Det stora slaget om de franska väljarnas röster är i full gång. Sarkozy och Hollande rusar runt i högt tempo för att vinna röster från Marine Le Pen och mittpolitikern François Bayrou.
För Nicolas Sarkozy finns det bara en strategi –full fart styrbord, eller höger för alla landkrabbor som jag själv. De senaste dagarna har Sarkozy slagit alla rekord i smicker över Nationalfronten och dess väljare. Det lär bli ännu värre dagarna innan 6 maj. Den bedrövlige opportunisten har redan förklarat Nationalfronten rumsren och i linje med ”Republikens värderingar”. Vilka värderingar han tänker på kan man undra över. Frihet, Jämlikhet och Broderskap är det i alla fall inte.

Hollande eller Sarkozy? Svar den 6 maj.

François Hollande har också gett sig in i fisket bland stimmen som snurrar kring Marine Le Pen. Många som röstar på ”fronten” hör hemma hos oss, förklarade han häromdagen och analyserade rösterna på Marine Le Pen som ”vredens och lidandets” röster. Gott nog. Men om man föreslår fortsatt ”globalisering” och ”budgetsanering” som huvudinriktning för ett nytt presidentskap är risken mycket stor att vredens röster slår mot honom själv nästa gång. För när Sarkozy säger att budgeten ska balanseras innan 2016 bjuder Hollande över och anger 2017 som datum för samma mål. Ingen vidare anledning till att slå klackarna i taket för de som väntar sig en progressiv och expansiv politik till fördel för de arbetande i samhället.

Men vilka är då de människor som förra söndagen röstade Marine Le Pen? Eller vilka är de som röstade på ”fronten” utöver den gamla kärnan av främlingshatare och ”patrioter” med läderstövlar i garderoben? En röntgenbild av Marine Le Pens väljarbas visar ett Frankrike som är delat i två delar, både geografiskt och socialt. Flera saker går att lyfta fram om Nationalfrontens väljare.
I år har FN för första gången etablerat sig som politisk kraft i hela landet. Det innebär inte att Marine Le Pen fått stora röstetal överallt, men att hon lyckats placera FN på kartan med 5-10 % där fronten förr saknade närvaro. Det gäller först alla stora städer där ”sarkozismen”, eller den gamla franska högern, fortfarande regerar och där den klassiska vänstern dominerar i de ”folkliga” stadsdelarna. Hennes mäskning på djupare vatten har lyckats.

En färgbild över Frankrike som graderas från mörkblått till mörkbrunt och med alla nyanser däremellan visar ett landskap av mörkblåa öar av olika storlekar i ett skärgårdsvatten av allt från ljusblått till mörkbrunt. De stora mörkblå öarna är alla större städer där FN oftast ligger under eller kring 10 %. I de berömda förorterna där ungdomen lät tala om sig för några år sedan finns inte Sarkozy närvarande. Där är det i stället mot alla förutfattade meningar vänstern som dominerar helt. I den omtalade förorten Seine-Saint-Denis nordost om Paris fick Hollande 38,68 %. I vissa förortskvarter med en stor proportion unga mellan 17-24 år har Hollande till och med fått 45 till 55 procent av alla röster och med närmare 75 procents valdeltagande. Något av ett historiskt rekord i modern tid.

Socialarbetare och lokalpolitiker i dessa nerslitna förortskvarter säger enstämmigt att Sarkozys hetskampanj mot utlänningar, islam och halalslakt mobiliserat hela samhället mot ”Bling-bling” vilket kristalliserats i en röst för Hollande och i mindre utsträckning för Mélenchon. Bland dessa medborgare med invandrarbakgrund göre sig Le Pen inget besvär.
När vi rör oss ut mot vad fransmännen kallar ”peri-urbana” villaområden då befinner vi oss plötsligt i Le Pens nya fäste. Det konstiga begreppet ”peri-urbana” täcker de områden utanför storstäderna där bebyggelsen oftast är villor med välbärgade ägare, tillräckligt långt från städernas centrum för att ”pöbeln” i de riktiga förorterna inte ska kunna ha råd att bosätta sig där. Också tillräckligt långt bort från stadskärnorna för att man måste ha bil för att ta sig till sina arbeten. I dessa områden fick Marine Le Pen genomgående över sitt nationella genomsnitt på 17,9 procent.

Seine-Saint-Denis,  en av de mest omtalade förorterna till Paris.

Vid sidan av dessa nya geografiska zoner där Le Pen gick starkt fram har hon också två klassiska väljarbaser att falla tillbaka på: den rena landsbygden och de nedslitna industrizonerna i nordost. Den franska bykulturen och kommunindelningen är rätt så unik i Europa. Det finns inte mindre än 36 tusen kommuner med en befolkning på 423 medborgare i snitt. Att jämföra med exempelvis Belgien med sina 589 kommuner med över 11 tusen medborgare i genomsnitt. Den franska landsbygden är en myriad av småbyar med få innevånare, ett bageri, en kiosk, ett charkuteri och en borgmästare men utan social service, sjukvård, post och polis. I den myllan frodas Nationalfrontens patriotism och främlingsfientlighet. I massor av dessa traditionens högborgar kom Marine Le Pen först av alla kandidater. Ofta med valsiffror över 30 procent.

Idylliska små landsbygdsbyar är öppna för Le Pens demagogi.

I de nordostliga provinserna på gränsen till Luxemburg och Tyskland hittar vi en annan bastion för Marine Le Pen. Där bor offren för globalisering av ekonomin och nedläggningar i den klassiska tunga industrin. I dessa områden är Nationalfronten det största ”arbetarpartiet”, tätt följt av Socialistpartiet. Däremot är Sarkozy utraderad bland dessa arbetargrupper, som 2007 gav honom stort förtroende. Han lovade ju dem ”att arbeta mer med bättre inkomster”.

Marine Le Pen har lyckats att bryta den ”sannitära barriär” som de traditionella partierna rest mot Nationalfronten. Hennes parti uppfattas nu av en stor del av befolkningen som ett ”normalt” parti med en nationella och ”franskvänlig” framtoning. Det har hon lyckats med tack vare Nicolas Sarkozys försök 2007 och i årets val att spela med i samma verbala hets mot ”islamiseringen”, våldet i samhället och invandringen.

En mix som inte passar Marine Le Pens smak.

Han har normaliserat idén att invandringen kostar samhället stora summor när i själva verket all seriös ekonomisk forskning visar att invandrarna bidrar till samhällsekonomin med mer än vad de ”kostar” därför att så många av dem befinner sig i aktiv ålder och bland annat betalar in stora summor till pensionssystemet och andra sociala försäkringar. Hela 64 procent av Sarkozys väljare anser nu att samarbete med Marine Le Pen inte stör dem.

Det verkar mycket troligt att Nicolas Sarkozy kommer att avtackas för sitt dåliga arbete och tvingas lämna över presidentskapet till François Hollande. Då kommer skördetiden för Marine Le Pens strategi. Redan nu syns tydliga tecken på djup splittring inom Sarkozys regeringsparti UMP. En rad mycket tunga namn i UMP, som Jean Pierre Raffarin och François Fillon låter oss förstå mellan raderna att Sarkozys strategi att vinna över Le Pens röster genom att tala samma språk som hon inte är acceptabelt.

En ny period för den franska borgerligheten verkar därför öppna sig. Marine Le Pens försök att placera sig som ledare för en hård republikansk höger kan förverkligas. Det skulle i så fall ske genom att delar av UMP:s högerflygel ger sig in i ett samarbete med Nationalfronten på ett nationalistiskt program. Då kan kanske mittenpolitikern François Bayrou lyckas samla den borgerliga mitt som han strävat efter i flera decennier. Det scenariot kan bara realiseras om Sarkozy förlorar mot Hollande nästa söndag. Det blir samtidigt slutet för Sarkozy som politisk ledare för den franska republikanska borgerligheten.

Gollnich, Le Pen och Mégret. Det gamla gardet som Marine avtackat för gott.

Samtidigt kan förra veckans framgång för Marine Le Pen utgöra avstampet för en politisk kris inom Nationalfronten. Det gamla gardet kring hennes far Jean-Marie Le Pen ser inte med blida ögon på hennes allt mer frenetiska försök att göra ”fronten” rumsren. Hennes strategi att rensa bort ”extremismen” i de egna leden för att kunna posera som en framtida ledare av den franska högern gillas inte av de gamla knektarna.

Inför första valomgången gick det rykten om en extremt dålig stämning i Nationalfrontens högkvarter. Många i det gamla gardet lär sura ordentligt och talar inte ens med Marine Le Pens närmaste medarbetare. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta av hennes rådgivare kommer från kretsen kring Bruno Mégret som var frontens andreman fram till 1998, då han splittrade fronten efter en dispyt med chefen Jean-Marie Le Pen. Mégret ville redan då strida för att göra fronten rumsren. Pappa Le Pen har däremot alltid velat behålla frontens ideologiska kärna av stenhård invandrarfientlig nationalism parat med ständiga ideologiska provokationer kring judeutrotningen under andra världskriget.

Efter parlamentsvalen i juni väntar kanske därför flera överraskningar i det borgerliga lägret. UMP exploderar och delar hamnar under Marine Le Pens vingar samtidigt som delar av hennes Nationalfront ger sig av i en mer extrem riktning. Men det innebär inte att Nationalfronten kommer att försvagas. Tvärtom öppnar det vägen för Marine Le Pen att ”förborgerliga” fronten och göra den mer rumsren i borgerlighetens ögon. Det gamla gardet med nostalgi för fascismen försvinner ut i periferin och Marine Le Pen blir en fransk variant av Italiens Gianfranco Fini, fascisten som kom in från kylan.

Blått= Sarkozy etta, Rött= Hollande etta, Svart= Le Pen etta.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,ETC1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Sarkozy, Hollande,