilda framfart. Det är kontrarevolutionens verkliga ansikte.

2. Det har pratats mycket om de nya media, om en Facebookrevolution. Själv tror jag att alla nya media har spelat en stor roll för att göra revolutionen möjlig.

Historiskt kan vi se att vår kära Mullvad tar sig fram enligt det minsta motståndets lag. I Iran 1979 var Shahens förtryck fruktansvärt och det var bara i moskéerna som politiska diskussioner kunde föras.

Med Internets alla möjligheter har det blivit mycket svårt för förtryckande regimer att kontrollera informationsutbytet och formerandet av diskussionsgrupper.

Vi som är lite gråhåriga minns hur svårt det var förr att skapa sig en bild av världshändelser som den härskande ideologin presenterade på sitt vis.

Rörelsen Mau-Mau ledde ett kolonialt uppror mot kolonialmakten i Kenya.

Ni har säkert hört talas om Mau-mauupproret i Kenya i mitten av 50-talet. I media som Rekordmagasinet och andra populära publikationer som vi unga läste beskrevs Mau-mau som grymma blodtörstiga kannibaler. I själva verket handlade det om ett uppror mot det koloniala styret.

I dag är det omöjligt att upprätthålla en så grov bild av ett folkligt uppror.

Den arabiska revolutionen tänder även hopp för oss. Kanske vi kommer att överraskas av att lite arabiska metoder börjar sprida sig till Europa. Var det kanske en symbolik i att det fanns plakat bland demonstranterna i Wiscounsin som sa att om man kan i Egypten så kan vi också.

Tänk om ungdomen i Europa och USA, som alltmer drabbas av kapitalismens kris med massarbetslöshet och tomma löften om framtiden, börjar se den arabiska ungdomens kamp som en förebild. Vilken underbar historisk näsknäpp för imperialismen vore inte det?

Vår kära gamla Mullvad kanske just nu befinner sig under våra fötter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Egypten, Tunisien, Libyen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,GP3,

GP4,GP5,SVT1,SVT2,SVD7,SVD8,SVD9,DN8,DN9,DN10,DN11 AB2,AB3,GP6,SVD10,DN12,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,B&P,RödaLund,

Revolution eller kontrarevolution i Libyen

Posted on 18 Mar 2011 by Göte Kildén

Vi är många som ibland drömmer om att det vore lika enkelt för den arabiska revolutionen att segra som att susa fram på en nylagd motorväg. På samma sätt vill vi att kontrarevolutionen ska ha lika svårt att ta sig fram som en fisk på torra land…

Men om vi inte vaknat förr innebär den senaste tidens bakslag i länder som Bahrein, Jemen och kanske främst Libyen, en snabb förflyttning till verkligheten. Unga och gamla frihetskämpar dödas. I de städer som diktaturens Libyen intagit pågår den blodtörstiga klappjakten på alla rebeller. De torteras först – för att sedan dödas. Khaddafi eller ”Kungen av Afrika” som han kallar sig själv befriar sina medborgare från de upprorsmän han valt att håna som ”avskum”, ”råttor”, ”kackerlackor”,”söner till hundar” eller ”Al-Quaidas terrorister”…

Revolutionen är en fest! Kontrarevolution är terror!

Vi ser att den ”arabiska nationen i sin helhet” är inne i en häftig rörelse av uppbrott och uppror som ytterst handlar om att dess 300 miljoner människor levt och lever i maktlöshet. Herrarna från kolonialtiden är borta men har ersatts med egna despoter. Diktatorer som gärna knyter an till en antikolonial historia men som i symbios med de forna herrarna från Väst har fortsatt förtrycket. Som för alla andra historiska processer finns det ingen kristallkula där vi kan se rörelsens väg in i framtiden. Det finns ingen linjär evolution. Ingenting är på förhand givet. Vi vet att det skrivs historia. Men vet samtidigt inte hur de sista kapitlen kommer att skrivas.

Den israeliske författaren Ari Uvnery har gjort en pedagogisk jämförelse:

”För arabvärlden kan 2011 komma att få samma betydelse som 1848 var för Europa. Det var då, när det franska folket reste sig, som revolutionens vågor spred sig över kontinenten…/

Det ser ut som om vi kan lära oss mycket av detta och då inte bara positiva saker. I Frankrike, sopade upproret bort en korrupt regim, men skapade samtidigt grundvalen för den förste av Europas moderna diktatorer, Napoleon III, att komma till makten. I Tyskland, då fragmenterat i ett dussintal kungadömen och hertigdömen, blev härskarna skrämda och lovade demokratiska reformer. Men samtidigt som debattens vågor gick höga mellan lagstiftare och politiker i Frankfurt om den kommande konstitutionen, samlade kungarna sina arméer, krossade demokraterna och inledde en ny era av förtryck…/

1848 års revolutioner lämnade bakom sig ett arv av besvikelse och desperation. Men de var inte förgäves. De värdefulla idéer som föddes under dessa svindlande månader dog aldrig, senare generationer kämpade för att förverkliga dem i alla länder på kontinenten…/

Också de arabiska revolutionerna kan komma att sluta i misslyckanden och besvikelser. Ur dem kan komma att födas nya diktaturer. Här och där kan det springa upp otidsenliga religiösa regimer. Varje arabiskt land skiljer sig från de andra och i vart och ett av dem kommer händelseförloppen att påverkas av lokala förutsättningar. Men vad som hände i går i Tunisien och Egypten, vad som händer i dag i Libyen och Jemen och vad som händer i morgon i Saudiarabien och Syrien kommer att för lång tid bestämma karaktären på alla arabiska nationer. På den globala scenen kommer de att spela en helt ny roll.”

Detta är ett nära nog oumbärligt synsätt om vi ska försöka förstå den dramatik som nu utspelas i arabvärlden. Det är dessutom ett bra vaccin mot en del av de scenväxlingar från eufori till tragedi som nödvändigtvis kommer att följa. Vi ser en ojämn – och kanske en sammansatt utveckling av demokratiska revolutioner som utkämpas mot en botten av stor fattigdom och en allt större social ojämlikhet. Samtidigt är den Arabiska nationen 2011 naturligtvis ingen enkel kopia av Europa 1848. Sammanhangen skiljer sig ofta. Inte minst handlade demokratirörelserna i Europa i sin linda först och främst om att en vital och energisk borgarklass ville kasta av sig feodalismens tunga politiska ok. Borgarklasserna i arabvärlden är däremot svaga och taniga och oftast underordnade eller kraftigt beskurna av kapitalisterna i de gamla imperierna.

Gamal Abdel Nasser i högform

Förutsättningarna för dagens arabiska revolutioner skiljer sig också radikalt från de som gällde under kampen för nationell självständighet efter Det andra världskriget. När banden då klipptes med de gamla kolonialmakterna tvinnades ofta nya med stalinisterna i Moskva. Fullständigt deformerade socialistiska ideologier importerades och översattes till en ”arabisk socialism”. Ibland under samlingsnamnet ”nasserism”. Viktiga och värdefulla nationaliseringar av tillgångar som Suezkanalen och oljefält förverkligades, men makten över de nya rikedomarna hamnade aldrig under demokratisk kontroll från befolkningen utan stannade hos de monarkier eller militärer som snabbt tog monopol över politiken och de nya statliga organisationer som skapades där kolonialmakterna besegrats.

De uppror och de revolutioner som i dag skakat om hela arabvärlden har sin självklara grund i att de gamla hjältarna från befrielsetiden bara berikat sig själva och korrumperat ett litet skikt i stat och företag. Detta samtidigt som de fullständigt misslyckats med att leda en övergång till samhällen där framförallt de nya generationerna kan leva värdiga sociala liv och ha makt och frihet över sin framtid.

Muammar Khaddafi i Libyen eller Hamad al-Khalifah i Bahrein. Bägge möter de kraven på demokratiska konstitutioner och frihet med våld. Al-Khalifah tar hjälp av legoknektar från Pakistan och hundratals pansarvagnar med besättningar från Saudiarabien. Khaddafi, som alltsedan 2004 lekt ”Bunga,bunga” tillsammans med Silvio Berlusconi, fått beröm av IMF och Tony Blair, samtidigt som han i stegrad takt öppnat upp Libyens ekonomi för privatiseringar och utländska investeringar, använder sig nu patetiskt nog av gammal nationell retorik som en sista skans för sin familjediktatur och dess ursinniga försvar av sina privilegier.

Beslutet i FN:s säkerhetsråd om att betrakta Libyen som en ”flygfri zon” måste ses i de sammanhang jag här har börjat skissa. För mig är beslutet positivt och borde ha kommit för länge sedan. Det legitimerar inte heller marktrupper och en regelrätt invasion. Min utgångspunkt är då att den resning i Libyen, som dragit fram som en furiös sandstorm över hela landet, i grunden är ett genuint folkligt uppror. Det är ingen ”stamfejd” utan en revolution där framförallt landets unga människor vill störta en brutal diktatur. Detta oavsett den tillfälliga sammansättningen av det provisoriska rådet i Bengazi. I och med att Khaddafi svarat på resningen med ett besinningslöst våld iscensatt av de egna miliserna och militära elittrupper har politiken gått över i krig.

Inget hjältemod i världen eller aldrig så många ”events” på Facebook räcker då till för att försvara sig mot de stridsvagnar och attackhelikoptrar som Khaddafi skickar ut mot sitt eget folk. Egyptens och Tunisiens nya makthavare har heller inte gett den militära hjälp som hade varit möjlig. Alternativet till den ”flygfria zon” som en fullständigt enig opposition krävt är kort och gott ond och bråd död.

Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:

”Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

Dödade libyska revolutionärer…

Jag är dessutom övertygad om att beslutet om en ”flygfri zon” hälsas med entusiasm och glädje av andra revolutionärer över hela arabvärlden. Inte minst i Bahrein! I Libyen själv, Tripoli och andra städer som nu förvandlats till fängelser av Khaddafi kan det öppna upp för ett förnyat motstånd.

Hade Khaddafi i stället obehindrat fått likvidera den libyska revolutionen hade motsatsen gällt. Detta hade inneburit ett svårt bakslag för revolutionärer i hela regionen.

Nu kanske det i stället kommer att sluta med att revolutionens dödgrävare, överste Muammar Khaddafi, själv kommer att hamna i en av de gravar han grävt åt andra.

Ner med Khaddafis diktatur!

Seger åt den libyska revolutionen!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik.Libyen, flygfri zon, Khaddafi, Bahrfein, Al-Khalifah, Tripoli

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD5,SVD6,DN5,GP5,GP6,SVD7,

SVD8,DN6,GP,SVD9,SVD10,DN6,AB1,DN7,SVD11,SVD12,SVT1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Ska Khaddafi krossa den libyska revolutionen?

Posted on 17 Mar 2011 by Göte Kildén

Nu på lördag kommer min bloggkompis Benny att prata om den arabiska revolutionen på ett offentligt möte i Göteborg arrangerat av Arbetarmakt, Clarté, marxistarkiv.se, Rättvisepartiet socialisterna, Röda Rummet och Socialistiska partiet.

Alla är välkomna att lyssna och diskutera.

13 00. Pölgatan 5, Gathenhielmska reservatet. Hållplats Stigbergstorget.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi,

I pressen: GP1,GP2,

A mad mad World

Posted on 17 Mar 2011 by Benny Åsman

Vansinnet i katastrofens spår.

Mitt i de fruktansvärda följderna av katastrofen i Japan och inför hotet om en kärnkraftskatastrof visar det kapitalistiska systemet upp sin vidrigaste sida.

Den första åtgärd som den japanska regeringen vidtog efter tsunamins förkrossande framfart var att pumpa ut 150 miljarder dollar på finansmarknaden för att lugna oroade aktieägare. Sedan dess har ytterligare 100 miljarder kastats till de hungriga vargarna i Tokyo, London och Wall Street.

Här krävs enorma insatser för att återskapa ett normalt liv. Aktiemarknadens oro är irrelevant.

Samtidigt ser vi reportage på teve om hur människorna i norra Japan saknar allt, – mat, el och tak över huvudet. All kraft verkar inte läggas ned på räddningsarbetet. Det är i alla fall den bild som media på plats förmedlar då den visar fullt farbara men i det närmaste tomma vägar norrut som rimligtvis borde vara fulla av lastbilar med förnödenheter.

Är det verkligen så groteskt att i finansvärldens topp bekymrar man sig mer om en härdsmälta på börsen än om de verkliga härdsmältor som hotar med oöverblickbara följder för människor och natur i Japan med omnejd? Det verkar så.

Det visar den vansinniga plats det internationella finanskapitalet ges av de politiska ledarna i världen. För att riktigt se galenskapen i sin nakenhet kan vi fråga oss hur det såg ut förr i tiden när stora naturkatastrofer inträffade.

Hur ska detta sluta?
.

Vi som är lite till åren kommen vet att när exempelvis jordbävningen i Agadir 1960 utplånade staden och dödade en tredjedel av innevånarna var det ingen som ens en gång kom på tanken att snabbt kasta in en livboj till aktieägarna. Det behövdes inte. För då var aktiemarknaden till för att finansiera företagens behov av produktiva investeringar. Nu är företagen till för att maximera utdelningen till aktieägarna på kortast möjliga tid.

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,SVD4,DN5,SVD5,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Japan, Tokyo, Kärnkraft, Härdsmälta,

Kaotisk reträtt i Libyen

Posted on 16 Mar 2011 by Benny Åsman

Ska revolutionen utplånas i Benghazi ?

Bakslag på bakslag. Nyheterna från Libyen är deprimerande. Stad efter stad faller i tyranniets händer efter intensiva attacker från luft-, mark- och sjöstyrkor.

Sedan det folkliga upproret i Tripoli krossades av Khaddafis milisstyrkor gick den libyska revolutionen över i ett stadium av inbördeskrig. Därför råder nu krigets lagar där den militära eldkraften blir avgörande oavsett hur starkt engagemang som motiverar de ungdomar som står i spetsen för upproret mot Khaddafis tyranni. Man bekämpar inte attackflyg och artilleri med handeldvapen och entusiasm.

Khaddafi lovar att dränka revolutionen i blod.

Med de aktuella militära styrkeförhållandena är Benghazi dömd till bombardemang och en blodig upprensning i nederlagets följe. Vi kan bara spekulera i följderna för befolkningen. Men att tusentals kommer att mördas eller bara ”försvinna” ska det inte råda något tvivel om. Regimen i Tripoli har redan visat vad den är kapabel till.

Det är mot den bakgrunden som vi måste se det diplomatiska spelet om att inrätta en flygförbudszon över Libyen för att hindra Khaddafis styrkor från att krossa allt motstånd med bomber och granater. Utan en hjälp i form av en flygförbudszon och vapenleveranser till Benghazi är nu nederlaget till synes oundvikligt. Speciellt om Khaddafis styrkor kan ta sig runt Benghazi, ta över Tobruk och stänga gränsen till Egypten.

Utgångsläget för varje beslut om en flygförbudszon är att oppositionen i Benghazi ber om det på sina bara knän. De inser att ett blodigt slut närmar sig om de inte kan skyddas från luftattacker. Samtidigt säger den provisoriska regeringen i Benghazi att de under inga villkor accepterar en invasion av utländska trupper från väst.

Det provisoriska rådet i Benghazi begär naturligtvis skydd från de som har den fysiska kapaciteten att hindra Khaddafis flygbombningar, det vill säga USAs eller Natos styrkor. Men måndagens G8-möte visade att det finns ingen hjälp att vänta. Vanligtvis mycket skjutglada ledare släpar fötterna. Angela Merkel säger sig vara emot på grund av risken att dras in i ett krig i Nordafrika. Hon kan ju börja med att omedelbart ta hem trupperna från Afghanistan i så fall.

Medan Khaddafi raljerade om ”råttor” i Benghazi visade

befolkningen i staden sin avsky för ”Revolutionsguiden”.

I en intervju med tevestationen luxemburgska RTL tackade Khaddafi Tyskland, Kina, Ryssland och Indien för att de blockerar ett beslut om en flygförbudszon. Som belöning lovade han att de kommer att få nya fördelaktiga oljekontrakt. Ett mycket genant utspel för Merkels del som säkerligen kommer spinna en story för att täcka sina bara bak.

Redan i dag finns det en praktisk solidaritet med den libyska revolutionen. Tusentals egyptier som befinner sig i Libyen står på upprorets sida, många med vapen i hand. Det framgår av den engelskspråkiga press som finns i Egypten, exempelvis Ahram Online. De arabiska folkmassorna har rest sig mot diktatur och tyranni i en gemensam revolt alltifrån Tunisien i väst till Bahrain i öst och den revolutionära ungdomen ser sin kamp som gemensam. En solidaritet över gränserna är en normal reaktion.

Samtidigt visar den militära ledningen i Kairo att dess ”revolutionära” retorik är just bara retorik. Hade vi haft att göra med en verklig revolutionär regering hade vapen, utrustning och frivilliga redan skickats i stor skala till Benghazi.

Medan Khaddafis militär nu krossar motståndet i sin väg går debatten hög i Washington, Bryssel och Berlin om ett ja eller nej till en flygförbudszon. Pågår den ännu i veckor kommer debatten att avslutas med ett konstaterande att det är för sent. Då kommer i stället ”demokratins riddare” att besluta om bojkotter och blockader mot Libyen som vi vet, av erfarenhet från Irak under blockaden mot Saddam Husseins regim, kommer att drabba civilbefolkningen, inte de rika parasiterna kring Khaddafis köttgryta.

Även i radikala kretsar både i USA och Europa debatteras hållningen till en flygförbudszon. Tyvärr höjs flera röster inom vänstern i imperialismens högborgar för ett nej till ett beslut om flygförbudszon med argument som i sista hand bara kan förklaras med att nejsägarna tvivlar på upprorets folkliga karaktär.

Anser man att upproret i Libyen är en del av den fantastiska resningen i den arabiska världen då kan man inte vara emot att de som nu hotas att krossas av Khaddafis överlägsna militära utrustning erhåller all det skydd mot flygbombningar de begär. Oavsett från var hjälpen kommer. För det är där som skon verkar klämma. Om flygförbudszonen upprätthålls av flyg från ett Natoland ser nejsägarna det som en imperialistisk inblandning i inbördeskriget som bara kan ha mindre vällovliga syften i bakhuvudet som att ta över kontrollen av landets olja.

Idén att imperialismen, med USA i första ledet, söker en ursäkt för att ockupera Libyen haltar betänkligt. Tvärtom visar debatten om flygförbudszonens vara eller icke vara att både Washington och Bryssel får kalla fötter vid tanken på att ockupera ännu ett arabiskt land med marktrupper.

Erfarenheterna från Irak och Afghanistan talar sitt eget språk för imperialismens hövdingar. Det kan kosta mer än det smakar. I Libyens fall handlar det dessutom om ett land utan strategisk betydelse för USA och EU. Landets oljeproduktion svarar bara mot två procent av världens totala produktion. Något som USAs allierade kungadöme i Saudiarabien mer än villigt kompenserar om oljan från Libyen stoppas.

Utan effektivt skydd mot flygattacker är ungdomens entusiasm dömd att krossas.

Den libyska revolutionen behöver hjälp för att inte dränkas i blod. Den behöver ett materiellt stöd som ges utan krav på politiska eftergifter från en framtida självständig regim befriad från Khaddafis tyranni. Men det är upp till ledarna i Benghazi att inte göra sådana kompromisser. Det är inte vår uppgift att i renlärighetens namn säga nej till en flygförbudszon eller vapenleveranser för att skydda oss mot att besudlas av en eventuell kohandel mellan ledningen i Benghazi och USA/Nato. Vi står villkorslöst på den libyska revolutionens sida. Vi står villkorslöst på den arabiska revolutionens sida.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN3,SVD4,DN4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Revolution, Benghazi, USA, Nato, EU, Merkel, Flygförbudszon,